Who am I kidding?
Jag blev nog lite för entusiastisk i mitt förra inlägg. Jag funderar hela tiden över om jag ska hoppa av sommarkursen eller inte. Jag mår dålig av stress. Jag är egentligen en människa som alltid har kontroll men nuförtiden är det tvärtom, jag har tappat kontrollen. Jag kan inte planera något, jag kan inte göra upp ett schema. Även om jag vet att sommarkursen går nästan tre månader till så stressar jag upp mig. Häromdagen bröt jag ihop eftersom allting går så långsamt och jag ibland inte ens kommer ihåg vad jag har läst. Så där brukar jag inte vara. Jag har alltid vetat att jag är intelligent (min IQ är rätt högt också men jag tycker inte att intelligens handlar om IQ, så kanske kalla det för intellekt istället) och att jag har en hunger efter kunskap. Jag har alltid varit lite "nerdy" av mig. Men min intellekt utvecklas inte just nu, det känns nästan som om jag förlorar kunskap.
Hur som helst, ikväll kom den extrema ångesten. Jag var nära till att ta en Oxascand. Jag bestämde mig dock att ta min sömnmedicin lite tidigare eftersom den har en liten lugnande effekt. Propavan that is. Men tabletten hjälper inte alls. Jag är inte ens trött fastän jag tog tabletten tre timmar sedan. Jag började dissociera. Då slog det mig. Jag mår så här i nästan ett år nu och jag har fortfarande inte fått hjälp. Så hur fan kan jag tro att jag själv kan övervinna ångesten, oron, självhatet, depressionen, självmordstankarna? Hur kan jag tro att jag klarar av att plugga som jag gjorde förr?!? Jag ska vänta istället, vänta tills jag får träffa nya läkaren och har varit på den nya mottagningen. Om de kan stabilisera mig så kanske jag kan plugga under hösten. Men det är egentligen osannolikt. Hur snabbt hjälper medicin eller terapi? Jag vill nog bara vara okej igen och då ignorerar jag att jag är sjuk. Så det är planen. Att vänta. Man kan ändå registrera sig tills början av september. Tills dess ska jag försöka jobba vidare med sommarkursen. Eller hoppar av. Vem vet.
Jag känner mig så oerhört värdelös. Varje dag önskar jag att jag vore död. Varje dag inser jag att världen kring mig är ond och att jag har låtit mig sugas upp av alla dess lögner. Varför får jag leva, en människa utan glädje eller livslust, och alla dessa barn i Afrika dör av svält och sjukdomar fastän de vill leva? Jag vet att det finns ingen Gud, jag vet att allting är endast slump. Jag är en slump. Och en dålig sådan. Jag vill fortsätta med en dikt jag håller på att skriva. Kanske 15 minuter till. Sedan kanske lite Tolstoj. Sedan sömn. Jag hoppas att jag inte kommer att vakna. Det är bara en dag till och en dag till och en dag till av min misär. Jag har inte varit utanför dörren i hela tre veckor. Jag har inte träffat någon annan än min pojkvän. Jag har inte ringt någon. Det är som om jag nästan inte existerade.
...
Hur som helst, ikväll kom den extrema ångesten. Jag var nära till att ta en Oxascand. Jag bestämde mig dock att ta min sömnmedicin lite tidigare eftersom den har en liten lugnande effekt. Propavan that is. Men tabletten hjälper inte alls. Jag är inte ens trött fastän jag tog tabletten tre timmar sedan. Jag började dissociera. Då slog det mig. Jag mår så här i nästan ett år nu och jag har fortfarande inte fått hjälp. Så hur fan kan jag tro att jag själv kan övervinna ångesten, oron, självhatet, depressionen, självmordstankarna? Hur kan jag tro att jag klarar av att plugga som jag gjorde förr?!? Jag ska vänta istället, vänta tills jag får träffa nya läkaren och har varit på den nya mottagningen. Om de kan stabilisera mig så kanske jag kan plugga under hösten. Men det är egentligen osannolikt. Hur snabbt hjälper medicin eller terapi? Jag vill nog bara vara okej igen och då ignorerar jag att jag är sjuk. Så det är planen. Att vänta. Man kan ändå registrera sig tills början av september. Tills dess ska jag försöka jobba vidare med sommarkursen. Eller hoppar av. Vem vet.
Jag känner mig så oerhört värdelös. Varje dag önskar jag att jag vore död. Varje dag inser jag att världen kring mig är ond och att jag har låtit mig sugas upp av alla dess lögner. Varför får jag leva, en människa utan glädje eller livslust, och alla dessa barn i Afrika dör av svält och sjukdomar fastän de vill leva? Jag vet att det finns ingen Gud, jag vet att allting är endast slump. Jag är en slump. Och en dålig sådan. Jag vill fortsätta med en dikt jag håller på att skriva. Kanske 15 minuter till. Sedan kanske lite Tolstoj. Sedan sömn. Jag hoppas att jag inte kommer att vakna. Det är bara en dag till och en dag till och en dag till av min misär. Jag har inte varit utanför dörren i hela tre veckor. Jag har inte träffat någon annan än min pojkvän. Jag har inte ringt någon. Det är som om jag nästan inte existerade.
...
Kommentarer
Trackback
