Jo, jag har alltså gått klart DBT (Dialektisk Beteende Terapi), äntligen. Det hela består av gruppterapi och individualterapi. Jag har gått gruppterapin i ett år. Individualterapin skall fortsätta efter man har avslutat gruppen. Men istället får jag en ny utredning. Vilket är det jag behöver. Jag hatar att inte avsluta saker som jag har påbörjat och det nog mest därför jag har fortsatt med det hela. Terapin har nämligen inte hjälpt mig avsevärt mycket. Jag hade någonting att göra och det är nog det enda positiva som jag har fått av terapin. Redan efter ungefär en månad var jag övertygad om att jag hade fel diagnos. Jag hade inte ens liknande problem som de andra i gruppen och i individualterapin hade vi endast få Borderline-problem att jobba med, jag är inte impulsiv och det är ju det man ska jobba med, impulsivitet. Det kändes fel, allting bara kändes fel. Jag fortsatt med terapin, jag letade efter felen hos mig. Jag borde ha lyssnat på min inre röst om att jag hade fått fel diagnos.
Det är skönt att jag inte behöver gå upp jättetidigt på tisdagar längre. Jag behöver inte heller åka tunnelbanan under rusningstiden. Jag behöver aldrig göra dumma mindfulness-övningar igen. Jag är inte den människan som fungerar i en gruppterapi. Alltså jag har inget problem med att lyssna på andras historier. Men jag hatar att jag behöver själv berätta något, att bli granskad. Vad som än händer i framtiden, jag kommer aldrig delta i en grupp igen och jag kommer alltid att vägra göra mindfulness. Been there, done it, hated it. Och jag har till och med ett fint diplom som visar att jag har gjort allt det där redan.
Så, DBT. Jag är säkert på att det finns människor som blir hjälpta av denna terapiform. Människor som har vissa problem som svarar på DBT:ns enkla lösningar. Men personligen tycker jag att hela terapin var allt för enformig, man behövde passa i en mall för att kunna få hjälp. Jag tycker dessutom fortfarande att det hela påminner alltför mycket om hjärntvättning. Acceptera allt, har inga starka åsikter, ifrågasätt ingenting och tror på din inre visshet. Bullcrap. Okej, om du inte har några åsikter, om du är spirituell lagd och har ingen känsla av vem du själv är, så ger denna terapi dig något som kan fylla ditt tomrum. Men jag, som ateist och anti-flummare, som människa som ifrågasätter allt och inte tror på något hundra procent (eftersom det inte finns universella sanningar), är denna terapiform fel. Men om man vill ha enkla lösningar är det DBT:n nog rätt för dig. En annan sak som glöms enligt mig är det kausala sammanhanget. Orsaken och verkan, i det stora. Varför mår man piss, vad är orsaken till ens lidande? Det koncentreras endast på slutet av kausaliteten, endast nuet och hur den ska hanteras. Man får ingen kunskap utan endast enkla knep så man överlever till morgondagen. Inget djup, inga svar på frågorna. Problemen löses inte, problemen ignoreras, endast yttringarna av problemen tas hand om. Man blir som en robot utan egna åsikter eller personlighet. Man tänker inte för sig själv. Det är kanske det som är målet med DBT:n: pragmatismen och avväpnande hjärntvätt. Och inte att glömma: mindfulness som är flummig, vad andra än säger. Jag kan andas rätt utan hjälp, jag tycker att det är löjligt, inte en enda gång har mindfulness verkligen hjälpt mig med något. Jag kommer inte använda mig av mindfulness i framtiden.
Okej, lite mer diplomatisk: DBT:n har inte fungerat för mig eftersom 1. Jag har inte Borderline personlighetsstörning 2. Jag är en bildad människa som ifrågasätter allt 3. Jag tror inte på flum och saker som influeras av religion 4. Gruppterapi fungerar inte för mig eftersom min sociala fobi är för stark 5. Jag har hela tiden haft en kuslig känsla av Skinner-hjärntvätt.
MEN: DBT fungerar för andra. Jag har sett det. Men DBT löser inga problem. Allt du får är en manual som berättar för dig hur du skall bete dig i vissa situationer. Så om du är öppen för att förlora allt som är ditt ”jag”, om du vill bli frälst och inte bryr dig om orsakerna till dina problem, gör DBT. Du kommer att ha ett tråkigare liv men du kanske bara försöker ta ditt liv två gånger om året istället för tre. Jag har faktiskt en rolig anekdot för att avsluta det här inlägget: under min sista inläggning i slutenvården samtalade jag med en annan patient. Hen hade färska sår över båda armarna och hen sprang runt med ett dropp eftersom hen hade tagit en överdos. Och så berättade hen att hen hade avslutat DBT-terapin och att det var det bästa som hade hänt henom. Jag såg på henom och tyckte bara synd om människan. Hen hade försökt ta sitt liv och fortsatt med självskadandet även efter avslutat terapi. Alltså så där ser inte resultatet av en lyckad terapi ut. Men henom hade blivit hjärntvättat och var övertygad om att hen var ”frisk” nu (”jag har inte Borderline längre …”). Trist.
Vad bra. Ungefär två timmar sedan har den febriga förkylningen som min pojkvän har också drabbat mig. Jag är ett snorigt febrigt monster. Så där lagom till jul. Alltså jag bryr inte så mycket om att det är jul, det är mest ledigheten som jag har efterlängtat. Okej, jag har inget jobb och jag pluggar inte men ändå har jag alltid ett fullspäckat schema med terapi, boendestöd och möten. Och nu har jag i alla fall i en vecka ingenting inplanerat. Men jag kommer nog inte kunna njuta av det eftersom jag är sjuk. Det är bara att ta sig genom. Att gnälla hjälper ändå inte.
Vi ville gå på bio igår men pojkvännen hostade, hostade och hostade. Det kändes inte schysst mot de andra biobesökarna. Jag vet hur själv hur irriterad man kan bli om någon stör när man vill titta på en film. Det var de 260 kronor förlorade. Bläh. Vi är ju rika så det spelar ingen roll. INTE.
Vad mer? Jag är klart med DBT:n men det skriver jag nog ett eget inlägg om. Vi har varit på julbord en vecka sedan, på IKEA, 100 kronor var, helt värt det. Sedan stannade vi till i soffa-avdelningen och vilade lite. Skön och mysig dag.
Imorgon ska vi gå och storhandla. Alltså jag tycker ju inte om jul men jag tycker om när det finns en anledning till att äta massor med onyttig mat. HA! Dessutom har jag fått en sådan där Nestlé Gusto kaffemaskin av min mamma till jul så jag behöver hitta sådana kapslar. Vardagen. Tråkig, jag vet.
Jag har inga bra jul-minnen. Det har alltid varit bråk i min familj på julafton och jag har aldrig riktigt fått mysiga stunder med de människor jag älskar. Jag har alltid varit spänt och har bara väntat på att någon skulle börja skrika, gråta eller bli elak. Min mor har självklart försökt att rädda allting, lagade god mat och allt sådant. Men det blev bara aldrig bra.
Dessutom är jul ju en kristen högtid. Jag vet jag vet, det kommer egentligen från den hedniska tiden men som vi firar det idag så är det förknippat med kristendomen. Och det är nu verkligen inte min grej. Dessutom avskyr jag hela konsumtions-grejen, att köpa betydelselösa saker för pengar man inte har. Det enda jag egentligen tycker om när det gäller jul är maten! Kakor och choklad, det är fint!
Idag har jag köpt en julgran. Jag kände bara att jag ville ha en så vi köpte en billig, vit plastgran. Och sedan blev det kulor och sådant från IKEA. Inte rött, inte silver utan grått, svart och vitt. Om jag ska ha en julgran så ska den vara annorlunda. Och det blev den.
Men vi ska inte utbyta julklappar. Det blir ändå alltid fel och man köper aldrig något man verkligen behöver ändå. Jag måste dock skicka något till min familj och en vän i England som jag alltid byter julklappar med. Imorgon ska jag dessutom börja skriva julkort, även om jag inte tycker om jul så gör ju andra det. Imorgon blir nog den enda dagen jag spenderar det här året med att leta julklappar. Frimärken behöver jag också, och nya vinterskor. Då har jag i alla fall en riktig anledning till att spendera några timmar på ett köpscenter under jultiden. Det blir nog ett helvete.
Jag har haft ett möte med min terapeut idag. Jag hade ju skippat färdighetsträningen i tisdags så jag kände mig verkligen tvungen till att gå dit idag. Vi pratade först så klart om konserten och hur det gick för mig. Det är ju viktigt med positiva erfarenheter och att jag har klarat av allting galant ger mig lite självförtroende. Jag kände mig just inte psyksjuk den dagen. Nervös var jag men inte hemskt ångestfylld och på intet sätt ledsen.
Min terapeut tog upp att jag endast behöver gå till gruppen två eller tre gånger till och sedan är jag klar. Det känns så skönt! Jag har hela tiden hatat att gå dit, tisdagen var den dagen i veckan jag såg fram emot minst. Jag har dessutom inte lärt mig mycket alls. Jag tycker att det var bortkastad tid. Jag vet att just färdighetsträningen hjälper många människor men för mig är det helt fel terapiform. Så jag är glad att det är över snart. Och bara för det ska jag faktiskt gå dit nästa vecka.
Sedan pratade vi om varför mitt beondestöd vill ha ett möte min terapeut. Nu känns det som om det där mötet inte behövs mer, fastän jag vet att min terapeut manipulerade mig lite där. Jag vet inte varför men hon vill inte träffa boendestödet. Kanske hon är rädd för att bli ifrågasatt? Hon sa i alla fall att jag är väl förmogen till att försvara mig själv. Att jag är en verbal människa som kan uttrycka sig väl.
Så vi pratade om anledningen till varför jag vill ha samtalet tillsammans med boendestödet. Jag är ju väldigt olycklig med min diagnos. Jag är helt övertygad om att jag inte har Borderline. Det är bara så. Jag är ju fan motsatsen till impulsiv. Jag vill helt enkelt ha en ny utredning så jag kan få rätt hjälp. DBT:n har inte hjälpt fastän jag har gett allt jag kunde. Det var fel terapi för mig. Och min terapeut lovade nu att hon skulle prata med teamet, framförallt läkaren, nästa vecka och om hon kan övertyga dem så börjar vi med utredningen nästa vecka! Det vore fantastiskt! Det är det jag har velat ha i flera månader men jag har aldrig riktigt försökt säga det. Jag var så rädd för att stå där helt utan hjälp. Jag behöver ju rätt diagnos. Hon sa dessutom att hon skulle skicka remiss till en annan terapi. Grejen är naturligtvis att det betyder en hel massa otrygghet eftersom det kan ta flera månader tills man får börja med en ny terapeut och allt sådant. Men det tar jag då. Jag hoppas nu innerligt att min terapeut kan övertyga teamet och vi kan börja med utredningen nästa vecka!
Oh hej och hå, äntligen börjar saker hända. Det här gör mig glad. Snart är färdighetsträningen över för min del och snart får jag förhoppningsvis en ny utredning! Yay!
Så efter vi hade fått våra autografer och våra bilder med Marilyn Manson hade tagits så fick vi sitta ner i backstage-området och vänta tills konserten. Jag var rätt glad för det eftersom snön vräkte ner ute och jag hade inte direkt lust att sitta på McDonalds i flera timmar. Så vi satt och väntade, och väntade, och väntade. Jag var röksugen och flummig. Oxascanden hade börjat kicka in.
Runt halv sju fick vi gå till garderoben och lämna våra saker. Jag bestämde mig dock att behålla alla mina grejer. Jag var rädd att någon skulle sno mina autografer. Sedan fick vi följa en snubbe som visade oss vägen till arenan. Vi gick ner en trappa och så var vi på Hovet. Det var en jättekuslig känsla eftersom vi var de enda där. Hela stället var tom! Anders och jag var det andra paret (vi fick gå som par ..) som kom in i arenan och vi fick en plats precis framför mitten av scenen, i första raden. Och så gällde det att vänta igen. Efter tjugo minuter kom de första "normala" fans, de utan VIP-biljett in i arenan. Men vi rörde oss inte. Jag snackade en del med en Rob Zombie fan som satt (och senare stod) bredvid mig. Han hade precis träffat sin idol och var rätt så glad.
(Väntar på att konserten skall börja)
Konserten började lite över åtta. Musiken som spelades innan konserten var så tråkig! De kunde verkligen ha valt något bättre. Hur som helst, när Mansons intro började så började också folk trycka. Alla vill ju vara så nära scenen som möjligt. Och jag är kort så det jävla räcket tryckte mot mitt bröstben hela tiden! Fan vad jag hade ont och det gör fortfarande ont idag. Konserten. jag ska nu inte rada upp alla låtar eller recensera allting. De spelade några låtar från nya albumet och sedan många av sina största hits. Manson bytte outfit många gånger och så fanns det många olika props. Hans röst var bra, i alla fall i jämförelse till de sista två spelningar jag har sett av bandet. Han var arrogant och arg. Som han alltid är. Twiggy såg hur bra som helst ut men han var väldigt tillbakadragen och det var inte mycket interagerande mellan honom och Manson vilket var konstigt. De två nya medlemmarna, Fred och Jason, gjorde ett bra jobb.
Konsertens besvikelse var Mobscene. Manson hade glömt texten (too much Absinthe?) och så lyckades han inte följa takten. Min absoluta höjdpunkt var Coma White! Jag har alltid älskat den där låten och hela scenografin var perfekt. Det snöade artificiell snö, ljuset på Manson och han hade en hatt på sig. Det var vackert!
Bandet avslutade spelningen med The Beautiful People and massor med konfetti. Jag tvingade mig ur moshpiten och gick och rökte. Äntligen! Gud, jag behövde en cigg! Sedan satt vi oss på någon ledig plats på läktaren och tittade på Rob Zombie konserten. Vilken fantastisk show! Jag kände bara till tre av låtarna (Living Dead Girl, Creepers Keeper och Dragula) men jag festade ändå. Det var massor med figurer på scenen, videos och Rob Zombie gav allt. Han pratade mycket med publiken och sprang till och med upp till läktarna. John 5 var fantastisk, han passar så mycket bättre i Rob Zombie än i Marilyn Manson. Man såg vilken spelglädje han hade. Ginger Fish var också bra. Jag njöt verkligen av den showen!
Här kan ni se Manson spela "Coma White". När ni ser tjejen som dras ur publiken (hon hade svimmat) så lägg märke till tuppkammen, det är jag!! Jag i första raden på en Marilyn Manson-spelning!!)
Någon har filmat hela Marilyn Manson-konserten! Här kan ni se hela showen i jättebra kvalité:
Att möta sin tonårsidol - jag har träffat Marilyn Manson igår!
Jag borde uppdatera min blogg oftare. Men de senaste veckorna har jag varit väldigt omotiverad till det mesta. Jag ville mest bara ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Hemsk ångest ovanpå detta. Under helgen bestämde jag mig för att ta en enda Oxascand, jag behövde en paus från allt det ångestladdade tänkande. Och det hjälpte, bara de få timmarna gjorde att jag kunde återhämta mig lite. Hur som helst, det här inlägget ska ju handla om något helt annat!!
Igår hade Marilyn Manson en spelning på Hovet i Stockholm. De som känner mig vet att jag har varit en stor Marilyn Manson-fan, i alla fall fram till ungefär 2004, sedan dess har det dvalat lite. Jag har träffat mannen 2003 i Hamburg men det var ju verkligen länge sedan. Man kunde nu för spelningen i Stockholm köpa en VIP-biljett som inkluderade en meet and greet, man fick gå tidigare in på konserten, man fick en tshirt och en mask. Pojkvännen och jag hade diskuterat fram och tillbaka om vi nu skulle köpa en sådan biljett eller inte. Det var ändå en massa pengar. Men vi hade sparat lite från bilköpet så till slutet bestämde vi oss för att köpa VIP-biljetter.
Vi skulle vara vid VIP-ingången halv tre igår. Men det var snökaos i Stockholm och fastän vi hade åkt i tid så blev vi stående på motorvägen i över en timme. Vi var helt övertygade om att det var kört för oss när det var kvart över tre och vi fortfarande stod i bilkön. Men sedan öppnade de motorvägen igen och vi skyndade oss. När vi sprang från parkeringshuset till Hovet hamnade jag i snön hela vägen upp till rumpan. Inte roligt när man bara bär strumpbyxor och en kort kjol på sig! Vi knackade på VIP-dörren och blev insläppta. Vi hade hunnit fastän vi var nästan två timmar för sena! De hade förväntat sig att folk skulle bli försenade på grund av snökaoset. Vi fick våra VIP-pass, tshirts och maskar. Tio minuter senare skulle vi börja köa för att träffa Marilyn Manson. Jag panickade lite eftersom hela den där historien med stopp på motorvägen hade redan gjort mig ångestfylld. Så jag tog en Oxascand. Lite sent kanske eftersom den tar ju 45 minuter tills den verkar. Vi var ungefär 30 till 40 personer och fick en efter en gå in i ett litet konstgjort rum. Det var endast stora sammetdraperier som var upphängda i en fyrkant. Så jag gick in i det rummet och där satt Marilyn Manson. Jag var faktiskt rätt lugn, jag är ju egentligen ingen fangirl längre. Men kul var det! Jag lät honom signera covern till Mechanical Animals skivan och fotot på mig och honom från 2003. Han tittade på fotot och sa "Oh, that's us!". Jag svarade att det var från 2003 i Hamburg och att det var länge sedan. Och han höll med och sa: "Damn long time ago". Sedan skakade han min hand och jag fick lämna "rummet".
Det var dags att köa igen, för att fotas med mannen. Det var lite pinsamt att man kunde se hur fotot togs för personen framför en. Så jag gick in, någon tog hand om min väska och min jacka och så stod jag bredvid honom. Han kramade om mig (awwww) och två bilder togs. Jag ville gå, fotografen sa något, jag fattade inte vad hon menade, jag gick, Manson sa att jag skulle återvända, jag kom tillbaka men min pojkvännen hade redan kommit in i rummet. Så jag gick till slutet. Jag måste ha verkat som en förvirrade kyckling. Lite pinsamt kanske. Haha.
Sedan skulle vi sätta oss i backstage-området. Vi fick vatten och fick gå ut och röka. Jo, mer berättar jag i nästa inlägget, annars blir det här för långt! Det här var i alla fall berättelsen om mitt möte med Marilyn Manson. Han var lugn, vänlig och det hela var väldigt bra organiserad. Ingen gjorde något jättepinsamt och alla var nog glada efteråt. Jag var i alla fall det.
