Miss Zombilicious - annorlunda

Jag har gjort för mycket idag. De enklaste uppgifterna suger energin ur mig. Nu är jag trött och jag hoppas att jag för en gångs skull kan sova gott inatt. Hemska humörsvägningar har präglat min dag. Glädje till ångest, ledsenhet till ilska. Och sedan tillbaka till ångest. Känslor är jobbiga.

Jag har tränat på förmiddagen. Jag måste bli bättre på det. Det var bara tredje gången den här veckan. Sedan åkte jag och pojkvännen till Skärholmen för att handla några nödvändigheter som medicin och papper. Snart är mitt konto helt tomt. Det är skrämmande. Jag kommer inte ha någon inkomst i 9 månader till. Jag har kollat nu. Vi ligger precis över existensminimum med pojkvännens lön. Och försäkringskassan kan jag glömma också. Läkaren vill sjukskriva mig men det hjälper inget. Jag befinner mig som vanligt mellan stolarna.

Det var jobbigt att vara i ett stort köpcentrum så här under jultiden. Alla är stressade, alla letar efter julklappar. Bra att jag inte har pengar för att köpa några presenter. Jag hade panik och ångest under hela tiden vi var där. Jobbig situation: att stå i kö till kassan. Jag har också hämtat ut Propavan och Imovane. Den här gången fick jag faktiskt Imovane och inte Zoplikon. Kanske det hjälper bättre? Jag har två Imovane-recept kvar. Det känns lite tryggt.

Sedan har vi bakat i flera timmar. Tyska kakor, julkakor. Jag har ätit alltför mycket deg och mår illa. Vi har nog bakat tillräckligt för ett helt år. När jag bodde i Tyskland så bakade jag alltid kakor till vänner, som julklapp. Jag hade inga pengar då heller. Alltså när jag pluggade på universitet i Kiel. Alla blev glada för sina kakor. Här har jag ingen att ge kakorna till så jag kommer nog äta dem alla själv. Bra det. Eller vill någon komma över och fika? Jag har kakor!!!

Julkort har jag skrivit idag också. Och tittat på filmen "Berlin 36" som var riktigt bra. Jag ville egentligen göra DBT-uppgiften. Men det är något som jag kan göra inom fem minuter. Och som känns så självklart igen. Kommer jag egentligen lära mig något nytt?!? Vi ska se. Jag har en väldigt långtråkig lördagskväll. Jag känner mig ensam och ledsen. Blah. Idag sitter ångesten i magen, som om någon har tryckt in en stor boll av mörker. Uh. Vilket symboliskt språk. Blah igen.

 

Kakor

Jag försöker just nu att gå ut varje dag. Jag har ju lovat mig själv att satsa på terapin nu. Jag kommer förmodligen ändra mig efter gruppterapin på tisdag. Haha. Men för att få mig lämna lägenheten måste det finnas någonting vettigt att göra. Att promenera är det tråkigaste som finns för mig. Att bara gå till porten och röka en cigg känns värdelöst. Så jag föreslog att vi skulle gå till IKEA eftersom de har julbord och det kostar endast 99 kronor per person. Jag har ju fått lite Nikolaus-pengar från min mamma (yay för meningslösa tyska högtider!).

Så vi åkte till IKEA runt klockan 15. Jag skakade i bilen och hade en hemsk panikattack när vi stod i kön till maten. Men sedan gick det bra. Vi åt allt för mycket mat. Istället för två tallrikar tog vi fyra. Men sedan promenerade vi i två timmar runt på IKEA så de flesta av kalorierna har nog försvunnit. Jag är fortfarande äckligt mätt. Vi köpte några småsaker, som en julstjärna (alltså blomman) och lite saker och ting för köket och badrummet. Och leksaker för katten. Nu är jag trött. Riktigt trött. Jag har inte sovit mycket under natten och har haft hemska och underliga mardrömmar. Ikväll ska det bli Imovane, då slipper jag i alla fall mardrömmarna. Dessutom kommer ångesten ikapp mig nu.

Jag har till och med börjat med att skriva min livshistoria. Jag ska hålla det kort. Det känns inte så bra att berätta om allt för personliga saker. Jag känner mig inte trygg nog med terapeuten än. Hur som helst. Jag vill skriva lite brev nu men pojkvännen vill titta på DVD. Mina tråkiga problem.

I bilen

Igår var jag trött på min själv. Idag är jag trött på ångesten. Kan den inte låta mig vara i fred ibland? Jag vill så gärna kunna planera saker och ting men det går inte eftersom sannolikheten av att jag kommer att må piss är stor. Öh. Och så var jag så dum och åt ris a la malta idag. Smart move av någon som har problem med laktos. Jag mår illa. Jag är en gnällmaskin!

Jag har försökt träna idag. Alltså jag hade träningskläder på mig men efter att ha stirrat på träningscykeln i en timme gav jag upp. Jag bytte kläder igen. Motivationen är alltså noll idag. Jag har färgat mitt hår svart igen. Jag vet inte varför det växer så här snabbt, jag får utväxt redan efter två veckor och efter en månad måste jag defintivt färga håret igen.

Sedan har jag varit ute (enligt min hemuppgift! HA!) och hämtade ett paket. Jag har fått käderna som jag hade beställt på H&Ms hemsida. Och jag var helt överrasked, alla kläder passade faktiskt. Så jag har faktiskt bara gått upp en storlek. Det är ju också alltid lite tricky med H&M, man måste nästan alltid ta en storlek större än i andra affärer. Hur som helst, jag är inte lika fet som jag trodde.

Ikväll har vi tittat på den sista Harry Potter-filmen. Jag saknade några delar som fanns med i boken men annars var det en bra film. Jag blir riktigt kåt av Alan Rickmans röst. Dessutom är ju Snape också min favorit-karaktär. Jag har aldrig varit helt besatt av Harry Potter-böckerna men jag har läst dem alla och är nu lite ledsen eftersom  det hela är över. Hur som helst, jag kunde koncentrera mig på filmen. Trots ångest. Nu har dock ångesten tagit över igen. Of course. Grrr.

Vi ska kanske till julbord på IKEA imorgon. Jag har fått lite pengar från min mamma till Nikolaus (en tysk högtid ..) så varför inte göra något roligt med pengarna?!? Men allt beror på mister anxiety. Japp, min ångest är manlig. Jag vill också börja med att skriva min livshistoria, eller jo, vad det nu ska vara. Någon som har gjort DBT och vet vad de förväntar sig som man skall skriva? Jag har nog ingen ork med en 1000-sidig självbiografi. Haha.

Min dag har varit en aning kaotisk. Först så försov jag mig. Jag hade svårigheter med att somna igår kväll trots Propavan och Imovane. Men katten väckte mig runt klockan 11. Sötnos. En timme senare satt jag på träningscykeln. Förvånande men sant. Men sedan blev jag jättestressad eftersom jag skulle ta tunnelbanan kvart över två och jag hade så mycket att göra. Jag hann med tunnelbanan tio minuter senare men jag fick springa upp alla dessa hemska trappor. jag ska räkna trappstegen någon gång. Jag skulle gissa att det är ungefär 80 trappsteg. På tunnelbanan slog ångesten till. Rejält. Jag skakade och började få panik. Jag tog mig dock till psykmottagningen där jag stängde i mig i badrummet i fem minuter. Jag funderade länge om jag skulle ta något lugnande men bestämde mig emot det.

Själva gruppterapin gick nog bra. Vi pratade om att stå ut och vilka färdigheter som man kan använda sig av. Tre gånger försökte vi det där med medveten närvaro. Jag var helt vilsen idag och det fungerade inte alls för mig. Jag försökte igen och igen men ångesten tog över. Och när vi skulle ta det med andningen fick en sådan panikattack att jag faktiskt var nära till att spring ur rummet. Tur nog gjorde jag inte det. Det hade varit pinsamt. Men ångesten höll i sig. Så när det hela var över så tog jag en halv Oxascand.

Jag är så lugn just nu. Det känns så befriande! Jag åt dock lite naturgodis och marabou-choklad när jag kom hem. Whatever. Jag har ju tränat idag.

Aye. Och så fick jag veta idag att det visst finns eftermiddagsgrupper, från klockan 13 till 16. Perfekt för mig! Men nej, jag ska vara i en förmiddagsgrupp. Jag vet redan nu att jag inte kommer att klara det. Jag har förvarnat dem att det kan förstöra hela terapin för mig. Jag vet av andra som fick eftermiddagsgruppen. Så varför får jag inte det? Det har ingenting med vilja att göra. Det har att göra med att jag har sömnproblem! Om jag ska vara där klockan 9 så måste jag nog gå upp kvart i sju. Jag har inom de senaste veckorna inte kunnat somna innan klockan 3. Trots sömnmedicin. Hur ska jag få någonting ur terapin då? Hur mycket kan man lära sig efter 3 timmars sömn?!? Jag är så arg. Faktiskt nästan så arg att jag vill hoppa av terapin. Vad är vitsen liksom? Varför fattar de inte hur mycket det här kommer att förstöra mina chanser? ARGH!

Men nu ska jag inte tänka mer på det. Ska prata med K om det imorgon igen. Jag vill njuta av lugnet nu. Och inte hamnar i en konstig spiral av negativitet. Men just nu känns hela DBT-grejen inte särskilt givande. Bläh.

Jag har ingen motivation till någonting. Ingenting känns roligt. Jag vill sova bort dagarna, ta sömnmedicin på kvällarna och bara fortsätta att sova. Hur skönt vore inte det? Att gå i ide, vinterdvala. Jag försöker dock att få hyfsat många saker gjorda så jag kan distrahera mig. Konstigt nog har ångesten hållit sig borta än så länge idag.

Jag har myst i två timmar med katten på morgonen och det slutade med att vi somnade på soffan framför en dokumentär om nykterhetsrörelsen i USA. Sedan åt vi gröt (yep, min katt älskar gröt) och somnade om. Nu har jag i alla fall dammsugit hela lägenhet. Det tog mig över en timme och jag är helt slut. Jag ska nog börja med att laga mat snart. Det blir någon iransk gryta som tar minst två timmar att göra. Som ni ser, jag försöker att hålla mig upptagen. Men för det mesta vill jag sova.

Imorgon blir det sista orienteringsgruppmöte i DBT:n. Bara tanken på att behöva gå ut skrämmer mig. Jag vill inte gå ut. Bah. Dessutom är jätteirriterad på att det redan blir mörkt. Dagen är redan över känns det som.

Okej. Jag har egentligen ingenting att berätta. Men jag kände mig tvungen till att skriva något. Förresten, jag blev jättechockad över att det inte finns någon lag mot tidelag i Sverige. Vad fan?!? Självklart ska det vara förbjudet att ha sex med djur. Det är ju misshandel. Det gör mig tänka på all äcklig djurporr som finns där ute. För mig är det lika hemskt som pedofili. Att tvinga en hjälplös och ovetande varelse till samlag. Människor är onda!

Ännu en meningslös dag är över. Jag har blivit som en möbel, eller kanske en människoliknande nalle. Jag sitter bara och stirrar antingen på TV:n, datorskärmen eller i luften. Jag har haft panikångest idag, i nästan en timme skakade jag. Men men. Jag har i alla fall endast gråtit två gånger idag. Framsteg?

Igår kväll fick jag panik eftersom jag inte hittade några vinterkläder som passar mig. Jag kollade genom alla mina garderober och blev väldigt ledsen. Så jag beställde tre plagg på H&M's hemsida. Så jag behöver inte åka och shoppa. Jag orkar inte vara bland folk. Och det finns nog inget som jag hatar mer i världen än att shoppa för kläder. Jag skäms när jag tar L-plagget medan kvinnan bredvid mig tar samma plagg i XS. Jag hatar att jag har gått upp i vikt. Ush.

Jag fick en kommentar om tyroid-problem som kan leda till psykisk ohälsa. Ungefär fyra/fem år sedan kollade de mina tyroid-värden och jag hade normala värden. Och då hade jag ungefär samma problem. Okej, jag vägde kanske 30 kg mer. Men jag hade depressiva symptom och ångest. Jag gick till och med till endokrologin för att de trodde att jag hade Cushings. Men vad de kom fram till var att jag har PCOS, polycystik ovary syndrom. Jag har dock aldrig fått någon hjälp för det. Jag fick inte ens diagnosen från min gyn utan min husläkare sa det till mig i förbigående. Det är kanske något som jag måste kolla. Jag vet att man kan få piller för det. Jag var dessutom pre-diabetisk. Det betyder att jag hade lite förhöjda värden av blodsocker. Men efter jag hade gått ner lite i vikt så normaliserades det också. Men på sistone har jag lite Diabetes-symptom. Jag mår illa, det blir oftast suddig framför mina ögon och jag känner mig svimfärdig. Först trodde jag att det var psykiskt men det känns alltmer som om det vore fysiskt. Jag tänker ringa till vårdcentralen den här veckan så de kan kolla mitt blodsocker. Det har inte gjorts på fyra år. Och så ska jag också fråga om PCOS. Ush, jag orkar nästan inte att ta tag i det hela. Om mitt blodsocker är fucked up så har det ju att göra med att jag har gått upp i vikt. Mitt eget fel liksom. Orkar jag verkligen att få veta något om fysiska sjukdomar nu också?!? Hur som helst, tack för kommentaren om sköldkörteln, det är det tyvärr inte.

Nej, nu ska jag ta en eller två Imovane och gå och lägga mig. Jag ser verkligen fram emot ännu en meningslös dag. Inte. Nu får ni två bilder också. Random. Jag har redan fått två julkort (ser ni den dubbla meningen hos det ena kortet?!? Haha). Och så får ni en bild på min sötnos Batzy.

Alla dagar blir till en enda lång dag. Jag kan inte säga vad jag har gjort igår, i förrigår eller i söndags. Det hände ingenting. Jag är sängliggande, tar mig på soffan och ligger där istället. Likgiltighet. Jag orkar ingenting. Att bara gå och duscha är en stor kamp. Att laga mat gör pojkvännen. Hetsätning. Sömnlöshet. Ingen träning. Jag försökte hoppa över alla sömntabletter en natt eftersom jag var övertygad om att Propavan inte hjälper. Jag sov ingenting den natten. Och så har jag vrålångest hela tiden. Jag måste aktivera mig, annars hamnar jag nog i botten igen. Den enkla lösningen har återupptagit mina tankar.

Men just nu är jag likgiltig. Egentligen borde jag vara glad. Jag har äntligen fått betyget för distanskursen och jag fick VG+ på en betygsskala från IG till VG. Jag fattar inte hur jag har klarat det. Jag menar, det där var en kurs på masternivå och min koncentrationsförmåga är ju åt helvete. Jag borde nog vara stolt nu. Jag har fått det bästa betyget. Och jag har 15 hp på avancerad nivå nu. Whoop whoop. Men jag oroar mig för andra saker istället. Hur det blir med plugget under våren och mitt liv överhuvud taget. Hur som helst, bra det, jag har klarat kursen med bästa betyget.

Jag har skrivit DBT-kontrakt idag. Jag tror att jag var envis idag och ville inte ändra på mina mål. Jag vill inte ha insikten att jag aldrig kommer att må bra. Jag vill bli kvitt mina hjärnspöken. Men nej, det är det som DBT sätter som mål. Men vi skrev kontraktet. Jag är lite likgiltig inför det hela. Det känns inte bra eller dålig. Jag var nog också lite elak mot terapeuten som endast är en KBT-terapeut och därmed egentligen inte utbildad för DBT. Jag sa att det egentligen inte behövs KBT-terapeuter eftersom terapin endast består i att exponera sig. Jag har ju gjort en KBT på internetpsykiatrin och jag saknade inte kontakten med en terapeut då. Det är något som känns, att han inte är DBT-terapeut, inte ens legitimerad terapeut än. Det är kanske därför jag inte tror på det hela. En oerfaren människa som inte ens har rätt kompetens ska ta hand om mig. Jag vill dock ge honom en chans. Han är ju den enda chansen jag själv har just nu. Nästa vecka blir det ett sista möte med orienteringsgruppen och veckan efter börjar jag då i den riktiga gruppen. Jag har också frågat efter en läkartid innan jul. Jag vill ha annan sömnmedicin. Det där med sömnen irriterar mig jättemycket. Det blir nog. Terapeuten är trevlig och ivrig. Jag ser som vanligt endast det negativa i allt.

Så. Klarat kursen och skrivit DBT-kontrakt. Men ändå är jag inte så glad som jag borde vara. Jag orkar inte med känslor just nu. Jag behöver mer kaffe nu. Och sedan ska jag mysa med katten som stirrar på mig och vill nog ha uppmärksamhet. Och så ska jag tvinga mig att känna glädje och stolthet. Eftersom det är ju det jag ska borde känna just nu, jag borde vara glad och stolt.

Jag har just nu en hel döda dagar. Jag tvingar mig ur sängen och hamnar på soffan där jag spenderar restan av dagen tills det är dags att bege sig till sängs igen. Det är så där spännande det blir när man har vrålångest och man egentligen bara hoppas på att en stor meteorit fallar på ens hus så plågan är över. Jag har för tillfället tappat förmågan att motivera mig. Vad ska jag motivera mig för? Det finns verkligen inte särskilt mycket jag vill. Jag vill bara att smärtan slutar.

Jag funderar hela tiden på DBT:n och om jag verkligen vill det. Jag hade trott att de inte skulle ta mig och att Borderline-diagnosen tas bort. Och nu blev det ju det motsatta. Jag hade lovat att göra det hela för Mana eftersom hon så länge har försökt övertyga mig att det vore bra för mig. Och så pojkvännen som förtjänar ju att jag gör allt jag kan för att bli en bättre flickvän. Så jag ska skriva under kontraktet om tre dagar och så ska jag ge det hela ett försök. Vad har jag att förlora? Jag kan inte bara såga något utan att ha försökt det, eller hur? Men statistiken ser verkligen inte så lovande ut. Över 30 % avbryter terapin och endast en tredje del blir så pass friska att Borderline-diagnosen tas bort. Jag har stått ut med min ångest och mina destruktiva tankar hela mitt liv. Sedan bröt jag ihop eftersom jag just inte kunde stå ut längre. Och nu ska jag göra en terapi som går ut på att kunna stå ut. Jag vill göra en terapi som har som resultat att allt det negativa försvinner och aldrig kan återvända. Det är nog där min motivation brister. Deras mål är inte mitt mål liksom.

Imorse hade jag ett sista möte med P. Han är fortfarande den enda inom psykvården som jag litar på. Det blir svårt att hitta en sådan tillit till C eftersom han verkar så, jag vet inte, opersonlig. Som om han endast måste ta hand om mig för stt avsluta sin utbildning istället för att han verkligen brinner för att hjälpa människor. Hur som helst, jag kramade om P och han lovade att han alltid finns där för mig om det hela med DBT:n inte fungerar. Idiotläkaren kommer i alla fall aldrig vara min läkare igen. Om jag skulle återvända till min gamla mottagning skulle jag få en annan läkare. Det känns tryggt.

Just nu är jag jättetrött. Jag har inte sovit mer än tre timmar. Jag hade velat träna när jag kommit hem från mötet med P men jag har ingen kraft. Jag fick ta en Oxascand på morgonen och lugnet sitter fortfarande kvar. P sa att jag verkade mycket mer som mig själv. Bra? Hur som helst, jag ska göra det vanliga nu. Jag ska sätta mig framför TV:n och hoppas på den där meteoriten. Eller väntar på att det blir kväll så jag kan i alla fall förflytta mig till sängen. Njuter av lugnet i mitt huvud. Mjoa.

Jag ska försöka att göra det här inlägget inte alltför personligt. Det skulle faktiskt inte känna bra att berätta om alla mina personliga erfarenheter när det gäller sexuellt ofredande, våldtäkt och sexuell misshandel. Jag sa aldrig emot. Hur som helst, på sistone kommer ibland bilder och känslor upp inom mig. Det äter upp mig och förvärrar min ångest.

Jag tycker ju inte särskilt mycket om att använda mig av kollektivtrafiken. Det har för det första att göra med min sociala fobi. Rädslan av att göra bort mig medan det finns en massa människor kring mig. Känslan att alla stirrar på mig och dömer mig. Att de genomskådar mig och ser att jag är en äcklig och dålig människa. Det är den första orsaken till varför jag inte tycker om till exempel tunnelbanan.

Men det finns en anledning till. Och nu undrar jag om jag är den enda kvinnan som har varit med om det: sexuellt ofredande i kollektivtrafiken. Det hände för första gången när jag åkte tunnelbana i Berlin under 90-talet. Jag var trött och på vägen till en kompis där jag skulle spendera natten. Plötsligt ställde sig en gammal man framför mig, öppnade sina byxor och började onanera, hans kuk var rakt inför mina ögon (han stod, jag satt). Jag lämnade tunnelbanan vid nästa station. En annan gång var i London: en svart man stirrade på mig, han satt rakt framför mig. Och efter ett tag märkte jag att han faktiskt onanerade. Jag tittade bort och låtsades inte bry mig. En annan gång åkte jag buss i Kiel. Jag var på vägen till jobbet, jag lyssnade på musik och pluggade. En man satt sig bredvid mig. Jag bar en lång kjol. Plöstligt blev det kallt kring mina ben och då såg jag att mannen hade dragit upp min kjol utan att jag hade märkt något och hans hand var på mitt lår! Jag ryckte till och han gick av vid nästa station. I Stockholm har det hänt mig ett flertal  gånger också. En gång gick jag genom tunnelbanan för att hitta en sittplats och jag gick förbi ett gäng svenska killar. Jag hade en kort kjol på mig. En av killarna tog mig mellan benen. Jag skyndade mig snabbt vidare. En annan gång stod jag i tunnelbanan, från universitetet till T-Centralen. Det var rätt mycket folk men inte riktigt fullproppad. Bredvid mig stod en äldre man (kanske turkisk) och gned (gnuggade?) sitt underliv mot min rumpa. Jag märkte hur hans kuk hårdnade och äcklades! Jag gick av Östermalmstorg istället för T-Centralen. Det är bara några av de gångarna som någon har sexuellt ofredad mig i kollektivtrafiken. Jag kan ju inte vara den enda kvinnan som har upplevt sådant?

Så varje gång jag åker tunnelbana eller buss är jag rädd för att en man kommer att sätta sig bredvid mig, framför mig eller ställa sig bakom mig. Och om det händer så stirrar jag alltid på deras händer, kollar precis vad de gör. Jag vill vara förberedd till att fly. Så en av mina rädslor angående kollektivtrafiken är att bli sexuellt ofredad igen.

Jag tror att denna rädsla just spökar i mitt huvud har att göra med posttraumatisk stress. Som sagt, jag har varit med om hemskare saker. Men sedan jag har börjat och varit tvungen till att ta tunnelbanan igen poppar upp bilderna, känslorna och rädslorna som jag förknippar med kollektivtrafiken. Patetiskt.

Häromdagen tittade jag på Vetenskapens Värld. Det pratades om nya uppfattningar inom fysiken och jag tyckte att det var jätteintressant. Det är inte som om jag helt förstår mig på Einstein, Hawkings eller någon annan stor modern fysiker. Jag fick underkänd i fysik på gymnasiet. Det var ointressant att få lära sig om motorns funktioner eller att få energi ur ett äpple. Jag valde bort kemi efter årsklass 10, första tillfället man fick göra det. Kemi handlade endast om att lära sig utantill de olika grundämnen och att veta om deras reaktion med andra grundämnen. Tråkig. När jag läste Idéhistoria på universitet ungefär ett år sedan väcktes dock mitt intresse en smula eftersom det handlade om själva teorierna. Jag har alltid haft lätt att förstå teorier. Nu har det ju bevisats att det finns något som kan röra sig snabbare än ljusets hastighet. Så Einstein hade fel, ljusets hastighet är ingen konstant man kan bygga experiment på. Det är kanske ett paradigmskifte som är på vägen till att hända. Men ännu intressantare är string-teorin. Nu finns det ett flertal fysiker som utgår ifrån att det finns olika dimensioner, dimensioner som vi inte kan finnas i. Den dimensionen vi existerar i är vi anpassad till och den är just den bästa av dimensionerna för oss. På ett biologiskt och fysiskt sätt. Idén om de olika dimensioner är en spekulativ teori som dock byggs på matematik. Jag älskar att fysikerna har gått åt det filosofiska hållet igen, att spekulera och ifrågasätta har alltid fört vår kunskap vidare. Så dessa dimensioner (som de också kallar för olika universum) kan vi inte uppfatta eftersom de inte är gjorda för oss, eller vi inte är gjorda för dem. Men vad om det i framtiden kan bevisas? Och motbevisas. På det gamla sättet. Det finns ingen sanning utan endast sannolikheter och dessa sannolikheter måste kunna motbevisas för att att ha en smula sanning i sig. Genom att motbevisa och utesluta kommer vi allt närmare sanningen. Var det inte Popper som sa det? Eller någon från den tidiga Wien-skolan? Nej, det var nog Popper. Hur som helst, jag tycker att det hela med olika universum är jättespännande.

Okej. Det var kanske lite random igen. Men det är något sådant som eldar upp mina funderingar kring människans existens och vår betydelse i helheten. Allting känns så stort och på allvar, om en människa dör påverkar det inte helheten. Vi har egentligen ingen betydelse, kanske inte ens i vår universum, i vår dimension. Bara som helhet kan vi kanske betyder något. Det kan man ju också applicera på samhället. Så socialism och fysik säger samma sak. Okej, den där slutsatsen måste jag kanske bearbeta. Haha.

Så det är som vanligt. Jag tänker för mycket. Idag hade jag starka humörsvägningar. Jag gick från att ha vrålångest och impulser om att slå mitt huvud genom fönsterrutan till att skratta hysteriskt och vara jättekär i pojkvännen och katten. Från att vara kåt till att att gråta. Jag är orolig inför nästa vecka. Jag tycker inte om förändringar och jag är alltid nervös när någonting nytt kommer att hända. C ringde mig för att säga att orienteringsgruppen inte äger rum nästa vecka. Han sa till och med att jag förmodligen inte behöver gå i denna grupp igen utan ska börja med den "riktiga" gruppen snart. Jag kommer att vara den "nya", någonting som jag verkligen hatar. Och så är gruppterapin alltid på morgonen. Vem kom på det? Släng en grupp av Borderline-patienter med sömnproblem och stark ångest i ett rum klockan 9 på morgonen och se vad som händer. I tre timmar dessutom. Ush. Så nästa vecka ska jag träffa P en sista gång. Jag kunde ha avbokat mötet med honom på måndag men jag vill säga hejdå. Han har ju hjälpt mig genom denna svarta tid i oktober. Och torsdag ska jag skriva under DBT-kontraktet.

Men nu är det helg. Jag har ingenting planerat. Jag vill bara sova och vara. Jag har haft starka självmordstankar idag och var nära till att ta en Oxascand. Jag tror att jag är rädd för livet. Mysko. Jag har i alla fall inte åstadkommit någonting idag. Det tog mig fem timmar att bara ta mig från soffan till duschen. Det bästa vore nog att gå och sova nu och glömma den här dagen. Och det ska jag också göra snart.

Jag är så trött. Jag hatar att inte kunna sova, att ligga vaken till morgonen och att bli allt mer arg på mig själv. Jag håller ju mig själv vaken. Jag tänker, tänker och tänker. Jag har velat göra så mycket idag men orkade bara med lite hushållsarbete och att göra ett collage. Jag har också lagat mat. Jag letade efter bilder av Razor Candi för just min konst och det slutade med att jag kollade på hundratals nakenbilder på henne. Hon är het. Jag vill se ut som henne. Men jag vill ju träna, det var det enda jag verkligen ville gör. Nu är det nästan kväll. Jag fattar inte. Jag är så fet, jag vill inte ens ladda upp bilder på mig själv längre eftersom jag hatar min kropp. Och det enda jag kan göra åt det är att träna. Men nej, det klarar inte av. Självhat, ilska. Ikväll ska jag ta en hel massa sömnmediciner, igår tog jag endast mesmedicinen Propavan. Den hjälper ingenting utan ger mig hemska mardrömmar. Jag drömde att en människa som är väldigt viktigt för mig blev kidnappad och jag hittade inte henne. Hon skrek hela tiden och jag kunde inte hjälpa henne. Ush.

Jag har fått hem mitt examensbevis idag. Jag blev stolt. Jag ska nog rama in det och kolla på det när jag mår skit och känner mig värdelös. Kanske.

Jag har befunnit mig i ingenmansland idag, i ett gränsområde mellan verkligheten kring mig och verkligheten inom mig. Jag har inte kunnat koncentrera mig på något annat än att hålla impulserna i schack och att inte låta ångesten förinta mig. Jag kunde inte läsa, inte skriva, inte titta på TV. Och när jag får höra att ångesten kommer aldrig försvinna utan jag kommer endast lära mig att hantera den, då förlorar jag lite hoppet. Jag vill må bra och inte kämpa längre. Varför måste allting handlar om en jävla kamp? Grrr. Jag ska ta en massa sömnmedicin ikväll. Jag vill glömma bort all smärta.

Ah, jag har något positivt att berätta i alla fall. Jag har nu äntligen officiellt fått min kandidatexamen: filosofie kandidatexamen med huvudämne litteraturvetenskap. Jag känner lättnad. Nu har jag officiellt en universitetsexamen och ett yrke (jag är ju kulturvetare). Jag var nära till att skriva ut det hela och ramar in dokumentet och hänger det på väggen. Jag har ingen aning hur jag har klarat av det men jag har nått någonting, jag är någon. Men nöjd är jag inte helt. Jag vill ha min masterexamen. Men jag är aldrig nöjd med mig själv och mina prestationer. Men jag är glad och känner lättnad. Jag är filosofie kandidat och jag är kulturvetare. Wohooo!

En lång och jobbig dag. Jag vill egentligen bara gå och lägga mig men jag vet att jag ändå inte kan somna än, med eller utan Imovane. Jag gick upp klockan 7 på morgonen för att fånga in Batzy och sätta henne i sin bur. Idag var nämligen hennes stora dag, hon steriliserades. Pojkvännen sa att hon har betett sig väldigt duktig hos veterinären. Hon var inte rädd utan mest nyfiken på alla de andra djur. Hon verkar speciellt tycka om hundar. På eftermiddagen hämtade pojkvännen henne igen. Och jag satt hemma och var jätteorolig. Jag är väldigt bra på att tänka på de värsta sakerna som kan hända. Så jag var övertygad om att hon inte kommer att vakna efter narkosen. Ush. Men nu är hon hemma och halvvägs pigg. De har rakat bort allt hår på hennes mage och hon har ett stort sår där. De tog bort livmodern och äggstockarna. Först var hon helt groggy, sprang i väggarna, ramlade hela tiden. Lilla sötnos! Men hon har piggnat till lite nu. Hon skriker dock inte vilket är konstigt. Hon är ju egentligen en väldigt pratsam katt. Hon har ätit, myst med oss och nu ligger hon på golvet i hallen och försöker få bort den där plastkragen hon måste bära i en vecka. Hon har redan lyckats att dra av den två gånger så nu har jag tighat till den lite. Hon får ju inte slicka sitt sår. Jag kan bara tycka synd om henne. Hon kan inte tvätta sig, hon kan inte äta ordentligt och hon kan inte röra sig fritt. Ush, och en vecka är ju jättelänge. Jag är i alla fall glad att allting gick bra och nu hoppas jag att såret kommer att läka som det ska.

Jag har äntligen läst klart Anna Karenina. Jag grät floder och hittade mig själv på något sätt i Annas situation. Att känna sig föraktat och hatat. Jag är dock nog inte lika mycket paranoid som henne. Jag tror att jag antingen ska läsa Dostojevskij eller en samling av 1800-tals noveller nu. Jag har inte bestämt mig än.

Imorgon blir det möte med P. Jag känner mig fortfarande lite tveksamt inför honom. Jag har förmodligen misstolkat vad han sa till mig förra gången. Eller så vill han bara bli av med mig. Jag har fortfarande tankarna och planerna kvar. Men nu är de inte lika förvirrande, jag kan urskilja vad som är vad och jag vet nu när jag måste ringa jouren. Men ångesten har blivit starkare. Det blev en 9 igår och blir en 9 idag med. Jag kommer inte ihåg när jag sist hade en minut utan ångest.

Jag vet dock varifrån ångesten kommer. Eller varför den är så stark. Det finns ett flertal faktorer, om vi uteslutar mina självförbråelser och mitt självhat, äckeln jag känner inför mig själv. Idag var jag jätteorolig för katten. Imorgon måste jag träffa P och det känns otryggt. Och på onsdag måste jag åka själv med tunnelbanan till Liljeholmen. Om jag bara hade någon som kunde åka med mig. Baaaah. Min förväntingsångest är så hög inför detta. Dessutom blir det ju gruppterapin för första gången. Jag vill ge ett bra intryck men om jag kommer dit svettandes och skakandes så tror nog alla att jag är äcklig och konstig. Men det är inte allt! På torsdag måste jag åka till DBT igen och det blir första gången med en kamera, jag blir alltså filmad. Grejen är: om jag inte klarar av att åka tunnelbana själv så kan jag glömma det här med DBT:n. Jag måste ju kunna ta mig dit. Bra det, jag känner mig själv, jag kommer nog förstöra det hela för mig själv. Social fobi går lätt att bota med exponering så jag ska kör min egen KBT. Eller något. Jag är också orolig för DBT:n på grund av andra saker. Jag tror att jag pratar för mycket om mitt behov av Oxascand, alltså jur gärna jag hade en läkare som ger mig något lugnande. Det kommer jag ju inte få där. Och så har jag nu ifrågasatt diagnosen så kanske jag har inte rätt diagnos för denna slags terapi. Men det värsta är verkligen att åka tunnelbana. Två dagar i rad. Fan fan fan. Jag är så himla rädd. Och om jag tar en Oxascand så kommer det ju fortsätta tills jag inte har några piller kvar. Och sedan? Jag är så jävla patetisk!

Tuff dag. Jag vet inte vart allting kommer att leda. Jag orkar inte tänka på imorgon. Jag vill inte att det blir imorgon. Jag vill somna och inte vakna förrän allting är över. Det viktigaste är nog att allt endast stannar att vara tankar och aldrig går över till handlingar. Jag har hela kvällen funderat över om jag vill bli inlagd. Kanske det är det bästa, endast för min egen säkerhet just nu. För att inte såra de människor kring mig. För att visa dem att jag bryr mig. Men så finns det rösten, nej, inte rösten. Jag hör inga röster. Utan det finns den delen av mig som vill att det går för långt. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Om jag blir inlagd vill jag gärna komma till avdelningen jag känner till, där jag de flesta av personalen. Men på den avdelningen är just idiotläkaren överläkare. Och han kommer aldrig ge mig lugnande, förmodligen får jag då någon antipsykosskit, bara inte något som är avsett till att hjälpa. Eller så kommer de att tvinga i mig Theralen och allting blir bara sämre. Om jag kommer till en annan avdelning så blir det ny personal och jag kommer inte kunna känna mig trygg utan vara på spänn hela tiden. Men jag vet att några dagar på en avdelning med en massa piller i kroppen skulle vara bra för mig. Att få det lugnt och att få tankarna blir mindre starka.

Jag har nämligen hela tiden skjuka fantasier, om friheten, om olika sätt att nå friheten. Och som jag sa i ett tidigare inlägg, dessa fantasier skrämmer mig inte utan ge mig ett mål. Samtidigt vet jag att det är fel fel fel. Någonting är helt fel med mig. Vi ska se hur helgen blir. Jag kommer att ta Oxascand och pojkvännen är hemma. Varför kan jag inte bara få normal? Varför måste min existentiella ångest blandas med Weltschmerz, självförbråelser, självhat och skuld - och skamkänslor? Har jag degenerat och blivit tonåring igen? Jag ska hoppa över Imovane ikväll, endast Propavan. Bara 6 Propavan kvar. Jag tors inte ringa efter ett nytt recept. Jag tror om jag inte hade den där paranoian kring idiotläkaren hade allting varit redan bättre. Denna paranoia är dock inte sjuklig utan endast ett resultat av läkarens beteende och uppförande, blandat med starka ångestkänslor som har kring folk som liknar min far.

Okej. Ska lägga mig i gästrummet nu, framför TV:n. Jag vill inte väcka pojkvännen under natten när jag inte kan sova. Han måste ju jobba. Känner ni till Dresden Dolls? Jag älskar den här låten, Girl Anachronism:

you can tell
from the scars on my arms
and cracks in my hips
and the dents in my car
and the blisters on my lips
that i'm not the carefullest of girls

 

you can tell
from the glass on the floor
and the strings that're breaking
and i keep on breaking more
and it looks like i am shaking
but it's just the temperature
and then again
if it were any colder i could disengage
if i were any older i could act my age
but i dont think that youd believe me
it's
not
the
way
i'm
meant
to
be
it's just the way the operation made me

 

and you can tell
from the state of my room
that they let me out too soon
and the pills that i ate
came a couple years too late
and ive got some issues to work through
there i go again
pretending to be you
make-believing
that i have a soul beneath the surface
trying to convince you
it was accidentally on purpose

 

i am not so serious
this passion is a plagiarism
i might join your century
but only on a rare occasion
i was taken out
before the labor pains set in and now
behold the world's worst accident
i am the girl anachronism

 

and you can tell
by the red in my eyes
and the bruises on my thighs
and the knots in my hair
and the bathtub full of flies
that i'm not right now at all
there i go again
pretending that i'll fall
don't call the doctors
cause they've seen it all before
they'll say just
let
her
crash
and
burn
she'll learn
the attention just encourages her

 

and you can tell
from the full-body cast
that i'm sorry that i asked
though you did everything you could
(like any decent person would)
but i might be catching so don't touch
you'll start believeing youre immune to gravity and stuff
don't get me wet
because the bandages will all come off

 

and you can tell
from the smoke at the stake
that the current state is critical
well it is the little things, for instance:
in the time it takes to break it she can make up ten excuses:
please excuse her for the day, its just the way the medication makes her...

 

i dont necessarily believe there is a cure for this
so i might join your century but only as a doubtful guest
i was too precarious removed as a caesarian
behold the worlds worst accident
I AM THE GIRL ANACHRONISM

Ush vad jag mår dåligt. Jag har precis sutti en halvtimme i en gaderob för att hålla mig ifrån kniven. Jag ville göra mig illa, riktigt illa. Jag förstår inte att jag kan bete mig såhär. Allting känns väldigt tonårsaktigt, mitt beteende, mina tankar. För miljonste gången är jag väldigt besviken på mig själv. Hur kan jag låtit det hända? Varför är jag så här? Jag vill inte höra att det är mitt fel och mitt ansvar. Jag orkar nämligen inte mer. Jag vet att jag har sagt det många gånger.

Jag har skrivit ett flertal sms idag. Men jag har inte fått ett enda svar. Jag behöver veta att det finns folk som bryr sig och tycker om mig. Jag känner mig så vilsen. Och jag vill inte ta, jag vill ge! Jag vill fokusera mig på något annat, vill hjälpa någon. Jag vill inte prata om hur jag mår eller vad som händer i mitt huvud. Jag vill inte att någon oroa sig. Jag vill ge kärlek och ingen vill ha den. Mmmm.

Mötet hos terapeuten gick okej. Han tar mig på allvar och det är redan ett stort plus. Jag kommer nog inte få så mycket från honom när det gäller hjälp med min ångest. Han ville visa mig "lotusställningen", han ville att jag går med i en grupp där folk massera varandra. Jag vill inte bli masserat av någon främling? Hello, I have body-issues! Jag har sagt att jag inte orkar med gruppterapi just nu. Jag är för instabilt och jag skulle inte kunna få någonting ur det hela. Jag får ju redan panikångest när jag pratar med honom, att ha panikångest framför en grupp främlingar känns inte särskilt lockande. Som sagt, han tar mig på allvar. Han lät mig beskriva min idé om världen. Vi diskuterade läkare och psykvården. Vi diskuterade Salvador Dali. Han fick mig skratta. Han lovade att prata med idiotläkaren imorgon, om jag får byta läkare inom mottagningen. Han märkte hur även idiotläkarens namn gav mig panikkänslor. Jag ska träffa honom på torsdag igen. Han har märkt hur självmordsbenägen jag är och att jag har ingen att prata med om just min dödslängtan. Så det är nog därför jag får träffa honom så mycket. Och så är sessionerna 90 minuter långar och inte bara 40 minuter.

Min mormor är på sjukhuset. Hon blev uttorkad eftersom hon inte had druckit något på flera dagar. De trodde först att hon hade stroke.  Nu misstänker dem ålderspsykos. Hon beter sig faktiskt mer psykotiskt än dement (säger min mor). Jag önskade att jag vore där nu, i Tyskland, vid hennes säng. Hon har helt tappat det. Hon började städa avdelningen, hon sprang runt på olika avdelningar, försökte göra sängarna åt sängliggande människor. Hon har nu en hel massa lugnande inom sig. Och sömntabletter. Jag hoppas att det endast är demens och inte psykos. Jag vill att hon kommer in på ett vårdhem. Min stackars mormor!!

Vad skönt det var att sova ut. Jag vaknade klockan tio och var helt utvilad. Tyvärr kom ångesten senare (och som vanligt har jag ingen aning varifrån den kom) men jag ska nog ignorera den och distrahera mig. Det har funkat rätt bra hittilis. Jag har fått två fina brev idag som verkligen höjde mitt humör. Jag tror att Adam är min själsfrände rent intellektuell, ibland tror jag att han är en gammal man fången i en ung kropp. Annars är alla hans insikter och funderingar skrämmande och inte normala. Haha. Nej, han är underbar och jag känner mig hedrad att jag känner honom. Sedan har jag fått ett brev från Mana. Hon är så vuxen i alla sina resonemang, hon har förändrats så mycket och jag har alltid vetat att den där fantastiska människan finns i henne. Ibland är jag bara glad eftersom jag har så underbara vänner även om jag är ledsen över att de bor så långt ifrån mig. Jag fick också ett till paket med fina presenter. Så ångesten kan dra åt helvete idag tycker jag!

Jag har faktiskt fått en tid hos en terapeut. Om två dagar. Jag har träffat honom förut och vi kom inte så bra överens. Han skrämde mig med att säga att om jag hoppar från balkongen att jag kommer att bli en grönsak i rullstol. Och om jag tar en överdos så blir min hjärna förstörd. Jag förstår varför han sa det men det ökade endast ångesten. Dessutom berättade han för mig på telefonen att han inte använder sig av mindfulness utan går längre tillbaka och bygger sin idé på zenbuddhismen. Hur är det bättre?!? Jag tror att jag kanske ska leta efter någon som diskuterar existentialism med mig, utifrån premissen att det finns inget efterliv och att det inte finns någon fri vilja (det är  postexistentialism men ändå en existentialism). Men jag ska ge det ett försök med honom. Han vägrade dock diskutera läkare med mig. Det är ju mitt främsta problem, att jag vill ha en ny läkare, och om det endast är den andra läkaren på mottagningen (fast att denna läkare inte kommer kunna göra något eftersom idiotläkaren är överläkaren). Men vi ska se. Det är kanske bra om jag träffar någon ibland. Pojkvännen har varit hos honom och han sa saker som att man ska rikta sitt inre ljus på sin andning. Jag kommer förmodligen skratta mycket. Jag förstår mig på retorik och metafor (duh, jag pluggar litteraturvetenskap) men kan inte se hur dessa kan vara grunden till en terapi. Låt din själ andas ?!? Varför inte säger: koncentera dig på din andning så din hjärna kan lugna sig ner lite och den instinktiva ångesten har ingen gogrund längre.

Jag är irriterad på att vi fortfarande inte har fått tentauppgifterna. Jag förstår att läraren är sjuk men hur svårt kan det vara att posta två frågor i ett forum?!? Jag vill ha den där kursen bakom mig nu och får de 15 hp på avancerad nivå. Jag har anmält mig till tre kurser för vårterminen. Alla på avancerad nivå i litteraturvetenskap. Jag vill välja en fjärde också men kan inte välja mellan Att tolka och läsa barnlitteratur   eller    Semiotik. Semiotik har jag aldrig riktigt förstått och har aldrig ansett det som en metod och teori som är relevant för mina studier. Barnlitteratur är kanske lite tråkigt men å andra sidan står på kurslistan romaner som Alice in Wonderland och Huckelberry Finn. Det blir nog barnlitteratur. Jag har fortfarande mer än tre veckor tills jag måste bestämma mig så det är ingen brådska. Jag vet i alla fall att jag vill plugga på riktigt igen annars kommer jag inte känna mig nyttig. Om jag bryter ihop så finns det alltid akuten. Kanske ingen hälsosam inställning men jag har tröttnat på att mitt liv är "on hold".

Jag har precis tränat och nu tänkte jag färga håret lite. Dessutom måste jag nog äta lunch. Vi har ingen vettig mat hemma. Köttbullar och ris låter inte så spännande. Men: utan pengar ingen mat.

Jag försöker att ta det lugnt idag. Jag är på vägen ner igen. Jag vill inte att krascha. Jag har i alla fall tränat och spelat datorspel i någon timme. Min mor och min pojkvän var på Drottningholm idag, för att promenera lite och fika. Nu sitter min mor och tittar på någon tysk soap opera på vår andra dator och pojkvännen sover. Det regnar och är kallt. Jag vill spendera resten av dagen med att hålla mig upptagen: läsa, skriva, titta på TV. Jag tror att min ångest kommer ifrån mina tankar kring psykiatrin och terapin. Och sömnbrist. Propavan-helvetet igen. Jag vill sluta med Propavan och ska nog sova utan sömnmedicin ibland. Jag har ju fortfarande ungefär 150 Imovane på recept. Förresten, har ni läst Aftonbladet på sistone? De granskar psykiatrin i Sverige och har varje dag nya artiklar och teman de tar upp. Det är verkligen värt att kolla upp. Jag hittar mig själv i många artiklar som handlar om hur patienter bemöts och hur diagnoser kan förstöra ens liv.

Mmmm. Igår var vi ute på en långpromenad i Flottsbro, ett ställe mellan Fittja/Masmo och Flemingsberg. Det är så fint där! Det finns en jättestor skilift, en fin strand och massor med natur. Jag tycker egentligen inte om att promenera men det var nästan inget folk där så det var lugnt. Förresten, Flottsbro ligger på andra sida av Albysjön så vi kunde se vårt hus. Öh.

Näää. Nu ska försöka svara på ett brev och sedan blir det tysk cheesecake!

Om det finns något som jag inte tål så är det stress. Det finns så mycket som jag måste göra den här veckan eftersom jag vill försöka ta ledigt nästa vecka. Så det är powerplugg som gäller. Jag har inte gjort lika mycket som jag hade planerat för idag men jag har i alla fall kommit vidare med min uppsats. Jag undrar om allt jag skriver är endast öförståelig gibberish. Jag har ju ingen som korrekturläsa. Hur som helst, jag har skrivit 5 av 6 sidor nu. Det blir förmodligen lite mer än 6 sidor. Jag är inte bra på att hålla mig kort. Jag hoppas att jag hinner skicka in uppsatsen på fredag så läraren kan ge lite kommentarer och sådant. Jag hatar att korrigera på saker som jag har skrivit men det där med handledning är ju viktig. Sedan har jag 3 timmar av den där serien kvar att titta på. Och 250 sidor i en skönlitterär bok. Dessutom måste jag lämna in två uppgifter. Jag hoppas verkligen att jag får allting gjort tills lördag kväll. Tentauppgifterna får vi i slutet av nästa vecka så kommer att ha några dagar för att andas ut.

Konstigt nog så har ångesten inte varit så stark idag. Jag förstår inte varför avsaknaden av ångest inte ger lika mycket glädje som närvaron av ångest gör mig ledsen. Hur som helst så har jag tränat (för tredje dagen i rad) en timme, jag har lagat mat för två dagar i förväg och jag har färgat håret svart. Ett långt brev har jag också skrivit. Så jag har varit rätt produktiv idag.

Min mamma kommer om två dagar. Hon har bestämt sig för att följa med Clan of Xymox konserten så jag har köpt biljett för henne idag. Hon lyssnade på bandet på youtube och tyckte om dem. Ibland är jag verkligen förvånad över hur fantastisk min mamma egentligen är. Idag har jag fått veta att Peter Murphy spelar i Stockholm den 27:e oktober. Biljetterna är rätt billiga också. Jag måste se Peter Murphy, han är ju sångaren i Bauhaus. Tyvärr har jag endast 50 kronor på mitt konto just nu men förhoppningsvis får jag lite pengar till födelsedagen. The Legendary Pink Dots kommer också till Stockholm i oktober. Alltså först händer ingenting på ett år och plötsligt spelar en hel del gothband i Stockholm. Varför?!? Aye, och i slutet av september är det ju också Nina Hagen. Oj.

Jag pluggar och katten är med också (eh, det finns ordning i kaoset, jag lovar!)

De senaste dagarna har varit väldigt påfrestande. Jag känner mig övergiven. Jag måste själv kämpa emot ångesten, jag måste själv hantera tankarna. Jag har inte haft någon kontakt med psykvården i nästan tre månader. Får de göra så? Det lilla som jag har lärt mig om mindfulness hjälper inget alls. Det beror nog på att jag har en negativ inställning till det hela. Det måste vara det. Dessutom har jag ju bara lärt mig delar. Ingen har hjälpt mig med att hitta strategier. Det enda jag vill är att ångesten försvinner. Någonstans inom mig finns nog det glada jag men det har inte kommit fram på länge. Jag tror att jag börjar bli galen. Jag är spänd hela tiden, kan inte slappna av utan vrids i inre smärtor. Pojkvännen frågar minst en gång om dagen om vi skall åka till sjukhuset. Jag vill inte. Jag har blivit skickat hem sista gången, utan att få hjälp. Vad är vitsen liksom?!?

Jag har försökt plugga så mycket som möjligt. Att hålla mig upptagen. Jag har läst all sekundärlitteratur för uppsatsen. Vi får handledning endast en vecka till, sedan får vi uppgifterna för hemtentan och måste skriva klart uppsatsen. Tills dess har jag också två uppgifter till att lämna in. Om konsumtionskulturen och manlighet. Det är fortfarande så mycket som måste göras och som vanligt sviker koncentrationen mig. Jag har haft sådana faser förut. Sista året på gymnasiet kunde jag inte plugga alls. Ändå tog jag Abitur. Andra året på universitetet i Tyskland där jag bröt ihop på grund av alla dessa komplicerade företagsekonomiska beräkningar. Nu har tappat pluggförmågan igen, jag har tappat den ungefär ett år sedan. Jag vet att jag förmodligen kommer att klara mig också genom den här kursen. Men jag kan inte använda mig av alla resurser jag har. Tänk om du hade varit bra på att sy och plötsligt får du inte ens tråden genom nålen längre. Det är så det känns. Jag är bra på att tänka. Men nu kan jag inte tänka längre. Hur som helst, jag har skrivit på uppsatsen. Jag hoppas att den blir klar den här veckan så min lektor kan kommentera den.

På fredag kommer min mamma hit och stannar i tio dagar. Jag är fortfarande inte riktigt glad för det. Det kommer bli stressande och påfrestande. Men jag måste tvinga mig till att vara glad. Att inte göra någon besviken. Ush. att jag aldrig får vara mig själv. På söndag är det Clan of Xymox-konserten. Den ser jag i alla fall fram emot. Jo.

Okej, nu måste jag titta på minst en avsnitt till av en serie för kursen. Serien är tråkig. En varulv med tourettes är dock lite rolig. Nu vet ni.

Jag har försovit mig igen, rejält. Men egentligen finns det inte någonting som är viktigt att gå upp för. Jag tycker faktiskt att tidiga morgorna är en samhällelig konstruktion. Det är det sociala trycket som gör att man måste gå upp tidigt. Jag ser inte meningen med det. Men ändå känner jag mig skyldig eftersom jag har sovit tills halv 11. Tänk på alla saker jag kunde ha gjort redan! Det stämmer ju inte! Jag gör aldrig något produktivt klockan 8 på morgonen. Nu äter jag i alla frukost. Havregrynsgröt och kaffe. Min kära pojkvän sömngår nuförtiden (eller i alla fall nästan) och han åt upp all hallonkräm. Jag tycker om att ha hallonkräm med min gröt. Nu blev det kanel istället. Haha, jag svammlar om oviktigheter.

Igår var i alla fall en fin dag. Jag vaknade flera gånger under natten och morgonen men det gjorde ingenting eftersom katten låg och sov bredvid mig. Det gav mig så mycket glädje. Hon förföljde mig hela dagen, ville kela och gosa. Min katt är underbar. Och ångesten höll sig borta, den kom först under kvällen.

Jag måste plugga idag, så mycket som det bara går. Vi har handledning för uppsatsen tills veckan 37. Och det är snart. Så jag måste vara klart med all sekundärlitteratur-läsning efter helgen så jag kan börja skriva. Samtidigt måste jag också arbeta med veckans föreläsning och inlämningsuppgift. Kommer jag att klara av den här kursen? Jag vet inte. Men det vore kul att ha 15 hp på avancerad nivå. Jag ska förresten inte plugga från november tills slutet av januari. Då börjar vårterminen och jag ska försöka att sätta igång på riktigt igen. Om de från Liljeholmen inte hör av sig tills slutet av den här månaden så blir det privatläkare som gäller. Dit ringer man och får en termin inom 14 dagar. Och om jag måste prostituera mig för att kunna betala läkaren. Bryr mig inte.

Näää. Nu ska börja plugga. Vill inte men måste.