Hejdå
Jag har bestämt mig för att sluta skriva i den här bloggen. Det är utav flera anledningar:
För det första jag har inte många läsare och det känns lite lönlöst att skriva när ingen läser det.
För det andra är de få som läser min blogg oftast människor som jag har i mitt liv eller som på ett eller annat sätt känner mig. Och jag har mer än en gång fått negativa kommentarer som att jag endast är gnällig, att psykisk sjukdom inte finns, att jag beter mig som en tonåring, att jag ska ta mig själv i kragen. Jag förstår att vissa människor inte kan förstå sig på andras lidande. Men om man får höra/läsa sådant av människor som man tror sig vara vänner eller bekanta så gör det ont.
För det tredje skäms jag. Jag skäms över att mitt liv är kaos. Jag skäms över att det inte går framåt.
För det fjärde så vill jag inte oroa folk. Jag vill inte såra någon och jag vill inte att någon överreagar.
Så det handlar främst om att det inte känns som om jag kan skriva vad jag vill. Bloggen var tänkt att handla om mitt liv, mina åsikter. Den skulle fungera som ett ventil. Jag ville kunna vara ärlig och öppen. Men det känns inte bra längre. Jag vill inte bli utsatt, jag vill inte bli granskad av folk jag känner.
Jag ska inte ta bort bloggen. Jag har ju skrivit så mycket under de senaste åren att det skulle kännas tragiskt att radera allting.
Jag har en ny blogg. Den är anonym, den är på engelska och den är väldigt personlig. Jag nämner aldrig mitt namn, jag postar inga bilder av mig själv. Jag uppdaterar den regelbunden. Om någon vill ha länken till bloggen så kan ni svara på det här inlägget och gr mig er epost-address. Då ska jag skicka länken till er.
Tack till alla som har kommenterat under åren och alla som har läst bloggen. Kanske vi ses på mina nya blogg. Cheers!
Völlig losgelöst von der Erde
Mitt förra inlägg var nog lite förvirrande. Jag är förvirrad. Jag förstår mig inte på livets villkor och den egentliga betydelsen av mitt liv. Ibland måste jag stänga av min hjärna. Kanske jag hade blivit filosof om jag inte hade varit sjuk. Eller så jag hade skrivit självhjälpsböcker. Ush nej, det finns inget värre än självhjälpsböcker. På allvar, jag har ingen respekt alls för författare och läsare av sådana böcker. Det är bara att lura. Kom, ställ dig framför spegeln, le åt dig själv och säg att du älskar dig själv och att livet är bra. Bullcrap. Förresten, det finns studier som bevisar att optimister dör tidigare än pessimister och realister. Det har att göra med att optimister inte kan se svårigheter i vissa saker, de underskatter hot istället för att möta allting under verklighetens premisser. Jag är en pessimistisk realist. Jag kommer alltså leva längre än de där självhjälpsgurun. Ha! (Alltså om jag nu inte få cancer, ta livet av mig aller något sådant)
Jag har ingen psyk-kontakt just nu. Det är så otryggt som det låter. Jag är helt lämnat åt mig själv. I över en månad har jag inte haft samtal med en terapeut eller träffat en läkare. Den första veckan kändes det som semester, jag behövde inte gå ut eller lämna lägenheten! Det bästa som finns för folk med fobisk personlighetsstörning. Men sedan drogs jag ner i det svarta hålet på vilkets botten det finns endast meningslöshet. Jag existerar, jag distraherar mig, jag tränar, jag läser, jag lagar mat. Men jag jobbar inte på att må bättre, att kunna leva ett liv. Jag har träffat mitt boendestöd ett fåtal gånger men han är helt opålitlig. Han borde ha ringt till psyket för att kolla om jag verkligen är på någon väntelista och för att boka en läkare-tid åt mig. Jag ville göra det själv men han erbjöd sig. Och så ville han höra av sig. Och det har han inte gjort. Ovisshet. Han har nu semester i 10 dagar. Mina sömntabletter räcker 15 dagar till. Så vad jag utgår ifrån är att jag faktiskt inte är registrerat vid mottagningen längre och att ingen har ansvar för mig. Så, jag kommer att stå utan psyk-kontakt, ny sjukskrivning och mediciner. FAN!
Som sagt, jag går inte ut. Jag har ingen social kontakt med någon. Jag sover inte alls eller om jag sover så blir det två/tre oroliga timmar. Jag har konstant ångest. Jag gråter jämt. Jag är självmordsbenägen. Men jag får ingen hjälp. Jag vill inte åka till akuten. Där får jag ingen hjälp heller. Värdelös.
I alla fall skiner solen. Om bara våren kunde komma på riktigt.
En månad senare ...
En vän sa till mig någon gång att hon var glad när jag inte hade uppdaterat min blogg under en längre eftersom det betyder för henne att jag mår bra. Då tänkte jag: skriver jag bara när jag mår dålig? Det är nog inte så. Jag skriver när jag har någonting att skriva om, när jag har någonting att berätta. Jag skriver i min dagbok dagligen och så skriver jag brev, dikter, noveller. Den största delen av min tid går åt att skriva. Men i min blogg skriver jag just INTE om allting, jag använder ett filter, en censur. Varför? Jo, därför att jag inte vill lämna ut ALLTING till alla. Jag vet att folk dömer, det är en naturlig sak, en kategorisering som gör det lättare för oss att förstå världen. Redan Kant visste det. Jag bryr ming inte om jag blir bedömt på grund av mitt utseende eller mina åsikter. Då kan jag förklara och försvara mig. Men när det gäller mina tankar om mig själv, mina känslor, mina sjukdomar, då är jag liten, åh så liten. Inte ens jag accepterar mig själv, hur ska andra kunna göra det? Om jag berättar om just MIG (vilket jag ju ibland gör, men aldrig utan censur!) så är jag sårbar och utlämnat åt gamarna. Så, nej, jag skriver inte min blogg när jag mår dålig. Jag skriver när jag har motivation, när jag känner att jag har någonting att berätta, när jag inte befinner mig i ångestens mörka helvete. Men kanske jag borde skriva när jag mår som sämst?!?
Jag tänkte i alla fall skriva den här gången eftersom jag inte har uppdaterat bloggen på en månad. Under denna månad har jag mått okej och mått dålig. Just nu är jag på vägen mot botten igen. Terapeuten föreslog inläggning. Jag sa nej.Nu vet ni det också.
Vår vän Per har flyttat in hos oss. Han bor i gästrummet. Det är massor med saker i det rummet och jag önskade att vi hade ett förråd så vi kunde ta ut våra saker och möbler så det vore lite mer "hans" rum. Men det fungerar nog som det är också. Jag tycker om Per, han är dryg, haha. Han är lugn och smart, och icke-dömande. Han är en bra människa. Jag har ingen aning hur länge han kommer att bo här men jag störs inte av honom alls, det känns helt okej att han är här. Det finns ju typ två sidor hos mig: jag tycker om att hjälpa andra och gör det gärna så länge jag kan. Jag menar, jag har noll inkomst och parasiterar på min pojkvän. Men jag har ett första hand kontrakt på en 3:a och det är nog stort här i Stockholms område. Så det jag kan erbjuda är just ett rum. Och den maten jag lagar. Fastän, den har ju också pojkvännen betalat. Oh well. Den andra sidan hos mig är konstig, jag blir lätt utnyttjad. Inte därför att jag litar för mycket på andra människor, det gör inte alls, jag är raka motsatsen till det. Men jag är för snäll ibland och jag undviker konflikter, vilket gör att jag lätt kan utnyttjas. Vad har det här med Per att göra nu? Ingenting. Jag svamlar bara.
Annars har det inte hänt mycket. Jag står på väntelistan till psykodynamisk terapi. Jag träffar fortfarande DBT-terapeuten men bara tills mars, hon har hittat ett nytt jobb. Mottagningen blir privatiserat då så även min läkare slutar. Det blir en lång tid med ovisshet och otrygghet framöver. Jag har en ny boendestödjare, T. Bra kille, i min ålder, tatuerat, har pluggat genusvetenskap och filosofi. Vi kommer nog komma bra överens.
Jag har äntligen fått läslusten tillbaka. Någonting jag hade förlorat sedan mina sjukdomar tog över mitt liv. Jag har dock fortfarande svårt att koncentrera mig. Jag har på sistone haft en hel del dissociation, hos mig är det oftast derealisation, alltså verkligheten är inte verklig längre, som en slöja eller ett smutsigt fönster har placerats mellan mig och omvärlden. Jag hamnar i sådana tillstånd där jag bara stirrar in i luften och blir rent av apatisk. Och då är det självklart inte så lätt att koncentrera sig på något. Men jag är glad att jag har läslusten igen. Just nu läser jag "Moab is my Washpot" av Stephen Fry. Jag älskar honom, jag gör det på riktigt! Han är så bildad, jag attraheras av smarta människor som även är bildade! Och hans språkbruk är fantastiskt! Boken är hans första självbiografi, den andra har jag också hemma. Att läsa på engelska är nästan det bästa som finns. Franskan är kanske vackra men den är ibland för svår för mig, speciellt när det gäller att läsa hela böcker. Tyskan saknar passion. Svenskan är för enkel. Men engelskan, den har ett stort ordförråd, den är vacker och den är enkel. Ja, jag är anglofil.
2013 börjar inte så bra som jag hade önskat mig ...
Egentligen skulle min boendestödjare ha kommit hit imorse men hon är sjuk. Självklart fick inte jag inte veta om det förrän 30 minuter efter hon skulle ha varit här. Jag har gått upp tidigt för ingenting. Jag har ju de senaste tre veckorna haft ledig från allting så att bara komma ur sängen innan klockan 9 var en jävla kamp. Dessutom har jag fixat till mig och städat lite. Nu sitter jag här och funderar på vad jag kan göra idag. Det blir i alla fall mer kaffe snart. Och så ska jag nog diska, träna och duscha. Mitt liv är så jävla tråkigt! Jag har förresten inte varit utomhus på nästan tre veckor. Jag jobbar verkligen med att bli av med min sociala fobi och paniksyndrom. Inte. Ush, jag önskade att jag hade sovit längre.
Jag har förresten fått en ny "rolig" biverkning av Propavan. Jag blir bakis som om jag hade festat i två veckor i sträck. Jag får hemska mardrömmar och vaknar så gott som alltid badat i min egen svett. Men nu har jag också fått kramper i hela kroppen när jag vaknar. Det är hemskt! Men konstigt nog försvinner de flesta biverkningar när jag tar Imovane också. Mmm.
Min syster ligger på sjukhus i Tyskland (i Hamburg). Vi har aldrig riktigt kommit överens med varandra. Hon är ju bara ett och ett halvt år yngre än mig så det fanns alltid en hel massa avundsjuka och bråk. Hon ville få göra de saker jag fick göra. Och hon har hanterat det hela genom att trycka ner mig. När vi delade lägenhet (min syster och jag bodde ihop i 3 år, alltså inte hos mina föräldrar utan i en lägenhet) så tog hon droger hela tiden, var nedlåtande och misshandlade mig fysiskt och psykiskt. Hon behandlade mig faktiskt som ett djur, hon kallade mig "fet svin" och en gång spottade hon mig i ansikte framför sina vänner. Hemska tider. Hur som helst, hon är ändå min syster, även om hon ser allting med mig som en tävling. Jag vill ju inte att hon ska lida. Hon har i två dagar i tre omgånger blivit operat i sammanlagt tio timmar. De trodde först att hon hade en blindtarminflammation, så de tog bort blindtarmen. Sedan såg de att hon hade en cysta lika stort som två knytnävar vid en av hennes äggstockar. Så den opererades bort (väntar fortfarande på beskedet om det var cancer eller inte). Och sedan blödde hon så mycket i sitt magrum att de fick skära upp henne en gång till för att hitta var blödningen kom ifrån och att skölja ur hennes mage med kokande saltvatten. Hon fick en kontraindikation av lugnande och blev euforisk istället för lugn. Hon skulle få oxycon men fick en start allergisk reaktion. Hon fick sömntabletter men de sänkte hennes puls på en farlig nivå. Och nu? Jo, det blöder fortfarande för mycket ur magen, hon har en kateter och det är blod i den hela tiden. Hon har inte ätit något i fem dagar nu. (Hon är fatttig och hade inte råd med mat ... yep, jag kommer från en fattig familj, so what?) Och så pratade jag med min mor imorse och hon sa att min syster har hemska smärtor och gråter hela tiden. De sa att hon förmodligen måste opereras igen för att hon förlorar för mycket blod. Så jag oroar mig för henne. Jag pratade med henne i telefon igår men hon var hög av alla smärtmedel och lugnande. Gullig var hon faktiskt. Jag hoppas att hon tillfrisknar snart och inte behöver en operation till. Och jag hoppas att hon inte har cancer!!
Mitt 2012
2012 var verkligen inget bra år för mig. En av de värsta åren i mitt liv faktiskt. Jag har inte åstadkommit mycket, jag har inte ens nått ett delmål och jag har varit inlåst en hel del i slutenvården. Några få roliga saker har hänt också men annars så är 2012 ett år jag verkligen vill glömma.
Januari till mars
Jag började med DBT:n på riktigt. Jag kände mig dock inte hemma där och terapin drog ner mig. Jag var stressad hela tiden och satte press på mig själv för att klara av allting. Jag mådde fysiskt dåligt och oroade mig hela tiden. Den enda ljuspunkten var Peter Hook and the lights-konserten. Att lyssna på Joy Division är kanske inte så bra för måendet men det är ändå fint. Min mor var på besök under några dagar men jag ville mest att hon skulle åka så snabbt som möjligt igen.
April till juni
Mitt fysiska mående påverkade mitt psykiska mående. Jag blev väldigt självmordsbenägen och i mitten av april bestämdes det att jag skulle bli inlagd på Huddinge sjukhus. Jag stannade i 10 dagar. I början av maj började jag med Venlafaxin som var helt fel medicin för mig. Jag blev så mycket sämre att jag hamnade i slutenvården igen. Två veckor den här gången. I slutet av månaden började med Abilify som faktiskt hjälpte ett tag. Dagarna spenderades ensam hemma, jag gjorde ingenting, isolerade mig ännu mer. Jag började med två internet-sommarkurser. Abilifyn gjorde mig manisk, jag fick caged tiger syndrome och i mitten av juni fick jag sluta med medicinen. Stort bråk med min terapeut som slutade med att jag blev inlagd igen.
Juli till september
Jag var inlagd på M76 hela juli:n. Det prövades nya mediciner och jag skulle observeras. Det var rätt lugnt på avdelningen eftersom den gamla överläkaren var på semester. Ett självmordsförsök. Zyprexa gjorde att jag gick upp 15 kg i vikt så jag vägrade ta den mer. Dock hjälpte Lamictal efter ett tag och jag blev utskriven.Jag fick sluta med Lamictal igen eftersom jag fick en allergisk reaktion. Min terapeut slutade och jag fick en ny. Jag var då helt övertygad om att DBT:n inte var rätt terapi för mig och att jag inte har Borderline. Jag träffade läkaren X på sjukhuset en gång om veckan eftersom min öppenvårdsläkare var på semester. Min mor var på besök och jag försökte verkligen vara glad för det. Det fungerade så där. Jag kom i alla fall ut en del. Jag klarade båda sommarkurser. I slutet av augusti försökte jag ta livet av mig och jag hamnade på sjukhuset igen. Det försöktes med Voxra men det gick inte alls. Jag har aldrig mått så dåligt som på denna medicin! Den gamla överläkaren kom tillbaka, jag blev utskriven och jag slutade med medicinen. Jag började plugga (Masterprogrammet i litteraturvetenskap) men blev sjukskriven efter några veckor. Jag fyllde år. Jimmy flyttade in med oss. Jag började träffa den nya terapeuten.
Oktober till december
Vår bil gick sönder. Jag isolerade mig igen och lämnade lägenheten endast för att gå till terapin. Jimmy flyttade ut igen efter en hel del bråk. I två månader satt jag egentligen bara hemma och tyckte synd om mig själv. Men jag höll mig ifrån sjukhuset, bra det! I slutet av november köpte vi en begagnad bil. Sedan dess har jag kommit ut lite mer, och om det bara var för att handla. I december var jag på Marilyn Manson och Rob Zombie-konserten. Jag träffade Marilyn Manson. Det var nog den bästa dagen av året. Jag började skriva igen. Jag avslutade DBT:n (i alla fall gruppen) och fick teamet att förstå att jag behöver en ny utredning. Så jag började svara på hundratals frågor. Under julen var jag jättesjuk och låg mest på soffan och försökte hålla mig vaken. Nyårsafton blev jag full och det var nog ett bra slut på skitåret 2012.
Det gångna året har varit tråkigt och patetiskt. Jag önskar mig ingenting för 2013. Vad hjälper att önska till? Jag vill äntligen få rätt hjälp. Jag ska hålla mig ifrån sjukhuset. Jag vill ha mer kul. Jag vill skriva mer. Jag vill må okej. Det är allt och det är nog inte för mycket.
Jag är sjuk, bra det, precis lagom i tid
Vad bra. Ungefär två timmar sedan har den febriga förkylningen som min pojkvän har också drabbat mig. Jag är ett snorigt febrigt monster. Så där lagom till jul. Alltså jag bryr inte så mycket om att det är jul, det är mest ledigheten som jag har efterlängtat. Okej, jag har inget jobb och jag pluggar inte men ändå har jag alltid ett fullspäckat schema med terapi, boendestöd och möten. Och nu har jag i alla fall i en vecka ingenting inplanerat. Men jag kommer nog inte kunna njuta av det eftersom jag är sjuk. Det är bara att ta sig genom. Att gnälla hjälper ändå inte.
Vi ville gå på bio igår men pojkvännen hostade, hostade och hostade. Det kändes inte schysst mot de andra biobesökarna. Jag vet hur själv hur irriterad man kan bli om någon stör när man vill titta på en film. Det var de 260 kronor förlorade. Bläh. Vi är ju rika så det spelar ingen roll. INTE.
Vad mer? Jag är klart med DBT:n men det skriver jag nog ett eget inlägg om. Vi har varit på julbord en vecka sedan, på IKEA, 100 kronor var, helt värt det. Sedan stannade vi till i soffa-avdelningen och vilade lite. Skön och mysig dag.
Imorgon ska vi gå och storhandla. Alltså jag tycker ju inte om jul men jag tycker om när det finns en anledning till att äta massor med onyttig mat. HA! Dessutom har jag fått en sådan där Nestlé Gusto kaffemaskin av min mamma till jul så jag behöver hitta sådana kapslar. Vardagen. Tråkig, jag vet.
Jag avskyr jul men ibland blir jag svag
Jag har inga bra jul-minnen. Det har alltid varit bråk i min familj på julafton och jag har aldrig riktigt fått mysiga stunder med de människor jag älskar. Jag har alltid varit spänt och har bara väntat på att någon skulle börja skrika, gråta eller bli elak. Min mor har självklart försökt att rädda allting, lagade god mat och allt sådant. Men det blev bara aldrig bra.
Dessutom är jul ju en kristen högtid. Jag vet jag vet, det kommer egentligen från den hedniska tiden men som vi firar det idag så är det förknippat med kristendomen. Och det är nu verkligen inte min grej. Dessutom avskyr jag hela konsumtions-grejen, att köpa betydelselösa saker för pengar man inte har. Det enda jag egentligen tycker om när det gäller jul är maten! Kakor och choklad, det är fint!
Idag har jag köpt en julgran. Jag kände bara att jag ville ha en så vi köpte en billig, vit plastgran. Och sedan blev det kulor och sådant från IKEA. Inte rött, inte silver utan grått, svart och vitt. Om jag ska ha en julgran så ska den vara annorlunda. Och det blev den.
Men vi ska inte utbyta julklappar. Det blir ändå alltid fel och man köper aldrig något man verkligen behöver ändå. Jag måste dock skicka något till min familj och en vän i England som jag alltid byter julklappar med. Imorgon ska jag dessutom börja skriva julkort, även om jag inte tycker om jul så gör ju andra det. Imorgon blir nog den enda dagen jag spenderar det här året med att leta julklappar. Frimärken behöver jag också, och nya vinterskor. Då har jag i alla fall en riktig anledning till att spendera några timmar på ett köpscenter under jultiden. Det blir nog ett helvete.
*jag är en rubrik*
Jag lyssnar på LaCrimosas nya skiva "Revolution". Jag älskade detta band under några år när jag var yngre. Men sedan blev de lite kitsch. Den nya skivan är rätt okej och inte lika dystert som deras 90-tals musik som kunde verkligen trigga mig, mitt första riktiga självmordsförsök hände efter jag hade lyssnat på en av deras skivor. Hur som helst, jag tycker om den nya skivan.
Mitt liv består just nu av en massa möten med vården. Jag känner att jag behöver semester, en månad i skogen, i ensamhet. Fast, ensam är jag också här. Men jag vill till skogen! Igår var jag hos gynekologen som ännu en gång konstaterade att jag hade PCOS. Bra det, jag har en sjukdom som gör mig fet, infertil och ger mig humörsvängningar. Vilken lycka! Han var i alla fall trevlig och jag kände mig trygg. Att gå till gyn är nog en av de jobbigaste sakerna man kan tvinga mig till att göra. Jag hade starka underlivssmärtor på sistone men det visade sig att det "bara" är PCOS-smärtor. Och så har jag en massa cystor kring äggstockarna, men det är också PCOS. Som sagt, vilken lycka att jag har denna åkomma! Är det bara jag som blir äcklad av att se sin livmoder? Jag vill inte veta hur det ser ut inuti mig. Det enda som skulle intressera mig är en hjärnscan, det vore faktiskt fantastiskt att få en bild på min hjärna!
Idag hade jag ett möte med min psykiatriker. Hon är väldigt tveksamt till att förlänga min sjukskrivning. Men jag får veta hennes slutgilitga beslut på fredag. Alltså om hon sjukskriver mig får jag två utbetalningar till av CSN. Om hon inte sjukskriver mig så måste jag avbryter mina studier och måste nog betala tillbaka lite pengar till CSN (jag är sjukskriven tills den 19:e men har fått pengar tills den 25::e). Jag utgår ifrån att jag kommer att återgå till fattigdom. Jag kommer vara en parasit igen, lever på min pojkväns ynkliga lön. Jag vet att jag inte kan plugga (eller jobba för den delen) just nu. Min sociala fobi har aldrig varit så stark som den är just nu. Jag tål inte den minsta stressen, jag vet att jag kommer att bryta ihop. Jag måste alltid överprestera och kan inte ta det lugnt. Okej, om någon har ett jobb där jag inte behöver lämna lägenheten, kanske det skulle fungera. Det där med författarelivet lockar ju. Och jag har skrivit rätt mycket på sistone. Men det kommer jag aldrig kunna leva på, jag är inte Proust direkt.
Jag har också varit hos vårdcentralen idag för att kolla mitt blodtryck. Igår var det 148/99 som är ju helt för högt. Men idag var det 130/85 så det är lugnt. Jag var nog bara nervös hos gynen. Ah, och mina krampaktiga smärtor och svullnaden i mina ben kommer förmodligen från Propavan. Jag har nämligen börjat ta skiten igen eftersom min psyk-läkare vägrar att skriva ut tillräckligt med Imovane till mig. Jag får bara 10-pack och de ska räcka en hel månad. Hennes motivation är att man inte ska ta för många piller när man går i DBT:n. Dessutom ska man inte vara sjukskriven för länge om man går i DBT:n. Och så kan man inte få en ny diagnos medan man går i DBT:n. Kanske dags att hoppas av från DBT:n?!? Jag har ju ändå inte Borderline och så skulle jag kanske äntligen få den hjälp som passar mig. Eller nej, avsluta all kontakt med psykvården. Jo, det vore väl skönt. Men jag är en mes.
Vi har äntligen en ny bil! Det tog oss två månader men nu har vi hittat en bil som vi har råd med. Nu är alla våra besparningar borta men det är väl värt det. En vit Volvo blev det, begagnad så klart. Nu är det i alla fall lättare att lura min sociala fobi ibland. Pojkvännen kan köra mig när han har tid. Yay.
Trött, trött, trött - men katten jagar löv
Nu har boendestödet gått och jag har de närmaste timmarna för mig själv. Jag vill helst sova. Jag är så trött, jag skulle helst vilja vara i koma i tre månader och sova. Men jag ska försöka att ha en normal dygnsrytm, även om jag endast några få timmar sömn varje natt just nu. Jag har i alla fall tagit Imovane igår kväll och jag kunde somna. Men jag vaknade många gånger under natten och känner mig ännu en gång helt förstört. Stackars mig! Okej, jag ska nu sluta tycka synd om mig själv. Det var i alla fall trevligt att ha boendestödjaren här. Vi drack té och pratade. På torsdag kommer hon igen och vi ska gå ut lite. Jag kommer nog frysa ihälj, jag har ju fortfarande ingen vinterjacka. Boohooo.
Jag har lekt med katten i en halvtimme, hon älskar att jaga höstlöv, hon kan sitta i timmar och stirra på löven som flyger förbi. Så jag hämtade några löv åt henne och jag lät dem segla ner. Hon blev exalterad. Haha. Jag ska försöka träna en halvtimme nu och sedan är det dags för att fixa lunch. Jag ska INTE gå och lägga mig fastän det är allt min hjärna orkar tänka på: säng, blunda, försvinna.
Jag är för tjock ....
Jag har i flera timmar försökt att hitta en vinterjacka. Det gick inte att hitta någonting. Jag är för tjock, så är det bara. Alla dessa veckor inom slutenvården och alla dessa mediciner har gjort till en oönskad kund hos de stora klädekjedorna. Alltså jag var verkligen överallt. Jag vill ha en svart vinterjacka, hur svårt kan det vara?!? Det värsta är nog H&M, deras storlekar är ett skämt, ett L hos H&M är som ett S hos andra affärer. Hur hittar de ens folk som passar i deras XS? Anorektiker? Men om de har kläder för anorektiker, varför har de då inte kläder för tjocka?!? Jag blev inte arg, jag blev ledsen. Jag äcklas ju ändå av min kropp och jag har alltid hatat att köpa kläder. Jag är en av dem som springer i en affär, prövar någonting framför en spegel, betalar och springer ut igen. Snabbt ska det gå. Hur som helst, jag har inte hittat någonting ALLS. Nä, vänta, en jacka var mycket för stor och en annan som nästan passade skulle kosta 3500 kronor. Så när vi kom ur sista affären började jag storböla. Jag är för tjock för att hitta kläder. Jag är äcklig. Jag måste gömma mig ifrån samhället, jag är en oönskad kund, jag är icke-existerande som människa. På grund av att jag har PCOS, på grund av att jag har tagit psykmediciner, på grund av att jag låg i en säng under den största delen av sommaren. Jag är ledsen!
Böcker <3
Några dagar sedan har jag äntligen ringt till CSN. Jag har väldigt svårt med att prata i telefon, speciellt med auktoritetspersoner. Jag har egentligen svårt med auktoritetspersoner i allmänhet. Jag tycker inte om att känna mig underlägsen så jag helst undviker sådana möten. Jag har i alla fall ringt och har fixat allting med sjukskrivningen. Vad som händer efter den 19:e november vet jag dock inte. Jag får behålla pengarna och jag har också fått bidraget och lånet idag (som jag inte behöver betala tillbaka eftersom jag är sjukskriven längre än 30 dagar, yay, eller, nay ...). Det gäller att spara mycket. Men igår så beställde jag äntligen några böcker. Jag har nämligen läst alla böcker jag har hemma, något som aldrig har hänt tidigare. Just nu läser jag Nina Hagens "Bekännelser" men jag har tröttnat på den eftersom hon endast svamlar om Gud och Jesus. Det är inte hennes livshistoria utan en propaganda-bok för hennes tro. Så jag ser fram emot de böcker jag har beställt. Det blev Guillermo del Toro, Elfriede Jeleniek, Doris Lessing, Haruki Murakami och Richard Dawkins. En bra blandning.
*gäsp*
Det var kanske en dum idé att sluta med Propavan. Jag mår verkligen piss. Jag är hur trött som helst under kvällarna men när jag går och lägger mig så är jag plötsligt hypad och vaken. Hjärnan är går på högvarv, jag oroar mig för inget och allt och jag kan inte slappna av. Jag hade trott att Propavan inte hjälper till längre men det har den nog gjort ändå. Jag vaknar av det minsta lilla ljudet, pojkvännen som rör på sig i sängen, katten som gäspar, en bil som kör förbi. Öronproppar hjälper inte. Så jag har ännu en natt inte sovit mer än kanske fyra timmar. Fyra timmar fyllda med hemska och konstiga drömmar. Ush.
Men det är inte bara det. Under dagarna har jag abstinens-symtom. Ja, man kan få abstinens-symtom när man slutar med en medicin, även om den inte är beroendeframkallande. Min ångest är hemsk, min kropp gör ont, jag kan inte koncentrera mig och jag är orolig i kroppen. Men jag ska stå ut. Jag är nämligen fortfarande klarare i huvudet än med Propavanen. Ikväll ska jag dock ta en Imovane. Jag hoppas att den kommer att hjälpa. Jag behöver sömn!!! Det blir nog en hel del vid behovs medicin idag, ångesten är inte snäll.
Min ljuspunkt i livet är just nu min fina katt. Hon följer mig vart jag än går och så sover hon i sängen med mig. Inatt när jag inte kunde sova la hon sig på min mage och började spinna. Hon är fantastisk. Det hjälper också att pojkvännen är hemma. Han är sjuk. Men ändå är han ett bra sällskap. Konstigt nog har han mer energii än mig. Han fixar och donar medan jag sitter på soffan som en grönsak.
Att fly verkligheten - jag drömmar om att resa
Jag har alltid velat resa, se världen. Jag har sett mycket som tonåring, jag har varit i många länder i Europa, i Turkiet och som barn även i USA. Men under de senaste åren har jag inte rest mycket och det gör mig ledsen. Det är inte så mycket pengarna som det handlar om. Jag är fattig, har ingen fast inkomst, men på något sätt har jag alltid lyckats att spara ihop några tusenlappar. När jag var tonåring så extrajobbade en hel del och alla pengar jag tjänade ihop gick åt resor och konserter. Jag reste ju genom hela Europa för att se så många Marilyn Manson-konserter som möjligt (31 konserter blev det, snart den 32:a).
Men de senaste åren hade jag för det första allt för lite pengar och för det andra så har min psykiska sjukdom tagit ifrån mig alla mina drömmar och min motivation. Jag har endast rest till Tyskland ett par gånger, till en festival och till min hemstad. Det var det. Under många år hade jag rest till London minst en gång om året, jag har inte varit där sedan 2005.
Idag drömde jag om att resa. Jag är ingen människa som tycker om sol och stränder. Jag skulle aldrig vistas på en strand i baddräkt ändå, speciellt inte nuförtiden. Om jag nu reste till ett soligt land så skulle det hända under vintern då det går att gå runt i kläder och man inte svettas ihälj. Så mina drömresemål har alltid varit i norr. Och idag var det Island jag tänkte på, eller Färöarna. Jag har alltid velat resa till Island, redan som barn. Men det har alltid varit för dyrt. Men just nu är ju den isländska ekonomin i botten så saker och ting är billga där. Synd för människorna med inflation, bra för turisterna. Tur och retur till Reykjavik 2049 SEK. Det är värt att fundera på. Kanske under våren. Jag vill verkligen åka till Island, köra runt på ön med en hyrbil och beskåda naturen. Det är min dröm. (Att flyga till Färöarna (tur och retur) kostar över 10000 SEK. Det var trist!!). Jag vill dock också resa till Storbritannien igen (gärna Skottland), till Ryssland och till Prag.
Det är fint att drömma.
"Villighet"
Boendestödet har precis gått und jag funderar över vad jag ska göra med resten av dagen. Jag är inte så säkert på om jag får så mycket hjälp av boendestödet. Vi går sällan ut och för det mesta sitter vi bara i mitt kök, dricker té och pratar. Det är självklart trevligt. Men jag tycker att hon skulle behöva tvinga mig ut lite mer, utmana mig. Det finns en hel del motstånd hos mig, jag vet det. Jag har börjat rationalisera bort alla de positiva saker som kan hända när man lämnar lägenheten. Just därför att det jobbiga oftast har övertag. Men vad fan? Alla pratar hela tiden om min villighet. Men tror de att jag vill må så här? Att jag vill vara isolerad? Om jag hade orken och kraften hade jag ju redan själv tagit ut mig. Att fråga mig vad jag vill är lönlöst. Jag kommer alltid välja den enkla lösningen. Att ligga i sängen och vänta på, ja, vad väntar jag på egentligen?!? Istället för att inte göra någonting eftersom jag inte visar "villighet" ska de kanske försöka att motivera mig till att göra saker.
Några dagar sedan fick jag höra från min terapeut att det endast är en slöseri med tid att jobba med mig eftersom man inte kommer ingenvart. Tack för det liksom. Du får betalt för att hjälpa, hjälp mig då på ett sätt som passar mig. Dessutom fick jag höra att jag verkar anse att jag är för smart för terapin. Allt jag hade sagt var att en av sakerna som står i vägen för mig är mitt kritiskt tänkande och mitt ifrågasättande. Ska jag be om ursäkt för att jag är lite bildad och har en identitet? Jag menar, de flesta som har Borderline-diagnosen har en identitetsproblematik. Men jag har ju inte ens Borderline! Min terapeut har själv sagt det efter vi hade gått igenom kriterierna. Det är ju någonting jag hade misstänkt hur länge som helst.
Villighet betyder för mig att vara öppet. Jag är öppen. Men jag ifrågasätter, jag kritiserar, jag har en åsikt, jag avstår från alla religiösa och flummiga inslag och all hjärntvätt. Jag ska ändra på mitt destruktiva beteende. Men jag har inget destruktivt beteende?!? Ja, jag är självmordsbenägen, depressiv, har ångest och isolerar mig. Men jag vill jobba med vad som orsakar alla dessa tillstånd istället för att snacka om något impulsivt beteende som jag inte har. Jag är frustrerad!
Dessutom har jag haft en väldigt jobbig helg. Kaos, bråk och mycket ensamhet. Lugn var det definitivt inte.
*rrrrrring rrrring* (eller inte)
Jag förstår inte varför jag har svårt med att ringa till myndigheter. Jag får en Kafka-ångest, är rädd för att för alltid vara fången i administrationens mörker. Jag föredrar att skriva e-post, då kan jag välja mina ord nogrannt. Men många gånger blir e-post ignorerad av myndigheter. Jag har nu i två veckor behövt att ringa till CSN men jag har fortfarande inte klarat av att ringa dit. Just nu är CSN:s hemsida nere också så jag kan inte hitta deras telefonnummer. Tur det. Jag hade nog annars spenderat resten av dagen med att stirra på min telefon, oförmogen att använda den.
Det värsta som kan hända är ju att någon skåning svarar. Då kan jag glömma hela samtalet eftersom jag inte kan förstå vad som sägs. Jag tycker att man ska prata rikssvenska när man jobbar på någon myndighet. Annars har stackars invandrare som mig ju ingen chans. Jag oftast låtsas förstå vad de säger, lägger på och ringer igen. Det är ju sällan att man får samma person två gånger i rad. Jo, och å andra sidan är jag rädd för att personen inte förstår vad jag säger. Jag är ju ändå tysk och pratar förmodligen rätt så dålig svenska. Jag har aldrig hört mig själv tala svenska, jag hoppas att jag i alla fall är bättre än Drottning Sylvia.
Hur som helst, jag måste ringa CSN. Jag skulle egentligen redan ha fått ett beslut från dem angående mina pengar under sjukperioden. Min kontaktperson på Försäkringskassan sa någon vecka sedan att hon har godkänd alla mina papper. Och som jag har förstått skulle FK kontakta CSN. Jag vill ju veta om jag kan använda mig av de pengarna jag redan har fått eller inte. På allvar, jag har två CSN-betalningar på mitt konto (sparkonto, så om du nu tänker att du kan sno mitt kontokort och komma åt pengarna, har du fel!!) men jag tors inte använda dem i fall att jag behöver betala tillbaka dessa pengar. Men jag behöver cigg, frimärken, hårfärg och en ny vinterrock (jag har tre stycken men jag har blivit så fet att jag inte passar i en enda av dessa ... bohhooo). Dessutom behöver vi en ny bil. Men nääää, jag tors inte ringa CSN.
Ibland når min dumhet nya höjder!
Trust is a bitch
Jag tycker att det är intressant att det inte går upp och ner för mig på grund av mina diagnoser. Det är livet som ställer till det för mig. Jag har funderat mycket på det där med tillit. Är det på något sätt lönsamt att lita på en annan människa full ut? Jag tycker inte det. Jag är övertygad om att tillit är ännu en faktor som kan göra mig sårbar. Jag har nog aldrig litat helt på en annan människa. Jag litar ju inte ens på mig själv. Alla har en egen agenda och när det passar de så använder de sig just av tillit (okej, det låter kanske lite paranoid). Man kan endast bli besviken om man först har haft tillit. Jag är helst försiktig och förväntar mig det värsta.
Men ibland är jag dum nog att låta mig luras. Jag tycker om en människa, jag tycker att en människa är underbar och trevlig. Och då låter jag mig utnyttjas. Den där människan kan göra en massa dåliga ting och det tar länge tills jag säger ifrån. Där har vi ännu ett problem: jag kan inte säga ifrån. För det första så är jag konflikträdd och för det andra är jag rädd för att framstå som dålig eftersom jag ställer till med problem om jag inte håller med.
Så att lita på människor leder för mig endast till förödelse. Jag har redan tidigt i livet lärt mig att skenet kan bedra och att de flesta människor inte vill mig väl. Det är nog min dörrmatta-mentalitet som gör det lätt för andra att trampa på mig. Jag är ett offer innan jag faktiskt blir ett offer. Jag vill bara inte ställa till med problem.
Så de senaste dagarna har jag varit väldigt verklighetsfrånvarande. Jag är fortfarande det. Jag måste ibland till och med påminna mig om mitt eget namn bara för att veta att jag finns. Fastän jag inte vill finnas till. Jag vill tina bort, jag vill bli det spöket som jag är inuti. Jag är ändå ett hopplöst fall, jag vet att det inte finns den rätta medicinen för mig och att terapin inte har hjälpt. Jag vet att jag endast är till besvär för andra. Jag vill försvinna.
Det där med tillit. Jag har blivit sviken. Jag är besviken. Jag var snäll, jag försökte hjälpa, jag sa vad som gällde. Jag är svag. Och ändå krävdes det från min sida att säga ifrån. Att säga till, att säga sanningen. Men jag var för snäll och ingenting är löst. Istället finns det en spänning i luften, fylld med lögner, besvikelse och förnekande. Att vuxna människor inte kan bete sig som just vuxna kan jag inte begripa. Jag har lösningen i mitt huvud, jag måste skydda det som är mitt, jag måste skydda det lilla som finns kvar av mig, jag måste beskydda den viktigaste människan i mitt liv. Men jag har försvagats. Jag har blivit svag eftersom jag hade tillit, inte mycket tillit, men lite. Jag lät mig luras av att någon som låtsades tycka om mig, uppskatta mig. Jag borde ha vetat bättre. Mig kan man inte tycka om, jag är ju en dörrmatta, ett offer, ett besvär. Jag ska hitta den lilla styrkan jag behöver för att lösa problemet, för att få problemet ur mitt liv. Jag har faktiskt rätt till att leva i min lilla värld utan att komma i kontakt med olagliga ting och saker som endast väcker dåliga minnen. Fan, jag måste hitta den där styrkan.
(och som grädde på allting så har jag missat färdighetsträningen idag. Okej, egentligen bryr jag mig inte mycket om det. Jag hatar gruppterapi, jag hatar tidiga morgonar och så har jag inte lärt mig något alls i gruppen under det året jag har gått. Jag vill så gärna hoppa av. Men då har jag ingenting. )
(jag ska skaffa en blogg till de närmaste dagarna. En lösenordsskyddad. Jag vill kunna skriva ner mina råa tankar ibland utan att bli rädd att någon obefogad kan läsa det. Eller att någon triggas. Eller att någon ringer polisen. Jag ska självklart fortsätta blogga här, den nya bloggen kommer endast vara ett tillägg.)
Limbo
Jag lever. Bara så ni vet. Jag hade bara tappat motivationen för allting som förut har gett mig något slags glädje. Jag har i två veckor (eller ännu längre) levt i limbon. Jag är helt fången i en overklighet. För det mesta framstår verkligheten som någonting avlägset som jag inte tillhör. Jag är så gott som aldrig fullt närvarande. Om jag bara skulle vara i en fantasivärld, men nej, jag befinner mig i intet. Mitt minne och mina kognitiva färdigheter har helt klart försämrats. Jag glömmer saker, kommer inte ihåg namn och har tappat lite av min förmåga att uttycka mig. Och så är jag ovanligt trött. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, det är aldrig tillräckligt. Jag undrar om någon av de medicinerna som jag har tagit under sommaren har förstört min hjärna.
Som sagt, jag lever. Jag kommer dock sällan ur sängen. Jag gör ingenting som kan anses vara nyttigt. Jag är nedstämt, orkeslös, likgiltig och ångestfylld. Jag är sjukskriven. Jag är en god flicka och går till terapin fastän jag helst vill hoppa av eftersom allting känns meningslöst. Jag träffar mitt boendestöd. Jag tar hand om katten. Mer än så klarar jag inte av just nu. Det viktigaste är nog att jag har lyckas med att hålla mig ifrån slutenvården.
Nu ska jag fortsätta att lyssna på The Cure. Mys.
Yadda Yadda
Jag fattar inte att jag alltid väntar så länge med att uppdatera min blogg. Då blir det endast informationsfyllda, kalla inlägg. Jag har nuförtiden verkligen svårt med rutiner, allting lider under detta, mitt skrivande också. Idag har jag i alla fall sovit ut (dumma Propavan som ger mig mardrömmar!) och har bestämt mig för att ha en dag där jag endast gör saker jag vill göra. Typ sitta framför TV:n, mysa med katten och vara lat.
Så vad har hänt i mitt liv? För det första så är jag utskriven från slutenvården. Men det var ju förväntat eftersom överläkaren J är en hård och empatilös människa. Det var två veckor sedan. Jag har bestämt mig för att göra mitt yttersta för att undvika att bli inlagd igen. Jag har tröttnat på all drama och speciellt har jag tröttnat på avdelningen. De har nog också tröttnat på mig.
Jag har hoppat av mina studier. Eller nja, jag har blivit sjukskriven tills slutet av november. Det sjuka med sjukskrivningar är alltid att läsa hur patetiskt man egentligen är. Jag har "hög suicidrisk" och "framtida vistelser inom slutenvården är inte uteslutna". Heja! Grrr. Sedan ska vi se. Jag satsar på vårterminen istället. Jag har pluggat i två veckor dock och jag tyckte att det var rätt inspirerande. Min ångest tyckte dock inte det och tvingade mig att ge upp. Jag har hunnit med att fixa en handledare till min Masteruppsats. Det är ju något. Just nu väntar jag på papper från Försäkringskassan så jag får veta hur det blir med CSN. Jag har ju redan fått pengarna men jag tors inte använda dem eftersom jag kanske krävs på återbetalning. Så jag är fattig. Jag har precis också fått sjukhusräkningen. Bra timing det där.
Jag har skrivit på ett nytt DBT-kontrakt. Sex månader till. I individualterapin ska vi dock jobba med KBT istället. Jag har ju egentligen inte Borderline men de tycker att jag ska fortsätta med DBT:n i alla fall. Mest därför att jag inte har stabiliserats alls under över två år. Dessutom har jag ju några Borderline-problem ändå. Läkaren var faktiskt också väldigt snäll mot mig, hon tog sig tid för mig, ville verkligen prata.
Jag har slutat med Voxran. Jag orkade bara inte mer. Den där ångesten jag fick var obeskrivligt hemsk. Jag var helt ifrån vettet och allt jag ville var att ta livet av mig. Så ska det ju inte vara. Jag försökte ta den där medicinen, jag tog den i tre veckor. Sedan gick bara inte mer. Just nu ska jag inte börja med någon ny medicin och jag är tacksam för det. Jag har blivit rädd för psymediciner.
Det hela med boendestödet har börjat nu också. Min boendestödjare är en fin flicka (hon är så ung så jag kallar henne för flicka). Vi ska ut på promenad på måndag. Jag ska fråga henne om hon kan hjälpa mig med exponeringen när det gäller kollektivtrafiken. Min terapeut vill träffa henne så vi kan göra upp en plan. Jag måste kämpa. Men jag vill fortfarande helst ligga under täcket och gömma mig. Jag undrar om jag någon gång faktiskt "vill" börja kämpa.
Mjoa, jag fyllde år också. Jag har fått en massa fina presenter. Men jag firade inte. Per kom förbi med en chiliplanta. Vi åt tårta. Jag var glad när det hela var över. Jag tycker inte om födelsedagar.
Vi är inbjudna till en fest ikväll. Men Mr. Angst säger att inte får gå. Så jag stannar hemma istället. Det blir nog film ikväll. Det är bättre än ingenting.
Det har hänt mycket
Det har hänt så mycket under den senaste veckan, inte bara negativt dock. Jag kan ju börja med att berätta att jag fortfarande är inlagd på slutenvården. Den gamla överläkaren är tillbaka och det blev en hel del tjafs hit och dit. Jag skulle bli utskriven igår men det blir nu på måndag. Det blir lite helgpermission först, jag ska sova hemma en natt. Det blev många utskrivningar de senaste dagarna och folk är upprörda. Jag chockades dock inte eftersom jag kände till överläkaren från en tidigare inläggning och vet att han inte har alltför mycket empati. Han tillhör den skolan som säger att man ska rycka upp sig, att man måste acceptera att ens liv kommer var skit för alltid på grund av sin psykiska sjukdom och att man inte ska vara inlagd längre än några dagar. Jabba jabba. Jag är inte alltför glad att jag blir utskriven så här snabbt men jag tröstar mig med att jag i alla fall fick stanna några dagar längre än de flesta andra.
Jag är ju här för att observeras eftersom jag alltid reagerar så konstigt på psykmediciner. Jag tror att jag har nämnt det tidigare men jag är helt övertygad om att min hjärna är överlägsen och har ett fantastiskt försvarssystem och därför verkar psykmediciner inte som de ska på mig. Så nu har jag tagit Voxra i 10 dagar.10 hemska dagar fyllda med självmordsförsök, panikångest och uppgivenhet. Jag fick höra idag att alla som jobbar här aldrig har sett mig må så dåligt. Men jag tror att det är insättningsfasen av medicinen och att det går över. Alltså panikångesten är den värsta. Jag pratar inte om en panikattack utan om en ångest som är så stark att man bara vill ta livet av sig. Jag får mina vanliga lugnande men de biter inte på den här ångesten. Så jag har tillbringat många timmar skakandes, gråtandes och känt som om det aldrig blir bättre. Jag fick höra att man såg desperationen i mina ögon, att jag var en fara för mig själv. Det har inte blivit så mycket bättre än. Imorse bröt jag helt ihop igen, hade värsta panikångesten och kunde inte sluta gråta. Just nu känns det dock helt okej. Jag förväntar mig dock att skiten börjar imorgon igen. Bästa biverkningen är att jag har helt tappat hungerkänslan och äter mycket mindre. Kanske jag går ner de kilon jag har gått upp med Zyprexan. Jag ska stå ut och väntar på effekten av Voxra, det ska bli bra.
Lite mer positiva saker. Jag har klarat sommarkursen om kvinnohistoria. Jag fick beskedet idag.Det blev ett G. Det betyder att jag har klarat två universitetskurser medan jag var inlagd. Prestation. Och, mina vänner, jag har börjat plugga på riktigt igen. Den här veckan har jag varit på ett seminarium om tolkningsteori och en föreläsning om narrativ teori (på engelska). Jag fick permission för det. Det var hemskt. Jag hade panikångest och ville springa därifrån. Men jag stannade. Jag hade tagit lugnande som inte hjälpte. Men jag stannade. Och jag tror inte att jag betedde mig konstigt på något sätt. Jag till och med bidrog med min öändliga kunskap om Michel Foucault (jag har så tröttnat på gubben!!). Jag pratade lite med de andra studenterna, diskuterade saker med professorer och fixade att jag kom in i en kurs till. Hur jag har klarat allt det här vet jag inte, men jag klarade det. Pojkvännen körde mig dit. Snart blir det tunnelbanaåkandet också. Fan vad jag är rädd. Det hela var en kamp men personalen peppade mig och jag ville inte svika någon. De har nog rätt, pluggandet kommer att ge mig självförtroende (om jag då klarar kursena) och något annat att fokusera på än min ångest. Så imorgon ska jag skriva ut en hel massa artiklar och texter och jag ska börja plugga. Jag är nästan taggad.
Mer positivt. Jag har äntligen fått beviljat boendestöd. Jag fick samtalet tre dagar sedan. Det kommer vara en kvinna och vi kommer att träffas nästa vecka för första gången. Vi får se hur det blir. Jag har dessutom gått till alla mina terapisessioner den här veckan. Personalen här tvingar mig till en hel massa saker här för att jag inte ska bli passiv. Jag pendlar mellan att vilja att hoppa av från terapin och att vilja fortsätta. Jag pratade om det med min nya terapeut idag. Hon tog mig helt på allvar och så gick vi genom Borderline-kriterierna igen. Riktigt djupgående. Jag passar in på tre och en halv av nio kriterier. Jag har ju sagt hela tiden att jag inte har Borderline för fan!! Vi diskuterade hur min utredning gjordes och att det gick helt fel till. Jag var ju inlagd och svår medicinerad. Hur som helst, jag ska fortsätta med DBT:n ett tag till eftersom terapin kan ändå hjälper med mina problem. Och diagnosen står ju i min journal, den kan inte bara tas bort så där. Vi ska skriva ett kontrakt för en kortare tidsperiod och mest jobbar med min ångest, att peppa mig att fortsätta med studierna och självklart mitt suicidala beteende. Ush, och efter terapin fick jag vänta i en halvtimme på sjuktaxin eftersom chauffören var lite efterbliven och hittade inte. Jag är väldigt dåligt när det gäller vägbeskrivningar så vi pratade i telefonen hela tiden tills vi hittade varandra. Sedan skrattade vi och allt var bra.
Det här blev ett ganska långt inlägg. Men det har ju också hänt mycket. Alla sover men jag ska vänta lite till med mina Imovane. Jag har tagit Propavan och känner mig lite sluddrig (tillsammans med Voxran verkar Propavan helt annorlunda på mig, ibland kan jag knappt gå ...). Jag ska ta en cigg, hämtar en varm kopp oboy och läser lite i tidningen "Vetenskapen". Visste ni att jorden kommer bli täckt av endast lava om fyra miljarder år? Och att vår galaxi kommer att kollidera med en annan galaxi om sex miljarder år? Det är i alla fall det NASA säger. Allt vi skapar och efterlämnar kommer alltså förstöras. Meningslöshet. Men på allvar, så länge jag inte dör i het lava är jag rätt nöjd med denna determinerade utveckling.
I cracked
Helgen blev ett helvete till slut. Jag sa ju att jag inte skulle crasha men så hände det ändå. Har jag ingen kontroll alls? Jag vet faktiskt inte. Jag skulle ju egentligen kunna kontrollera mina handlingar, tvinga mig till att göra saker. Men kanske jag hade bara inte orken eller verktygen. Vem vet. Söndag var i alla fall en hemsk dag. Jag kom inte ur sängen och grät hela dagen. Jag ville faktist bara dö, hade ingen livsvilja kvar. (Frågan om jag har en livsvilja nu, det är mest att alla förväntar sig att jag vill kämpa, att jag har orken, att jag har bett om hjälp för att jag tror att det kan bli bättre ...). Jag tog i alla fall två sömntabletter, somnade och ringde till min läkare på avdelningen. Och så fick jag åka dit och blev inlagd på måndag-förmiddag.
Jag har börjat med en ny medicin, Voxra, och har slutat med Lamictal. Jag har haft den värsta dagen i mitt liv två dagar sedan då jag helt psykade ut och var helt från vettet. Jag hade dumma idéer, dumma impulser och den dumma övertygelsen att jag skulle bli utskriven om jag vill eftersom jag ju är här frivillig. Men allt blev bara pannkaka. Jag fick en trea (betyder att jag inte får vistas utanför avdelningen utan personal eller anhörig med mig, jag är så att säga fången här ...) och jag fick ingen helgpermission. Så jag fär sitta här nu och har det tråkigt. Och lever med de konstiga biverkningar jag får av Voxra. Som gränspsykotiska inslag och ett mycket försämrad depression. Jag kan inte sluta gråta och vill ingenting. Men på måndag är den gamla överläkaren tillbaka och han tycker om att skriva ut folk så snabbt som möjligt. Så jag får hoppas ...
Jag ska ändå börja med mina universitets-studier på måndag. Läkaren har gett mig permission för att åka dit på måndag och tisdag eftersom han tycker att det vore bra för mig. Jag tycker att jag är för instabil. Men jag ska ge det ett försök, jag an ju inte bara ge upp. Säger alla. Och jag håller nog med. Kanske studierna ger mig rutiner som gör att jag inte falla tillbaka i skiten. Vem vet. Jag läste genom litteraturlistorna för de första två kurserna idag och blev nästan taggad. Vad är det värsta som kan hända? Att jag får ångest? Att jag får en panikattack? So what? Och att brista ut i gråt kommer jag nog inte göra. Jag har förmodligen helt uttorkade tårkanaler ändå. Jag tar en lugnande vid behov med mig, bara i fall att.Jag är så nervös och förväntansångesten är extrem. Men det är ju ändå bara att göra det. Trist att jag fick byta terapeut precis nu, jag hade behövt mer terapeutiskt stöd.
Jag funderar på att hoppa av från DBT:n. Jag orkar inte med en ny terapeut, försöker lita på ännu en ny människa. Och så fick jag en utskällning för att jag är inlagd igen. Jag har bett om "fel" hjälp. Men vad skulle jag ha gjort? Jag känner inte min ny terapeut, vet inte ens om jag har hennes nummer. Vem av DBT-teamet skulle jag har ringt? De går bara att nå mellan 9 och 15 och inte alla dagar på veckan heller. Jag vet inte ens vilka dagar man kan nå min terapeut. Vad fan skulle jag har gjort? Jag har ju använt mig av alla mina kris-färdigheter men det hjälpte inte. Jag tror mer och mer att jag har fått fel diagnos. Bah.
