Nya diagnoser - inte Borderline - HA!
Det där med rutinerna som jag hade planerat. Det fungerar inte så bra. Allt är en röra. Eh, jag kommer i alla fall ur sängen varje dag och jag tränar regelbundet. Men ändå, alltid samma skit, jag har en massa planer och så ger jag upp. Jag saknar nog motivation.
Jag har idag äntligen fått mina nya diagnoser. Vi har inte gått genom alla olika frågeformulär men eftersom jag inte har en pyskos-problematik, behövs det nog inte. Som jag hade förväntat mig, så har jag inte Borderline personlighetsstörning. Tyvärr kan man inte ta bort diagnoser ur journalen men de ska i alla fall skriva i min journal att den första bedömningen var fel och att jag aldrig haft denna störning. Istället har jag:
Depressiv personlighetsstörning
Fobisk personlighetsstörning
GAD
PTSD
Social Fobi
Agorafobi
Paniksyndrom
Bra det. Jag ser mig själv i alla dessa diagnoser. Nu måste jag vänta en tid tills jag kan få en ny behandlare. En ny läkare behöver jag någon gång i mars eftersom min slutar när mottagningen privatiseras. Jag vill göra psykodynamisk terapi. Jag tror nämligen att min PTSD och den depressiva personlighetsstörningen är grunden till alla mina problem. Jag vill prata och reflektera. Jag vill förstå. Jag vill inte bli tillsagd vad jag ska göra. Så det blir ingen KBT i den närmaste framtiden. Been there, hated it. Det värsta är nog att inget av dessa tillstånd kan man bli "botat" från. Om jag hade en enkel depression eller endast paniksyndrom hade jag en chans. Men jag är lite för koko för att kunna bli frisk. Bläh! Men nöjd är jag just nu. Äntligen händer det saker!
Äntligen klar med DBT-skiten
Jo, jag har alltså gått klart DBT (Dialektisk Beteende Terapi), äntligen. Det hela består av gruppterapi och individualterapi. Jag har gått gruppterapin i ett år. Individualterapin skall fortsätta efter man har avslutat gruppen. Men istället får jag en ny utredning. Vilket är det jag behöver. Jag hatar att inte avsluta saker som jag har påbörjat och det nog mest därför jag har fortsatt med det hela. Terapin har nämligen inte hjälpt mig avsevärt mycket. Jag hade någonting att göra och det är nog det enda positiva som jag har fått av terapin. Redan efter ungefär en månad var jag övertygad om att jag hade fel diagnos. Jag hade inte ens liknande problem som de andra i gruppen och i individualterapin hade vi endast få Borderline-problem att jobba med, jag är inte impulsiv och det är ju det man ska jobba med, impulsivitet. Det kändes fel, allting bara kändes fel. Jag fortsatt med terapin, jag letade efter felen hos mig. Jag borde ha lyssnat på min inre röst om att jag hade fått fel diagnos.
Det är skönt att jag inte behöver gå upp jättetidigt på tisdagar längre. Jag behöver inte heller åka tunnelbanan under rusningstiden. Jag behöver aldrig göra dumma mindfulness-övningar igen. Jag är inte den människan som fungerar i en gruppterapi. Alltså jag har inget problem med att lyssna på andras historier. Men jag hatar att jag behöver själv berätta något, att bli granskad. Vad som än händer i framtiden, jag kommer aldrig delta i en grupp igen och jag kommer alltid att vägra göra mindfulness. Been there, done it, hated it. Och jag har till och med ett fint diplom som visar att jag har gjort allt det där redan.
Så, DBT. Jag är säkert på att det finns människor som blir hjälpta av denna terapiform. Människor som har vissa problem som svarar på DBT:ns enkla lösningar. Men personligen tycker jag att hela terapin var allt för enformig, man behövde passa i en mall för att kunna få hjälp. Jag tycker dessutom fortfarande att det hela påminner alltför mycket om hjärntvättning. Acceptera allt, har inga starka åsikter, ifrågasätt ingenting och tror på din inre visshet. Bullcrap. Okej, om du inte har några åsikter, om du är spirituell lagd och har ingen känsla av vem du själv är, så ger denna terapi dig något som kan fylla ditt tomrum. Men jag, som ateist och anti-flummare, som människa som ifrågasätter allt och inte tror på något hundra procent (eftersom det inte finns universella sanningar), är denna terapiform fel. Men om man vill ha enkla lösningar är det DBT:n nog rätt för dig. En annan sak som glöms enligt mig är det kausala sammanhanget. Orsaken och verkan, i det stora. Varför mår man piss, vad är orsaken till ens lidande? Det koncentreras endast på slutet av kausaliteten, endast nuet och hur den ska hanteras. Man får ingen kunskap utan endast enkla knep så man överlever till morgondagen. Inget djup, inga svar på frågorna. Problemen löses inte, problemen ignoreras, endast yttringarna av problemen tas hand om. Man blir som en robot utan egna åsikter eller personlighet. Man tänker inte för sig själv. Det är kanske det som är målet med DBT:n: pragmatismen och avväpnande hjärntvätt. Och inte att glömma: mindfulness som är flummig, vad andra än säger. Jag kan andas rätt utan hjälp, jag tycker att det är löjligt, inte en enda gång har mindfulness verkligen hjälpt mig med något. Jag kommer inte använda mig av mindfulness i framtiden.
Okej, lite mer diplomatisk: DBT:n har inte fungerat för mig eftersom 1. Jag har inte Borderline personlighetsstörning 2. Jag är en bildad människa som ifrågasätter allt 3. Jag tror inte på flum och saker som influeras av religion 4. Gruppterapi fungerar inte för mig eftersom min sociala fobi är för stark 5. Jag har hela tiden haft en kuslig känsla av Skinner-hjärntvätt.
MEN: DBT fungerar för andra. Jag har sett det. Men DBT löser inga problem. Allt du får är en manual som berättar för dig hur du skall bete dig i vissa situationer. Så om du är öppen för att förlora allt som är ditt ”jag”, om du vill bli frälst och inte bryr dig om orsakerna till dina problem, gör DBT. Du kommer att ha ett tråkigare liv men du kanske bara försöker ta ditt liv två gånger om året istället för tre. Jag har faktiskt en rolig anekdot för att avsluta det här inlägget: under min sista inläggning i slutenvården samtalade jag med en annan patient. Hen hade färska sår över båda armarna och hen sprang runt med ett dropp eftersom hen hade tagit en överdos. Och så berättade hen att hen hade avslutat DBT-terapin och att det var det bästa som hade hänt henom. Jag såg på henom och tyckte bara synd om människan. Hen hade försökt ta sitt liv och fortsatt med självskadandet även efter avslutat terapi. Alltså så där ser inte resultatet av en lyckad terapi ut. Men henom hade blivit hjärntvättat och var övertygad om att hen var ”frisk” nu (”jag har inte Borderline längre …”). Trist.
Ny utredning i sikte .. äntligen!
Jag har haft ett möte med min terapeut idag. Jag hade ju skippat färdighetsträningen i tisdags så jag kände mig verkligen tvungen till att gå dit idag. Vi pratade först så klart om konserten och hur det gick för mig. Det är ju viktigt med positiva erfarenheter och att jag har klarat av allting galant ger mig lite självförtroende. Jag kände mig just inte psyksjuk den dagen. Nervös var jag men inte hemskt ångestfylld och på intet sätt ledsen.
Min terapeut tog upp att jag endast behöver gå till gruppen två eller tre gånger till och sedan är jag klar. Det känns så skönt! Jag har hela tiden hatat att gå dit, tisdagen var den dagen i veckan jag såg fram emot minst. Jag har dessutom inte lärt mig mycket alls. Jag tycker att det var bortkastad tid. Jag vet att just färdighetsträningen hjälper många människor men för mig är det helt fel terapiform. Så jag är glad att det är över snart. Och bara för det ska jag faktiskt gå dit nästa vecka.
Sedan pratade vi om varför mitt beondestöd vill ha ett möte min terapeut. Nu känns det som om det där mötet inte behövs mer, fastän jag vet att min terapeut manipulerade mig lite där. Jag vet inte varför men hon vill inte träffa boendestödet. Kanske hon är rädd för att bli ifrågasatt? Hon sa i alla fall att jag är väl förmogen till att försvara mig själv. Att jag är en verbal människa som kan uttrycka sig väl.
Så vi pratade om anledningen till varför jag vill ha samtalet tillsammans med boendestödet. Jag är ju väldigt olycklig med min diagnos. Jag är helt övertygad om att jag inte har Borderline. Det är bara så. Jag är ju fan motsatsen till impulsiv. Jag vill helt enkelt ha en ny utredning så jag kan få rätt hjälp. DBT:n har inte hjälpt fastän jag har gett allt jag kunde. Det var fel terapi för mig. Och min terapeut lovade nu att hon skulle prata med teamet, framförallt läkaren, nästa vecka och om hon kan övertyga dem så börjar vi med utredningen nästa vecka! Det vore fantastiskt! Det är det jag har velat ha i flera månader men jag har aldrig riktigt försökt säga det. Jag var så rädd för att stå där helt utan hjälp. Jag behöver ju rätt diagnos. Hon sa dessutom att hon skulle skicka remiss till en annan terapi. Grejen är naturligtvis att det betyder en hel massa otrygghet eftersom det kan ta flera månader tills man får börja med en ny terapeut och allt sådant. Men det tar jag då. Jag hoppas nu innerligt att min terapeut kan övertyga teamet och vi kan börja med utredningen nästa vecka!
Oh hej och hå, äntligen börjar saker hända. Det här gör mig glad. Snart är färdighetsträningen över för min del och snart får jag förhoppningsvis en ny utredning! Yay!
Nere
Jag är i en sådan fas igen, en fas som jag förut kallade för lathet men som jag nu förstår är nog en depression. Det är konstigt att man alltid vill hitta felet hos sig själv, att man vill ge sig själv skulden. Jag kan inte gå ut alltså är jag en dålig och lat människa. Jag orkar inte ta mig ur sängen alltså är jag en värdelös människa. Jag klarar inte av de enklaste sysslorna så jag måste vara egoistisk som inte vill bidra till samhället, till hushållet, till livet. Men nu borde jag veta bättre. Jag klarar inte av alla dessa saker eftersom jag är deprimerad. Jag vill ju kunna göra allt som vanliga människor gör. Det är inte som om jag inte vill. Jag orkar bara inte, det tar så mycket emot att jag gråter på grund av min egen värdelös. Tankarna går nämligen inte bort. Man tror fortfarande att man är lat, egoistisk, dålig, lat och värdelös. Och det bidrar till att man blir ännu mer deprimerad.
Just nu är ångesten ständigt närvarande och ibland skjuts den upp i höjder som knappt går att kontrollera. Jag är gråtfärdig, ledsen, fylld med sorg, jag skäms och jag vill helst försvinna. Jag vill helst ligga i sängen hela dagarna. När jag vaknar på morgonen vill jag inte gå upp. Ja, jag är trött men det är inte bara det. Jag vill inte möta en ny dag, jag orkar inte med ännu en dag fylld med ångest och känslan av värdelöshet. Det finns så mycket som jag vill göra men jag förmår mig inte att ens börja eller försöka. Jag kan sitta i flera timmar i soffan och stirra i väggen. Fastän jag tänker att jag skulle vilja läsa eftersom jag vet att jag mår bra av det, jag behöver intellektuell stimulans. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja träna eftersom jag vet att jag är fet och jag skulle må bättre av att gå ner i vikt. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja träffa vännerpsy eftersom jag älskar det intellektuella utbytet och skratten. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja städa eftersom ett fint hem är rogivande. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja skriva, få ut mina tankar på papper, diskuterar meme och Nietzsche med mina brevvänner. Jag mår bra av att få ut mina åsikter och tankar. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja kunna laga mat. Att laga mat vore en sådan skön gest till min pojkvän som jobbar hela dagarna och som skulle älska att få varm mat när han kommer hem. Men jag orkar inte.
Det är inte lathet. Jag mår dåligt av att inte kunna göra någonting. Om jag vore lat så jag vore jag ju glad om jag slapp göra något. Men jag är inte glad. Jag skäms, jag känner mig skyldig och jag är frustrerad. Det går inte att rycka upp sig. Jag vill ju men jag kan inte. Det är som om osynliga svarta händer håller mig nere vid bottnen, de låter mig inte komma upp, de trycker mig ner.
Jag har i alla fall orkat med boendstöd och färdighetsträningen den här veckan. Jag har som vanligt låtsat att jag mår bra. Och alla har köpt det. Idag har jag individualterapi och jag vet inte om jag kommer att kunna hålla ihop. Jag måste. Jag vill först och främst inte bli inlagd. Och så vill jag inte få den där negativa uppmärksamheten. Jag vill inte att någon tycker synd om mig eller försöker hjälpa mig med värdelösa andningsövningar. Jag vill att alla ska lämna mig ifred.
Förresten, jag är sjukskriven fram till slutet av januari. Heltid. Enligt sjukskrivningen är jag "allvarligt psykisk sjuk". Det känns ju bra. Damn it.
Skräckfilm i mitt huvud
Jag vet att jag är tjatig. Men jag är fruktansvärt trött. Jag skulle kunna gå i ide, sova i tre månader. Och tänk hur mycket man skulle kunna gå ner i vikt då. Och hur uppfriskad man vore efteråt. Jag vill vara en björn! Eller nej, egentligen vill jag vara en fladdermus, eller en katt. Men de går ju inte i ide. Vad komplicerat allting plötsligt blev. Allt jag vill är att sova, sova, sova. Men min kära hjärna är hela tiden på högvarv, och inte på ett bra sätt. Nej, jag fantiserar om konstiga självmordsmöjligheter, om sjukhus och om blod. Kanske jag borde skriva manus till skräckfilmer. Det vore något.
Så jag har fortfarande sömnproblem. Men jag vägrar ta Propavan, bara en Imovane då och då. Det har lett till, eller kanske det var omvänt, att jag har sjunkit djup. Jag är deprimerad. Inte på ett emo-sätt utan mer på ett kemiskt sätt. Jag kan nästan känna att någonting är galet med mina serotonin - och dopamin-värden. Jag gråter, jag vill försvinna, jag är passiv. Det finns inte mycket jag har ork med just nu. Jag har missat terapin förra vecka. Jag har inte varit utanför lägenheten i ca 12 dagar. Jag har dock träffat boendestödet, så det är något.
Jag har skrivit en del dikter som alla är alltför mörka och förtvivlade. Meningslösheten i vår tillvaro. Meningslösheten med precis allt. Inte direkt positiv.
Men en ny vecka har börjat och det ska gå framåt nu. Jag ska tjata på min terapeut att jag behöver en läkaretid så min sjukskrivning kan diskuteras. Jag måste ju kunna kontakta lärarna till kurserna som börjar om en vecka. Men det känns dumt att göra nu om jag inte vet vad som gäller. Jag ska inte missa terapin den här veckan. Jag ska försöka vara duktig. Att gå emot känslan, att gå emot allt som finns inom mig just nu.
Dags för att lyssna på lite Dresden Dolls. Jag vill läsa vidare i en trashy vampyr-roman. Fast, så trashy är den inte, den är rätt spännande. Det är bara del 2 av 3 i en serie, sista delen har jag också hemma. Lätt underhållning klarar jag precis av. Det är Guilermo Del Toro som har skrivit den, han har ju skrivit manus till Pans Labyrinth.
Jag borde fan inte ha tagit Atarax
Jag blir inte av med sömnproblemen. Det skapar extra-ångest, ledsenhet och irritation. Under natten fick jag nog och jag tog en Atarax. Atarax hjälper inte mot min ångest men den slår ut mig, jag blir trött. Så jag kunde somna och sov i åtta timmar. Men fan vad jag är bakis av den där jävla skittabletten. Det känns som om jag hade festat hela natten istället för att sova. Jag är helt slut. Fan. Jag har i alla fall redan rakat mina sidor på mitt huvud, duschat och ätit frukost. Duktig. Jag kommer nog vila i några timmar nu. Jävla skit-Atarax!
(Jag har chattat hela förmiddagen med en vän från USA, Gil. Vi är vänner i tio år och känner varandra väl. Hur som helst, han och hans flickvän har gjort slut, i vänskap. Men nu har han ändrat sin relationsstatus på Facebook från upptagen till singel. Och vad händer? Hans ex flippar. Jag är chockad över hur mycket Facebook har tagit över våra liv!!)
Utsättningssymtom av Propavan ?!?
Jag tror att jag har utsättningssymtom av Propavan. Jag vet att Propavan endast är en antihistamin men den har likheter med antipsykotika. Dessutom har jag tagit tabletten i två år så det är ju inget konstigt att kroppen har vant sig vid den. Och så får vi inte glömma att jag är väldigt medicinkänslig. Jag har ont i hela kroppen, främst i benen. Det är som krampar som sitter i musklerna. Jag är spänt i käken. Jag sover jättedålig och jättelite. Jag är nervös, orolig och ångestfylld. Det är alltså jobbigt. Men jag är inte bakis och jag känner mig klarare i huvudet. Och då är det värt det. Utsättningssymtomen kommer nog att försvinna. Jag har ändå inga stora planer de närmaste dagarna, jag har tillräckligt med ledig tid för att lida!
Färdighetsträning - vad luktar en kantarell som?
Jag ville inte gå till färdighetsträningen idag. Varje cell i min kropp skrek efter mer sömn och ensamhet. Men jag tvingade mig ur sängen halv sju (efter tre timmars sömn, dumma dumma medicin som inte fungerar), duschade och tog mig till tunnelbanan. Normaltvis får jag panikattack efter panikattack när jag åker med kollektivtrafiken men idag var jag så trött att jag inte ens var medveten om var jag egentligen befann mig. Jag fällde ett tår när läste i tidningen att en ung man hade sparkat en valp så hårt att den dog. Människan är ond.
Idag var vår ena gruppterapeut på semester och på en gång var jag mer avslappnad.Jag kan inte med honom, han är väldigt tufft och invaliderande. Det hjälpte också att vi endast var fyra deltagare den här gången. Det blev många livliga diskussioner och jag deltog mer än jag brukar göra. Jag hade nästan kul. Vi avslutade relationsavsnittet, ett avsnitt jag behöver minst av allt. Det enda jag vet att jag måste ta itu med är självrespekten i relationer, jag är gärna den undergivna och ger lätt efter. Jag tyckte även om mindfulness-övningen idag, vi skulle beskriva en kantarell. Ja, det är lite löjligt men försök hitta ett annata ord än "svampig" för att beskriva en kantarells lukt då!
För en gångs skull var jag på bra humör när jag kom hem. Trött men nöjd. Pojkvännen kom hem tidigare från jobbet eftersom han är sjuk. Jag har faktiskt ont i benen (som fan! ouch!) som alltid är ett tecken på att jag kommer att få feber. Oh well. Vi lagade mat: kantareller (jag blev sugen haha), kyckling, gräddsås. Mums! Sedan sov jag en timme och nu mår jag faktiskt bra!
Jag vet att jag tänker för mycket. Men jag undrar om jag är hypoman just nu. Jag har energi, lust och jag har bara lite ångest. Kanske första avdelningsläkaren jag någonsin har träffat hade rätt och jag är bipolär 2. Det skulle kunna förklara varför inga antidepressiva fungerar på mig men stämningsstabiliserande gör det. Men men, jag tänker för mycket. Istället ska jag nu sätta mig framför TV:n och titta på nyheterna.
Sömnmedicin - helvete
Jag har ett konstigt problem. Mina sömnmediciner fungerar inte som de ska. Egentligen är det ju inte konstigt eftersom jag har tagit samma piller i två år så det var ju förväntat att jag efter en tid bygger upp en tolerans. Jag har dock haft detta problem förut och löste detta med att hoppa över insomningstabletten då och då och det hjälpte. Men nu är båda tabletter helt värdelösa.
Det började med att jag har känt mig väldigt seg och trött de senaste veckorna. Efter ett tag funderade jag över om det kanske är Propavanen som orsakar detta. Jag hade nämligen fått en hemsk bakis-känsla av dessa piller i början. Så under helgen bestämde jag mig för att hoppa över Propavanen och plötsligt var baksmällan borta. Jag var klar i huvudet, kände mig på något sätt vaken. Jag sov kanske inte så bra men det hade jag inte gjort med tabletterna heller. Jag hoppade dessutom över Imovane (insomningstabletten). Det tog mig två timmar för att somna men jag somnade i alla fall.
Idag fick jag dock gå upp tidigt så jag tog en Imovane igår kväll. Och den hjälpte ingenting! Jag var klarvaken i flera timmar. Skit! Propavanen gör mig övertrött på dagarna och jag har byggt upp en tolerans mot Imovane. De dagarna jag inte behöver gå upp tidigt spelar det ju ingen större roll. Om jag kan sova ut gör det inget om jag inte somnar förrän klockan tre. Men imorgon måste jag gå upp halv sju.
Så jag vet inte vad jag ska göra. Jag ska i alla fall inte ta Propavan ett tag. Det känns skönt att komma ur sängen och att inte känna sig som om man har supit hela natten. Den hjälper ju inget, jag vaknar ändå flera gånger om natten. Jag ska försöka med Imovane ikväll igen och hoppas på att den verkar. Och när jag vet att jag kan sova ut nästa dag så hoppar jag helt över sömnmediciner. Kanske de hjälper efter ett tag igen då. Jag är lite rädd för att jag hamnar i mitt gamla mående då jag inte kunde sova alls och plågades hela nätterna av oro, ångest och negativa tankar. Mmmph. Jag vill helst inte pröva några nya sömnmediciner. Jag vet ju att det finns Stilnoct, Nozinan och så vidare. Theralen och Seroquel har jag redan försökt. Vad ska jag göra?
Hej från slutenvården
Livet på en slutenvårdsavdelning är tråkigt. Jag får inte lämna sjukhusområdet eller ens lämna avdelningen utan personal eller anhörig. Jag känner mig inte för att gå ut ändå. Men det känns konstigt att vara frihetsberövad på något sätt.
Pojkvännen har precis åkt hem efter att ha varit här i fyra timmar. Vi hann i alla fall med att köpa lite kaffebröd som jag just nu trycker i mig. Igär var han också här, tillsammans med finaste Jimmy. Det är alltid trevligt att få besök när man är inlagd men samtidigt är det påfrestande. Man vill inte direkt bryta ihop och idag var det när ett flertal gånger.
Jag har hemska impulser just nu. Stark önskan att avsluta allt. Men det är nog Lamictal, samma sak hade hänt sist jag tog dem, alltså i början av behandlingen. Det kommer gå över. Jag känner inte mycket från Zypralex än. Jag är kanske lite segare än normalt.
Personalen är upptagen idag så det finns nog ingen chans att be om hjälp. Så jag ska försöka distrahera mig med läsning och att röka. Yeah. Basically, mitt liv suger just nu.
Skitmediciner
Jag och mediciner, det fungerar bara inte. Då hade jag minskat dosen av Abilify och vad händer? Akatisin blev ännu starkare, men nu blandat med en hemsk ångest. Jag var (fortfarande är) så rastlös att jag inte kunde sitta stilla. Hela min kropp bara värkte. Jag har pratat med en läkare idag (typ den 4:e inom en månad eller så) och nu har jag slutat med Abilifyn. Känslan var för hemsk för att kunna stå ut med och jag var på vägen till, ja, ni vet vart. Nu hoppas jag bara att det inte tar alltför lång tid för biverkningarna att försvinna. Jag orkar nämligen inte mer!!
Min terapeut kommer att sluta i Liljeholmen i augusti. Det känns olustigt. Det betyder nämligen att jag måste byta terapeut och jag har ju svårt med att lita på folk. Det kommer bli kaos. Fan. Terapeuterna i gruppen byter också. Bläh.
Nog om psyk-grejer. Jag vill försöka ta det lugnt nu.
I am a caged tiger
Jaha. Den biverkning jag har fått av Abilify heter Caged Tiger Syndrome. Det känns ju bra. Tyvärr är den inte övergående. Jag är bara glad att en läkare har ringt mig idag och att det nu sker en förändring. Jag ska dela på mina tabletter och hoppas på att den halva dosen hjälper men tar udden ur biverkningarna. Så det blir 2,5 mg framöver. Sedan blir det kanske en höjning till 5 mg efter ett tag. Jag ska se vad som händer. Jag har ju mått lite bättre av Abilfyn. Men att känna som om man vill krypa ur sitt eget skin är lite för mycket för mig. Baaaaah.
Lyckopiller
Jag har så svårt att förstå om jag mår bättre eller inte. På något sätt har min ångest förändrats och jag tror att den är svagare. Jag har mer energi och jag har plöstligt en helt normal dygnsrytm. Men det gör ont i mitt bröst och jag tror att det är en biverkning av Abilify. Det går nog över.
Jag har för länge sedan slutat tro på att det finns medicin som kan hjälpa mig. Så kallade lyckopiller finns inte. Ja, benzodiazipiner lugnar ner en men det fungerar inte i längden. Just nu tror jag faktiskt att Abilify är den rätta medicinen för mig. Jag äter som en gris och kommer nog snart se ut som en också. Men det är värt det om jag bara fick en liten förändring i mitt mående och jag tror att det redan håller på att hända. Jag har inte behövt ta en lugnande på en vecka. Min ångest finns kvar men på något sätt kommer den inte upp i höjden längre. Min terapeut var jätteförvånad över hur lugnt jag var under vårt sista möte och var ännu mer förvånad över att jag inte hade tagit något lugnande. Så jag vill fortsätta med Abilify och se vad som händer. Just nu är det nog lite av en placebo-effekt så jag vill inte ge någon bedömning än.
Jag har fått som hemuppgift att åka med tunnelbanan. Jag måste jobba med det så jag kan plugga under hösten. Hur ska jag annars ta mig till universitetet? Idag åkte jag med tunnelbanan till Stadsbiblioteket. Okej, pojkvännen var med men ändå. Imorgon ska jag ta tunnelbanan till gruppterapin och på torsdag till individualterapin. Jag skulle ha tagit tunnelbanan fyra gånger men tre är bättre än inget. Jag behöver ett mål, att bara åka tunnelbana är ju dumt.
K jobbar på att jag får boendestöd. Jag vet inte hur det känns. För det mesta känns det som om jag är en miffo. Att ha boendestöd är ännu mer ett steg ifrån ett normalt liv. Eller?
Yup.
Utskrivning
Det har gått hyfsat bra att vara hemma under helgen. Jag har hållit mig upptagen och jag har vilat lite. Som vanligt har jag sömnproblem men det var ännu värre på avdelningen. Vi har tittat på filmer, har lagat mat och bara varit tillsammans.
Idag blev jag utskriven. Jag var på avdelningen klockan 10 och en timme senare fick jag gå hem. Självklart är det strul med medicinerna. Jag har inte fått någon recept på Abilify från min öppenvårdsläkare men tur nog så fick jag några tabletter hem med mig. Jag måste fixa det imorgon när jag har färdighetsträning. Hon sa någonting om stående recept, det betyder nog att jag måste säga till. Ush, jag hatar att jag måste ha ansvar för sådana saker.
Pojkvännen och jag gick och handlade lite på Pulsen, matrebellerna ftw. Vi köpte mycket billig mat, och inte godis! Ha! Jag undrar varför det inte är något problem för mig att handla tillsammans med någon, ensam skulle jag aldrig kunna klara av det. Mmmm.
Det går rätt okej med Abilify. Tror jag. Jag har fortfarande biverkningar men det är inte alls lika hemskt som det var med alla antidepressiva jag har tagit. Jag har till och med bra perioder utan någon stor ångest. Det känns lovande. Nu hoppas jag bara att biverkningarna försvinner snart också. Jag är antingen speedad eller seg. Jag har antingen helvetesångest eller ingen ångest alls. Och så mår jag illa och kan inte äta eller så är jag sugen på all möjlig mat. Balans?!? Och så har jag fått veta att 56 tabletter av den här medicinen kostar 2500 kronor. WTF?!?
Jag ska nu jobba på en liten text för socialpsykiatrin så jag kan ansöka om boendestöd snart. Jag ska beskriva mina problem och vad jag behöver hjälp med. Det känns väldigt förnedrande, att behöva boendestöd. Oh well. Men först behöver jag en stark té. Jag håller på att somna. Ah, och idag öppnar registreringen för den ena sommarkursen. Igår höll jag på med litteraturlistorna. Jag måste snart åka till bibliotek och hämta böcker. Jag har inte råd med att köpa dem än. Jag tror att CSN-pengarna kommer en vecka efter kursstarten, alltså runt den 18:e i juni. Och så får jag pengar den 25:e igen. Jag kommer bli riiiiiiiiiiik! Haha.
Helgpermission och Abilify
Jag är hemma just nu men inte utskriven från slutenvården än. Jag har fått en så kallad helgpermission vilket betyder att jag är hemma under hela helgen men om det går åt helvete kan jag alltid återvända till avdelningen. Annars så ska jag vara där på måndag förmiddag och får sedan ett samtal med överläkaren.
Det har faktiskt hänt en hel del. När jag i torsdags skulle träffa min terapeut så sa han att min psykiatriker vill prata med mig en liten stund. Jag var helt förvånad, man får ju egentligen inte tid med henne bara så där. Jag hade hemsk panikångest (ingen panikattack utan den starkaste ångesten man kan föreställa sig) och var helt bortkopplad från verkligheten. Men jag försökte ta mig samman och jag tror att jag vet nu hur läget är. Det kommer att finnas stående recept på Oxascand, Imovane och Propavan för mig. Jag har ingen aning vad som har hänt, hon är ju helt mot benzo. Men hon har kanske fattat att jag verkligen mår skit, jag menar, jag har blivit inlagd på slutenvården två gånger inom en månad. Och så satt hon in Abilify som stämningsstabiliserande. Den är egentligen mot psykos men i lägre doser hjälper den också mot mina problem. Den skulle jag få på avdelningen och så skulle de observerar mig eftersom jag alltid reagerar konstigt på mediciner. Mötet med K gick bra fastän jag hade en hemsk ångest men mina lugnande hjälpte nog lite. Vi pratade om färdigheter för att hantera min ångest, mer konkret för en gångs skull. Alltså det var sådant som starka sinnesintryck, positiva erfarenheter och distraktion. Med konkreta exempel på vad jag kan göra. Och så har han kollat upp det där med boendestödet och jag måste skriva ner en hel del saker så vi kan skicka in en ansökan. K bryr sig och vill hjälpa mig. Det känns bra. När jag kom hem gick det dock inte mer så vi åkte till avdelningen där jag började gråta och var helt slut.
Igår började jag med Abilify, 5 mg. Jag var så rädd och grät hela morgonen. Jag har blivit så rädd för biverkningar, det är nästan paranoid. Jag hade samtal med R och med en läkare och det bestämdes att jag skulle få helgpermission. Jag hade fått en ny rumskompis och det kändes faktiskt bra att kunna åka hem, jag sover så dåligt med främmande människor runt mig. Så jag packade mina väskor och Anders kom och hämtade mig. Jag fick också en massa mediciner med mig (de har höjt mina lugnande igen?!? Plötsligt får jag ta 45 mg Oxascand om dagen. Haha. Men jag ska inte göra det!). Så det blev ingen observation av mig ...
Jag är lite seg av medicinen. Min hjärna är slö. Jag har ont i magen och mår riktigt illa. Ibland får jag faser av äcklig mani, där hela min kropp känns orolig och jag känner att jag blir galen. Och igår kväll kom också ångesten från helvetet. Jag trodde att det var över med mig, eller jag ville att det skulle vara över med mig. Så jag tog en massa tabletter och gick och la mig. Jag har sovit nio timmar inatt. Skönt! Än så länge kan jag stå ut med biverkningarna. Jag sov en timme på dagen igår och också idag. Illamåendet kommer nog gå över. Det som stör mig är de plötsliga darrningar och den där maniska känslan, den där rastlösheten. Ush. Mot ångest har jag tabletter men inte mot den där koo koo -känslan. Men jag har faser där jag inte har någon ångest alls! Det är det som gör att jag vill stå ut med insättnings-symptomen. Om Abilify bara ger en liten förbättring av min ångest, det skulle räcka! Jag har läst på lite och den där lilla tabletten verkar hjälpa många med just BPS. Om det blir värre åker jag tillbaka till avdelningen. Det är inte svårare än så.
Just nu planerar jag nästa vecka. Jag måste registrera mig för sommarkurserna och låna böcker för kurserna. Jag har inga pengar alls just nu så jag kan inte köpa böckerna :/ Jag har kollat och jag är behörig till alla kurser och masterprogrammet under hösten. Det känns bra. Jag avvaktar biverkningarna och är smårädd. Jag borde inte ha kollat upp FASS. Oh well ..
Det har faktiskt hänt en hel del. När jag i torsdags skulle träffa min terapeut så sa han att min psykiatriker vill prata med mig en liten stund. Jag var helt förvånad, man får ju egentligen inte tid med henne bara så där. Jag hade hemsk panikångest (ingen panikattack utan den starkaste ångesten man kan föreställa sig) och var helt bortkopplad från verkligheten. Men jag försökte ta mig samman och jag tror att jag vet nu hur läget är. Det kommer att finnas stående recept på Oxascand, Imovane och Propavan för mig. Jag har ingen aning vad som har hänt, hon är ju helt mot benzo. Men hon har kanske fattat att jag verkligen mår skit, jag menar, jag har blivit inlagd på slutenvården två gånger inom en månad. Och så satt hon in Abilify som stämningsstabiliserande. Den är egentligen mot psykos men i lägre doser hjälper den också mot mina problem. Den skulle jag få på avdelningen och så skulle de observerar mig eftersom jag alltid reagerar konstigt på mediciner. Mötet med K gick bra fastän jag hade en hemsk ångest men mina lugnande hjälpte nog lite. Vi pratade om färdigheter för att hantera min ångest, mer konkret för en gångs skull. Alltså det var sådant som starka sinnesintryck, positiva erfarenheter och distraktion. Med konkreta exempel på vad jag kan göra. Och så har han kollat upp det där med boendestödet och jag måste skriva ner en hel del saker så vi kan skicka in en ansökan. K bryr sig och vill hjälpa mig. Det känns bra. När jag kom hem gick det dock inte mer så vi åkte till avdelningen där jag började gråta och var helt slut.
Igår började jag med Abilify, 5 mg. Jag var så rädd och grät hela morgonen. Jag har blivit så rädd för biverkningar, det är nästan paranoid. Jag hade samtal med R och med en läkare och det bestämdes att jag skulle få helgpermission. Jag hade fått en ny rumskompis och det kändes faktiskt bra att kunna åka hem, jag sover så dåligt med främmande människor runt mig. Så jag packade mina väskor och Anders kom och hämtade mig. Jag fick också en massa mediciner med mig (de har höjt mina lugnande igen?!? Plötsligt får jag ta 45 mg Oxascand om dagen. Haha. Men jag ska inte göra det!). Så det blev ingen observation av mig ...
Jag är lite seg av medicinen. Min hjärna är slö. Jag har ont i magen och mår riktigt illa. Ibland får jag faser av äcklig mani, där hela min kropp känns orolig och jag känner att jag blir galen. Och igår kväll kom också ångesten från helvetet. Jag trodde att det var över med mig, eller jag ville att det skulle vara över med mig. Så jag tog en massa tabletter och gick och la mig. Jag har sovit nio timmar inatt. Skönt! Än så länge kan jag stå ut med biverkningarna. Jag sov en timme på dagen igår och också idag. Illamåendet kommer nog gå över. Det som stör mig är de plötsliga darrningar och den där maniska känslan, den där rastlösheten. Ush. Mot ångest har jag tabletter men inte mot den där koo koo -känslan. Men jag har faser där jag inte har någon ångest alls! Det är det som gör att jag vill stå ut med insättnings-symptomen. Om Abilify bara ger en liten förbättring av min ångest, det skulle räcka! Jag har läst på lite och den där lilla tabletten verkar hjälpa många med just BPS. Om det blir värre åker jag tillbaka till avdelningen. Det är inte svårare än så.
Just nu planerar jag nästa vecka. Jag måste registrera mig för sommarkurserna och låna böcker för kurserna. Jag har inga pengar alls just nu så jag kan inte köpa böckerna :/ Jag har kollat och jag är behörig till alla kurser och masterprogrammet under hösten. Det känns bra. Jag avvaktar biverkningarna och är smårädd. Jag borde inte ha kollat upp FASS. Oh well ..
Status quo
Kanske dags för ett nytt inlägg om min tråkiga tid här på slutenvården. Fast, jag har börjat se det hela lite mer positiv. Jag har fått en massa bekräftelse, ärliga ord som ger mig styrka. Jag har ett stor självförakt och det måste jag nog jobba med. Min kontaktperson här är underbar och fantastisk. Han vet vad han pratar om, har en massa erfarenheter och lovar ingenting. Jag vill ha verklighet, jag vill ha sanning. Jag vill inte höra att allt blir bra eftersom det kommer det inte bli. Jag behöver höra att jag har styrkan att klara av det här. Att jag inte är ett hopplöst fall.
Så jag är fortfarande på avdelningen. Först var det tisdag jag skulle bli utskriven, sedan idag men nu är det fredag. Jag förstår nog varför. Jag har fortfarande inte landat, jag har fortfarande stunder då jag helt flippar ut på grund av min ångest. Idag kräktes jag av ångest och bröt sedan helt ihop i badrummet. Jag satt på golvet bredvid toaletten som ett litet barn och storgrät. Sedan kom en skötare för att hämta mig till lunchen och så fick jag hjälp. Jag grät i timmar. Men R sa att det är bra att jag gråter, känslorna måste komma ut. Jag brukar inte gråta inför andra människor så idag var nog en av de få gånger jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Tur nog så är jag själv i ett dubbelrum så jag stör ingen. De har höjt mina lugnande så jag kunde slippa ångesten ett tag idag i alla fall. Jag väntade i timmar på ett samtal från min läkare men hon ringde aldrig. Jag fick senare veta från min terapeut att hon inte ringde eftersom jag är inlagd och de här har det medicinska ansvaret för mig just nu. Bra det, här vill de inte ändra något på medicinerna eftersom hon har det medicinska ansvaret. Moment 22. Just nu mår jag väldigt illa, som om antidepressivan fortfarande inte har lämnat min kropp. Ångesten är hanterbar. Jag är trött. Och jag vill helst inte spy igen.
Jag har varit en del utanför avdelningen också. Jag har ju en femma, alltså jag får komma och gå som jag vill under dagen så länge jag säger till vart jag går och när jag kommer tillbaka. Lite som om man var barn och fortfarande levde med sina föräldrar. Haha. Jag har varit på några promenader med Anders, i skogen och naturen. Jag såg många djur och tyckte att det var helt avslappnande. Just nu tycker jag om att det har blivit sommar så här snabbt. Jag har varit på färdighetsträningen igår. Jag hade tagit lugnande så det gick nästan okej. Jag skämdes att jag bar det där sjukhus-armbandet. Alla vet ju vad det betyder. Idag var jag hemma i fyra timmar. Vi åt pizza och tittade på film. Jag stirrade sönder min katt. Jag saknar henne så jävla mycket! Imorgon ska jag till individualterapin. Tur nog så är pojkvännen sjukskriven så han kan köra mig. Eller, det är ju synd om honom. Men så har vi lite mer tid för varandra. Han har varit här varje dag och hängt lite på avdelningen.
Jag har precis fått min Propavan. En timme för sent. Folk blir alltid pratsamma under kvällarna och så tar det längre tid med medicinen. Jag tar min Imovane nog om 90 minuter eller så. Vi blir väckta halv åtta. Då säger man att man ska vila upp sig här och så får man inte ens sova ut. Booohooo.
Jag har ju äntligen en smartphone (som redan har en liten repa på skärmen, jag är väldigt klantig!!) så jag tar många bilder. Här fär ni några jag har tagit de senaste dagarna. Självklart inte på avdelningen, här får man inte fota.
Så jag är fortfarande på avdelningen. Först var det tisdag jag skulle bli utskriven, sedan idag men nu är det fredag. Jag förstår nog varför. Jag har fortfarande inte landat, jag har fortfarande stunder då jag helt flippar ut på grund av min ångest. Idag kräktes jag av ångest och bröt sedan helt ihop i badrummet. Jag satt på golvet bredvid toaletten som ett litet barn och storgrät. Sedan kom en skötare för att hämta mig till lunchen och så fick jag hjälp. Jag grät i timmar. Men R sa att det är bra att jag gråter, känslorna måste komma ut. Jag brukar inte gråta inför andra människor så idag var nog en av de få gånger jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Tur nog så är jag själv i ett dubbelrum så jag stör ingen. De har höjt mina lugnande så jag kunde slippa ångesten ett tag idag i alla fall. Jag väntade i timmar på ett samtal från min läkare men hon ringde aldrig. Jag fick senare veta från min terapeut att hon inte ringde eftersom jag är inlagd och de här har det medicinska ansvaret för mig just nu. Bra det, här vill de inte ändra något på medicinerna eftersom hon har det medicinska ansvaret. Moment 22. Just nu mår jag väldigt illa, som om antidepressivan fortfarande inte har lämnat min kropp. Ångesten är hanterbar. Jag är trött. Och jag vill helst inte spy igen.
Jag har varit en del utanför avdelningen också. Jag har ju en femma, alltså jag får komma och gå som jag vill under dagen så länge jag säger till vart jag går och när jag kommer tillbaka. Lite som om man var barn och fortfarande levde med sina föräldrar. Haha. Jag har varit på några promenader med Anders, i skogen och naturen. Jag såg många djur och tyckte att det var helt avslappnande. Just nu tycker jag om att det har blivit sommar så här snabbt. Jag har varit på färdighetsträningen igår. Jag hade tagit lugnande så det gick nästan okej. Jag skämdes att jag bar det där sjukhus-armbandet. Alla vet ju vad det betyder. Idag var jag hemma i fyra timmar. Vi åt pizza och tittade på film. Jag stirrade sönder min katt. Jag saknar henne så jävla mycket! Imorgon ska jag till individualterapin. Tur nog så är pojkvännen sjukskriven så han kan köra mig. Eller, det är ju synd om honom. Men så har vi lite mer tid för varandra. Han har varit här varje dag och hängt lite på avdelningen.
Jag har precis fått min Propavan. En timme för sent. Folk blir alltid pratsamma under kvällarna och så tar det längre tid med medicinen. Jag tar min Imovane nog om 90 minuter eller så. Vi blir väckta halv åtta. Då säger man att man ska vila upp sig här och så får man inte ens sova ut. Booohooo.
Jag har ju äntligen en smartphone (som redan har en liten repa på skärmen, jag är väldigt klantig!!) så jag tar många bilder. Här fär ni några jag har tagit de senaste dagarna. Självklart inte på avdelningen, här får man inte fota.
Hemma idag
I skogen vid Huddinge Sjukhus
i fredags
Slutenvård ahoj
Jag är inlagd på psykavdelningen igen. Jag är varken glad eller stolt över det. Jag är för det mesta ledsen och frustrerad. Min ångest hade nått nya höjder och jag stått inte ut med den längre. Jag gick i dagar och funderade på lösningar, jag var nästan helt bortkopplad från verkligheten. Men på onsdag morgon hade jag en klar stund och ringde till psykjouren som hänvisade till min öppenvårdskontakt. Pojkvännen hämtade mig, vi träffade K och tre timmar senare var jag inlagd. Det är samma avdelning som tidigare.
Jag sov ingenting de första två nätterna här men sedan fick jag ett eget rum (eller jo, hon som också har sin säng här är på helgpermission) och de dubblade min sömnmedicin-dos. Jag har nu inte sovit gott eller känner mig extra bra utvilad men det blev i alla fall några timmars sömn.
Det värsta är fortfarande ångesten. Den har en styrka som driver mig till vansinne. Mina lugnande hjälper inte och de ville sätta in betablockare som jag inte kan ta. Jag har alltid haft väldigt lågt blodtryck och betablockare sänker ju blodtrycket. Jag förstår dock att de inte vill ge mig mer benzo. Överläkaren sa att jag nog blir utskriven på tisdagmorgon men jag är väldigt tveksamt till det. Igår försökte jag vara hemma en stund men det blev ett totalt kaos. Jag bröt ihop, helt ihop. Det gick inte alls. Idag ska jag försöka igen. Jag måste hämta lite rena kläder. Om bara den där förjävliga ångesten inte vore närvarande hela tiden. Jag undrar om den fortfarande kommer från Venlafaxinet. Det vore ju typiskt om skiten fortfarande inte hade lämnat min kropp. Så jag gick från insättningssymptom till utsättningssymptom.
Helgerna på en avdelning är alltid tråkiga. Alla sover eller är på permission. Det är för det mesta dödligt tyst. Men det finns en kvinna som skriker hela jävla tiden så helt tyst är det kanske inte. Sedan finns det en patient här som borde vara på en annan avdelning. Han har slagit sönder en dator igår och så boxade han ner en kvinna. Helt oprovocerad. Han är föståndshandikappad. Men ändå, han borde vara på en annan avdelning. Han skrämmer skiten ur oss andra ju.
Jag är trött på att mitt liv ser ut så här. Jag är inte arg på ångesten, tankarna och impulserna. Jag är arg på mig själv eftersom jag inte kan hanterna skiten. Jag vill ju kunna, jag vill verkligen. Varför kan jag inte? Ush, jag hatar mig själv så mycket för det här.
Jag sov ingenting de första två nätterna här men sedan fick jag ett eget rum (eller jo, hon som också har sin säng här är på helgpermission) och de dubblade min sömnmedicin-dos. Jag har nu inte sovit gott eller känner mig extra bra utvilad men det blev i alla fall några timmars sömn.
Det värsta är fortfarande ångesten. Den har en styrka som driver mig till vansinne. Mina lugnande hjälper inte och de ville sätta in betablockare som jag inte kan ta. Jag har alltid haft väldigt lågt blodtryck och betablockare sänker ju blodtrycket. Jag förstår dock att de inte vill ge mig mer benzo. Överläkaren sa att jag nog blir utskriven på tisdagmorgon men jag är väldigt tveksamt till det. Igår försökte jag vara hemma en stund men det blev ett totalt kaos. Jag bröt ihop, helt ihop. Det gick inte alls. Idag ska jag försöka igen. Jag måste hämta lite rena kläder. Om bara den där förjävliga ångesten inte vore närvarande hela tiden. Jag undrar om den fortfarande kommer från Venlafaxinet. Det vore ju typiskt om skiten fortfarande inte hade lämnat min kropp. Så jag gick från insättningssymptom till utsättningssymptom.
Helgerna på en avdelning är alltid tråkiga. Alla sover eller är på permission. Det är för det mesta dödligt tyst. Men det finns en kvinna som skriker hela jävla tiden så helt tyst är det kanske inte. Sedan finns det en patient här som borde vara på en annan avdelning. Han har slagit sönder en dator igår och så boxade han ner en kvinna. Helt oprovocerad. Han är föståndshandikappad. Men ändå, han borde vara på en annan avdelning. Han skrämmer skiten ur oss andra ju.
Jag är trött på att mitt liv ser ut så här. Jag är inte arg på ångesten, tankarna och impulserna. Jag är arg på mig själv eftersom jag inte kan hanterna skiten. Jag vill ju kunna, jag vill verkligen. Varför kan jag inte? Ush, jag hatar mig själv så mycket för det här.
Medicin från helvetet
Det går knappt att beskriva vad jag har gått igenom. Jag tror att det var den värsta veckan i mitt liv. Jag har ju vetat att jag är känslig när det gäller mediciner. Jag är van vid att jag alltid får någon biverkning. Så jag var förberett på att skulle bli jobbigt ett tag. Men det jag fick gå igenom var det värsta jag har fått uppleva i hela mitt liv.
Så jag började med Venlafaxin 37,5 mg förra vecka fredag, samtidigt som jag slutade med en av mina sömnmediciner, Propavan. Redan två timmar efter jag hade intagit medicinen kände jag något. Jag blev speedad. Jag fick stora ögon och pupiller och såg ut som en amfetamin-pundare. Det var inte så värst, jag tyckte för det mesta att det var roligt i början. Jag pratade hela tiden och kände mig helt klar i huvudet. Som om min intellekt hade skärpts.
Nästa dagen blev jag nästan manisk. Jag kunde inte sitta still samtidigt som jag blev likgiltig. Jag gjorde inget annat än att sitta i soffan och stirra på TV:n. Jag tappade helt min apetit och kunde inte äta något. Dessutom fick jag svårigheter med att kissa. Och så kom yrseln. Jag kunde inte gå, allting svartnade framför mina ögon. Huvudvärken gjorde inte saken bättre. Jag fick ett äckligt illamående. Det kändes som det fanns gift i min kropp, det går inte att beskriva på ett annat sätt. Det sved i min hjärna (äcklig känsla) och alla nerver under min hud sved, det var som om det brann under min hud. Jag trodde att det är bara är tillfälliga biverkningar och fortsatt att ta medicinen.
Jag sov inte mer än sammanlagd 8 timmar på fem nätter trots sömnmedicin. Jag åt så gott som ingenting på fem dagar. Och så kom den värsta ångesten jag någonsin har upplevt. Jag trodde att jag skulle bli galen. Det var någon slags manisk ångest. Mitt hjärta slog så snabbt och hela min kropp var rastlös. Den där ångesten kom plöstligt och fick mig skrika och gråta varje gång den kom. Och så försvann den inte längre. Jag blev galen, alltså på riktigt. Jag kom inte ur sängen. Jag bara vred mig av inre smärta. Jag skrek. Jag grät. Tänk om någon ringde och sa att den människan du älskar mest i världen har dött. Tänk dig känslan du skulle få då. Det är precis denna känsla jag hade. Och min kropp var speedad.
Jag duschade inte, jag kunde ju knappt gå på toa. Inga lugnande hjälpte mot denna ångest. Jag hade ingen kontroll längre, över någonting. Jag gjorde saker som jag inte ens kommer ihåg eller som är helt olikt mig. Jag rev ut stora buskar av mitt hår. Jag slog sönder glas. Jag var helt galen. Och så kom natten från tisdag till onsdag. Jag hade tagit en massa lugnande (Sobril, Atarax) och sömnmediciner. Men jag sov typ en timme. Jag vaknade av att det kändes som elstötar i mina armar och sedan i hela min kropp. Jag sprattlade till som en döende fisk på land. Jag fick stickningar i händerna och fötterna. Och min hjärna övergav mig helt. Jag var som besatt av en demon. Jag höll mig fast i sängen och skrek.
Onsdag var nog den värsta dagen i hela mitt liv. Jag var helt utom mig. En sådan ångest blandad med något slags maniskhet. Jag var nära till att göra något dumt men K ringde precis i rätt moment. Jag pratade med läkaren och jag satt ut medicinen.
Just nu väntar jag på att medicinen har helt lämnat mitt system. Jag skulle aldrig kunna klara av att må så där igen. Det var som tortyr. Igår gick det redan lite bättre fastän ångesten var nästan outhärdigt. Illamåendet har försvunnit och yrseln också. Jag kan kissa igen. Men jag känner mig fortfarande lite manisk/speedad. Jag har lite svårt att fokusera och har dimsyn. Jag kan äta lite och så har jag sovit fem timmar. Och ångesten finns kvar. På en skala från 1 till 10 är det nog en 7 just nu. Förhoppninsvis är jag tillbaka till min gamla ångest och ledsenhet om några dagar igen. Jag vet inte om jag någonsin vill pröva en antidepressiva igen. Det här var den tredje tabletten jag har försökt och varje gång gick det åt helvete.
Ush.
Hemma igen - med ny (tillfällig?) attityd
Jag har kämpat på och igår blev jag utskriven från slutenvården. Det känns bra. Jag har den här gången inte velat bli apatiskt. Istället har jag lämnat avdelningen några timmar varje dag. Jag fikade med Anders och hans syster. Jag gick på promenader och såg fåglar som knullade skiten ur varandra. Jag försökte skaffa positiva erfarenheter. Och igår hade jag då ett kort läkarsamtal och whoops var jag hemma igen.
Personalen har verkligen hjälpt mig en hel del och jag mår så mycket bättre än vad jag mådde en vecka sedan. Just nu har jag fått några insikter som jag hoppas kommer att hålla i sig. Sannolikheten att det blir sämre är lika stor som sannolikheten att det blir bättre. Ingen kan förutspå hur det kommer att bli. Dessutom är ett okej liv tillfredsställande nog. Att må bra hela tiden går ju helt emot min existentialistiska livssyn ändå. Vi ska se. Just nu är jag livrädd för att åka tunnelbana nästa vecka, för att få samma impulser.
Igår var jag så himla trött. Och även idag känner jag mig helt utslagen. Jag har inte sovit mycket alls på avdelningen så det är mitt främsta mål de närmaste dagarna: att sova och att ta det lugnt. Jag hade ett möte med K idag och han var helt förvånat över min plötsliga attitydförändring. Det är verkligen Rs förtjänst, en av mentalskötarna på avdelningen. Dessutom fick jag veta att även DBT-teamet redan länge har misstänkt att jag har GAD. Det känns bra, det är inte min "personlighetsstörning" som skapar min hemska ångest. Jag ska träffa min läkare i början av maj och ska försöka att få mediciner. Jag har fått några Sobril hem också från avdelningen. Det känns tryggt. Jag ska jobba hård på att förbereda läkarmötet med hjälp av mina DBT-papper, att följa instruktionerna. K var impad på att jag hade själv tänkt på det. I am so smart!! Ha!
Pojkvännen ska nästa vecka börja med anhöriggruppen. Han skrattar redan nu åt papprerna han har fått. Massor med mindfulness och flum. Jag älskar honom för det! Vi är sanna humanister. Yeah. Nu är det dags för pizza. Inte mer kaffe för min del. Jag hade skippat kaffet på avdelningen eftersom den var så himla stark. Men idag har jag druckit tre kopp. Min oroliga magen tycker inte om det och jag fick smäller i mig några magtabletter. Jag hatar hur min kropp har förstörts av ångest!
Bakslag men jag ska fan inte ge upp
Igår hade jag en fruktansvärt dålig dag. Jag hade flera sammanbrott och grät jämt. Jag var hemma i åtta timmar och försökte ta det lugnt. Lite småmys blev det men ångesten tog över. Jag hade så mycket velat att det hade gått bra. Jag hade som mål att bli utskriven på måndag. Det kan jag nog glömma. Jag inser att jag mår sämre än jag hade trott.
Men insikterna och lugnet jag hade fått av samtal med personal och läkare har inte försvunnit. Jag märker att jag har en vilja, jag vill må bättre och jag inser att sannolikheten att det blir bättre finns lika mycket som sannolikheten att jag för alltid kommer att må så här dåligt. Men sedan kommer dessa stunder av misär där jag helt överväldigas av mina känslor, av min ångest, av mitt självhat, skuldkänslorna. Och i dessa stunder märker jag att jag inte har någon styrka kvar, att jag inte har kraften för att acceptera att det är som det är just nu.
Jag har alltså fått min "vilja" tillbaka. Jag vill arbeta på att må bättre. Jag vill fortsätta med terapin. Jag vill aktivera mig och kommer ut mer. Jag vill testa hur långt jag kan komma med plugget. Jag vill ha ett liv som är värt att kallas för liv. Jag vill bli utskriven. Jag vill vara med pojkvännen och göra honom lycklig. Men just nu räcker inte viljan till. Jag tål inte ångesten mer, jag tål inte smärtan mer. Jag har svårt att hantera alla dessa negativa känslor och tankar. Jag har inte verktyget för att bryta mina tankegånger. Men jag ska försöka. Jag har fortfarande svårt med att inte gå till de värsta tankarna på en gång. Jag har svårt att ignorera möjligheten av en enkel lösning.
Jag är fortfarande väldigt försiktigt när det gäller förhoppningarna att jag verkligen får en GAD-utredning och medicin från min läkare i öppenvården. Jag tors inte hoppas för mycket. Ännu en sjuksköterska sa till mig igår att hon inte tror alls att jag har Borderline. Den jäveln som satte den där diagnosen på mig, grrr. Men jag vet inte själv. Jag kan ju inte objektivt se vad som är fel på mig. Mjoa.
Jag hade det lite mysigt igår kväll. Jag satt med två andra patienter och tittade på Pirates of the Carribbean. Min sociala fobi håller mig oftast ifrån att umgås med folk. Men jag är själv i rummet nu, jag har ingen rumskamrat, och ensamheten kan ju göra saker värre. Kanske det kommer någon ny senare idag. Vem vet. Jag ska i alla fall hem en timme eller två. Jag behöver hämta lite kläder. Jag vill inte ge upp. Jag vill ju hem igen. Men igår vart det bara för mycket. Som vanligt hade jag satt upp alltför stora mål för mig själv.
Efter mycket ångest den här morgonen har jag fått lite lugnande tabletter så jag mår lite bättre just. Snart är det lunch och sedan ska jag duscha och gör mig lite fint (jag ser ut som en jävla zombie haha). Kanske måendet vänder lite sedan. Jag undrar var jag kan hitta min styrka för att min vilja ska kunna driva mig framåt.
Näääh, nu har de knackat på min dörr. Lunch.
Men insikterna och lugnet jag hade fått av samtal med personal och läkare har inte försvunnit. Jag märker att jag har en vilja, jag vill må bättre och jag inser att sannolikheten att det blir bättre finns lika mycket som sannolikheten att jag för alltid kommer att må så här dåligt. Men sedan kommer dessa stunder av misär där jag helt överväldigas av mina känslor, av min ångest, av mitt självhat, skuldkänslorna. Och i dessa stunder märker jag att jag inte har någon styrka kvar, att jag inte har kraften för att acceptera att det är som det är just nu.
Jag har alltså fått min "vilja" tillbaka. Jag vill arbeta på att må bättre. Jag vill fortsätta med terapin. Jag vill aktivera mig och kommer ut mer. Jag vill testa hur långt jag kan komma med plugget. Jag vill ha ett liv som är värt att kallas för liv. Jag vill bli utskriven. Jag vill vara med pojkvännen och göra honom lycklig. Men just nu räcker inte viljan till. Jag tål inte ångesten mer, jag tål inte smärtan mer. Jag har svårt att hantera alla dessa negativa känslor och tankar. Jag har inte verktyget för att bryta mina tankegånger. Men jag ska försöka. Jag har fortfarande svårt med att inte gå till de värsta tankarna på en gång. Jag har svårt att ignorera möjligheten av en enkel lösning.
Jag är fortfarande väldigt försiktigt när det gäller förhoppningarna att jag verkligen får en GAD-utredning och medicin från min läkare i öppenvården. Jag tors inte hoppas för mycket. Ännu en sjuksköterska sa till mig igår att hon inte tror alls att jag har Borderline. Den jäveln som satte den där diagnosen på mig, grrr. Men jag vet inte själv. Jag kan ju inte objektivt se vad som är fel på mig. Mjoa.
Jag hade det lite mysigt igår kväll. Jag satt med två andra patienter och tittade på Pirates of the Carribbean. Min sociala fobi håller mig oftast ifrån att umgås med folk. Men jag är själv i rummet nu, jag har ingen rumskamrat, och ensamheten kan ju göra saker värre. Kanske det kommer någon ny senare idag. Vem vet. Jag ska i alla fall hem en timme eller två. Jag behöver hämta lite kläder. Jag vill inte ge upp. Jag vill ju hem igen. Men igår vart det bara för mycket. Som vanligt hade jag satt upp alltför stora mål för mig själv.
Efter mycket ångest den här morgonen har jag fått lite lugnande tabletter så jag mår lite bättre just. Snart är det lunch och sedan ska jag duscha och gör mig lite fint (jag ser ut som en jävla zombie haha). Kanske måendet vänder lite sedan. Jag undrar var jag kan hitta min styrka för att min vilja ska kunna driva mig framåt.
Näääh, nu har de knackat på min dörr. Lunch.
