Miss Zombilicious - annorlunda

Völlig losgelöst von der Erde

 

Mitt förra inlägg var nog lite förvirrande. Jag är förvirrad. Jag förstår mig inte på livets villkor och den egentliga betydelsen av mitt liv. Ibland måste jag stänga av min hjärna. Kanske jag hade blivit filosof om jag inte hade varit sjuk. Eller så jag hade skrivit självhjälpsböcker. Ush nej, det finns inget värre än självhjälpsböcker. På allvar, jag har ingen respekt alls för författare och läsare av sådana böcker. Det är bara att lura. Kom, ställ dig framför spegeln, le åt dig själv och säg att du älskar dig själv och att livet är bra. Bullcrap. Förresten, det finns studier som bevisar att optimister dör tidigare än pessimister och realister. Det har att göra med att optimister inte kan se svårigheter i vissa saker, de underskatter hot istället för att möta allting under verklighetens premisser. Jag är en pessimistisk realist. Jag kommer alltså leva längre än de där självhjälpsgurun. Ha! (Alltså om jag nu inte få cancer, ta livet av mig aller något sådant)

 

Jag har ingen psyk-kontakt just nu. Det är så otryggt som det låter. Jag är helt lämnat åt mig själv. I över en månad har jag inte haft samtal med en terapeut eller träffat en läkare. Den första veckan kändes det som semester, jag behövde inte gå ut eller lämna lägenheten! Det bästa som finns för folk med fobisk personlighetsstörning. Men sedan drogs jag ner i det svarta hålet på vilkets botten det finns endast meningslöshet. Jag existerar, jag distraherar mig, jag tränar, jag läser, jag lagar mat. Men jag jobbar inte på att må bättre, att kunna leva ett liv. Jag har träffat mitt boendestöd ett fåtal gånger men han är helt opålitlig. Han borde ha ringt till psyket för att kolla om jag verkligen är på någon väntelista och för att boka en läkare-tid åt mig. Jag ville göra det själv men han erbjöd sig. Och så ville han höra av sig. Och det har han inte gjort. Ovisshet. Han har nu semester i 10 dagar. Mina sömntabletter räcker 15 dagar till. Så vad jag utgår ifrån är att jag faktiskt inte är registrerat vid mottagningen längre och att ingen har ansvar för mig. Så, jag kommer att stå utan psyk-kontakt, ny sjukskrivning och mediciner. FAN!

 

Som sagt, jag går inte ut. Jag har ingen social kontakt med någon. Jag sover inte alls eller om jag sover så blir det två/tre oroliga timmar. Jag har konstant ångest. Jag gråter jämt. Jag är självmordsbenägen. Men jag får ingen hjälp. Jag vill inte åka till akuten. Där får jag ingen hjälp heller. Värdelös.

 

I alla fall skiner solen. Om bara våren kunde komma på riktigt.

Ja det blir skitjobbigt när man "kör fast". :p Hoppas du får det ordnat snart.

OK, då skall jag förklara..
För det första, så har jag inte ens en gymnasiekompetens,
och just nu är det svårt att hitta jobb, även för dem MED en fullständig utbildning.
Jobben jag gör, alltså inom film är ideella, så det
är kanske... 5% chans att jag får betalt.
Har panikångestattacker varje dag, senast igår höll
jag på att skita i att resa överhuvudtaget.

Så detta är inte enkelt för mig alls, när jag är hemma,
då går jag sällan någonstans, känner ingen motivation, bara panik.
Så detta är INTE så enkelt för mig så som du fått det hela att låta.

Och jo, jag är fortfarande sjuk, har bett om att få fortsätta
med min DBT-terapi som jag hade i Uddevalla, men den har
de tydligen inte här i Göteborg (?)
Och ingen terapeut/psykolog/kontaktperson får jag heller.

Så jag vill inte få denna kommentar att låta elak,
eller snäsig, men du fick det hela att låta som att
detta är "piece of cake" för mig, och det är allt annat än det.

P.S.
Detta är som en typ av rehabilitering för mig, att komma
ut och vara social igen, att klara av kollektivtrafikfobin jag har.
Och då jag inte får prata med någon på psyk, så måste jag
ta tag i mina problem/fobier själv, då de inte hjälper mig på traven.