Miss Zombilicious - annorlunda

Det känns meningslöst att uppdatera bloggen eftersom mitt liv är kaos och jag mår lika dåligt varje dag. Förut hade jag något slags längtan efter att gå ut och göra saker. Just nu vill jag inte ens lämna sängen. Att plugga är nästan omöjligt. Jag kan inte tänka, tankarna är lösgjorda, de flyger i en annan dimension. Jag kommer verkligen ingenstans.

Jag funderade över att hoppa av från kursen men jag vill fortsätta kämpa. Jag orkar bara inte med ett misslyckande till. Jag är väldigt inskränkt när det gäller teorier just nu. Jag står inte ut med feminism, jag var nära till att slänga en bok ur fönstret igår. Feministisk litteraturteori är så tråkig. Detsamma gäller psykoanalys. Och Foucault. Dessa tre teorier kan man använda till vilken text som helst, det finns alltid en kvinna, det finns alltid någon som har ett problem, det finns alltid förhållanden. Det är ingen utmaning. Kanske det är det som stör mig? Jag har nog hittat min lilla vrå/nisch inom litteraturvetenskapen. Jag är marxist, jag älskar marxistisk litteraturteori. Allt annat tråkar ut mig. Jag har fortfarande 1000 sidor av teoretisk text om Dracula, feminism och kolonialism att läsa. Och en lång föreläsning att lyssna på. Och sedan skriva 5 sidor om allt detta. Och jobba på uppsatsen. Jag har fått den omöjliga uppgiften att hitta en teoretisk, psychosocial text om förhållanden människor mellan. Det finns ju bara ungefär en miljon verk om det. Och jag pluggar ungefär 4 till 5 timmar om dagen men som sagt, inga tankar går åt rätt håll. Jag skulle kunna måla en bild om mina tankars lösgjordhet. Det har blivit för många dikter om detta på sistone.

Jag håller på att bryta ihop igen. Jag känner tryck från alla håll. Jag måste träna och äta nyttigt. Det klarar jag inte av, jag är glad om jag ens orkar laga mat. Jag måste klara av kursen. Egentligen behöver jag plugga under hösten. Jag behöver pengarna. Min mor lät så besviken när jag sa att jag inte kommer att klara av höstterminen. Det värsta är att jag fortfarande väntar på att få hjälp. Tänk om jag hade en behovsmedicin som jag visste jag fick ta och som hjälpte. Tänk om jag faktiskt fick antidepressiva så jag skulle vara mer balanserad. Men nej, jag mår fortfarande lika skit som jag gjorde ett år sedan. Snart har det gått ett år sedan allt har gått åt helvete.

Om en halvtimme fyller pojkvännen år. Jag har gjort hans älskade mums mums-tårta. Han har redan fått sin present, en biljett till Nina Hagens konsert i Stockholm i september. Han har också redan öppnat paketet från min mor. Så det blir bara tårta. Jag måste tvinga mig till att må bra. För hans skull.