Miss Zombilicious - annorlunda

Visst är dagens samhälle bakåtsträvande och inte framtidsinriktat? En politisk filosof från 1600-talet, Thomas Hobbes, hade redan då förstått att människan har en större möjlighet att överleva i ett kollektivt samhälle. Vi är subjektiva varelser som i första stället vill ta hand om det som är vår och vill uppnå det som gynnar oss. Det går inte att ändra på och därför har ett rent socialistisk samhälle aldrig en chans. När det finns en enda människa som anser att ens egna mål är viktigare än mänsklighetens mål så kommer ett sådant samhälle gå under.

 

Men det går inte att bortse ifrån att man är starkare i ett kollektiv, man är starkare när man tillhör ett samhälle, en stat, en gemenskap. Men för att detta samhälle ska överleva behövs det också ett kollektivt tänkande, vi måste tänka ”vi” och inte ”jag”, i alla fall i de flesta frågor. Om alla kör sitt eget race kommer det endast leda till kaos. Det har redan de gamla filosoferna förstått: genom att symboliskt ingå ett samhällskontrakt (se: Rousseau) kommer vi ha bättre förutsättningar.

 

Då gällde det att komma ifrån ett naturtillstånd, ett tillstånd där alla for ett krig mot varandra. Genom att handla tillsammans kan vi nå större framgångar och det är då lättare att försvara ”sitt”. Idag har vi demokrati och vi är nog långt ifrån detta djuriska tillstånd. Eller är vi det?

 

Jag tycker att vårt samhälle har nästan nått detta tillstånd igen. Vi kallar oss för moderna men det är inte vårt samhälle. Idag är ”mitt” individens ekonomiska tillgångar. Och dem vill vi försvara, till bekostnad av andra människor. Vi försvarar inte våra gemensamma tillgångar mot kriser (vi bor i Sverige så ett krig är nog ingen överhängande fara) eller tjuvar. Vi åstadkommer kriser och är tjuvar istället. ”Mitt” är inte ”ditt”, men det ska vara ”vårt”! Hur lycklig kan en ensam människa med 10 miljarder kronor vara om denna människa inte tillhör ett samhälle? Om den är helt ensam med pengarna?

 

Vi lever i ett samhälle, en stat. Men vi är på vägen till att förstöra det genom våra individuella intressen. Jag säger inte och skulle aldrig förespråka en kollektivism som förstör individualitet. Men jag förespråkar en kollektivism där pengarna är ”våra” som vi gemensamma ska ta hand om. Annars kommer allt mer människor inte vilja tillhör detta samhälle längre. Vem är det som river kontraktet först? Den nyliberala kapitalisten eller den förtryckta fattiga? Kapitalisten har försökt riva upp kontraktet i flera decennier nu men har inte lyckats. Jag säger att vi inte ska riva kontraktet, jag säger att vi måste påminna oss själva och alla andra som tillhör detta samhälle om att kontraktet existerar. Om du vill leva i ett samhälle måste du aktivt vara en del av det. Idag försöker folk följa sina egna intressen istället för att ha samhällets intressen framför sina ögon, det förstör det samhället de lever i. I många, inte i alla, delar av våra liv måste vi tänka ”vi” och inte ”jag”. Annars kommer vi hamna i samma läge som Grekland och Italien där individuella ekonomiska intressen har förstört länderna och har kastat samhällen in i fattigdom och kaos. Är det det ni vill? Om ni river kontraktet, så river vi kontraktet också. Tillsammans är vi starkare, vill ni verkligen se samhällets alla förtrycka med facklor i händerna, framför era villor? Det är det som kommer att hända. Vi vet vad gemenskap och samhällsplikt betyder, vet ni moderata, nyliberala kapitalister det? Ni är bakåtsträvanda, snart hamnar vi i naturtillståndet igen och den som först förstår att kollektivet alltid vinner över ekonomiska egenintressen kommer även att vinna denna kamp. Vakna för fan!

Det finns fina smeknamn som man använder sig av i kärleksförhållanden, i vänskap, i familjen. Många av dessa är löjliga men ändå söta. Men det finns sådana smeknamn som andra ger en, öknamn som man inte har kontroll över. Många följer endast strömmen och använder sig av dessa ord eftersom alla andra gör det. Andra tycker att det är roligt att betitla någon med ett ord som förnedrar. Jag tror den tiden där sådana namn skapas är oftast i skolan där de dominanta grupperna vill utybgga sin makt och trycka ner folk som redan är tysta. Smeknamn är ett maktmedel särskilt därför att de går lätt att användas av en hel grupp.

Jag har aldrig kallat någon vid sitt elaka smeknamn. Det fanns en kille i min vänskapskrets som var väldigt hårig. Han hade hår på ryggen, skuldrarna, överallt. Han heter Daniel men alla kallade honom för "Bärchen" (Björn). Han försökte vaxa sig en gång men då skrattade folk bakom hans rygg. Jag kallade honom för Daniel. Jag har aldrig varit någon som faller för grupptryck. Har jag skvallrat? Ja, det har jag. Men har jag sagt någonting elak om en människa som denna människa inte rå för? Nej.

Jag har aldrig tillhört den dominanta gruppen. Jag höll mig bara utanför, jag fick höra häromdagen att många respekterade mig på gymnasiet eftersom jag körde min egen grej. Jag var goth-nörden. Jag hade "kompisar" i alla grupper. Jag brydde mig inte om de var stereotypa snygga tjejer eller datanördar. Men jag har lidit. Jag har lidit eftersom folk hade elaka smeknamn för mig. Jag säger nästan aldrig emot när det gäller angrepp på mitt yttre. Jag tappar orden. Jag bara ler och spelar med i leken, låtsas som om jag också tycker att det är roligt att bli förnedrad. Detta personlighetsdrag är nog grunden för en hel massa skit som har hänt mig. Våldtäkt, sexuellt övergrepp, misshandel, utnyttjande. Jag kan nog skylla på mig själv att jag aldrig har sagt något. Det enda jag står upp för är mina åsikter och min intellekt. Om någon angriper mitt yttre kan jag inte säga något. Men när någon säger att jag är dum eller elak så försvarar jag mig. Konstigt fenomen det där.

Hur som helst. Elaka smeknamn. Jag tänker mycket på gamla tider på sistone, jag försöker förstå varför jag är vem jag är idag. Varför jag har misslyckat. Varför jag inte har något självförtroende eller självvärde. Varför jag hatar mig själv så mycket. Varför jag vill dö och inte anser mig själv lika mycket värdiga att leva som alla andra människor. Och en av orsakerna är de elaka smeknamn som jag har fått när jag var yngre. De gällde alla mitt yttre och därför försvarade jag mig inte. En av mina bästa vänner slog faktiskt en kille mitt på näsan när han kallade mig något elakt. Jag var så tacksam för detta.

Det första "öknamnet" som jag fått var "Alf". Det måste ha varit i 5:an. Serien Alf gick mycket på TV:n under den tiden. Och några elaka människor tyckte att jag så ut som Alf eftersom jag hade en stor näsa och långt mörkblont hår: precis som denna fula utomjordningen. Jag kommer ihåg att jag började spara för en näsoperation.

Sedan, inte långt efter det, kom namnet "Gonzo". Gonzo är en av muppetshow-karaktärerna. Han är blå och har en stor och ful näsa. De kunde inte kalla mig Alf längre eftersom jag hade färgat mitt hår svart. Men min näsa var lika stor så man tog endast en annan figur med stor näsa.

Efter det kom "LKW". (lastbil) Jag har alltid varit överviktig. Redan som 6-åring fick jag gå i en idrott stödkurs på grund av min vikt. Det var första året i grundskolan. (jag har nog alltid använt mig av mat som lugnande eller något sådant). Hur som helst. De kallade mig för LKW eftersom jag hade så stora ko-ögon som var nästan som ljusen hos en bil. Men de kallade mig inte för bil utan för LKW för att understryka att jag var fet.

Det värsta smeknamnet jag har fått är "pinguin" (pingvin). Jag var överviktig och jag var gothare. Det största hos mig har alltid varit magen. De tyckte att jag gick som en anka (så jag tränade i flera år på att gå normalt vilket jag faktiskt lyckades med). Och så tyckte de att jag såg ut som pingvinen i Batman (Danny DeVito). Kort, fet, stor näsa som liknar en näbb och svart runt ögonen. Detta namn har förföljt mig tills jag flyttade till Sverige. Nästan hela min ungdom. Jag var inte en människa, jag var ett djur. Jag var ingen kvinna, jag var en man. Jag var inte vacker utan fet och äcklig. 90% av människorna jag umgicks med visste nog inte ens mitt riktiga namn. Och de ville inte veta det heller.

Ni kan inte föreställa hur ont det gjorde att bli "avhumaniserat". Men jag ville inte säga emot, jag ville inte att folk tycker att jag är jobbig eftersom jag säger emot. Det enda jag gjorde var att inte delta i att kalla andra för öknamn. Hade ni några elaka smeknamn i skolan? Gjorde ni något mot detta eller låtsades ni att det inte stör er?

Ikväll visades  på SVT2 en dokumentär som handlar om livet på en sluten psykavdelning på St:Görans i Stockholm. Jag tyckte att det var rätt intressant att se, speciellt för mig som ju själv har levt under korta perioder på en sådan avdelning. Men jag saknade en hel del saker och några ting var endast organiserade för TV:n.

Nummer ett: Det är väldigt sällan att patienterna får ett enkelt rum på en psykavdelning. Det gäller nästan alltid att dela rum med minst en annan människa och för det mesta med tre andra patienter. Man har inte mycket ensamhet eller avskildhet. Man har inte lugnet kring sig. Det är alltid någon som mår dåligt i samma rum, det är alltid någon som snarkar, det är alltid någon som gråter eller skriker. Att ha sitt eget rum, att även ens får vara på rum hela dagen, det händer inte. Vi blev nästan alltid tvingade att lämna rummet, vi fick inte ligga i sängen, vi fick inte sova under dagarna. Dessutom är det väldigt sällan att det finns en avdelning för människor som har samma diagnos. Sådant finns nog bara på St:Görans. I Huddinge skiljer de mellan de som är våldsamma, de som har psykos, rättspsyket och sedan alla andra.

Nummer två: Patienterna var alltid tvugna att umgås med varandra. Och man söker sig till andra patienter. Att sitta ensamt framför TV:n hände inte, det var alltid någon annan. Att vara ensamt i rökrummet hände inte. Att det var tyst ute på korridoren, det hände inte. Dokumentären visade en väldigt liten avdelning där det kanske gick att undvika varandra. En av de primära sakerna på sluten avdelningen jag har varit inlagd på var pratet patienterna mellan. Man pratade nästan alltid om mediciner. Man pratade nästan alltid om olika sätt att ta livet av sig. Det är allt det handlade om. Självmord, olika diagnoser, olika psykmottagningar, saker man har varit med om inom psykvården (de fruktansvärda historier jag har hört ...). Och medicinen, man pratade alltid om mediciner, speciellt lugnande och sömnmedicin. Värsta saken jag har varit med om: Någon berättar för mig vilka tabletter jag ska ta med hur mycket alkohol för att dö. Hon tog med i resonemanget att jag inte tål mediciner. En sluten avdelning är inget tryggt ställe. Vi tjejer fick inte springa runt i korta kjolar eller utan bh eftersom en våldtäktsman var också inlagd. En kvinna satt eld på sig själv. En annan fick permission och skar sönder hela sin kropp.

Nummer tre: Det pratades för lite om mediciner i dokumentären. Det handlar inte om att kunna prata med någon. Det handlar inte om att lugna ner sig. Det handlar om att bli neddrogad så länge tills alla negativa tankar har försvunnit. Man är försökskanin. Man får en massa mediciner med en massa biverkningar och man måste övertyga personalen att man får läsa bipackssedelen.

Nummer fyra: Så mycket personal för så lite folk? Aldrig. De visste att det skulle filmas där och så skickades dit lite mer folk. Att få extra-vakt därför att man är uppe i varv? You wish. Att läkaren tar sig så mycket tid är sällan. Att man ens får berätta sin livshistoria och att läkaren faktiskt lyssnar, det händer inte. Personalen på min avdelning var stressad hela tiden. Läkaren brydde sig inte om ens historia. Frågorna var: Vill du ta livet av dig? Vill du skada dig? Hur sover du? Hur är det med ångesten? Sedan bestämdes hur mycket lugnande och sömnmedicin man får. Att få läkartiden på avdelningen tog ibland tre dagar. Även om man endast ville hem, även om man endast ville ha permission.

Nummer fem: LPT. Att hamna under en LPT händer så gott som aldrig. Det har inte hänt mig fast att jag sa att jag har konkreta planer för att ta livet av mig. Jag skickades hem. På hela avdelningen var det två människor som var där under LPT: Den ena hade en helt sönderskuren kropp och försökte ta livet av sig minst en gång om dagen. Den andra var kvinnan som satt eld på sig själv. Alla andra var där frivilliga. Varför man inte använda LPT mycket är rättsläget. De kan inte tvinga dig att läggas in om du inte hotar någon eller har en psykos. Annars är de för rädda att det blir rättegång och krångel.


Så även om jag tycker om att man vill visa livet på en psykavdelning så var det hela lite vinklat. Jag förstår poängen med att visa att det är "normala" människor där, att det inte handlar om galningar. Men det är ändå inte hela sanningen. Förresten, jag kände en av tjejerna i dokumentären. Jag har jobbat med henne när jag gjorde praktik i en bokaffär ungefär fyra år sedan. Världen är liten.

Dokumentären visas flera gånger under den kommande veckan. Dessutom kommer det en Del 2 nästa vecka söndag. Kolla det.

Det här inlägget blir kanske lite för filosofiskt och förmodligen också rätt makabert. Jag funderar för mycket när jag inte har någonting produktivt att sysselsätta mig med. Jag vill påpeka att de här tankarna är ingen åsikt utan endast funderingar, och inte funderingar över min egen situation utan i största allmänhet. Kanske är det här också endast svammel.

Alla har nog hört om dödshjälp, eutanasie. Det finns direkt dödshjälp, indirekt dödshjälp, aktiv dödshjälp och passiv dödshjälp. Endast några få länder tillåter aktiv dödshjälp. Jag är pro-eutanasie, på samma sätt som jag är pro-abort. Varje människa ska ha rätten att bestämma över sin egen kropp. Eller hur? Varje människa ska ha rätten att bestämma över sitt eget liv, sina egna handlingar så länge man inte skadar en annan människa fysiskt. Eller hur? Fysiska smärtor ska lindras och om det inte går längre eller om man lever ett "ovärdigt" (etiskt begrepp som också varje människa definierar själv .., ett liv utan värde menar jag här) liv så är det många som håller med om att denna människa förtjänar rätten till att dö. Då tänker jag: "Vad fan?!? Rätten att dö?!?". Om man får bestämma över sin egen kropp är inte beslutet att leva eller att dö också ett beslut om sin kropp? Och vem har gett samhället och lagarna rätten att bestämma över människornas kroppar? Det är det enda som tillhör en själv!

Okej. Nu kommer jag till psykiska smärtor. Jag pratar om ångest, självhat, psykoser. Det är sjukdomar som inte syns för andra. Det är sjukdomar som inte är lika mycket accepterat av samhället som verkliga. Vad är nu om en människa har en sådan svår ångest, en sådan självhat, ett sådant lidande att det inte går att utstå med längre? Vad är om inga mediciner hjälper (eller man får inga ..)? Jo, det som händer är antingen självmord eller man hamnar på en psykavdelning "för att skyddas mot sig själv". Hur var det nu med rätten att bestämma över sin kropp och sitt liv? Varför anses psykiskt lidande och fysiskt lidande som inte likavärdiga? Varför får den ena dör eftersom den för ett ovärdigt liv medan den andre blir övervakat och måste fortsätta lida? I många psykiska sjukdomar ingår i sjukdomsbilden självmordsbenägenhet. Och ingen tonåring som precis har blivit lämnat av sin första kärlek ska kunna ta livet av sig. Vad jag pratar om, och det är en skillnad, är många års lidande där ingenting har hjälpt, en människa som har ingenting att leva för, en människa som har rationellt, av fri vilja, kommit fram till att det är inte värt att leva längre, varför blir denna människa skyddat mot sig själv?

Jag tror inte på idén om själen. Jag tror inte att det finns någon själ. Jag tror inte på livet efter döden, det finns inget paradis, inget helvete, inget återfödande. Jag tror att alla känslor och tankar som vi har är resultat av biologiska och kemiska processer i hjärnan. Vetenskapen har bevisat detta. Men de flesta människor är för rädda för att inse att de kommer att dö och att det inte finns någonting som följer livet, endast döden. Många kan inte föreställa sig, det går över deras förstånd, att sitt subjektiva jag försvinner. Men det är så. Det finns ingenting kvar. Det är det som dessa lidande människor, psykiskt och fysiskt, har förstått. Att det är över, att det inte finns några känslor och tankar efteråt, att allt kommer att sluta.

Vad jag menar är detta: Varje människa har rätten att bestämma över sin egen kropp. Varje människa har rätten att bestämma över sitt livs väg, sina handlingar, så länge dessa inte skadar en annan människa fysiskt. Så varför får man inte begå självmord efter en rationell tankeprocess och av fri vilja utan inblandning av en annan människa? Det är ju inte som man kan straffas efteråt eller skada en annan människa fysiskt. Eller har det att göra med att någon måste städa upp efter en? Ska man inte satsa allt på människor som vill leva och som fortfarande har en chans att kunna leva ett värdefullt liv? Jag menar därmed, igen, inte alla människor som vill begå självmord. Inte en tonåring som har förlorat sin första kärlek. Ingen tillfällig depression eller andra psykiska sjukdomar som kan botas eller hjälpas åt med. Jag menar sådana människor som har förlorat allt, sådana människor som är så där psykiskt förstörda att de aldrig kommer att kunna leva ett normalt liv. Varför får vi, samhället, värdesätta och bedöma en annan människas liv? Till vilket pris händer det? Varje människa ska ha rätten till ett fri val, eller?

Jag vill påpeka att det här har inte mycket med min egen situation att göra, bara till en liten del. Jag är självmordsbenägen. Jag ser just nu ingen utväg ur min situation. Det finns ingen kvalité i mitt liv. Men som just nu, när förnuftet är aktiv, när jag kan tänka rationellt, så vill jag kämpa istället för att dö. Så jag tillhör inte den kategorin människor jag talar om här. Så länge jag 1. har minst en sak att leva för och 2. är alldeles för feg, så kommer jag inte försöker ta livet av mig. Hur starkt impulsen än är. (Det hoppas jag i alla fall, men jag har ju alltid sökt hjälp och varit inlagd på psyket så åter igen: när mitt förnuft fungerar vill jag inte dö utan vill ha hjälp.).

Eh, ja. Jag har ingen aning om någon har förstått vad jag menar. Som sagt, det här är inte en stark åsikt utan endast funderingar. Men jag skulle nog säga att några människor ska man låta dö på sina egna villkor.

 

Vad är det normativa livet? Vad är den normativa livsstilen? Vad är det normativa sättet att leva? Vem bestämmer hur man „bör“ vara? Jag tycker ett „bör vara“ passar inom naturvetenskapen. Det passar till fysiska lagar, till biologiska beskrivningar. Det går även att använda inom humaniora för att skapa kategorier och genrer. Men varför används samma tanke inom det verkliga livet? Varför måste det finnas ett ”normal”? Kan det inte finnas ett individuellt samhälle där alla får vara som de är och alla människor har samma möjligheter till jobb, trygghet, självkänsla och kärlek?

 

Man kan så klart börja med att prata om problemet med den normativa tankegången när det gäller familj, sexualitet och livsstil. Man kan prata om nationaliteter. Man skulle också kunna prata om religion.

 

Men jag vill vara personlig nu och prata om mig själv. Enligt det svenska, ja, till och med det tyska samhället är jag inte normalt och står utanför. För det första så är jag invandare här och tysk med utländsk bakgrund i Tyskland. Det är inte någonting jag kan ändra på, det är tyvärr en biologisk säkerhet. Jag vill bara en gång till understryka att jag inte är iransk. Jag känner mig mindre tillhörig mitt iranska arv än jag någonsin har gjort. Jag förstår mer och mer hur min far ha förstört mig och har gett mig rädslor som fortfarande är kvar i mitt huvud. Mina iranska kusiner i USA har sett mina bilder på Facebook och är enligt min mamma ”äcklade” av hur jag ser ut, av hur jag bor med en man som jag inte är gift med och hur jag inte beter mig som iransk (med detta menas inte muslimsk, de skiter i religionen). Jag är inte iransk! Jag behöver inte anamma mig deras livsstil.

 

För det andra så ser jag inte normalt ut. Det är väl det största problemet. Det är det problemet som min far alltid har haft med mig. Han tycker att jag måste anpassa mig till samhället för att bli något. Blir vadå? En till människa som förnekar vem hon är för att kunna få ett tråkigt jobb och efter någon tid bryter ihop? För att hata sitt liv? Jag ser ut som jag vill se ut. Det är mitt beslut. Det finns olika estetiska uppfattningar och varför måsta jag följa strömmen? Det har jag aldrig gjort.

 

Nu där jag bor i Fittja har mina gamla tankar och rädslor hunnit ikapp med mig igen. Jag känner mig inte tillhörig samhället av invandare. Jag står faktiskt helt utanför det. Jag kan och vill inte bli en del av detta. Men som ”gothare” står jag till och med mer utanför. Igår började en kille (jag tror att han var turk) pratar med dig. Han frågade varför jag ser ut som jag gör. Jag visste inte hur jag skulle förklara det så jag sa någonting om musik och mix av rock och punk. Han frågade varifrån jag kommer och jag svarade med Tyskland. ”Vad fan. Vad bor du i Fittja för då?” var svaret. Och han tittade äcklat på mig. Här är vad som gäller som normal en helt annan sak. Det är inte som jag blev rädd. Men hur är det om jag kommer hem mitt i natten, i mörkret? Och jag träffar på ett gäng turkar som inte ens vill prata men tycker att jag ser så annorlunda ut så att jag förtjänar att få stryk? Ska jag ändra mitt utseende bara för att de inte anser det som normalt? Det är ju precis det jag aldrig ville. Att behöva följa strömmen. Förresten, jag tror inte att något kommer att hända mig, jag går ju aldrig hem i mörkret ensamt. Och det har också ingenting med våld att göra. Det har med tolerans att göra, med att kunna vara sig själv. Varför hade killen jag pratade med mer rätt att vara sig själv än jag? Varför finns föreskrifter hur man ska vara? Är det inte lite för mycket ”1984”?

Jag tycker om marxism. För att uttrycka mig klarare: Jag håller med om mycket som Karl Marx, Friedrich Engels och alla följande teoretiker som byggde på deras idéer hade/har för en inställning.

Det har ingenting att göra med min bakgrund, med att jag är fattig och trött på kaptitalism. Det har att göra med att jag tycker att alla människor ska ha samma möjligheter i livet. Jag tycker inte om elitism, i vilket område som helst. Jag tycker inte om att det finns människor som tycker sig vara bättre än andra. Jag tycker inte om att det finns en små del av världen som styr miljarder av människor.

Vad jag har lärt om marxism inom åren vid universitetet kom från flera områden. När jag pluggade politik i Tyskland så läsde vi "Das Kommunistische Manifest". Jag tycker att ansatsen är bra. Jag är fortfarande övertygad att den där revolutionen kommer att komma någon gång, eller kanske redan har börjat. Om man tittar på terroristerna som gjorde 9/11 .. eller på ungdomsprotesterna i Grekland. Tyvärr är alltid våld inblandad vilket jag tycker är fel. "Om" det skulle komma en revolution någon gång så ska det vara att maktinhavarna ger upp eftersom massan är för stora. Eftersom de själva inser att det de gör är fel. Det är utopiskt, jag vet. Jag tror på det goda i människan .. i alla fall till den punkten där människan har förnunftet. Människan som vargen är kanske också sant men Hobbes hade idèn av den stora demokratin som människan bara gör av rädslan för andra människor. Jag tycker att människor ska inte vara självcentrerad men ska kunna tänka stort. Annars så jag har lärt mig om marxism inom kulturteorin och litteraturteorin.

En sak som skrämmer mig är att om allting är byggt på historien, alltså vi lever under de omständigheter som den tidigare generation har lämnat oss, så kan den onda cirkeln bara går vidare eftersom det finns ingen utgångspunkt för insikt. Man kan alltid bara bygga på det som finns. Och om det finns ett system man kan försvinna i och får de materialer man behöver så är man tillfredsställd. Men hur är det med själen? Vad händer med själen? Den stannar i det privata, i hemligheten, hemma. Man kan inte utlever sin "själ" i det kapitalistiska samhället om man inte har de rätta förutsättningar. Det är fel.

En annan sak som jag tycker teoretikerna har rätt med (speciellt Gramsci) är att de flesta bara tar upp de härskandes tankar och tolkningar som sin egna. Om man bara tittar på Hollywood-industrin, på fashion-industrin och så vidare. Vad de tycker är bra och snygg, det köper vi. Det är fel att bara de vackra, rika människor har makt över vår smak. Lyckligtvis så finns det alltid en små del av världen har sin egen smak! Go you!

Nu vill jag slutligen kommer till elitism. Det värsta jag har läst idag är att det finns forskare som tycker att man inte ska undersöka TV, tidningar, internet och så vidare som kulturella företeelser som representerar dagens kultur och samhälle. Man ska bara hålla sig till bra litteratur, bra konst, bra musik som eliterna tycker är tillräckligt konstnärlig avancerade för att representera oss. Vi lever i året 2009 .. och om vi vill ha ett realistisk bild av hur samhället i stort sett är så måste allting vara med. Om det är massmedia eller masskultur, det är en ändå media och kultur. Annars får man ju en snäv bild av hur samhället ser ut i verkligheten. Självklart är det trist med white trash, självklart är det ytlig med kvinnotidningar, självklart är Oprah inte den bästa människan någonsin .. men det som konsumeras ska vara med. Det betyder ju inte att man tycker om det eller ger det en viktighet det inte har. Det betyder att vara realistisk och inte att leva i sin instängda elitvärld. Annars glömmer man igen de flesta av människorna .. de lågutbildade och fattiga. Och jag trodde att världen hade förändrat sig.

Elitism fanns genom alla tider. Speciellt adeln trodde att den var bättre på grund av tillgångar som de hade under den tiden, bara som exempel. Men jag vill prata om elitism inom litteraturvärlden. Den kom upp med modernism i början av 1900-talet, huvudsakligen genom positivisterna i Österrike och Tyskland som var rädda för populärkulturen. De ville inte förlora sin status. Nu kommer vi till problemet av populärkultur och finkultur. Hur är det inom litteraturen idag då? Det finns det som pluggats i litteraturvetenskap, de författarna som vinner nobelpris och sedan finns de verk som blir sålda, som folket älskar.

Vem bestämmer vad som är finkultur eller höglitteratur? Kritikerna? Kan en kritiker vara objektiv? Nej. Till och med om någon har aning om allt inom litteraturhistorian så betyder det inte att den personen vet bäst. Ingen vet bäst .. man får den bästa objektiva åsikten om ett verk genom en stor massa av åsikter. Men inom litteraturen ser det så ut att bara det gäller som några få personer säger. Det är fortfarande så. Och vad gör massan? Folket tror på kritikerna. Men om de har fel? Kritikerna har haft fel genom tiderna. Bästa exemplet är Edith Södergran som idag anses som en stor diktarinna men under tiden där hon utgav sina dikter blev hon nästan ignorerad. Kritikerna har haft fel så många gånger!!

Titta vi nu på Goethe. Han blev känd eftersom folket älskade hans litteratur! Hur var det med grekerna? Folket älskade berättelserna! Varifrån kommer litteratur? Från de muntliga berättelserna som rörde folk. Eller hur? De verk som blir ansedda som idags höglitteratur är inte lätt, folket älskar de inte. De älskar "populärlitteratur" .. precis som de gjorde 350 år sedan!

Kan vi inte vara förre i tid? Kan vi inte inse att det blir Rowling och Hosseini som folk kommer att prata om som de främsta författarna av vår tid när man undersöker litteraturhistoria i 200 år?

Ni ska inte förstå mig fel. Jag älskar LeClézio, jag tycker om Doris Lessing. Jag pluggar litteraturvetenskap och därmed behöver jag ju läsa så kallad "finlitteratur". Men jag tycker att folket ska ha rösten och inte några få kritiker. Till slut handlar det för en författare inte bara om pengarna men det handlar också om anseendet, om hur man blir klassificerad. Varför ska man ignorera att det finns storhet inom populärkulturens litteratur? Det fanns en revolution inom musiken, det fanns en revolution inom konsten men bara inom litteraturen verkar vi ha stannat kvar med positivisterna.

Varför?

Idag har jag träffat en roma (=zigenare). Det är ingenting speciellt eftersom jag känner faktiskt några roma i Tyskland och en eller två i Sverige. I alla fall, så stod jag på T-Centralen när en ung kille med dragspel kom till mig och frågade mig efter en cigg. Vi började prata lite om allt möjligt. Han behövde självklart säga att jag är snygg och så vidare men jag gjorde honom sluta genom att säga att jag är gift. Han frågade aldrig efter pengar. Han bara berättade sin historia. Om hur han kom till Sverige 3 månader sedan, om hur han bor andra hand med en kille från Somalien som inte låter honom inte bli skriven på adressen så att han inte kan ansöka för uppehålltillstånd (man behöver en adress för det). Han har ingen här i Sverige. Han vill tillbaka till Rumänien, leva med sin familj, han saknar de så fruktansvärd mycket. Han är bara 19.

Okej, nu ska jag prata om fördomar. Jag förstår att det finns vissa fördomar mot roma, till exempel att de stjälar, att de bedrar en, att de ljuger. Det är fan nästan rasism att säga att alla är så. Jag hatar om folk bara lever efter fördomar och bedömer en människa innan de har riktigt lärt känna den personen. Det är den värsta ignoransen och intoleransen som finns.

I Stockholm finns en slags organiserat kriminalitet bakom rumänska tiggare och gatumusikerna. Det är ett erkänt problem. Men det betyder inte att varje person är inblandad i det hela. Det betyder bara att det finns. Jag hade det inte i bakhuvudet när jag pratade med killen. Som sagt, han frågade aldrig efter pengar, det kändes bara som han ville prata. Och om det finns några människohandlare bakom honom som tvingar honom att spela musik för pengar på gatorna eller pendeltåget så är det inte han som är den dåliga personen, men folket som tvingar honom.

Jag tror att de rumänska roma har det svårast i hela Europa. Jag vet inte hur mycket ni har läst om vad som händer i Italien med dem. Det är fruktansvärt! De blir trakasserade, de blir tvungna att flytta .. de blir behandlade som djur! Rumänien är en av de fattigaste länder i Europa. Roma utgör den fattigaste delen av befolkningen. De blir trakasserade och mötts med fördomar i hela Europa. Varför är man så intolerant? Har de gjort oss något? Personligen? Det är gamla fördomar som man lär sig av sina föräldrar .. min mormor sa alltid till min mor: Ta in kläderna och barnen, zigenarena är på vägen!". Ska det vara så för all framtid?

Det finns många människor som tycker att ens identitet är knyten till ens nationalitet. Om man till exempel tittar på en typisk amerikansk medborgare så är det väldigt vikitgt för den personen att vara stolt över att vara amerikansk. De flesta som tycker så är väl vita (caucasian) människor som bor i de södra delar.
Men hur är det i Europa? Och hur är det om man har flera nationaliteter eller man är inte helt svensk, helt engelsk eller helt tysk? Det finns en hel generation som är nu i 20-åldern som är invandare-barn (i hela Europa), de flesta är väl iransk, kurdisk, iransk eller kanske något östereuropeisk. Det finns ju mycket prat om integration och jag tycker att de människor har lyckats med det. De har två nationaliteter, de vet om det .. i familjen är man något annat än ner man hänger med sina kompisar, är på jobbet eller röstar. De har fått alla intryck från sitt hemland och alla intryck från landet de bor in nu. Och mest är de också stolta över att vara till exempel turkisk tysk eller iransk svensk. Fast det är en annan stolthet än den stoltheten som amerikanerna har. Jag tycker till och med att det är en bättre typ av nationalstolhet eftersom den är mångkulturell och ger dem en bättre insikt i livet och berikar deras liv.
Så jag har ingenting emot att vara stolt över att man har en speciell nationalitet. Men man är väl mycket än varifrån man kommer, eller hur? Man skulle inte känner sig överlägsen på grund av var man är födds eller vem ens föräldrar är.

Varför jag pratar om det? Jag kommer till det nu. Min mamma kommer från Tyskland och min pappa kommer från Iran. Jag har bott i Tyskland hela mitt liv (tills jag flyttade till Sverige) och nästan alla mina vänner är tyska. Jag har aldrig varit i Iran och jag vet inte mycket om den iranska kulturen. Med kulturen menar jag historian, musik, litteratur, konst och så vidare. Den enda saken jag vet mycket om är mat och iransk mat är god! Men räcker det för att känna sig iransk? Om jag tänker på en iransk kvinna i den här århundraden så tänker jag på en kvinna som bär shador, som är fortfarande underlägsen sin man och som säger inte ifrån sig. Nu tror ni kanske att jag har fördomar mot mitt eget folk. Det har jag inte. I Iran och bland iranska människor handlar det mest om stolthet, om makt och om att vara den bästa i allt. Mycket handlar om pengar. Hur jag vet det? Jag har ju en iransk del va min familj och det är allt de pratar om. De kvinnorna är fortfarande undertryckta och allt handlar bara om att har det bästa och gör alla andra avundsjuka.
Det kunde jag leva med. Jag försökte alltid förneka att min pappa är en typisk iransk man. Jag försökte inte hatar Iran på grund av min far. Han slog mig ner jag var barn (tills jag var 14 och hotade honom med polisen), han påstådde att han har alltid rätt och han utövade en tyrannisk makt. Men jag var (och fortfarande är) en väldigt öppen person så jag tänkte inte förneka min iransk blod bara därför att min pappa är en pasha.
Som sagt, den enda iransk grej jag vet mycket om är iransk mat. Jag kan säga några phraser och sjunga några barnlåtar. Så häromdagen läsde jag en bok som heter "Mitt Iran" av Shirin Ebadi. Boken öppnade mina ögon. Världen som hon beskrev känner jag inte och jag kan inte respekterar hur de iranska män beter sig. En iransk kvinna är lugnt och har talamod när det gäller förtrycket. Jag är inte det. Jag förstår inte den där världen och jag kunde aldrig i livet bor i det där landet. Varför? Eftersom jag är tysk.
Så, häromdagen förstådde jag att jag är inte iransk. Jag menar, självklart, biologisk så är jag det. Men inte ideologisk, inte från mitt hjärta. Mitt efternamn är iranskt men mina åsikter är tyska. Jag trodde alltid att en del av mig är väl iransk, den måste den vara. Men det är inte så. Jag hatar inte allt som är iransk, det menar jag inte. Det är bara att jag kommer alidrig kunna identifiera mig med min iransk nationalitet. Jag är bara iransk på ett biologiskt sätt .. det hela .. jag .. jag är tysk.

Det är kanske inte så viktigt för de flesta, att tänka på om man bryr sig om sin nationalitet. Det är det inte för mig heller. Men jag bara alltid trodde att jag är iransk och tysk. Men jag är bara tysk. Och jag är stolt över att vara tysk.

Nu kan man tänka sig "Uh, men hon bor ju i Sverige" .. är hon inte lite svensk då också? Det är jag inte. Jag hamnade här och jag kommer att blir mer svensk i mina dagliga aktiviteter, kanske till och med i mitt beteende men jag kommer alltid vara tysk.

Är ni stolta över att vara svensk? Eller tycker ni inte att det har något att göra med vem ni är?

Jag har tänkt på det mycket idag, på droger. Jag tror att varje person har sin egen vilja och om någon bestämmer sig att ta någon olaglig substans då är det hans problem och ingen annans. Det är väl vad de flesta skulle hålla med om. Men tyvärr är det inte så lätt. Allting vi gör påverkar direkt och indirekt de personer som vi står nära till eller omgås med. Man bryr sig om sin familj och sina vänner. Att pröva allt en gång är en ungdomsgrej som man kan tolerera eftersom ungdomar är nyfikna och har det ibland svårt att fatta de rätta beslut. Men om någon är över 20 så skulle personen väl veta vad som är farlig och vad som inte är och också förstår vilka konsekvenser handlingar har och hur de påverkar andra.
Jag har haft många dåliga erfarenheter när det gäller droger. Min syster röker hasch varje dag och hennes personlighet har förändrat sig helt. Marijuana är bara en lätt drog och jag har också rökt det några gånger när jag var yngre men jag slutade eftersom jag ville hellre leva i verkligheten. Samtidigt så gör hasch en inte beroende och är defintivt inte lika farligt som till exempel alkohol. Men ändå förändrar sig personligheten och det är aldrig en bra sak!
När det gäller hårda droger som amfetamin, heroin eller LSD så hatar jag det! Jag har prövat mycket (men aldrig heroin!!) när jag var yngre men tyckte inte om det och efter en av mina bästa vänner dog i mina armer på grund av en overdose av heroin så har jag fattat beslut att aldrig ta hårda droger igen. Jag var 15. Tills idag har jag sett många som förändrade sig på grund av droger, som ljög, blev agressiva och våldsamma, som hade nya vänner som till slut var bara jäkla langare som drog de ner i botten av beroendet. Min pappa rökde opium sitt hela liv och jag hade verkligen ingen bra barndom, agression och våld fanns alltid. Fast att han har slutat nu så kommer jag aldrig förlåta honom att ha förstört mitt liv.
När min älskling förändrade sitt liv och blev helt drogfritt och jag flyttade till Sverige så trodde jag att jag kunde leva ett liv var droger inte förstöra allt jag har.
Nu börjar det om igen. Inte lika hård som det gjorde det i Tyskland var nära vänner påverkade mitt liv genom sina problem men ändå känns det nästan lika. Några kompisar tar droger, och jag menar inte bara hasch (vilket jag skulle inte reagera så mycket på) men hårda droger. Det är inte som de är mina bästa vänner men ändå tycker jag självklart om dem. Jag vill inte se en person till som förändras och hamnar i botten, jag vill inte se någon dö långsam igen. Varför kan vuxna människor inte ta kontroll över sitt liv speciellt när de vet att det finns folk som bryr sig om dem? Det finns speciellt en vän som jag är väldigt orolig för, personen kommer att hamna i botten snart, om inte i kistan. Jag skulle kanske börja tänka bara på mig själv och inte bryr mig om andra men det är svårt, jag vill gärna kunna hjälpa fast att jag vet att det är omöjligt! Dumma människor!