Miss Zombilicious - annorlunda

Jag har tappat alla mina mål ur siktet. Bara ett år sedan hade jag en hel massa planer, idéer och förväntningar. Just nu är jag bara glad om jag överlever en dag. Alla självmordstankar och impulser gör mig helt galen. Jag kämpar, mest ensam i min säng, gråtandes och skakandes. Men igår sa jag något till C som uttrycker min största rädsla: Jag vet inte hur länge jag kommer att orka mer. Det känns nästan som ett skrämmande väntespel. Det värsta är att det inte känns som om jag verkligen får hjälp av psykvården. Jag får inga andra lungnande än dem som jag redan har (Theralen som gör mig alldeles hängig och bedöver mig helt) och med Oxascand ska jag sluta. Jag har inte lärt mig någonting än om hur jag ska hantera ångesten. Det tar allt en jäkla lång tid. Men för mig känns det som om klockan tickar, som om det precis handlar om tid. Ska man lida så här?!?

Den här veckan har alltså varit fruktansvärd. Som veckorna innan också har varit. Det är alltså ingenting nytt som jag berättar. Men jag har orkat mindre, jag låg i sängen mycket. Jag började ha overklighetskänslor, som om mitt förstånd har lämnat mig, som om jag existerar i ett vakuum. Jag blev nästan rädd för att jag skulle få en psykos. Jag orkar bara inte mer. Och jag vill inte bli inlagd igen. Det är nästan min allra största rädsla. Jag känner mig så tom, så obeskrivligt utsugen på allt som egentligen är jag. Jag känner mig ensam, jag har ingen som jag kan dela allt med, ingen som utan att bli rädd eller sårad kan lyssna på vad jag går igenom. Min pojkvän har redan stått ut med för mycket, han måste skonas, jag vill inte förlora och förstöra det vi har. Men resultatet av detta är att jag gråter för mig själv, att jag alltid har en mask på och måste låtsas må okej. Det tar på mina krafter. Jag behöver en bästa vän :(

Igår träffade jag alltså min terapeut igen och det gick så där. Min pojkvän var med i början och uttryckte sina rädslor och jag har ingen aning om det nu har förstört min relation med min terapeut på något sätt. Hon betedde sig lite annorlunda efter han hade gått. Hur som helst, hon sa att jag ska ringa henne när det krisar. Ja men hur då? Jag är ingen människa som tycker att prata med någon när jag har ett sammanbrott och vad ska jag säga på telefonen då? "Hej, jag har ångest. Hjälp mig." Hur ska hon hjälpa mig då? Blah. Vi har börjat lite med någonting som heter "medveten närvaro", det kändes lite flummigt. Men jag visste ju att alla dessa DBT-grejer är flummiga. Jag är mer en abstrakt människa, vetenskapligt och inte så där flummigt som att jag ska sjunka ner i mig själv och inte värderar. Jag granskar alltid allt. Det går inte. Blah. Hon berättade självklarheter för mig, typ vad förnuftigt och känslomässigt tänkande och handlande är. Hon sa att jag blev för filosofiskt när jag började prata om Wittgenstein. Mmmm. Hon kan inte hjälpa mig med medicineringen i alla fall. Och jag får inte träffa en läkare eftersom det går inte att nå honom.

Jo, och sedan har mina sömntabletter slutat verka. Jag har svåra sömnproblem igen. Jag kan inte somna även om jag har tagit Propavan och Zoplikon (12 lyckade självmord med Zoplikon/Immovane + alkohol i Sverige 2009 ...). Så läste jag på FASS idag att man inte får ta Zoplikon/Immovane längre än fyra veckor i sträck och att det inte går att höja dosen. Och att om man behöver en högre dos så har man blivit beroende och måste trappa ner. Okej, jag tar Zoplikon i 14 veckor nu. Ingen har berättat dessa saker för mig. Speciellt inte att man kommer att ha abstinensproblem och det mest vanliga är extrem ångest. Jag har ju redan abstinensproblem med Oxascand. Ännu mer ångest om jag slutar med mina sömtabletter? Vad fan håller sjukvården egentligen på med? Väl omhändertagen känner jag mig verkligen inte ...

Positiv grej: Jag har blivit kallat "geni" två gånger den här veckan. Jag har kunnat lösa ett problem och så har jag nog gett ett gott råd. Lite av min intellekt är nog kvar. (Jag har läst 100 (!!) sidor idag, jag vet inte ens när jag sist har klarat det!!)

Måendet just nu: Jag mår illa. Jag fryser men kalltsvettas. Jag har så stark ångest att jag skakar. Gråten är på vägen att återvända. Musiken (Suede) gör mig nostalgisk och ledsen.

Jag har varit utanför lägenheten fyra gånger den här veckan. Det låter förmodligen löjligt till de flesta men för mig är det en stor grej. Jag har ju helt isolerat mig igen och att bara komma utanför dörren är en av de svåraste utmaningarna för mig nuförtiden. Jag vill stanna i tryggheten som jag har här hemma, vill kunna krypa i sängen när jag har ångest, vill kunna vara mig själv. När jag är ute blir jag bedömt, tittat ner på och jag måste passa in. Och då menar jag inte på grund av hur jag ser ut. Der bryr jag mig inte om, det har jag aldrig gjort. Det handlar mer om mitt beteende. Det känns inte som om jag beter mig som alla andra. Även om alla säger till mig att det inte syns när jag har panik så tror jag inte på det. Och ångesten kan man inte gömma, man bryter ju antingen ihop eller så vill man fly eller komma i tryggheten så snabbt som möjligt igen. Att bete sig enligt de sociala koderna (jag har ju läst en kurs om det förra terminen) är det som gör en accepterad del av samhället. Jag tror inte att jag beter mig enligt dessa koder. Hur som helst, så blir nog nästa vecka en återvändo till isolationen eftersom min pojkvän går och jobbar igen. Ensamt tors jag inte gå ut. Eller så ska jag kanske utmana mig själv. Jag vet inte. Nej, det blir nog isolation.

Idag har jag hunnit träna på förmiddagen innan vi gav oss iväg till Max. Vi promenerade till Masmo och det är egentligen ingen lång promenad men det var jättejobbigt på grund av kylan. Jag tål inte den svenska vintern. Jag har alltid massor med kläder på mig men ändå fryser jag. Vi åt lunch på Max (fattigmansgrej: vi hade kuponger) och sedan tog vi en liten extra-promenad innan vi gick hem igen. Vi tittade på två DVD: Vampires sucks och Sex and the City 2. De var faktiskt båda två rätt roliga, någonting lättsamt att njuta av på en kall söndagkväll. Jag har precis skrivit klart ett brev och nu ska jag nog läsa lite. Tyvärr har jag haft rätt mycket ångest idag och trodde först inte att jag skulle kunna klara av att göra något idag. Men jag tvingade mig för Anders' skull. Och nu känns det, jag skakar och jag väntar bara på tårarna. Jag hoppas att läsningen kommer att distrahera mig lite.

 

Onyttig mat

Jag kom precis på att det är lördag. Om man inte har någonting vettigt att göra under veckan så känns egentligen varje dag som lördag, eller helg, eller måndag. Eller som vilken dag som helst. Jag har inte uppdaterat bloggen igår eftersom jag hade en fruktansvärd dag, jag orkade med ingenting och var helt borta i huvudet på grund av ångesten. På kvällen lungnade det sig lite så att jag i alla fall hann titta på en film med en naken Viggo Mortensen och sedan en dokumentär om religiös fundamentalism.

Idag tvingade jag mig själv till att göra något. Jag vet inte varför men jag känner mig alltid skyldig när jag inte har varit produktiv, inte har gjort någonting som bidrar till livet. Så jag tränade (fast att jag var tröttare än en sengångare) och sedan åkte jag till Skärholmen för att handla några små saker. Det var en dum kvinna som började bråka med mig och Anders på ICA på gund av någon plats i kön. Jag vart skräckslagen och ville egentligen bara åka hem efteråt. Jag hatar konfrontationer, jag har alltid varit dåligt på sådant. Jag är en av dem som antingen bara säger att den andre har rätt eller som går och gömmer sig. Hur som helst, jag höll ut och fikade med Anders istället för att åka hem på en gång. Nu har jag slagit in några presenter till en kompis, pratat med min mamma i telefonen och ska förmodligen snart titta på DVD.

Jag har funderat över om jag ska till den där gothklubben på Grottan nästa lördag. Senaste gången jag var ute för att festa var i September! Det är alldeles för länge sedan. Men jag bestämmer mig beroende på min dagsform.

Toodles.

 

Jag har haft en jobbig dag och kom först senare på kvällen på att det förmodligen beror på att jag inte har tagit mina stämningsstabiliserande tabletter igår kväll (de är egentligen en epilepsi-medicin, så i fall att jag har epilepsi är jag ju på den säkra sidan). Jag hade inga kvar och eftersom jag tar en så låg dos så trodde jag inte att det gör någon skillnad. Jag hade nog fel. Under förmiddagen var jag bakis från Theralen-dropparna och så långsamt stegrades ångesten till en nivå som inte har haft sedan början av januari. Inga mediciner hjälpte. Jag var jätteglad att Anders var hemma annars hade jag gjort något dumt. Fan!! Jag höll mig upptagen med att skriva ett långt brev (hann dock inte avsluta det, min hand började göra ont) och att träna, laga mat och prata med folk på telefonen. Nu har jag tagit min första sömntablett och ska nog läsa lite innan jag går och lägger mig. Hela mitt liv handlar om mediciner och självhat. Jag har blivit som de andra patienter på psykavdelningen. Jag undrar om man någon gång kommer ur detta tänkande igen?!?

Egentligen ville jag kolla det där med läskurserna nästa vecka men som jag mår just nu verkar det inte som en bra idé. Jag kan inte sätta press på mig själv. Hur mycket jag än vill plugga igen och känna mig nyttigt, om jag misslyckas eftersom jag mår skit bidrar det ju till ingenting. Jag måste börja förstå mig själv.

Jag har fått ett stort paket från Japan idag, från min kompis Kazumi. Det var något som gjorde mig glad under en kort stund. Hon skickade mig Blur och New Order skivor, en bok om Japans kultur, smycke och en hel del japanska snacks. Vad snällt av henne!!

Jag har tappat kontrollen över allting. Jag har svårt att tänka klart och därmed har jag svårt att ta beslut som grundar sig på förnuftet. Jag hatar att vara i ett sådant tillstånd. Jag är egentligen en kontrollmänniska, jag vill veta allt om allting för att kunna ta beslut eller att värdera. Jag blev tillsagd idag att jag måsta ta tillbaka kontrollen över mitt liv men jag vet inte hur. Jag har ingen styrka för det. Min pojkvän gör det mesta för mig och därmed har jag blivit beroende. Men jag har till och med svårt med kontrollen över ätandet, över tankarna, över mig själv och mina impulser. Det känns som om ångesten och negativa tankarna om mig själv kontrollerar mig istället. Jag har ingen motivation alls. Jag har drömmar och idéer men när det kommer till att förverkliga dem så har jag ingen ork, ingen motivation, inget självförtroende. Det känns nästan som om att vara tonåring igen då jag baserade många av mina handlingar på känslorna.

Igår var en värdelös dag. Jag gjorde ingenting av värde. Jag tränade och jag tyckte synd om mig själv eftersom jag var så förkyld. Jag äcklades av mig själv och åt ungefär ett kilo naturgodis. Bara för att kunna trycka ner mig själv ännu mer. Och idag? Idag kunde jag inte ens träna på grund av min förkylning, jag försökte men det gick inte att andas. Sedan hade jag ett möte med min terapeut. Hon kom egentligen fram till att det föds negativa tankar ur min ångest. Känslor av skuld och skam. Självhat. Men det visste jag ju redan. Senare hade jag ett möte med en arbetsterapeut, en väldigt flummig människa. Jag har ingen aning om vad hon egentligen vill hjälpa mig med. Allt hon sa var att jag måste komma ut men att det bara finns två terapigrupper i Botkyrka kommun och båda är inriktade till att man ska förberedas för arbetsmarknaden. Och så ligger båda i Tumba .. som om jag skulle orka åka dit varje morgon. Hon pratade dessutom om något slags boendestöd, en människa som kommer till mig en eller två gånger om veckan och ska gå ut med mig. Då vaknade jag till. Är jag så där handikappad att jag inte ens kan omgås med andra människor och behöver en människa från kommunen som blir betald för att spendera tid med mig? Fan! Jag måsta ta tag i saker, jag vill inte vara så där. Jag har ju vänner, jag måste bara träffa dem och tvingar mig till att åka någonstans. Det hela har på något sätt gett mig även sämre självförtroende :( Hur som helst, hon vill hjälpa mig med studierna, alltså det där med läskurserna. Men det behöver jag ju ingen hjälp med, det gäller bara att registrera sig och att sätta igång. Jag ska kolla upp det nästa vecka, jag vill fan inte bli stämplad som en social handikappad människa som behöver socialt omgänge med av kommunen betalda människor. Det känns bara hemskt!

Jag mår skit ikväll. Förkylningen börja släppa lite och då har min hjärna nog kraft igen för att koncentrera sig på ångesten. Dessutom känns det i hela kroppen att jag behöver mer lugnande. Jag tror att jag ska ta lite Theralen snart. Jag håller annars inte ut. Imorgon får jag Theralen i tablettform istället så kanske de ger mig ingen bakiskänsla. Jag har dessutom inga stämningsstabiliserande kvar så det bidrar nog till att jag mår skit. Jag kan inte koncentrera mig på någonting just nu så det blir inte så sämst om jag blir trög men ångesten släpper lite. Så Theralenm it is now. Några små beslut kan jag nog fortfarande fatta.

 

 

Jag tänkte att Marilyn Manson's låt "Valentine's Day" vore en bra början för detta inlägg. Jag tycker nämligen att Alla Hjärtans Dag är en kommersiell uppfinning, nästan lika illa som jul. Om man älskar någon skall man visa det varje dag och inte endast en enda dag om året. Kommersialismen = skit! (haha, det lät väldigt fjortis anarkistiskt).

 

Jag är fortfarande sjuk, det blir bara värre. Jag har ont i mina öron och hör väldigt dåligt och känner mig febrig fast att jag inte har feber. Snuvan, hostan. Jo, ni förstår. Från och med idag tar jag endast 15 mg Sobril (mina lungnande) om dagen. Det känns inte bra alls. Jag vet inte riktigt hur jag ska dela det. Jag skulle kunna ta 7,5 mg två gånger men det hjälper inte ett dugg. Eller så tar jag en gång 15 mg, då mår jag i alla fall okej under några timmar. Beslutsångest.

 

Jag har sovit riktigt dåligt inatt, vaknade klockan fyra och mådde inte bra alls. Jag somnade om vid nio och sedan vid lunch hade jag fått några timmar till sömn. Anders och jag åt lunch ute idag, inte speciellt därför att det är Alla Hjärtans Dag, mest därför att jag måste komma ut mer. Och fy fan, vad jag ångrar mig nästan att vi gjorde det. Det var så kallt!! Jag hade massor med kläder på mig men jag frös ändå. Can't it be spring already?

 

Jag har försökt att börja sticka idag. Jag har alltid varit dåligt på handarbete men jag ville försöka ändå. På avdelningen var det många kvinnor som höll på med handarbete så jag trodde att det vore något för att lugna ner mig. Men jag blev bara aggressiv och besviken på mig själv istället. Men jag ska ge det ett nytt försök imorgon, jag måste bara hitta ett bättre tutorial på internet, de är alla för snabba för mig som nybörjare. Är det någon som kan lära mig att sticka!?!

 

Jag fick en kallelse för att träffa en arbetsterapeut på onsdag klockan 15, klockan 14 samma dag träffar jag min andra terapeut. Det blir jobbigt, två timmars psyksamtal medan jag är sjuk och inte har massor med tabletter att lugna ner mig med. Jag kommer förmodligen springa därifrån mitt i samtalet. Gaaaah.

 

 

Sjuk Nina

Yeah

Jag försöker imitera Lady Gaga eller något .. (mina ben är inte så feta, det är bara massor med strumpbyxor och legwarmers och sådant!)

 

Glad Anders

Jag är så gnällig just nu. Allting irriterar mig bara. Jag tror att jag håller på att bli förkyld. Jag har hosta (och astma) i tre dagar nu och min röst försvann igår. Jag låter som en 80-årig man som har rökt och druckit whiskey hela sitt liv. Och nu börjar jag nysa hela tiden. Och hela min kropp gör ont. Dessutom har jag min mens. Men allt detta betyder inte att min ångest har krympit på något sätt. Ibland är den dock inte riktig påtaglig eftersom jag koncenterar mig endast på mina kroppsliga besvär. Det är synd om mig :( Jag är faktiskt jätteäcklad av mig själv. Viktuppgången gör mig helt galen! Jag tors inte ens riktig kolla i spegeln. Så idag är det skamen och självhat som har överhand. Och självmedlidande. Hell yeah.

Jag har inte gjort särskilt mycket de senaste dagarna. Fredag var en av de mest oproduktiva dagar. Jag hade tagit Theralen kvällen innan och jag var helt förstört. Jag låg egentligen bara i sängen. Jag försökte att titta på TV men fattade ingenting. Det är väldigt givande att ta Theralen, IQ:en sjunker med ungefär 50 poäng och man känner sig ännu mer värdelös. Igår så försökte jag rycka upp mig så jag tränade faktiskt (wooohoo) och städade hela vardagsrummet (med bokhyllorna, jävla kamp) och dammsög lägenheten. Vi tittade på DVD på kvällen (Twilight-Eclipse ... åh vad jag ropade åt filmen .. vilka dumheter alltså! Varför bär den ena killen egentligen aldrig någon skjorta?!? Dum film!!). Idag har jag än så länge läst 150 sidor i "Idioten", alla dessa ryska namn förvirrar mig. Det måste minst finnas 200 personer som är med. Galenheter. Men jag kunde i alla fall koncentrera mig lite idag. Det blir kanske lite mer läsning senare. Jag har ju inte ett enda brev att svara på :( Aye, och kanske träna. Jag behöver träna, min feta kropp äcklar mig. Dessutom känns som ett lagom straff eftersom jag är sjuk så det kommer bli jobbigt. Det förtjänar jag, är ju mitt eget fel att jag har tappat kontrollen över mitt ätande!!

 

Jag undrar hur mycket denna MADRS-test för depression egentligen kan räknas som tillräckligt?!? Jag har precis tagit den och fick så många poäng (40) att det stod att en inläggning på psykiatrisk klinik bör övervägas. Que? Men min läkare och min terapeut sa att jag inte har någon depression och att jag inte behöver antidepressiva. Det verkar ha ändrat sig. Gud, jag måste sluta tänka själv. De vet nog vad de gör?!?

Jag hade egentligen bestämt mig för att inte uppdatera min blogg tills det här någonting roligt men det finns inget att vänta på egentligen. Jag måste nog inse att mitt liv förblir ett helvete. Jag har kontakt med några människor som lider av samma personlighetsstörning som jag och är i olika stadier av behandlingen. Och endast en enda av dessa människor kan föra ett normalt liv just nu. Så min framtidsvision är nog inte särskilt positiv. Dessutom måste jag erkänna att jag blir allt negativare när det gäller allt möjligt. Jag har tappat kontroll över nästan alla delar av mitt liv och varje dag förvärras detta bara. Jag undrar när det och hur det kommer att ta slut? Jag hoppas verkligen att jag kommer att lära mig något för att återfå kontrollen, annars så, jo, jag vet inte.

Jag har ingen kontroll över ångesten, över tankarna, nästan inte längre över impulserna, inte över ätandet. Jag är medveten om att jag är självmordsbenägen och att det blir allt värre. Från och med måndag har det börjat med att nästan alla ångestfyllda stunder antingen innebar starka impulser att göra illa mig eller starka impulser (och planer hur) att ta livet av mig. Jag försöker hela tiden komma ihåg vad terapeuten har sagt: det finns en skillnad mellan tanke och handling. Jag måste upprätthålla denna skillnad. Än så länge har jag inget riktigt självmordsförsök bakom mig och jag vill inte att det händer (dock inte så mycket för mig själv utan för andra, jag vill inte leva, men om jag tar livet av mig så kommer de få människor som fortfarande befinner sig i mitt liv inte mår bra av om jag dör .. denna tanke är den enda som håller mig ifrån ett försök). Jag tror att denna förvärring av mitt mående (vem kunde ha trott att det kan gå ännu värre? ångest har nog inget tak) har mycket att göra med att jag har trappat ännu mer ner med Ocsascanden. De där 20 mg om dagen är en vits för min ångest. Och jag drar mig fortfarande för Theralen.

Tisdag var nog en av de värsta dagarna i hela mitt liv. Jag var inte Nina utan jag var endast ångest, självmordstankar och impulser till att göra mig illa. Jag skrämde Anders på riktigt tror jag. Men jag vill hålla mig ifrån att bli inlagd igen, det vore min mentala död, de skulle ju där börja med en annan medicinering igen. Orkar inte. Igår hade jag en tid med min terapeut och jag tror att jag också skrämde henne. Och hon gjorde mig jätteledsen. Hon sa att om jag inte vill, kan de inte hjälpa mig. Om jag gör mig illa, om jag försöker ta livet av mig kan de inte hjälpa mig. Vad fan är det för snack? Jag har ingen kraft att stå emot, men viljan är där men den är svag, den är gömd under allt annat skit. Jag blev så ledsen. Jag går ju dit en gång om veckan, jag trappar ner på de lugnande eftersom de sa åt mig att göra det. Vad mer kan jag göra? Jag försöker hålla emot varje dag. Jag kämpar. Till mer har jag inte kraften. Förmodligen överdriver jag, kanske hon menade det inte på det sättet som jag har förstått det. Men det kändes lite som ett angrep mot mig och mitt mående. Hur som helst, vi kom fram till att de främsta känslor som jagar mig just nu är skam och skuld. Bra? Ingen aning, vet ju inte hur jag ska hantera det. Sedan skriv hon ner alla problem jag har på en tavla och sa att jag har en massa problem. Näähäää?!? Hur som helst, så har läkaren skickat en remiss till DBT (Borderline-terapi grejen) men det kan ta några månader tills jag får ett bedömningssamtal.

Vi åkde till Flemingsberg igår och köpte en massa mat och godis/choklad på Pulsen. Sedan vart kvällen ett helvete för mig. Jag kunde inte somna, trots sömnmedicinen. Jag låg bara i sängen och darrade. Så jag hamnade i gästrummet till slut eftersom jag inte ville väcka Anders. Jag somnade kring två och idag känner mig helt slut. Bra att jag inte har tagit Theralen-dropparna, ingen aning hur jag hade känt då idag. Jag har inte tränat än. Men jag vill göra det sedan. Jag har skrivit klart ett brev och har hängt på internet, hållit mig upptagen. Jag har precis tagit 10 mg Ocsascand. Hjälper nog inget. Imorgon ska jag träffa arbetsterapeuten, inget jag vill eller se fram emot. Men det känns som om jag måste visa nu något slags samarbetsvilja. Min terapeuts ord skrämde mig igår. Vad om de ger upp och vägrar ge mig mer hjälp?!?

Anders är sjukskriven och är hemma. Det är delvis mitt fel. Alltså mitt mående har negativ effekt på honom. Det är på något sätt ingen överraskning. Men jag är självklart oroligt för honom, jag älskar ju honom. Men det kommer nog lösa sig eftersom han är en stark människa.

Om jag hade kronisk smärta och inte kronisk ångest skulle jag behandlats på ett annat sätt? Jag tror det. :(

Jag blir galen, alltså på riktigt. Jag tror att jag är på vägen att bli paranoid. Jag har inte varit utanför lägenheten sedan förra vecka onsdag. Och de enda människor som jag har träffat är Anders och köksmontage-gubbarna. Då kan man ju bara bli paranoid. Jag mår fortfarande fruktansvärt dåligt. Att ta mindre tabletter hjälper ju inte. 20 mg är det nu. Jag vägrar fortfarande att ta dropparna på grund av biverkningarna men jag undrar hur länge jag håller ut. Igår märkte jag att jag plöstligt blev helt apatisk och jag grät flera timmar innan jag kunde somna (trots sömtabletterna). Idag är jag väldigt deprimerad och ångesten stiger bara med varje minut. Jag kommer att explodera snart!!! Jag försöker att hålla mig till det min terapeut har sagt, alltså att hålla mig upptagen. Men de riktiga färdigheter har jag inte använt mig av under några dagar. Jag antingen gömmer mig i sängen iställt eller gör något dumt. Jag ligger alltså mycket i sängen och vill egentligen bara skrika ut min ångest. Någonting för att få den sluta. Jag blir nästan irriterad av uppmärksamheten som Anders ger mig. Fast att jag vill ju ha honom kring mig, han ger mig ju trygghet och kärlek. Nu är han i alla fall hos tandläkaren och jag färgar håret. Ska nog snart äta lunch också. Tränat har jag också, det hjälper egentligen alltid lite mot ångesten med inte idag. Dessutom mår jag jätteilla, har en en konstig känsla i hjärnan (kan inte beskriva det, som om det vore att jag kunde flyga .. alltså, som om jag svävar .. eller något) och är darrig. Jag undrar om det är abstinensen?!? Jag fick i alla fall en fin present från min vän Kerri via posten, blev glad av det i alla fall.

Fin väska

Jag hade en okej dag igår. Jag hade en bra dag idag. Fram tills på kvällen, alltså nu. Jag fattar inte varifrån den här jävla ångesten kommer. Jag är så ledsen. Jag vill att den slutar. NU! När man inte har haft ångest på några timmar så den känns den på något sätt mycket värre eftersom man känner skillnaden mellan att nästan dö av ångest, känslor av tomhet, ensamhet och självhat blandad med små doser av självmordstankar och ett normal mående med en hel del skratt och lycka. Jag står snart inte ut mer! Och jag vill inte ta de där dumma dropparna. Jag måste kunna träna imorgon eftersom jag har ätit typ ett kilo choklad idag! Jag orkar inte mer :( Och det där med att trappa ner på tabletterna är fruktansvärt, de små doser hjälper ju inte, jag har bara två veckor sedan tagit 45 mg och nu endast 25 mg, hur ska jag egentligen klara mig? Gud, jag tycker så synd om mig själv och samtidigt känner jag så mycket skam och skuld inför de människor som bryr sig om mig. Vad har jag gjort för att förtjäna det här egentligen?!? Fan jävla fan!


*rant over*

(Om jag bara kunde läsa, om jag bara hade koncentrationen för att fly i en annan värld. Men det är så svårt, det går inte att kringgå ångesten, den bestämmer. Jag känner mig som ett offer. Det låter dumt men det är så känner mig. Som om mitt liv har tagits ifrån mig. Som om någonting jagar mig och vill ta livet av mig. Visst är jag lite överdramatiskt?!?)

 

Mycket har skrivits om den här romanen så jag såg fram emot att dyka in i Salman Rushdies magiskt realistiska värld. Självklart var jag mest intresserat av de kontroversiella delarna av boken som ledde till att det ligger en fatwa på författaren. Några av dessa delar fick mig att skratta eftersom de framhäver det löjliga med religion och dumheten i tron men mycket kontroversiellt tyckte jag inte att de var, och de innehar dessutom inte huvudhandlingen av boken, de bidrar nästan ingenting till själva historien. De endast framhäver de poäng som Rushdie ville visa med romanen. Men låt mig först sammanfatta innehållet.

 

The Satanic Verses handlar om huvudpersonerna Saladin Chamcha och Gibril Farishta, två indiska muslimer, båda skådespelare (den enda jobbar med sin röst, den andra är av de stora Bollywood stjärnorna) som överlever ett terroristdåd på ett flygplan. De var på vägen till England och där också där som huvuddelen av historien utspelar sig, i självaste London. När de på något sätt har återuppstått från de döda börjar de plötsligt förvandlas, den ena till ängeln Gabriel, den andra den Shaitan, djävulen. De hamnar i olika kärlekshistorier, i olika fejder mellan invandrarna och staten och lever sina liv ifrån varandra. Ängeln har drömmar om den gamla tiden där islam grundades, om pilgrimsfärder och fantastiska imaner. Han blir sinnessjuk medan djävulen blir allt mänskligare. De hamnar mitt i stora rasrevolutionen i London och det är där de knyter bandet till varandra igen. Boken slutar i Bombay, där den ena återförenas med sin far som sedan dör och den andra begår självmord.

 

Så vad handlar boken om? Den vill framhäva motsatserna mellan det goda och det onda, mellan tro och vetenskap, mellan drömmar och verkligheten, mellan kärlek och åtrå, mellan det gamla och det nya, mellan invandrarna och engelsmännen, mellan filmvärlden och det verkliga livet. Först så kan man vilseleddas av de klara gränserna mellan dessa motsatserna som dras i början av boken, speciellt motsatsen mellan de två huvudpersonerna, men med historiens gång blir allt mer invecklat så att gränserna blir suddiga. Vem är den gode? Vem är den onde? Vad är sanningen, empirin eller tron? Och jag tror att det är det som Rushdie ville säga (jag tror på Adorno och Lukács som både säga att varje litterärt verk har en uppgift i den samtid den skapas),  att det vi tror om varandra inte är sant. Att verkligheten är komplicerad och inte kan uppdelas i ett ”vi” och ett ”de”. Han ville skildra det hårda livet som invandrarna i London fick utstå. Hur svårt det är att hitta sin identitet i en värld utan att förlora kontakt med den gamla världen man kommer ifrån. Det moraliska som i romanen finns i form av det magiska/det fantastiska är alltså lika viktigt som den realistiska skildringen.

 

De kontroversiella delarna i romanen förekommer i form av drömmar, drömmar som Gibril har och som driver honom till vansinnet. I många av dessa drömmar är han då ärkeängeln Gabriel som talar med profeten Mahund (som står nog för Muhammed), och handlar om hur ängeln egentligen inte ha en vilja utan att det alltid var profetens egna idéer, att han utnyttjade idén av syner för att kunna styra människor efter sin egen vilja. Hela början av islam beskrivs här som ett Sodom och Gomorra, som en enda röra. De kontroversiella satansverserna som enligt några forskare fanns i början i koranen men senare togs bort, är några rader som tillåter de troende att tillbe tre kvinnliga gudar, ett slags kompromiss som Muhammed behövde ingå. Dessa verser och ifrågasättandet av Mahund trovärdighet när det gäller uppenbarelserna från Gud förekommer på ett väldigt påtagligt sätt i dessa drömsekvenser.

En annan del som befattar sig med den muslimska tron är historien om pilgrimsledare Aisha som leds av Gabriel för att leda en hel by på en vandring till Mekka, genom sjön som då skulle delas. Också i denna del förlöjligas tron.

En tredje del som jag anser är viktig för att förstå varför boken hatas av muslimer är en liten historia om en hämndlysten iman som lever i exil i Europa. Denna man påminner mycket om Khomenei, den iranska ayatollan som levde i exil i Paris under en tid.

 

 

Boken är värd att läsa, om inte den bästa romanen i genren magisk realism så är den nog lite finare än till exempel Rushdies Midnight’s Children. I The Satanic Verses använder sig Rushdie av en hel del hänvisningar och intertextualitet (inte endast när det gäller koranen), det är hänvisningar till stora poeter och filosofer, och ett slags kritik på den samtida situationen i europeiska städer som London. En intressant bok, inte endast på grund av fatwan.

Igår var en väldigt dålig dag för mig. Jag gjorde saker jag skäms för. Saker jag inte vill prata om. Jag låg i flera timmar i sängen och bara grät. Jag ville dö och jag fick hålla mig fast vid sängstommen för att inte göra något dumt som att försöka ta livet av mig. Som sagt, dumma saker gjordes ändå. Jag utgår ifrån att det har att göra med att jag trappar ner på tabletterna. Mindra doser har mindre effekt. Men jag tog inte de lugnande dropperna, jag ville inte förstöra min nästa dag och inte kunna göra något alls. Jag förstår ibland inte hur jag egentligen resonerar när jag har ångest.

Idag hade jag en rätt bra dag. Självklart fanns det negativa tankar men de gick att hantera, detsamma med ångesten. Det hade nog att göra med att Anders var hemma nästan hela dagen. Jag har nog hittat min största sårbarhet: ensamhet. Vi fick en ny spis idag och därför kom Anders hem tidigare från jobbet. Jag hade konstiga rädslor inför att främmande människor skulle komma in i vår lägenhet. Jag var rädd för hur de skulle bedöma lägenheten, hur de skulle bedöma mig när de skulle se mig, hur jag skulle behöva bete mig när de är här. Ska man stanna med dem hela tiden? Måste man småprata? Helt dumma rädslor som mitt normala jag skulle förmodligen skratta åt. Fast, det är ju mitt normala jag. Jag har alltid känt så men aldrig så där starkt, aldrig har sådana tankar verkligen formuleras, aldrig förut har jag varit så medveten om vad jag egentligen är rädd för. Jag beter mig konstigt. Och om jag inte tvingar mig så kommer jag nog aldrig fungera normalt. Men orkar jag kämpa? Idag fick jag höra något som väckte mig lite ur min dvala: om jag fortsätter som jag gör nu kommer jag för alltid stanna i den situationen jag är i och isolera mig helt. Jag måste hitta orken och övertygelsen om att det är värt att kämpa. Mycket självinsikt det där. Jag kan kanske börja med att jag tar de dumma lugnande droppar, hur mycket de kommer att droga ner mig så skyddar de mig. Jag undrar dock fortfarande hur jag någonsin kommer att klara av att gå ut, lämna lägenheten, träffa andra människor, när jag inte har mina lugnande tabletter kvar? Med dropparna är det ju omöjligt. Eller kunna plugga. Antingen så kommer jag att ha så stark ångest att jag inte kan inte tänka eller kommunicera med andra på ett vettigt sätt och göra orationella saker eller så kommer jag att vara så seg i huvudet av dropparna så att jag inte kan tänka eller kommunicera. Bra valmöjligheter. Och då ska man hitta motivationen och orken.

Hur som helst, jag har orkat träna idag och jag har läst klart en bok. Jag har dessutom börjat med ett jättelångt brev. Och jag har skrattat en hel del med Anders. Jag kommer inte ens ihåg när jag sist har skrattat så där. Jag har en rolig pojkvän.

Det här inlägget blir kanske lite för filosofiskt och förmodligen också rätt makabert. Jag funderar för mycket när jag inte har någonting produktivt att sysselsätta mig med. Jag vill påpeka att de här tankarna är ingen åsikt utan endast funderingar, och inte funderingar över min egen situation utan i största allmänhet. Kanske är det här också endast svammel.

Alla har nog hört om dödshjälp, eutanasie. Det finns direkt dödshjälp, indirekt dödshjälp, aktiv dödshjälp och passiv dödshjälp. Endast några få länder tillåter aktiv dödshjälp. Jag är pro-eutanasie, på samma sätt som jag är pro-abort. Varje människa ska ha rätten att bestämma över sin egen kropp. Eller hur? Varje människa ska ha rätten att bestämma över sitt eget liv, sina egna handlingar så länge man inte skadar en annan människa fysiskt. Eller hur? Fysiska smärtor ska lindras och om det inte går längre eller om man lever ett "ovärdigt" (etiskt begrepp som också varje människa definierar själv .., ett liv utan värde menar jag här) liv så är det många som håller med om att denna människa förtjänar rätten till att dö. Då tänker jag: "Vad fan?!? Rätten att dö?!?". Om man får bestämma över sin egen kropp är inte beslutet att leva eller att dö också ett beslut om sin kropp? Och vem har gett samhället och lagarna rätten att bestämma över människornas kroppar? Det är det enda som tillhör en själv!

Okej. Nu kommer jag till psykiska smärtor. Jag pratar om ångest, självhat, psykoser. Det är sjukdomar som inte syns för andra. Det är sjukdomar som inte är lika mycket accepterat av samhället som verkliga. Vad är nu om en människa har en sådan svår ångest, en sådan självhat, ett sådant lidande att det inte går att utstå med längre? Vad är om inga mediciner hjälper (eller man får inga ..)? Jo, det som händer är antingen självmord eller man hamnar på en psykavdelning "för att skyddas mot sig själv". Hur var det nu med rätten att bestämma över sin kropp och sitt liv? Varför anses psykiskt lidande och fysiskt lidande som inte likavärdiga? Varför får den ena dör eftersom den för ett ovärdigt liv medan den andre blir övervakat och måste fortsätta lida? I många psykiska sjukdomar ingår i sjukdomsbilden självmordsbenägenhet. Och ingen tonåring som precis har blivit lämnat av sin första kärlek ska kunna ta livet av sig. Vad jag pratar om, och det är en skillnad, är många års lidande där ingenting har hjälpt, en människa som har ingenting att leva för, en människa som har rationellt, av fri vilja, kommit fram till att det är inte värt att leva längre, varför blir denna människa skyddat mot sig själv?

Jag tror inte på idén om själen. Jag tror inte att det finns någon själ. Jag tror inte på livet efter döden, det finns inget paradis, inget helvete, inget återfödande. Jag tror att alla känslor och tankar som vi har är resultat av biologiska och kemiska processer i hjärnan. Vetenskapen har bevisat detta. Men de flesta människor är för rädda för att inse att de kommer att dö och att det inte finns någonting som följer livet, endast döden. Många kan inte föreställa sig, det går över deras förstånd, att sitt subjektiva jag försvinner. Men det är så. Det finns ingenting kvar. Det är det som dessa lidande människor, psykiskt och fysiskt, har förstått. Att det är över, att det inte finns några känslor och tankar efteråt, att allt kommer att sluta.

Vad jag menar är detta: Varje människa har rätten att bestämma över sin egen kropp. Varje människa har rätten att bestämma över sitt livs väg, sina handlingar, så länge dessa inte skadar en annan människa fysiskt. Så varför får man inte begå självmord efter en rationell tankeprocess och av fri vilja utan inblandning av en annan människa? Det är ju inte som man kan straffas efteråt eller skada en annan människa fysiskt. Eller har det att göra med att någon måste städa upp efter en? Ska man inte satsa allt på människor som vill leva och som fortfarande har en chans att kunna leva ett värdefullt liv? Jag menar därmed, igen, inte alla människor som vill begå självmord. Inte en tonåring som har förlorat sin första kärlek. Ingen tillfällig depression eller andra psykiska sjukdomar som kan botas eller hjälpas åt med. Jag menar sådana människor som har förlorat allt, sådana människor som är så där psykiskt förstörda att de aldrig kommer att kunna leva ett normalt liv. Varför får vi, samhället, värdesätta och bedöma en annan människas liv? Till vilket pris händer det? Varje människa ska ha rätten till ett fri val, eller?

Jag vill påpeka att det här har inte mycket med min egen situation att göra, bara till en liten del. Jag är självmordsbenägen. Jag ser just nu ingen utväg ur min situation. Det finns ingen kvalité i mitt liv. Men som just nu, när förnuftet är aktiv, när jag kan tänka rationellt, så vill jag kämpa istället för att dö. Så jag tillhör inte den kategorin människor jag talar om här. Så länge jag 1. har minst en sak att leva för och 2. är alldeles för feg, så kommer jag inte försöker ta livet av mig. Hur starkt impulsen än är. (Det hoppas jag i alla fall, men jag har ju alltid sökt hjälp och varit inlagd på psyket så åter igen: när mitt förnuft fungerar vill jag inte dö utan vill ha hjälp.).

Eh, ja. Jag har ingen aning om någon har förstått vad jag menar. Som sagt, det här är inte en stark åsikt utan endast funderingar. Men jag skulle nog säga att några människor ska man låta dö på sina egna villkor.

Det känns som mitt huvud kommer att explodera snart. Alltså inte bokstavligen utan metaforiskt. Jag har inget huvudvärk. Jag har bara för många tankar som är svåra att hålla samman, att gå åt samma håll. Jag har svårt att få dem skapa någonting meningsfullt. Jag har skrivit en dikt idag, som hommage till Baudelaire. En svensk dikt. Som blev asdålig och som jag nästan skäms för. Kanske är författardrömmen jag har endast en del av min sjukdom, denna del som ibland gör att man känner sig som den bästa människan i hela världen, lika med storhetsvansinne. Eller så är det endast mitt dåliga självförtroende.

De senaste dagarna har varit omtumlande. På ett känslomässigt plan. Jag har ju börjat att ta mindre lungnande tabletter (Sobril, benzo, you name it) och det märks självklart eftersom man inte är lika lugn. På måndag kväll bröt jag samman. Jag har ingen aning vad anledningen var. Jag hade starka impulser, inte för att skada mig utan för att ta livet av mig. Det var planer. Det var inget roligt. Så jag tog lite av de lungnande droppar (Theralen) som jag hade fått och de hjälpte kanske lite. Men nästa dagen var helt förstört. Det var nästan sämre än med Atarax. Jag var helt oförmogen att göra någonting alls tills kvällen kom och jag vaknade lite. Jag hoppas verkligen att min kropp vänjer sig med tiden.

Idag hade jag andra mötet med terapeuten. Jag kom dit, anmälde mig vid receptionen och sprang in till toaletten för att ta en Ocsascand. Jag kände mig som en knarkare!!! Jag hade velat gå dit utan några tabletter som sätter en dimma på min hjärna. Men jag darrade, jag svettades, jag hade en sådan ångest att det inte gick att hålla ut längre. Failure. På rikitigt. Mötet gick i alla fall bra och jag gick därifrån med bra svar på mina frågor. Jag vet nu vad precis som är Borderline hos mig. Jag har fattat att färdigheterna är ett sätt att ersätta självskadandet med någonting som inte lämnar sår. Jag blev glad att höra att min terapeut har jobbat i ett behandlingshem för Borderline-patienter under några år. Och så har jag fått min vilja genom och hon vill försöka att övertala läkaren att skicka en remiss till ett ställe som erbjuder terapi speciellt för Borderline. Dessutom har jag fått en uppgift hemma med mig. Att fylla i ett slags dagboksblad för att spåna ut vad egentligen mina mönster är. Det blir jobbigt eftersom jag har svårt att vara ärligt mot mig själv, att erkänna att jag har vissa känslor, rädslor och tankar. Jag är van vid att tränga bort dessa. Hur som helst, jag har fått en hel del mer förtroende för min terapeut. Jag blir dock skiträdd om jag tänker på att jag ska minska på dosen av Ocsascand 5 mg till nästa vecka.

Annars så jag har flera gånger skrivit sms till folk som jag aldrig har skickat eftersom jag inte visste om jag skulle kunna klara av att träffa någon. Fast att jag vet att jag måste. Jag känner mig bara så .. jag vet inte .. otillräckligt som vän just nu. Jag vill egentligen sitta i ett mörkt rum där jag inte kan vara till besvär till någon. Dessutom skäms jag så oerhörd mycket att jag har gått upp i vikt. Jag kan inte sluta äta. Terapeuten sa att hetsätandet är ett sätt att trösta mig och att skada mig. Jag tränar dock varje dag. Men de mängder godis jag äter går inte att träna bort :(

Planerna inför de närmaste dagarna? Att överleva. Jag har nuförtiden inga planer. Jag vill så gärna festa och vara roligt att omgås med igen. Men det blir nog det vanliga. Att skriva brev, träna, städa lite, laga mat och kanske läsa. Fortfarande mer en existens än ett liv.