Miss Zombilicious - annorlunda

Det går knappt att beskriva vad jag har gått igenom. Jag tror att det var den värsta veckan i mitt liv. Jag har ju vetat att jag är känslig när det gäller mediciner. Jag är van vid att jag alltid får någon biverkning. Så jag var förberett på att skulle bli jobbigt ett tag. Men det jag fick gå igenom var det värsta jag har fått uppleva i hela mitt liv.

Så jag började med Venlafaxin 37,5 mg förra vecka fredag, samtidigt som jag slutade med en av mina sömnmediciner, Propavan. Redan två timmar efter jag hade intagit medicinen kände jag något. Jag blev speedad. Jag fick stora ögon och pupiller och såg ut som en amfetamin-pundare. Det var inte så värst, jag tyckte för det mesta att det var roligt i början. Jag pratade hela tiden och kände mig helt klar i huvudet. Som om min intellekt hade skärpts.

Nästa dagen blev jag nästan manisk. Jag kunde inte sitta still samtidigt som jag blev likgiltig. Jag gjorde inget annat än att sitta i soffan och stirra på TV:n. Jag tappade helt min apetit och kunde inte äta något. Dessutom fick jag svårigheter med att kissa. Och så kom yrseln. Jag kunde inte gå, allting svartnade framför mina ögon. Huvudvärken gjorde inte saken bättre. Jag fick ett äckligt illamående. Det kändes som det fanns gift i min kropp, det går inte att beskriva på ett annat sätt. Det sved i min hjärna (äcklig känsla) och alla nerver under min hud sved, det var som om det brann under min hud. Jag trodde att det är bara är tillfälliga biverkningar och fortsatt att ta medicinen.

Jag sov inte mer än sammanlagd 8 timmar på fem nätter trots sömnmedicin. Jag åt så gott som ingenting på fem dagar. Och så kom den värsta ångesten jag någonsin har upplevt. Jag trodde att jag skulle bli galen. Det var någon slags manisk ångest. Mitt hjärta slog så snabbt och hela min kropp var rastlös. Den där ångesten kom plöstligt och fick mig skrika och gråta varje gång den kom. Och så försvann den inte längre. Jag blev galen, alltså på riktigt. Jag kom inte ur sängen. Jag bara vred mig av inre smärta. Jag skrek. Jag grät. Tänk om någon ringde och sa att den människan du älskar mest i världen har dött. Tänk dig känslan du skulle få då. Det är precis denna känsla jag hade. Och min kropp var speedad.

Jag duschade inte, jag kunde ju knappt gå på toa. Inga lugnande hjälpte mot denna ångest. Jag hade ingen kontroll längre, över någonting. Jag gjorde saker som jag inte ens kommer ihåg eller som är helt olikt mig. Jag rev ut stora buskar av mitt hår. Jag slog sönder glas. Jag var helt galen. Och så kom natten från tisdag till onsdag. Jag hade tagit en massa lugnande (Sobril, Atarax) och sömnmediciner. Men jag sov typ en timme. Jag vaknade av att det kändes som elstötar i mina armar och sedan i hela min kropp. Jag sprattlade till som en döende fisk på land. Jag fick stickningar i händerna och fötterna. Och min hjärna övergav mig helt. Jag var som besatt av en demon. Jag höll mig fast i sängen och skrek.

Onsdag var nog den värsta dagen i hela mitt liv. Jag var helt utom mig. En sådan ångest blandad med något slags maniskhet. Jag var nära till att göra något dumt men K ringde precis i rätt moment. Jag pratade med läkaren och jag satt ut medicinen.

Just nu väntar jag på att medicinen har helt lämnat mitt system. Jag skulle aldrig kunna klara av att må så där igen. Det var som tortyr. Igår gick det redan lite bättre fastän ångesten var nästan outhärdigt. Illamåendet har försvunnit och yrseln också. Jag kan kissa igen. Men jag känner mig fortfarande lite manisk/speedad. Jag har lite svårt att fokusera och har dimsyn. Jag kan äta lite och så har jag sovit fem timmar. Och ångesten finns kvar. På en skala från 1 till 10 är det nog en 7 just nu. Förhoppninsvis är jag tillbaka till min gamla ångest och ledsenhet om några dagar igen. Jag vet inte om jag någonsin vill pröva en antidepressiva igen. Det här var den tredje tabletten jag har försökt och varje gång gick det åt helvete.

Ush.

Visst är det skönt med vår och ljus? Jag är helt förvånad över hur mycket jag egentligen påverkas av vädret. Bladen på träden börjar växa, gräset är grönt och vattnet i Alby sjön är blått. Det är så fint! Igår satt jag en timme i Liljeholmen vid vattnet, ingen annan människa i närheten (konstigt att man kan hitta en så där ensam plats mitt i Sveriges huvudstad). Jag njöt av att vara ute, av att se vattnet och titta på båtarna som åkte förbi. Det är väldigt olikt mig. Jag brukar oftast hata att vara någonstans ute helt själv. Men jag lyssnade på The Cure och kände något slags harmoni.

Jag har haft två hemska dagar (måndag och tisdag) där jag vara nära till att bara skit i allt. Om det nu har med pms att göra eller om jag är på vägen nedåt igen, det vet jag inte. Jag försökte intala mig själv att det kommer bli bättre, att jag har saker att se fram emot. Jag släppte alla måsten och tog hand om mig själv. Och jag avstod från att ta lugnande. Jag är rätt så stolt över mig själv.

Igår släppte det lite, på kvällen. Mötet med K gick rätt okej men han menar att jag har någonting som kallas för känslofobi. Jag är så trött på diagnoser. Jag är psykiskt sjuk och har ångest och depression. Räcker det inte med det? Känslofobi är i alla fall en rädsla för att få känslor och att uttrycka känslor, särskilt de negativa. Det har självklart med barndomen att göra. När en känslouttryck inte validerades av omgivningen eller även straffades. Jag har fått som hemuppgift att känna mig ledsen. Haha.

Jag har idag äntligen haft mitt möte med psykiatrikern och det gick bra. Jag var helt överraskad över att jag faktiskt kunde stå på mig och uttrycka mig sansat. Jag brukar vara rädd när det gäller läkare. Vi pratade lite om diagnoser och jag sa att jag inte vill ha någon utredning just nu. Det skulle bara förvirra mig ännu mer. Så länge min terapeut och alla i teamet är medvetna om min förmodade GAD-diagnos så vet de ju vad de ska jobba med. Det behövs inget officiellt dokument för det. Vi har också pratat om Borderline-diagnosen men eftersom jag vill fortsätta med DBT så vill jag inte ifrågasätta något. Och så blev det mycket prat om mediciner. Jag ska sluta med Propavan, den ger mig endast biverkningar och hjälper inte särskilt mycket med sömnen. Sedan så ska vi se senare om jag får nya Imovane eller inte. Detsamma gäller Sobrilen. Men jag har båda hemma och de räcker ett tag till. Den största förändringen är nog att jag har fått antidepressiva, Efexor (Venlafaxin). Jag ska börja med dem imorgon, den allra lägsta dosen och så ska vi se hur jag reagerar. Jag är lite smårädd men det blir nog bra. I alla fall finns det inte biverkningen "plötslig död" som på andra psykmediciner. Bra! Jag vet att jag kommer att må sämre de närmaste två/tre veckorna. Jag är ju så medicinkänslig. Men jag är nöjd, läkaren har tagit mig på allvar och det blir förändring. Det känns bra.

Jag hämtade ut tabletterna helt själv. Det är en stor bedrift. Jag har riktigt svårt med att gå och handla själv. Jag fick till och med fråga först hur dyrt tabletterna är så jag kunde se om jag hade tillräckligt med pengar. Och så hade jag ingen aning om var Apoteket ligger i Liljeholmen så jag irrade runt en liten stund. Men det gick bra.
Hemma i Fittja satt jag mig på en bänk, rökte en cigg och lyssnade på Marilyn Mansons nya album. Det var en fin stund.

Men jag kommer inte orka träna idag. Jag vill ta det lugnt resten av dagen. Jag vill läsa och börja skriva ett långt brev. Att laga mat måste jag också. Vardagliga saker.

Jag har inte haft lust att blogga. Jag har just nu lite svårigheter med att få saker gjort och känner mig stressad av den minsta lilla saken. Det är som om jag är på spänn hela tiden. Idag har ångesten varit snäll mot mig och jag mår nästan okej. Framsteg? Näääh, den här dagen är bara 'the odd one out'.

Jag har för det mesta spenderat min tid med att skriva och att läsa. Jag har en ny mobiltelefon och jag har lekt mycket med den. Jag läser aldrig bruksanvisningar utan sätter bara igång och hoppas på det bästa. Självklart hade jag inte sparat flertalet av mina telefonnummer på Sim-kortet utan på min gamla telefon. Det tog mig timmar att skriva ner alla siffror. Jag har förmodligen en massa fel nummer i min nya telefon nu.

Jag har tittat på en väldigt bra film: Midnight in Paris. Jag brukar inte tycka om Woody Allen-filmer men den här var riktigt bra, fastän Owen Wilson var med. Igår tittade jag på Breaking Dawn del 1. Pratar om att vilja glömma något. Jag vet inte ens varför jag ville titta på filmen. Som häromveckan när jag tittade på Apflickorna. En av de långtåkigaste filmer som finns. Men jag gillar inte hästar, det är nog därför jag inte tyckte om filmen. Idag såg jag I huvudet på en seriemördare. Den var faktiskt bra, lite läskigt kanske.

Jag har haft ett helt värdelöst möte med K. Jag vet inte om det berodde på min ångest men jag fattade inte poängen med hela mötet eftersom vi inte kom fram till något. De pratar alltid om aha-upplevelser men jag får aldrig sådana?!? Det måste vara något fel på mig. Pojkvännen har börjat med Familjeband (anhörig-gruppen) och han tyckte om det. Bra.

Jag har kommit in på två av de tre sommarkurser jag hade ansökt till. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Ska jag ta båda kurser? De är bara 7,5 hp halvfart så två kurser måste ju likna en heltidskurs, eller hur? Det vore skönt med hel CSN. Dessutom vore det skönt med en liten utmaning. Vi ska se, det hela börjar ju inte förrän juni.

Idag kom Adam på besök. Finaste Adam. Det var lika trevligt som det alltid är när vi träffas. Det är roligt att få veta att man inte tänker fel. Jag har dessutom fått en intressant bok från honom. Finaste Adam.

Jag existerar i någon slags overklighet. Hela dagen igår svävade jag mellan dissociation och en hemsk ångest. Men insikten och attityden har inte förändrats än. Det kommer kanske bli okej någon dag, hoppas jag. Jag mår dock väldigt illa och så har jag som vanligt magont. Men det som stör mig mest är överklighetskänslorna. Mitt jag vill inte vara med i verkligheten. Dessutom har jag ännu en gång sovit väldigt dåligt. Det är svårt att inte ge upp och låta skiten tar över.

Jag har igår beställt min första smartphone. Det var ett Comviq-erbjudande. Jag har kollat i flera timmar och försökt hitta catchen men det fanns ingen. Alltså jag måste ladda telefonen med 50 kronor en gång om månaden men det är allt. Jag ska ändå skaffa mig smart-kontantkortet för 169 kronor. Jag har ingen aning hur smartphones fungerar så jag kommer att vara upptagen ett tag med att försöka få saken att fungera. Jag hoppas att den kommer snart, i början av nästa vecka tror jag. Excitement!

Jag har nu också äntligen fått en riktig tid med min psykiatriker, om två veckor. Jag vill inte noja runt det hela nu utan jag ska några dagar innan förbereder mig. Jag vet vad jag vill men jag kommer att vara så nervös och ångestfylld under själva mötet att det kanske är bäst att jag skriver ner några stödord i förväg.

Idag ska jag ta det lugnt. Jag försöker att inte oroa mig för allt och inget. Jag är mest irriterad på att jag inte kan sova bra. Jag ska försöka träna sedan. Jag vill dessutom färga mitt hår idag. Jag kommer nog också att skriva brev. Och att läsa Kafkas "Slottet". Ikväll vill jag titta på filmen "Midnight in Paris". Egentligen ville jag gå på Stockholms kulturnatt men jag har inte orken, fastän alla evenemang är gratis. Jag hade gärna gått på Medelhavsmuseet eller någon Strindberg-föreläsning. Men näääääh.

Jag har kämpat på och igår blev jag utskriven från slutenvården. Det känns bra. Jag har den här gången inte velat bli apatiskt. Istället har jag lämnat avdelningen några timmar varje dag. Jag fikade med Anders och hans syster. Jag gick på promenader och såg fåglar som knullade skiten ur varandra. Jag försökte skaffa positiva erfarenheter. Och igår hade jag då ett kort läkarsamtal och whoops var jag hemma igen.

Personalen har verkligen hjälpt mig en hel del och jag mår så mycket bättre än vad jag mådde en vecka sedan. Just nu har jag fått några insikter som jag hoppas kommer att hålla i sig. Sannolikheten att det blir sämre är lika stor som sannolikheten att det blir bättre. Ingen kan förutspå hur det kommer att bli. Dessutom är ett okej liv tillfredsställande nog. Att må bra hela tiden går ju helt emot min existentialistiska livssyn ändå. Vi ska se. Just nu är jag livrädd för att åka tunnelbana nästa vecka, för att få samma impulser.

Igår var jag så himla trött. Och även idag känner jag mig helt utslagen. Jag har inte sovit mycket alls på avdelningen så det är mitt främsta mål de närmaste dagarna: att sova och att ta det lugnt. Jag hade ett möte med K idag och han var helt förvånat över min plötsliga attitydförändring. Det är verkligen Rs förtjänst, en av mentalskötarna på avdelningen. Dessutom fick jag veta att även DBT-teamet redan länge har misstänkt att jag har GAD. Det känns bra, det är inte min "personlighetsstörning" som skapar min hemska ångest. Jag ska träffa min läkare i början av maj och ska försöka att få mediciner. Jag har fått några Sobril hem också från avdelningen. Det känns tryggt. Jag ska jobba hård på att förbereda läkarmötet med hjälp av mina DBT-papper, att följa instruktionerna. K var impad på att jag hade själv tänkt på det. I am so smart!! Ha!

Pojkvännen ska nästa vecka börja med anhöriggruppen. Han skrattar redan nu åt papprerna han har fått. Massor med mindfulness och flum. Jag älskar honom för det! Vi är sanna humanister. Yeah. Nu är det dags för pizza. Inte mer kaffe för min del. Jag hade skippat kaffet på avdelningen eftersom den var så himla stark. Men idag har jag druckit tre kopp. Min oroliga magen tycker inte om det och jag fick smäller i mig några magtabletter. Jag hatar hur min kropp har förstörts av ångest!

Igår hade jag en fruktansvärt dålig dag. Jag hade flera sammanbrott och grät jämt. Jag var hemma i åtta timmar och försökte ta det lugnt. Lite småmys blev det men ångesten tog över. Jag hade så mycket velat att det hade gått bra. Jag hade som mål att bli utskriven på måndag. Det kan jag nog glömma. Jag inser att jag mår sämre än jag hade trott.

Men insikterna och lugnet jag hade fått av samtal med personal och läkare har inte försvunnit. Jag märker att jag har en vilja, jag vill må bättre och jag inser att sannolikheten att det blir bättre finns lika mycket som sannolikheten att jag för alltid kommer att må så här dåligt. Men sedan kommer dessa stunder av misär där jag helt överväldigas av mina känslor, av min ångest, av mitt självhat, skuldkänslorna. Och i dessa stunder märker jag att jag inte har någon styrka kvar, att jag inte har kraften för att acceptera att det är som det är just nu.

Jag har alltså fått min "vilja" tillbaka. Jag vill arbeta på att må bättre. Jag vill fortsätta med terapin. Jag vill aktivera mig och kommer ut mer. Jag vill testa hur långt jag kan komma med plugget. Jag vill ha ett liv som är värt att kallas för liv. Jag vill bli utskriven. Jag vill vara med pojkvännen och göra honom lycklig. Men just nu räcker inte viljan till. Jag tål inte ångesten mer, jag tål inte smärtan mer. Jag har svårt att hantera alla dessa negativa känslor och tankar. Jag har inte verktyget för att bryta mina tankegånger. Men jag ska försöka. Jag har fortfarande svårt med att inte gå till de värsta tankarna på en gång. Jag har svårt att ignorera möjligheten av en enkel lösning.

Jag är fortfarande väldigt försiktigt när det gäller förhoppningarna att jag verkligen får en GAD-utredning och medicin från min läkare i öppenvården. Jag tors inte hoppas för mycket. Ännu en sjuksköterska sa till mig igår att hon inte tror alls att jag har Borderline. Den jäveln som satte den där diagnosen på mig, grrr. Men jag vet inte själv. Jag kan ju inte objektivt se vad som är fel på mig. Mjoa.

Jag hade det lite mysigt igår kväll. Jag satt med två andra patienter och tittade på Pirates of the Carribbean. Min sociala fobi håller mig oftast ifrån att umgås med folk. Men jag är själv i rummet nu, jag har ingen rumskamrat, och ensamheten kan ju göra saker värre. Kanske det kommer någon ny senare idag. Vem vet. Jag ska i alla fall hem en timme eller två. Jag behöver hämta lite kläder. Jag vill inte ge upp. Jag vill ju hem igen. Men igår vart det bara för mycket. Som vanligt hade jag satt upp alltför stora mål för mig själv.

Efter mycket ångest den här morgonen har jag fått lite lugnande tabletter så jag mår lite bättre just. Snart är det lunch och sedan ska jag duscha och gör mig lite fint (jag ser ut som en jävla zombie haha). Kanske måendet vänder lite sedan. Jag undrar var jag kan hitta min styrka för att min vilja ska kunna driva mig framåt.

Näääh, nu har de knackat på min dörr. Lunch.

Allting känns inte lika tungt längre. Okej, jag är ledsen och gråter mycket. Och så är ångesten fruktansvärd. Men det går framåt på något sätt. Det ända som verkligen går mig på nerverna och som gör mig otroligt sårbart är att jag inte sover bra här. Tredje natt i rad inte mer än några få timmar. Jag får den dubbla dosen Propavan nu. Jag fick konstigt nog inte den hemska bakiskänslan jag hade förväntat mig. Sömnproblemet beror nog på att jag delar ett rum som är gjort för en säng med en annan patient. Det är trångt och jag står inte ut med det. Jag vill vara i fred när jag ska sova.

Igår var jag hos K och för första gången kunde jag faktiskt följa honom och vad han sa. Jag hade ingen hemsk ångest utan kunde lyssna och svara. Det var självklart tack vare Sobril. Sedan åkte jag hem en stund och gosade med katten. Och åt pizza. Men fram emot kvällen märkte jag att jag verkligen inte kunde stå ut mer. Jag hade ett fantastiskt samtal med en mentalskötare igår kväll. Jag har nämligen använt mig av något som jag har lärt mig i DBT: att jag får be om hjälp.

Jag känner mig väl omhändertagen. Och vet ni vad? Ingen här tror att jag har Borderline. De diskuterar ju patienter vid rapporten och det kommer upp varje gång. Hur jag skulle ha fått den diagnosen egentligen. JAG SA JU DET! GAH! Det pratas om GAD istället, och depression. Men vi ska se. Jag fick fylla i en massa självskattningspapper. jag tror nog att jag kan ha Borderline men inte högt upp på en skala. DBT ska jag fortsätter med självklart och jag vill inte bråka om diagnosen. I alla fall kommer avdelnings-läkaren skriver i min journal att man skall utreda GAD och att han rekommenderar antidepressiva och lugnande. Det känns så skönt att jag bli tagen på allvar här.

Jag fick dessutom en massa beröm eftersom jag har gjort så många framsteg, hur mycket jag har förändrats sedan sista inläggningen. Hur mycket självinsikt jag har. Hur mycket jag kan tänka rationellt kring det hela. Jag blir glad av att de är glada för min skull.

Självmordstankarna finns kvar. Hopplösheten också. Men jag har nu fått en liten bit styrka tillbaka. Det blir lite permissioner under helgen. Att känna efter hur det känns. Sedan blir det nog utskrivning på måndag (eller tisdag). Jag är fan stolt över mig själv hur jag har hanterat allt det här.

Jag är trött. Fått Sobril en timme sedan. Jag väntar nu på lunch, är hungrig. Sedan vill jag sova en stund. Anders kommer nog förbi senare på eftermiddagen. En lugn dag.

Jag är inlagd på slutenvården. Först kändes det inte alls bra. Jag ville bara inte. Men jag var rädd för tvångsvård så jag höll med när K och en läkare föreslog det. Det har gått utför och jag behöver nog lite tillsyn. Självmordstankarna gick inte att kontrollera mer. Jag grät under färdighetsträningen och faktiskt bad om hjälp. K var väldigt bra och jag kommer att tacka honom senare. Det blir förhoppninsvist endast några dagar. Fredag eller måndag ska det bli utskrivning. Jag har till och med fått Sobril som behovsmedicin. Jag känner mig trygg. Jag vill fortfarande inte leva men jag förstår att alla mina beslut och tankar är fel. Mjoa. Nu ska jag surfa lite till och sedan kanske läsa lite. Jag vill vila upp mig. Sova och bli lugn ...

Jaha. Mitt liv känns kaotiskt och jag måste säga att jag inte har mått så dåligt på länge. Jag har konstant ångest och jag har nu kommit underfund med mina fysiska problem. Jag tror att min ångest har bytt skepnad och har gett mig nu ett konstant illamående och en konstant klump i halsen. Plus det vanliga: hjärtat slår snabbt, kallsvettning, darrande händer, darrande röst och en orolig kropp. Det där trycket på mitt psyke gör mig galet. Jag drömmer om att sova, sova för alltid. Jag vill inte leva så här och jag får inte hjälp. Jag håller i de få saker som får mig att fortsätta. Jag vet att det kan gå bättre än så. Men istället får jag endast flumsvar.

Jag har varit hos min husläkare några dagar sedan. Jag känner som om det är något fysiskt fel med mig. Allt kan inte vara ångest. Så jag gick dit för att fråga om hon kunde ta några prover. Det var första gången jag träffade kvinnan och hon är verkligen den elakaste människan jag någonsin har träffat. Istället för att lyssna på mig så tjatade hon endast om min vikt. Att jag har fetma (jag har inte fetma för fan, när jag vägde 115 kg hade jag fetma!), att jag förmodligen har en fetlever och hela min kropp kommer att svika mig. Elaka ord följda av elaka ord. Jag började gråta men hon fortsatt. Sedan ska jag också sluta röka. Jag stammade fram att jag inte kan sluta röka och gå ner i vikt samtidigt. Svaret var att hon inte bryr sig hur jag gör, livet är oschysst. Ni kan inte föreställa er hur det hela drog mig ner. Jag har inte ätit ordentligt sedan dess. Jag skäms skäms skäms. I alla fall tog de blodprover på mig i tisdags (fick skolka från färdighetsträningen, synd det haha). Jag ska ringa om två veckor så får jag resultaten. De vill kolla sköldkörteln, järn, jod, B12-vitamin, levern, njurarna och laktosintolerans. Jag misstänker att de flesta av mina fysiska problem kommer från ångesten men ett problem med körteln skulle ju kunna förstärka ångesten. Vi ska se.

Jag bryter ihop hela tiden. Jag tar mina sista Sobril. Jag gråter, gråter, gråter. Jag har en ångest som liknar en långdragen panikattack. Igår kväll blev det för mycket. Klumpen i halsen fick mig känna att jag inte kunde svälja eller andas. Jag sprang runt i panik och skrek. Pojkvännen ringde till min terapeut idag och berättade om situationen, om hur dålig jag mår och att jag verkligen behöver medicin. K har ringt mig några gånger på morgonen men jag sov. Jag trodde att han skulle säga något under mötet men nej, han försökte få MIG att komma på färdigheter jag kan använda mot ångest. Om jag visste hur jag skulle kunna få ångesten försvinna så skulle jag ju inte gå i terapi. Det blev cirkelargument utan något resultat. Jag blev rätt irriterad och var gråtfärdig. I slutet frågade han om medicin och om jag ville ta Theralen, Legrigan eller Atarax. Jag trodde först att han skämtade. Jag har alla dessa piller hemma men de hjälper inte ett dugg och ger mig hemska biverkningar. Han ville då att jag skulle få ett möte med min läkare. Jag vet inte om jag vill det. Varför det? Jag vet precis vad hon kommer att säga. Hon skriver inte ut något annat, antidepressiva får man bara vid depression och DBT är ju änglarnas botemedel mot alla symptom. Jag är nära till att hoppa av från DBT:n. Det fungerar inte för mig. Mitt huvudproblem är ångest men det kan dem inte hjälpa mig med. Allt annat kan jag intellektuellt kämpa emot, alla värdelöshetstankar, självmordstankar, konstiga katastroftankar. Men ångesten kan jag inte rationellt förklara bort. Snälla, allt jag vill är en behovsmedicin som hjälper. Sedan kan jag börja jobba på allt annat.

Jag orkar bara inte mer. Jag vill inte mer. Det här livet är inte värt att leva. Jag är handikappad i hjärnan. Jag vill lobotomeras så att jag i alla fall inte är medveten om mitt handikapp längre. Kronisk ångestsjuka. fan.

(Det mest hjärtskärande och samtidigt det roligaste i hela världen: att bada en katt!!)

Jag har inte hunnit skrivt någonting de senaste dagarna. Jag har faktiskt varit upptagen. Det händer sällan. För det mesta skriver jag inte blogg eftersom jag inte har någonting att berätta. Nu har min mamma åkt hem till Tyskland och jag har återvänt till mitt tråkiga vardagsliv som fylls av ingenting.

• Tisdag: Jag har varit på DBT-färdighetsträningen. Min mor åkte med mig och hon promenerade runt i Liljeholmen tills jag var klart. Som de sista mötena så kände jag inte att jag lär mig mycket just nu. Jag har inga stora relationsproblem och de konflikter jag har kan jag lösa rätt bra. Allting som sägs känns självklart. Så allt jag gör är att stirra på klockan och vänta på att mötet är över. Imorgon ska vi dock prata om validering och invalidering. Det tycker jag är väldigt intressant och någonting som jag tycker hjälper i samspel med andra. Hur som helst, efter färdighetsträningen åkte vi hem. Och jag märkte en rolig biverkning av de tabletter mot illamående jag tar. Jag mår psykiskt bra av dem, ångesten sjunker. Jag kollade, de innehåller dopamin. Kanske något att ta upp med läkaren? Jag irriterade i alla fall min mor med min gladhet eftersom jag sprudlade av energi och pratade hela tiden. Haha. Jag tränade på eftermiddagen. Uh, och min mor hade köpt nya leggings till mig.

• Onsdag: Jag mådde skit. Jag trodde att jag var nära en psykos och ångesten hade helt tagit över. Inga klara tankar. Min hjärna brann i lagor. Hemsk hemsk hemsk. Men jag orkade träna. Jag spenderade flera timmar i sängen men tvingade mig också umgås med min mor.

• Torsdag: Jag tränade på morgonen. Anders hämtade mig och min mor och vi åkte till Liljeholmen. Jag hade individualterapi med K. Det gick rätt okej tyckte jag. När jag kom hem märkte jag att jag faktiskt har börjat lita på honom. Bra. Men jag var nog envis när han ville göra en mindfulness-övning med mig. Jag vägrade. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig kunna göra det med andra. Han föreslog att han skulle prata med läkaren så jag får lite medicinsk hjälp med min ångest och mitt mående. Bra, jag har ju inte haft kontakt med min psykiater på fyra månader. Dessutom vill han att jag ska göra ett fullt hälsokoll, hormoner, blodet och så vidare. Bara för att utesluta någonting somatiskt. Jag har PCOS så det kan ju vara hormonerna som spökar och som förvärrar min ångest. Mjoa. Jag fick jeggings av min mor. De är lite för långa men det kan jag nog fixa på något sätt.

• Fredag: Jag tränade på förmiddagen medan Anders och min mor var ute och handlade mat. Massor med mat. Vi ville gå till MKC och äta vegetariansk men de hade stängt. Konstigt, eftersom det hade inte stått något om det på hemsidan. Så vi åkte till IKEA istället och åt lunch där. Sedan promenerade vi runt lite och självklart inköptes några små saker. Min mor köpte fina lila gardiner till vårt sovrum. Så fina och tjocka! Katten fick också leksaker. Sedan så fikade vi även där. Kvällen spenderades med att korta ner gardiner och att hänga upp dem. Anders och jag tittade på två filmer på kvällen. Poppers pigviner var så dumt men roligt.

• Lördag: Jag orkade inte träna på morgonen. Vi åt en stor frukost och sedan åkte vi till Skärholmen. Jag behövde några småsaker såsom eyeliner, vykort och tabletter. Jag hade en hemsk upplevelse med en säljare. Ni vet, sådana som har bord och som snackar bara med en och försöker sälja något. Den där kvinnan bara tog min hand, tog bort min nagellack och började polera min nagel. Jag fattade ingenting. Och så fick jag fake kommentarer som att mina ögonbryn är fina och att jag har en fin form på mina naglar. Och så försökte hon sälja någon nagel-set till mig. Jag sa bara nej och gick. Så jävla påträngande! Vi var också på Myrorna där jag sprang i fina Viktoria. Hon är så jävla snygg och stilig! Jag hittade en fantastisk, lite viktoriansk/80-tal sommarjacka och två böcker (samlade dikter av Strindberg och Jane Austen). Vi hade en trevlig och lugn kväll med hemmagjord pizza.

• Söndag: Jag vägrade lämna lägenheten. Jag var så trött och ville vila och lata mig. Så Anders och min mor åkte till Högtorget loppisen utan mig. Jag tränade och latade mig framför TV:n. Mjoa, jag städade också lite. Min mor hade köpte två Kafka-böcker till mig. Fina mamma! Vi åt våfflor på kvällen (det var ju våffeldagen) och vi alla fick magont eftersom vi hade ätit för mycket. Smart. Haha.

• Idag: Min mor fick åka jättetidigt på morgonen så jag hade redan sagt hejdå kvällen innan. Jag fick gå upp tidigt idag eftersom jag hade ett möte med en kurator som har aning om fonder för bidrag och sådant. Jag är ju tokfattig och har ingen inkomst alls. Jag är beroende på min pojkvän. Jag vet nu inte om det gav så mycket. Jag kan ju kanske plugga under sommaren och hösten och få CSN. Jag ska i alla fall fylla i alla papper, kanske det ger något. Bah, jag har fortfarande inte klarat kluva ut hur det fungerar med alla höstkurser. Jag behöver en kurs som heter Examensarbete men den finns inte. Så jag trodde att Masterkursen är motsvarigheten men den kan man inte anmäla sig till. Inte den här veckan. Jag ska ringa studievägledaren nästa vecka. Mjoa, sedan har jag tränat, vilat en timme, lagat mat och just nu har jag färg i håret. Jag måste nog tvätta ut det nu. Yeah.

Jag har varit rätt upptagen och "duktig" de senaste dagarna. Men nu märker jag att dissociations-tecken uppstår. Jag försöker kontrollera det men det fungerar inte så bra. Jag ska nog ta en massa sömntabletter ikväll och hoppas på det bästa. Att ta sömntabletter för att sova, inget annat så klart.

Jag har varit hos vårdcentralen i fredags. Min husläkare ringde faktiskt, bara för att säga hon inte har någon tid de närmaste dagarna. Men jag fick träffa en annan läkare istället. Jag hade väldigt svårt med att förstå hennes svenska så det blev några missförstånd. Men jag tror att hon fattade till slut vad jag ville. Hon kollade min puls (120/80), kollade mitt hjärta, mina lungor, min njurar, min mage och så vidare. Det gjordes också en blodsocker-test och en hämoglobin-test. Mitt blodsocker var 5,2 på fastande mage (vilket är normal) och mitt hämoglobin-värde var också normalt. Så hon har inte hittat orsaken till mitt ständiga illamåendet och yrseln. Hon sa att det kan vara stress - och ångestrelaterad, alltså psychosomatiskt. Det enda hon föreslog var att jag borde ta fler lugnande. Vilket är ju inte något bra, och rentav omöjligt, eftersom min käraste psykläkare inte skriver ut några lugnande till mig. Så jag kommer att fortsätta knapra Primperan. De hjälper ju mot illamående men jag vet inte om man får ta dem under en längre tid. Whatever. Min kropp verkar vara frisk så några tabletter mer eller mindra spelar ingen roll. Det känns självklart skit att mina psykiska problem påverkar min kropp så där. Och det är jobbigt att ständigt må illa och känner sig spyfärdig. Kanske jag är gravid?!? Det är inte möjligt, jag har fått min mens som den skulle. Irriterande. Om det inte blir bättre inom de närmaste två veckorna ska jag ringa min husläkare igen för ett boka en tid med henne. Jag tycker i alla fall att jag förtjänar en massa pluspoäng eftersom jag gick till vårdcentralen själv och fixade det hela. Fast, fixat är det ju inte. Jag mår fortfarande dålig.

Jag har dessutom tillbringat helgen med att panikstäda. Vad fint det blev! Men nu vill jag inte städa i flera veckor. Min mor kom igår och kommer att stanna i en vecka. Igår åt jag och pojkvännen lunch in i stan vilket innebar en massa rädslor för mig. Men det gick bra.

Idag har jag försökt förstå hur det fungerar med kurserna och programmet jag vill plugga under hösten. Självklart är det jättekomplicerat. Jag fick ringa studievägledaren (ännu mer pluspoäng för mig). Han försökte hjälpa mig men jag blev ännu mer förvirrad. Tur nog så har jag bekanta som vet mer och jag tror att jag har fått kläm på det hela nu. Jag har i alla fall anmält mig till fyra kurser och ett program. Den femte kursen hittade jag inte. Men det orkar jag nu inte kolla upp. Det finns tid, tills mitten av april.

Nu är jag trött. Och illamåendet finns hela tiden. Och magknip. Och yrsel. Bläh. Jag vill sova.

Jag mår dålig både fysiskt och psykiskt. Jag har till och med avbokat mitt möte med K idag. Någonting sådant är väldigt svårt för mig eftersom jag har en stark pliktkänsla. Men jag orkade bara inte.

Jag har nu i flera månader velat kontakta vårdcentralen. Jag har några år sedan haft lite för högt blodsocker och var nära till diabetes. Men sedan gick jag ner 55 kg i vikt. Jag har aldrig pratat med vården om detta igen eftersom jag mådde bra. Men nu har jag gått upp 20-25 kg igen, under ett år. Jag mådde för dåligt psykiskt för att kunna kontrollera mitt matintag och kunde inte motivera mig till att träna mer regelbundet. Nu har jag i flera veckor mått apa. Jag har ständig huvudvärk, konstant illamående, jag känner mig svimfärdig, min syn är ibland suddig och så kliar det på hela kroppen. Jag försökte övertyga mig själv att alla dessa symptom har med min ångest att göra och att jag kan logiskt tänka bort dem. Men speciellt illamåendet och huvudvärken blev allt starkare. Och igår var jag nära till att svimma. Det svartnade framför mina ögon och jag ramlade ner. Tur nog kunde jag ta mig upp och la mig i sängen. Och så kom jag på att jag hade alla dessa symptom när jag sist hade högt blodsocker. Redan några månader sedan slogs jag av samma tanke. Men eftersom jag inte litar på vården och är rentav rädd för läkare så orkade jag inte ta kontakt med vårdcentralen. Men igår vart det bara för mycket. Och idag vaknade jag med ett illamående som var hemskt. Jag skakade och jag kände mig yr. Som vanligt trodde jag att det var ångest men efter en timmes oro så ringde jag till vårdcentralen. Det är fan dags att ta itu med problemet. Tänk om jag har diabetes, då vore det ju dumt att vänta ännu längre och kanske till falla i diabetisk koma (japp, katastroftankarna har tagit över). Så min husläkare, som jag aldrig har träffat, ska ringa mig imorgon och då ska vi se om jag får träffa henne snart. Det här måendet känns väldigt olustigt och det är ju ingen stor grej att göra en snabb blodsockertest. Vad jag är mest rädd för är att hon kommer att säga att det är endast ångest-tecken. Att hon kommer att tro att jag vill bara ha uppmärksamhet eftersom jag har Borderline. Jag måste stå på mig. Jag ska skriva ner lite saker jag vill berätta så jag inte glömmer något. Hon vet ju inte vad det gäller och jag vet inte ens om hon kan se min journal från min gammal läkare. Ush, jag hatar att ha att göra med vården.

Psykiskt mår jag inte bra heller. Ingen aning hur jag egentligen har orkat ringa till vårdcentralen och K. Jag är självklart orolig på grund av min hälsa. Men så märker jag också att jag har stressat mig för mycket förra vecka. Fredag, lördag och söndag var hemska. Jag hade vrålångest, var säkert på att det var slutet. Jag tog dock några lugnande och det hjälpte. (vad ska jag egenligen göra om de är slut? jag kommer ju aldrig få nya. Bah. Jag hatar min diagnos!). Jag kan inte fokusera mig på något och är helt i min egen värld av oro och orkeslöshet. Men jag har tvingat mig till att träna. Sex gånger förra vecka och fyra gånger den här veckan (så länge ..). Träning är ju både bra för psyket och för kroppen.

Jag är rädd. Så jävla rädd. (och nu ser jag bara suddig igen .. gaaaaaaaaaaaaah)

Och så gick allting åt helvete igen. Det var förväntat. Vrålångest i 10 timmar. Just nu känner mig svag. Min kropp är helt trött efter allt gråt, skakande och illamående. Ett tag trodde jag att jag skulle få psykos, ångesten var så stark att jag tappade kontrollen. Som om hjärnan stängdes av. Jag hade nog dissociation.

Jag orkade ändå träna på morgonen och städa i några timmar. Sedan bröt jag bara ihop. Satt gråtandes och skakandes i soffan. Jag ringde till och med min behandlare men det var för sent, halv sex på kvällen går han ju inte att nå. Jag vet inte vad jag tänkte. Jag ringde till mottagningen på förmiddagen eftersom jag hade glömt att visa mitt leg på receptionen igår. Jag hoppas att jag inte får någon räkning, har ju inga pengar att betala någon räkning med.

Hur som helst, jag har inte gjort mig illa. Jag har inte hoppat. Jag har inte tagit någon överdos. Bra det. Nu ska jag snart ta min sömnmedicin och ska sova bort allt det negativa. En positiv sak är nog att jag tänkte färdigheter när jag mådde som sämst. Jag försökte andas rätt, jag försökte observera mina tankar, jag tog is i handen, jag ringde till K. Jag hoppas att jag mår bättre imorgon. Den här dagen har varit hemsk och påfrestande, jag orkar inte mer. Men det var som sagt förväntat. Mitt mående svänger och mina bra dagar har alltid följts av misär. Så är det bara.

Näää. Jag vill försöka läsa lite nu och sedan gå och sova. Bort med den här hemska dagen. bort, bort!

Jag borde nog känna mig duktig men jag är bara trött. Jag har verkligen försökt skärpa mig den här veckan och få livet rulla på istället för att älta i negativa känslor. Det är jättesvårt ju! Så jag är trött och vill helst inte göra någonting i flera veckor. Sova!

Igår hade jag besök av Jimmy, en av de finaste människorna som finns. Jag lagade mat, vi satt, åt och pratade. Det är skönt att prata med människor som är intelligenta och delar några av mina åsikter. Vi diskuterade själens icke-existens (och hur religiösa människor alltid vill få bevis för en icke-existens. Paradox egentligen. De måste ju först bevisa att det finns en själ), psykvårdens idioti och Stockholms tråkighet. Trevligt men kanske lite negativa ämnen. Men så är det när man spenderar tid med mig. Här finns det ingen plats för roligheter. Haha.

Jag var hos K idag och det gick faktiskt bra. Jag har dock haft en hel del ångest på förmiddagen men jag tvingade mig att åka dit.  Jag tog upp att jag kände mig helt invaliderat av honom när vi träffades sist. Och han tog mig på allvar och vi diskuterade saken. Sedan var han helt chockad över att jag faktiskt har varit på en konsert, träffat en vän, tränat fyra gånger och ansökt till sommarkurser. Han visste typ inte vad han skulle säga. Men jag känner mig själv. Det händer något extremt (förra veckans torsdags destruktivitet) och jag försöker skärpa mig. Det håller ungefär en vecka och jag ger upp igen. Roligt nog så hade han planerat att jag skulle schemalägga mina dagar (har jag redan gjort), skulle anmäla till kurser (gjort) och gå ut (gjort). Bra det. För en gångs skull fick jag beröm och inga oroliga ansiktsuttryck som svar.

Imorgon ska vi kanske gå till Debaser Slussen. Agent Side Grinder spelar. Jag har sett dem live en gång, som förband till Clan Of Xymox och de var rätt bra. Det bästa är nog att entrén är gratis innan klockan 22. Så jag har råd. Haha. Jag kanske hittar någon som bjuder på öl. Jag är fet men jag har bröst. Bröst räknas alltid! Ha! Näää, jag vet inte än om jag orkar. Jag har skärpt mig tillräckligt mycket för den här veckan tycker jag.

Det är så sällan att någonting roligt händer i Stockholm. Men igår spelade Peter Hook and the Light på Debaser Medis. Jag hade egentligen inte råd (utan inkomst = inga konserter) men jag kunde fixa det med pengarna till slut. Så några timmar innan konserten skulle börja skrev jag ut biljetten. Det hela var en helt spontan grej, och väldigt olik mig. Men jag ville ju skärpa mig nu och jag ville fan inte missa denna spelning.

Det var dock skönt att åka med bilen, vad kallt det var igår under natten! Jag har rejält tröttnat på vintern! På Debaser sprang vi in i några bekanta och vänner och hade allmänt roligt. Det visades en kanske 30 minuter-lång film om Joy Division innan spelningen, riktigt kul! Konserten var hur bra som helst. Det är aldrig fel att lyssna på Joy Division och det är fantastiskt när en av originalmedlemmarna spelar låtarna. Håret reste sig på armarna och jag fick känslan av att vara just på en Joy Division-spelning. Publiken var helt ekstatisk och dansade, hoppade, skrek och sjöng. Det var verkligen värt pengarna!

Har jag egentligen berättat om min musikblogg? Jag har skrivit en kort recension av konserten där: http://decibell.se/nina/

Jag har förresten inte behövt ta något lugnande. Det gick hur bra som helst. Jag var helt upptagen av att njuta av musiken och stämningen. Yeah.

Bilder? Min kamera suger men varsågod: