Miss Zombilicious - annorlunda

Idag blir en till meningslös dag. Jag ska vara hemma och tycka synd om mig själv. Solen skiner och jag skulle vilja gå ut, kanske en promenad. Men det kommer jag inte klara av själv. Jag ska istället snart fortsätta skriva ett brev till en norsk vän, sedan träna, städa, laga mat och läsa klart en bok. Och jag ska lyssna på Marilyn Manson hela dagen. Jag har fattat tycke för dem igen, jag hade en tid då jag nästan avskydde dem på grund av hyckleriet. Att kritisera kommersialim och hjärntvätt och ändå vara en del av det verkade inte övertygande för mig. Men nu lyssnar jag till allt upp till 2001. Då hade hyckleriet inte börjat än i samband med deras meddelande. Så jag lyssnar på Mechanical Animals just nu.

Jag ska börja med nedtrappningen av Sobril (Ocsascand), mina lugnanade tabletter, idag. Jag har förstått igår att mycket av mina fysiska smärtor, huvudvärken, illamåendet, darrningar, är tecken på abstinens när jag inte har tagit tabletten under en tid. Okej, så jag är beroende på dem. Bra det. Det är förmodligen också varför jag inte kan logiskt övertyga mig själv att det är bäst att sluta med dem. Bah. Men jag är ingen som låter sig bestämmas av någon jäkla tablett! Jag har nu också Theralen hemma, sådana lugnande droppar som inte är beroendeframkallande. Och jag har en lista med färdigheter som jag ska använda mig av när ångesten blir för stark. Färdigheterna har inte hjälpt särskilt mycket än, vilket förmodligen beror på att jag inte har använt mig av dem utan enast ändrade mitt mönster i självskadandet. Har någon sett mitt förnuft? Jag verkar ha tappat det någonstans. :( Men: ny vecka, nya steg. Jag har också skrivit ner en hel del frågor jag ska ställa min terapeut på onsdag. Jag har alltid varit en ifrågasättande människa, redan som barn har jag irriterat mina föräldrar eftersom jag aldrig gjorde något utan att få veta varför och bakgrunden och bara om det lät rimligt så gjorde jag det. Jag är fortfarande samma människa. Jag har varit för svagt, jag har låtit dem proppa mig full med tabletter som endast har skapat problem. Så vad än som är planerat för mig nu vill jag ha all vetskap om. Jag vill veta mer om min sjukdom, jag vill veta mer om terapin och bakgrunderna. Jag vill ha svaret på "vad" och "varför". Jag är rädd för att bli en problempatient eftersom jag ställer för många frågor och ifrågasätter allt. Men jag behöver veta för att övertyga mig själv. När jag är tveksam kommer jag inte ge allt som behövs.  Vad är det goda, vad är det onda?

Och nu får ni min favorit Baudelaire-dikt. Jag tycker att den är finast på franska men eftersom de flesta nog inte kan läsa franska (jag har ju haft franska sex år i skolan och till och med läste en hel Camus-roman på originalspråket ..) så finns här en länk till en engelsk översättning (jag har inte hittat någon svensk): http://fleursdumal.org/poem/159

Dikten heter "Spleen" och är ur delen "Spleen et Idéal" i Baudelaires världsberömde "Les Fleurs du Mal" (Ondskans blommor). Baudelaire uttrycker så mycket ledsenhet och självhat, så mycket ondska i sin egen tillvaro.

J'ai plus de souvenirs que si j'avais mille ans.

 

Un gros meuble à tiroirs encombré de bilans,
De vers, de billets doux, de procès, de romances,
Avec de lourds cheveux roulés dans des quittances,
Cache moins de secrets que mon triste cerveau.
C'est une pyramide, un immense caveau,
Qui contient plus de morts que la fosse commune.
— Je suis un cimetière abhorré de la lune,
Où comme des remords se traînent de longs vers
Qui s'acharnent toujours sur mes morts les plus chers.
Je suis un vieux boudoir plein de roses fanées,
Où gît tout un fouillis de modes surannées,
Où les pastels plaintifs et les pâles Boucher
Seuls, respirent l'odeur d'un flacon débouché.

 

Jag har varit framgångsrik med att hålla mig upptagen idag igen. Men igår gjorde jag det också och ändå slutade det med att jag självskadade. Jag undrar om jag ska försöka de där lugnande droppar som jag har hämtat från apoteket idag. Jag är bara så rädd för att de ska göra mig trött. Jag reagerar väldigt konstigt på medicin, jag kan somna på två huvudvärkstabletter eller är sömnig i två dagar av en antiallergitablett. Så jag vill inte ju inte förstöra hela min kväll på grund av några dumma droppar som skall ersätta mina lungnande tabletter. Men något lugnande behöver jag snart, är helt borta i huvudet och ångesten stegras. Det blir nog en tablett. Jag är så rädd för biverkningar sedan dessa antidepressiva från helvetetet ledde till att bli inlagd på psyket igen.

Vi var i Skärholmen idag och det var rätt skönt att vara ute med Anders. Han jobbar ju hela veckan och under vintern är det ju sällan att man går ut under kvällarna. Det gick i alla fall rätt bra (tack till Ocsascand ska jag säga, jag klarar annars ingenting just nu) och efter apoteket småhandlade vi lite på ÖOB, Myrorna och LIDL. Spännande. Haha. Annars så har jag sovit två timmar på eftermiddagen efter lunchen och så har jag fixat lite med ett brev. Ikväll ska vi nog titta på film, vi har två DVD hemma. Jag börjar känna att jag vill gå ut och festa. Och kanske även blir asfull. Det var länge sedan.

Hur som helst, jag köpte några böcker på Myrorna fast att jag egentligen har en hel massa böcker som jag inte har läst i bokhyllorna. Men jag har ju bestämt mig för att läsa mer istället för att glo på TV:n. Jag blir dummare med varje minut känns det som. Så idag köpte jag: E.T.A. Hoffmans Samlade Verk I + II (på tyska), Charlotte Bronte "Jane Eyre" (på engelska) , Virginia Woolf "Mrs Dalloway" (på engelska), Michael Ondaatje "Den engelska patienten" (på svenska), Ben Okri "Farlig kärlek" (på svenska) och Alexandre Dumas "De tre musketörerna" (på svenska). Yay.

 

Böckerna

De senaste två dagar var fyllda med en hel del förvirring, ifrågasättande och tvivel. På torsdag hade jag mitt första terapisamtal och gick därifrån med mer frågor än svar i mitt huvud. Så nu under helgen ska jag formulera frågor jag vill ställa och skriva ner dem. Jag är alltid så blygg när det gäller läkare och sådant. De vet ju mer om temat. Men jag känner mig helt förvirrat just nu. Jag fick fortfarande inte någon förklaring om vad Borderline innebär för mig, om jag är ett lätt eller svårt fall. Vilken slags terapi som används på mig, vad den grundar sig på. Hur framtidsplaneringen ser ut när det gäller DBT. Jag skulle nu lära mig några färdigheter för att kunna utstå med ångest och impulser. Men på något sätt känns dessa färdigheter så mycket mindre effektiva än tabletterna jag har. Jag är tveksam.

Igår har jag varit väldigt upptagen, eller jag höll mig upptagen. Jag städade, skrev brev, läste, surfade på internet, tränade, lagade mat. Allt för att hålla mig lugn. Men det höll inte och kring klockan 15 bröt jag ihop och fick ta en tablett. Och sedan på kvällen (fast att jag hade tagit en tablett till) fick jag värsta impulserna för att såra mig. Jag undrar varför allt känns så mycket sämre nu. Men jag ska kanske titta på omständigheterna. Ett terapisamtal som hade förvirrat mig och en stor känsla av skam och skuld när det gäller vänner. Vänskap har alltid varit att ge och att ta för mig. Men nuförtiden känns det som om jag mest tar och inte ger. Jag har ingenting att ge känns det som. Jag undrar om det är normalt att Borderline bara bryter ut så här. Alltså att känslorna plötsligt kommer ut och stannar inte i mig längre. Jag har ju alltid haft likadana tankar men hade dem rätt bra under kontroll och såg de endast som tecken för dåligt självförtroende. Varför kommer de ut mer intensiva då? Make it stop!!!

Vi ska till Skärholmen snart. Jag ska till apoteket och hämta ut ett recept för några lungnande droppar som jag ska ta istället för Ocsascand. Jag ska ju trappa ner med de starka lungnande. Fast att jag inte kan inse hur det ska bli bättre. På allvar: Jag är hellre beroende på någon tablett än att jag måste utstå med min ångest och kämpa och ta droppar som endast gör mig trött. Jag ser inte logiken, man måste ju avväga vad som låter bäst. Oh well. Men vi är i Sverige och då handlar psykvården på ett visst sätt.

Nog med gnäll för den här morgonen. Nu ska det duschas.

Jag har sådana humörsvängningar att jag nästan börja tro att någonting är fel med mina hormoner. Jag beter mig som en kärring i klimakteriet. Då är det kanske bra att jag är mest ensam hemma, stackars dem som måste stå ut med mig. När jag har tagit en lungnande kan jag bli väldigt pratglad, nästan mansik pratglad, eller också väldigt "hög" och för lugn, sjungande för mig själv. När jag inte har tagit något lugnande så har jag en sådan ångest att jag alltid är i försvarsposition. Jag kan bli väldigt aggressiv (mest mot mig själv dock), rädd för allting eller så ledsen att jag gråter i flera timmar. Vad fan är fel med mig? Jag vill bara att det slutar nu, jag orkar snart inte mer. Kan jag inte bara vara normal? Känner mig glad när någonting glädjer mig, vara arg när någonting faktiskt görs emot mig och vara ledsen när någonting trist inträffar? Men nej, jag beter mig som en kärring i klimakteriet.

Igår var ett bra exempel på det. På morgonen mådde jag rätt okej, men jag var väldigt arg på mig själv, jättearg. Sedan hade jag besök av Per och jag hade tagit en lungnande tablett så vart jag väldigt pratglad. Sedan, när Anders hade kommit hem, blev jag jätteledsen och rädd för att jag är för mycket för alla kring mig och att alla kommer säga av kontakten med mig. Och under kvällen så var jag bara rädd (fast att jag hade tagit en lungnande till), rädd för att vara mig själv, rädd för allting. Så irriterande!

Just nu har jag ångest. Mina händer darrar, mitt hjärta bultar och jag är rädd. Jag ska träffa terapeuten för första terapisamtalet idag och jag är så rädd! Rädd för att behöva öppna upp mig, att jag är Pandoras asken och så går det inte att stoppa liksom. Att jag mår sämre av att gå dit. Hela mitt jag är i försvarsställning, jag vill inte gå dit, jag vill inte behöva gå dit! Egentligen ville jag inte ta en lungnande tablett innan jag går till mötet men det kommer inte att gå. Om jag har en sådan ångest kommer jag inte kunna lämna lägenheten. Men om jag har tagit en tablett kommer hon ju inte se hur jag verkligen mår så kanske hon tror jag ljuger? Jag vet inte vad jag ska göra :/ Som tur är har min kompis också en tid klockan 3 vid samma mottagning så han kommer att hämta mig och vi går dit tillsammans. Lite trygghet. Men räcker denna trygghet för att hoppa över tabletten? När har mitt liv egentligen blivit så här? Jag undrar om Kierkegaard pratade om den här ångesten jag har när han ställde upp sin teori. Kanske jag ska lämna ut mig åt tron för att slippa?!? Gah!

Jag ska försöka träna snart. Och sedan tar jag en bad. Och lagar mat. Jag måste hålla mig upptagen. Varsågod: ett till inlägg som är alldeles för personligt och förmodligen får många att skaka på huvudet. Jag skäms.

Nu har min mamma åkt. Jag fick gå upp halv åtta för att säga adjö. Egentligen ville jag åka med henne in till stan men hon ville inte det. Nu känns det tomt här, ensamt. Tristess. Ennui. Men jag gick i alla fall inte och la mig igen. Jag ska träna om en timme och senare kommer Per hit. Han skulle ha kommit igår men jag fick plöstligt en jättestark ångest och jag ville inte ta en lugnande tablett vid behov eftersom jag försöker trappa ner. På allvar, jag önskade att jag skulle kunna få ta 6 Ocsacand om dagen, hur skönt vore livet då.

Igår var vi ute och åt lunch. Mer har inte hänt. Annars tittade vi på TV, spelade sällskapsspel och min mamma försökte tala med mitt medvetande, alltså försökte intala mig hur ska hantera allt och vad jag ska göra. Jag lyssnade men frågan är om jag kan. Kan ändra mig och mina vanor.

En sak har jag dock bestämt mig för. Jag ska inte göra arbetsterapin. De kan inte tvinga mig eftersom jag inte får några pengar från någonstans. Jag vill plugga istället och en arbetsterapi är så långt ifrån det som det går. Jag undrar vad min terapeut kommer att säga om det. Jag vill försöka registrera mig för en läskurs någon gång i slutet av februari/början av mars. En läskurs är nästan som en distanskurs, man pluggar själv hemma och träffar en lärare/lektor/professor en eller två gånger under processen. Om jag hinner med två sådana kurser den här terminen så har jag mina 180 poäng och kan försöka komma in i masterprogrammet under hösten (alltså anmälningen sker redan i april). Annars sätts det en allt längre stopp för mina studier eftersom programmet endast börjar under hösten. Jag hoppas att jag inte förväntar mig för mycket av mig själv. Men jag bryr mig inte om betyg, jag vill endast klara av kurserna så jag får poängen och tills ausgusti/september hoppas jag att jag har styrkan med att ta "normala" kurser igen. Läskurs nummer ett jag vill ta handlar om Adornos litteraturteori, nummer två kanske den om litteratursociologi. Båda är relevanta för min Masteruppsats eftersom jag vill använda mig av marxisitisk teori (eller nymarxistisk). Eller så tar jag en kurs om någon litteraturinriktning eller någon författare. Jag vill plugga! Att inte plugga känns som om hela min identitet har tagits ifrån mig, allt jag någonsin varit bra på kan jag inte göra. Men, stort men, jag vill inte pressa mig.

Okej, nu är det snart dags för att träna, bara en eller två cigg till. Sedan duscha och fixa klart mig. Sedan en lugnande tablett. Yah.

 

Jag har läst lite Sartre idag. Jag läsde dessutom delar av en biografi om honom. Han har varit inlagd på psykiatrin på grund av en psykos. Jag sa ju det: alla stora tänkare var psykiskt sjuka! Eller varför begick så många av dem självmord? Varför skriver de flesta om lidelse och kritiserar samtiden? Lidelse, ångst, förtvivlande och tomhet skapar någonting vackert. Kanske jag ska försöka igen. Alltså inte med filosofi, det har skrivits för mycket, men med litteraturen. Jag vill skriva på svenska, främst noveller och dikter. Det var så länge sedan som jag verkligen har uttryckt mig på ett kreativare sätt än blogg - eller brevskrivning. Om jag bara hittade mitt självförtroende igen.

Hur som helst. Jag ville inte skriva ett helt inlägg om mina knäppa och oförståeliga känslor igen. Så det blir en sammanfattning av min dag istället. Den har varit som en dal - och bergbana. Jag hatar när tabletterna slutar verka, hjärtat slår snabbt igen, jag börjar darra, tårarna är på vägen att visa sig och jag blir rädd för mig själv igen. Och så vill de byta mina lugnande tabletter. Lycka till med det. Jag fick i alla fall ett samtal från min terapeut på morgonen och jag fick en tid på torsdag. Jag behöver det, att prata med någon som vet vad det handlar om istället för att förklara mig om och om igen och även om det visas förståelse då vet jag att det enda är ett försök till förståelse.

Jag har haft besök idag. Av Kati, en snäll tjej jag träffade på psykavdelningen. Det var trevligt. Hon är en sådan snäll människa! Om hon bara skulle få lov att andas ut. Hon funderar på att bli inlagd igen. Det gör mig ledsen. De gav henne ingen hjälp alls ju! Hon fick inte ens en remiss till någon öppenvård. Jag oroar mig ibland för mycket för andra.

På onsdag morgon åker min mamma igen så imorgon kommer hon att få all min uppmärksamhet. Hon vill äta lunch ute så vi ska göra det. Jag undrar hur jag kommer att klara av ensamheten efter hon har åkt. Hur jag kommer att klara av att gå ut och göra saker. Det blir nog isolation igen.

Aye, och jag har färgat sidorna nu. Det blv rätt okej.

När har den här bloggen egentligen blivit så personlig? Jag vet inte när och varför jag har bestämt mig för att skriva om hur jag mår och vad som händer i mitt huvud. Och så har jag fått insikten idag. Jag har alltid haft sådana tankar och känslor. Att känna sig ensam och lämnad fast jag är bland folk, att hata mig själv så oerhörd mycket, att känna mig otillräcklig, att ha ångest för att bli lämnad, att inte tors vara sig själv. Men nu har de kommit ut. Nu har jag inte kontrollen längre, kontrollen att hålla dessa känslor och tankar inom mig. Det händer automatiskt att jag säger hur jag känner och att jag blir överdramatisk, gråter, visar min ångest. Det är kanske därför att allting har gått överstyr. Eller så är det därför att jag äntligen har fått en diagnos och nu tors jag visar vem jag är inom mig. Jag vet inte. Jag hoppas i alla fall att inte någon tycker att bloggen är för jobbig att läsa och kanske känner sig obekvämt med att läsa om mina "djupa" känslor. Men å andra sidan tvingas ju ingen läsa vad jag skriver. Jag vill endast be om ursäkt för dem som tycker att det är besvärligt att få veta så mycket om mig.

Idag har det varit en halvvägs okej dag. Jag har dock kommit fram till att jag måste sluta vara till besvär. Att allting bara fungerar på mitt sätt eftersom annars mår jag dålig och det blir för mycket för mig. Det är ju egentligen helt dumt och egoistiskt. Dessutom har jag svårt att säga vad jag egentligen vill nuförtiden, jag kan inte ens välja vilket ciggmärke jag vill köpa. Det är som allt mitt självförtroende har försvunnit. Dessutom har jag ingen kontroll över mitt ätande, jag äter så onyttigt! Det är så svårt att stå emot något som man vet får en att må bra för ett kort tillfälle. Men i alla fall har jag tränat idag igen.

Jag har blekt mitt hår idag, två gånger. Jag förstår inte varför mitt hår alltid blir gulblont fast att jag använder den ljusaste färgen som finns. Men två blekningar gör det som krävs. Imorgon vill jag då färga sidorna röda. Jag hoppas att min mamma har valt rätt färg åt mig, den är inte så "in your face". Men kanske det blir snyggt. Jag vill bara för ett tag ha något annat än rosa. Nästa gång blir det nog lila. Jag älskar att byta frisyr och hårfärg.

Jag har också varit ute en sväng idag. Vi handlade hos Coop. Alltså egentligen var det bara jag som behövde köpa frimärken och födelsedagskort men vi kom hem med en hel massa med saker. Bra att min mamma är här och att hon har pengar haha. Jag har köpt vegetariska burgare. Jag har ju varit vegetarian förut, länge faktiskt, i fem år. Jag tror inte att jag kan få Anders att sluta äta kött men mindre kött kan det nog bli. Vi äter ju endast fisk och fågel, även köttfärsen blev kycklingfärs för vår del nu. Det känns bra.

Imorgon kommer en tjej på besök som jag lärde känna på psykavdelningen. Vi kom så bra överens där, hon har samma intressen som jag, är iransk, anarkist och älskar Bukowski. Jag vet ju inte om det är bra att hålla kontakt med människor som jag har träffat på en psykavdelning, ingen av oss är stabil än. Men det är kanske bra att ha lite sällskap och att kunna prata öppet. Det blir intressant.

 

Snygg rosett jag har köpt på fredag - och fan har mitt hår blivit långt igen!!

Hej!

Det är fint i Fittja .. även om det är vinter

Jag förväntar mig nog för mycket av mig själv. Jag vill inte inse eller erkänna att jag är sjuk. Jag kämpar hela tiden för att verka må okej och låter bara några få människor få veta hur jag egentligen mår. Den "sjukdomen" jag har syns ju inte, den finns endast i min hjärna. Jag är dessutom väldigt bra för att hålla en pokerface. Jag tror att det är dags för en hjärntransplantation snart. Min hjärna verkar inte fungera som den ska och behöver utbytas och slängas. Bra dröm det där.

Jag har haft en hel massa olika känslor idag, tyvärr alla negativa. Jag känner mig misslyckad när det gäller mina studier, mitt liv, min vikt, med att vara en bra flickvän, dotter och vän. Jag känner mig till besvär. Jag känner mig ledsen, nästan självmedlidande-ledsen. Jag känner mig så skyldig eftersom jag endast skapar problem. Jag känner mig otillräcklig. Jag vaknade på morgonen med en hel massa ångest och började gråta. Egentligen ville vi ju åka och besöka Nationalmuseet idag men det blev inte av på grund av mig. Jag känner mig fortfarande gråtfärdig bara för det. Jag tog en bad, läste, skrev brev .. medan min mamma och Anders var på IKEA och handlade lite småsaker. Jag känner mig starkare nu än jag kände mig på morgonen. Och jag har endast tagit en lungnande tablett idag. Jag tror att jag har gjort för mycket den här veckan, alltså för mycket för en människa som jag är. Och nu slår det tillbaka. Dessutom är jag fortfarande orolig eftersom jag inte har hört från terapeuten igen, jag har ingen aning när jag ska dit. Och igen känns det som jag inte är omhändertagen, jag har ingen proffessionellt utbildad människa att hjälpa mig. Måste det egentligen vara så svårt att få hjälp i det här landet?

Jag lyssnar på klassisk musik just nu. Min kompis Sebastiano från Sardinien skickade en CD till mig som jag fick häromdagen. Jag har aldrig lyssnat på klassisk musik, okej, när jag var i kör men riktigt medveten hemma har jag aldrig lyssnat på klassisk musik. Och bara inom den senaste timmen kom jag fram till att jag älskar Edvard Grieg och G. Rossini.

Jag ska fortsätta läsa lite och om en timme ska Anders och jag titta på DVD. Min mamma slöar på sin säng och njuter av musiken. Egentligen en rätt fin kväll.

Jag tror att jag har haft en rätt lyckad dag så länge. Jag säger så länge eftersom jag just nu känner ångesten krypa fram. Och jag känner mig faktiskt misslyckad, helt misslyckad. Och ensam fast att min pojkvän sitter endast två meter ifrån mig och min mamma sitter i andra rummet.

Jag har nu tränat sex dagar i rad och jag har redan gått ner nästan två kilo. Så kanske om en månad har jag min normalvikt igen, om jag inte emellan slutar träna igen. När min mamma inte är här längre kommer jag kanske också äta bättre, hon äter ju godis och choklad varje dag och bjuder också på dem. Det är svårt att motstå godis!

Hur som helst. Idag. Min mor väckte mig 8.30, vi åt frukost och sedan åkte hon till ÖoB medan jag tränade. Jag dansade i en timme efteråt, högljud Marilyn Manson. Plöstligt kände jag mig jättekonstigt i hjärnan, mer som agression eller något. Jag gick och duschade, tog en Sobril och gjorde mig klart. Min mamma hade kommit tillbaka och vi två åkte in till stan. Jag pratade på hela tunnelbanafärden, det höll mig lugnt på något sätt, att prata som en vattenfall. Vi gick till Shock och jag köpte en röd hårfärg, jag vet inte om jag nu köpte den rätta färgen. Vad fan har de fyra olika röda Manic Panic Amplified? Jag stod där i en kvart och var förvirrad tills min mamma bestämde för mig. Haha. Prata om beslutsångest. Jag köpte också några andra småsaker. Sedan kollade vi lite i en vintage butik och hamnade efteråt fikade vi. Jag började känna att det var för mycket folk kring mig (=Sobrilen slutade verka) så vi åkte hem. Det blev lite salat och jag nu har sovit i två timmar.

Nu bultar hjärtat. Och jag skakar. Min mamma pratar och jag kan inte lyssna. Jag ska nog göra en kopp té. Och skriva ett brev. Lugnande saker. Dessutom är det ju dags för min klockan 8 medicin nu. Jag har fortfarande inte fått en ny tid för att träffa terapeuten, jag börjar bli ledsen. Jag skulle ju träffa henne en gång om veckan och den här veckan har gått utan att jag har fått träffa henne. Och det blir ingenting de första dagarna nästa vecka heller eftersom annars hade jag nog fått post om det redan. Ledsen blir jag!

Jag tror att jag har haft en rätt okej dag idag. Jag har haft en massa ångest men den gick att hantera, nästan i alla fall. Jag hade ett litet sammanbrott på kvällen men ändå var den här dagen den första på länge då jag nästan kunde njuta av att leva. Jag gick upp tidigt (sedan min mamma är här är min dygnsrytm i alla fall nära normalt), tog ingen lungnande på morgonen utan tränade först, sedan kom min vän Adam på besök och sedan skrev jag ett långt brev samt läsde lite. Jag behövde ta två lugnande idag men jag kunde dra det ut lite och hade längre mellanrum. Jag vet inte om det är framsteg men i alla fall är det nog bra.

Jag har fortfarande inte hört något från min terapeut. Så småningnom är det dags för att jag får en första samtal, eller hur? Jag hoppas verkligen inte att hon är sjuk länge, jag känner att jag är i akut behov av hjälp. Jag är rädd för att jag snart bryter ihop. Jag känner mer och mer hur antidepressivan har lämnat kroppen och jag är tillbaka på ruta ett. Bah.

Det var jätteskönt att Adam kom på besök idag. Det visar att jag behöver träffa folk, jag behöver samtal om litteratur, filosofi och politik. Jag behöver stimuleras intellektuellt av andra människor. Låter det konstigt om jag säger det så? Jag saknar att plugga, att vara i universitetsmiljön, att träffa människor som är smartare än jag och som kan lära mig saker. Jag känner mig helt isolerad från en värld jag så mycket kände mig hemma i. Tanken på att ta en eller två läskurser den här terminen blir allt starkare. Jag vet dock inte om jag skulle kunna klara det. Och om inte så blir det ju ännu ett misslyckande och jag vet inte om jag kan ta det, att misslyckas på det enda jag egentligen kan prestera i. Jag ska försöka kontakta folk efter min mamma har åkt tillbaka till Tyskland eftersom jag är rädd för att vara ensam hemma, Anders måste ju jobba. Jag måste lära mig att gå ut själv igen. Jag tror att jag förväntar mig för mycket av mig själv. Kanske ska folk först besöka mig innan jag tors gå och fika eller något. Jag tänker för mycket. Det är nog snart dags för sömntabletten så att jag kan sluta tänka för idag.

Imorgon ska jag kanske in till stan med min mor. Jag behöver hårfärg, och jag vill ha Manic Panic. Jag vill ha någon röd färg. Jag känner mig för röd. Så det blir kanske att åka till Schock imorgon. jag ska tvinga mig även om jag är rädd för att åka tunnelbana och redan nu får ångest av att träffa på så mycket folk i centrala Stockholm. På lördag ska vi kanske på Nationalmuseum, eller inte kanske, utan vi ska. Jag behöver något stimulerande.

De senaste två dagar har jag varit rätt aktivt eftersom min mamma är här. Då blir det ju mer socialt liv på något sätt eftersom den där kvinnan är verkligen aldrig tyst! Men det är bra om hon pratar hela tiden, det får mig bort från mina tankar. Jag känner nog nu att antidepressivan har gått ur kroppen och att den där djävulsångesten har blivit mindre. Men nu har jag hela tiden en medium ångestnivå, även om jag har tagit lungnande medel. Jag tror att det beror på att de negativa tankarna har blivit starkare. Mitt självförtroende har helt försvunnit. Jag har gått upp i vikt så jag hatar min kropp. Jag är oproduktiv. Alla har börjat plugga igen eftersom den nya terminen har börjat och jag sitter hemma och känner mig bara misslyckad. Framtiden ser svart ut just nu. Och så känner jag mig som jag är till besvär för alla. Jag är rädd för att träffa mina vänner eftersom jag inte vill att de ser mig i det skicket jag är just nu, jag gråter ju konstant och är ibland helt apatisk. Men jag ska tvinga mig att träffa folk innan jag har helt isolerat mig, jag har ju inte träffat en enda vän sedan mitten av december. Jag är bara så jävla rädd att förlora de få vänner jag har eftersom de inte orkar med hur jag mår, speciellt därför att det inte kommer att förbättras inom en kort framtid.

Det har varit självklart också strul igen med psykkontakterna och allt. Från psykavdelningen skulle jag har fått två recept och de hade glömt bort det så Anders fick ringa dit. Jag ska ju egentligen trappa ner på mina lugnande men jag har inte fått någon ersättning för dem än så jag tors inte. Jag har nu Sobril/Ocsascand hemma för kanske en månad (om jag då tar 45 mg om dagen, just nu försöker jag med 30 eftersom jag inte är ensam hemma). Så det var en lättnad att jag fick några tabletter till. Dessutom skulle jag egentligen har haft ett möte med min terapeut för första gången igår men hon var sjuk så mötet blev inställd. Och jag har ingen aning när jag kommer att få en ny tid. Det känns inte bra det, jag behöver en psykkontakt just nu!! Jag har ställt mig frågan om jag egentligen är helt öppen för en terapi. Jag är väldigt beskyddande när det gäller vem jag är, jag har svårt att ta till mig saker som ska förändra mig eller mitt beteende. Dessutom är jag ingen människa som tycker om att blotta ut sitt inre. Jag har aldrig riktigt pratat om hur jag mår eller vad jag tycker om mig själv. Den där självrannsakan. Jag måste verkligen säga till dem att jag är rädd för att jag kommer att ha det svårt med terapin och att ta till mig saker på grund av mina defensiva strukturer som jag har för att skydda mig själv. Eh. Jag vill nu gärna få en ny tid snart, jag orkar inte med att det inte händer något, att jag måste vänta i ovisshet.

Men tillräckligt med psyksnacket. Jag har faktiskt tränat de sista tre dagarna. Konstigt nog bröt jag alltid ihop efteråt. Men det känns ändå bra och jag ska träna innan lunch idag också. Jag har ju gått upp i vikt så jag har inget val. Jag har varit utomhus (!!) igår och i förrigår. På måndag var min mamma och jag i Skärholmen eftersom jag hade ett bankärende (som självklart ledde till strul också) och så var vi och handlade. Igår var vi på Coop och handlade lite (att gå och handla med min mamma tar flera timmar, hon måste titta på var enda grej haha). Så jag har i alla fall aktiverat mig lite. Idag stannar jag dock hemma. Jag ska träna, färga håret, kanske städa lite, läsa och skriva brev. Jag ska hålla mig upptagen. The end.

Jag lyssnar på Deine Lakaien eftersom de alltid lugnar ner mig. Veljanovs röst är så vacker att den får mig drömma. Idag kommer min mamma. Jag kom precis på att jag inte har åkt tunnelbana i nästan en månad. Jag undrar hur det kommer att fungera, alltså om jag får panikångest eller något. Jag känner mig så misslyckad om jag nu tänker på det. Jag fungerar inte alls som en normal människa längre.

Jag har i alla fall tränat idag, en hel timme. Jag tors inte väga mig, men jag måste ha gått upp en hel del när jag var på djävulsmedicinen Zoloft. Så oschysst! Jag känner dessutom att min kropp kräver mina lugnande medel. Jag har fortfarande en hel del av dem hemma och det finns en recept kvar som jag ska hämta ut idag. Sedan är det slut med dem. Skrämmande!!

Eh, annars har jag egentligen inte mycket att berätta. Jag såg den tyska filmen "Mein Kampf" igår kväll. Den handlar om Hitlers ungdomsår i Wien och hur han försöker bli en erkänt konstnär men blir allt mer paranoid och sedan blir den Hitler alla vet om. Götz George spelar en oerhörd bra jude Schlomo. Filmen var verkligen fast att symboliken och referenserna ibland var lite för uppenbara.

Okej, snart är det dags för lunch och sedan att åka och hämta min mamma från busshållplatsen. Jag vill egentligen bara gömma mig under min filt i min säng. jag vill försvinna och inte vara till besvär längre. Men, fan, ska kämpa på!

Jag fick gå hem från avdelningen idag. Så den här gången behövde jag endast stanna några få dagar. Längre hade jag förmodligen inte stått ut att vara där ändå. Man är så sysselös på en psykavdelning. Det enda man gör är att röka och att äta godis. Att vänta på sina mediciner och att prata med andra patienter. Det är ju egentligen ingen bra miljö för att må bättre. Så igår fick jag prata med överläkaren och övertygade honom att jag mår bättre om jag är hemma. Min mamma kommer på söndag och stannar i tio dagar. Så jag kommer ju bli "övervakad" på något sätt. Dessutom fick jag slutligen lägga av med djävulsmedicinen Zoloft. Det är en antidepressiva från helvetet!!

Efter jag hade kommit hem hade jag en halvtimme för att andas ut och sedan fick jag gå till psykmottagningen i Fittja för att träffa en terapeut och en läkare, för att få en diagnos och en handlingsplan. Läkaren träffade jag egentligen bara tio minuter, han verkade rätt stressad. Men han pratade koncist och gav mig raka svar. Diagnosen lyder borderline personlighetsstörning (emotionellt instabil personlighetsstörning) i samband med fobisk personlighetsstörning och en lätt tvångssyndrom plus posttraumatisk stresssyndrom. Det huvudsakliga är dock borderline eftersom de andra på något sätt i denna sjukdom. Han ville sjukskriva mig för en längre tid men jag vill avvakta eftersom jag kanske har kraften att plugga en eller två kurser i slutet av vårterminen. Jag kommer att träffa en terapeut en gång om veckan och dessutom väntar jag på att kunna börja i ett slags arbetsterapi. Och senare (mycket senare, vi pratar om förmodligen år) blir ett annat slags terapiform som kallas för DBT. Medicineringen skärs ner, speciellt på de lugnande medel, inga mer Sobril (alltså jag ska trappa ner på dem) och det blir att försöka andra lugnande medel då. Inga antidepressiva. Det enda jag får behålla som det är är sömntabletterna.

Jag vet inte hur det hela känns nu. Det känns overkligt. Jag uppfyller åtta av nio kriterier för borderline, det krävs endast fem för att få diagnosen. Så det finns väl ingen tvivel om saken. Men jag har lärt känna en massa folk på avdelningen som har borderline och jag lovar, deras liv är helt förstörda. Jag ska nu alltså kämpa för att bli stabilt (jag blev tillsagt att jag tillhör den röda gruppen, alltså de mest instabila och akuta patienterna). Jag är egentligen chockad. Och ledsen. Det här ju ingen "lätt" diagnos. Men samtidigt är det skönt att veta. Nu vill jag bara sova. Jag har sovit dåligt på avdelningen och så var jag på högspänning hela dagen. En sak jag har lärt mig igår av en fantastisk mentalskötare: Det enda som är viktigt är jaget i nuet! Och NU vill JAG vila.

Jag är så trött, trött på allting och trött eftersom en kvinna i mitt rum hade mardrömmar under natten och skrek en hel del så jag fick inte mycket sömn. Igår på sen eftermiddag blev jag inlagd på psyket igen. Jag fattar egentligen fortfarande inte riktigt varför. Okej, jag förstår det men jag vill inte medge det. Jag har ingen kontroll över mina impulser just nu och eftersom jag har den starkaste ångesten jag någonsin haft så är det nog bäst att jag stannar här under några dagar. På fredag har jag ju äntligen en tid hos en psykiater i öppenvården och på söndag kommer min mamma på besök och stannar i tio dagar.
Jag har inte haft ett läkaresamtal här än men jag kommer definitivt att säga att jag antingen vill bli utskriven på fredag, lördag eller måndag. Längre än det stannar jag inte här. Jag har träffat redan en hel gamla bekanta som alla är inlagda igen också. Det verkar mer och mer som inläggningen på psyket är inträdebiljetten till en ond cirkel. Skönt känns det i alla fall inte.
Jag har hamnat i ett rum med tre andra kvinnor som alla får elektrochockar så de är sömniga mest av dagen. Inget bra sällskap det. Men som sagt, jag fattar jatt ag behöver ett slags övervakning just nu. Men jag satsar allt på öppenvården nu och ska kämpa! Mitt mål är att klara av min ångest, mina självmordstankar och mina självskadetankar själv. Att jag har kontroll igen. Och jag vill fan hålla mig ifrån Sobril, Ocsascand och alla dumma antidepressiva.
Bah, jag är så trött. Kanske sova en timme innan det är lunch. Och sedan kanske duscha. Känner mig som en jävla äckel som springer runt i sjukhuskläder. Anders kom med några kläder på morgonen så jag ska nog byta. Men först: sova!!!!

Alltså den här veckan var verkligen hemsk! Jag är så glad att det är måndag imorgon, ny vecka, ny början, nya krafter? Jag får hoppas det! Idag försöker jag att sysselsätta mig med saker hela tiden för att inte låta ångesten ta överhand. Än så länge fungerar det. Jag har spelat dumma online-spel. Jag har skrivit klart ett brev. Jag har tittat på en film. Men den värsta ångesten har under sista tiden alltid kommit på eftermiddagen så vem vet hur jag mår om någon timme.

På fredag hade jag ett sammanbrott igen. Jag vet faktiskt inte hur precis det gick till men jag hade i alla fall tappat kontrollen igen och storgrät och skakade och var helt borta i tankarna. Så Anders ringde till psykjouren igen som bad oss att komma dit (igen). Jag pratade med en väldigt ung läkare som fattade att jag inte ville bli inlagd. Han sa att de ska övervaka situationen genom att boka ett återbesök. Det var allt. Och för det åkde vi dit.

Igår hade jag igen väldigt stark ångest och låg i sängen nästan hela dagen. Och när jag ville sysselsätta mig med något (skriva ett brev) så blev det bara värre. Det hela slutade med att jag skar mig med en kniv på armen två gånger. Anders blev skrämd och ringde till jouren och så vart det samma visa igen. Att åka dit. Vi behövde vänta lite mer än en timme. Det enda intressanta var att en psykotisk kvinna satt med oss i väntrummet. Jo. Hur som helst, träffade en jourläkare (jag har träffat allt för många olika läkare) och jag behövde berätta hela min situation och historia igen. Jag undrar om de inte har en journal någonstans? Jag tröttnar på att alltid behöver tala i en halvtimme om vad som egentligen är läget. Hur som helst, den här läkaren kom fram till att jag har för mycket antidepressiva i kroppen (den ena har en halveringstid på typ fyra veckor så den har jag fortfarande i kroppen och den andra har fått en för stor dos i början). Och därför har jag så stark ångest och så starka impulser. Så jag ska nu bara ta hälften av antidepressivan och ska på återbesök imorgon. Jag är så irriterad på allting!!!

Jag börjar seriöst tröttna på allting kring mina psykiska besvär. Mest har jag dock tröttnat på min ångest för att träffa andra människor. Jag har blivit en eremit. Inte skönt det. Dessutom har jag en stor sötsug sedan jag har börjat med den nya medicinen och har mitt ätande inte under kontroll. Det här kommer inte att sluta bra.

På tisdag fick jag plöstligt den största ångesten jag någonsin har haft medan jag lagade mat. Jag fattade inte vad som hände egentligen. Jag vill såra mig själv, skada mig själv, ta livet av mig. Jag stod inte ut längre. Jag tittade på ett kniv jättelänge men tog en gaffel istället och högg mig i armen med den några gånger. Konstigt nog så lättade det ångesten. Men jag hade gått över tröskeln. För första gången i mitt liv har mina tankar blivit till handling. Jag tog en lugnande tablett strax efteråt. Men jag vart rejält ledsen och besviken på mig själv. Jag har haft en sådan ångest några gånger till sedan dess men dessa gånger hade jag mig själv mer under kontroll, la mig i sängen eller stirrade på TV:n. Bara bort från köket. Jag vet inte om denna stegrade ångesten är en biverkning av den nya antidepressivan jag tar. Hur som helst, utslaget har inte blivit bättre och det som hade hänt, hade skrämt Anders självklart också så han ringde till psykjouren och tjatade så länge på dem tills jag fick en tid.

Idag klockan 10 träffade jag alltså en läkare hos psykjouren. Hon var jättesnäll och såg på en gång att jag hade en allergisk reaktion i ansiktet. Jag sa hela tiden att jag inte ville bli inlagd igen så hon höll med om det. Jag fick (självklart) nya mediciner igen, nu tar jag två olika lugnande. 10 mg Sobril och 10 mg Atarax tre gånger om dagen. Jag ska fortsätta med antidepressivan, stämningsstabilisatorn och sömntabletterna. Hon sa att biverkningar skulle försvinna inom de närmaste veckorna och effekten av antidepression skulle börja kännas snart också. Vi får hoppas det. Om 8 dagar träffar jag ju psykiatern i Fittja. Han kommer förmodligen säga helt andra saker. Haha. Det hela är så löjligt.

Hur som helst, vi var ju i Flemingsberg så vi gick till affären Pulsen, bästa affären i hela världen! De har så många erbjudanden, man vet inte vad man ska köpa först. Jag köpte kring 3 kg choklad tror jag haha. Och godis. Och hårinpackning. Jag mår nästan illa av alla godis jag har ätit idag. Jag måste fan ta mig i kragen igen - det där godissuget är ju inte normalt!! Jag tors inte ens väga mig. Och för att träna är mest jag för trött och seg på grund av tabletterna. Jag har tränat två gånger den här veckan och imorgon ska jag också göra det. Yesbox.

Mina inlägg är mest gnälliga nuförtiden och så handlar de mest om mina psykiska problem. Jag ber om ursäkt. Jag ska komma på mer roliga saker att skriva om. Snart. Jag kan berätta att jag håller på att läsa tre böcker just nu så om omkring en vecka kommer nog ett nytt litteratur-inlägg. Nu ska jag faktiskt gå och läsa lite. Jag har nämligen redan tagit den ena sömntabletten och börjar känna mig lite dåsigt.

 

Romanen „Der Zauberberg“ är inte en typisk Thomas Mann-skapelse. Den skiljer sig på många sätt från hans andra verk. Visst finns det en hel del realistiska inslag och han påpekar felen i samtidens samhälle men samtidigt har denna roman också ett syfte. Den skall vägleda unga människor att hitta den rätta livsinställningen. Det är alltså en så kallad Bildungsroman som är formad av realistiska inslag. Om nu boken verkligen kan betraktas som en Bildungsroman står jag dock tveksamt till. Säkert, en hjälte lämnar sin hemstad, hamnar på ett sanatorium i Schweiz och lär känna kärlek, politik och olika tvister. Han är lärjunge till två män som visar upp motsatta livsinställningar. Men slutet av romen är helt olikt ett slut som man förväntar sig av en Bildungsroman, det är raka motsatsen.

 

Tysken Hans Castorp åker till ett sanatorium för att besöka sin sjuka kusin Joachim Ziemßen. Men som ödet vill så stannar han bland Alperna eftersom huvudläkaren upptäcker en sjukdom hos honom. Det mesta av historien utspelar i själva huset och ibland ute i den snöiga omgivningen. Castorp träffar på en hel del olika människor som mer eller mindre gör intryck på honom.

 

De viktigaste personerna runt Hans Castorp är nog Settembrini, Naphta och Clawdia Chauchat. Settembrini är humanist, intellektuell, upplyst, frimurare och ser sig själv som den unge Castorps mentor. Naphta (som utseendemässigt påminner mycket om Georg Lukácz) är raka motsatsen till Settembrini. Han är jesuit, negativ inställt, kommunist men samtidigt anarkist. Många sidor i boken innehåller djupa diskussioner mellan dessa två män i närvaro av Castorp. Vem nu får författarens bifall kommer egentligen aldrig fram, deras vänskap och samtidigt fiendskap slutar på ett väldigt egendomligt sätt. Clawdia Chauchat är kvinnan som fångar Castorps uppmärksamhet och också med henne har han diskussioner, men inte om politik eller filosofi utan om kärlek.

 

Ett väldigt konstigt inslag är det magiska som kommer fram rätt sent i romanen. Men eftersom boken kallas ju för det förtrollade berget var det inte helt oväntat. Dessa inslag speglar också dåtidens intresse för det magiska som då står i motsats till båda den upplysta, vetenskapstrogna Settembrini och jesuiten Naphta.

 

Språket är långt ifrån enkelt. Meningarna är långa, ibland längre än en hel sida. Dessutom består boken av mer än 900 sidor varav 60 är på franska. Han använder sig av intertextualitet och referenser och utan ett slags förkunskap om olika filosofiska och politiska teorier och historia förstår man nog inte hälften av konversationerna i romanen.

 

Den största frågan jag ställde mig efter läsningen var frågan om genre. Det är nog en parodi av en Bildungsroman. Men samtidigt är språket och intertextualiteten tydliga modernistiska inslag. Det finns en tendens som pekar mot realism genom långdrivna beskrivningar av situationer och diskussioner. Men de magiska inslag då? Kanske magisk realism?

 

Det var definitivt en intressant läsning men också en väldigt svår sådan. Det är ingen bok man bara slukar av nöje utan det är en bok som ger en njutning på ett intellektuellt plan. Som litteraturvetare skulle jag gärna tolka detta mästerverk men det är förmodligen stoff för minst två doktorsavhandlingar.

 

 

Jag är så seg och trött hela tiden. Jag skulle kunna sova hela dagen. Jag försöker ju gå upp klockan 8 varje dag men jag somnar alltid om. Så irriterande! Den nya antidepressivan gör konstiga saker med min kropp och min hjärna. Det känns rätt otäckt. Men jag har ju ingen läkare som följer upp mig just nu. Han från avdelningen har nog skrivit ut medicinen till mig men det går inte att nå honom. Och jag har inte träffat någon läkare i Fittja än. Jag har ingen aning hur jag alltid hamnar i sådana omöjliga situationer. Jag har ringt till en massa ställen men alla säger att någon annan bär ansvarat för mig.

Så jag sitter hemma och är rädd för biverkningar. Jag har fått en äcklig och skrämmande utslag med eksem i ansiktet. Jag har ibland jättesvårt att se, allting blir dimmig för mig. Jag är trött och seg hela tiden. Jag har perioder av apati då jag bara stirrar och egentligen inte fattar vad som händer kring mig. Jag har plötsliga ångestattacker. Jag har ett lock på känslorna ibland, jag blir helt känslokall, kan inte skratta eller gråta. Jag har hemska tankar om självmord och att skada mig själv. Jag har gått upp 3 kg inom en vecka. Jag har ibland ingen hunger eller apetit alls och sedan kan jag hetsäta. Jag är yr. Jag har koncentrationssvårigheter. Jag har ingen ork att göra någonting och är rädd för att träffa andra människor. FAN!

Den 28:e träffade jag terapeuten i Fittja igen och hon ställde hundratals frågor igen. Efteråt fattade jag att alla dessa frågor hade med borderline att göra. Det skrämmer mig! Hur som helst, jag har en tid den 14:e med henne och en läkare och då ska de ge mig en diagnos och säga vilken medicinering och terapi de kan erbjuda mig. Så det är det som jag har som mål. Att stå ut tills den 14:e.

De första dagarna i januari har varit sega. Jag tittade allt för mycket på TV. Jag sov. Och jag försökte läsa lite. Inget spännande där.