Miss Zombilicious - annorlunda

Jag vaknade med fruktansvärd ångest. Jag hade försovit mig och jag hade så mycket plugg framför mig. Hjärtat slog snabbt och jag skakade. Men sedan vände allting och dagen blev lyckad. Jag hann dock inte träna vilket gör mig arg. Jag måste träna. Förresten, visste ni att sorbet och isglass har nästan inga kalorier jamfört med gräddglass? Jag äter en isglass just nu och enligt förpackningen har den endast 89 kalorier. Dessutom har en portion gröt 172 kalorier. Nu vet ni det också.

Jag skickade in min praktikrapport igår kväll. Jag hann skriva klart det hela inom några timmar. 5 sidor svammel. Jag är bra på svammel. Jag fick ett svar från studievägledaren idag och min praktik har blivit godkänd. Vad glad jag blev! Nu har alltså avslutat min utbildning. Jag har ett yrke: kulturvetare. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna avsluta en universitetsutbildning. På ett främmande språk dessutom. Det är nog något att vara stolt över. Sedan har jag också ansökt för att få mitt kandidatexamen. Eftersom Sveriges administrativa värld liknar Kafkas mardrömlika värld så kommer det ta ungefär 3 månader tills jag får mitt examen i handen. Jag har ett bachelor-examen! Woohoo! Jag har bestämt för att vänta med kurserna i Stockholm på avancerad nivå tills vårterminen. Jag ska försöka att avsluta kursen jag gör just nu, 15 hp på avancerad nivå. Det är ju inte dåligt det. Men som sagt: "försöka", ingen aning om jag klarar av det. Jag kan inte riktigt fatta, jag är färdigutbildad kulturvetare och jag kan fortsätta med mina studier. Woohooo!

Jag försökte att plugga idag men det fungerade inte så bra. Jag var upptagen med att hitta blankett och fylla ut dem. Jag läste en enda 30-sidig artikel för min uppsats. Och jag letade efter sekundärlitteratur för uppsaten i två timmar. Jag tycker om att skriva och särskilt att skriva vetenskapliga uppsatser. Men att leta efter sekundärlitteratur och att skaffa sig teoretisk kunskap är tråkigt och frustrerande.

Jimmy hörde av sig på eftermiddagen och kom förbi tidigt på kvällen. Han stannade i några timmar och vi drack kaffe och té och pratade. Jag pratade nog för mycket. Om jag inte har socialiserat på ett tag är jag som en vattenfall. Fast, jag pratar alltid för mycket. Hur som helst, det var trevligt att träffa Jimmy.

Vi har Stilnoct hemma. Kan någon berätta varifrån jag fick det? Det är en stor gåta för mig eftersom jag aldrig har fått det på recept. Kanske jag tänkte så hårt på benzo och så materialiserade sig mina tankar. Haha. Jag ska tänka hårdare, jag vill ju ha lugnande och inte sömntabletter. Haha. Jag ska lämna dem till apoteket eftersom jag har ingen aning varifrån de kommer och jag tycker att det hela är lite läskigt. Att hitta mediciner i sitt medicinskåp kan vara en intressant upplevelse.

Det finns fina smeknamn som man använder sig av i kärleksförhållanden, i vänskap, i familjen. Många av dessa är löjliga men ändå söta. Men det finns sådana smeknamn som andra ger en, öknamn som man inte har kontroll över. Många följer endast strömmen och använder sig av dessa ord eftersom alla andra gör det. Andra tycker att det är roligt att betitla någon med ett ord som förnedrar. Jag tror den tiden där sådana namn skapas är oftast i skolan där de dominanta grupperna vill utybgga sin makt och trycka ner folk som redan är tysta. Smeknamn är ett maktmedel särskilt därför att de går lätt att användas av en hel grupp.

Jag har aldrig kallat någon vid sitt elaka smeknamn. Det fanns en kille i min vänskapskrets som var väldigt hårig. Han hade hår på ryggen, skuldrarna, överallt. Han heter Daniel men alla kallade honom för "Bärchen" (Björn). Han försökte vaxa sig en gång men då skrattade folk bakom hans rygg. Jag kallade honom för Daniel. Jag har aldrig varit någon som faller för grupptryck. Har jag skvallrat? Ja, det har jag. Men har jag sagt någonting elak om en människa som denna människa inte rå för? Nej.

Jag har aldrig tillhört den dominanta gruppen. Jag höll mig bara utanför, jag fick höra häromdagen att många respekterade mig på gymnasiet eftersom jag körde min egen grej. Jag var goth-nörden. Jag hade "kompisar" i alla grupper. Jag brydde mig inte om de var stereotypa snygga tjejer eller datanördar. Men jag har lidit. Jag har lidit eftersom folk hade elaka smeknamn för mig. Jag säger nästan aldrig emot när det gäller angrepp på mitt yttre. Jag tappar orden. Jag bara ler och spelar med i leken, låtsas som om jag också tycker att det är roligt att bli förnedrad. Detta personlighetsdrag är nog grunden för en hel massa skit som har hänt mig. Våldtäkt, sexuellt övergrepp, misshandel, utnyttjande. Jag kan nog skylla på mig själv att jag aldrig har sagt något. Det enda jag står upp för är mina åsikter och min intellekt. Om någon angriper mitt yttre kan jag inte säga något. Men när någon säger att jag är dum eller elak så försvarar jag mig. Konstigt fenomen det där.

Hur som helst. Elaka smeknamn. Jag tänker mycket på gamla tider på sistone, jag försöker förstå varför jag är vem jag är idag. Varför jag har misslyckat. Varför jag inte har något självförtroende eller självvärde. Varför jag hatar mig själv så mycket. Varför jag vill dö och inte anser mig själv lika mycket värdiga att leva som alla andra människor. Och en av orsakerna är de elaka smeknamn som jag har fått när jag var yngre. De gällde alla mitt yttre och därför försvarade jag mig inte. En av mina bästa vänner slog faktiskt en kille mitt på näsan när han kallade mig något elakt. Jag var så tacksam för detta.

Det första "öknamnet" som jag fått var "Alf". Det måste ha varit i 5:an. Serien Alf gick mycket på TV:n under den tiden. Och några elaka människor tyckte att jag så ut som Alf eftersom jag hade en stor näsa och långt mörkblont hår: precis som denna fula utomjordningen. Jag kommer ihåg att jag började spara för en näsoperation.

Sedan, inte långt efter det, kom namnet "Gonzo". Gonzo är en av muppetshow-karaktärerna. Han är blå och har en stor och ful näsa. De kunde inte kalla mig Alf längre eftersom jag hade färgat mitt hår svart. Men min näsa var lika stor så man tog endast en annan figur med stor näsa.

Efter det kom "LKW". (lastbil) Jag har alltid varit överviktig. Redan som 6-åring fick jag gå i en idrott stödkurs på grund av min vikt. Det var första året i grundskolan. (jag har nog alltid använt mig av mat som lugnande eller något sådant). Hur som helst. De kallade mig för LKW eftersom jag hade så stora ko-ögon som var nästan som ljusen hos en bil. Men de kallade mig inte för bil utan för LKW för att understryka att jag var fet.

Det värsta smeknamnet jag har fått är "pinguin" (pingvin). Jag var överviktig och jag var gothare. Det största hos mig har alltid varit magen. De tyckte att jag gick som en anka (så jag tränade i flera år på att gå normalt vilket jag faktiskt lyckades med). Och så tyckte de att jag såg ut som pingvinen i Batman (Danny DeVito). Kort, fet, stor näsa som liknar en näbb och svart runt ögonen. Detta namn har förföljt mig tills jag flyttade till Sverige. Nästan hela min ungdom. Jag var inte en människa, jag var ett djur. Jag var ingen kvinna, jag var en man. Jag var inte vacker utan fet och äcklig. 90% av människorna jag umgicks med visste nog inte ens mitt riktiga namn. Och de ville inte veta det heller.

Ni kan inte föreställa hur ont det gjorde att bli "avhumaniserat". Men jag ville inte säga emot, jag ville inte att folk tycker att jag är jobbig eftersom jag säger emot. Det enda jag gjorde var att inte delta i att kalla andra för öknamn. Hade ni några elaka smeknamn i skolan? Gjorde ni något mot detta eller låtsades ni att det inte stör er?

Jag blev väckt av min älskade katt halv åtta på morgonen. Sedan dess har jag bara sprungit runt i lägenheten, jag vet egentligen inte vad jag har gjort. Jag ville sova ut idag men så blev det inte. Så det är kaffe och gröt som gäller just nu och snart ska jag nog börja plugga. Jag vill börja skriva praktikrapporten idag och förhoppningsvis hinner jag också göra något för uppsatsen.

De senaste dagarna har inte varit särskilt roliga. På sen eftermiddag kom alltid ångesten och tårarna Och en hel massa bråk från olika håll eftersom jag inte vill ta mina Oxascand. Jag vill snåla med dem, jag har bara några kvar. Vad är om jag har ett viktigt möte eller någonting hemskt händer? Jag behöver Oxascand för sådana saker. Det känns konstigt, att ha tabletter som hjälper men att inte kunna ta dem. Jag vet ju inte om jag någonsin kommer att få dem utskrivna igen. Bah, jobbig!

På lördag kväll tittade vi på Pirates of the Carribbean på TV. Det var länge sedan jag såg den så det var roligt att se den igen. Vi drack några Corona-öl (Corona är nästan lika bra som Becks! Uh, jag saknar Becks!) och hade det mysigt. Jag märkte hur alkoholen gjorde mig lugn. Det är kanske inte så bra?!? Igår fick jag titta på några filmer för kursen, "The Hunger" och "Near Dark". "The Hunger" hade jag jag redan sett ett flertal gånger, vädligt bra film. Anders kallade den för "artsy" men jag tycker att den är estetiskt fint gjort. "Near Dark" var en dålig b-rulle. Under natten kollade jag också på "Edward Scissorhands" som gick på TV. En av mina favoritfilmer. Jag undrar när Tim Burtons vampyr-film med Johnny Depp kommer ut?

Jag är lite sur på min mor och min pojkvän. Jag fyller år den 16:e september men jag sa till båda att jag inte vill fira och att jag inte vill ha besök. Men vad gjorde dem bakom min rygg? Boka flygbiljetter åt min mor så hon kommer att stanna 10 dagar under septembern. Jag vet precis hur det gick i maj när hon var här. Jag var ångestfylld och irriterad hela tiden. Jag vill bli lämnat ensam ibland, jag behöver kunna vara mig själv. De flesta tror nog att jag oförskämd eftersom jag inte vill ha min mor på besök, som kommer hela vägen från Tyskland. Men om man mår dåligt så är varje social moment en kamp. Man måste kämpa för att verka normal och glad. För att även kunna stå ut med andra människor. Well, det finns ingenting jag kan göra. Gotta suck it up.

Jag har köpt biljetter till mig och min pojkvän: Clan of Xymox spelar i Stockholm den 11:e september. Yay. Jag ska nog gömma mig någonstans i mängden så ingen ser hur fet jag har blivit. Jag skäms så mycket över hur jag ser ut. På allvar, jag tittar inte ens i spegeln när jag borstar tänderna. Och när jag duschar gör jag det blind, ush nej, vill inte titta på min äckliga kropp. Jag har vägt 110 kg, jag gick ner till 64 kg och nu? Jag vet inte .. kanske 80 kg? Jag passar inte i mina kläder längre. Ingen jacka som jag kan stänga. Vet ni hur det känns? Som ett jävla misslyckande! Jag har tappat kontrollen på grund av min sjukdom. Bra att det finns en förklaring. Men det hjälper inte mig. Grrr.

Jag har för en gångs skull fått en hel massa saker gjort idag. Nu är jag trött och sliten. Men hjärnan vill inte koppla av, tankarna bara rusar. Jag har hunnit träna på morgonen och till och med städat lite. Det är väldigt olikt mig, att få något gjort på förmiddagen.

Jag hade ett möte med min handledare för praktiken jag hade påbörjat ett år sedan. Det var jättejobbigt att ens lämna huset. När jag steg ur hissen fick jag en rejäl panikattack och var nära till att springa in igen. Men jag tvingade mig ut. På vägen dit (stället ligger endast en 2 minuters promenad härifrån) träffade jag på en man i gul skjorta som började ropa till mig att Jesus älskar mig. Han vill berätta för mig om frälsaren och att de hade något möte vid sjön för att just diskutera hur mycket Jesus älskar oss. Jag skrattade, skrattade högt och från hjärtat. Och då försvann ångesten. Så kanske jag har Jesus att tacka för det. Eller så är det religionens dumheter. Hur som helst, mötet gick bra, jag var lugn och fick intyget jag behövde.

Sedan hämtade pojkvännen mig en timme senare och vi åkte med bilen till universitetet. Där ville jag lämna intyget och prata med studievägledaren. Det var en massa människor vid Historiska Institutionen eftersom det var registreringen idag. Det var ju precis vad jag behövde. Inte. Och så var studievägledaren inte i sitt rum. Efter någon tids vänta fick jag tag i en människa som jobbar där och hon öppnade rummet åt mig så jag kunde lämna intyget med en liten lapp på hans skrivbord. Jag träffade dessutom på en gammal studiekamrat. Alltid trevlig att träffa folk som man känner. Jag hämtade två böcker på biblioteket också (fattade inte skillnaden mellan fjärrlån och magasinlån och hittade inte böckerna, ibland är jag verkligen efterbliven!). Ikväll fick jag i alla fall ett meddelande från studievägledaren och allt är som det ska. Nu måste jag endast skriva en femsidig praktikrapport och om någon veckan kan jag ansöka för att få ut mitt kandidatexamen. Whoop whoop.

Handlat har vi också, i två affärer, i två timmar. Det är ju lönedag idag och vi hade ingenting hemma. Nu har vi en massa frukt och grönsaker hemma. Och bubbelvatten, jag älskar bubbelvatten!!

Nääää. Nu är det dags för att gå och lägga sig. Propavan hjälper som vanligt inte men jag ska skippa Imovane ändå. Min kropp är trött och det är min hjärna nog snart också. Ah, förresten, jag har bestämt mig för att förkasta Satre. Kanske Schopenhauer har rätt i alla fall, han är ju nära evolutionen och ger själva själen inget utrymme. Inte att Sartre gör det. Eller kanske det blir Freud istället. Psykologisk filosofi. Jag har inte pluggat något idag, istället har jag läst någon i boken "Filosofins historia". Prioriteringar. Ha.

Jag har ingen inspiration nuförtiden. Jag har tappat förmågan att skriva eftersom tankarna inte följer mina direktiv längre. Det är nog en av anledningar till varför jag inte har uppdaterat min blogg under några dagar. Dessutom har det inte hänt någonting nämnsvärt i mitt liv. Det var bara det vanliga kaoset med ångest, panikattacker, gråt och kamp.

Jag har pluggat en hel del, eller i alla fall försökt. Som sagt, det vanliga: ingen koncentration, ingen ork, ingen inspiration, ingen motivation. Jag vet nu också att jag inte kommer att vilja fördjupa mig i någonting som har med populärlitteratur att göra. Jag tycker om några verk som kan räknas till populärlitteratur men dessa vill jag endast läsa för nöje. Att tolka populärlitteratur är tråkigt, språket är allt för enkelt och det finns nästan ingenting som är värt att titta närmare på. I alla fall inte för mig som vill ju koncentrera sig på litteratursociologi och marxistisk teori. Så något har jag i alla fall lärt mig med kursen jag tar just nu. Ush, när jag bara tänker på hur mycket som är kvar att göra för kursen så vill jag egentligen bara ge upp.

Min mormor mår allt sämre. Hon är ju redan 81 år gammal och så har hon demens. Hon tände nästan eld på sin lägenhet så nu väntar alla på att hon får en plats på något ålderdomshem där hon får heldygns-tillsyn. Det är tråkigt men i alla fall vet man då att hon inte kan göra sig illa.

Aye, och jag har fått sömntabletter en masse. Idiotläkaren kände sig nog skyldig eller något eftersom det finns fem gånger Imovane att hämta ut. Det är 150 tabletter. Oh joy! Så kommer i alla fall sova de närmaste månaderna. Jag velar fortfarande mellan att leta efter en privatläkare som mina föräldrar kommer att betala för eller att vänta på öppenvården i Liljeholmen. Bah. Jag är så dålig på att ta beslut.

Imorgon har jag ett möte på stället jag gjorde /skulle ha gjort praktik. Jag hoppas verkligen att problemet med kandidatexamen, praktik och allt sådant löser sig snart. Jag vill ju plugga på heltid i framtiden igen men för det behöver jag ha intyg och allt sådant. Sverige är verkligen ett administrativt helvete!

Nej, nu ska jag ta en smärtstillande till och sedan kanske fixa luggen och naglarna. Jag känner mig så ful att jag inte ens kan stå ut att titta i spegeln när jag borstar tänderna. Jag undrar om min sociala isolering har att göra med det?!? Jag måste nog lämna lägenheten ibland för att känna mig som människa igen. Jag börjar dessutom blir lite paranoid, jag tror att folk är ute efter mig och det bidrar till min ångest inför att gå ut. Ond cirkel det där.

Jag vaknade av hemska mardrömmar idag. Jag skrek och pojkvännen väckte mig. Jag drömde att den där jäveln Breivik var i lägenheten och ville döda mig eftersom jag är kulturmarxist och invandrare. Han brände mig med ciggaretter och ville skära ut mitt hjärta. Hemsk!! Kanske dags för att läsa lite drömanalys, jag har någonstans en bok om Freuds teorier hemma.

Så det första jag tänkte på var att ringa till psykjouren och bli inlagd. Den där hemska känslan hängde kvar och samtidigt tog oron gällande mitt liv över. Men sedan ringde min mamma (hon är i Italien hos min kusin just nu) och så lugnade jag mig. Hon bryr sig och hon har alltid något positivt att säga. Så istället för att ringa psykjouren ringde jag till idiot-mottagningen och bad om nya sömnmediciner. En bekant hade erbjudit mig 90 Stilnoct men jag har aldrig tagit dem förut och jag tycker egentligen inte så mycket om tabletter. Så jag sa nej. Det skulle kännas så helt fel. Jag vill ha mina vanliga sömnmediciner. Pojkvännen pratade om privatläkare igår igen och min mamma lovade att mina föräldrar skulle betala för det. Orkar jag med det? Tänk om någon äntligen tar mig på allvar? Önsketänkande.

Jag ringde också ett samtal till och det kommer kanske lösa sig med hela studie-problemet. Jag har ju deltagit i en praktik men inte helt på det sättet som det skulle ha gjorts. Men det ser ut som om jag kommer bli godkänd för det ändå. Så om någon månad kan jag ta ut min kandidatexamen och sedan verkligen börjar på avancerad nivå till vår. Kanske hon från litteraturvetenskap hör av sig idag också och jag får veta om jag får ta läskurser. Nästa vecka blir det några möten och sedan är förhoppningsvis det värsta tagits hand om.

Jag tittar på någon dokumentär om CIA:s användning av LSD. Helt sjuk! Hallucinogena droger är dock roliga. Jag hade en kompis som började tvätta väggen med en tandborste eftersom hon tyckte att ljudet var så fint. Haha. Mjoa, jag har mens och känner mig äcklig och hängig. Le ångest är just nu kanske en 7 av 10. Men jag ska fan använda mig av Oxascand om det behövs. Nu ska jag spela lite online-spel (Sims på Facebook ftw!!). Det blir lite plugg idag också tror jag. Om jag då orkar.

Jag vet att jag alltid gnäller men vad som händer i mitt liv och de motgånger som jag måste kämpa mot är verkligen för mycket. Idag kom det bara mer som jag måste oroa mig för. Jag undrar när mitt huvud kommer att explodera. Jag åkte till universitetet för att hämta några böcker och kopiera några artiklar för min uppsats. Jag kommer nog inte jobba så mycket med dessa under de närmaste dagarna men tänkte att det ju inte är fel att redan har dem hemma.

Men först gick jag till littvet-institutionen för att fråga hur det hela med registreringen kommer att fungera. De har bytt människan i studentexpeditionen! Vad glad jag blev! Hon som jobbade där något år sedan var den vidrigaste människan man kan föreställa sig. Jag tror jag betitlade henne med "pisskvinna" någon gång. En väldigt otrevlig person som definitivt hade valt fel jobb. Hur som helst, den nya kvinnan var hur trevligt som helst. Men tyvärr hade hon inga trevliga meddelanden för mig. Jag får inte plugga de kurserna jag har blivit antagen till eftersom jag saknar behörighet. De har ändrat på reglerna och nu får man endast ta kurser på avancerad nivå om man har hämtat ut sin kandidatexamen. Så var det inte ett år sedan, då fick man läsa kurser men för att ta masterexamen behövde man ha en kandidatexamen. Jag har ingen kandidatexamen eftersom jag inte har avslutat min utbildning, jag saknar de poäng som praktiken hade gett mig. Och jag får inte heller läsa några andra poäng utan måste avsluta just min utbildning. Fan! Jag kan ju inte göra praktiken, det kommer jag aldrig klara av, jag har ju inte fått någon hjälp än (efter ett helt år!!!!). Men den snälla kvinnan ville kolla upp om jag får läsa några läskurser istället och pratar med någon om det. Hon kommer att ringa mig nog nästa vecka.

Jag blev jätteledsen efter jag hade fått det där beskedet. Jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle kunna plugga vidare på grund av den där praktiken som jag inte har avslutat. Efter tre eller fyra cigg hade jag bestämt mig att kolla om jag skulle få tag i studievägledaren för min utbildning. Som tur var, så var han inne i sitt rum. Han var som alltid väldigt sympatisk och vi kom fram till en lösning. Jag hade ju börjat med praktiken och har faktiskt bidragit till utställningen och allt sådant. Så jag ska försöka få tag i min handledare från praktiken så hon intygar att jag har deltagit i något. Vilket jag ju har gjort. Sedan ska jag skriva en rapport. Förhoppningsvis räcker det för att få min examen så jag under våren kan plugga på avancerad nivå (på andra universitet fungerar det förresten att plugga på avancerad nivå utan kandidatexamen, det räcker om man har skrivit en kandidatuppsats). Så vi ska se om det hela kommer att lösa sig. Förstår ni vad jag menar med motgånger nu? Allting strular!!

Jag har i alla fall hittat alla böcker jag behövde och kopierat artiklarna (efter att ha varit i bråk med kopieringsmaskinen i 15 minuter ..). Men det finns fortfarande en hel del böcker som jag måste hitta. Men jag har börjat med uppsatsen på allvar nu. Der var fint att fika på universitetsområdet. Det var länge sedan.

De senaste 30 minuterna har jag tillbringat med att skriva ut en aslång föreläsning och andra papper för kursen. Jag ska nu försöka göra upp ett litet schema för mig själv så jag inte glömma något jag måste göra. 670 sidor sekundärlitteratur, en hel roman och tre filmer väntar på mig. Sedan måste jag göra en inlämningsuppgift .. och sedan också jobba med uppsatsen. Men just nu dricker jag kaffe och väntar på att pojkvännen ska komma hem. Jag har dessutom min mens, värk och ångesten är rejäl. Någon som vill slå mig med en klubba på huvudet? Det vore verkligen uppskattad!!

Jag förstår fortfarande inte hur jag egentligen skall överleva. Jag försökte ringa C idag men hon är vikarie någon annanstans just nu. Jag har ingen aning vem jag måsta kontakta för att få mina sömntabletter. Jag vaknade med nackspärr på morgonen så det blev inget med träningen idag. Smärtan är fortfarande där, oavsett ett flertal smärtstillande och någon salva. Jag har haft ångest hela dagen. Jag kan bara inte förstå hur alla tänker. Hur man förvänter sig av mig att jag skall klara flera månader utan läkarkontakt eller terapeut. Det här är bara galenskap! Jag har fått ett meddelande från läraren idag och hon övertygade mig att fortsätta med kursen. Jag ska försöka då. Jag är verkligen ingen höjdare när det gäller att ta beslut. Jag kom ihåg hur mitt liv kändes väldigt tomt när jag inte pluggade så det vore kanske dumt att hoppa av nu. Vad vet jag? Hur kan man vilja att jag ska ta beslut i mitt tillstånd?!? Vet ni vad jag känner mig för? Verklighetsflykt för alltid! Spruta in någonting i min hjärna så att jag för alltid lever i en rosa dimma. Jag får ingen hjälp. Och jag vet vart allt kommer att leda. Vem ska jag vända mig till när det är värst? Jag har ingen nära vän i Sverige, alls. Jag har ingen tillit till psykvården längre. Jag är uppgiven som en lite flicka i en stor mörk skog och bakom alla träd gömmer sig arga djur som vill äta mig. Döda mig. Vilken väg jag än kommer att välja, det spelar ingen roll, jag kommer att dö. Fan.

 

Jag började lyssna på Joy Division när jag var 13 år gammal. Jag fick en kasset av en kompis som var punkare och egentligen endast lyssnade på tysk underground punk. Men hon hade upptäckt den engelska musikscenen och blev allt mer intresserad av postpunk. Jag lyssnade under den tiden på antingen pojkband eller britpop. Men Ian Curtis röst hypnotiserade mig, jag lät mig dras i hans mörka universum och jag kunde känna hans smärta. Ibland gick det inte ens att lyssna på några låtar eftersom de ledde till smärta och gråt. Nuförtiden, efter över 15 år som Joy Division fan, har jag fortfarande svårt för några låtar. Jag blir alltför ledsen och kommer alltför nära denna mörka plats som Ian befann sig i.

 

Boken Touching from a distance riktar ett ljus på just denna mörka plats i Ians själ. Frågorna man har kring hans liv, hans känslor och hans lidande besvaras inte alltid men man får en mer övergripande bild av vem denna underbara man från norra England egentligen var. Boken är vinklad eftersom den skrevs av hans fru Deborah som inte alltid har varit närvarande i hans liv och som Ian oftast inte lät komma nära sig. Filmen Control byggs på boken och på många sätt är filmen bättre än biografin. I filmen förmedlas en känsla som boken ibland inte kan frambringa på grund av författarens subjektiva känslor.

 

Boken beskriver dock Ians lidande samtidigt som läsaren kan bli allt mer frustrerad över att ingen hjälpte honom. Alla varningstecken har varit där och även om Ian inte ropade för hjälp utan allt mer stängde in sig, hade man kunnat göra något. Men för de flesta människorna i hans liv var framgångarna av bandet viktigare än hans fysiska och psykiska hälsa. Bara genom att lyssna på och läsa låttexterna hade man ju förstått att mannen var fången i letargi, i en depression, i hjälplöshet. Att koncentrera sig på just vad som ledde till Ians självmord är kanske ett inskränkt perspektiv men är det inte det som är själva poängen med en biografi? Att beskriva vad som hände i en människas liv tills denne dör?

 

Man får en bild av en kreativ, lite självcentrerad, mogen men samtidigt envis, ensam men samtidigt social, smart och lidande människa. Han krävde bekräftelse men fick denna från fel människor. Han letade efter en själsfrände, han ville bli accepterad och respekterad. Men medicinerna förändrade honom, epilepsin förändrade honom, bandet och succén förändrade honom. Frågan är dock: Hade det varit bättre för honom om han hade överlevt?

 

Boken skrivs ur ett enda perspektiv och även om andra personer ur Ians och bandets krets kommer till tals så får man en känsla av hämnd. Som om Deborah ville ta hämnd på Annick. Att hon ville stå själv i centrum. Allting måste alltså tas med en nypa salt. Ändå förmedlar boken en känsla av hur det var under 1970-talet, hur musiken skapades, hur hela scenen hängde ihop och makten låg i endast ett fåtal händer. Ian Curtis var för dessa makthavare inte en människa utan en guldgruva.

Det har gått precis som jag hade trott. Jag fick ett samtal från mottagningen i Huddinge idag och de kommer inte att emot mig. De skickade tillbaka en remiss till idiotläkaren som skall remitera mig till Liljeholmen eftersom jag står i kö till DBT där. Pojkvännen ringde till dem och det kommer ta flera veckor tills de ens kommer att diskutera mitt fall och om de kommer att ta hand om mig. Tills dess har idiotläkaren fortfarande ansvaret för mig. Men jag har inte haft kontakt med idiotläkaren i över två månader och har inte träffat någon på mottagningen heller. Jag vill inte ha med dem att göra längre! Det som det värsta är att jag behöver hjälp NU. Jag gråter varje dag, jag har ångest hela tiden, jag får panikattacker med starka impulser. Idag hade jag beslutat att ta livet av mig. Jag var helt övertygad om att jag aldrig kommer att få hjälp. Jag vet att de i Liljeholmen är lika mycket emot medicinering som idiotläkaren. Det enda de satsar på är DBT. Det känns otryggt eftersom jag inte ens är helt övertygad om att min diagnos stämmer. Dessutom tror jag inte på mindfulness. Jag vet att det hjälper andra. Men DBT hjälper inte alla. Och jag är för "intellektuell" för det hela. Jag tror på fakta, på vetenskap, på rationalitet. Jag vill ha medicin, jag vill inte köra med självhjälp. Jag tror inte ens på själen. Jag vill ha medicin som kan stabilisera mig så att jag kan bygga upp mig själv igen. En annan sak är att jag helt har förlorat min tillit till psykvården. De vill inte hjälpa mig utan de förmodligen njuter av att se mig lida. Det är så det känns. Så jag satt i en  stund i soffan och resonerade runt vilka sätt som var de säkraste. Jag grät inte ens. Jag orkade inte mer. Jag såg inget hopp. Jag kommer aldrig att få hjälp. På allvar, om jag tar livet av mig så måste ni alla skriva långra brev till psykvården och patientnämnden. Det är nämligen psykvården som driver mig till det yttersta.

Jag tog en halv Oxascand istället. Den hjälpte så bra. Jag blev lugn och tankarna blev slöare. Jag kunde koncentrera mig och tänka klart. Jag vet att 15 mg är för mycket för mig .. jag blir hyperaktiv då. 30 mg och jag blir hög. Men 7,5 var perfekt idag. Jag log, jag kunde ta beslut. Jag har hoppat av från kursen nu. Det fungerar inte, särskilt inte eftersom jag inte kommer att få hjälp inom den närmaste tiden. Sedan måste jag ta kontakt med C så jag kan få nya sömntabletter från idiotläkaren. Pojkvännen har pratat på hennes telefonsvarare idag men självklart har hon inte svarat. Så jag ska själv förska att nå henne imorgon. Om jag mår för dåligt så åker jag till sjukhuset och låter mig läggas in. Där blir jag i alla fall omhändertagen och jag tyckte om läkarna på avdelningen. Jag undrar dock om idiotläkaren fortfarande är huvudansvarig för avdelningarna, då blir det kanske ett annat sjukhus jag väljer. Jag har kring 15 Oxascand kvar så de kommer att hjälpa mig ett tag. Målet: att undvika självmord. Jag måste ta sakerna i egna händer nu eftersom jag inte får hjälp från vården. Kan någon förklara för mig varför allt det här händer till mig? Jag frågar aldrig om hjälp, jag är inte krånglig, jag bara ifrågasätter saker och ting ibland. Jag har aldrig verkligen gnällt till någon utan att ha alltid gjort vad de bett mig om. Jag fick endast nog i slutet och bad om att få byta läkare. Jag förstår inte. Allt som vården har gjort för mig är att förnedra mig, att kalla mig för en missbrukare, att inte ta mig på allvar, att vägra ge mig någon hjälp och att använda mig som en pingpong boll som inte hör hemma någonstans.

Fan.

Jag har försökt att ta det lugnt under helgen, inget plugg och mycket sömn. Men jag oroade mig hela tiden. Jag hade ångest och jag kunde inte sova. Det kändes som om jag irrade runt i något vakuum, som om jag var fången i en bubbla och jag nådde inte verkligheten kring mig. Det fanns dock också några ljusa moment, jag skrattade och lekte med katten. Jag hann dessutom städa köket i tre timmar, skrubbade golvet och allt sådant. Den tråkigaste helgen någonsin egentligen. På lördag handlade jag lite presenter i Skärholmen. Första gången jag var utanför lägenheten i en hel månad. Folk verkade bara susa förbi och allting var i dimma. Jag hann i alla fall handla vad jag behövde. Pojkvännen fällde den roliga kommentaren: "Du ser ut som en gothare". HUH?!? Haha. Någon har stulit spegeln från vår bakspegel på föraresidan. Endast spegelglaset. Vem gör sådant? Pojkvännen hittade en spegel på någon skrotbil samma kväll. Konstig företeelse, att någon stjäl en spegel.

Idag har jag försökt plugga. Jag vill så gärna ge upp. Jag har inte kul och jag lär mig ingenting eftersom mitt minne har blivit kass. Men att hoppa av skulle kanske kännas ännu mer som ett misslyckande. Att plugga fyra timmar om dagen är egentligen inte mycket (när jag pluggade Idéhistoria pluggade jag ibland 10 timmar om dagen, innan tentorna upp till 16 och nästan utan sömn, och det fungerade bra), men efter en timme är jag redan slut och vet inte vad jag har läst eller vad mina anteckningar betyder. Jag försökte jobba med uppsatsen idag och jag hatar temat jag har valt, det är för enkelt på något sätt. Foucault gör det så. Nu har hälften av kursen gått så den här veckan är nog sista meningsfulla tillfället för att hoppa av. Men jag kan inte bestämma mig vad som är jobbigare: att må dåligt eftersom allting tar emot, att behöva kämpa utan att ha kraft eller känslan av misslyckandet om jag hoppar av. Det skulle kännas bra om någon skulle säga: Nina, du är sjuk, du måsta ta hand om din hälsa, det måste vara din första prioritering. Jag behöver bekräftelse, jag kan inte medge det till mig själv.

Jag försöker just nu lösa problemet med höstterminen också. Jag har bestämt mig för att ta en kurs som börjar i november. Efter att ha tittat på litteraturlistan och schemat verkar det väldigt lite att göra. Så det blir kanske också en läskurs så jag kan hålla mig upptagen, får in lite poäng och får full CSN-bidrag från och med november. Men allt detta beror på om jag har fått något slags hjälp tills dess, om jag i alla fall har mer kraft och ett stabilare mående. Det blev självklart problem med registreringen och sådant, de skickade fel brev till mig, någonting om en kurs i Idéhistoria, feminismens klassiker. Det är en kurs jag verkligen inte skulle vilja ta. Jag har skrivit en email till studentexpeditionen ikväll så förhoppninsvis får jag den riktiga informationen snart. Jag vet inte varför det alltid måste krångla  för mig.

Jag väntade hela dagen på samtalet från den nya mottagningen men ingen ringde. Of course. Läkaren skulle komma tillbaka idag och de lovade at kontakta mig så snabbt som möjligt. Om jag inte snart hör av dem vill jag bli inlagd. Jag orkar nämligen inte mer. Jag har självmordstankar hela tiden. Jag hade planer idag, riktiga, verkliga planer. Jag är rädd och jag behöver hjälp. Jag hoppas att allt detta inte har att göra med någonting idiotläkaren har skrivit i min journal. Om han har skrivit ner lögner, ska jag anmäla honom. Orkar inte mer. Men just nu hoppas jag att jag får ett samtal imorgon eller ett brev den här veckan. Jag börjar oroa mig på riktigt, vad om de inte vill ta emot mig? Vad ska jag göra då? Jo, egentligen vet jag.

Nu får ni lite bilder. Bara så där.

Från sidan också

Hon vet hur man latar sig

"Hej!" Batzy på garderoben i andra sovrummet

Suddig sötnos

Hennes nya favoritplats .. ett tomt paket

Allting känns så meningslöst just nu. Jag hade det där momentet igen där jag tänkte på universums expansion och på hur obetydliga vi människor egentligen är. Vad spelar det för roll om jag lever? Eller om jag dör? Det finns ingen mening med det hela. Vi har i tusentals år försökt hitta en mening med livet och kom fram till substitut, idéer om Gud, naturen, själen. Jo, men Gud finns inte. Själen finns inte. Vi är inte ens som helhet en fis i universums storhet. Det finns ett "inte". Fattar ni? "Inte"! Mer meningslöst kommer det inte bli. Vi kommer aldrig veta allt om allting. Vi kommer alltid sväva i osäkerhet, vi kommer aldrig hitta sanningen. Istället lever vi i meningslöshet. Att få barn, att tjäna en hel massa med pengar. Det har allt bara med egoistisk tillfredsställelse att göra. Inget annat. Det enda som jag kan se som mål är ett drägligare liv för alla människor på den här planeten. Tillsammans är vi defintivit mer värda än ensamma. Men försök att förklara det för alla kapitalistiska egoister som endast tänker på sin egen vinst. Ditt liv är inget värt, din tillfredsställelse är inget värt. Istället skulle vi alla jobba på att hitta sanningen så vi kan alla sova lugnt om nätterna. Jag undrar om det finns någonting som stoppa min existentiella ångest?!?

Jag har pluggat i flera timmar idag. Jag är trött på feminism och idéer om kvinnlighet och manlighet. Vi är alla människor så varför skilja på oss och diskuterar olika ideal från dåtiden?!? Jag kommer allt närmare till att hoppa av från kursen. Jag har bara ingen ork. Visst, jag är sysslsatt men det är jobbigt och jag har ingen kraft för att kämpa med studierna, jag har tillräckligt att göra med min egen kamp (no pun intended!). Vi har tittat på Coppolas "Bram Stoker's Dracula" ikväll, det fick jag göra för kursen och det var faktiskt rätt kul att se filmen igen efter alla dessa år. Jag har alltid önskat mig att Winona Ryder och River Phoenix hade haft ett barn ihop. De skulle ha gett barnet det vackraste namnet som finns och det hade varit ett underbart barn.

Självhatet och självmordstankarna tar över igen och hela livets meningslöshet hjälper verkligen inte mot detta. Men  det är i avsevärd tid som jag kommer att få en läkaretid. Jag vill bli drogad, jag vill inte tänka mer. Jag vill inte kunna tänka mer. I alla fall under några månader. Jag kommer inte vidare med dikten jag ville ge någon som födelsedagspresent. Det är den värsta dikten som jag någonsin har författat vilket nog beror på att det är paradoxalt att skriva om någonting vackert och positivt när man själv endast tänker på negativa ting. Men jag har inga pengar för att köpa en present så jag måste skriva dikten under helgen. Annars kommer jag att skämmas. Ser ni, även om jag har ångest över livets meningslöshet kan jag hänga upp mig på små saker. Jag förstår inte mig själv!

Jag har fått ett brev från finaste Adam idag. Jag ska nog svara på det under helgen. Jag har ingen lust för brevskrivandet just nu. Svammel. Kanske dags för att gå och lägga sig. Jag har lekt med katten under en timme och hon sover nu. Pojkvännen sover. Men jag vill titta på The Big Bang Theory. Sedan tar jag Imovane. Behöver sömnmedicin idag, tankarna rusar bara och jag är helt sönderstressad.

Vi har ett kattnät på balkongen. Vår balkong är väldigt hög, ungefär 2,5 m så vi trodde att det skulle räcka med en 3/4-nät eftersom nätets paket sa att katter inte tycker om klättra på tyget nätet är gjort av. Men vår katt är speciell. Och väldigt busig. Igår kväll hör jag konstiga ljud från balkongen och ser hur Batzy hänger utanför balkongen, på andra sidan nätet och svingar fritt fram och tillbaka med framtassarna hängandes i nätet. Vi bor på 6:e våningen. Jag nådde inte henne eftersom jag är för kort. Jag fick panik, jag var helt säkert på att katten skulle dö inom de närmaste sekunderna. Jag väckte pojkvännen och när vi var på balkongen var katten borta. Det första vi gjorde var att kolla ner men eftersom det var mörkt såg vi ingenting. Jag var helt panikslagen. Pojkvännen var på vägen till hissen när jag såg henne. Hon gömde sig under sängen. Jag började gråta. En timme senare kom katten till mig, la sig i mitt knä och somnade. Tänk om hon hade dött?!? Jag hade aldrig kunnat förlåtit mig detta. Jag kände mig så skyldig eftersom jag var den enda som var vaken och jag måste ju ha koll på katten. Men jag hade bara aldrig trott att hon skulle klättra över nätet. Nu har vi stängt balkong-fönstrena och ska köpa ett stålnät när Anders får lön. Och det ska gå hela vägen upp. Det spelar ingen roll hur fängelseliknande det kommer att kännas. Katter har nio liv. Det var tur det. Jag vet att det kanske är lite överdrivet att bry sig så mycket om sitt husdjur och att bli helt skakig och gråter efter sådant händer men jag är inte stabil och jag bär ju ansvaret för henne. Jag älskar henne så mycket, hon är nog det närmaste jag någonsin kommer till ett eget barn.

Så jag tog en hel massa sömnmediciner igår kväll och självklart försov jag mig idag. Att vakna vid elva ger mig skuldkänslor. Men jag hann med lite plugg och är nog snart klart med diskussionen runt genusbegreppet i Dracula. Jag har redan lämnat in hälften av uppgiften och ska avsluta resten imorgon. Och sedan blir det dags för att läsa över 500 sidor på danska. Jag väntar på nästa vecka, jag väntar på att få kontakt med öppenvården. Jag hoppas verkligen att de hör av sig.

Jag blev nog lite för entusiastisk i mitt förra inlägg. Jag funderar hela tiden över om jag ska hoppa av sommarkursen eller inte. Jag mår dålig av stress. Jag är egentligen en människa som alltid har kontroll men nuförtiden är det tvärtom, jag har tappat kontrollen. Jag kan inte planera något, jag kan inte göra upp ett schema. Även om jag vet att sommarkursen går nästan tre månader till så stressar jag upp mig. Häromdagen bröt jag ihop eftersom allting går så långsamt och jag ibland inte ens kommer ihåg vad jag har läst. Så där brukar jag inte vara. Jag har alltid vetat att jag är intelligent (min IQ är rätt högt också men jag tycker inte att intelligens handlar om IQ, så kanske kalla det för intellekt istället) och att jag har en hunger efter kunskap. Jag har alltid varit lite "nerdy" av mig. Men min intellekt utvecklas inte just nu, det känns nästan som om jag förlorar kunskap.

Hur som helst, ikväll kom den extrema ångesten. Jag var nära till att ta en Oxascand. Jag bestämde mig dock att ta min sömnmedicin lite tidigare eftersom den har en liten lugnande effekt. Propavan that is. Men tabletten hjälper inte alls. Jag är inte ens trött fastän jag tog tabletten tre timmar sedan. Jag började dissociera. Då slog det mig. Jag mår så här i nästan ett år nu och jag har fortfarande inte fått hjälp. Så hur fan kan jag tro att jag själv kan övervinna ångesten, oron, självhatet, depressionen, självmordstankarna? Hur kan jag tro att jag klarar av att plugga som jag gjorde förr?!? Jag ska vänta istället, vänta tills jag får träffa nya läkaren och har varit på den nya mottagningen. Om de kan stabilisera mig så kanske jag kan plugga under hösten. Men det är egentligen osannolikt. Hur snabbt hjälper medicin eller terapi? Jag vill nog bara vara okej igen och då ignorerar jag att jag är sjuk. Så det är planen. Att vänta. Man kan ändå registrera sig tills början av september. Tills dess ska jag försöka jobba vidare med sommarkursen. Eller hoppar av. Vem vet.

Jag känner mig så oerhört värdelös. Varje dag önskar jag att jag vore död. Varje dag inser jag att världen kring mig är ond och att jag har låtit mig sugas upp av alla dess lögner. Varför får jag leva, en människa utan glädje eller livslust, och alla dessa barn i Afrika dör av svält och sjukdomar fastän de vill leva? Jag vet att det finns ingen Gud, jag vet att allting är endast slump. Jag är en slump. Och en dålig sådan. Jag vill fortsätta med en dikt jag håller på att skriva. Kanske 15 minuter till. Sedan kanske lite Tolstoj. Sedan sömn. Jag hoppas att jag inte kommer att vakna. Det är bara en dag till och en dag till och en dag till av min misär. Jag har inte varit utanför dörren i hela tre veckor. Jag har inte träffat någon annan än min pojkvän. Jag har inte ringt någon. Det är som om jag nästan inte existerade.

...

Jag tror att mitt huvud kommer att explodera snart. Det är så många tankar och funderingar, jag håller inte ut. Ibland undrar jag om jag inte är bipolär, det känns ju nästan maniskt. Men det är nog oron som håller på att slå sönder mig. Pojkvännen sa till mig häromdagen att allt jag gör anser jag vara ett misslyckande. Jag hittar det negativa i allt jag gör, jag beslutar, som jag väljer att göra. Jag är aldrig nöjd med mig själv, jag jämför mig alltid med andra och jag blir självklart besviken. Jag kommer aldrig vara lika snyggt som de snyggaste, lika smal som de smalaste, lika smart som de smartaste. Jag kommer aldrig någon någon punkt i mitt liv då jag kan känna mig nöjd. Det kan vara bensinen i livets motor, det som driver fram en, att försöka nå perfektion. Men det kan också dra ner en eftersom man aldrig kommer att nå denna perfektion. Det är förmodligen samhällets normer som spökar inom mig och som jag egentligen alltid har struntat i. Att vara produktiv, att vara rik, att vara respekterad, att vara anpassad. Jag har bara svårt med att sätta upp mina egna normer, jag är ingen Übermensch, jag är nog en av slavarna.

Eftersom förra veckan har varit ett stort svart mörker och allt mitt hopp försvann, ser jag den här vecken som en ny början. Jag har ju inget val. Jag är misstänksamt när det gäller självhjälpsböcker och teorier. Men en sak är nog sann: man har alltid lite ansvar över vad som händer med en. Jag kan välja att kämpa eller att ge upp. Men på intet sätt kan jag påverka mitt mående, min hälsa eller saker och ting som händer kring mig. Jag kan bara välja hur jag reagerar på dem. Ser ni? Jag behöver ingen terapi. Jag har kommit fram till det själv. Haha.

Kraften är svag och djupt inom mig vill jag egentligen bara gömma mig i sängen och gråter. Jag vill sova. Egentligen vill jag sova för alltid. Att aldrig vakna igen, aldrig vara i ett medvetet tillstånd igen. Vem har egentligen energin för att acceptera verklighetens, världens lidande och hemskhet?

Jag försöker i alla fall med det vardagliga. Att gå upp vid en rimlig tid, att träna, att plugga. Idag gick det nog okej. Men jag lider fortfarande av samma symptom: koncentrationssvårigheter och ingen stresstålighet. Detta tillsammans med ångest är verkligen svårt att hantera. Jag oroar mig hela tiden för hur jag egentligen bete mig mot andra, hur jag har gjort alla besviken. Hur jag är besviken på mig själv, att jag inte klarar av livet eller ens vardagen. Jag har aldrig varit en energifylld, glad och positiv människa. Men lite mindra negativitet skulle inte kunna skada. Just nu är jag pessimism i människoform.

Jag har fått veta att jag har än så länge blivit antagen till två kurser till höstterminen. En annan kurs är jag reserv till och en fjärde har inte bearbetats än. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Kommer jag att klara av att plugga på riktigt igen? Jag är väldigt tveksamt. Snart måste man registrera sig. Kanske jag har fått hjälp tills september? Jag skulle kunna sitta på tunnelbanan och överleva ett eller två seminarie i veckan på lugnande. Mmmm. Dessutom har jag fortfarande "sommarkursen" att tänka på. Den går tills slutet av oktober och det skulle betyda att jag skulle behöva läsa två (eller tre) kurser samtidigt. De är alla på halvfart så kanske det skulle kunna fungera. Jag ska de närmaste tre veckorna jobba hårt på min uppsats för sommarkusen så kanske jag är klart med den tills september. Då återstår endast en tenta för denna kurs. Bah. Jag vet inte. Det smartaste vore nog att registrera sig och om jag inte fått hjälp än så struntar jag bara i att gå dit. Eller så försöker jag ändå och om det inte fungerar så blir jag sjukskriven och kanske får CSN-pengar ändå. Beslutsångest. En sak har jag i alla fall klart för mig idag: om jag misslyckas med någon kurs så är det inte därför att jag är dum eller intelligensbefriad. Då har det att göra med att jag är sjuk. (Imorgon tror jag förmodligen tvärtom och lägger all skuld på mig själv).

Jag: Titta jag har mina gamla XXL-kläder på mig. Jag hittade dem och tänkte de kunde fungera bra som myskläder.
Pojkvännen: Du ser smal ut i dem. De är ju inte så tighta.
Jag: Vadå? Tycker du att jag passar i XXL-kläder igen? Är jag så fet, eller? *sur*
Pojkvännen: Nej, du ser smal ut i dem eftersom de är för stora. Du är snygg!
Jag: Mmmph. Jag är fet. Jag vet.    *lämnar rummet mumlandes någonting om män och förvridna komplimang*

Livet. I alla dess konstiga former.

Ännu en värdelös dag. Men det var i alla fall pojkvännens födelsedag så jag försökte hålla ihop, försökte må bra. Vi har varit hemma och ätit tårta. Det var allt. Det är precis så jag vill fira min födelsedag. Hemma och utan någon fest. Tårta vill jag självklart också ha.

Varje dag tvivlar jag på min intellektuella förmåga eftersom det går så långsamt och ibland så förstår jag inte texterna. Men idag var det nog att jag inte var ensam hemma och då hade jag ännu svårare med koncentrationen. En text om en målning av en död kvinna, semiotik, tecken, betecknandet, jag fattade ingenting. Och sedan kom Freud också. Hur kan man fortfarande använda sig av Freud som teoretiker. Psykoanalys som terapi mår fungera men inom litterär teori ska man nog använda sig av Lacan. Fast, Lacan är också jobbig. Jag är gnällig. Pojkvännen sa idag att jag är en drama-queen. Att jag gör en hel drama ur en liten sak. Hallå? Jag har Borderline, that's what it's all about. Eller jo, kanske jag har inte Borderline. Hur som helst, jag är nog väldigt gnällig av mig nuförtiden. Kanske det är instängdheten och tomheten som stör mig. Hur som helst, jag har också lyssnat på en föreläsning, två timmars tal av en kvinna med småländsk dialekt, om Dracula. Det är jobbigt med småländsk dialekt, det är ju nästan skånska. Eller kanske inte. Hur som helst, som icke-svensk är det väldigt jobbigt med dialekter.

Pojkvännen ringde till den nya mottagningen igår eftersom de fortfarande inte hade hört av sig. Jag fick ett samtal idag. En jättesnäll som ställde en massa frågor och faktiskt verkade empatisk och förstående. Vi pratade en kvart och han lovade att han skulle prata med läkaren om mig. Läkaren är fortfarande på semester men är tillbaka om 10 dagar. Nu vet jag i alla fall vilka slags tidsavastånd det handlar om. Kanske jag får äntligen träffa en ny läkare om två veckor. Jag hoppas, hoppas, hoppas.

Det känns meningslöst att uppdatera bloggen eftersom mitt liv är kaos och jag mår lika dåligt varje dag. Förut hade jag något slags längtan efter att gå ut och göra saker. Just nu vill jag inte ens lämna sängen. Att plugga är nästan omöjligt. Jag kan inte tänka, tankarna är lösgjorda, de flyger i en annan dimension. Jag kommer verkligen ingenstans.

Jag funderade över att hoppa av från kursen men jag vill fortsätta kämpa. Jag orkar bara inte med ett misslyckande till. Jag är väldigt inskränkt när det gäller teorier just nu. Jag står inte ut med feminism, jag var nära till att slänga en bok ur fönstret igår. Feministisk litteraturteori är så tråkig. Detsamma gäller psykoanalys. Och Foucault. Dessa tre teorier kan man använda till vilken text som helst, det finns alltid en kvinna, det finns alltid någon som har ett problem, det finns alltid förhållanden. Det är ingen utmaning. Kanske det är det som stör mig? Jag har nog hittat min lilla vrå/nisch inom litteraturvetenskapen. Jag är marxist, jag älskar marxistisk litteraturteori. Allt annat tråkar ut mig. Jag har fortfarande 1000 sidor av teoretisk text om Dracula, feminism och kolonialism att läsa. Och en lång föreläsning att lyssna på. Och sedan skriva 5 sidor om allt detta. Och jobba på uppsatsen. Jag har fått den omöjliga uppgiften att hitta en teoretisk, psychosocial text om förhållanden människor mellan. Det finns ju bara ungefär en miljon verk om det. Och jag pluggar ungefär 4 till 5 timmar om dagen men som sagt, inga tankar går åt rätt håll. Jag skulle kunna måla en bild om mina tankars lösgjordhet. Det har blivit för många dikter om detta på sistone.

Jag håller på att bryta ihop igen. Jag känner tryck från alla håll. Jag måste träna och äta nyttigt. Det klarar jag inte av, jag är glad om jag ens orkar laga mat. Jag måste klara av kursen. Egentligen behöver jag plugga under hösten. Jag behöver pengarna. Min mor lät så besviken när jag sa att jag inte kommer att klara av höstterminen. Det värsta är att jag fortfarande väntar på att få hjälp. Tänk om jag hade en behovsmedicin som jag visste jag fick ta och som hjälpte. Tänk om jag faktiskt fick antidepressiva så jag skulle vara mer balanserad. Men nej, jag mår fortfarande lika skit som jag gjorde ett år sedan. Snart har det gått ett år sedan allt har gått åt helvete.

Om en halvtimme fyller pojkvännen år. Jag har gjort hans älskade mums mums-tårta. Han har redan fått sin present, en biljett till Nina Hagens konsert i Stockholm i september. Han har också redan öppnat paketet från min mor. Så det blir bara tårta. Jag måste tvinga mig till att må bra. För hans skull.

Allt jag gör är att existera. Jag vaknar på morgonen. Helt slut efter nätterna med mardrömmar, orolig sömn. Jag börjar gråta. Jag stirrar på sidor om feminism och litteraturteori. Jag stirrar på tomma Words-dokument som måste fyllas med meningsfulla ord. Jag väntar på att någon hör av sig. Jag väntar på morgondagen. Jag väntar på posten och hoppas på ett brev från den nya psykmottagningen. Jag lägger telefonen bredvid mig och funderar över att ringa psykjouren. Jag längtar efter lugnet, efter friheten, efter döden. Jag är i mökrkets palats och kan inte hitta vägen ut. Jag har inte varit utanför lägenheten i 15 dagar. Jag kan inte kommunicera med någon. Jag vill inte vara den andre, den konstige, den jobbige. Tankarna jagar varandra. Fortfarande inget slut i siktet. Jag har misslyckat. Apati. Melankoli. Längtan. Frihet.