Miss Zombilicious - annorlunda

Jag har inte haft lust att blogga. Jag har just nu lite svårigheter med att få saker gjort och känner mig stressad av den minsta lilla saken. Det är som om jag är på spänn hela tiden. Idag har ångesten varit snäll mot mig och jag mår nästan okej. Framsteg? Näääh, den här dagen är bara 'the odd one out'.

Jag har för det mesta spenderat min tid med att skriva och att läsa. Jag har en ny mobiltelefon och jag har lekt mycket med den. Jag läser aldrig bruksanvisningar utan sätter bara igång och hoppas på det bästa. Självklart hade jag inte sparat flertalet av mina telefonnummer på Sim-kortet utan på min gamla telefon. Det tog mig timmar att skriva ner alla siffror. Jag har förmodligen en massa fel nummer i min nya telefon nu.

Jag har tittat på en väldigt bra film: Midnight in Paris. Jag brukar inte tycka om Woody Allen-filmer men den här var riktigt bra, fastän Owen Wilson var med. Igår tittade jag på Breaking Dawn del 1. Pratar om att vilja glömma något. Jag vet inte ens varför jag ville titta på filmen. Som häromveckan när jag tittade på Apflickorna. En av de långtåkigaste filmer som finns. Men jag gillar inte hästar, det är nog därför jag inte tyckte om filmen. Idag såg jag I huvudet på en seriemördare. Den var faktiskt bra, lite läskigt kanske.

Jag har haft ett helt värdelöst möte med K. Jag vet inte om det berodde på min ångest men jag fattade inte poängen med hela mötet eftersom vi inte kom fram till något. De pratar alltid om aha-upplevelser men jag får aldrig sådana?!? Det måste vara något fel på mig. Pojkvännen har börjat med Familjeband (anhörig-gruppen) och han tyckte om det. Bra.

Jag har kommit in på två av de tre sommarkurser jag hade ansökt till. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Ska jag ta båda kurser? De är bara 7,5 hp halvfart så två kurser måste ju likna en heltidskurs, eller hur? Det vore skönt med hel CSN. Dessutom vore det skönt med en liten utmaning. Vi ska se, det hela börjar ju inte förrän juni.

Idag kom Adam på besök. Finaste Adam. Det var lika trevligt som det alltid är när vi träffas. Det är roligt att få veta att man inte tänker fel. Jag har dessutom fått en intressant bok från honom. Finaste Adam.

Jag existerar i någon slags overklighet. Hela dagen igår svävade jag mellan dissociation och en hemsk ångest. Men insikten och attityden har inte förändrats än. Det kommer kanske bli okej någon dag, hoppas jag. Jag mår dock väldigt illa och så har jag som vanligt magont. Men det som stör mig mest är överklighetskänslorna. Mitt jag vill inte vara med i verkligheten. Dessutom har jag ännu en gång sovit väldigt dåligt. Det är svårt att inte ge upp och låta skiten tar över.

Jag har igår beställt min första smartphone. Det var ett Comviq-erbjudande. Jag har kollat i flera timmar och försökt hitta catchen men det fanns ingen. Alltså jag måste ladda telefonen med 50 kronor en gång om månaden men det är allt. Jag ska ändå skaffa mig smart-kontantkortet för 169 kronor. Jag har ingen aning hur smartphones fungerar så jag kommer att vara upptagen ett tag med att försöka få saken att fungera. Jag hoppas att den kommer snart, i början av nästa vecka tror jag. Excitement!

Jag har nu också äntligen fått en riktig tid med min psykiatriker, om två veckor. Jag vill inte noja runt det hela nu utan jag ska några dagar innan förbereder mig. Jag vet vad jag vill men jag kommer att vara så nervös och ångestfylld under själva mötet att det kanske är bäst att jag skriver ner några stödord i förväg.

Idag ska jag ta det lugnt. Jag försöker att inte oroa mig för allt och inget. Jag är mest irriterad på att jag inte kan sova bra. Jag ska försöka träna sedan. Jag vill dessutom färga mitt hår idag. Jag kommer nog också att skriva brev. Och att läsa Kafkas "Slottet". Ikväll vill jag titta på filmen "Midnight in Paris". Egentligen ville jag gå på Stockholms kulturnatt men jag har inte orken, fastän alla evenemang är gratis. Jag hade gärna gått på Medelhavsmuseet eller någon Strindberg-föreläsning. Men näääääh.

Jaha. Mitt liv känns kaotiskt och jag måste säga att jag inte har mått så dåligt på länge. Jag har konstant ångest och jag har nu kommit underfund med mina fysiska problem. Jag tror att min ångest har bytt skepnad och har gett mig nu ett konstant illamående och en konstant klump i halsen. Plus det vanliga: hjärtat slår snabbt, kallsvettning, darrande händer, darrande röst och en orolig kropp. Det där trycket på mitt psyke gör mig galet. Jag drömmer om att sova, sova för alltid. Jag vill inte leva så här och jag får inte hjälp. Jag håller i de få saker som får mig att fortsätta. Jag vet att det kan gå bättre än så. Men istället får jag endast flumsvar.

Jag har varit hos min husläkare några dagar sedan. Jag känner som om det är något fysiskt fel med mig. Allt kan inte vara ångest. Så jag gick dit för att fråga om hon kunde ta några prover. Det var första gången jag träffade kvinnan och hon är verkligen den elakaste människan jag någonsin har träffat. Istället för att lyssna på mig så tjatade hon endast om min vikt. Att jag har fetma (jag har inte fetma för fan, när jag vägde 115 kg hade jag fetma!), att jag förmodligen har en fetlever och hela min kropp kommer att svika mig. Elaka ord följda av elaka ord. Jag började gråta men hon fortsatt. Sedan ska jag också sluta röka. Jag stammade fram att jag inte kan sluta röka och gå ner i vikt samtidigt. Svaret var att hon inte bryr sig hur jag gör, livet är oschysst. Ni kan inte föreställa er hur det hela drog mig ner. Jag har inte ätit ordentligt sedan dess. Jag skäms skäms skäms. I alla fall tog de blodprover på mig i tisdags (fick skolka från färdighetsträningen, synd det haha). Jag ska ringa om två veckor så får jag resultaten. De vill kolla sköldkörteln, järn, jod, B12-vitamin, levern, njurarna och laktosintolerans. Jag misstänker att de flesta av mina fysiska problem kommer från ångesten men ett problem med körteln skulle ju kunna förstärka ångesten. Vi ska se.

Jag bryter ihop hela tiden. Jag tar mina sista Sobril. Jag gråter, gråter, gråter. Jag har en ångest som liknar en långdragen panikattack. Igår kväll blev det för mycket. Klumpen i halsen fick mig känna att jag inte kunde svälja eller andas. Jag sprang runt i panik och skrek. Pojkvännen ringde till min terapeut idag och berättade om situationen, om hur dålig jag mår och att jag verkligen behöver medicin. K har ringt mig några gånger på morgonen men jag sov. Jag trodde att han skulle säga något under mötet men nej, han försökte få MIG att komma på färdigheter jag kan använda mot ångest. Om jag visste hur jag skulle kunna få ångesten försvinna så skulle jag ju inte gå i terapi. Det blev cirkelargument utan något resultat. Jag blev rätt irriterad och var gråtfärdig. I slutet frågade han om medicin och om jag ville ta Theralen, Legrigan eller Atarax. Jag trodde först att han skämtade. Jag har alla dessa piller hemma men de hjälper inte ett dugg och ger mig hemska biverkningar. Han ville då att jag skulle få ett möte med min läkare. Jag vet inte om jag vill det. Varför det? Jag vet precis vad hon kommer att säga. Hon skriver inte ut något annat, antidepressiva får man bara vid depression och DBT är ju änglarnas botemedel mot alla symptom. Jag är nära till att hoppa av från DBT:n. Det fungerar inte för mig. Mitt huvudproblem är ångest men det kan dem inte hjälpa mig med. Allt annat kan jag intellektuellt kämpa emot, alla värdelöshetstankar, självmordstankar, konstiga katastroftankar. Men ångesten kan jag inte rationellt förklara bort. Snälla, allt jag vill är en behovsmedicin som hjälper. Sedan kan jag börja jobba på allt annat.

Jag orkar bara inte mer. Jag vill inte mer. Det här livet är inte värt att leva. Jag är handikappad i hjärnan. Jag vill lobotomeras så att jag i alla fall inte är medveten om mitt handikapp längre. Kronisk ångestsjuka. fan.

(Det mest hjärtskärande och samtidigt det roligaste i hela världen: att bada en katt!!)

Jag har inte hunnit skrivt någonting de senaste dagarna. Jag har faktiskt varit upptagen. Det händer sällan. För det mesta skriver jag inte blogg eftersom jag inte har någonting att berätta. Nu har min mamma åkt hem till Tyskland och jag har återvänt till mitt tråkiga vardagsliv som fylls av ingenting.

• Tisdag: Jag har varit på DBT-färdighetsträningen. Min mor åkte med mig och hon promenerade runt i Liljeholmen tills jag var klart. Som de sista mötena så kände jag inte att jag lär mig mycket just nu. Jag har inga stora relationsproblem och de konflikter jag har kan jag lösa rätt bra. Allting som sägs känns självklart. Så allt jag gör är att stirra på klockan och vänta på att mötet är över. Imorgon ska vi dock prata om validering och invalidering. Det tycker jag är väldigt intressant och någonting som jag tycker hjälper i samspel med andra. Hur som helst, efter färdighetsträningen åkte vi hem. Och jag märkte en rolig biverkning av de tabletter mot illamående jag tar. Jag mår psykiskt bra av dem, ångesten sjunker. Jag kollade, de innehåller dopamin. Kanske något att ta upp med läkaren? Jag irriterade i alla fall min mor med min gladhet eftersom jag sprudlade av energi och pratade hela tiden. Haha. Jag tränade på eftermiddagen. Uh, och min mor hade köpt nya leggings till mig.

• Onsdag: Jag mådde skit. Jag trodde att jag var nära en psykos och ångesten hade helt tagit över. Inga klara tankar. Min hjärna brann i lagor. Hemsk hemsk hemsk. Men jag orkade träna. Jag spenderade flera timmar i sängen men tvingade mig också umgås med min mor.

• Torsdag: Jag tränade på morgonen. Anders hämtade mig och min mor och vi åkte till Liljeholmen. Jag hade individualterapi med K. Det gick rätt okej tyckte jag. När jag kom hem märkte jag att jag faktiskt har börjat lita på honom. Bra. Men jag var nog envis när han ville göra en mindfulness-övning med mig. Jag vägrade. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig kunna göra det med andra. Han föreslog att han skulle prata med läkaren så jag får lite medicinsk hjälp med min ångest och mitt mående. Bra, jag har ju inte haft kontakt med min psykiater på fyra månader. Dessutom vill han att jag ska göra ett fullt hälsokoll, hormoner, blodet och så vidare. Bara för att utesluta någonting somatiskt. Jag har PCOS så det kan ju vara hormonerna som spökar och som förvärrar min ångest. Mjoa. Jag fick jeggings av min mor. De är lite för långa men det kan jag nog fixa på något sätt.

• Fredag: Jag tränade på förmiddagen medan Anders och min mor var ute och handlade mat. Massor med mat. Vi ville gå till MKC och äta vegetariansk men de hade stängt. Konstigt, eftersom det hade inte stått något om det på hemsidan. Så vi åkte till IKEA istället och åt lunch där. Sedan promenerade vi runt lite och självklart inköptes några små saker. Min mor köpte fina lila gardiner till vårt sovrum. Så fina och tjocka! Katten fick också leksaker. Sedan så fikade vi även där. Kvällen spenderades med att korta ner gardiner och att hänga upp dem. Anders och jag tittade på två filmer på kvällen. Poppers pigviner var så dumt men roligt.

• Lördag: Jag orkade inte träna på morgonen. Vi åt en stor frukost och sedan åkte vi till Skärholmen. Jag behövde några småsaker såsom eyeliner, vykort och tabletter. Jag hade en hemsk upplevelse med en säljare. Ni vet, sådana som har bord och som snackar bara med en och försöker sälja något. Den där kvinnan bara tog min hand, tog bort min nagellack och började polera min nagel. Jag fattade ingenting. Och så fick jag fake kommentarer som att mina ögonbryn är fina och att jag har en fin form på mina naglar. Och så försökte hon sälja någon nagel-set till mig. Jag sa bara nej och gick. Så jävla påträngande! Vi var också på Myrorna där jag sprang i fina Viktoria. Hon är så jävla snygg och stilig! Jag hittade en fantastisk, lite viktoriansk/80-tal sommarjacka och två böcker (samlade dikter av Strindberg och Jane Austen). Vi hade en trevlig och lugn kväll med hemmagjord pizza.

• Söndag: Jag vägrade lämna lägenheten. Jag var så trött och ville vila och lata mig. Så Anders och min mor åkte till Högtorget loppisen utan mig. Jag tränade och latade mig framför TV:n. Mjoa, jag städade också lite. Min mor hade köpte två Kafka-böcker till mig. Fina mamma! Vi åt våfflor på kvällen (det var ju våffeldagen) och vi alla fick magont eftersom vi hade ätit för mycket. Smart. Haha.

• Idag: Min mor fick åka jättetidigt på morgonen så jag hade redan sagt hejdå kvällen innan. Jag fick gå upp tidigt idag eftersom jag hade ett möte med en kurator som har aning om fonder för bidrag och sådant. Jag är ju tokfattig och har ingen inkomst alls. Jag är beroende på min pojkvän. Jag vet nu inte om det gav så mycket. Jag kan ju kanske plugga under sommaren och hösten och få CSN. Jag ska i alla fall fylla i alla papper, kanske det ger något. Bah, jag har fortfarande inte klarat kluva ut hur det fungerar med alla höstkurser. Jag behöver en kurs som heter Examensarbete men den finns inte. Så jag trodde att Masterkursen är motsvarigheten men den kan man inte anmäla sig till. Inte den här veckan. Jag ska ringa studievägledaren nästa vecka. Mjoa, sedan har jag tränat, vilat en timme, lagat mat och just nu har jag färg i håret. Jag måste nog tvätta ut det nu. Yeah.

Jag har varit rätt upptagen och "duktig" de senaste dagarna. Men nu märker jag att dissociations-tecken uppstår. Jag försöker kontrollera det men det fungerar inte så bra. Jag ska nog ta en massa sömntabletter ikväll och hoppas på det bästa. Att ta sömntabletter för att sova, inget annat så klart.

Jag har varit hos vårdcentralen i fredags. Min husläkare ringde faktiskt, bara för att säga hon inte har någon tid de närmaste dagarna. Men jag fick träffa en annan läkare istället. Jag hade väldigt svårt med att förstå hennes svenska så det blev några missförstånd. Men jag tror att hon fattade till slut vad jag ville. Hon kollade min puls (120/80), kollade mitt hjärta, mina lungor, min njurar, min mage och så vidare. Det gjordes också en blodsocker-test och en hämoglobin-test. Mitt blodsocker var 5,2 på fastande mage (vilket är normal) och mitt hämoglobin-värde var också normalt. Så hon har inte hittat orsaken till mitt ständiga illamåendet och yrseln. Hon sa att det kan vara stress - och ångestrelaterad, alltså psychosomatiskt. Det enda hon föreslog var att jag borde ta fler lugnande. Vilket är ju inte något bra, och rentav omöjligt, eftersom min käraste psykläkare inte skriver ut några lugnande till mig. Så jag kommer att fortsätta knapra Primperan. De hjälper ju mot illamående men jag vet inte om man får ta dem under en längre tid. Whatever. Min kropp verkar vara frisk så några tabletter mer eller mindra spelar ingen roll. Det känns självklart skit att mina psykiska problem påverkar min kropp så där. Och det är jobbigt att ständigt må illa och känner sig spyfärdig. Kanske jag är gravid?!? Det är inte möjligt, jag har fått min mens som den skulle. Irriterande. Om det inte blir bättre inom de närmaste två veckorna ska jag ringa min husläkare igen för ett boka en tid med henne. Jag tycker i alla fall att jag förtjänar en massa pluspoäng eftersom jag gick till vårdcentralen själv och fixade det hela. Fast, fixat är det ju inte. Jag mår fortfarande dålig.

Jag har dessutom tillbringat helgen med att panikstäda. Vad fint det blev! Men nu vill jag inte städa i flera veckor. Min mor kom igår och kommer att stanna i en vecka. Igår åt jag och pojkvännen lunch in i stan vilket innebar en massa rädslor för mig. Men det gick bra.

Idag har jag försökt förstå hur det fungerar med kurserna och programmet jag vill plugga under hösten. Självklart är det jättekomplicerat. Jag fick ringa studievägledaren (ännu mer pluspoäng för mig). Han försökte hjälpa mig men jag blev ännu mer förvirrad. Tur nog så har jag bekanta som vet mer och jag tror att jag har fått kläm på det hela nu. Jag har i alla fall anmält mig till fyra kurser och ett program. Den femte kursen hittade jag inte. Men det orkar jag nu inte kolla upp. Det finns tid, tills mitten av april.

Nu är jag trött. Och illamåendet finns hela tiden. Och magknip. Och yrsel. Bläh. Jag vill sova.

Jag mår dålig både fysiskt och psykiskt. Jag har till och med avbokat mitt möte med K idag. Någonting sådant är väldigt svårt för mig eftersom jag har en stark pliktkänsla. Men jag orkade bara inte.

Jag har nu i flera månader velat kontakta vårdcentralen. Jag har några år sedan haft lite för högt blodsocker och var nära till diabetes. Men sedan gick jag ner 55 kg i vikt. Jag har aldrig pratat med vården om detta igen eftersom jag mådde bra. Men nu har jag gått upp 20-25 kg igen, under ett år. Jag mådde för dåligt psykiskt för att kunna kontrollera mitt matintag och kunde inte motivera mig till att träna mer regelbundet. Nu har jag i flera veckor mått apa. Jag har ständig huvudvärk, konstant illamående, jag känner mig svimfärdig, min syn är ibland suddig och så kliar det på hela kroppen. Jag försökte övertyga mig själv att alla dessa symptom har med min ångest att göra och att jag kan logiskt tänka bort dem. Men speciellt illamåendet och huvudvärken blev allt starkare. Och igår var jag nära till att svimma. Det svartnade framför mina ögon och jag ramlade ner. Tur nog kunde jag ta mig upp och la mig i sängen. Och så kom jag på att jag hade alla dessa symptom när jag sist hade högt blodsocker. Redan några månader sedan slogs jag av samma tanke. Men eftersom jag inte litar på vården och är rentav rädd för läkare så orkade jag inte ta kontakt med vårdcentralen. Men igår vart det bara för mycket. Och idag vaknade jag med ett illamående som var hemskt. Jag skakade och jag kände mig yr. Som vanligt trodde jag att det var ångest men efter en timmes oro så ringde jag till vårdcentralen. Det är fan dags att ta itu med problemet. Tänk om jag har diabetes, då vore det ju dumt att vänta ännu längre och kanske till falla i diabetisk koma (japp, katastroftankarna har tagit över). Så min husläkare, som jag aldrig har träffat, ska ringa mig imorgon och då ska vi se om jag får träffa henne snart. Det här måendet känns väldigt olustigt och det är ju ingen stor grej att göra en snabb blodsockertest. Vad jag är mest rädd för är att hon kommer att säga att det är endast ångest-tecken. Att hon kommer att tro att jag vill bara ha uppmärksamhet eftersom jag har Borderline. Jag måste stå på mig. Jag ska skriva ner lite saker jag vill berätta så jag inte glömmer något. Hon vet ju inte vad det gäller och jag vet inte ens om hon kan se min journal från min gammal läkare. Ush, jag hatar att ha att göra med vården.

Psykiskt mår jag inte bra heller. Ingen aning hur jag egentligen har orkat ringa till vårdcentralen och K. Jag är självklart orolig på grund av min hälsa. Men så märker jag också att jag har stressat mig för mycket förra vecka. Fredag, lördag och söndag var hemska. Jag hade vrålångest, var säkert på att det var slutet. Jag tog dock några lugnande och det hjälpte. (vad ska jag egenligen göra om de är slut? jag kommer ju aldrig få nya. Bah. Jag hatar min diagnos!). Jag kan inte fokusera mig på något och är helt i min egen värld av oro och orkeslöshet. Men jag har tvingat mig till att träna. Sex gånger förra vecka och fyra gånger den här veckan (så länge ..). Träning är ju både bra för psyket och för kroppen.

Jag är rädd. Så jävla rädd. (och nu ser jag bara suddig igen .. gaaaaaaaaaaaaah)

Jag borde nog känna mig duktig men jag är bara trött. Jag har verkligen försökt skärpa mig den här veckan och få livet rulla på istället för att älta i negativa känslor. Det är jättesvårt ju! Så jag är trött och vill helst inte göra någonting i flera veckor. Sova!

Igår hade jag besök av Jimmy, en av de finaste människorna som finns. Jag lagade mat, vi satt, åt och pratade. Det är skönt att prata med människor som är intelligenta och delar några av mina åsikter. Vi diskuterade själens icke-existens (och hur religiösa människor alltid vill få bevis för en icke-existens. Paradox egentligen. De måste ju först bevisa att det finns en själ), psykvårdens idioti och Stockholms tråkighet. Trevligt men kanske lite negativa ämnen. Men så är det när man spenderar tid med mig. Här finns det ingen plats för roligheter. Haha.

Jag var hos K idag och det gick faktiskt bra. Jag har dock haft en hel del ångest på förmiddagen men jag tvingade mig att åka dit.  Jag tog upp att jag kände mig helt invaliderat av honom när vi träffades sist. Och han tog mig på allvar och vi diskuterade saken. Sedan var han helt chockad över att jag faktiskt har varit på en konsert, träffat en vän, tränat fyra gånger och ansökt till sommarkurser. Han visste typ inte vad han skulle säga. Men jag känner mig själv. Det händer något extremt (förra veckans torsdags destruktivitet) och jag försöker skärpa mig. Det håller ungefär en vecka och jag ger upp igen. Roligt nog så hade han planerat att jag skulle schemalägga mina dagar (har jag redan gjort), skulle anmäla till kurser (gjort) och gå ut (gjort). Bra det. För en gångs skull fick jag beröm och inga oroliga ansiktsuttryck som svar.

Imorgon ska vi kanske gå till Debaser Slussen. Agent Side Grinder spelar. Jag har sett dem live en gång, som förband till Clan Of Xymox och de var rätt bra. Det bästa är nog att entrén är gratis innan klockan 22. Så jag har råd. Haha. Jag kanske hittar någon som bjuder på öl. Jag är fet men jag har bröst. Bröst räknas alltid! Ha! Näää, jag vet inte än om jag orkar. Jag har skärpt mig tillräckligt mycket för den här veckan tycker jag.

Det är grått och dimmigt ute. Världen ser karg och övergiven ut. Det är lite apokalyps-liknande och skrämmande. Samtidigt ger det ett lugn eftersom ingen annan människa verka existera i detta tillstånd. Ensamhet och trygghet. Ibland önskade jag att jag vore ensam i världen. Då skulle mina mål vara mycket annorlunda från vad de är idag. Det vore på något sätt en lättnad. Men bara ibland.

Jag har äntligen berättat för min mor att det bara inte fungerar att förbise mina önskningar. Jag tycker inte om när folk bestämmer över mitt liv och inte frågar om mina åsikter gällande någonting som påverkar mig. Hon tog det nog rätt bra men vi har inte pratat sedan dess. Jag har i alla fall använt mig av DBT-tänkandet och bestämde mig för att självrespekten och målet är viktigare än relationen i denna situation. Relationen är ändå stabil eftersom hon just är min mor. Hur som helst, nu vet jag inte om hon kommer om två veckor eller om hon bokar om flyget till ett senare datum, någonting jag skulle föredra. Pojkvännen skulle kunna ta några dagar ledig och jag skulle inte ha alltför mycket press och stress. Om hon ändå kommer om två veckor måste jag nog ta mig samman och överleva på något sätt. Jag hoppas att hon förstår att jag självklart vill träffa henne men att åtta dagar ensamma med henne bara är för mycket för mig. Mmmm.

Jag har skickat in några ansökningar till sommarkurser. Jag måste göra något nyttigt annars kommer jag aldrig ur detta meningslösa tillstånd. Det är tre kurser och jag hoppas att jag blir antagen till en av dem. Jag har ju tyvärr inte så bra gymnasiebetyg (orkade inte med skolan då och förstår egentligen inte hur jag ens klarade min "Abitur"). Vi ska se.

Jag fick ett stort paket från en vän som bor i Sydkorea. Hon har skickat mig en massa olika matsaker, soppor, grytor, nudlar och så vidare. Mat är ju alltid välkommen! Haha. Jag måste träna nu. Då blir det fyra gånger den här veckan. Någonting måste jag ju kunna lyckas med.

Förresten, det här är inlägg nummer 600 i den här bloggen. Wooohooo!!

 

Batzy på sin nya favoritplats .. elementet (har lagt en mjuk handduk dit nu så hon kan ha det mysigt)

 

 

 

Utsikten från köksfönstret idag .. jag älskar hur allting speglar sig

 

 

 

Mina ögon idag

 

 

 

Vykortet från Nepal

 

 

 

En helt fantastisk spruta-penna jag fick av en vän!

 

 

 

Jag försökte ta ett kort på pennan och plötsligt var Batzy där .. psycho!

 

Jag har haft några dagar som låg mellan avgrunden och paradiset. Det vill säga: de var helt normala och det mesta negativa gick rätt bra att hantera. Jag har dock attackerats av ett konstigt illamående. Jag har de senaste månaderna utvecklat ett ångest-illamående som ibland kan leda till att jag spyr. Men verkligen endast i extremfall: en gång när jag hade en extrem stark panikattack till exempel. Men de senaste dagarna har jag varit konstant illmående och spyfärdig. Hypokondrikern i mig skrek och jag trodde att jag hade magkartarr. Eller var gravid. Då kom jag på att jag har Primperan hemma. Hur dum är jag egentligen? Så jag tog en igår och en på morgonen idag och mår helt klart bättre. Till och med panikillamåendet på tunnelbanan höll sig i gränsen av det jag kunde hantera. Mmm. Jag undrar om det har att göra med att jag har ignorerat att jag inte tål laktos och har ätit en hel massa mjölkprodukter? Det kan ju vara det. Whatever. Nu mår jag okej i alla fall.

Igår fick jag ett vykort från Nepal. Det var förvirrande men kul. Jag har aldrig sett ett vykort från detta land! Så intressant! Om jag vore töntig, skulle jag faktiskt kunna börja samla på vykort. Det går ju fint att drömma sig bort till dessa platser.

Jag måste vara särskilt snyggt idag. Ibland kan det nog hända att jag kan gömma mitt fula jag under en hel massa smink och tuperat hår. På tunnelbanan kom en kille fram och ville ha mitt nummer. Först hade han stirrat på mig i några minuter och så tordes han fråga. Han måste ha varit högst 20 år gammal. Gullig! Han fick självklart inte mitt nummer men sådant boostar ju lite självförtroendet. Sedan fick jag ett komplimang om mitt hår idag (på färdighetsträningen). Typ: "ditt hår är så tjockt, långt och fint, hur gör du det?". Mjoa. Jag tvättar det och använder hårinpackning då och då? Annars så färgar jag det med en massa dåliga kemikalier, använder platång, tuperar det och använder alltför mycket hårspray. Frågan borde egentligen lyda hur jag har gjort för att inte tappa allt hår. Haha. Och sedan, japp, så jag fick jag höra att jag såg väldigt fräsch ut idag. Första tanken som slog mig var: "vadå? Ser jag annars sliten ut eller?". Haha. Men det kändes skönt att få höra att jag på något sätt är attraktiv.

Jag har också tränat de senaste tre dagarna. Men när jag tittade på Oscargalan tryckte jag i mig 500 gram godis. Men behöver ju sådant när man tittar på Oscargalan!! Jag har först tänkt att träna idag men jag tror att jag skiter i det. Jag är för trött. Dessutom har jag ju varit ute och promenerat fram och tillbaka till tunnelbanan (mördartrappan!!). Så jag ska nog laga mat snart och sedan kanske vila en stund. Jag har redan skypat med mina föräldrar, städat lite och lekt med katten. Nu har min energi försvunnit. Jag har ju också haft tre timmars grupperapi.

Aye, och jag har bränt mig tunga med het kaffe. Ibland får man vara idiot. Jag har dessutom hittat en gammal anteckningsbok med dikter och en karaktärsutveckling till en roman. Kanske jag postar en av mina första dikter på svenska senare. Kanske. Imorgon vill jag i lugn och ro kolla efter sommarkurser/distanskurser. Mmm, nu har det här blivit osammanhängande. Som sagt, jag är trött.

Jag borde nog gå och lägga mig snart. Jag är dock inte trött alls och jag försöker just nu att koppla av med lite BBC Entertainment och en spinnande katt. Jag måste först installera lampan i gästrummet. Vill läsa senare. Jag sover nämligen inte i min egen säng tills söndag då vi har tvätttid. Fattiga som vi är har vi inte så många sängkläder (ska ändras på imorgon, alla pengar som är över ska investeras i sängkläder!). Och jag är övertygad om att mina sängkläder är fulla med katthår. Och om min förkylning/snuva/allergi nu beror på katten så vill jag undvika att det blir värre. Så jag undviker min säng.

Jag har mått lite bättre idag, i alla fall snuvan har nästan försvunnit. Jag låter dock väldigt sjuk när jag pratar. Ni vet, det där nasala tonfallet man får. Jag hade tyvärr lite feber idag, men ingenting som inte kunde avhjälpas med Alvedon. Jag sov länge och orkade att ta mig till individualterapin. Men vad jag mådde dålig på tunnelbanan!! Panik, ren panik. Jag var spyfärdig och var säkert på att jag skulle kräkas över kvinnan som satt motsatt mig. Jag stängde mig in i badrummet i tio minuter när jag hade kommit till mottagningen. Jag satt på golvet och skakade. Jag ville bara därifrån. Jag tog en Primperan mot illamåendet. När jag stod i kön till kassan började en dum hipster-tjej bråka med mig. Hon hade glömt att ta en nummerlapp och ville tränga förbi sig. Där stod hon i sina fina kläder, pratade i sin Iphone (med hörlurar och mikrofon) och hade nog något telefonmötet. Hon kände sig nog väldigt viktig. Hon var aggressiv. Förmodligen Borderline. Haha.

Mötet med K gick förvånansvärt bra idag. Jag hade en del frågor som han hade tillfredsställande svar på. Och vi diskuterade mina självmordstendenser. Vi gjorde en känslo-kedja, efter jag hade sagt att jag vill göra en sådan. Det var för första gången på länge ett fruktbart möte. Jag var dock lite besviken eftersom han inte vill hjälpa mig med försörjningen. Jag har ingen inkomst alls ju. Och han hade lovat mig att ställa mig i kön till någon kurator som har aning om fonder och sådant. Men det blev pannkaka av det hela, K hade självklart glömt det.

Jag har skypat med tre olika människor idag. Det var trevligt. Nästan skönare än att träffa människor i verkligheten. Det blev tre olika språk så jag vart lite förvirrad till slut. Sedan blev det lite naturgodis, ett brev och TV. Så jag har haft en helt okej dag, om det inte hade varit för panikångesten.

Det var ingen bra dag idag. Jag vaknade kvart i sju (WTF?!?) och tittade på TV i två timmar. Jag var så snuvig och var helt övertygad om att jag hade allergi. Så jag tog en Cetrizin och en Atarax. Jag grät eftersom jag var helt övertygad om att det är katten jag är allergisk mot och att jag måste ge bort henne. Jag bröt helt ihop och kände mig så skyldig, jag vill ju vara en bra kattmamma. Jag gick och la mig runt nio igen och sov till klockan 13. Jag började böla på en gång igen när jag såg Batzy. Jag dissocierade bort någon timme. Jag försökte göra avslappningsövningar. Jag skypade med min mor och bråkade med henne. Hon har ännu en gång bokat ett flyg till Sverige utan att ens fråga mig om jag vill att hon kommer. Jag vill självklart inte att hon kommer på besök. Pojkvännen kom hem och vi bråkade också. Jag tillbringade några timmar i sängen, grät, var snuvig och var väldigt självmordsbenägen. Jag drack té och åt godis (frukost klockan 17 på eftermiddagen ?!?). Skypade med min mamma igen och bad om ursäkt (fastän (nu kommer det!) hon inte hade validerat mina rättigheter och önskningar. Ha, DBT har lärt mig något!). Jag åt mat och hamnade på soffan framför TV:n och skrev ett kort brev.

Helt värdelös dag. Jag vet fortfarande inte om det är allergi eller bara en förkylning jag har. Jag måste nog vänta några dagar och se. Jag är ju egentligen allergisk mot all djurpäls så det vore inte överraskande om jag nu hade utvecklat en allergi mot min katt. Eller så är det bara den nya kattsanden som är väldigt dammig, min pojkvän får asthma av den, kanske jag får allergisk snuva istället. Jag ska i alla fall aldrig ge bort min söta katt. Då lider jag hellre av allergi i 20 år! Jag hoppas verkligen att det är en förkylning istället! Imorgon har jag individualterapi och jag ska tvinga mig gå dit. Det spelar ingen roll om jag fortfarande är hemskt snuvig med en rinnande näsa och ständiga nysningar. Det känns fel att både skippa färdighetsträningen och individualterapin. Dumma pliktkänsla!

Igår kväll såg filmen "Dead Man Walking". Jag grät floder. Det var en väldigt rörande film och man kände dödsångesten, ångesten när man förstår att döden är oundviklig. Att veta när och hur man ska dö gör det hela ännu värre. Bra film. Men så gillar jag Sean Penn också.

Jag ska försöka läsa lite nu. Slappna av. Ta en Imovane och sova bort allt det dåliga. Hemsk dag.

Jag är förkyld och tycker synd om mig själv. Fast, jag vet inte om det nu är en förkylning eller allergi. Men det känns mer som en förkylning. Jag har ju tagit en Cetirizin och den hjälpte ingenting. Så här sitter jag och snyter mig hela tiden. Och nyser. Jobbig! Jag borde ha gått till färdighetsgruppen idag och jag gick till och med upp halv sju, duschade, åt frukost. Men sedan tänkte jag efter. Vill jag sitta där och nyser och snyter mig hela tiden när vi ska göra mindfulness-övningar? Eh, näh. Dessutom hatar jag gruppterapin. Så jag stannade hemma istället. Men dumt som jag är hade jag redan druckit kaffe. Så nu väntar jag på att jag blir trött igen så jag kan gå och sova en stund till. Allergitabletten kommer nog ändå knocka ut mig snart. Jag är gnällig!

Jag har haft migrän från helvetet igår. Inga smärtstillande hjälpte och jag mådde illa och kände mig yr. Alla smärtstillande hjälpte mig dock med sömnen. Jag tål inte medicin så bra och allting gör mig för det mesta trött. Så jag gick och la mig tidigt igår och sov faktiskt i 10 timmar. 10 ljuvliga timmar.

Jag har förresten pysslat med min blogg idag. Jag hade tröttnat på designen och ville ha svart text på vit bakgrund istället. Headern blev väl så där, min photoshop-kunskaper är inte väldigt djupa. Jag har dessutom ändrat kategorierna så det är lättare att surfa genom min sida. Jag tog bort några och la till två. Mjoa.

Idag har jag druckit en hel massa vatten och har därmed nog kunnat undvika huvudvärken. Istället kom ångesten. Självklart. Och de idiotiska uppgifterna jag får göra hjälper inte alls. Jag lär mig saker för att kunna klara av att åka tunnelbanan eller gå ut utan att lida alltför mycket. För det första har jag ingen aning hur jag ska spänna olika delar av kroppen. Okej, armarna, benen, händerna och fötterna kan jag spänna. Men höfterna och bröstet? Hur fan spänner man sina höfter? Dessutom får jag panik av att känna av mina olika muskler så där. Det blir ingen avslappning utan endast panik och min kropp börjar spänna sig helt av sig själv och jag blir orolig istället. Och sedan andningstrappan. Genom att koncentrera sig på min andning blir jag jätteorolig och min ångestnivå stiger. Jag skall göra denna övning i 15 minuter. Efter 5 minuter är min ångest så stark att jag endast vill låta bli göra det hela. Jag kan annars göra vilken mindfulness-övning som helst men jag känner ju endast två? Att koncentrera sig på sin andning och att observera olika saker?!? Men men. Jag gör vad jag skall göra.

Jag har haft en lugn dag igår. Jag var inte särskilt produktiv utan satt för det mesta med Skype och Facebook. Jag har äntligen fått svar från CSN och eftersom jag inte har någon inkomst så behöver jag inte betala av mitt lån. Det hade varit konstigt annars. Men det känns bra att jag har löst det där själv, jag är ju egentligen en av dem som alltid hoppas på att problem försvinner av sig själva. Jag orkade till och med träna igår. Jag tittade på "Mata Hari" och tyckte inte alls att Greta Garbo var särskilt snyggt. Förutom hennes ögonbryn, de är helt fantastiska! Jag grät lite i slutet av filmen. Jag tycker att äldre filmer (från 1920 och 1930 talen) är nästan som att titta på teater, känslorna är mycket starkare. Det fanns inga stora special effects utan det var skådespelarna som fick förmedla känslorna. Nu har jag fortfarande 4 timmar av "Dr. Mabuse" hemma, en tysk psycho-film från 1920-talet.

Jag skulle kunna skriva om min ångest igen. Men vad finns det egentligen mer att säga? Jag är skakig, märker hur jag kommer allt närmare ett psykbryt, mitt hjärta slår så hårt att det nästan hoppar ur mitt bröst, jag känner hur tårarna vill rinna och jag kan inte göra något alls. Det kommer att hända. Det mörka luras alltid någonstans i mitt inre. Men just nu vill jag inte prata om min ångest i ett långt och utdraget självömkande inlägg. Ett sådant inlägg får ni nog imorgon igen. Eller tidigare.

Jag har idag funderat över några roliga saker som jag ser fram emot. Det måste ju finnas något som gör att jag vill kämpa och fortsätta. En dag i taget, en vecka i taget, en månad i taget. Jag är fortfarande pessimistisk (eller även realistisk) och jag vet att det inte kommer bli bättre och att jag måste fatta beslut utifrån denna premiss. Men hur som helst, saker jag ser fram emot. Dessa saker kommer att hända så det är inga drömmar utan min realistiska framtid.

1. Corbijn utställningen på Fotografiska.
Jag måste bara gå och se hans bilder. Han har tagit så många bilder på mina favoritband och så har han även jobbat med filmen "Control". Jag har fått lite pengar från min mamma så de kommer spenderas på entré-avgiften. Värd det.

2. "Dark Shadows"-filmen
Jag har alltid önskat mig att Johnny Depp skulle spela en vampyr. Ja, jag är kåt på Johnny Depp och har varit det sedan "Edward Scissorhands". Han är den hetaste mannen på planeten. Och hans flickvän är ful! Haha. Nej, men, han är en otroligt bra skådespelare och jag har alltid undrat varför de inte låtit honom spela Louis i "Interview with the vampire". Nu kommer snart Tim Burtons "Dark Shadows" ut och Johnny Depp spelar en vampyr. Ni kan inte fatta hur lycklig jag är för det!! Jag har faktiskt sett några episoder av serien (den gamla, inte 80-talets) och ser fram emot filmen så mycket. Jag kommer att dö kåtis-döden! Ljuvlig! Haha

3. Att läsa böcker
Jag har en lång, lång lista av böcker som jag vill läsa. Jag måste läsa för att känna mig tillräckligt litteratur-bildad som litteraturvetare som tar en studybreak. Den här våren vill jag läsa massor av böcker och det ser jag fram emot.

4. Att skriva
Jag vill skriva och ser fram emot att tvinga mig till det. Jag måste och vill sluta att säga att jag är för upptagen, för lat, för sjuk, utan talang. Bullshit, jag är bara rädd för att misslyckas. Jag har en fantastisk idé i huvudet och det ska komma ut. Och nej, det blir inte någon Borderline självbiografi som 90% av Borderline-tjejerna verkar skriva nuförtiden. Det blir en fiktiv roman utan någon koppling till min sjukdom. Jag skriver som det man bör skriva, utifrån det samhället vi lever i, utifrån mina intryck och utifrån hur människan ser sig själv idag. Inget Borderline-tjafs.

Så där har ni det. De få saker jag ser fram emot. Allting är inte svart i min värld. Det mesta är det. Men det kan också finnas små ljus av lycka i mörkret.

Och bara för att få det här inlägget framstå ännu positivare får ni nu ett fantastiskt exempel på Iphone Autocorrect och dess idioti.

 

 

HAHA !!

Nu är det alltså 2012. Jag tycker att idén om att ett nytt år börjar och alla förhoppningar kring det är lite löjligt. Jag har aldrig tyckt om nyårsafton eftersom alla (jag med) var fulla och sårbara. På alla nyårsfester har det alltid blivit bråk, någon grät och någon kräkdes. Inte särskilt roligt. Dessutom är tid ju egentligen endast en mänsklig uppfinning och kalendern vi bygger vår tidusppfattning på är ändå felräknad. Hur som helst, det är alltså 2012 nu. 2011 har varit ett skitår med väldigt få ljusa moment för mig. Jag är har inga höga förväntingar för 2012 alls. Jag hoppas att jag överlever. Kanske det är mitt nyårslöfte, jag ska överleva. Om nu inte världen går under den 21:e i december självklart. Haha. Vidskeplighetens löjligheter.

Jag är lite bitter idag. Det är kanske tröttheten. Jag var på färdighetsträningen på morgonen och jag är alltid helt slut efteråt. Det är inte endast att det är allt för tidigt på dagen för mig utan också därför att jag tycker att det är jobbigt att vara kring andra människor. Idag undrade någon varför jag egentligen går i DBT, jag verkar ju så smart, bildad och förnuftig. Jag vet nu inte om jag ska förstå det som ett komplimang eller som en förolämpning. Jag visar inte känslor inför andra så kanske därför verkar jag sansat och lugn. Men ingen kan ju se vad som händer inom mig. Jag är ingen impulsiv människa och det är nog det som kan ses som konstigt. Whatever.

Förresten, jag tycker att det är oerhört omoget att det finns människor som tror att de har rättigheten att uttala sig om min situation eller mitt beteende. Att ha psykiska problem är som att ha somatiska problem. Smärta upplevs individuellt. Jag har inte valt det här och jag har inte valt att vara ett besvär för andra. De människor som finns i mitt liv har gjort valet att vara vid min sida, även när jag mår dålig. Det finns människor som nuförtiden undviker mitt sällskap som jag helt och hållet respekterar. Och jag är så otroligt tacksam att det fortfarande finns folk som vill finnas i mitt liv. Jag har lika mycket att ge som jag tar. Jag är ingen vampyr som suger ut människornas energi. På samma sätt som dessa människor finns för mig, finns jag för dem och har funnits där. Jag anser mig vara en bra vän och partner. Jag försöker mitt bästa att hålla det dåliga ifrån dem som jag älskar. Tyvärr lyckas jag inte alltid med det. Men de ska inte vara del av min smärta, de ska inte behöva lida av det. Och om det händer så är det aldrig att jag har medvetet valt att såra någon. Ibland syns smärtan och jag kan inte alltid dra mig undan. Det enda jag kan göra är att inte låta känslan ta överhand. Jag vill inte ha medlidande på samma sätt som jag kanske ibland behöver en kram för att kunna stå ut. Så ni som dömer mig som en dålig människa, vän eller partner: hur mycket vet ni egentligen om mig? Om mitt liv och vad som har hänt mig? Om mitt förhållande och vänskapen som alla också har en historia? Det handlar om att göra ett val och hur kan ni ens ifrågasätta ens val om ni inte har alla fakta och aldrig har lärt känna mig på riktigt? Lyssna på ert förnuft först och låta inte era känslor styra ert omdöme. Är det inte det ni vill jag skall göra? Det är hyckleri. Enough said.

Nu ska jag försöka hålla mig vaken. Mer kaffe kanske. Och en bok. Eller TV:n.

Nu har jag varit hos läkaren. Jag ringde klockan 9 och fick vara där halv tio. Så jag hann inte duscha eller sminka mig. Det kändes ju fräscht. Inte. Min husläkare är på semester så jag fick träffa någon hyrläkare vars svenska var, ehm, inte svenskt i alla fall. Jag har dock aldrig träffat min husläkare, vårdcentralen har valt ut den för mig. Hur som helst, jag fick träffa en läkare. Jag har fått lite hostmedicin som hon sa att jag förmodligen kommer att flumma på. Jag är väldigt medicinkänslig så möjligheten att morfinet kommer att göra mig flummig är nog stor. Pojkvännen är ute med någon kompis just nu och hämtar medicinen på vägen hem. Spännande!! Jag försökte få ett recept på Oxascand men det gick inte. Alltså hon ville ge mig Sobril men det fanns inga små förpackningar och hon ville inte ge mig 30 stycken. Väl, värt ett försök i alla fall. Mitt problem är nämligen att det enda som hjälper mot min ångest som leder till självmordsimpuler är just medicinen. Och jag är så rädd för vad som kommer att hända när jag inte har någon medicin kvar. Jag har inte färdigheterna utvecklade än för att stå emot. Och om jag en gång till får höra att jag ska ta isbitar i min hand, kommer jag att skricka. Jag vill inte göra mig illa, jag vill dö. Ibland undrar jag om DBT:n är endast utvecklad för självskadare.

Jag hade en jättefin upplevelse igår kväll. Jag satt i soffan, lyssnade på musik, läste Dostojevskijs "Anteckningar från ett källarhåll och hade Batzy i mitt knä och strök över hennes huvud. Jag var så lugn, hela momentet var lugnet. Det höll inte i sig länge, kanske fem minuter. Sedan började Batzy försöka att äta min bok. Men bara dessa fem minuter av lugn, det var så skönt!

Idag har jag i alla fall en hel massa ångestkänslor kring DBT:n och K. Jag vet inte hur det kommer att gå. Men jag måste vara mogen och kanske hålla tillbaka lite. Jag är ingen dramatisk människa men K uppfattar det kanske så. När jag är lite stabilare ska vi börja prata om mitt förflutna och det är något jag vill verkligen göra. Så det ska jag kämpa för. Jag har i alla fall letat lite efter mindfulnessövningar på you tube men har endast hittat mediterande munkar. Haha. Jag ska kolla senare igen. Jag måste visa att jag vill må bättre. Samtidigt som jag egentligen inte tror på att jag någonsin kan må bättre. Som sagt, 30 % hoppar av DBT:n och endast 15% blir helt fria från sina problem. Inte särskilt lovande.

Jag är sjuk. Jag har legat i sängen med nästan 40°C feber under två dagar. Feberhallucinationer är inte alltid särskilt roliga. Nu har febern nästan försvunnit men istället har jag en helvetes hosta och bihålorna är helt täpta. Det bubblar i mina öron.  Bra att jag inte har planerat att fira jul på något stortartat sätt. Att äta och att glo på TV kan jag också göra när jag är sjuk. Vi har förresten inte en enda juldekoration. Och inga julklappar för varandra. Om det inte finns pengar och ork så blir det lätt så.

Psykiskt mår jag skit. Jag tror faktiskt att jag är i samma läge jag var ungefär ett år sedan. Men nu vet jag vad en inläggning betyder så jag avstår från det. Mörker. Negativa spiraler. Fången i nattsvarta grubblerier. Livets meningslöshet. Inget hopp om förbättring. Icke-existerande självvärde. Och sedan dessa fina lösningar. The same old same old. Diskussioner, rädslor. Samma kaos. Jag önskade att jag inte vore jag.

Jag hoppas att ni alla får en god jul med era kära! Ha det bättre än mig för fan.

Jag blev väckt av katten halv åtta, efter bara fyra timmars sömn. Jag gav henne mat, städade hennes låda och gick och la mig igen. Jag sov i alla fall till 11 så jag är lite mer utvilad än vad jag var igår. Men nu har jag inte motivation till någonting. Jag borde nog träna snart. Det blir svårt, jag har nämligen en helvetes ångest och känner hur jag tappar grepp om verkligheten allt mer. Jag är också ledsen och kan inte riktigt säga varför.

Egentligen skulle jag till biblioteket idag och skaffa ett bibliotekskort. Jag ville gå dit på måndag men då hade de stängt på grund av någon personalutbildning. En timme sedan kom jag på att min pojkvän fortfarande har mitt leg. Han gick och handlade igår kväll och hämtade ett paket ut för mig (massor med godis av en tjeckisk vän). Och för att få paketet behövde han ju mitt leg. Nu är han på jobbet och kommer inte hem förrän klockan 17. Biblioteket stänger 16. Fan! Det var ju min hemuppgift från individualterapin, att skaffa ett bibliotekskort. Först så var jag sur och jobbig på gruppterapin igår och så har jag inte gjort hemuppgiften för individualterapin. Bra gjort. Verkligen. Gah. Jag ser inte fram emot Ks blick imorgon, besvikelse. Kanske jag ska avboka tiden?!? Det är nog lite för extremt.

Jag fick en e-post från CSN idag, att jag borde ansöka om studiemedel nu. Men jag hade ju tackat nej till alla kurser jag hade anmält mig till. Nu kollade jag på CSN och som jag har förstått så skulle de komma med betalningskrav nästa år. Jag fick panik. Jag har ju inga pengar. Jag kommer att få betalningsanmärkningar. Baaaaaah. Så jag kollade efter distanskurser man kan anmäla sig sent på. En distanskurs kommer jag nog klara av. Men jag vet självklart inte om jag kommer in. Jag har hittat en som är på Linnéuniversitet: Litteratur och psykologi. Den är på grundnivå (tror jag?!?) så det blir inte allt för höga krav. Och så kan jag fördjupa mig lite mer i litteraturteori. Jag vill ju skriva min masteruppsats om någonting kring sjukdomar, hälsoideal och litteratur under 1800-talet. Det passar ju, lite i alla fall. Jag vet inte när jag kommer att få svar om jag har blivit antagen. Jag har aldrig fattat det där med sen anmälan. Det gäller nog att vänta. Hur som helst, kursen går hela vårterminen på halvfart och har 15 hp. Det skulle betyda att jag fick 50% CSN. Om jag då bli beviljat. Hur skönt vore inte det? Men med min tur så kommer jag inte in. Kanske det blir krångel eftersom jag har svarat nej till mina första val. Vem vet. Men det vore en bra lösning.

Nu ska jag kolla om biblioteket är öppet imorgon på förmiddagen. Kanske jag hinner dit innan individualterapin. Jag känner mig redan stressad. Men jag vill inte sabba terapin, jag vill inte att de börja tvivla på mig. Jag skapar min ångest. Jag är mörkrets härskare. Jag behöver kaffe.