Miss Zombilicious - annorlunda

Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar -- på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng -- med nejlikor våren
skall henne beså.

 

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! -- i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.

 

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.


(som tillägg till mina tankar kring livets mening igår)

Jag har en period av enorm idétorka. Rent av en avsaknad av intelligens. De senaste dagerna präglades av rejäl ångest, många existentiella frågetecken och tårar. Jag förstår inte. Jag förstår inte mig själv, jag förstår inte världen och där finns ingen som kan lysa upp lampan i mörkret. Frustration över min egen oförmåga att motivera mig själv. Och en ensamhet som kvävde mig.

Idag var finaste Adam på besök hos mig. Han ska flytta utomlands om några dagar och plugga där ett år. Jag kommer att sakna honom så oerhört mycket. Det är inte som om jag träffade honom många gånger de senaste veckorna men varje gång vi har träffats kände jag mig lugnare efteråt. Han ger mig en trygghet eftersom han förstår vad jag menar, han förstår mina frågor och han vill inte ge ett svar utan diskutera dem. Att kunna diskutera livets mening med en intelligent och bildad människa känns så mycket bättre än att lyssna på psykvården som försöker intala en att man måste fortsätta leva för andra människor, för livets sak. Dessutom känner jag mig alltid som jag kan bidra med något till Adams liv, ger honom råd. Och om det bara handlar om att jag har mer livserfarenhet. Det är det vad vänskap handlar om: att ge och att ta. Jag måste verkligen besöka honom i Bergen någon gång. Hur ska jag annars håller ut utan hans intellekt och ärlighet?

Jo, alltså livets mening. Idag är jag fången i idén om att det finns ingen egentlig mening med livet, alltså ingen spirituell mening. Det finns endast en biologisk mening. Då återvänder jag till Schopenhauer igen: livets vilja. Det handlar endast om fortplantningen, att bidra till mänsklighetens överlevnad genom att skaffa barn. Men eftersom jag inte vill ha barn (är jag egentligen den enda kvinnan i världen som inte vill ha barn? Alla kring mig verkar känna av sin biologiska klocka ...) så kan det inte vara min mening med livet. Alltså man måste bidra med något till samhällets utveckling istället. I mitt fall blir det nog inget politiskt eller ekonomiskt. Kanske kulturellt? Att lyckas inom universitetssfären, där kan jag tänka mig bidra med något. Men är det allt? Nah. Lycka, lycka är nog det som de flesta eftersträvar. Men det finns ingen universell lycka. Det finns endast lyckliga ögonblick. Och ska man leva för dem? Ska man leva för hoppet om lyckliga ögonblick? Mja, i slutet bidrar vi ju alla på ett biologiskt sätt. Med våra förrutnade döda kroppar skapar vi ny färsk jord där nytt liv kan växa. Så det är kanske meningen med livet? Att förruttna? Men varför detta långa förspel som kallas för livet? Jag säger bara: universum expanderar i intet och en gång kommer allt vi människor har skapat ändå fögöras. Think big. Mitt lilla liv bidrar ingenting till det stora. Jag sa ju: existentiella frågor.

Jag har inte ägnat mig mycket åt mina studier de senaste dagarna. Jag har dock skrivit fyra och en halv sida om Bourdieus teori i samband med det svenska samhället, skillnaden mellan kapitalbegreppet och klassbegreppet och smaken inom litteraturen. Jag tycker inte om Bourdieu, det har jag inte gjort sedan jag först läste om hans teori. Den är allt för krånglig och detaljerad. Det finns inget utrymme för tolkningar. Så jag är lite besviken om att två veckors studier kommer att ägnas åt honom. Igen. Jag har börjat läsa "Dracula", jag hade ju redan läst den under våren men jag vet inte om jag kommer ihåg allt det viktiga. Så jag läser den igen. Jag har dessutom gjort lite för uppsatsen, jag har kommit fram till frågeställningar och har börjat med inledningen. Men jag har inte hittat någon sekundärlitteratur. Jag kunde ha gjort så mycket mer men jag orkade inte. Så resten av veckan spenderas med ungefär 400 sidor sekundärlitteratur om Dracula och att göra anteckningar om det. Att läsa klart Dracula. Att skriva till läraren och ber om tipps för sekundärlitteratur för uppsatsen. Börjar med uppsatsen. Diskutera Bourdieu på forumet. Kommer jag orka? Jag tror inte. Men jag ska försöka. Förresten, jag tror att jag vill försöka med två kurser under hösten istället för fyra. Jag skulle få lite CSN-pengar då (jag är nästan pank, alla mina besparingar kommer att ha försvunnit senast i september) och inte vara stressad för mycket. Men kanske jag kommer inte in i någon kurs. Jag hatar osäkerhet.

Norge. Jag vill inte säga mycket om det. Jag har gråtit en hel del för alla oskyldiga människor som blev dödade av en slags människa jag avskyr. Nationalist. Kristen. Islam-fientlig. Allt sådana saker som står i motsats till vad jag tror på och står för. Jag är nog en av dessa kulturmarxister "han" talade om. Och det är jag stolt över. Jag är rädd för vart det västerländska samhället är på väg till. Jag hoppas att folk vaknar nu och förstår att det största hotet mot dagens samhälle är inte islamska fundamentalister utan den stolta nationalistiska kristen. Att vi inte lär oss av det förflutna. Hitler utnyttjade den tyska demokratin och om vi inte är försiktiga så kommer hans ideologi ( utbyter "jude" med "muslim") kryper in i våra hjärnor. Det finns ingen som är den andra, vi är alla den andra i andras ögon. Vi är alla människor. (Har någon läst om flygkraschen i Marokko där 80 dödades? Har någon idag tänkt på alla dessa svältande barn i Somalia? Även om vi låtsas vara empatiska så är vi fortfarande kolonialister, så bryr vi oss mer om Västerlandet än om allt som ligger utanför detta. Det gäller bara att erkänna det)

Nu har jag de senaste dagarna försökt att skapa rutiner igen. Det fungerade rätt okej. Jag försov mig endast en enda gång. Dessutom har energin återvänt lite. Inte koncentrationen dock. Jag hade undvikit kaffe de senaste månaderna eftersom det utlöste ångest. Men jag försökte någon vecka sedan och nu dricker jag två/tre kopp om dagen. Jag är så mycket mer vaken. Jag ska aldrig sluta dricka kaffe igen! Jag är långt ifrån mitt gamla jag. Jag vill fortfarande inte vara social, eller gå ut. Jag orkar inte med mycket. Men även om jag gråter, även om ångesten tar över, så försvinner dessa stunder efter ett tag. Jag vet allt detta kan ändras. Att det är så lätt att helt hamnar i botten igen. Men på något sätt hoppas jag att jag att jag håller ut tills jag får hjälp. Jag tror inte mycket på att jag får den hjälp jag kräver. Men jag hoppas att jag i alla fall någon gång är stabil nog för att delta i livet igen. Visst låter jag lite mer positivt just nu? En timme sedan satt jag gråtandes på sängen och var helt övertygad om att jag aldrig får hjälp, att vården hatar mig, att det finns en hemlig lista där mitt namn står på, där det står att jag är inte en värdefull människa och att jag inte ska få hjälp. Typ att det finns ett råd av psykiater som skrattar elakt på min olycka. Paranoia? Maybe.

Jag har i alla fall haft en vecka där jag inte har gjort någonting som jag känner mig skyldig för. Jag tänkte på Manas ord häromdagen. Att man måste beröma sig själv, eller i Cs ord: fylla den positiva bägaren. Jag har tränat fyra gånger, en timme varje gång, den här veckan. Det ska bli sex gånger. Bara att kunna gå ner i vikt igen skulle betyda så mycket för mig. Jag hatar min kropp så mycket, jag skäms för hur jag ser ut. En av orsakerna varför jag inte vill träffa folk, värför det inte finns några aktuella bilder på mig.

Jag har dessutom pluggat fyra timmar varje dag. Den här veckan har jag än så länge hunnit med att läsa klart "Interview with the vampire", har gjort en hel del anteckningar, har kommit fram till frågeställningar och har börjat kolla efter sekundärlitteratur. Så det går fram emot med uppsatsplaneringen. Dessutom har jag läst två 20-sidiga föreläsningar, har läst en del i Bourdieus kultursociologiska texter, har gjort anteckningar och jobbat mig genom en text om 1800-talets vampyrroman (180 sidor), har läst Polidoris "The Vampyre", Gautiers "Loving Lady Death", Alex Tolstojs "The Family of the Vourdalak" och delar av "Varney the Vampyre". Jag har också lämnat in en uppgift på fyra sidor. Jag är i mitten av La Fanus "Carmilla" (älskar den!!) och ska läsa klart den imorgon plus Lintons "The Fate of Madame Cabanel", Stenbocks "A True Story of a vampire", Baddons "Good Lady Ducayne" och Bram Stokers "Dracula's Guest". Visst låter det mycket? Men jag tror att det bara är 150 sidor sammanlagd som jag måste läsa imorgon. På söndag blir det pluggfri dag. Så: jag är en duktig tjej!

Jag har dessutom skrivit många långa brev, det ena var 38 sidor långt! Det är det jag vill göra de närmaste dagarna: skriva brev. Aye, och jag har äntligen läst ut "Portrait of a Lady" av James och blev väldigt besviken av slutet. Men annars var det en bra roman.

Ush, jag tittar på nyheterna just nu. Jag hatar våld. Jag är pacifist. Jag förstår mig inte på krig och terrorattacker är nog ett sätt av krigsföring. Och som vanligt handlar det förmodligen om religion. När denna vidskepelse har avskaffats blir det kanske frid på jorden. Eller inte. Människan i sig är ju ond.

Min kropp är svullen. Jag har fått min mens, har tagit värktabletter och är lite snurrig nu. Dessutom är det kvavt. Kollade precis, 31°C i skuggan på balkongen. För varmt för mig med lågt blodtryck. Svullna händer och fötter. Jag behöver glass. Lösningen på allt. En hel massa socker.

Tänk er ett djur. Ett djur fången i en allt för liten bur. Och så springer djuret runt och runt och runt. Rädd, vilsen. Fången i en främmande miljö och endast en tanke: att komma ut. Att komma därifrån. Att fly till den kända och trygga miljön. Det är precis så jag känner mig just nu. Det är en känsla som leder till tanken att allt är bara fel. Mörkret inom mig vill ta över igen. Samtidigt är jag väldigt speedat i tankarna, jag kan inte ta det lugnt, andas ut. Utan överallt finns det bara måsten, tryck, förväntingar. Jag känner mig så obekvämt och rädd. Intiativförmågan har försvunnit och jag vill gömma mig i sängen. Men om jag gör det kommer skulden och skamen. Jag måste ju göra vissa saker och ting. Jag skulle gärna sluta tänka på alla de saker som måste göras. Och allting går långsamt i verkligheten medan tankarna har sin egna snabba hastighet. Det känns som om jag går bara runt och runt och runt. I cirklar. Fången i en bur gjort av press, förtryck, måsten, ångest och mörkrer. Jag behöver befrias eftersom jag själv inte har kunskapen om hur man gör.

Jag är så arg! Jag ringde till psykmottagningen i Huddinge idag för att fråga om de redan har satt upp en tid för mig. Och det kom fram att de inte hade fått någon remiss från idiotläkaren. Jag förstår inte vad jag har gjort för att förtjäna det här. Jag är ingen otrevlig människa, jag är ingen arg människa, jag är ärlig. Men nej, idiotläkaren och hela den där mottagningen skiter i mig. Jag ringde dit. Och fick höra: "Ojdå. Då har vi nog glömt att skicka remissen." Jag fick ingen ursäkt, jag fick ingen förklaring. Hur oprofessionellt får man egentligen vara inom vården? Jag är arg. Och ledsen. Och jag undrar vad jag har gjort fel. Jag menar, sådant händer ju inte till alla. Så det måste bero på mig.

Jag har kämpat igår och idag. Jag har tränat, jag har pluggat lite. Idag åt pojkvännen och jag lunch i Skärholmen och sedan handlade jag lite presenter till vänner som fyller år snart. Det var obehagligt. Att vara bland människor och att behöva fungera. Jag är helt slut eftersom jag har sovit dåligt. Jag har inte många sömntabletter kvar och jag vet inte hur jag ska hålla ihop utan bra sömn. Livet är en besvikelse.

Dålig dag. Väldigt dålig dag. Oro och ångest. Katastroftankar. Inte en enda sekund ro. Det ska sluta nu. Jag vet inte ens vem jag är längre. Sluta för fan!!

Jag har så svårt att hantera känslor och tankar just nu. Jag klarar ingenting och allting känns motverka mig. Att läsa är omöjligt. Jag kan ibland inte ens formulera enkla tankar. Mitt huvud verkar vara fylld med skum, med någonting mjukt utan substans. Eh, jag håller nog på att bli galen.

Jag bröt ihop idag. Jag kraschade rejält och jag grät i timmar. Jag hade förväntat mig det. Det gick nedåt hela veckan och rastlösheten i tankarna blev värre och värre. Jag tror det främsta är att jag känner mig värdelöst på alla plan. Värdelös som vän, värdelös som flickvän, värdelös som dotter, värdelös som student, värdelös som matte, värdelös som människa. Jag har misslyckat med allting känns det som. Jag vet inte vart jag ska ta mig till. Jag vill fly från mina tankar och känslor. Jag vill fly. Och så fick pojkvännen vara med om det, när jag bara grät och jag berättade om allt, om hur det känns att allt går emot mig och hur det egentligen är mitt eget fel. Hur jag har förstört mitt liv genom att vara svag och inte ha styrka för att klara de enklaste tingen. Min hjärna är på högvarv men samtidigt inte. Jag vet bara inte vart jag ska ta vägen. Jag behöver en paus. Jag behöver trygghet. Min självhat har aldrig varit starkare.

Jag försöker. Jag försöker men misslyckas. Om jag hade bott under ett tidigare århundradet hade man nog trott att någon demon hade tagit över min själ. Exorcism hade utförts och jag hade nog antingen dött eller jag hade varit på något sinnessjukhus där man hade lobotomerat mig. Då hade i alla fall någoting gjorts. Just nu känner jag mig helt ensam med mina problem. Jag har ingen som jag kan ringa som skulle kunna hjälpa mig. Ingen läkare som har ansvaret för mig. Idiotläkaren är nog officiellt fortfarande min läkare men honom kan man inte nå och varför skulle jag vilja det? Han har inte hjälpt mig hittills. Jag undrar varför den nya mottagningen inte har hört av sig än. Det var ju nästan fem veckor sedan som remissen skickades. Om den skickades, jag börjar misstänka att det aldrig har gjorts.

Jag har blivit väldigt passiv under de senaste dagarna. Väldigt tyst och inåtvänd. Jag har fortfarande inte varit ute eller har några planer för det. Nedåt, in i det mörka hålet. Jag sitter mest i soffan och stirrar i väggen. Och som vanligt vet jag egentligen inte vad jag tänker på. Tankarna blir endast tydliga när jag vill sova. Och det är hemska tankar, tankar som återspeglar min hopplöshet.

Jag hinner att göra vardagliga sysslor. Jag städar, jag lagar mat, jag duschar och ibland tränar jag till och med. Och sedan är det plugget. Det går så väldigt långsamt och det stör mig. Några har redan publicerat första utkast till sina uppsatser. Jag håller på att läsa boken jag vill skriva om och så är det en hel massa att läsa för föreläsningar. Jag känner mig så stressad och vill gömma mig. Min ångestnivå har varit hög idag och jag har varit nära panikångesten. Kommer det någonsin bli bättre? Jag tror inte det. Så min framtid ser inte lysande ut. En ångestdriven, värdelös vardag och misslyckanden på alla plan. Dags att tycka synd om mig tycker jag. Give me a cookie!

(Jag har fått en fantastisk idé när gäller min masteruppsats som till och med skulle kunna utvidgas till en doktorsavhandling. Men jag kommer nog aldrig nå dit. Men att drömma är ju bra.)

Jag gnäller ju en hel om att jag känner mig ensam samtidigt som jag har svårt med att vara social. Det är en paradoxal hållning och jag är medveten om det. För mig handlar det för det mesta om att den samhälleliga normen indoktrinerar oss att vi måste träffa andra människor för att kunna leva ett rikt liv. Jag tror att människor är olika. För mig betyder det alltid en väldigt hög stresslevel när jag umgås med folk. Att inte tappa kontrollen, att inte framstå som konstig, att verka glad. Jag vet inte, i Tyskland hade jag inte dessa problem. Men det är nog ett mentalitetsproblem. I Tyskland pratar man om hur man mår, i Tyskland härskar en annan nivå av vänskap och tillit. Jag tror nämligen inte att jag har förändrats när det gäller att vara social. Men min mentalitet skiljer sig oftast från den svenska så jag vet ibland inte hur jag ska bete mig. Men att jag inte gå ut och träffa andra människor betyder inte att jag inte behöver kärlek, att jag inte behöva känna mig som en del det sociala livet. Det är precis där paradoxen ligger. Att inte träffa folk betyder ju att vara utanför, samtidigt som jag vill vara en del av det sociala livet. Jag älskar verkligen hur komplicerad jag är. INTE.

Hur som helst, förra vecka har jag fått en hel del söta meddelanden som gjorde att jag kände mig som en del av livet utanför min lilla exil. Först så fick jag ett sms från Alessia som endast innehöll orden "I like you very much". Jag blev verkligen glad av det! Och så skickade min vän Kirsten från Australien ett sms till mig för att berätta att hon hade blivit solbränd i den australienska vintersolen. Det var så random men meddelandet gjorde att jag kände mig involverat i hennes liv. Häromdagen hittade jag en lapp på köksbordet, Anders berättade för mig att jag är himla söt när jag sover. Jag kände mig så älskad!! Och så ringde min syster på lördag kväll. Hon hör så gott som aldrig av sig. Men hon ringde från sin mobil, hon var inte helt nykter, och berättade om för mig att hon ville höra min röst. Hon berättade att hon stod vid en busshållplats i Hamburg med några vänner och de hade börjat prata om att ringa någon som de saknar. Jag hade aldrig trott att hon skulle sakna mig, vi står ju verkligen inte nära varandra.

Så utan att ens lämnat lägenheten har jag fått bekräftelsen att jag är del av gemenskapen. Igår och idag har ångesten varit fruktansvärd och även om jag försöker allt för att hålla mig upptagen så fungerar det inte alltid. Jag vill så gärna ge upp så allting tar sin väg, allting tar slut. Men samtidigt hoppas jag att det finns en lösning, eller det hela kanske bara försvinner av sig själv. Önsketänkandet.

Ikväll visades  på SVT2 en dokumentär som handlar om livet på en sluten psykavdelning på St:Görans i Stockholm. Jag tyckte att det var rätt intressant att se, speciellt för mig som ju själv har levt under korta perioder på en sådan avdelning. Men jag saknade en hel del saker och några ting var endast organiserade för TV:n.

Nummer ett: Det är väldigt sällan att patienterna får ett enkelt rum på en psykavdelning. Det gäller nästan alltid att dela rum med minst en annan människa och för det mesta med tre andra patienter. Man har inte mycket ensamhet eller avskildhet. Man har inte lugnet kring sig. Det är alltid någon som mår dåligt i samma rum, det är alltid någon som snarkar, det är alltid någon som gråter eller skriker. Att ha sitt eget rum, att även ens får vara på rum hela dagen, det händer inte. Vi blev nästan alltid tvingade att lämna rummet, vi fick inte ligga i sängen, vi fick inte sova under dagarna. Dessutom är det väldigt sällan att det finns en avdelning för människor som har samma diagnos. Sådant finns nog bara på St:Görans. I Huddinge skiljer de mellan de som är våldsamma, de som har psykos, rättspsyket och sedan alla andra.

Nummer två: Patienterna var alltid tvugna att umgås med varandra. Och man söker sig till andra patienter. Att sitta ensamt framför TV:n hände inte, det var alltid någon annan. Att vara ensamt i rökrummet hände inte. Att det var tyst ute på korridoren, det hände inte. Dokumentären visade en väldigt liten avdelning där det kanske gick att undvika varandra. En av de primära sakerna på sluten avdelningen jag har varit inlagd på var pratet patienterna mellan. Man pratade nästan alltid om mediciner. Man pratade nästan alltid om olika sätt att ta livet av sig. Det är allt det handlade om. Självmord, olika diagnoser, olika psykmottagningar, saker man har varit med om inom psykvården (de fruktansvärda historier jag har hört ...). Och medicinen, man pratade alltid om mediciner, speciellt lugnande och sömnmedicin. Värsta saken jag har varit med om: Någon berättar för mig vilka tabletter jag ska ta med hur mycket alkohol för att dö. Hon tog med i resonemanget att jag inte tål mediciner. En sluten avdelning är inget tryggt ställe. Vi tjejer fick inte springa runt i korta kjolar eller utan bh eftersom en våldtäktsman var också inlagd. En kvinna satt eld på sig själv. En annan fick permission och skar sönder hela sin kropp.

Nummer tre: Det pratades för lite om mediciner i dokumentären. Det handlar inte om att kunna prata med någon. Det handlar inte om att lugna ner sig. Det handlar om att bli neddrogad så länge tills alla negativa tankar har försvunnit. Man är försökskanin. Man får en massa mediciner med en massa biverkningar och man måste övertyga personalen att man får läsa bipackssedelen.

Nummer fyra: Så mycket personal för så lite folk? Aldrig. De visste att det skulle filmas där och så skickades dit lite mer folk. Att få extra-vakt därför att man är uppe i varv? You wish. Att läkaren tar sig så mycket tid är sällan. Att man ens får berätta sin livshistoria och att läkaren faktiskt lyssnar, det händer inte. Personalen på min avdelning var stressad hela tiden. Läkaren brydde sig inte om ens historia. Frågorna var: Vill du ta livet av dig? Vill du skada dig? Hur sover du? Hur är det med ångesten? Sedan bestämdes hur mycket lugnande och sömnmedicin man får. Att få läkartiden på avdelningen tog ibland tre dagar. Även om man endast ville hem, även om man endast ville ha permission.

Nummer fem: LPT. Att hamna under en LPT händer så gott som aldrig. Det har inte hänt mig fast att jag sa att jag har konkreta planer för att ta livet av mig. Jag skickades hem. På hela avdelningen var det två människor som var där under LPT: Den ena hade en helt sönderskuren kropp och försökte ta livet av sig minst en gång om dagen. Den andra var kvinnan som satt eld på sig själv. Alla andra var där frivilliga. Varför man inte använda LPT mycket är rättsläget. De kan inte tvinga dig att läggas in om du inte hotar någon eller har en psykos. Annars är de för rädda att det blir rättegång och krångel.


Så även om jag tycker om att man vill visa livet på en psykavdelning så var det hela lite vinklat. Jag förstår poängen med att visa att det är "normala" människor där, att det inte handlar om galningar. Men det är ändå inte hela sanningen. Förresten, jag kände en av tjejerna i dokumentären. Jag har jobbat med henne när jag gjorde praktik i en bokaffär ungefär fyra år sedan. Världen är liten.

Dokumentären visas flera gånger under den kommande veckan. Dessutom kommer det en Del 2 nästa vecka söndag. Kolla det.

Jag har ingenting vettigt att göra. Eller så finns det ingenting som kan roa mig just nu. Igår var det ännu värre. Jag satt i soffan i timmar och hade inte lust till någonting. Samtidigt som jag var riktigt uttråkad. Det kallas nog för tomhet i själen. Att inte känna någonting, att inte vilja någonting.

Jag har fortfarande inte lämnat lägenheten. Jag ser ingen anledning till att gå ut. Ikväll ska alla på TN (TechNoir) och jag tycker inte om klubben. Det är inte min musiksmak och att se människor antingen halvnakna eller iklädda i PVC är inte så lockande. Jag ska skriva ett brev, läsa lite och kanske titta på film istället.

Det här inläget blir kort eftersom jag inte har något att berätta. Jag har en "jag vet inte"-fas igen. Jag vet inte vad jag vill, vad jag känner. Samtidigt som jag känner en stor lust att bara försvinna från verkligheten. Jag har i alla fall pluggat lite idag och skickat in mina svar på reflektionsfrågorna. Yeah, så någonting har jag i alla fall åstadkommit. Jag står inte ut med mig själv, jag är gnällig och verkligen inget bra sällskap just nu.

Jag är så irriterad på min sömn. Vad jag än gör så går det fel. Just nu är min dygnsrytm helt ur balans igen. Idag vaknade klockan 11. Igår sov jag till 10. Det är kanske inte så smart att experimentera med sina sömntabletter. Jag har märkt att jag endast sover djupt och känner mig utvilad när jag har tagit Imovane. Men jag hade egentligen bestämt mig för att inte ta den varje kväll eftersom jag inte har någon kontakt till min läkare just nu (och min "mellanhand .. alltså sjuksköterskan .. är på semester) och jag vet inte när jag får ett nytt recept. Jag har endast 20 tabletter kvar och jag måste snåla på dem. När jag endast tar Propavan sover jag orolig och vaknar flera gånger. Och dessa konstiga drömmar: fransktalande ekorrer och skrikande dinosaurier. Sjukt. Kanske försöker en natt helt utan tabletter? Det har jag fortfarande inte försökt. Sämre än med endast Propavan kan det ju inte gå. Och så måste jag ställa alarmklockan och får en normal dygnsrytm. Jag går inte och lägger mig jättesent (mellan midnatt och ett) men jag sover alltför länge. Och det ger mig ångest i det mån att jag känner mig skyldig och tänker på hur mycket jag redan kunnat ha gjort. Jag överanalyserar mig själv och mina vanor för mycket. Självinsikt är det första steget till förbättring. Säger man inte så?

Jag har pluggat en hel del igår och lite idag. Att kursen är på halvfart hjälper mig jättemycket. Jag känner mig inte lika stressad och är alltid förberedd i tid. Nu blir det gruppdiskussion och reflektionsuppgifter under de närmaste två veckorna. Jag har nästan läst allting för att kunna göra uppgifterna så jag kan ta det lugnt.

Det är fint väder ute. Det irriterar mig. Jag går ju inte ut och då känner jag skuld igen. Egentligen måste man ju gå ut när det är sådant väder. Men: jag har inga pengar och jag har ingen lust att sitta i en park och dricka öl. Dessutom har min sociala ångest nått nya höjder den här veckan. Jag vill inte träffa andra människor och behöver sätta på min mask. Ergo: jag har inte lämnat lägenheten en enda gång den här veckan och kommer nog inte lämna lägenheten resten av veckan heller.

Nu ska jag plugga en timme till. Pojkvännen kommer hem snart. Med pizza. Jag har inte ätit lunch än. Jag lyssnar på Faith and the Muse och gräva mig ner i en bok om vampyrmyter och vampyrberättelser i folktron. Superroligt eftersom författaren faktiskt tror på vampyrens existens.

Batzy jagar flugor

Men hon ger upp och gör mig sällskap istället

Jag hatar att allting går så långsamt för mig. Jag kan inte hitta samma styrka och koncentration som jag hade förrut. Jag har aldrig varit stresstålig eller väldigt presterande men när det kom till kritan så klarade jag mig alltid. Men just nu stressas jag av varje lite ting och jag ger upp väldigt snabbt. All min styrka går åt att hålla mig ifrån det svårta hålet i vilket ångesten vill dra mig i. Jag har inte gråtit i några dagar. Jag har varit gråtfärdig men jag höll ut genom att peppa mig själv, att kalla mig själv en mes. Det är precis det som har tagit över mitt tänkande: självförakt och självhat. Samtidigt är jag inte ett med verkligheten. Jag är borta mycket, i någonting som jag vill kalla för intet. Intet eftersom jag inte vet vad det är som händer. Det är då jag märker mest att min koncentration sviker mig. Allting går så långsamt. Det är som ett vakuum jag befinner mig, ett vakuum av intet. Som det intet universum expanderar sig i. Någonting som inte kan uppfattas och vars existens är ett förnekande av vår existens.

Jag har försökt plugga men som sagt, det går långsamt. Bra att kursen är endast halvfart. Jag har läst mycket och gjort en hel massa anteckningar. Alla har olika studietekniker men för mig har det alltid fungerat bra att göra anteckningar, att skriva ner det viktigaste. Väldigt old school. Jag har nu också bestämt mig för vilket verk jag ska jobba med för uppsatsen. Det blir Interview with the vampire av Anne Rice. Nu behöver jag endast en utgångspunkt för analysen. Jag kan tänka mig Foucaults teori om bekännelsens betydelse. Sedan nämnde läraren Lukács. Det vore ju jättebra om jag kunde använda mig av honom, han var ju bakgrundsteoretikern till min kandidatuppsats. Men jag har inte riktigt förstått vilken aspekt av hans tänkande passar på Anne Rices bok. Hur som helst, först måste jag läsa romanen igen och kanske titta lite på maktrelationerna och strategierna. Jag har i alla fall beställt boken.

Idag skulle jag egentligen träffa Alessia igen, imorgon åker hon till Göteborg. Men det blev för mycket krångel med tiderna och sådant. Så jag avbokade. Jag orkar inte med krångel just nu. Jag har ju svårt att vara socialt och måste tvinga mig till saker och ting. Och om det kommer motgånger så ger jag upp.

Alltså det som mest irriterar mig just nu är den där dimman som har lagt sig på min hjärna, på min intellekt. Om jag endast skulle kunna skylla på piller men jag tar ju inget annat än sömnmedicin. Jag har haft ångest men det gick att ignorera den, skjuta bort den, bort från nuet (hehe, mindfulness-flum). Det som skrämmer mig är att jag fortfarande inte ser mig själv som stabilt alls. Igår kväll hade jag panikångest. Jag vaknade med ångest idag. Jag vet att det kan gå neråt, in i det svarta hålet, snabbt. Jag vill kunna hejda utvecklingen. Men hur? Och det som jag nu har uppfattat om mig själv: tvångstankar som tar upp alltför mycket tid. Istället för att göra något, måste jag först planera det i mitt huvud. Det är någonting som inte varit medveten om förut.

Det känns faktiskt rätt skönt att solen inte skiner och att det förmodligen kommer att regna lite. Speciellt på en söndag som är ju en slödag gjort för hemmamys. Jag har en hel del att göra idag men jag har svårt med att fokusera mig på något. Jag ska nog leta fram olika versioner av Baudelaires "le Vampire" på internet och fundera lite om uppsatsen. Dessutom vill jag läsa på lite om forskningen kring "En vampyrs bekännelse" och om någon har undersökt maktstrukturerna inom boken eller till och med gjort något litteratursociologiskt. Dessutom måste jag läsa minst 100 sidor idag, i en avhandling. Jag hoppas att jag kan tvinga mig till koncentration.

Jag har läst två artiklar om mindfulness idag. Jag är fortfarande inte övertygad. Båda artiklar handlade om hur friska människor kan fokusera sig bättre med hjälp av mindfulness. Men att det ska hjälpa en sjuk människa som mig? Jag är inte spirituell, jag kan inte meditera. Jag vet inte hur jag ska kunna övertyga mig själv att det kommer att hjälpa. Det skulle betyda en helt omvänding av mitt sätt att tänka. Men varför oroar sig för det om jag inte ens har fått en kallelse till DBT? Men jag är just nu i en fas där jag inte tror på att DBT är något för mig. Att tala om mig själv i grupp? Att lära mig andas? Att erkänna att jag är sjuk? Jag är väldigt långt ifrån allt sådant.

Igår var jag faktiskt ute en sväng. Vi åkte till Tanto för att sitta i park och dricka öl. Laura hängde på och så träffade vi på Alessia och hennes pojkvän från Italien. Det var väldigt kul att se henne igen. Jag hade ångest men ignorerade det. Jag drack tre folköl och blev inte full eller betedde mig konstigt. Jag kände mig faktiskt nästan normal. Kanske blir det en date till med Alessia innan hon reser vidare till Göteborg. Imorgon spelar Alice Cooper på Gröna Lund så jag funderar över att gå dit. Men det beror på mina dagsform.

Ibland, när jag redan är sårbar, så kan en liten, förmodligen inte illa menad kommentar förstöra hela min dag. Jag tolkar alltid andras påståenden och utsagor, att läsa mellan raderna är det jag gör. Istället för att lita på folk och att utgå ifrån att det de säger är sannolikt och ingenting tillbakahålls. Men tolkar man inte allt? Ingenting når ju hjärnan utan filter, utan kategorier, utan granskning. I alla fall inte om man har en smula intelligens. Jag är nog inte gjort för att vara social eftersom det innebär endast stress och attacker som egentligen inte är menade som sådana.

Jag kan inte acceptera att jag är sjuk. Jag tror fortfarande inte på diagnosen. Jag tror att jag endast har gått i väggen, att det hela kommer försvinna igen när jag bara kunnat vila ut mig. Även om folk kring mig säger att diagnosen passa på mig. Även om ångesten och oron håller på att döda mig. Det finns fortfarande en liten envis del inom mig som är säkert på att allting är bara överdrivet och att jag kommer att må bättre imorgon. Att allting bara förvinner. Det som stör mig mest är att jag blir särbehandlat av folk. Alltså ingen har sagt upp vänskapen. Men det händer att folk inte bjuda in mig, att folk inte tors säga till när något händer eftersom de är övertygade om att jag ändå inte kommer orka. Men får jag inte bestämma det själv? Utanförskap skapas.

Jag försöker just nu att ta lite mindre sömnmediciner eftersom jag vill veta hur jag egentligen mår. Så jag tar Imovane endast tre gånger om veckan (eller ännu mindre) och tar Propavan varje natt. Vad jag har märkt är lite utsättningssymptom som ökad ångest och irritation, ja, nästan aggression. Jag är ingen ilsken eller aggressiv människa men jag har faktiskt slagit sönder lite saker de senaste dagarna. Intressant ?!? Hur som helst, utan Imovane sover jag mycket sämre och jag känner negativa effekter av Propavan. Jag har cp-drömmar, alltså verkligen helt galna och starka drömmar. Jag känner mig jättebakis under morgontimmarna. Kanske försöker sova flera nätter helt utan sömnmedicin? Jag har fortfarande inte tagit någon Oxascand fast att jag har bestämt mig för att ta den om ångesten blir för stark, oron för jobbig eller självmordstankarna för skrämmande. Men jag har hållit ut.

Jag pluggar lite varje dag, kanske två/tre timmar om dagen. Det går långsamt framåt. Jag är äntligen klart med Foucault (det var svårt att göra anteckningar eftersom han är så kryptisk) och jag har nog förstått hans poäng och varför han är lämpligt för att undersöka vampyrmotivet. Jag har förresten också kollat upp lite fler verk som jag kanske kan skriva min uppsats om. Alltså det bästa vore ju "Interview with a vampire" men jag vet inte, att skriva om något som helt tillhör populärkulturen? Annars har jag funderat över E.T.A. Hoffmans "Aurelia". Det var länge sedan jag läste den. Jag har svårt med att fatta beslut.

Alessia har inte hört av sig men har träffat en annan kompis igår kväll. De har promenerat lite och ätit middag tillsammans. Jag är lite sur. Varför hör hon inte av sig till mig då?!? Eller så måste jag höra av mig till henne? Sociala konventioner förvirrar mig.