Miss Zombilicious - annorlunda

 

Batzy på sin nya favoritplats .. elementet (har lagt en mjuk handduk dit nu så hon kan ha det mysigt)

 

 

 

Utsikten från köksfönstret idag .. jag älskar hur allting speglar sig

 

 

 

Mina ögon idag

 

 

 

Vykortet från Nepal

 

 

 

En helt fantastisk spruta-penna jag fick av en vän!

 

 

 

Jag försökte ta ett kort på pennan och plötsligt var Batzy där .. psycho!

 

Jag har haft några dagar som låg mellan avgrunden och paradiset. Det vill säga: de var helt normala och det mesta negativa gick rätt bra att hantera. Jag har dock attackerats av ett konstigt illamående. Jag har de senaste månaderna utvecklat ett ångest-illamående som ibland kan leda till att jag spyr. Men verkligen endast i extremfall: en gång när jag hade en extrem stark panikattack till exempel. Men de senaste dagarna har jag varit konstant illmående och spyfärdig. Hypokondrikern i mig skrek och jag trodde att jag hade magkartarr. Eller var gravid. Då kom jag på att jag har Primperan hemma. Hur dum är jag egentligen? Så jag tog en igår och en på morgonen idag och mår helt klart bättre. Till och med panikillamåendet på tunnelbanan höll sig i gränsen av det jag kunde hantera. Mmm. Jag undrar om det har att göra med att jag har ignorerat att jag inte tål laktos och har ätit en hel massa mjölkprodukter? Det kan ju vara det. Whatever. Nu mår jag okej i alla fall.

Igår fick jag ett vykort från Nepal. Det var förvirrande men kul. Jag har aldrig sett ett vykort från detta land! Så intressant! Om jag vore töntig, skulle jag faktiskt kunna börja samla på vykort. Det går ju fint att drömma sig bort till dessa platser.

Jag måste vara särskilt snyggt idag. Ibland kan det nog hända att jag kan gömma mitt fula jag under en hel massa smink och tuperat hår. På tunnelbanan kom en kille fram och ville ha mitt nummer. Först hade han stirrat på mig i några minuter och så tordes han fråga. Han måste ha varit högst 20 år gammal. Gullig! Han fick självklart inte mitt nummer men sådant boostar ju lite självförtroendet. Sedan fick jag ett komplimang om mitt hår idag (på färdighetsträningen). Typ: "ditt hår är så tjockt, långt och fint, hur gör du det?". Mjoa. Jag tvättar det och använder hårinpackning då och då? Annars så färgar jag det med en massa dåliga kemikalier, använder platång, tuperar det och använder alltför mycket hårspray. Frågan borde egentligen lyda hur jag har gjort för att inte tappa allt hår. Haha. Och sedan, japp, så jag fick jag höra att jag såg väldigt fräsch ut idag. Första tanken som slog mig var: "vadå? Ser jag annars sliten ut eller?". Haha. Men det kändes skönt att få höra att jag på något sätt är attraktiv.

Jag har också tränat de senaste tre dagarna. Men när jag tittade på Oscargalan tryckte jag i mig 500 gram godis. Men behöver ju sådant när man tittar på Oscargalan!! Jag har först tänkt att träna idag men jag tror att jag skiter i det. Jag är för trött. Dessutom har jag ju varit ute och promenerat fram och tillbaka till tunnelbanan (mördartrappan!!). Så jag ska nog laga mat snart och sedan kanske vila en stund. Jag har redan skypat med mina föräldrar, städat lite och lekt med katten. Nu har min energi försvunnit. Jag har ju också haft tre timmars grupperapi.

Aye, och jag har bränt mig tunga med het kaffe. Ibland får man vara idiot. Jag har dessutom hittat en gammal anteckningsbok med dikter och en karaktärsutveckling till en roman. Kanske jag postar en av mina första dikter på svenska senare. Kanske. Imorgon vill jag i lugn och ro kolla efter sommarkurser/distanskurser. Mmm, nu har det här blivit osammanhängande. Som sagt, jag är trött.

Jag borde nog gå och lägga mig snart. Jag är dock inte trött alls och jag försöker just nu att koppla av med lite BBC Entertainment och en spinnande katt. Jag måste först installera lampan i gästrummet. Vill läsa senare. Jag sover nämligen inte i min egen säng tills söndag då vi har tvätttid. Fattiga som vi är har vi inte så många sängkläder (ska ändras på imorgon, alla pengar som är över ska investeras i sängkläder!). Och jag är övertygad om att mina sängkläder är fulla med katthår. Och om min förkylning/snuva/allergi nu beror på katten så vill jag undvika att det blir värre. Så jag undviker min säng.

Jag har mått lite bättre idag, i alla fall snuvan har nästan försvunnit. Jag låter dock väldigt sjuk när jag pratar. Ni vet, det där nasala tonfallet man får. Jag hade tyvärr lite feber idag, men ingenting som inte kunde avhjälpas med Alvedon. Jag sov länge och orkade att ta mig till individualterapin. Men vad jag mådde dålig på tunnelbanan!! Panik, ren panik. Jag var spyfärdig och var säkert på att jag skulle kräkas över kvinnan som satt motsatt mig. Jag stängde mig in i badrummet i tio minuter när jag hade kommit till mottagningen. Jag satt på golvet och skakade. Jag ville bara därifrån. Jag tog en Primperan mot illamåendet. När jag stod i kön till kassan började en dum hipster-tjej bråka med mig. Hon hade glömt att ta en nummerlapp och ville tränga förbi sig. Där stod hon i sina fina kläder, pratade i sin Iphone (med hörlurar och mikrofon) och hade nog något telefonmötet. Hon kände sig nog väldigt viktig. Hon var aggressiv. Förmodligen Borderline. Haha.

Mötet med K gick förvånansvärt bra idag. Jag hade en del frågor som han hade tillfredsställande svar på. Och vi diskuterade mina självmordstendenser. Vi gjorde en känslo-kedja, efter jag hade sagt att jag vill göra en sådan. Det var för första gången på länge ett fruktbart möte. Jag var dock lite besviken eftersom han inte vill hjälpa mig med försörjningen. Jag har ingen inkomst alls ju. Och han hade lovat mig att ställa mig i kön till någon kurator som har aning om fonder och sådant. Men det blev pannkaka av det hela, K hade självklart glömt det.

Jag har skypat med tre olika människor idag. Det var trevligt. Nästan skönare än att träffa människor i verkligheten. Det blev tre olika språk så jag vart lite förvirrad till slut. Sedan blev det lite naturgodis, ett brev och TV. Så jag har haft en helt okej dag, om det inte hade varit för panikångesten.

Det var ingen bra dag idag. Jag vaknade kvart i sju (WTF?!?) och tittade på TV i två timmar. Jag var så snuvig och var helt övertygad om att jag hade allergi. Så jag tog en Cetrizin och en Atarax. Jag grät eftersom jag var helt övertygad om att det är katten jag är allergisk mot och att jag måste ge bort henne. Jag bröt helt ihop och kände mig så skyldig, jag vill ju vara en bra kattmamma. Jag gick och la mig runt nio igen och sov till klockan 13. Jag började böla på en gång igen när jag såg Batzy. Jag dissocierade bort någon timme. Jag försökte göra avslappningsövningar. Jag skypade med min mor och bråkade med henne. Hon har ännu en gång bokat ett flyg till Sverige utan att ens fråga mig om jag vill att hon kommer. Jag vill självklart inte att hon kommer på besök. Pojkvännen kom hem och vi bråkade också. Jag tillbringade några timmar i sängen, grät, var snuvig och var väldigt självmordsbenägen. Jag drack té och åt godis (frukost klockan 17 på eftermiddagen ?!?). Skypade med min mamma igen och bad om ursäkt (fastän (nu kommer det!) hon inte hade validerat mina rättigheter och önskningar. Ha, DBT har lärt mig något!). Jag åt mat och hamnade på soffan framför TV:n och skrev ett kort brev.

Helt värdelös dag. Jag vet fortfarande inte om det är allergi eller bara en förkylning jag har. Jag måste nog vänta några dagar och se. Jag är ju egentligen allergisk mot all djurpäls så det vore inte överraskande om jag nu hade utvecklat en allergi mot min katt. Eller så är det bara den nya kattsanden som är väldigt dammig, min pojkvän får asthma av den, kanske jag får allergisk snuva istället. Jag ska i alla fall aldrig ge bort min söta katt. Då lider jag hellre av allergi i 20 år! Jag hoppas verkligen att det är en förkylning istället! Imorgon har jag individualterapi och jag ska tvinga mig gå dit. Det spelar ingen roll om jag fortfarande är hemskt snuvig med en rinnande näsa och ständiga nysningar. Det känns fel att både skippa färdighetsträningen och individualterapin. Dumma pliktkänsla!

Igår kväll såg filmen "Dead Man Walking". Jag grät floder. Det var en väldigt rörande film och man kände dödsångesten, ångesten när man förstår att döden är oundviklig. Att veta när och hur man ska dö gör det hela ännu värre. Bra film. Men så gillar jag Sean Penn också.

Jag ska försöka läsa lite nu. Slappna av. Ta en Imovane och sova bort allt det dåliga. Hemsk dag.

Jag har på måfå letat efter åsikter om DBT igår. Googlade "I hate DBT". Det som förvånade mig var att alla som inte kan eller kunde ta till sig DBT:n var bildade människor. Alltså det var folk med PHD och Master-examen. Folk som inte kunde övertygas med belöningssystemet. Det var intressant att läsa om terapeutens roll, det är nämligen nästan som Skinner gjorde i sina beteendeexperiment. Att man får den kalla handen om man inte har varit duktig, att man blir belönad med empati och validering när man har gjort något rätt.

Dessutom är jag glad att jag inte är den enda som ser problemet med DBT:n: man hjälper inte med problemen i sig, man hjälper med hanteringen av problemen istället. Men genom att ändra beteendemönstren förminskar det kritiska tänkandet och förmågan till att ha åsikter. Det kreativa och det filosofiska dödas. Man ska egentligen bli som en roboter som inte använder sig av de egna individuella känslorna eller erfarenheter. Man ska alltid bete sig på samma sätt: ha ångest = stå ut och använd dig av dina färdigheter; din bästa vän dör = stå ut och använd dig av dina färdigheter; du blir våldtagen = stå ut och använd dig av dina färdigheter.

Man blir en känslokall roboter utan personlighet, allt det individuella tas bort. Väldigt 1984-aktig?!? Jag har hört att andra i början också tyckte att det hela tedde sig som en sekt. Marsha Linehans bok är bibeln, självtänkandet avfärdas och allting kan kontrolleras med att vara medveten närvarande. Det värsta är att det inte finns någon självkritik, Linehan är gurun och skall inte ifrågasättas. Mmmm. Det kändes i alla fall bra att jag inte är den enda som inser att DBT är rätt skumt Visst, man kommer inte skära sig mer, men till vilket pris? Jag ska dock fortsätta med terapin ( vore dumt om jag bara hoppade av) eftersom i allt det negativa finns kanske något användbart. Så länge jag är medveten om att det handlar om ett slags kontroll av ens personlighet och indivdiualitet kommer jag nog klara mig.

Ett till problem är nog att man måste ha hittat rätt terapeut som vet vad han/hon/hen gör. Enligt DBT-bibeln måste det alltid gå att nå sin terapeut när man är i kris. Mjoa, jag kan nå min terapeut 3 dagar om veckan från 9 till 16. Så kanske jag har inte ens förutsättningarna kring mig för att lyckas?!? Jag menar, ska de nu följa biblen då ska de göra det på alla sätt.

Förresten, alla studier kring DBT och mindfulness är metastudier, de bygger alltså inte på eget material utan endast på redan gjorda studier. Och dessa studier är  gamla och inte särskilt objektiva. Det finns ingen stor studie som befattar sig med långtidseffekterna av just DBT och mindfulness som terapiformer. Och vad har alla dessa små studier gemensamt? Jepp, det finns en förbättring av måendet hos 1/3 av patienterna, hela 1/3 får ingen förbättring alls och 1/3 mår bättre ett tag men återvänder till mörkret efter terapin. Så för 2/3 går det åt helvete! Och man har inte gjort någon långstidsundersökning av vad som händer med de sista 1/3. Det längsta tidsrummet som har undersökts är 3 år efter terapin och redan där märktes det en förminskning av de positiva effekterna av DBT:n. Just saying. För mig verkar det inte särskilt lovande. (och om någon vill kan ni också få länkar eller namnen av några av de studierna jag har nämnt ..). Men hopp och hej, jag ska fortsätta, kanske jag blir ett undantag. Vi får hoppas.

Jag är förkyld och tycker synd om mig själv. Fast, jag vet inte om det nu är en förkylning eller allergi. Men det känns mer som en förkylning. Jag har ju tagit en Cetirizin och den hjälpte ingenting. Så här sitter jag och snyter mig hela tiden. Och nyser. Jobbig! Jag borde ha gått till färdighetsgruppen idag och jag gick till och med upp halv sju, duschade, åt frukost. Men sedan tänkte jag efter. Vill jag sitta där och nyser och snyter mig hela tiden när vi ska göra mindfulness-övningar? Eh, näh. Dessutom hatar jag gruppterapin. Så jag stannade hemma istället. Men dumt som jag är hade jag redan druckit kaffe. Så nu väntar jag på att jag blir trött igen så jag kan gå och sova en stund till. Allergitabletten kommer nog ändå knocka ut mig snart. Jag är gnällig!

Jag har haft migrän från helvetet igår. Inga smärtstillande hjälpte och jag mådde illa och kände mig yr. Alla smärtstillande hjälpte mig dock med sömnen. Jag tål inte medicin så bra och allting gör mig för det mesta trött. Så jag gick och la mig tidigt igår och sov faktiskt i 10 timmar. 10 ljuvliga timmar.

Jag har förresten pysslat med min blogg idag. Jag hade tröttnat på designen och ville ha svart text på vit bakgrund istället. Headern blev väl så där, min photoshop-kunskaper är inte väldigt djupa. Jag har dessutom ändrat kategorierna så det är lättare att surfa genom min sida. Jag tog bort några och la till två. Mjoa.

Idag har jag druckit en hel massa vatten och har därmed nog kunnat undvika huvudvärken. Istället kom ångesten. Självklart. Och de idiotiska uppgifterna jag får göra hjälper inte alls. Jag lär mig saker för att kunna klara av att åka tunnelbanan eller gå ut utan att lida alltför mycket. För det första har jag ingen aning hur jag ska spänna olika delar av kroppen. Okej, armarna, benen, händerna och fötterna kan jag spänna. Men höfterna och bröstet? Hur fan spänner man sina höfter? Dessutom får jag panik av att känna av mina olika muskler så där. Det blir ingen avslappning utan endast panik och min kropp börjar spänna sig helt av sig själv och jag blir orolig istället. Och sedan andningstrappan. Genom att koncentrera sig på min andning blir jag jätteorolig och min ångestnivå stiger. Jag skall göra denna övning i 15 minuter. Efter 5 minuter är min ångest så stark att jag endast vill låta bli göra det hela. Jag kan annars göra vilken mindfulness-övning som helst men jag känner ju endast två? Att koncentrera sig på sin andning och att observera olika saker?!? Men men. Jag gör vad jag skall göra.

Visst är dagens samhälle bakåtsträvande och inte framtidsinriktat? En politisk filosof från 1600-talet, Thomas Hobbes, hade redan då förstått att människan har en större möjlighet att överleva i ett kollektivt samhälle. Vi är subjektiva varelser som i första stället vill ta hand om det som är vår och vill uppnå det som gynnar oss. Det går inte att ändra på och därför har ett rent socialistisk samhälle aldrig en chans. När det finns en enda människa som anser att ens egna mål är viktigare än mänsklighetens mål så kommer ett sådant samhälle gå under.

 

Men det går inte att bortse ifrån att man är starkare i ett kollektiv, man är starkare när man tillhör ett samhälle, en stat, en gemenskap. Men för att detta samhälle ska överleva behövs det också ett kollektivt tänkande, vi måste tänka ”vi” och inte ”jag”, i alla fall i de flesta frågor. Om alla kör sitt eget race kommer det endast leda till kaos. Det har redan de gamla filosoferna förstått: genom att symboliskt ingå ett samhällskontrakt (se: Rousseau) kommer vi ha bättre förutsättningar.

 

Då gällde det att komma ifrån ett naturtillstånd, ett tillstånd där alla for ett krig mot varandra. Genom att handla tillsammans kan vi nå större framgångar och det är då lättare att försvara ”sitt”. Idag har vi demokrati och vi är nog långt ifrån detta djuriska tillstånd. Eller är vi det?

 

Jag tycker att vårt samhälle har nästan nått detta tillstånd igen. Vi kallar oss för moderna men det är inte vårt samhälle. Idag är ”mitt” individens ekonomiska tillgångar. Och dem vill vi försvara, till bekostnad av andra människor. Vi försvarar inte våra gemensamma tillgångar mot kriser (vi bor i Sverige så ett krig är nog ingen överhängande fara) eller tjuvar. Vi åstadkommer kriser och är tjuvar istället. ”Mitt” är inte ”ditt”, men det ska vara ”vårt”! Hur lycklig kan en ensam människa med 10 miljarder kronor vara om denna människa inte tillhör ett samhälle? Om den är helt ensam med pengarna?

 

Vi lever i ett samhälle, en stat. Men vi är på vägen till att förstöra det genom våra individuella intressen. Jag säger inte och skulle aldrig förespråka en kollektivism som förstör individualitet. Men jag förespråkar en kollektivism där pengarna är ”våra” som vi gemensamma ska ta hand om. Annars kommer allt mer människor inte vilja tillhör detta samhälle längre. Vem är det som river kontraktet först? Den nyliberala kapitalisten eller den förtryckta fattiga? Kapitalisten har försökt riva upp kontraktet i flera decennier nu men har inte lyckats. Jag säger att vi inte ska riva kontraktet, jag säger att vi måste påminna oss själva och alla andra som tillhör detta samhälle om att kontraktet existerar. Om du vill leva i ett samhälle måste du aktivt vara en del av det. Idag försöker folk följa sina egna intressen istället för att ha samhällets intressen framför sina ögon, det förstör det samhället de lever i. I många, inte i alla, delar av våra liv måste vi tänka ”vi” och inte ”jag”. Annars kommer vi hamna i samma läge som Grekland och Italien där individuella ekonomiska intressen har förstört länderna och har kastat samhällen in i fattigdom och kaos. Är det det ni vill? Om ni river kontraktet, så river vi kontraktet också. Tillsammans är vi starkare, vill ni verkligen se samhällets alla förtrycka med facklor i händerna, framför era villor? Det är det som kommer att hända. Vi vet vad gemenskap och samhällsplikt betyder, vet ni moderata, nyliberala kapitalister det? Ni är bakåtsträvanda, snart hamnar vi i naturtillståndet igen och den som först förstår att kollektivet alltid vinner över ekonomiska egenintressen kommer även att vinna denna kamp. Vakna för fan!

Jag lyssnar på Beethoven och försöker ta det lugnt. Jag har tidigare i 15 minuter tittat på min katt. Hon satt på fönsterbrädan och tittade på snöflingorna som flög förbi. Hon kvittrade som en liten fågel och var upprymd. Hon vet ju inte att snö är kall och äcklig. Fin katt. Visst vore det skönt att vara innekatt och inte veta någonting om världen utanför?

Jag har halsont. Jag blir skjuk och det är mitt eget fel. Jag hade några dumma planer och sprang runt i kylan halvnaken i en timme någon natt sedan. Jag hoppas i alla fall att det bara blir en förkylning och inte influensa igen. Igår kväll blev jag förresten plötsligt jätteglad och lycklig. Kanske jag har humörsvägningar? Jag är ju rätt övertygad om att det fortfarande var efterverkningar av den lugnande tabletten jag hade tagit. Hellre det än att erkänna att man har humörsvägningar. Haha.

Konstigt nog var jag inte alls ångestfylld när jag var hos K idag. Det var faktiskt ett rätt lugnt möte även om jag var väldigt envis. Vi pratade mycket om KBT-grejer och hur jag ska tackla min "sociala fobi" (jag tror fortfarande att jag har fobisk personlighetsstörning, jag uppfyllde också alla kriterier men det skrevs aldrig i min journal, idiotläklarens fel!!). Jag måste ju kunna gå ut, alltså jag måste kunna ta mig någonstans utan att bli helt förstört av panikattacker. Jag kommer aldrig vara någon som speciellt mycket tycker om att vistas utomhus. Hur som helst. Jag fick som hemuppgift att göra 30 minuter av avslappningsövningar och mindfulness-andningsövningar varje dag. Det känns nu lite som om han aldrig har lyssnat på mig. Jag tycker inte om att göra kroppsövningar och att spänna olika delar av kroppen och sedan slappnar av känns inte så där bra att göra när man sitter på tunnelbanan. Och jag har alltid fått panikattacker av andningsövningar så länge. Kan det inte finnas en enkel sanning som man kan lära mig, någonting som jag kan säga åt mig själv när jag har social fobi? Jag tycker inte om detta fokus på kroppen. Jag vill inte känna mig kropp, jag tycker att min kropp är äcklig. Vill inte!!

Yeah, det var min dagliga gnäll om terapin och min mentala ohälsa. Nu vill jag laga mat och sedan kanske läsa lite. Jag är trött. Ah, jag har kallat min terapeut för Södermalm-hipster idag. Var det kanske fel?!? Han bor ju på Söder. Jag kan inte släppa det och hoppas nu inte att han hatar mig eller vill inte vara min terapeut längre. Visst tänker jag för mycket i negativa banor? Mjoa.

Alla texter och böcker som jag har läst om min diagnos pratar om humörsvägningar. Men det skulle ju betyda att jag ibland är glad och lycklig. Jag vet inte ens när jag mådde så där sist. Mitt mående är stabilt dålig. Jag tror fortfarande inte på att jag har Borderline. Jag passar inte in i mallen. Jag har inget problem med impulsivitet, jag har inget problem med destruktivitet (i alla fall inte på detta sättet som syns), jag har aldrig knullat runt mig och jag är defintivt ingen aggressiv eller arg människa. Och humörsvägningar har jag inte heller. Jag önskade att denna diagnos bara försvann och jag kunde börja från början med alla utredningar. Jag vill ha något som kan botas eller hjälpas med medicin. Jag vill slippa kämpa. Är jag lat? Nej. Jag har bara ingen kraft för att kämpa och har förlorat tron i mig själv.

De senaste dagarna har varit ett rent helvete. Gråtattacker, panikattacker, ångest, ångest, ångest. Dissociation i flera timmar igår. Sjävmordstankarna pinar mig. Vad spelar det för roll om jag berättar detta för min behandlare? Det spelar ingen roll alls. Han kan inte hjälpa mig. Jag vill ha en paus från mitt mående, mitt huvud, mina tankar. Jag har dessutom förstått att jag för alltid kommer att förbli i detta stadium av "ingenting". Hur kan jag ens tänka på att någonsin ta mitt masterexamen? Att bli något, att skriva och få betalt för det. Att tänka och filosofera och få betalt för det. Dumma verklighet.

Ett litet utdrag ur mitt helvete: Jag hade färdighetsträning idag. Jag försov mig (fick bara ungefär två timmars sömn) men hann i tid. Med den värsta ångesten i kroppen och tankarna. Jag tog en halv Oxascand som tog över en timme tills den började verka. Tre nya patienter i gruppen. Alla verkade lugna, alla har jobb, alla verkar inte alls sjuka och berättar endast om sina ilska-problem. Jag sitter och skakar. Jag sitter och vill bara fly därifrån. Gnagande dömande tankar om min dumhet, mitt misslyckande, mina fel. Vi hade rast och jag bestämde mig för att gå hem med terapeuten tyckte inte om det. Och jag ville inte säga emot, ville inte anses vara ett problem. Så jag stannade kvar. Tabletten började verka men skadan hade redan skett. Katastroftankarna försvann inte. På vägen hem grät jag floder. Visst låter det här som en rolig upplevelse?!? För mig låter det faktiskt som en tonårings gnäll. Varför kan jag inte vara normal?

Pojkvännen har ringt till min terapeut idag för att ge honom sitt nya mobilnummer. Jag har ingen aning vad de pratade om men pojkvännen har nog gnällt om att jag inte får någon hjälp: att det antingen är flum-DBT-grejer eller sjukhus, att det inte finns ett mellanting. Det får jag nog höra om när jag träffar K imorgon. Jag funderar på att ställa in mötet. Jag vill inte åka dit med denna ångest jag har. Jag skäms så mycket över den ångest jag hade idag. Jag vill bara inte.

Jag hade glömt att det är Alla Hjärtans Dag idag. Men nu vet jag det så det blir pizza och vin ikväll. Om jag har tagit 7,5 mg Oxascand på morgonen går det nog att dricka ett glas vin halv sex på kvällen, eller hur? Oxascand verkar ju bara i 4 till 5 timmar. Mmmm. Jag bryr mig inte. Jag vill faktiskt se om det blir någon konstig effekt. Kanske jag dör på samma sätt som Whitney Houston som blandade Xanor med alkohol. Önsketänkande.

Nu blir det kaffe. Jag är sååå trött. Men vi har ingen mjölk hemma, det blir svart kaffe. Passar ju bra, den depressiva gotharen drickar svart kaffe.

Jag har haft en lugn dag igår. Jag var inte särskilt produktiv utan satt för det mesta med Skype och Facebook. Jag har äntligen fått svar från CSN och eftersom jag inte har någon inkomst så behöver jag inte betala av mitt lån. Det hade varit konstigt annars. Men det känns bra att jag har löst det där själv, jag är ju egentligen en av dem som alltid hoppas på att problem försvinner av sig själva. Jag orkade till och med träna igår. Jag tittade på "Mata Hari" och tyckte inte alls att Greta Garbo var särskilt snyggt. Förutom hennes ögonbryn, de är helt fantastiska! Jag grät lite i slutet av filmen. Jag tycker att äldre filmer (från 1920 och 1930 talen) är nästan som att titta på teater, känslorna är mycket starkare. Det fanns inga stora special effects utan det var skådespelarna som fick förmedla känslorna. Nu har jag fortfarande 4 timmar av "Dr. Mabuse" hemma, en tysk psycho-film från 1920-talet.

Den här typen av existens börjar tröttna ut mig. Jag har tappat förhoppningen om en bättre, mer värdefull existens. Jag existerar men på ångestens villkor. På villkor som håller fast i ett svart håll. Gränser som inte får överskridas.

Jag avskyr kyla, snö och vinter. På samma sätt som jag avskyr hetta, för mycket sol och sommar. Men just nu är det vinter och det drar ner mig. -15°C under dagen är inte okej.

Jag har upptäckt Skype och har tillbringat mycket tid med att prata med min familj och mina vänner. Det är ju nästan som att socialisera tycker jag. Annars så är det samma skit som vanligt. Två dagar sedan hade jag färdighetsträning. På vägen dit hade jag så stark ångest att jag spydde på vägen från tunnelbanan till mottagningen. Tur nog kunde jag gömma mig bakom en buske och jag tror inte att någon såg mig. Idag hade jag individualterapi och självklart slog ångesten till igen. Jag fick verkligen gå emot känslan för att bara ta mig ut. Jag kunde inte prata, jag stammade, hela min kropp skakade och jag såg nog väldigt besvärad ut. Och så ville han att jag skulle beskriva mina känslor och pratar om min ångest, att vara i nuet liksom. Bah! Det var förmodligen inte det mest produktiva terapisamtalet. Jag var dock ärlig och sa åt honom att han är klumpig och att han måste vara lite mer försiktig med hur han uttrycker sig. Jag orkar inte att jag går därifrån och mår sämre än innan och får en massa katastroftankar om att de kommer att slänga ut mig från terapin. Jag har nog förvirrat honom. Jag har fått en vetenskaplig avhandling om mindfulness som jag skall läsa. Det tycker jag är bra, K verkar i alla fall börja lära känna mig. Mig kan man inte övertyga så lätt, ge mig vetenskapliga fakta istället för flum. Känslorna just nu: självhat, skam och ångest.

Jag har försökt förklara för K varför jag är en dålig människa. Inte lätt att förklara när det är mer en känsla än en sanning man kan resonera runt. Jag kom bara på att allt det hemska som har hänt mig i mitt liv måste på något sätt beror på mig, att jag förtjänar det. Det är för mycket för att kalla det för slump. Dessutom har jag känslan att jag endast är ett problem, att jag drar ner alla som har med mig att göra. Och så kommer jag aldrig bli något, aldrig beröra någon, aldrig bli en del av samhället. Jag har inte kraften. Jag kommer för alltid förbli en parasit, en parasit som lever på min pojkväns pengar och kärlek. Ergo: jag är en dålig människa. Men detta resonemang håller kanske inte.

Nu ser jag fram emot fyra dagar hemma. Jag behöver inte lämna lägenheten. I alla fall något.