Miss Zombilicious - annorlunda

Jag tror att mitt huvud kommer att explodera snart. Det är så många tankar och funderingar, jag håller inte ut. Ibland undrar jag om jag inte är bipolär, det känns ju nästan maniskt. Men det är nog oron som håller på att slå sönder mig. Pojkvännen sa till mig häromdagen att allt jag gör anser jag vara ett misslyckande. Jag hittar det negativa i allt jag gör, jag beslutar, som jag väljer att göra. Jag är aldrig nöjd med mig själv, jag jämför mig alltid med andra och jag blir självklart besviken. Jag kommer aldrig vara lika snyggt som de snyggaste, lika smal som de smalaste, lika smart som de smartaste. Jag kommer aldrig någon någon punkt i mitt liv då jag kan känna mig nöjd. Det kan vara bensinen i livets motor, det som driver fram en, att försöka nå perfektion. Men det kan också dra ner en eftersom man aldrig kommer att nå denna perfektion. Det är förmodligen samhällets normer som spökar inom mig och som jag egentligen alltid har struntat i. Att vara produktiv, att vara rik, att vara respekterad, att vara anpassad. Jag har bara svårt med att sätta upp mina egna normer, jag är ingen Übermensch, jag är nog en av slavarna.

Eftersom förra veckan har varit ett stort svart mörker och allt mitt hopp försvann, ser jag den här vecken som en ny början. Jag har ju inget val. Jag är misstänksamt när det gäller självhjälpsböcker och teorier. Men en sak är nog sann: man har alltid lite ansvar över vad som händer med en. Jag kan välja att kämpa eller att ge upp. Men på intet sätt kan jag påverka mitt mående, min hälsa eller saker och ting som händer kring mig. Jag kan bara välja hur jag reagerar på dem. Ser ni? Jag behöver ingen terapi. Jag har kommit fram till det själv. Haha.

Kraften är svag och djupt inom mig vill jag egentligen bara gömma mig i sängen och gråter. Jag vill sova. Egentligen vill jag sova för alltid. Att aldrig vakna igen, aldrig vara i ett medvetet tillstånd igen. Vem har egentligen energin för att acceptera verklighetens, världens lidande och hemskhet?

Jag försöker i alla fall med det vardagliga. Att gå upp vid en rimlig tid, att träna, att plugga. Idag gick det nog okej. Men jag lider fortfarande av samma symptom: koncentrationssvårigheter och ingen stresstålighet. Detta tillsammans med ångest är verkligen svårt att hantera. Jag oroar mig hela tiden för hur jag egentligen bete mig mot andra, hur jag har gjort alla besviken. Hur jag är besviken på mig själv, att jag inte klarar av livet eller ens vardagen. Jag har aldrig varit en energifylld, glad och positiv människa. Men lite mindra negativitet skulle inte kunna skada. Just nu är jag pessimism i människoform.

Jag har fått veta att jag har än så länge blivit antagen till två kurser till höstterminen. En annan kurs är jag reserv till och en fjärde har inte bearbetats än. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Kommer jag att klara av att plugga på riktigt igen? Jag är väldigt tveksamt. Snart måste man registrera sig. Kanske jag har fått hjälp tills september? Jag skulle kunna sitta på tunnelbanan och överleva ett eller två seminarie i veckan på lugnande. Mmmm. Dessutom har jag fortfarande "sommarkursen" att tänka på. Den går tills slutet av oktober och det skulle betyda att jag skulle behöva läsa två (eller tre) kurser samtidigt. De är alla på halvfart så kanske det skulle kunna fungera. Jag ska de närmaste tre veckorna jobba hårt på min uppsats för sommarkusen så kanske jag är klart med den tills september. Då återstår endast en tenta för denna kurs. Bah. Jag vet inte. Det smartaste vore nog att registrera sig och om jag inte fått hjälp än så struntar jag bara i att gå dit. Eller så försöker jag ändå och om det inte fungerar så blir jag sjukskriven och kanske får CSN-pengar ändå. Beslutsångest. En sak har jag i alla fall klart för mig idag: om jag misslyckas med någon kurs så är det inte därför att jag är dum eller intelligensbefriad. Då har det att göra med att jag är sjuk. (Imorgon tror jag förmodligen tvärtom och lägger all skuld på mig själv).

Jag: Titta jag har mina gamla XXL-kläder på mig. Jag hittade dem och tänkte de kunde fungera bra som myskläder.
Pojkvännen: Du ser smal ut i dem. De är ju inte så tighta.
Jag: Vadå? Tycker du att jag passar i XXL-kläder igen? Är jag så fet, eller? *sur*
Pojkvännen: Nej, du ser smal ut i dem eftersom de är för stora. Du är snygg!
Jag: Mmmph. Jag är fet. Jag vet.    *lämnar rummet mumlandes någonting om män och förvridna komplimang*

Livet. I alla dess konstiga former.