Miss Zombilicious - annorlunda

Jag har inte haft lust att blogga. Jag har just nu lite svårigheter med att få saker gjort och känner mig stressad av den minsta lilla saken. Det är som om jag är på spänn hela tiden. Idag har ångesten varit snäll mot mig och jag mår nästan okej. Framsteg? Näääh, den här dagen är bara 'the odd one out'.

Jag har för det mesta spenderat min tid med att skriva och att läsa. Jag har en ny mobiltelefon och jag har lekt mycket med den. Jag läser aldrig bruksanvisningar utan sätter bara igång och hoppas på det bästa. Självklart hade jag inte sparat flertalet av mina telefonnummer på Sim-kortet utan på min gamla telefon. Det tog mig timmar att skriva ner alla siffror. Jag har förmodligen en massa fel nummer i min nya telefon nu.

Jag har tittat på en väldigt bra film: Midnight in Paris. Jag brukar inte tycka om Woody Allen-filmer men den här var riktigt bra, fastän Owen Wilson var med. Igår tittade jag på Breaking Dawn del 1. Pratar om att vilja glömma något. Jag vet inte ens varför jag ville titta på filmen. Som häromveckan när jag tittade på Apflickorna. En av de långtåkigaste filmer som finns. Men jag gillar inte hästar, det är nog därför jag inte tyckte om filmen. Idag såg jag I huvudet på en seriemördare. Den var faktiskt bra, lite läskigt kanske.

Jag har haft ett helt värdelöst möte med K. Jag vet inte om det berodde på min ångest men jag fattade inte poängen med hela mötet eftersom vi inte kom fram till något. De pratar alltid om aha-upplevelser men jag får aldrig sådana?!? Det måste vara något fel på mig. Pojkvännen har börjat med Familjeband (anhörig-gruppen) och han tyckte om det. Bra.

Jag har kommit in på två av de tre sommarkurser jag hade ansökt till. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Ska jag ta båda kurser? De är bara 7,5 hp halvfart så två kurser måste ju likna en heltidskurs, eller hur? Det vore skönt med hel CSN. Dessutom vore det skönt med en liten utmaning. Vi ska se, det hela börjar ju inte förrän juni.

Idag kom Adam på besök. Finaste Adam. Det var lika trevligt som det alltid är när vi träffas. Det är roligt att få veta att man inte tänker fel. Jag har dessutom fått en intressant bok från honom. Finaste Adam.

Jag existerar i någon slags overklighet. Hela dagen igår svävade jag mellan dissociation och en hemsk ångest. Men insikten och attityden har inte förändrats än. Det kommer kanske bli okej någon dag, hoppas jag. Jag mår dock väldigt illa och så har jag som vanligt magont. Men det som stör mig mest är överklighetskänslorna. Mitt jag vill inte vara med i verkligheten. Dessutom har jag ännu en gång sovit väldigt dåligt. Det är svårt att inte ge upp och låta skiten tar över.

Jag har igår beställt min första smartphone. Det var ett Comviq-erbjudande. Jag har kollat i flera timmar och försökt hitta catchen men det fanns ingen. Alltså jag måste ladda telefonen med 50 kronor en gång om månaden men det är allt. Jag ska ändå skaffa mig smart-kontantkortet för 169 kronor. Jag har ingen aning hur smartphones fungerar så jag kommer att vara upptagen ett tag med att försöka få saken att fungera. Jag hoppas att den kommer snart, i början av nästa vecka tror jag. Excitement!

Jag har nu också äntligen fått en riktig tid med min psykiatriker, om två veckor. Jag vill inte noja runt det hela nu utan jag ska några dagar innan förbereder mig. Jag vet vad jag vill men jag kommer att vara så nervös och ångestfylld under själva mötet att det kanske är bäst att jag skriver ner några stödord i förväg.

Idag ska jag ta det lugnt. Jag försöker att inte oroa mig för allt och inget. Jag är mest irriterad på att jag inte kan sova bra. Jag ska försöka träna sedan. Jag vill dessutom färga mitt hår idag. Jag kommer nog också att skriva brev. Och att läsa Kafkas "Slottet". Ikväll vill jag titta på filmen "Midnight in Paris". Egentligen ville jag gå på Stockholms kulturnatt men jag har inte orken, fastän alla evenemang är gratis. Jag hade gärna gått på Medelhavsmuseet eller någon Strindberg-föreläsning. Men näääääh.

Jag har kämpat på och igår blev jag utskriven från slutenvården. Det känns bra. Jag har den här gången inte velat bli apatiskt. Istället har jag lämnat avdelningen några timmar varje dag. Jag fikade med Anders och hans syster. Jag gick på promenader och såg fåglar som knullade skiten ur varandra. Jag försökte skaffa positiva erfarenheter. Och igår hade jag då ett kort läkarsamtal och whoops var jag hemma igen.

Personalen har verkligen hjälpt mig en hel del och jag mår så mycket bättre än vad jag mådde en vecka sedan. Just nu har jag fått några insikter som jag hoppas kommer att hålla i sig. Sannolikheten att det blir sämre är lika stor som sannolikheten att det blir bättre. Ingen kan förutspå hur det kommer att bli. Dessutom är ett okej liv tillfredsställande nog. Att må bra hela tiden går ju helt emot min existentialistiska livssyn ändå. Vi ska se. Just nu är jag livrädd för att åka tunnelbana nästa vecka, för att få samma impulser.

Igår var jag så himla trött. Och även idag känner jag mig helt utslagen. Jag har inte sovit mycket alls på avdelningen så det är mitt främsta mål de närmaste dagarna: att sova och att ta det lugnt. Jag hade ett möte med K idag och han var helt förvånat över min plötsliga attitydförändring. Det är verkligen Rs förtjänst, en av mentalskötarna på avdelningen. Dessutom fick jag veta att även DBT-teamet redan länge har misstänkt att jag har GAD. Det känns bra, det är inte min "personlighetsstörning" som skapar min hemska ångest. Jag ska träffa min läkare i början av maj och ska försöka att få mediciner. Jag har fått några Sobril hem också från avdelningen. Det känns tryggt. Jag ska jobba hård på att förbereda läkarmötet med hjälp av mina DBT-papper, att följa instruktionerna. K var impad på att jag hade själv tänkt på det. I am so smart!! Ha!

Pojkvännen ska nästa vecka börja med anhöriggruppen. Han skrattar redan nu åt papprerna han har fått. Massor med mindfulness och flum. Jag älskar honom för det! Vi är sanna humanister. Yeah. Nu är det dags för pizza. Inte mer kaffe för min del. Jag hade skippat kaffet på avdelningen eftersom den var så himla stark. Men idag har jag druckit tre kopp. Min oroliga magen tycker inte om det och jag fick smäller i mig några magtabletter. Jag hatar hur min kropp har förstörts av ångest!

Igår hade jag en fruktansvärt dålig dag. Jag hade flera sammanbrott och grät jämt. Jag var hemma i åtta timmar och försökte ta det lugnt. Lite småmys blev det men ångesten tog över. Jag hade så mycket velat att det hade gått bra. Jag hade som mål att bli utskriven på måndag. Det kan jag nog glömma. Jag inser att jag mår sämre än jag hade trott.

Men insikterna och lugnet jag hade fått av samtal med personal och läkare har inte försvunnit. Jag märker att jag har en vilja, jag vill må bättre och jag inser att sannolikheten att det blir bättre finns lika mycket som sannolikheten att jag för alltid kommer att må så här dåligt. Men sedan kommer dessa stunder av misär där jag helt överväldigas av mina känslor, av min ångest, av mitt självhat, skuldkänslorna. Och i dessa stunder märker jag att jag inte har någon styrka kvar, att jag inte har kraften för att acceptera att det är som det är just nu.

Jag har alltså fått min "vilja" tillbaka. Jag vill arbeta på att må bättre. Jag vill fortsätta med terapin. Jag vill aktivera mig och kommer ut mer. Jag vill testa hur långt jag kan komma med plugget. Jag vill ha ett liv som är värt att kallas för liv. Jag vill bli utskriven. Jag vill vara med pojkvännen och göra honom lycklig. Men just nu räcker inte viljan till. Jag tål inte ångesten mer, jag tål inte smärtan mer. Jag har svårt att hantera alla dessa negativa känslor och tankar. Jag har inte verktyget för att bryta mina tankegånger. Men jag ska försöka. Jag har fortfarande svårt med att inte gå till de värsta tankarna på en gång. Jag har svårt att ignorera möjligheten av en enkel lösning.

Jag är fortfarande väldigt försiktigt när det gäller förhoppningarna att jag verkligen får en GAD-utredning och medicin från min läkare i öppenvården. Jag tors inte hoppas för mycket. Ännu en sjuksköterska sa till mig igår att hon inte tror alls att jag har Borderline. Den jäveln som satte den där diagnosen på mig, grrr. Men jag vet inte själv. Jag kan ju inte objektivt se vad som är fel på mig. Mjoa.

Jag hade det lite mysigt igår kväll. Jag satt med två andra patienter och tittade på Pirates of the Carribbean. Min sociala fobi håller mig oftast ifrån att umgås med folk. Men jag är själv i rummet nu, jag har ingen rumskamrat, och ensamheten kan ju göra saker värre. Kanske det kommer någon ny senare idag. Vem vet. Jag ska i alla fall hem en timme eller två. Jag behöver hämta lite kläder. Jag vill inte ge upp. Jag vill ju hem igen. Men igår vart det bara för mycket. Som vanligt hade jag satt upp alltför stora mål för mig själv.

Efter mycket ångest den här morgonen har jag fått lite lugnande tabletter så jag mår lite bättre just. Snart är det lunch och sedan ska jag duscha och gör mig lite fint (jag ser ut som en jävla zombie haha). Kanske måendet vänder lite sedan. Jag undrar var jag kan hitta min styrka för att min vilja ska kunna driva mig framåt.

Näääh, nu har de knackat på min dörr. Lunch.

Allting känns inte lika tungt längre. Okej, jag är ledsen och gråter mycket. Och så är ångesten fruktansvärd. Men det går framåt på något sätt. Det ända som verkligen går mig på nerverna och som gör mig otroligt sårbart är att jag inte sover bra här. Tredje natt i rad inte mer än några få timmar. Jag får den dubbla dosen Propavan nu. Jag fick konstigt nog inte den hemska bakiskänslan jag hade förväntat mig. Sömnproblemet beror nog på att jag delar ett rum som är gjort för en säng med en annan patient. Det är trångt och jag står inte ut med det. Jag vill vara i fred när jag ska sova.

Igår var jag hos K och för första gången kunde jag faktiskt följa honom och vad han sa. Jag hade ingen hemsk ångest utan kunde lyssna och svara. Det var självklart tack vare Sobril. Sedan åkte jag hem en stund och gosade med katten. Och åt pizza. Men fram emot kvällen märkte jag att jag verkligen inte kunde stå ut mer. Jag hade ett fantastiskt samtal med en mentalskötare igår kväll. Jag har nämligen använt mig av något som jag har lärt mig i DBT: att jag får be om hjälp.

Jag känner mig väl omhändertagen. Och vet ni vad? Ingen här tror att jag har Borderline. De diskuterar ju patienter vid rapporten och det kommer upp varje gång. Hur jag skulle ha fått den diagnosen egentligen. JAG SA JU DET! GAH! Det pratas om GAD istället, och depression. Men vi ska se. Jag fick fylla i en massa självskattningspapper. jag tror nog att jag kan ha Borderline men inte högt upp på en skala. DBT ska jag fortsätter med självklart och jag vill inte bråka om diagnosen. I alla fall kommer avdelnings-läkaren skriver i min journal att man skall utreda GAD och att han rekommenderar antidepressiva och lugnande. Det känns så skönt att jag bli tagen på allvar här.

Jag fick dessutom en massa beröm eftersom jag har gjort så många framsteg, hur mycket jag har förändrats sedan sista inläggningen. Hur mycket självinsikt jag har. Hur mycket jag kan tänka rationellt kring det hela. Jag blir glad av att de är glada för min skull.

Självmordstankarna finns kvar. Hopplösheten också. Men jag har nu fått en liten bit styrka tillbaka. Det blir lite permissioner under helgen. Att känna efter hur det känns. Sedan blir det nog utskrivning på måndag (eller tisdag). Jag är fan stolt över mig själv hur jag har hanterat allt det här.

Jag är trött. Fått Sobril en timme sedan. Jag väntar nu på lunch, är hungrig. Sedan vill jag sova en stund. Anders kommer nog förbi senare på eftermiddagen. En lugn dag.

Jag är inlagd på slutenvården. Först kändes det inte alls bra. Jag ville bara inte. Men jag var rädd för tvångsvård så jag höll med när K och en läkare föreslog det. Det har gått utför och jag behöver nog lite tillsyn. Självmordstankarna gick inte att kontrollera mer. Jag grät under färdighetsträningen och faktiskt bad om hjälp. K var väldigt bra och jag kommer att tacka honom senare. Det blir förhoppninsvist endast några dagar. Fredag eller måndag ska det bli utskrivning. Jag har till och med fått Sobril som behovsmedicin. Jag känner mig trygg. Jag vill fortfarande inte leva men jag förstår att alla mina beslut och tankar är fel. Mjoa. Nu ska jag surfa lite till och sedan kanske läsa lite. Jag vill vila upp mig. Sova och bli lugn ...

Jaha. Mitt liv känns kaotiskt och jag måste säga att jag inte har mått så dåligt på länge. Jag har konstant ångest och jag har nu kommit underfund med mina fysiska problem. Jag tror att min ångest har bytt skepnad och har gett mig nu ett konstant illamående och en konstant klump i halsen. Plus det vanliga: hjärtat slår snabbt, kallsvettning, darrande händer, darrande röst och en orolig kropp. Det där trycket på mitt psyke gör mig galet. Jag drömmer om att sova, sova för alltid. Jag vill inte leva så här och jag får inte hjälp. Jag håller i de få saker som får mig att fortsätta. Jag vet att det kan gå bättre än så. Men istället får jag endast flumsvar.

Jag har varit hos min husläkare några dagar sedan. Jag känner som om det är något fysiskt fel med mig. Allt kan inte vara ångest. Så jag gick dit för att fråga om hon kunde ta några prover. Det var första gången jag träffade kvinnan och hon är verkligen den elakaste människan jag någonsin har träffat. Istället för att lyssna på mig så tjatade hon endast om min vikt. Att jag har fetma (jag har inte fetma för fan, när jag vägde 115 kg hade jag fetma!), att jag förmodligen har en fetlever och hela min kropp kommer att svika mig. Elaka ord följda av elaka ord. Jag började gråta men hon fortsatt. Sedan ska jag också sluta röka. Jag stammade fram att jag inte kan sluta röka och gå ner i vikt samtidigt. Svaret var att hon inte bryr sig hur jag gör, livet är oschysst. Ni kan inte föreställa er hur det hela drog mig ner. Jag har inte ätit ordentligt sedan dess. Jag skäms skäms skäms. I alla fall tog de blodprover på mig i tisdags (fick skolka från färdighetsträningen, synd det haha). Jag ska ringa om två veckor så får jag resultaten. De vill kolla sköldkörteln, järn, jod, B12-vitamin, levern, njurarna och laktosintolerans. Jag misstänker att de flesta av mina fysiska problem kommer från ångesten men ett problem med körteln skulle ju kunna förstärka ångesten. Vi ska se.

Jag bryter ihop hela tiden. Jag tar mina sista Sobril. Jag gråter, gråter, gråter. Jag har en ångest som liknar en långdragen panikattack. Igår kväll blev det för mycket. Klumpen i halsen fick mig känna att jag inte kunde svälja eller andas. Jag sprang runt i panik och skrek. Pojkvännen ringde till min terapeut idag och berättade om situationen, om hur dålig jag mår och att jag verkligen behöver medicin. K har ringt mig några gånger på morgonen men jag sov. Jag trodde att han skulle säga något under mötet men nej, han försökte få MIG att komma på färdigheter jag kan använda mot ångest. Om jag visste hur jag skulle kunna få ångesten försvinna så skulle jag ju inte gå i terapi. Det blev cirkelargument utan något resultat. Jag blev rätt irriterad och var gråtfärdig. I slutet frågade han om medicin och om jag ville ta Theralen, Legrigan eller Atarax. Jag trodde först att han skämtade. Jag har alla dessa piller hemma men de hjälper inte ett dugg och ger mig hemska biverkningar. Han ville då att jag skulle få ett möte med min läkare. Jag vet inte om jag vill det. Varför det? Jag vet precis vad hon kommer att säga. Hon skriver inte ut något annat, antidepressiva får man bara vid depression och DBT är ju änglarnas botemedel mot alla symptom. Jag är nära till att hoppa av från DBT:n. Det fungerar inte för mig. Mitt huvudproblem är ångest men det kan dem inte hjälpa mig med. Allt annat kan jag intellektuellt kämpa emot, alla värdelöshetstankar, självmordstankar, konstiga katastroftankar. Men ångesten kan jag inte rationellt förklara bort. Snälla, allt jag vill är en behovsmedicin som hjälper. Sedan kan jag börja jobba på allt annat.

Jag orkar bara inte mer. Jag vill inte mer. Det här livet är inte värt att leva. Jag är handikappad i hjärnan. Jag vill lobotomeras så att jag i alla fall inte är medveten om mitt handikapp längre. Kronisk ångestsjuka. fan.

(Det mest hjärtskärande och samtidigt det roligaste i hela världen: att bada en katt!!)