Miss Zombilicious - annorlunda

 

En vän sa till mig någon gång att hon var glad när jag inte hade uppdaterat min blogg under en längre eftersom det betyder för henne att jag mår bra. Då tänkte jag: skriver jag bara när jag mår dålig? Det är nog inte så. Jag skriver när jag har någonting att skriva om, när jag har någonting att berätta. Jag skriver i min dagbok dagligen och så skriver jag brev, dikter, noveller. Den största delen av min tid går åt att skriva. Men i min blogg skriver jag just INTE om allting, jag använder ett filter, en censur. Varför? Jo, därför att jag inte vill lämna ut ALLTING till alla. Jag vet att folk dömer, det är en naturlig sak, en kategorisering som gör det lättare för oss att förstå världen. Redan Kant visste det. Jag bryr ming inte om jag blir bedömt på grund av mitt utseende eller mina åsikter. Då kan jag förklara och försvara mig. Men när det gäller mina tankar om mig själv, mina känslor, mina sjukdomar, då är jag liten, åh så liten. Inte ens jag accepterar mig själv, hur ska andra kunna göra det? Om jag berättar om just MIG (vilket jag ju ibland gör, men aldrig utan censur!) så är jag sårbar och utlämnat åt gamarna. Så, nej, jag skriver inte min blogg när jag mår dålig. Jag skriver när jag har motivation, när jag känner att jag har någonting att berätta, när jag inte befinner mig i ångestens mörka helvete. Men kanske jag borde skriva när jag mår som sämst?!?

Jag tänkte i alla fall skriva den här gången eftersom jag inte har uppdaterat bloggen på en månad. Under denna månad har jag mått okej och mått dålig. Just nu är jag på vägen mot botten igen. Terapeuten föreslog inläggning. Jag sa nej.Nu vet ni det också.

 

Vår vän Per har flyttat in hos oss. Han bor i gästrummet. Det är massor med saker i det rummet och jag önskade att vi hade ett förråd så vi kunde ta ut våra saker och möbler så det vore lite mer "hans" rum. Men det fungerar nog som det är också. Jag tycker om Per, han är dryg, haha. Han är lugn och smart, och icke-dömande. Han är en bra människa. Jag har ingen aning hur länge han kommer att bo här men jag störs inte av honom alls, det känns helt okej att han är här. Det finns ju typ två sidor hos mig: jag tycker om att hjälpa andra och gör det gärna så länge jag kan. Jag menar, jag har noll inkomst och parasiterar på min pojkvän. Men jag har ett första hand kontrakt på en 3:a och det är nog stort här i Stockholms område. Så det jag kan erbjuda är just ett rum. Och den maten jag lagar. Fastän, den har ju också pojkvännen betalat. Oh well. Den andra sidan hos mig är konstig, jag blir lätt utnyttjad. Inte därför att jag litar för mycket på andra människor, det gör inte alls, jag är raka motsatsen till det. Men jag är för snäll ibland och jag undviker konflikter, vilket gör att jag lätt kan utnyttjas. Vad har det här med Per att göra nu? Ingenting. Jag svamlar bara.

 

Annars har det inte hänt mycket. Jag står på väntelistan till psykodynamisk terapi. Jag träffar fortfarande DBT-terapeuten men bara tills mars, hon har hittat ett nytt jobb. Mottagningen blir privatiserat då så även min läkare slutar. Det blir en lång tid med ovisshet och otrygghet framöver. Jag har en ny boendestödjare, T. Bra kille, i min ålder, tatuerat, har pluggat genusvetenskap och filosofi. Vi kommer nog komma bra överens.

 

Jag har äntligen fått läslusten tillbaka. Någonting jag hade förlorat sedan mina sjukdomar tog över mitt liv. Jag har dock fortfarande svårt att koncentrera mig. Jag har på sistone haft en hel del dissociation, hos mig är det oftast derealisation, alltså verkligheten är inte verklig längre, som en slöja eller ett smutsigt fönster har placerats mellan mig och omvärlden. Jag hamnar i sådana tillstånd där jag bara stirrar in i luften och blir rent av apatisk. Och då är det självklart inte så lätt att koncentrera sig på något. Men jag är glad att jag har läslusten igen. Just nu läser jag "Moab is my Washpot" av Stephen Fry. Jag älskar honom, jag gör det på riktigt! Han är så bildad, jag attraheras av smarta människor som även är bildade! Och hans språkbruk är fantastiskt! Boken är hans första självbiografi, den andra har jag också hemma. Att läsa på engelska är nästan det bästa som finns. Franskan är kanske vackra men den är ibland för svår för mig, speciellt när det gäller att läsa hela böcker. Tyskan saknar passion. Svenskan är för enkel. Men engelskan, den har ett stort ordförråd, den är vacker och den är enkel. Ja, jag är anglofil.