Miss Zombilicious - annorlunda

 

 

Henry James‘ ”Portrait of a lady” är en av de mest framgångsrika romanerna från den viktorianska eran och har även idag en stor signifikans för vår förståelse av just denna tid. Frågan som ställer sig är om man nu ska tolka och förstå boken på ett relativistiskt sätt eller om man ska kritisera den utifrån vår tids perspektiv. Dessa två sätt att läsa boken leder nämligen till olika resultat.

 

Romanen handlar om den amerikanska tjejen Isabel Archer som har ärvt en stor summa pengar och bestämmer sig för att följa en släkting till Europa för att utforska den gamla världen. Hon reser till England där hon spenderar en lång tid på sin mosters gods och blir goda vänner med sin kusin Ralph. Hon lär känna adeln (främst Lord Warburton) och engelsmännens sed och vanor. Hon reser till Italien där hon träffar på en mystisk och intressant man vid namnet Osmond som hon så småningom förälskar sig i. Ingen större sak egentligen. Men äktenskapet mellan dessa två är ett resultat av en intrig av Madame Merle, en stark kvinna som håller många trådar i handen. Osmond visar sig vara en egoistisk och lömsk man som kontrollerar den frihetssökande Isabel. När hon har möjligheten att fly från sitt äktenskap bestämmer hon sig för att stanna istället för att följa sina instinkter. Om hon nu stannar för den sociala lagens skull eller för kärleken till Osmonds dotter är en öppen fråga.

 

Romanen speglar den viktorianska tiden med alla dess sed, vanor, sociala lagar och föreställningar. Det beskrivs skillnaderna mellan den nya världens framåtskridande idéer och den gamla världens konservativa grund. Det är som en clash mellan två kulturer ibland. Dessutom beskrivs hur de rikare engelsmännen lever sina liv medan det vanliga folkets villkor helt bortglöms. Adeln har fortfarande sin ställning kvar men kapitalisterna är på frammarsch och har mer inflytande än den gamla eliten. Den nya världens idéer har alltså redan tagit några steg i det engelska samhället. Det typiska temat i romanerna från den viktorianska tiden är just att resa och att utforska främmande länder (se till exempel Bram Stokers ”Dracula”). Så James följer denna tradition. Men han använder sig inte av ett kolonialistiskt perspektiv, han vill inte framhålla att en av världarna är bättre. Vad han gör är att nästan nitiskt beskriva utan att döma för mycket. Han visar de positiva och de negativa sidorna av både världarna. Så under den viktorianska tiden var denna roman nog väldigt speciellt för läsarna. Så här kan man tolka romanen ur ett relativistiskt, historiskt perspektiv.

 

Men det finns också ett annat sätt att läsa romanen, nämligen ur ett feministiskt perspektiv. Det är fruktansvärt hur kvinnan beskrivs i denna roman. Isabel får inte bara ett frieri utan tre vilket kan anses som en anspelning på att hon är lösaktig (igen: typiskt drag i viktoriansk litteratur). Hon har pengar men det betyder inte att hon har makt eller frihet. Hon är endast en del i en intrig, hon har ingen egen röst. Hon berövas sin frihet utan att ens ha kunnat smaka på den. Hon har inga valmöjligheter. Hon måste stanna i ett äktenskap där hon kvävs bara därför att det är det som förväntas av en kvinna. Så den frihetssökande kvinnan blir fången i en bur och nyckeln till denna bur har patriarkatet i handen. Hon blir en del av den gamla världen. Dock får det inte glömmas att det finns två starka kvinnor i romanen: Madame Merle och Isabels journalistvän. Båda kommer från Amerika, alltså den nya världen, och har lyckats att hålla fast vid sina framåtskridanden kvinnoideal.

 

Jag hade svårt att läsa boken ur ett historiskt perspektiv. Jag störde mig redan i början på att kvinnan anses mest vara ett redskap än en människa. Och slutet av romanen gjorde mig arg. Dock hade jag inte förväntat mig mycket annat eftersom Henry James är känd som chauvinist.

 

Jag började lyssna på Joy Division när jag var 13 år gammal. Jag fick en kasset av en kompis som var punkare och egentligen endast lyssnade på tysk underground punk. Men hon hade upptäckt den engelska musikscenen och blev allt mer intresserad av postpunk. Jag lyssnade under den tiden på antingen pojkband eller britpop. Men Ian Curtis röst hypnotiserade mig, jag lät mig dras i hans mörka universum och jag kunde känna hans smärta. Ibland gick det inte ens att lyssna på några låtar eftersom de ledde till smärta och gråt. Nuförtiden, efter över 15 år som Joy Division fan, har jag fortfarande svårt för några låtar. Jag blir alltför ledsen och kommer alltför nära denna mörka plats som Ian befann sig i.

 

Boken Touching from a distance riktar ett ljus på just denna mörka plats i Ians själ. Frågorna man har kring hans liv, hans känslor och hans lidande besvaras inte alltid men man får en mer övergripande bild av vem denna underbara man från norra England egentligen var. Boken är vinklad eftersom den skrevs av hans fru Deborah som inte alltid har varit närvarande i hans liv och som Ian oftast inte lät komma nära sig. Filmen Control byggs på boken och på många sätt är filmen bättre än biografin. I filmen förmedlas en känsla som boken ibland inte kan frambringa på grund av författarens subjektiva känslor.

 

Boken beskriver dock Ians lidande samtidigt som läsaren kan bli allt mer frustrerad över att ingen hjälpte honom. Alla varningstecken har varit där och även om Ian inte ropade för hjälp utan allt mer stängde in sig, hade man kunnat göra något. Men för de flesta människorna i hans liv var framgångarna av bandet viktigare än hans fysiska och psykiska hälsa. Bara genom att lyssna på och läsa låttexterna hade man ju förstått att mannen var fången i letargi, i en depression, i hjälplöshet. Att koncentrera sig på just vad som ledde till Ians självmord är kanske ett inskränkt perspektiv men är det inte det som är själva poängen med en biografi? Att beskriva vad som hände i en människas liv tills denne dör?

 

Man får en bild av en kreativ, lite självcentrerad, mogen men samtidigt envis, ensam men samtidigt social, smart och lidande människa. Han krävde bekräftelse men fick denna från fel människor. Han letade efter en själsfrände, han ville bli accepterad och respekterad. Men medicinerna förändrade honom, epilepsin förändrade honom, bandet och succén förändrade honom. Frågan är dock: Hade det varit bättre för honom om han hade överlevt?

 

Boken skrivs ur ett enda perspektiv och även om andra personer ur Ians och bandets krets kommer till tals så får man en känsla av hämnd. Som om Deborah ville ta hämnd på Annick. Att hon ville stå själv i centrum. Allting måste alltså tas med en nypa salt. Ändå förmedlar boken en känsla av hur det var under 1970-talet, hur musiken skapades, hur hela scenen hängde ihop och makten låg i endast ett fåtal händer. Ian Curtis var för dessa makthavare inte en människa utan en guldgruva.

Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar -- på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng -- med nejlikor våren
skall henne beså.

 

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! -- i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.

 

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.


(som tillägg till mina tankar kring livets mening igår)

 

Ibland älskar jag att läsa böcker flera gånger, man upptäcker alltid någonting nytt, man hittar detaljer som man under första läsningen inte hade uppmärksammat eftersom de inte bidrar till huvudhandlingen. Bram Stokers roman är ju en av klassikerna och historien har varit underlag för många filmer (den bästa av dessa adaptioner är Todd Brownings ”Dracula” med Bela Lugosi.!)

 

De flesta känner nog till historien. Den unge advokaten Jonathan Harker åker till Transsylvanien för att hjälpa Greve Dracula att förbereda sin flytt till England. I Draculas slott händer en hel del märkliga ting och Harker behöver fly stället. Hans förlovade Mina och hennes vän Lucy är i England då greven anländer med ett skepp och det tar endast en kort tid tills Lucy insjuknar. Hon får hjälp av Dr Seward och Van Helsing, hennes fastman Arthur och amerikanen Quincy. Men hon dör och de behöver döda hennes kropp en gång till eftersom hon hade blivit vampyr. Nu börjar romanen inrikta sig på jakten på greven Dracula, för att besegra ondskan. Man knyter ihop de olika historierna och kunskaperna och närmar sig allt mer Dracula. Mina blir biten av vampyrkungen och börjar må allt sämre. Nu beger sig hela sällskapet till Östeuropa för att döda den onda greven. Efter en lång jakt genom skog, vatten och väg hittar de grevens kista som transporteras av ett gäng zigenare. Dracula dödas och Mina blir människa igen.

 

Det som mest tilltalar mig med romanen är dess stil. Jag har alltid haft en kärlek för brevromaner och denna roman kan nog kallas för en brevroman. Den utgörs av huvudpersonernas dagboksinlägg och brev. Det finns alltså flera perspektiv på händelserna. Dessutom får man veta om allt utanför huvudpersonerna kunskap genom tidningsartiklar.

Romanen är inte lika kuslig som man kanske förväntar sig. Men den är på något sätt ett dokument för olika vidskepelser och tidens anda. Om verkliga historiska händelser ligger till grunden av romanen är nog inte bevisat, det finns endast några indikationer som pekar mot olika kända personer och situationer. Det finns några negativa ting att anmärka. Även om boken innehåller olika perspektiv så används alltid samma stil så man får inte känslan av att olika personer har skrivit dessa brev och dagboksinlägg. Dessutom saknar jag Draculas perspektiv. Även om han är den onde så hade det varit intressant att få veta om hans bakgrund, hans perspektiv.

 

Boken kallas för klassiker och sådana är nog alltid värda att läsa. ”Dracula” är den mest kända vampyrromanen och skiljer sig på många sätt från de mesiga vampyrporträtten i dagens litteratur. Det finns ingen mörk romantik, ingen dödslängtan, inga rebelliska ungdomar. Läs Bram Stokers ”Dracula”!

 

 

Jag har funderat mycket om vad jag skulle kunna säga om Stephen Frys „The Liar“. Jag hade förväntat mig alldeles för mycket av denna författare. Jag älskar nästan allt som Stephen Fry har gjort. Han är en väldigt bildad människa som uttrycker sig på ett vackert sätt. Men den här romanen. Jag blev väldigt besviken. Jag tror inte att jag någonsin har läst en sådan förvirrande och ostrukturerad roman. Det fanns några roliga delar men jag är nog inte den rätta läsaren för att kunna identifiera sig med någon av karaktärerna.

 

Romanen handlar om Adrian Healays liv. Han är student vid Cambridge universitet och bygger sitt liv och sin akademisk framgång på lögner. Det är så långt jag har förstått storyn. Men sedan finns det en förvirrande blandning av beskrivningar av homosexuellt sex, diskussioner om akademiska teman (det verkade som om Fry endast ville visa hur mycket han egentligen vet, hur bildad han är), cricketspel, känslan av detektivroman (det var nästan som en dålig version av Dan Brown på några sidor) och ja, en hel del lögner.

 

Jag har ingen aning vad huvudtemat är. Jag har inte förstått varför det behövdes finna så mycket sex. Jag har inte kunnat följa tidslinjen, det gick fram och tillbaka utan att man blivit förvarnat. Vad som är sanning och vad som är lögn framgick aldrig för mig. Det kändes som en enda röra.

 

Jag är säkert på att andra kan uppskatta denna roman. Frys språkliga förmåga skiner genom. Det finns nog en del roliga referenser till det akademiska livet i England. Det finns förmodligen också mycket av Frys personliga erfarenheter i ”The Liar”. Intressant är nog det ordet jag vill använda för att beskriva denna roman. Intressant men rörig.

 

”Jane Eyre” är en fantastisk roman som handlar om det viktorianska England, om kärlek, sociala klasser, kvinnlig styrka, uppväxt, religion, plikter och framför allt om rättvisa. Charlotte Brontë bearbetar med denna historia sina egna erfarenheter och blandar dessa med uppfattningar om en kvinnas klass och ställning och en slutlig motbevisning av uppfattningarna. ”Jane Eyre” har kallats mycket: Bildungsroman, social kritisk och byronsk. Jag håller med alla dessa tolkningar men jag ser dessutom det kvinnliga som en central del av romanen. Feminismen var under den tiden ingen utbredd idé än men Brontë har definitivt velat att visa en kvinnas historia, en kvinnas styrka, en kvinnas stolthet.

 

Jane är en fattig föräldralös flicka som under de första år av sitt liv växer upp hos sin faster Mrs. Reed som inte uppskattar henne. Hon skickas till en flickskola med en väldig strikt och religiös föreståndare. Jane hamnar sedan som guvernant hos Mr. Rochester. Hon blir kär i denna man men bröllopet stoppas eftersom han redan är gift med en galen kvinna. Hon lämnar platsen och efter flera dagers liv som hemlös flyttar hon in hos tre syskon, däribland prästen och missionären John som vill gifta sig med henne. Hon ärver en förmögenhet av en morbror som hon delar med de tre syskon som visas vara hennes kusiner. Hon slutligen letar upp Mr. Rochester och allting slutar nästan lyckligt.

 

Romanen berättas utifrån ett jag - perspektiv, Jane Eyre förtäljer sin livs historia. Rösten är stark och även om flickan och kvinnan blir förtryckt och illabehandlad så förlorar hon aldrig sina övertygelser och sitt självförtroende. Jane är en klipsk, kreativ och bildad kvinna som hyser respekt för alla slags människor. Hon ifrågasätter de sociala klasserna, kvinnans ställning och religionens överhet. Alla andra personer i romanen är delar av hennes mognad, varje möte ger henne en fräschare perspektiv på livet och hon förstår snabbt vem som är bra för henne och vem hon behöver undvika. Den centrala relationen är den mellan Jane Eyre och Mr. Rochester. Han är den enda som kan skaka om hennes värld, som låter henne ifrågasätta sina djupaste övertygelser, som ger henne en kroppslig känsla och som uppfattar henne som en kvinna och inte endast ett verktyg. Mr. Rochester står i mycket i motsats till den övre klassen han tillhör.

 

Språket är vackert. Brontë har lagt mycket möda till att utforma meningarna till konstverk, att leta efter de bäst passande orden. Religionen spelar nog en rätt stor roll i romanen men då måste man acceptera den historiska kontexten, under början av 1800-talet visste man inte bättre än att lita på Gud när det gäller de flesta beslut.

 

En vacker roman. En stark roman. En kvinnlig roman. En roman som skapar spänning, som kritiserar, som diskuterar, som ger hopp och som läxar upp. ”Jane Eyre” ligger just nu definitivt bland mina topp 20 av alla böcker jag någonsin har läst.

 

Den korta romanen „Sjömannen som föll i onåd his havet“ av Yukio Mishima är en berättelse om kärlek, om heder, om manlighet, om sjömännens drömmar, om rivalitet och om brutalitet. Berättelsen äger rum i Yokohama där den 13-åriga Noburu bor med sin mamma Fusako, en änka. Hon äger en exklusiv butik och är en självständig kvinna. Noburu tjuvkikar oftast på sin mor genom ett hål i väggen. En natt iakttar han hur sin mamma spenderar natten men en man, sjömannen Ryuji.

 

Så långt är historien inte särskilt invecklat. Men allting blir att mer komplicerat då de manliga huvudpersonerna kämpar med sin ideal. Noburu är del av ett gäng pojkar som har bestämt sig för att vara objektiv, utan känslor, kall och kalkylerad. Dessa ideal drivs långt och leder till brutala situationer. Ryuji är en sparsam människa som alltid har letat efter sin lycka på sjöss. Men han har nu bestämt sig för att försöka leva ett normalt liv, fast att han alltid har vetat att ett liv på landet, med en kvinna, skulle leda till sin död. När Noburu då börjar anteckna anklagelserna mot sjömannen, eftersom denne hade förrått sina ideal, drivs historien alltmer i en svart avgrund.

 

Romanen ger en kall känsla. Stål, skepp, hav, ensamhet, objektivitet. Positiva känslor blir nästan aldrig beskrivna. Detsamma gäller för det kvinnliga. Det känns som om författaren inte visste hur han skulle beskriva en kvinnas inre liv och därför verkade den enda kvinnan i romanen oftast väldigt stereotyp. Mishimas stil är manlig och det är också det romanen egentligen handlar om: det manliga. Det handlar om det hårda livet som sjöman men detta liv blir idealiserat. Det handlar om männens ideal, om männens makt, kontroll och kroppsstyrka. Det handlar om allt som skulle kunna beskrivas som traditionellt manligt.

 

Orsaken till att jag valde romanen var att jag hade läst om författaren. Han har tagit sitt liv genom harikiri och var en stark rojalist. Han har nog blivit galen till slutet och detta har kostat honom nobelpriset. Hans manlighetsideal kommer väldigt starkt till uttryck i berättelsen. Man behöver inte hålla med honom för att kunna njuta av denna intressanta men väldigt kalla roman.

 

 

Fjodor Dostojevskijs roman är en underbar blandning av diskussioner om moral, kärlek, tro och livets mening. Idioten handlar om furst Mysjkins inträde i det ryska societetslivet med alla dess intriger, lögner, ytligheter och moral. Det är en roman om det ryska sällskapslivet, en kritik på olika grenar av societeten. Dostojevskij har inte endast skapat karaktärer som passar i Rysslands 1800-tal utan karaktärer som kan användas som typer och som återfinns nästan överallt och genom alla tider.

 

Furst Mysjkin återvänder till Ryssland (St: Petersburg) efter ett längre tid hos ett sanatorium i Schweiz. På tåget träffar han Rogozjin genom vilken han lär känna vissa personer i högre kretsar. De viktigaste familjerna i romanen är familjen kring generalen Ivolgin, familjen kring generalen Lepantin och familjen kring Lebedjev. Fursten ärver en stor summa pengar och detta ger honom en bra ställning inom St: Petersburgs societetsliv och i salongerna. Han blir kär i den vackra men galna Nasstassia Fillipanova och senare i romanen visar han även känslor för Agalja, dottern till generalen Lepantin.

 

Det finns en allvetande berättare som ibland i nästan vänskapligt ton diskuterar händelser eller beskriver platser. Men det huvudsakliga i romanen är dialoger, möten, monologer och stridigheter mellan karaktärerna. Detta skapar för läsaren en livlig känsla av samhörighet med karaktärerna och själva utvecklingen.

 

Furst Mykjin är huvudpersonen i romanen och man följer honom från möte till möte. Han representerar det goda, det naiva, det snälla. Och det är på grund av hans goda väsen som han till slut går under. Han tror på allt som folk säger, han litar på olika människors berättelser och han försöker hjälpa när det går. Han kan nästan anses som den ryska Parzival. Han träffar på människor som alla följer egna intressen och försöker lura honom eller gör narr av honom på grund av hans goda och naiva livsinställning (därav ”idiot”). Men ändå hyser de flesta karaktärer stor respekt för honom. Männen framställs som ivriga soldater, kämpare, businessman och älskare. Kvinnor å andra sidan verkar för det mesta hysteriska, gråtfärdiga, ja, rentav galna. Det är den stora svagheten i romanen, kvinnor framställs endast i dåliga dagar utan någon större karaktärsutveckling.

 

Romanen kan tolkas på många olika plan: det psykologiska (galenhet, ångest, epilepsi förekommer i stor utsträckning), det samhälleliga (Dostojevskij har definitivt haft en kritik av samhället i huvudet när han skrev romanen), det mänskliga (kärlek, hat, intriger) eller också det politiska/ filosofiska (politik, filosofi, anarki, socialism, tro diskuteras flitigt bland karaktärerna).

 

Vad man än nu tycker om rysk realism så har den här romanen också en nyare, fräschare sida att bidra till denna genre. En sak som försvårade läsningen för mig var alla dessa ryska namn och smeknamn, det gick så långt att jag fick skriva ner en lista en karaktärerna för att komma ihåg vem som var vem. ”Idioten” är en fantastisk skriven roman med många olika perspektiv, attityder och människor. Jag kan dessutom rekommendera översättningen av Staffan Dahl som till och med i fotnoter förklarade aspekter som en icke-rysk läsare annars hade haft problem med.

 

Mycket har skrivits om den här romanen så jag såg fram emot att dyka in i Salman Rushdies magiskt realistiska värld. Självklart var jag mest intresserat av de kontroversiella delarna av boken som ledde till att det ligger en fatwa på författaren. Några av dessa delar fick mig att skratta eftersom de framhäver det löjliga med religion och dumheten i tron men mycket kontroversiellt tyckte jag inte att de var, och de innehar dessutom inte huvudhandlingen av boken, de bidrar nästan ingenting till själva historien. De endast framhäver de poäng som Rushdie ville visa med romanen. Men låt mig först sammanfatta innehållet.

 

The Satanic Verses handlar om huvudpersonerna Saladin Chamcha och Gibril Farishta, två indiska muslimer, båda skådespelare (den enda jobbar med sin röst, den andra är av de stora Bollywood stjärnorna) som överlever ett terroristdåd på ett flygplan. De var på vägen till England och där också där som huvuddelen av historien utspelar sig, i självaste London. När de på något sätt har återuppstått från de döda börjar de plötsligt förvandlas, den ena till ängeln Gabriel, den andra den Shaitan, djävulen. De hamnar i olika kärlekshistorier, i olika fejder mellan invandrarna och staten och lever sina liv ifrån varandra. Ängeln har drömmar om den gamla tiden där islam grundades, om pilgrimsfärder och fantastiska imaner. Han blir sinnessjuk medan djävulen blir allt mänskligare. De hamnar mitt i stora rasrevolutionen i London och det är där de knyter bandet till varandra igen. Boken slutar i Bombay, där den ena återförenas med sin far som sedan dör och den andra begår självmord.

 

Så vad handlar boken om? Den vill framhäva motsatserna mellan det goda och det onda, mellan tro och vetenskap, mellan drömmar och verkligheten, mellan kärlek och åtrå, mellan det gamla och det nya, mellan invandrarna och engelsmännen, mellan filmvärlden och det verkliga livet. Först så kan man vilseleddas av de klara gränserna mellan dessa motsatserna som dras i början av boken, speciellt motsatsen mellan de två huvudpersonerna, men med historiens gång blir allt mer invecklat så att gränserna blir suddiga. Vem är den gode? Vem är den onde? Vad är sanningen, empirin eller tron? Och jag tror att det är det som Rushdie ville säga (jag tror på Adorno och Lukács som både säga att varje litterärt verk har en uppgift i den samtid den skapas),  att det vi tror om varandra inte är sant. Att verkligheten är komplicerad och inte kan uppdelas i ett ”vi” och ett ”de”. Han ville skildra det hårda livet som invandrarna i London fick utstå. Hur svårt det är att hitta sin identitet i en värld utan att förlora kontakt med den gamla världen man kommer ifrån. Det moraliska som i romanen finns i form av det magiska/det fantastiska är alltså lika viktigt som den realistiska skildringen.

 

De kontroversiella delarna i romanen förekommer i form av drömmar, drömmar som Gibril har och som driver honom till vansinnet. I många av dessa drömmar är han då ärkeängeln Gabriel som talar med profeten Mahund (som står nog för Muhammed), och handlar om hur ängeln egentligen inte ha en vilja utan att det alltid var profetens egna idéer, att han utnyttjade idén av syner för att kunna styra människor efter sin egen vilja. Hela början av islam beskrivs här som ett Sodom och Gomorra, som en enda röra. De kontroversiella satansverserna som enligt några forskare fanns i början i koranen men senare togs bort, är några rader som tillåter de troende att tillbe tre kvinnliga gudar, ett slags kompromiss som Muhammed behövde ingå. Dessa verser och ifrågasättandet av Mahund trovärdighet när det gäller uppenbarelserna från Gud förekommer på ett väldigt påtagligt sätt i dessa drömsekvenser.

En annan del som befattar sig med den muslimska tron är historien om pilgrimsledare Aisha som leds av Gabriel för att leda en hel by på en vandring till Mekka, genom sjön som då skulle delas. Också i denna del förlöjligas tron.

En tredje del som jag anser är viktig för att förstå varför boken hatas av muslimer är en liten historia om en hämndlysten iman som lever i exil i Europa. Denna man påminner mycket om Khomenei, den iranska ayatollan som levde i exil i Paris under en tid.

 

 

Boken är värd att läsa, om inte den bästa romanen i genren magisk realism så är den nog lite finare än till exempel Rushdies Midnight’s Children. I The Satanic Verses använder sig Rushdie av en hel del hänvisningar och intertextualitet (inte endast när det gäller koranen), det är hänvisningar till stora poeter och filosofer, och ett slags kritik på den samtida situationen i europeiska städer som London. En intressant bok, inte endast på grund av fatwan.

 

Romanen „Der Zauberberg“ är inte en typisk Thomas Mann-skapelse. Den skiljer sig på många sätt från hans andra verk. Visst finns det en hel del realistiska inslag och han påpekar felen i samtidens samhälle men samtidigt har denna roman också ett syfte. Den skall vägleda unga människor att hitta den rätta livsinställningen. Det är alltså en så kallad Bildungsroman som är formad av realistiska inslag. Om nu boken verkligen kan betraktas som en Bildungsroman står jag dock tveksamt till. Säkert, en hjälte lämnar sin hemstad, hamnar på ett sanatorium i Schweiz och lär känna kärlek, politik och olika tvister. Han är lärjunge till två män som visar upp motsatta livsinställningar. Men slutet av romen är helt olikt ett slut som man förväntar sig av en Bildungsroman, det är raka motsatsen.

 

Tysken Hans Castorp åker till ett sanatorium för att besöka sin sjuka kusin Joachim Ziemßen. Men som ödet vill så stannar han bland Alperna eftersom huvudläkaren upptäcker en sjukdom hos honom. Det mesta av historien utspelar i själva huset och ibland ute i den snöiga omgivningen. Castorp träffar på en hel del olika människor som mer eller mindre gör intryck på honom.

 

De viktigaste personerna runt Hans Castorp är nog Settembrini, Naphta och Clawdia Chauchat. Settembrini är humanist, intellektuell, upplyst, frimurare och ser sig själv som den unge Castorps mentor. Naphta (som utseendemässigt påminner mycket om Georg Lukácz) är raka motsatsen till Settembrini. Han är jesuit, negativ inställt, kommunist men samtidigt anarkist. Många sidor i boken innehåller djupa diskussioner mellan dessa två män i närvaro av Castorp. Vem nu får författarens bifall kommer egentligen aldrig fram, deras vänskap och samtidigt fiendskap slutar på ett väldigt egendomligt sätt. Clawdia Chauchat är kvinnan som fångar Castorps uppmärksamhet och också med henne har han diskussioner, men inte om politik eller filosofi utan om kärlek.

 

Ett väldigt konstigt inslag är det magiska som kommer fram rätt sent i romanen. Men eftersom boken kallas ju för det förtrollade berget var det inte helt oväntat. Dessa inslag speglar också dåtidens intresse för det magiska som då står i motsats till båda den upplysta, vetenskapstrogna Settembrini och jesuiten Naphta.

 

Språket är långt ifrån enkelt. Meningarna är långa, ibland längre än en hel sida. Dessutom består boken av mer än 900 sidor varav 60 är på franska. Han använder sig av intertextualitet och referenser och utan ett slags förkunskap om olika filosofiska och politiska teorier och historia förstår man nog inte hälften av konversationerna i romanen.

 

Den största frågan jag ställde mig efter läsningen var frågan om genre. Det är nog en parodi av en Bildungsroman. Men samtidigt är språket och intertextualiteten tydliga modernistiska inslag. Det finns en tendens som pekar mot realism genom långdrivna beskrivningar av situationer och diskussioner. Men de magiska inslag då? Kanske magisk realism?

 

Det var definitivt en intressant läsning men också en väldigt svår sådan. Det är ingen bok man bara slukar av nöje utan det är en bok som ger en njutning på ett intellektuellt plan. Som litteraturvetare skulle jag gärna tolka detta mästerverk men det är förmodligen stoff för minst två doktorsavhandlingar.

 

 

"Feuchtgebiete" av den i Tyskland levande brittiska författarinnan (och TV-profilen) Charlotte Roche är en roman som bryter med de sista tabun som finns. Jag vet dock inte om det var någonting som verkligen behövdes skrivas om. Romanen är ingenting för läsare som älskar komplicerade, vackra meningar och djupa, kryptiska ordspel. Det här är ingen "Blechtrommel". Ändå blev boken prisad av hela litteraturkanonen i Tyskland. Varför det? Eftersom det behövs någonting nytt efter postmodernism. Eftersom inga stora förändringar sker i litteraturlandskapet. Det stämmer kanske inte helt men klyftan mellan skönlitteratur och kommersiell litteratur har blivit större och Charlotte Roches roman är kanske en bro mellan de två världar.

Helen, en 18-årig kvinna, befinner på den proktologiska avdelningen av ett sjukhus, strax innan en operation. Romanen sker på två plan, för det första följer man Helens tid på sjukhuset och för det andra berättar hon om sitt liv. Eller kanske inte liv utan sitt förhållande till kroppsutsöndringar och det sexuella. Många gånger blir man äcklad, man blir chockad, man kanske söker en relation till ens egna erfarenheter. Det viktigaste i Helens liv verkar vara hennes förhållande till sin slida, att införa saker verkar vara en hobby. Men inte bara det. Utan också rumpan. Och hygienen som hon anser vara överskattad. Självklart finns det också en djupare plan, hennes förhållande till sina föräldrar och speciellt sin psykotiska mamma.

Jag tycker att boken var bra. Lite äcklig men bra. Det fanns ställen som jag gärna inte hade läst, ställen som är bara sjuka. Om man vill läsa något som på något sätt representerar den kvinnliga samtiden, kanske till och med den sexuella befrielsen, är den här boken förmodligen perfekt. Språket är nästan hela tiden talspråket och meningarna är korta. Det finns en känsla av dagboksroman. Det här är verkligen en intressant roman.

För en gångs skull har jag läst en självbiografi. Jag har för det mesta ett problem med sådana böcker eftersom de ofta inte innehåller sanningen och presenterar en förvriden bild av verkligheten ur ett subjektivt perspektiv. Men jag hade hört så mycket om den här boken så att jag inte kunde låta bli att läsa den.

Boken beskriver Jenna Jamesons väg från att vara del av dysfunktionell familj, över att vara strippare till att bli den största porrstjärnan någonsin. För mig förstärktes många av mina fördomar om porrscenen och dess förnedring av kvinnor men samtidigt visas också den sidan som många konsumenter glömmer, att man faktiskt kan bli rik av det. Hon har gått genom en svår barndom, blev misshandlat av alla sorts män och hittade sitt sätt att uttrycka sig genom sin kropp. Att börja porr bara därför att man vill hämnas på sin pojkvän är kanske inte det smartaste draget men hur som helst så var det hennes egna och fria beslut och det måste respekteras. Men det som slog mig mest var att hon egentligen i slutet av karrieren bestämde sig för att ta hela kontrollen. Innan dess förnedrades hon på många sätt och hon låtit det ske på grund av kärlek och eftersom hon var på droger. Den intressantaste anekdoten var för min del Jamesons förhållande till Marilyn Manson.

Vad man kan väl lära sig av boken är att man alltid ska respektera en människas beslut, hur dumma de än verkar. Varje människa sträver efter sina egna personliga mål och bara därför att jag inte ha som mål att bli rik och berömd på vilket pris som helst kan jag dock förstå varför andra människor, som Jenna, vill det. Att dessa människor på vägen till sitt mål tappar bort sig själva och måste genomgå förnedring och hån är självvald. Men en sak är säker, jag vill aldrig bli en porrstjärna.

Det är jätteskönt att ha börjat med litteraturvetenskap igen eftersom jag läser böcker jag under normala omständigheter inte hade hörts om. "Feberboken" av Stina Aronson är en sådan bok. Boken publicerades 1931, Aronson använde sig då av pseudonymet Mimmi Palm. Romanen är väldigt modernistisk genom sin blanding av prosa och poetiskt språk, speciellt dagboksformen påminner mig mycket om Marguerite Duras' "Älskaren", likadant temat, kärleken. Mimmi, en gift 32-årig små författare, blir bekant med Hugo, en 23-åring som är nyskapande. De börjar få brevkontakt (många av breven får man läsa) och Mimmi blir förälskat i den unge skalden, men inte på ett sexuellt sätt utan på ett intellektuellt. Hon blir sjuk av sin kärlek, passionen styr hennes dagar och hon vet varken in eller ut. Hugo å andra sidan beter sig nedlåtande mot den skrivande kvinnan och kritiserar mycket av hennes verk. Han vill en erotisk kärlek, han kan inte föreställa sig ett annat sätt att älska eller omgås med en kvinna. Mimmi vill dock lära sig av honom, vill utbyta tankar och erfarenheter. Historien får en vändning när hon beslutar sig för att resa till Paris där han vistas för att skriva ...

 

Boken är på ett sätt självbiografisk. Stina Aronson skrev brev under många år med Artur Lundkvist. De kom varandra väldigt nära och Lundkvist sa vid något tillfälle att det kunde ha blivit en kärlekshistoria mellan de två om inte Stina hade brutit kontakten. De breven som man kan läsa i romanen sägs vara autentiska, även själva Paris-historien förekom i verkligheten. En intressant sak är att Stina Aronson endast använde sig av en modernistisk stil i sina verk under den tiden hon hade kontakt med Lundkvist. Innan och efteråt var hennes böcker mer traditionella och senare blev hon känt för att vara en av de stora Norrlands-skildrarna.

 

Jag tyckte vädligt mycket om romanen. Man känner sig igen som kvinna och som "författare". Temat med den intellektuella kärleken gav mig mycket att tänka på. Visst vore det skönt att ha någon som inspirerar, som man kan lära sig av lika mycket som man kan delar av sina erfarenheter? Jag älskade stilen och formen av romanen, det var lätt att läsa och följa och det ibland poetiska språket och sedan igen psykologiska, inre utläggningar gjorde det hela till en spännande läsning. Rekommenderas!!!

Häromdagen var jag på Myrorna för att leta efter en jacka men hittade ingen. Så jag köpte böcker istället. Tyvärr är de flesta böcker de har på svenska men för 20 kronor bryr jag mig inte om det. Jag har egentligen ingen tid för att läsa något just nu på grund av allt plugg men men .. . Jag har köpt:

Toni Morrison - Paradise

D.H. Lawrence: Lady Chatterley och kvinnor som älskar

Julia Kristeva - Samurajerna

Selma Lagerlöf - Gösta Berling Saga

Dostojevskij - Brott och Straff

Allende - Den oändliga planen

Stephen Fry - Lögnaren

Henry James - Porträtt av en dam

 

*happiness*

Då har hon alltså vunnit Nobelpriset i litteratur 2009. Herta Müller, en tyskspråkig rumän. Så klart blir man lite stolt när en tyskspråkig författare vinner. Det ger mig lite hopp när det gäller mitt eget skrivande också. Jag känner mig väldigt nära henne, hon sa idag att hon har inget eget språk, hon har svårt att hitta sitt språk och därmed sin identitet. Det är precis så jag känner också. Och tyskspråkig litteratur verkar fortfarande påverka den internationella scenen, man når en stor publik. Jag har inte läst mycket av Müller, faktiskt bara några dikter några år sedan i skolan. Men hon verkar cynisk och jag tycker om att hon bär alltid svart, det ger en bild av en allvarlig, cynisk författare. Då är det väl dags att läsa en eller två av hennes romaner. Det blir intressant eftersom jag älskar om författare skriver om egna erfarenheter och är politiska. En minoritet har oftast mer att säga än en majoritet. Eller varför har ingen annan av de omkring 105 miljoner människar som har tyska som modersmål vunnit priset?

Boken handlar om Holly, en ung tjej som utnjutar äldre män för att ha ett bättre liv. Historien berättas av hennes granne i New York som beskriver hennes livsstil, hennes drömmar och ändå lämnar ett öppet slut.

Jag älskar den här boken, speciellt Capotes skrivstil. Jag hade aldrig läst något av honom förut men nu kommer jag definitivt försöka skaffa mig alla hans verk! Han är verkligen brilliant!

Holly är en sådan sött och förvirrad karaktär men hon gör kanske det som de flesta vill göra. Hon lever sitt liv som hon vill, hon bryr sig inte om vad andra tycker och får allt hon vill. Jag tycker om henne och jag tycker att hon förtjänar livet hon har .. allt som är dåligt och allt som är bra.

Jag rekommendrar den här boken. Capote är en mästare och hans mest kända bok är verkligen värd allt sin beröm!
De två Capote-noveller som fanns också i boken är bra med :)

Boken handlar om vetenskapsfru Rachel Sexton som är dottern av senatorn Sexton som vill bli president av USA:n. Hon blir skickat till Arktiken var det har hänt ett stort fynd. NASA har hittat en meteor som visar upp livet från utomjorden. Så Sexton och forskaren Tolland beger sig på ett äventyr i vilkets slut oväntade upptäckningar blir gjorda.

Jag tycker att boken är bra men på något sätt har jag tröttnat på Dan Brown. Alla hans historier har samma schema, man vet precis att till exempel Sexton och Tolland blir ett par innan de har träffats. Men ändå är boken spännande och man lär sig mycket om NASA och teknolgiska uppfinningar.

Man har lite känslan att boken är skriven för en amerikansk läsare och boken är inte tidslös alls. Dan Brown kan skriver i en spännande stil men den här boken är inte hög-litterär och kommer inte att hamna på klassisk litteratur-hyllan.

Jag har gjort det här förut i min tyska blogg så jag tänkte göra samma sak nu i min svenska blogg. Jag ska diskutera böckerna som jag har läst och tycker är värda att bli diskuterat.

Första boken är:

Catherina Dunne - Another Kind of Life



Boken är härlig. Hon beskriver livet av två olika familjer som bor i Irland under sedelkiftet mellan 1800 - och 1900-talet. Det handlar mest om de barn i de två familjer som har olika typ av liv, en familj är en rik familj från Dublin, den andra familjen är en fattig familj från Belfast. Barn stötter på olika problem när de växer upp, många sorgliga händelser överskuggar deras liv. Till slut träffar båda historier på varandra och en överraskande avslutning ger hela boken en till och med upprörlig charm.

Jag tycker om stilen som Dunne använder sig av. Hon hoppar från en jag-berättare över till en allvetande berättare, beskriver situationer från olika perspektiv och ibland förekommer till och med dagsboksinlägg. Det är en väldig spännande stil.

Min favorit-karaktär är Mary, en dotter av den fattiga familjen, eftersom hon är en sådan kämpare. Jag kan återfinna mig också i May och Ellie därför att de är lite rebelliska och vill gå sina egna väger. Jag blev lite besviken av utvecklingen av karaktären Hannah, hon blev elak och självcentrerad.

En bra aspekt av boken är att den involverar historiska händelser med i händelseförloppet och man får veta mycket om kampen mellan katoliker och protestanter på Irland omkring 1900.

Så jag kan verkligen rekommendera den här boken. Den är något för dig som tycker om drama, kärlek och historia.