Miss Zombilicious - annorlunda

Det har gått precis som jag hade trott. Jag fick ett samtal från mottagningen i Huddinge idag och de kommer inte att emot mig. De skickade tillbaka en remiss till idiotläkaren som skall remitera mig till Liljeholmen eftersom jag står i kö till DBT där. Pojkvännen ringde till dem och det kommer ta flera veckor tills de ens kommer att diskutera mitt fall och om de kommer att ta hand om mig. Tills dess har idiotläkaren fortfarande ansvaret för mig. Men jag har inte haft kontakt med idiotläkaren i över två månader och har inte träffat någon på mottagningen heller. Jag vill inte ha med dem att göra längre! Det som det värsta är att jag behöver hjälp NU. Jag gråter varje dag, jag har ångest hela tiden, jag får panikattacker med starka impulser. Idag hade jag beslutat att ta livet av mig. Jag var helt övertygad om att jag aldrig kommer att få hjälp. Jag vet att de i Liljeholmen är lika mycket emot medicinering som idiotläkaren. Det enda de satsar på är DBT. Det känns otryggt eftersom jag inte ens är helt övertygad om att min diagnos stämmer. Dessutom tror jag inte på mindfulness. Jag vet att det hjälper andra. Men DBT hjälper inte alla. Och jag är för "intellektuell" för det hela. Jag tror på fakta, på vetenskap, på rationalitet. Jag vill ha medicin, jag vill inte köra med självhjälp. Jag tror inte ens på själen. Jag vill ha medicin som kan stabilisera mig så att jag kan bygga upp mig själv igen. En annan sak är att jag helt har förlorat min tillit till psykvården. De vill inte hjälpa mig utan de förmodligen njuter av att se mig lida. Det är så det känns. Så jag satt i en  stund i soffan och resonerade runt vilka sätt som var de säkraste. Jag grät inte ens. Jag orkade inte mer. Jag såg inget hopp. Jag kommer aldrig att få hjälp. På allvar, om jag tar livet av mig så måste ni alla skriva långra brev till psykvården och patientnämnden. Det är nämligen psykvården som driver mig till det yttersta.

Jag tog en halv Oxascand istället. Den hjälpte så bra. Jag blev lugn och tankarna blev slöare. Jag kunde koncentrera mig och tänka klart. Jag vet att 15 mg är för mycket för mig .. jag blir hyperaktiv då. 30 mg och jag blir hög. Men 7,5 var perfekt idag. Jag log, jag kunde ta beslut. Jag har hoppat av från kursen nu. Det fungerar inte, särskilt inte eftersom jag inte kommer att få hjälp inom den närmaste tiden. Sedan måste jag ta kontakt med C så jag kan få nya sömntabletter från idiotläkaren. Pojkvännen har pratat på hennes telefonsvarare idag men självklart har hon inte svarat. Så jag ska själv förska att nå henne imorgon. Om jag mår för dåligt så åker jag till sjukhuset och låter mig läggas in. Där blir jag i alla fall omhändertagen och jag tyckte om läkarna på avdelningen. Jag undrar dock om idiotläkaren fortfarande är huvudansvarig för avdelningarna, då blir det kanske ett annat sjukhus jag väljer. Jag har kring 15 Oxascand kvar så de kommer att hjälpa mig ett tag. Målet: att undvika självmord. Jag måste ta sakerna i egna händer nu eftersom jag inte får hjälp från vården. Kan någon förklara för mig varför allt det här händer till mig? Jag frågar aldrig om hjälp, jag är inte krånglig, jag bara ifrågasätter saker och ting ibland. Jag har aldrig verkligen gnällt till någon utan att ha alltid gjort vad de bett mig om. Jag fick endast nog i slutet och bad om att få byta läkare. Jag förstår inte. Allt som vården har gjort för mig är att förnedra mig, att kalla mig för en missbrukare, att inte ta mig på allvar, att vägra ge mig någon hjälp och att använda mig som en pingpong boll som inte hör hemma någonstans.

Fan.