Lite bilder, massor med gnäll
Jag har försökt att ta det lugnt under helgen, inget plugg och mycket sömn. Men jag oroade mig hela tiden. Jag hade ångest och jag kunde inte sova. Det kändes som om jag irrade runt i något vakuum, som om jag var fången i en bubbla och jag nådde inte verkligheten kring mig. Det fanns dock också några ljusa moment, jag skrattade och lekte med katten. Jag hann dessutom städa köket i tre timmar, skrubbade golvet och allt sådant. Den tråkigaste helgen någonsin egentligen. På lördag handlade jag lite presenter i Skärholmen. Första gången jag var utanför lägenheten i en hel månad. Folk verkade bara susa förbi och allting var i dimma. Jag hann i alla fall handla vad jag behövde. Pojkvännen fällde den roliga kommentaren: "Du ser ut som en gothare". HUH?!? Haha. Någon har stulit spegeln från vår bakspegel på föraresidan. Endast spegelglaset. Vem gör sådant? Pojkvännen hittade en spegel på någon skrotbil samma kväll. Konstig företeelse, att någon stjäl en spegel.
Idag har jag försökt plugga. Jag vill så gärna ge upp. Jag har inte kul och jag lär mig ingenting eftersom mitt minne har blivit kass. Men att hoppa av skulle kanske kännas ännu mer som ett misslyckande. Att plugga fyra timmar om dagen är egentligen inte mycket (när jag pluggade Idéhistoria pluggade jag ibland 10 timmar om dagen, innan tentorna upp till 16 och nästan utan sömn, och det fungerade bra), men efter en timme är jag redan slut och vet inte vad jag har läst eller vad mina anteckningar betyder. Jag försökte jobba med uppsatsen idag och jag hatar temat jag har valt, det är för enkelt på något sätt. Foucault gör det så. Nu har hälften av kursen gått så den här veckan är nog sista meningsfulla tillfället för att hoppa av. Men jag kan inte bestämma mig vad som är jobbigare: att må dåligt eftersom allting tar emot, att behöva kämpa utan att ha kraft eller känslan av misslyckandet om jag hoppar av. Det skulle kännas bra om någon skulle säga: Nina, du är sjuk, du måsta ta hand om din hälsa, det måste vara din första prioritering. Jag behöver bekräftelse, jag kan inte medge det till mig själv.
Jag försöker just nu lösa problemet med höstterminen också. Jag har bestämt mig för att ta en kurs som börjar i november. Efter att ha tittat på litteraturlistan och schemat verkar det väldigt lite att göra. Så det blir kanske också en läskurs så jag kan hålla mig upptagen, får in lite poäng och får full CSN-bidrag från och med november. Men allt detta beror på om jag har fått något slags hjälp tills dess, om jag i alla fall har mer kraft och ett stabilare mående. Det blev självklart problem med registreringen och sådant, de skickade fel brev till mig, någonting om en kurs i Idéhistoria, feminismens klassiker. Det är en kurs jag verkligen inte skulle vilja ta. Jag har skrivit en email till studentexpeditionen ikväll så förhoppninsvis får jag den riktiga informationen snart. Jag vet inte varför det alltid måste krångla för mig.
Jag väntade hela dagen på samtalet från den nya mottagningen men ingen ringde. Of course. Läkaren skulle komma tillbaka idag och de lovade at kontakta mig så snabbt som möjligt. Om jag inte snart hör av dem vill jag bli inlagd. Jag orkar nämligen inte mer. Jag har självmordstankar hela tiden. Jag hade planer idag, riktiga, verkliga planer. Jag är rädd och jag behöver hjälp. Jag hoppas att allt detta inte har att göra med någonting idiotläkaren har skrivit i min journal. Om han har skrivit ner lögner, ska jag anmäla honom. Orkar inte mer. Men just nu hoppas jag att jag får ett samtal imorgon eller ett brev den här veckan. Jag börjar oroa mig på riktigt, vad om de inte vill ta emot mig? Vad ska jag göra då? Jo, egentligen vet jag.
Nu får ni lite bilder. Bara så där.
Idag har jag försökt plugga. Jag vill så gärna ge upp. Jag har inte kul och jag lär mig ingenting eftersom mitt minne har blivit kass. Men att hoppa av skulle kanske kännas ännu mer som ett misslyckande. Att plugga fyra timmar om dagen är egentligen inte mycket (när jag pluggade Idéhistoria pluggade jag ibland 10 timmar om dagen, innan tentorna upp till 16 och nästan utan sömn, och det fungerade bra), men efter en timme är jag redan slut och vet inte vad jag har läst eller vad mina anteckningar betyder. Jag försökte jobba med uppsatsen idag och jag hatar temat jag har valt, det är för enkelt på något sätt. Foucault gör det så. Nu har hälften av kursen gått så den här veckan är nog sista meningsfulla tillfället för att hoppa av. Men jag kan inte bestämma mig vad som är jobbigare: att må dåligt eftersom allting tar emot, att behöva kämpa utan att ha kraft eller känslan av misslyckandet om jag hoppar av. Det skulle kännas bra om någon skulle säga: Nina, du är sjuk, du måsta ta hand om din hälsa, det måste vara din första prioritering. Jag behöver bekräftelse, jag kan inte medge det till mig själv.
Jag försöker just nu lösa problemet med höstterminen också. Jag har bestämt mig för att ta en kurs som börjar i november. Efter att ha tittat på litteraturlistan och schemat verkar det väldigt lite att göra. Så det blir kanske också en läskurs så jag kan hålla mig upptagen, får in lite poäng och får full CSN-bidrag från och med november. Men allt detta beror på om jag har fått något slags hjälp tills dess, om jag i alla fall har mer kraft och ett stabilare mående. Det blev självklart problem med registreringen och sådant, de skickade fel brev till mig, någonting om en kurs i Idéhistoria, feminismens klassiker. Det är en kurs jag verkligen inte skulle vilja ta. Jag har skrivit en email till studentexpeditionen ikväll så förhoppninsvis får jag den riktiga informationen snart. Jag vet inte varför det alltid måste krångla för mig.
Jag väntade hela dagen på samtalet från den nya mottagningen men ingen ringde. Of course. Läkaren skulle komma tillbaka idag och de lovade at kontakta mig så snabbt som möjligt. Om jag inte snart hör av dem vill jag bli inlagd. Jag orkar nämligen inte mer. Jag har självmordstankar hela tiden. Jag hade planer idag, riktiga, verkliga planer. Jag är rädd och jag behöver hjälp. Jag hoppas att allt detta inte har att göra med någonting idiotläkaren har skrivit i min journal. Om han har skrivit ner lögner, ska jag anmäla honom. Orkar inte mer. Men just nu hoppas jag att jag får ett samtal imorgon eller ett brev den här veckan. Jag börjar oroa mig på riktigt, vad om de inte vill ta emot mig? Vad ska jag göra då? Jo, egentligen vet jag.
Nu får ni lite bilder. Bara så där.
Några dagar sedan
Från sidan också
Hon vet hur man latar sig
"Hej!" Batzy på garderoben i andra sovrummet
Suddig sötnos
Hennes nya favoritplats .. ett tomt paket
Kommentarer
Trackback
