Miss Zombilicious - annorlunda

Jag vaknade med fruktansvärd ångest. Jag hade försovit mig och jag hade så mycket plugg framför mig. Hjärtat slog snabbt och jag skakade. Men sedan vände allting och dagen blev lyckad. Jag hann dock inte träna vilket gör mig arg. Jag måste träna. Förresten, visste ni att sorbet och isglass har nästan inga kalorier jamfört med gräddglass? Jag äter en isglass just nu och enligt förpackningen har den endast 89 kalorier. Dessutom har en portion gröt 172 kalorier. Nu vet ni det också.

Jag skickade in min praktikrapport igår kväll. Jag hann skriva klart det hela inom några timmar. 5 sidor svammel. Jag är bra på svammel. Jag fick ett svar från studievägledaren idag och min praktik har blivit godkänd. Vad glad jag blev! Nu har alltså avslutat min utbildning. Jag har ett yrke: kulturvetare. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna avsluta en universitetsutbildning. På ett främmande språk dessutom. Det är nog något att vara stolt över. Sedan har jag också ansökt för att få mitt kandidatexamen. Eftersom Sveriges administrativa värld liknar Kafkas mardrömlika värld så kommer det ta ungefär 3 månader tills jag får mitt examen i handen. Jag har ett bachelor-examen! Woohoo! Jag har bestämt för att vänta med kurserna i Stockholm på avancerad nivå tills vårterminen. Jag ska försöka att avsluta kursen jag gör just nu, 15 hp på avancerad nivå. Det är ju inte dåligt det. Men som sagt: "försöka", ingen aning om jag klarar av det. Jag kan inte riktigt fatta, jag är färdigutbildad kulturvetare och jag kan fortsätta med mina studier. Woohooo!

Jag försökte att plugga idag men det fungerade inte så bra. Jag var upptagen med att hitta blankett och fylla ut dem. Jag läste en enda 30-sidig artikel för min uppsats. Och jag letade efter sekundärlitteratur för uppsaten i två timmar. Jag tycker om att skriva och särskilt att skriva vetenskapliga uppsatser. Men att leta efter sekundärlitteratur och att skaffa sig teoretisk kunskap är tråkigt och frustrerande.

Jimmy hörde av sig på eftermiddagen och kom förbi tidigt på kvällen. Han stannade i några timmar och vi drack kaffe och té och pratade. Jag pratade nog för mycket. Om jag inte har socialiserat på ett tag är jag som en vattenfall. Fast, jag pratar alltid för mycket. Hur som helst, det var trevligt att träffa Jimmy.

Vi har Stilnoct hemma. Kan någon berätta varifrån jag fick det? Det är en stor gåta för mig eftersom jag aldrig har fått det på recept. Kanske jag tänkte så hårt på benzo och så materialiserade sig mina tankar. Haha. Jag ska tänka hårdare, jag vill ju ha lugnande och inte sömntabletter. Haha. Jag ska lämna dem till apoteket eftersom jag har ingen aning varifrån de kommer och jag tycker att det hela är lite läskigt. Att hitta mediciner i sitt medicinskåp kan vara en intressant upplevelse.

Jag blev väckt av min älskade katt halv åtta på morgonen. Sedan dess har jag bara sprungit runt i lägenheten, jag vet egentligen inte vad jag har gjort. Jag ville sova ut idag men så blev det inte. Så det är kaffe och gröt som gäller just nu och snart ska jag nog börja plugga. Jag vill börja skriva praktikrapporten idag och förhoppningsvis hinner jag också göra något för uppsatsen.

De senaste dagarna har inte varit särskilt roliga. På sen eftermiddag kom alltid ångesten och tårarna Och en hel massa bråk från olika håll eftersom jag inte vill ta mina Oxascand. Jag vill snåla med dem, jag har bara några kvar. Vad är om jag har ett viktigt möte eller någonting hemskt händer? Jag behöver Oxascand för sådana saker. Det känns konstigt, att ha tabletter som hjälper men att inte kunna ta dem. Jag vet ju inte om jag någonsin kommer att få dem utskrivna igen. Bah, jobbig!

På lördag kväll tittade vi på Pirates of the Carribbean på TV. Det var länge sedan jag såg den så det var roligt att se den igen. Vi drack några Corona-öl (Corona är nästan lika bra som Becks! Uh, jag saknar Becks!) och hade det mysigt. Jag märkte hur alkoholen gjorde mig lugn. Det är kanske inte så bra?!? Igår fick jag titta på några filmer för kursen, "The Hunger" och "Near Dark". "The Hunger" hade jag jag redan sett ett flertal gånger, vädligt bra film. Anders kallade den för "artsy" men jag tycker att den är estetiskt fint gjort. "Near Dark" var en dålig b-rulle. Under natten kollade jag också på "Edward Scissorhands" som gick på TV. En av mina favoritfilmer. Jag undrar när Tim Burtons vampyr-film med Johnny Depp kommer ut?

Jag är lite sur på min mor och min pojkvän. Jag fyller år den 16:e september men jag sa till båda att jag inte vill fira och att jag inte vill ha besök. Men vad gjorde dem bakom min rygg? Boka flygbiljetter åt min mor så hon kommer att stanna 10 dagar under septembern. Jag vet precis hur det gick i maj när hon var här. Jag var ångestfylld och irriterad hela tiden. Jag vill bli lämnat ensam ibland, jag behöver kunna vara mig själv. De flesta tror nog att jag oförskämd eftersom jag inte vill ha min mor på besök, som kommer hela vägen från Tyskland. Men om man mår dåligt så är varje social moment en kamp. Man måste kämpa för att verka normal och glad. För att även kunna stå ut med andra människor. Well, det finns ingenting jag kan göra. Gotta suck it up.

Jag har köpt biljetter till mig och min pojkvän: Clan of Xymox spelar i Stockholm den 11:e september. Yay. Jag ska nog gömma mig någonstans i mängden så ingen ser hur fet jag har blivit. Jag skäms så mycket över hur jag ser ut. På allvar, jag tittar inte ens i spegeln när jag borstar tänderna. Och när jag duschar gör jag det blind, ush nej, vill inte titta på min äckliga kropp. Jag har vägt 110 kg, jag gick ner till 64 kg och nu? Jag vet inte .. kanske 80 kg? Jag passar inte i mina kläder längre. Ingen jacka som jag kan stänga. Vet ni hur det känns? Som ett jävla misslyckande! Jag har tappat kontrollen på grund av min sjukdom. Bra att det finns en förklaring. Men det hjälper inte mig. Grrr.

Jag har för en gångs skull fått en hel massa saker gjort idag. Nu är jag trött och sliten. Men hjärnan vill inte koppla av, tankarna bara rusar. Jag har hunnit träna på morgonen och till och med städat lite. Det är väldigt olikt mig, att få något gjort på förmiddagen.

Jag hade ett möte med min handledare för praktiken jag hade påbörjat ett år sedan. Det var jättejobbigt att ens lämna huset. När jag steg ur hissen fick jag en rejäl panikattack och var nära till att springa in igen. Men jag tvingade mig ut. På vägen dit (stället ligger endast en 2 minuters promenad härifrån) träffade jag på en man i gul skjorta som började ropa till mig att Jesus älskar mig. Han vill berätta för mig om frälsaren och att de hade något möte vid sjön för att just diskutera hur mycket Jesus älskar oss. Jag skrattade, skrattade högt och från hjärtat. Och då försvann ångesten. Så kanske jag har Jesus att tacka för det. Eller så är det religionens dumheter. Hur som helst, mötet gick bra, jag var lugn och fick intyget jag behövde.

Sedan hämtade pojkvännen mig en timme senare och vi åkte med bilen till universitetet. Där ville jag lämna intyget och prata med studievägledaren. Det var en massa människor vid Historiska Institutionen eftersom det var registreringen idag. Det var ju precis vad jag behövde. Inte. Och så var studievägledaren inte i sitt rum. Efter någon tids vänta fick jag tag i en människa som jobbar där och hon öppnade rummet åt mig så jag kunde lämna intyget med en liten lapp på hans skrivbord. Jag träffade dessutom på en gammal studiekamrat. Alltid trevlig att träffa folk som man känner. Jag hämtade två böcker på biblioteket också (fattade inte skillnaden mellan fjärrlån och magasinlån och hittade inte böckerna, ibland är jag verkligen efterbliven!). Ikväll fick jag i alla fall ett meddelande från studievägledaren och allt är som det ska. Nu måste jag endast skriva en femsidig praktikrapport och om någon veckan kan jag ansöka för att få ut mitt kandidatexamen. Whoop whoop.

Handlat har vi också, i två affärer, i två timmar. Det är ju lönedag idag och vi hade ingenting hemma. Nu har vi en massa frukt och grönsaker hemma. Och bubbelvatten, jag älskar bubbelvatten!!

Nääää. Nu är det dags för att gå och lägga sig. Propavan hjälper som vanligt inte men jag ska skippa Imovane ändå. Min kropp är trött och det är min hjärna nog snart också. Ah, förresten, jag har bestämt mig för att förkasta Satre. Kanske Schopenhauer har rätt i alla fall, han är ju nära evolutionen och ger själva själen inget utrymme. Inte att Sartre gör det. Eller kanske det blir Freud istället. Psykologisk filosofi. Jag har inte pluggat något idag, istället har jag läst någon i boken "Filosofins historia". Prioriteringar. Ha.

Jag har ingen inspiration nuförtiden. Jag har tappat förmågan att skriva eftersom tankarna inte följer mina direktiv längre. Det är nog en av anledningar till varför jag inte har uppdaterat min blogg under några dagar. Dessutom har det inte hänt någonting nämnsvärt i mitt liv. Det var bara det vanliga kaoset med ångest, panikattacker, gråt och kamp.

Jag har pluggat en hel del, eller i alla fall försökt. Som sagt, det vanliga: ingen koncentration, ingen ork, ingen inspiration, ingen motivation. Jag vet nu också att jag inte kommer att vilja fördjupa mig i någonting som har med populärlitteratur att göra. Jag tycker om några verk som kan räknas till populärlitteratur men dessa vill jag endast läsa för nöje. Att tolka populärlitteratur är tråkigt, språket är allt för enkelt och det finns nästan ingenting som är värt att titta närmare på. I alla fall inte för mig som vill ju koncentrera sig på litteratursociologi och marxistisk teori. Så något har jag i alla fall lärt mig med kursen jag tar just nu. Ush, när jag bara tänker på hur mycket som är kvar att göra för kursen så vill jag egentligen bara ge upp.

Min mormor mår allt sämre. Hon är ju redan 81 år gammal och så har hon demens. Hon tände nästan eld på sin lägenhet så nu väntar alla på att hon får en plats på något ålderdomshem där hon får heldygns-tillsyn. Det är tråkigt men i alla fall vet man då att hon inte kan göra sig illa.

Aye, och jag har fått sömntabletter en masse. Idiotläkaren kände sig nog skyldig eller något eftersom det finns fem gånger Imovane att hämta ut. Det är 150 tabletter. Oh joy! Så kommer i alla fall sova de närmaste månaderna. Jag velar fortfarande mellan att leta efter en privatläkare som mina föräldrar kommer att betala för eller att vänta på öppenvården i Liljeholmen. Bah. Jag är så dålig på att ta beslut.

Imorgon har jag ett möte på stället jag gjorde /skulle ha gjort praktik. Jag hoppas verkligen att problemet med kandidatexamen, praktik och allt sådant löser sig snart. Jag vill ju plugga på heltid i framtiden igen men för det behöver jag ha intyg och allt sådant. Sverige är verkligen ett administrativt helvete!

Nej, nu ska jag ta en smärtstillande till och sedan kanske fixa luggen och naglarna. Jag känner mig så ful att jag inte ens kan stå ut att titta i spegeln när jag borstar tänderna. Jag undrar om min sociala isolering har att göra med det?!? Jag måste nog lämna lägenheten ibland för att känna mig som människa igen. Jag börjar dessutom blir lite paranoid, jag tror att folk är ute efter mig och det bidrar till min ångest inför att gå ut. Ond cirkel det där.

Jag vet att jag alltid gnäller men vad som händer i mitt liv och de motgånger som jag måste kämpa mot är verkligen för mycket. Idag kom det bara mer som jag måste oroa mig för. Jag undrar när mitt huvud kommer att explodera. Jag åkte till universitetet för att hämta några böcker och kopiera några artiklar för min uppsats. Jag kommer nog inte jobba så mycket med dessa under de närmaste dagarna men tänkte att det ju inte är fel att redan har dem hemma.

Men först gick jag till littvet-institutionen för att fråga hur det hela med registreringen kommer att fungera. De har bytt människan i studentexpeditionen! Vad glad jag blev! Hon som jobbade där något år sedan var den vidrigaste människan man kan föreställa sig. Jag tror jag betitlade henne med "pisskvinna" någon gång. En väldigt otrevlig person som definitivt hade valt fel jobb. Hur som helst, den nya kvinnan var hur trevligt som helst. Men tyvärr hade hon inga trevliga meddelanden för mig. Jag får inte plugga de kurserna jag har blivit antagen till eftersom jag saknar behörighet. De har ändrat på reglerna och nu får man endast ta kurser på avancerad nivå om man har hämtat ut sin kandidatexamen. Så var det inte ett år sedan, då fick man läsa kurser men för att ta masterexamen behövde man ha en kandidatexamen. Jag har ingen kandidatexamen eftersom jag inte har avslutat min utbildning, jag saknar de poäng som praktiken hade gett mig. Och jag får inte heller läsa några andra poäng utan måste avsluta just min utbildning. Fan! Jag kan ju inte göra praktiken, det kommer jag aldrig klara av, jag har ju inte fått någon hjälp än (efter ett helt år!!!!). Men den snälla kvinnan ville kolla upp om jag får läsa några läskurser istället och pratar med någon om det. Hon kommer att ringa mig nog nästa vecka.

Jag blev jätteledsen efter jag hade fått det där beskedet. Jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle kunna plugga vidare på grund av den där praktiken som jag inte har avslutat. Efter tre eller fyra cigg hade jag bestämt mig att kolla om jag skulle få tag i studievägledaren för min utbildning. Som tur var, så var han inne i sitt rum. Han var som alltid väldigt sympatisk och vi kom fram till en lösning. Jag hade ju börjat med praktiken och har faktiskt bidragit till utställningen och allt sådant. Så jag ska försöka få tag i min handledare från praktiken så hon intygar att jag har deltagit i något. Vilket jag ju har gjort. Sedan ska jag skriva en rapport. Förhoppningsvis räcker det för att få min examen så jag under våren kan plugga på avancerad nivå (på andra universitet fungerar det förresten att plugga på avancerad nivå utan kandidatexamen, det räcker om man har skrivit en kandidatuppsats). Så vi ska se om det hela kommer att lösa sig. Förstår ni vad jag menar med motgånger nu? Allting strular!!

Jag har i alla fall hittat alla böcker jag behövde och kopierat artiklarna (efter att ha varit i bråk med kopieringsmaskinen i 15 minuter ..). Men det finns fortfarande en hel del böcker som jag måste hitta. Men jag har börjat med uppsatsen på allvar nu. Der var fint att fika på universitetsområdet. Det var länge sedan.

De senaste 30 minuterna har jag tillbringat med att skriva ut en aslång föreläsning och andra papper för kursen. Jag ska nu försöka göra upp ett litet schema för mig själv så jag inte glömma något jag måste göra. 670 sidor sekundärlitteratur, en hel roman och tre filmer väntar på mig. Sedan måste jag göra en inlämningsuppgift .. och sedan också jobba med uppsatsen. Men just nu dricker jag kaffe och väntar på att pojkvännen ska komma hem. Jag har dessutom min mens, värk och ångesten är rejäl. Någon som vill slå mig med en klubba på huvudet? Det vore verkligen uppskattad!!

Jag har försökt att ta det lugnt under helgen, inget plugg och mycket sömn. Men jag oroade mig hela tiden. Jag hade ångest och jag kunde inte sova. Det kändes som om jag irrade runt i något vakuum, som om jag var fången i en bubbla och jag nådde inte verkligheten kring mig. Det fanns dock också några ljusa moment, jag skrattade och lekte med katten. Jag hann dessutom städa köket i tre timmar, skrubbade golvet och allt sådant. Den tråkigaste helgen någonsin egentligen. På lördag handlade jag lite presenter i Skärholmen. Första gången jag var utanför lägenheten i en hel månad. Folk verkade bara susa förbi och allting var i dimma. Jag hann i alla fall handla vad jag behövde. Pojkvännen fällde den roliga kommentaren: "Du ser ut som en gothare". HUH?!? Haha. Någon har stulit spegeln från vår bakspegel på föraresidan. Endast spegelglaset. Vem gör sådant? Pojkvännen hittade en spegel på någon skrotbil samma kväll. Konstig företeelse, att någon stjäl en spegel.

Idag har jag försökt plugga. Jag vill så gärna ge upp. Jag har inte kul och jag lär mig ingenting eftersom mitt minne har blivit kass. Men att hoppa av skulle kanske kännas ännu mer som ett misslyckande. Att plugga fyra timmar om dagen är egentligen inte mycket (när jag pluggade Idéhistoria pluggade jag ibland 10 timmar om dagen, innan tentorna upp till 16 och nästan utan sömn, och det fungerade bra), men efter en timme är jag redan slut och vet inte vad jag har läst eller vad mina anteckningar betyder. Jag försökte jobba med uppsatsen idag och jag hatar temat jag har valt, det är för enkelt på något sätt. Foucault gör det så. Nu har hälften av kursen gått så den här veckan är nog sista meningsfulla tillfället för att hoppa av. Men jag kan inte bestämma mig vad som är jobbigare: att må dåligt eftersom allting tar emot, att behöva kämpa utan att ha kraft eller känslan av misslyckandet om jag hoppar av. Det skulle kännas bra om någon skulle säga: Nina, du är sjuk, du måsta ta hand om din hälsa, det måste vara din första prioritering. Jag behöver bekräftelse, jag kan inte medge det till mig själv.

Jag försöker just nu lösa problemet med höstterminen också. Jag har bestämt mig för att ta en kurs som börjar i november. Efter att ha tittat på litteraturlistan och schemat verkar det väldigt lite att göra. Så det blir kanske också en läskurs så jag kan hålla mig upptagen, får in lite poäng och får full CSN-bidrag från och med november. Men allt detta beror på om jag har fått något slags hjälp tills dess, om jag i alla fall har mer kraft och ett stabilare mående. Det blev självklart problem med registreringen och sådant, de skickade fel brev till mig, någonting om en kurs i Idéhistoria, feminismens klassiker. Det är en kurs jag verkligen inte skulle vilja ta. Jag har skrivit en email till studentexpeditionen ikväll så förhoppninsvis får jag den riktiga informationen snart. Jag vet inte varför det alltid måste krångla  för mig.

Jag väntade hela dagen på samtalet från den nya mottagningen men ingen ringde. Of course. Läkaren skulle komma tillbaka idag och de lovade at kontakta mig så snabbt som möjligt. Om jag inte snart hör av dem vill jag bli inlagd. Jag orkar nämligen inte mer. Jag har självmordstankar hela tiden. Jag hade planer idag, riktiga, verkliga planer. Jag är rädd och jag behöver hjälp. Jag hoppas att allt detta inte har att göra med någonting idiotläkaren har skrivit i min journal. Om han har skrivit ner lögner, ska jag anmäla honom. Orkar inte mer. Men just nu hoppas jag att jag får ett samtal imorgon eller ett brev den här veckan. Jag börjar oroa mig på riktigt, vad om de inte vill ta emot mig? Vad ska jag göra då? Jo, egentligen vet jag.

Nu får ni lite bilder. Bara så där.

Från sidan också

Hon vet hur man latar sig

"Hej!" Batzy på garderoben i andra sovrummet

Suddig sötnos

Hennes nya favoritplats .. ett tomt paket

Allting känns så meningslöst just nu. Jag hade det där momentet igen där jag tänkte på universums expansion och på hur obetydliga vi människor egentligen är. Vad spelar det för roll om jag lever? Eller om jag dör? Det finns ingen mening med det hela. Vi har i tusentals år försökt hitta en mening med livet och kom fram till substitut, idéer om Gud, naturen, själen. Jo, men Gud finns inte. Själen finns inte. Vi är inte ens som helhet en fis i universums storhet. Det finns ett "inte". Fattar ni? "Inte"! Mer meningslöst kommer det inte bli. Vi kommer aldrig veta allt om allting. Vi kommer alltid sväva i osäkerhet, vi kommer aldrig hitta sanningen. Istället lever vi i meningslöshet. Att få barn, att tjäna en hel massa med pengar. Det har allt bara med egoistisk tillfredsställelse att göra. Inget annat. Det enda som jag kan se som mål är ett drägligare liv för alla människor på den här planeten. Tillsammans är vi defintivit mer värda än ensamma. Men försök att förklara det för alla kapitalistiska egoister som endast tänker på sin egen vinst. Ditt liv är inget värt, din tillfredsställelse är inget värt. Istället skulle vi alla jobba på att hitta sanningen så vi kan alla sova lugnt om nätterna. Jag undrar om det finns någonting som stoppa min existentiella ångest?!?

Jag har pluggat i flera timmar idag. Jag är trött på feminism och idéer om kvinnlighet och manlighet. Vi är alla människor så varför skilja på oss och diskuterar olika ideal från dåtiden?!? Jag kommer allt närmare till att hoppa av från kursen. Jag har bara ingen ork. Visst, jag är sysslsatt men det är jobbigt och jag har ingen kraft för att kämpa med studierna, jag har tillräckligt att göra med min egen kamp (no pun intended!). Vi har tittat på Coppolas "Bram Stoker's Dracula" ikväll, det fick jag göra för kursen och det var faktiskt rätt kul att se filmen igen efter alla dessa år. Jag har alltid önskat mig att Winona Ryder och River Phoenix hade haft ett barn ihop. De skulle ha gett barnet det vackraste namnet som finns och det hade varit ett underbart barn.

Självhatet och självmordstankarna tar över igen och hela livets meningslöshet hjälper verkligen inte mot detta. Men  det är i avsevärd tid som jag kommer att få en läkaretid. Jag vill bli drogad, jag vill inte tänka mer. Jag vill inte kunna tänka mer. I alla fall under några månader. Jag kommer inte vidare med dikten jag ville ge någon som födelsedagspresent. Det är den värsta dikten som jag någonsin har författat vilket nog beror på att det är paradoxalt att skriva om någonting vackert och positivt när man själv endast tänker på negativa ting. Men jag har inga pengar för att köpa en present så jag måste skriva dikten under helgen. Annars kommer jag att skämmas. Ser ni, även om jag har ångest över livets meningslöshet kan jag hänga upp mig på små saker. Jag förstår inte mig själv!

Jag har fått ett brev från finaste Adam idag. Jag ska nog svara på det under helgen. Jag har ingen lust för brevskrivandet just nu. Svammel. Kanske dags för att gå och lägga sig. Jag har lekt med katten under en timme och hon sover nu. Pojkvännen sover. Men jag vill titta på The Big Bang Theory. Sedan tar jag Imovane. Behöver sömnmedicin idag, tankarna rusar bara och jag är helt sönderstressad.

Vi har ett kattnät på balkongen. Vår balkong är väldigt hög, ungefär 2,5 m så vi trodde att det skulle räcka med en 3/4-nät eftersom nätets paket sa att katter inte tycker om klättra på tyget nätet är gjort av. Men vår katt är speciell. Och väldigt busig. Igår kväll hör jag konstiga ljud från balkongen och ser hur Batzy hänger utanför balkongen, på andra sidan nätet och svingar fritt fram och tillbaka med framtassarna hängandes i nätet. Vi bor på 6:e våningen. Jag nådde inte henne eftersom jag är för kort. Jag fick panik, jag var helt säkert på att katten skulle dö inom de närmaste sekunderna. Jag väckte pojkvännen och när vi var på balkongen var katten borta. Det första vi gjorde var att kolla ner men eftersom det var mörkt såg vi ingenting. Jag var helt panikslagen. Pojkvännen var på vägen till hissen när jag såg henne. Hon gömde sig under sängen. Jag började gråta. En timme senare kom katten till mig, la sig i mitt knä och somnade. Tänk om hon hade dött?!? Jag hade aldrig kunnat förlåtit mig detta. Jag kände mig så skyldig eftersom jag var den enda som var vaken och jag måste ju ha koll på katten. Men jag hade bara aldrig trott att hon skulle klättra över nätet. Nu har vi stängt balkong-fönstrena och ska köpa ett stålnät när Anders får lön. Och det ska gå hela vägen upp. Det spelar ingen roll hur fängelseliknande det kommer att kännas. Katter har nio liv. Det var tur det. Jag vet att det kanske är lite överdrivet att bry sig så mycket om sitt husdjur och att bli helt skakig och gråter efter sådant händer men jag är inte stabil och jag bär ju ansvaret för henne. Jag älskar henne så mycket, hon är nog det närmaste jag någonsin kommer till ett eget barn.

Så jag tog en hel massa sömnmediciner igår kväll och självklart försov jag mig idag. Att vakna vid elva ger mig skuldkänslor. Men jag hann med lite plugg och är nog snart klart med diskussionen runt genusbegreppet i Dracula. Jag har redan lämnat in hälften av uppgiften och ska avsluta resten imorgon. Och sedan blir det dags för att läsa över 500 sidor på danska. Jag väntar på nästa vecka, jag väntar på att få kontakt med öppenvården. Jag hoppas verkligen att de hör av sig.

Jag tror att mitt huvud kommer att explodera snart. Det är så många tankar och funderingar, jag håller inte ut. Ibland undrar jag om jag inte är bipolär, det känns ju nästan maniskt. Men det är nog oron som håller på att slå sönder mig. Pojkvännen sa till mig häromdagen att allt jag gör anser jag vara ett misslyckande. Jag hittar det negativa i allt jag gör, jag beslutar, som jag väljer att göra. Jag är aldrig nöjd med mig själv, jag jämför mig alltid med andra och jag blir självklart besviken. Jag kommer aldrig vara lika snyggt som de snyggaste, lika smal som de smalaste, lika smart som de smartaste. Jag kommer aldrig någon någon punkt i mitt liv då jag kan känna mig nöjd. Det kan vara bensinen i livets motor, det som driver fram en, att försöka nå perfektion. Men det kan också dra ner en eftersom man aldrig kommer att nå denna perfektion. Det är förmodligen samhällets normer som spökar inom mig och som jag egentligen alltid har struntat i. Att vara produktiv, att vara rik, att vara respekterad, att vara anpassad. Jag har bara svårt med att sätta upp mina egna normer, jag är ingen Übermensch, jag är nog en av slavarna.

Eftersom förra veckan har varit ett stort svart mörker och allt mitt hopp försvann, ser jag den här vecken som en ny början. Jag har ju inget val. Jag är misstänksamt när det gäller självhjälpsböcker och teorier. Men en sak är nog sann: man har alltid lite ansvar över vad som händer med en. Jag kan välja att kämpa eller att ge upp. Men på intet sätt kan jag påverka mitt mående, min hälsa eller saker och ting som händer kring mig. Jag kan bara välja hur jag reagerar på dem. Ser ni? Jag behöver ingen terapi. Jag har kommit fram till det själv. Haha.

Kraften är svag och djupt inom mig vill jag egentligen bara gömma mig i sängen och gråter. Jag vill sova. Egentligen vill jag sova för alltid. Att aldrig vakna igen, aldrig vara i ett medvetet tillstånd igen. Vem har egentligen energin för att acceptera verklighetens, världens lidande och hemskhet?

Jag försöker i alla fall med det vardagliga. Att gå upp vid en rimlig tid, att träna, att plugga. Idag gick det nog okej. Men jag lider fortfarande av samma symptom: koncentrationssvårigheter och ingen stresstålighet. Detta tillsammans med ångest är verkligen svårt att hantera. Jag oroar mig hela tiden för hur jag egentligen bete mig mot andra, hur jag har gjort alla besviken. Hur jag är besviken på mig själv, att jag inte klarar av livet eller ens vardagen. Jag har aldrig varit en energifylld, glad och positiv människa. Men lite mindra negativitet skulle inte kunna skada. Just nu är jag pessimism i människoform.

Jag har fått veta att jag har än så länge blivit antagen till två kurser till höstterminen. En annan kurs är jag reserv till och en fjärde har inte bearbetats än. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Kommer jag att klara av att plugga på riktigt igen? Jag är väldigt tveksamt. Snart måste man registrera sig. Kanske jag har fått hjälp tills september? Jag skulle kunna sitta på tunnelbanan och överleva ett eller två seminarie i veckan på lugnande. Mmmm. Dessutom har jag fortfarande "sommarkursen" att tänka på. Den går tills slutet av oktober och det skulle betyda att jag skulle behöva läsa två (eller tre) kurser samtidigt. De är alla på halvfart så kanske det skulle kunna fungera. Jag ska de närmaste tre veckorna jobba hårt på min uppsats för sommarkusen så kanske jag är klart med den tills september. Då återstår endast en tenta för denna kurs. Bah. Jag vet inte. Det smartaste vore nog att registrera sig och om jag inte fått hjälp än så struntar jag bara i att gå dit. Eller så försöker jag ändå och om det inte fungerar så blir jag sjukskriven och kanske får CSN-pengar ändå. Beslutsångest. En sak har jag i alla fall klart för mig idag: om jag misslyckas med någon kurs så är det inte därför att jag är dum eller intelligensbefriad. Då har det att göra med att jag är sjuk. (Imorgon tror jag förmodligen tvärtom och lägger all skuld på mig själv).

Jag: Titta jag har mina gamla XXL-kläder på mig. Jag hittade dem och tänkte de kunde fungera bra som myskläder.
Pojkvännen: Du ser smal ut i dem. De är ju inte så tighta.
Jag: Vadå? Tycker du att jag passar i XXL-kläder igen? Är jag så fet, eller? *sur*
Pojkvännen: Nej, du ser smal ut i dem eftersom de är för stora. Du är snygg!
Jag: Mmmph. Jag är fet. Jag vet.    *lämnar rummet mumlandes någonting om män och förvridna komplimang*

Livet. I alla dess konstiga former.

Jag har en period av enorm idétorka. Rent av en avsaknad av intelligens. De senaste dagerna präglades av rejäl ångest, många existentiella frågetecken och tårar. Jag förstår inte. Jag förstår inte mig själv, jag förstår inte världen och där finns ingen som kan lysa upp lampan i mörkret. Frustration över min egen oförmåga att motivera mig själv. Och en ensamhet som kvävde mig.

Idag var finaste Adam på besök hos mig. Han ska flytta utomlands om några dagar och plugga där ett år. Jag kommer att sakna honom så oerhört mycket. Det är inte som om jag träffade honom många gånger de senaste veckorna men varje gång vi har träffats kände jag mig lugnare efteråt. Han ger mig en trygghet eftersom han förstår vad jag menar, han förstår mina frågor och han vill inte ge ett svar utan diskutera dem. Att kunna diskutera livets mening med en intelligent och bildad människa känns så mycket bättre än att lyssna på psykvården som försöker intala en att man måste fortsätta leva för andra människor, för livets sak. Dessutom känner jag mig alltid som jag kan bidra med något till Adams liv, ger honom råd. Och om det bara handlar om att jag har mer livserfarenhet. Det är det vad vänskap handlar om: att ge och att ta. Jag måste verkligen besöka honom i Bergen någon gång. Hur ska jag annars håller ut utan hans intellekt och ärlighet?

Jo, alltså livets mening. Idag är jag fången i idén om att det finns ingen egentlig mening med livet, alltså ingen spirituell mening. Det finns endast en biologisk mening. Då återvänder jag till Schopenhauer igen: livets vilja. Det handlar endast om fortplantningen, att bidra till mänsklighetens överlevnad genom att skaffa barn. Men eftersom jag inte vill ha barn (är jag egentligen den enda kvinnan i världen som inte vill ha barn? Alla kring mig verkar känna av sin biologiska klocka ...) så kan det inte vara min mening med livet. Alltså man måste bidra med något till samhällets utveckling istället. I mitt fall blir det nog inget politiskt eller ekonomiskt. Kanske kulturellt? Att lyckas inom universitetssfären, där kan jag tänka mig bidra med något. Men är det allt? Nah. Lycka, lycka är nog det som de flesta eftersträvar. Men det finns ingen universell lycka. Det finns endast lyckliga ögonblick. Och ska man leva för dem? Ska man leva för hoppet om lyckliga ögonblick? Mja, i slutet bidrar vi ju alla på ett biologiskt sätt. Med våra förrutnade döda kroppar skapar vi ny färsk jord där nytt liv kan växa. Så det är kanske meningen med livet? Att förruttna? Men varför detta långa förspel som kallas för livet? Jag säger bara: universum expanderar i intet och en gång kommer allt vi människor har skapat ändå fögöras. Think big. Mitt lilla liv bidrar ingenting till det stora. Jag sa ju: existentiella frågor.

Jag har inte ägnat mig mycket åt mina studier de senaste dagarna. Jag har dock skrivit fyra och en halv sida om Bourdieus teori i samband med det svenska samhället, skillnaden mellan kapitalbegreppet och klassbegreppet och smaken inom litteraturen. Jag tycker inte om Bourdieu, det har jag inte gjort sedan jag först läste om hans teori. Den är allt för krånglig och detaljerad. Det finns inget utrymme för tolkningar. Så jag är lite besviken om att två veckors studier kommer att ägnas åt honom. Igen. Jag har börjat läsa "Dracula", jag hade ju redan läst den under våren men jag vet inte om jag kommer ihåg allt det viktiga. Så jag läser den igen. Jag har dessutom gjort lite för uppsatsen, jag har kommit fram till frågeställningar och har börjat med inledningen. Men jag har inte hittat någon sekundärlitteratur. Jag kunde ha gjort så mycket mer men jag orkade inte. Så resten av veckan spenderas med ungefär 400 sidor sekundärlitteratur om Dracula och att göra anteckningar om det. Att läsa klart Dracula. Att skriva till läraren och ber om tipps för sekundärlitteratur för uppsatsen. Börjar med uppsatsen. Diskutera Bourdieu på forumet. Kommer jag orka? Jag tror inte. Men jag ska försöka. Förresten, jag tror att jag vill försöka med två kurser under hösten istället för fyra. Jag skulle få lite CSN-pengar då (jag är nästan pank, alla mina besparingar kommer att ha försvunnit senast i september) och inte vara stressad för mycket. Men kanske jag kommer inte in i någon kurs. Jag hatar osäkerhet.

Norge. Jag vill inte säga mycket om det. Jag har gråtit en hel del för alla oskyldiga människor som blev dödade av en slags människa jag avskyr. Nationalist. Kristen. Islam-fientlig. Allt sådana saker som står i motsats till vad jag tror på och står för. Jag är nog en av dessa kulturmarxister "han" talade om. Och det är jag stolt över. Jag är rädd för vart det västerländska samhället är på väg till. Jag hoppas att folk vaknar nu och förstår att det största hotet mot dagens samhälle är inte islamska fundamentalister utan den stolta nationalistiska kristen. Att vi inte lär oss av det förflutna. Hitler utnyttjade den tyska demokratin och om vi inte är försiktiga så kommer hans ideologi ( utbyter "jude" med "muslim") kryper in i våra hjärnor. Det finns ingen som är den andra, vi är alla den andra i andras ögon. Vi är alla människor. (Har någon läst om flygkraschen i Marokko där 80 dödades? Har någon idag tänkt på alla dessa svältande barn i Somalia? Även om vi låtsas vara empatiska så är vi fortfarande kolonialister, så bryr vi oss mer om Västerlandet än om allt som ligger utanför detta. Det gäller bara att erkänna det)

Nu har jag de senaste dagarna försökt att skapa rutiner igen. Det fungerade rätt okej. Jag försov mig endast en enda gång. Dessutom har energin återvänt lite. Inte koncentrationen dock. Jag hade undvikit kaffe de senaste månaderna eftersom det utlöste ångest. Men jag försökte någon vecka sedan och nu dricker jag två/tre kopp om dagen. Jag är så mycket mer vaken. Jag ska aldrig sluta dricka kaffe igen! Jag är långt ifrån mitt gamla jag. Jag vill fortfarande inte vara social, eller gå ut. Jag orkar inte med mycket. Men även om jag gråter, även om ångesten tar över, så försvinner dessa stunder efter ett tag. Jag vet allt detta kan ändras. Att det är så lätt att helt hamnar i botten igen. Men på något sätt hoppas jag att jag att jag håller ut tills jag får hjälp. Jag tror inte mycket på att jag får den hjälp jag kräver. Men jag hoppas att jag i alla fall någon gång är stabil nog för att delta i livet igen. Visst låter jag lite mer positivt just nu? En timme sedan satt jag gråtandes på sängen och var helt övertygad om att jag aldrig får hjälp, att vården hatar mig, att det finns en hemlig lista där mitt namn står på, där det står att jag är inte en värdefull människa och att jag inte ska få hjälp. Typ att det finns ett råd av psykiater som skrattar elakt på min olycka. Paranoia? Maybe.

Jag har i alla fall haft en vecka där jag inte har gjort någonting som jag känner mig skyldig för. Jag tänkte på Manas ord häromdagen. Att man måste beröma sig själv, eller i Cs ord: fylla den positiva bägaren. Jag har tränat fyra gånger, en timme varje gång, den här veckan. Det ska bli sex gånger. Bara att kunna gå ner i vikt igen skulle betyda så mycket för mig. Jag hatar min kropp så mycket, jag skäms för hur jag ser ut. En av orsakerna varför jag inte vill träffa folk, värför det inte finns några aktuella bilder på mig.

Jag har dessutom pluggat fyra timmar varje dag. Den här veckan har jag än så länge hunnit med att läsa klart "Interview with the vampire", har gjort en hel del anteckningar, har kommit fram till frågeställningar och har börjat kolla efter sekundärlitteratur. Så det går fram emot med uppsatsplaneringen. Dessutom har jag läst två 20-sidiga föreläsningar, har läst en del i Bourdieus kultursociologiska texter, har gjort anteckningar och jobbat mig genom en text om 1800-talets vampyrroman (180 sidor), har läst Polidoris "The Vampyre", Gautiers "Loving Lady Death", Alex Tolstojs "The Family of the Vourdalak" och delar av "Varney the Vampyre". Jag har också lämnat in en uppgift på fyra sidor. Jag är i mitten av La Fanus "Carmilla" (älskar den!!) och ska läsa klart den imorgon plus Lintons "The Fate of Madame Cabanel", Stenbocks "A True Story of a vampire", Baddons "Good Lady Ducayne" och Bram Stokers "Dracula's Guest". Visst låter det mycket? Men jag tror att det bara är 150 sidor sammanlagd som jag måste läsa imorgon. På söndag blir det pluggfri dag. Så: jag är en duktig tjej!

Jag har dessutom skrivit många långa brev, det ena var 38 sidor långt! Det är det jag vill göra de närmaste dagarna: skriva brev. Aye, och jag har äntligen läst ut "Portrait of a Lady" av James och blev väldigt besviken av slutet. Men annars var det en bra roman.

Ush, jag tittar på nyheterna just nu. Jag hatar våld. Jag är pacifist. Jag förstår mig inte på krig och terrorattacker är nog ett sätt av krigsföring. Och som vanligt handlar det förmodligen om religion. När denna vidskepelse har avskaffats blir det kanske frid på jorden. Eller inte. Människan i sig är ju ond.

Min kropp är svullen. Jag har fått min mens, har tagit värktabletter och är lite snurrig nu. Dessutom är det kvavt. Kollade precis, 31°C i skuggan på balkongen. För varmt för mig med lågt blodtryck. Svullna händer och fötter. Jag behöver glass. Lösningen på allt. En hel massa socker.

Jag gnäller ju en hel om att jag känner mig ensam samtidigt som jag har svårt med att vara social. Det är en paradoxal hållning och jag är medveten om det. För mig handlar det för det mesta om att den samhälleliga normen indoktrinerar oss att vi måste träffa andra människor för att kunna leva ett rikt liv. Jag tror att människor är olika. För mig betyder det alltid en väldigt hög stresslevel när jag umgås med folk. Att inte tappa kontrollen, att inte framstå som konstig, att verka glad. Jag vet inte, i Tyskland hade jag inte dessa problem. Men det är nog ett mentalitetsproblem. I Tyskland pratar man om hur man mår, i Tyskland härskar en annan nivå av vänskap och tillit. Jag tror nämligen inte att jag har förändrats när det gäller att vara social. Men min mentalitet skiljer sig oftast från den svenska så jag vet ibland inte hur jag ska bete mig. Men att jag inte gå ut och träffa andra människor betyder inte att jag inte behöver kärlek, att jag inte behöva känna mig som en del det sociala livet. Det är precis där paradoxen ligger. Att inte träffa folk betyder ju att vara utanför, samtidigt som jag vill vara en del av det sociala livet. Jag älskar verkligen hur komplicerad jag är. INTE.

Hur som helst, förra vecka har jag fått en hel del söta meddelanden som gjorde att jag kände mig som en del av livet utanför min lilla exil. Först så fick jag ett sms från Alessia som endast innehöll orden "I like you very much". Jag blev verkligen glad av det! Och så skickade min vän Kirsten från Australien ett sms till mig för att berätta att hon hade blivit solbränd i den australienska vintersolen. Det var så random men meddelandet gjorde att jag kände mig involverat i hennes liv. Häromdagen hittade jag en lapp på köksbordet, Anders berättade för mig att jag är himla söt när jag sover. Jag kände mig så älskad!! Och så ringde min syster på lördag kväll. Hon hör så gott som aldrig av sig. Men hon ringde från sin mobil, hon var inte helt nykter, och berättade om för mig att hon ville höra min röst. Hon berättade att hon stod vid en busshållplats i Hamburg med några vänner och de hade börjat prata om att ringa någon som de saknar. Jag hade aldrig trott att hon skulle sakna mig, vi står ju verkligen inte nära varandra.

Så utan att ens lämnat lägenheten har jag fått bekräftelsen att jag är del av gemenskapen. Igår och idag har ångesten varit fruktansvärd och även om jag försöker allt för att hålla mig upptagen så fungerar det inte alltid. Jag vill så gärna ge upp så allting tar sin väg, allting tar slut. Men samtidigt hoppas jag att det finns en lösning, eller det hela kanske bara försvinner av sig själv. Önsketänkandet.

Jag har ingenting vettigt att göra. Eller så finns det ingenting som kan roa mig just nu. Igår var det ännu värre. Jag satt i soffan i timmar och hade inte lust till någonting. Samtidigt som jag var riktigt uttråkad. Det kallas nog för tomhet i själen. Att inte känna någonting, att inte vilja någonting.

Jag har fortfarande inte lämnat lägenheten. Jag ser ingen anledning till att gå ut. Ikväll ska alla på TN (TechNoir) och jag tycker inte om klubben. Det är inte min musiksmak och att se människor antingen halvnakna eller iklädda i PVC är inte så lockande. Jag ska skriva ett brev, läsa lite och kanske titta på film istället.

Det här inläget blir kort eftersom jag inte har något att berätta. Jag har en "jag vet inte"-fas igen. Jag vet inte vad jag vill, vad jag känner. Samtidigt som jag känner en stor lust att bara försvinna från verkligheten. Jag har i alla fall pluggat lite idag och skickat in mina svar på reflektionsfrågorna. Yeah, så någonting har jag i alla fall åstadkommit. Jag står inte ut med mig själv, jag är gnällig och verkligen inget bra sällskap just nu.

Jag är så irriterad på min sömn. Vad jag än gör så går det fel. Just nu är min dygnsrytm helt ur balans igen. Idag vaknade klockan 11. Igår sov jag till 10. Det är kanske inte så smart att experimentera med sina sömntabletter. Jag har märkt att jag endast sover djupt och känner mig utvilad när jag har tagit Imovane. Men jag hade egentligen bestämt mig för att inte ta den varje kväll eftersom jag inte har någon kontakt till min läkare just nu (och min "mellanhand .. alltså sjuksköterskan .. är på semester) och jag vet inte när jag får ett nytt recept. Jag har endast 20 tabletter kvar och jag måste snåla på dem. När jag endast tar Propavan sover jag orolig och vaknar flera gånger. Och dessa konstiga drömmar: fransktalande ekorrer och skrikande dinosaurier. Sjukt. Kanske försöker en natt helt utan tabletter? Det har jag fortfarande inte försökt. Sämre än med endast Propavan kan det ju inte gå. Och så måste jag ställa alarmklockan och får en normal dygnsrytm. Jag går inte och lägger mig jättesent (mellan midnatt och ett) men jag sover alltför länge. Och det ger mig ångest i det mån att jag känner mig skyldig och tänker på hur mycket jag redan kunnat ha gjort. Jag överanalyserar mig själv och mina vanor för mycket. Självinsikt är det första steget till förbättring. Säger man inte så?

Jag har pluggat en hel del igår och lite idag. Att kursen är på halvfart hjälper mig jättemycket. Jag känner mig inte lika stressad och är alltid förberedd i tid. Nu blir det gruppdiskussion och reflektionsuppgifter under de närmaste två veckorna. Jag har nästan läst allting för att kunna göra uppgifterna så jag kan ta det lugnt.

Det är fint väder ute. Det irriterar mig. Jag går ju inte ut och då känner jag skuld igen. Egentligen måste man ju gå ut när det är sådant väder. Men: jag har inga pengar och jag har ingen lust att sitta i en park och dricka öl. Dessutom har min sociala ångest nått nya höjder den här veckan. Jag vill inte träffa andra människor och behöver sätta på min mask. Ergo: jag har inte lämnat lägenheten en enda gång den här veckan och kommer nog inte lämna lägenheten resten av veckan heller.

Nu ska jag plugga en timme till. Pojkvännen kommer hem snart. Med pizza. Jag har inte ätit lunch än. Jag lyssnar på Faith and the Muse och gräva mig ner i en bok om vampyrmyter och vampyrberättelser i folktron. Superroligt eftersom författaren faktiskt tror på vampyrens existens.

Batzy jagar flugor

Men hon ger upp och gör mig sällskap istället

Jag hatar att allting går så långsamt för mig. Jag kan inte hitta samma styrka och koncentration som jag hade förrut. Jag har aldrig varit stresstålig eller väldigt presterande men när det kom till kritan så klarade jag mig alltid. Men just nu stressas jag av varje lite ting och jag ger upp väldigt snabbt. All min styrka går åt att hålla mig ifrån det svårta hålet i vilket ångesten vill dra mig i. Jag har inte gråtit i några dagar. Jag har varit gråtfärdig men jag höll ut genom att peppa mig själv, att kalla mig själv en mes. Det är precis det som har tagit över mitt tänkande: självförakt och självhat. Samtidigt är jag inte ett med verkligheten. Jag är borta mycket, i någonting som jag vill kalla för intet. Intet eftersom jag inte vet vad det är som händer. Det är då jag märker mest att min koncentration sviker mig. Allting går så långsamt. Det är som ett vakuum jag befinner mig, ett vakuum av intet. Som det intet universum expanderar sig i. Någonting som inte kan uppfattas och vars existens är ett förnekande av vår existens.

Jag har försökt plugga men som sagt, det går långsamt. Bra att kursen är endast halvfart. Jag har läst mycket och gjort en hel massa anteckningar. Alla har olika studietekniker men för mig har det alltid fungerat bra att göra anteckningar, att skriva ner det viktigaste. Väldigt old school. Jag har nu också bestämt mig för vilket verk jag ska jobba med för uppsatsen. Det blir Interview with the vampire av Anne Rice. Nu behöver jag endast en utgångspunkt för analysen. Jag kan tänka mig Foucaults teori om bekännelsens betydelse. Sedan nämnde läraren Lukács. Det vore ju jättebra om jag kunde använda mig av honom, han var ju bakgrundsteoretikern till min kandidatuppsats. Men jag har inte riktigt förstått vilken aspekt av hans tänkande passar på Anne Rices bok. Hur som helst, först måste jag läsa romanen igen och kanske titta lite på maktrelationerna och strategierna. Jag har i alla fall beställt boken.

Idag skulle jag egentligen träffa Alessia igen, imorgon åker hon till Göteborg. Men det blev för mycket krångel med tiderna och sådant. Så jag avbokade. Jag orkar inte med krångel just nu. Jag har ju svårt att vara socialt och måste tvinga mig till saker och ting. Och om det kommer motgånger så ger jag upp.

Alltså det som mest irriterar mig just nu är den där dimman som har lagt sig på min hjärna, på min intellekt. Om jag endast skulle kunna skylla på piller men jag tar ju inget annat än sömnmedicin. Jag har haft ångest men det gick att ignorera den, skjuta bort den, bort från nuet (hehe, mindfulness-flum). Det som skrämmer mig är att jag fortfarande inte ser mig själv som stabilt alls. Igår kväll hade jag panikångest. Jag vaknade med ångest idag. Jag vet att det kan gå neråt, in i det svarta hålet, snabbt. Jag vill kunna hejda utvecklingen. Men hur? Och det som jag nu har uppfattat om mig själv: tvångstankar som tar upp alltför mycket tid. Istället för att göra något, måste jag först planera det i mitt huvud. Det är någonting som inte varit medveten om förut.

Jag har försökt att hålla mig upptagen idag. De sista två dagarna har varit fruktansvärda och jag ville inte falla i det svarta hålet igen. Så jag tvingade mig till att träna på förmiddagen. Sedan åkte vi till ÖoB och senare till Skärholmen och småhandlade lite. Jag köpte självklart godis, bläh. Jag hade roligt på H&M eftersom de hade sale och jag köpte fem plagg för bara 330 kronor, yes, alla fem för 330 kronor. Fast att jag verkligen har gått upp i vikt (och det syns på riktigt, jag har nästan dubbelhaka igen :( ) så hittade jag faktiskt kläder som passade. Så länge man kan ha på sig H&M-kläder är man inte fet. Så det blev L och storlek 40 istället för M och storlek 38. Det kan jag leva med.

Efter jag hade lagat mat och ätit lunch städade jag garderoben. Jag hade för många kläder där inne som jag aldrig bär. Så mycket slängdes. Jag kom på att jag har alltför många basplagg. Men det är nog aldrig fel med basplagg? Haha, handlar det här inlägget verkligen om kläder? Jag tror att det är första gången jag skriver om kläder.

Jag är rädd för nästa vecka. Pojkvännen jobbar fem dagar och det betyder fem dagar av ensamhet. Jag undrar om jag kommer att klara det. Jag ska tvinga mig att plugga extra mycket så är jag upptagen. Jag hade ju en pluggfri idag. Jag har haft sådana svårigheter med koncentrationen att det gick väldigt långsamt. Men det beror nog också på att jag läser teorier och inte skönlitteratur just nu. Jag har förresten funderat över tentauppgiften och jag ska titta mer på Baudelaires vampyrdikter. Jag kan tänka mig att analysera en av dem i samband med idén om femme fatale. Men jag vet ju inte om jag måste använda mig av originalen av dikterna. Jag kan tala, läsa och förstå franska men jag vet inte om jag är tillräckligt bra för att läsa Baudelaire. Ska se.

Köpte nya kläder

Lite mer ordning

....

Jag förstår inte mitt mående. Jag är så rastlös i hjärnan, ingenting kan roa mig, jag kan inte fokusera, jag hittar ingenting som kan fylla den här tomheten som breder sig ut inom mig. Idag och igår samma sak. Och denna frustration. Jag slog i en hel del saker idag. Det är nog därför min arm och min hand gör ont. Eller så är det någon biverkning. Jag förstår inte mig själv. Det värsta är de återkommande suizidtendenserna. De där tankarna som inte låter mig vara ifred. De kommer ju ifrån mig, det är som en längtan efter en enkel lösning. Det som mest skrämmer mig i de stunderna jag känner något slags styrka är hur jag redan har planerat allt. Hur allting bara kan hända när det brister. Jag är rädd för mig själv samtidigt som jag ju förstår mig själv. Men hur lite ork jag än har så ska jag kämpa, kämpa emot mig själv, kämpa för mig själv. Jag är så trött på allt det här. Kan det inte vara 2009 igen, året då jag för en gångs skull mådde bra, året då jag presterade och var social och lycklig? *gnäll*

Idag hade jag nog sista mötet med C. Vi pratade självklart inte om att identifiera känslor. Jag hade ju jobbat med, oschysst. Jag berättade om hur jag mår, om vad som hade hänt, om mina rädslor, om att det har gått nedåt på riktigt igen. Hon sa ingenting. Jo, hon sa att jag måste ringa till psykjouren när jag mår sämst. Men de har ju inte riktigt hjälpt mig förra vecka och jag är fortfarande rädd för att bli inlagd. Grejen är, tvångsinläggning händer nog inte så ofta och om de skulle råda mig att frivilligt läggas skulle jag nog säga ja. Men det ska egentligen inte hända. Hur som helst, C kommer att ha 4 veckors semester så vi bokade ingen ny tid. Vi kommer nog aldrig träffas igen. Det enda jag fick av henne idag var några tips om böcker som jag ändå inte kommer att kolla upp. Hon sa jag skulle kunna förberedda mig inför DBT:n men jag vill inte läsa dem, jag är redan så lite övertygad om självhjälp och mindfulness. Att läsa sådana böcker skulle bara göra mig ännu tveksamare. Jag känner ju mig själv. Jag har funderat lite över psykoterapi men jag vet för mycket om Freud och jag tror inte på det omedvetna. Blah. Jag har i alla fall ingen psykkontakt just nu och det känns otryggt. Läkaren kan man inte nå (och jag vill ju inte träffa honom) och min stödkontakt är på semester. Jag vet inte när jag kommer att höra från den nya mottagningen, jag har hört idag att de är sommarstängd i två veckor snart. Otrygghet.

Jag känner mig så stressad av plugget redan. Det handlar för det mesta om min oförmåga att förstå Foucault. Det är så jobbigt att läsa honom, att förstå vad han egentligen vill komma fram till, vad själva poängen är. Och så ska vi redan nu hitta ett tema för hemtentan, vi ska hitta någon "fiktion" som vi ska undersöka med hjälp av socialkontruktionism. Inte konstruktivism utan konstruktionism. Det är nog en teori jag vet så gott som ingenting om. Och hur ska jag veta vilken "fiktion" skulle kunna undersökas om jag inte vet någoting om verktyget? Jag känner mig så jävla dum! Jag tror att det stod något om det i föreläsningen hon hade laddat upp idag, måste läsa det igen. Men det ser ut som om allting handlar bara om Foucault. Frusterande. Jag saknar min marxistiska litteraturteori, den är enkel och strukturerad. Jag är så rädd att jag inte kommer klara av det här.

Jag hade ett konstigt samtal med en afrikansk kille i hissen här i huset idag. Han ställde mig en massa frågor och gav mig en massa komplimang. Och självklart vet han nu att jag bor i det här huset och också på vilken våning (jag tryckte ju på knappen i hissen). Så nu har jag blivit lite paranoid och tror att han kommer komma hit och våldta mig. Jag tycker inte om om folk ger mig komplimang när det gäller mitt utseende, jag blir alltid misstänksam.

Och så strular bilen. Någonting med bromsväskan som pojkvännen försökte fixa men inte lyckades. Så nu måste bilen nog till verkstaden och det blir dyrt. Jag har fortfarande lite (!!!) pengar sparade men dessa kronor kommer nog gå åt reparationen. Jag undrar hur jag kommer att klara den här sommaren, och om jag inte pluggar under hösten (just nu ser det inte ut som om jag skulle kunna klara det ...) så blir det inga pengar tills .. jo, kanske våren?!? Fan.

Jag gick till gravsättningen idag. Jag bestämde mig spontant på morgonen. Det finns saker som är viktigare än mitt mående. Jag fick lära mig som barn att en av de viktigaste egenskaper hos en människa är respekt. Och Bertil förtjänade min respekt idag. Jag tyckte att ceremonin var var väldigt fin och även om jag grät lite så kändes det som om det var en bra sak, att kunna visa honom respekten, att vara där för min pojkvän och att se hur Bertil kom till sin sista viloplats. Det var första begravningen jag har varit på och det var verkligen inte så hemskt som jag trodde det skulle vara. Vi kommer alla dö någon gång och allt man kan hoppas på är att folk visar en respekt när man då blir en del med jorden. Ändå var det lite overkligt, svårt att föreställa att det handlar om en död människa. Jag har ju undvikit begravningar, vänner har dött men jag har alltid vägrat att gå till själva ceremonin, jag alltid besökte graven efteråt. Jag har kanske ändrat min inställning till döden, jag har kanske omfamnat den mer som en del av livet, som någonting man inte kan undvika. Existentialism.

Jag hade en 15 mg Oxascand med mig men jag tog den inte. Men jag kände mig trygg, att jag hade någonting med mig som skulle kunna hjälpa mig om det hade blivit för mycket. Att stå ut med en av de svåraste situationer man kan möta i livet utan att ta en tablett är en stor grej. Det var förmodligen bara tillfälligt. Det går ju alltid upp och ner för mig. Vem vet, kanske jag måste åka till jourmottagningen eller akuten imorgon igen. Jag hatar att jag inte kan förutse mitt mående.

C ringde igår för att omboka tiden imorgon, jag ska träffa henne på torsdag istället. Jag har ikväll gjort min hemuppgift, jag tog känslan "skuld" eftersom det finns så många situationer jag har upplevt där jag kände skuld och det går egentligen alltid efter samma mönster. Jag kom fram till varför jag inte riktigt vet vad jag ska tänka om C. Hon visar inget medlidande, ingen empati. Ibland behöver jag någon som säger "åh, stackarn" och det gör inte hon. Jag berättade om vad som hade hänt med ambulansen och allt och hon sa ingenting. Det verkade som om hon inte ville veta om det. Hon är ju min stödkontakt, någonting måste hon ju säga. På något sätt är jag glad att jag snart kommer slippa henne.

Imorgon kommer den första riktiga föreläsningen bli uppladdat för sommarkursen. Jag är jättenervös men samtidigt har jag redan förberett mig rätt bra. Jag har läst ungefär 200 sidor av kurslitteraturen och gjort många anteckningar. Om det bara inte vore för Foucault, jag kan inte med honom. Jag förstår aldrig vad han menar. Det är den tredje boken jag läser av honom och på allvar, jag kommer inte ens ihåg vad de första två böckerna handlar om. Jag tror "Viljan att veta", som jag läser nu, handlar om dolda maktstrukturer som finns i användningen av språket och hur den finns i en skapad diskurs. Eller något. Och så handlar det om kön och sexualitet. Jobbigt.

Jag har en hemsk huvudvärk som redan började på morgonen. Jag tog två huvudvärkstabletter och de gjorde mig flummig. Jag tål inte ens normala smärtstillande. Patetiskt. Men nu har värken återvänt. Jag vill inte ta mer tabletter. Så jag gnäller istället: jag har huvudvärk!!!

Ush, jag kan inte sluta tänka på att jag fick åka ambulans till St:Görans. Det känns som ett riktigt misslyckande. Det var helt onödigt. Allting kändes så overkligt men nu börjar jag fatta. Jag vill vara en normal fungerande människa igen. Det kan ju inte vara så svårt. I alla fall ringde läkare från psykjouren igår runt lunch. Hon verkade bry sig om mig och sa att jag alltid är välkommen hos dem. Men jag vet också att det betyder att det blir inläggning nästa gång. Pojkvännen sa igår att jag inte har någon sjukdomsinsikt och att det är farligt att jag nästan vägrar ta medicinen. Han har kanske rätt. Men jag förstår nog hur dåligt jag mår, samtidigt tycker jag att det hela är inte så farligt som de flesta tror. Jag vet inte. Hur som helst, så behövde jag ta en Seloquel igår eftersom jag hade gråtit i flera timmar och hade sammanbrott efter sammanbrott. Jag sa att jag inte vill längta efter döden. Men samtidigt gör jag det. Så länge det fortfarande finns en liten del som orkar kämpa så är det nog ingen fara. Seloquel började verka efter 4 timmar. Efter ungefär 2 timmar märkte jag att jag var lugnare men inte lugnt. Och 4 timmar efter jag hade tagit den blev jag så där lugnt att jag inte behövde gråta mer. Och trött blev jag, helt trött. Jag undrar nu om en behovsmedicin skall behöva 4 timmar för att verka. Det är ju inte rätt. I 4 timmar kan så mycket hända. Men tabletterna har kostat 600 kronor så jag måste använda dem. Men 4 timmar?!? Det är egentligen oacceptabelt.

Idag var Micke på besök hos oss. Han ringde och frågade om han kunde komma förbi. Det är så fint när folk faktiskt hör av sig. Jag tors ju inte kontakta någon. Vi satt på balkongen och pratade. Jag var lite avundsjuk när jag hörde om alla historier från Wave Gotik Treffen. Men jag var också glad eftersom jag kunde prata av mig lite. All ilska, besvikelse och rädsla jag har inom mig. Att prata med någon som håller med om många saker. En människa som är frisk och ändå förstår. Men sedan kom ångesten. Dock inte så stark som under de senaste dagarna och jag kunde plugga lite (jag pluggar lite i förväg, kursen har fortfarande inte riktigt börjat än ...). Just nu går det nästan inte hålla ut längre men eftersom jag snart ska gå och lägga mig vore det nog värdelöst att ta en tablett som skulle börja verka om fyra timmar. Oh the irony.

Jag är rädd för tisdag. Bertils begravning är på tisdag. Jag måste gå dit, allt annat vore respektlöst. Men samtidigt har jag ingen aning hur jag kommer att klara det. Att gå på en begravning i mitt sinnestillstånd är nog inte det smartaste i världen. Jag funderar över att ta en Oxascand i förväg, alltså innan vi åker, så jag kan klara av det. Det värsta blir nog att umgås efteråt. Att behöva samtala, att behöva ta det lugnt medan alla andra kommer att gråta. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste ju gå.

Jag har sovit väldigt dåligt. Det gick inte att somna, trots Propavan, så jag satt mig framför TV:n. Jag gick och la mig vid halv fyra. Jag vaknade klockan sex och hade jättestark ångest. Men det hjälpte med att slå mig lite. Jag blev dåsig av det. Konstigt, jag vet. Hur som helst, jag gick upp klockan 10 och sedan dess har jag bara stirrat i väggen, diskat och tagit hand om tvätten har jag hunnit med. Katten tycker att det är roligt att löpa lite amok. Dessutom vägrar hon äta något annat än räkor.  Det blir nog ingen träning just nu, jag känner mig frånvarande. Jag tar ingen Lamotrigin längre och det bidrar kanske till mitt mående. Jag måste ta Immovane ikväll, jag behöver sömn!

Jag är fortfarande helt fången i tankarna om vad som hände igår, mötet med läkaren. Det finns en stor ovisshet om vad som kommer att hända nu, när jag får komma till den nya öppenvårdsmottagningen, när jag får träffa en läkare och om jag får något hjälp. Jag undrar om jag inte hade mått bättre om jag aldrig hade sökt mig till vården över huvud taget. Jag har ju kunnat hantera mina problem förut. Varför fungerar det inte nu längre? Det vore kanske bäst om jag helt avstod ifrån all vård/terapi/medicin och försökte ignorera mina problem. Eller?!?

Nu ska jag försöka plugga lite. Att läsa om vampyrer. Men först behöver jag kaffee. Jag är väldigt nära till att dissociera. Jag märker hur jag allt mer svävar bort, hur jag allt mer dras in i en overklighet, en annan dimension. Dessutom har jag väldigt starka självskade-impulser. Jag har inte skurit/rispat mig i över en månad och det ska jag fan inte börja med igen.