Miss Zombilicious - annorlunda

Jag har inte hunnit skrivt någonting de senaste dagarna. Jag har faktiskt varit upptagen. Det händer sällan. För det mesta skriver jag inte blogg eftersom jag inte har någonting att berätta. Nu har min mamma åkt hem till Tyskland och jag har återvänt till mitt tråkiga vardagsliv som fylls av ingenting.

• Tisdag: Jag har varit på DBT-färdighetsträningen. Min mor åkte med mig och hon promenerade runt i Liljeholmen tills jag var klart. Som de sista mötena så kände jag inte att jag lär mig mycket just nu. Jag har inga stora relationsproblem och de konflikter jag har kan jag lösa rätt bra. Allting som sägs känns självklart. Så allt jag gör är att stirra på klockan och vänta på att mötet är över. Imorgon ska vi dock prata om validering och invalidering. Det tycker jag är väldigt intressant och någonting som jag tycker hjälper i samspel med andra. Hur som helst, efter färdighetsträningen åkte vi hem. Och jag märkte en rolig biverkning av de tabletter mot illamående jag tar. Jag mår psykiskt bra av dem, ångesten sjunker. Jag kollade, de innehåller dopamin. Kanske något att ta upp med läkaren? Jag irriterade i alla fall min mor med min gladhet eftersom jag sprudlade av energi och pratade hela tiden. Haha. Jag tränade på eftermiddagen. Uh, och min mor hade köpt nya leggings till mig.

• Onsdag: Jag mådde skit. Jag trodde att jag var nära en psykos och ångesten hade helt tagit över. Inga klara tankar. Min hjärna brann i lagor. Hemsk hemsk hemsk. Men jag orkade träna. Jag spenderade flera timmar i sängen men tvingade mig också umgås med min mor.

• Torsdag: Jag tränade på morgonen. Anders hämtade mig och min mor och vi åkte till Liljeholmen. Jag hade individualterapi med K. Det gick rätt okej tyckte jag. När jag kom hem märkte jag att jag faktiskt har börjat lita på honom. Bra. Men jag var nog envis när han ville göra en mindfulness-övning med mig. Jag vägrade. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig kunna göra det med andra. Han föreslog att han skulle prata med läkaren så jag får lite medicinsk hjälp med min ångest och mitt mående. Bra, jag har ju inte haft kontakt med min psykiater på fyra månader. Dessutom vill han att jag ska göra ett fullt hälsokoll, hormoner, blodet och så vidare. Bara för att utesluta någonting somatiskt. Jag har PCOS så det kan ju vara hormonerna som spökar och som förvärrar min ångest. Mjoa. Jag fick jeggings av min mor. De är lite för långa men det kan jag nog fixa på något sätt.

• Fredag: Jag tränade på förmiddagen medan Anders och min mor var ute och handlade mat. Massor med mat. Vi ville gå till MKC och äta vegetariansk men de hade stängt. Konstigt, eftersom det hade inte stått något om det på hemsidan. Så vi åkte till IKEA istället och åt lunch där. Sedan promenerade vi runt lite och självklart inköptes några små saker. Min mor köpte fina lila gardiner till vårt sovrum. Så fina och tjocka! Katten fick också leksaker. Sedan så fikade vi även där. Kvällen spenderades med att korta ner gardiner och att hänga upp dem. Anders och jag tittade på två filmer på kvällen. Poppers pigviner var så dumt men roligt.

• Lördag: Jag orkade inte träna på morgonen. Vi åt en stor frukost och sedan åkte vi till Skärholmen. Jag behövde några småsaker såsom eyeliner, vykort och tabletter. Jag hade en hemsk upplevelse med en säljare. Ni vet, sådana som har bord och som snackar bara med en och försöker sälja något. Den där kvinnan bara tog min hand, tog bort min nagellack och började polera min nagel. Jag fattade ingenting. Och så fick jag fake kommentarer som att mina ögonbryn är fina och att jag har en fin form på mina naglar. Och så försökte hon sälja någon nagel-set till mig. Jag sa bara nej och gick. Så jävla påträngande! Vi var också på Myrorna där jag sprang i fina Viktoria. Hon är så jävla snygg och stilig! Jag hittade en fantastisk, lite viktoriansk/80-tal sommarjacka och två böcker (samlade dikter av Strindberg och Jane Austen). Vi hade en trevlig och lugn kväll med hemmagjord pizza.

• Söndag: Jag vägrade lämna lägenheten. Jag var så trött och ville vila och lata mig. Så Anders och min mor åkte till Högtorget loppisen utan mig. Jag tränade och latade mig framför TV:n. Mjoa, jag städade också lite. Min mor hade köpte två Kafka-böcker till mig. Fina mamma! Vi åt våfflor på kvällen (det var ju våffeldagen) och vi alla fick magont eftersom vi hade ätit för mycket. Smart. Haha.

• Idag: Min mor fick åka jättetidigt på morgonen så jag hade redan sagt hejdå kvällen innan. Jag fick gå upp tidigt idag eftersom jag hade ett möte med en kurator som har aning om fonder för bidrag och sådant. Jag är ju tokfattig och har ingen inkomst alls. Jag är beroende på min pojkvän. Jag vet nu inte om det gav så mycket. Jag kan ju kanske plugga under sommaren och hösten och få CSN. Jag ska i alla fall fylla i alla papper, kanske det ger något. Bah, jag har fortfarande inte klarat kluva ut hur det fungerar med alla höstkurser. Jag behöver en kurs som heter Examensarbete men den finns inte. Så jag trodde att Masterkursen är motsvarigheten men den kan man inte anmäla sig till. Inte den här veckan. Jag ska ringa studievägledaren nästa vecka. Mjoa, sedan har jag tränat, vilat en timme, lagat mat och just nu har jag färg i håret. Jag måste nog tvätta ut det nu. Yeah.

Jag har varit rätt upptagen och "duktig" de senaste dagarna. Men nu märker jag att dissociations-tecken uppstår. Jag försöker kontrollera det men det fungerar inte så bra. Jag ska nog ta en massa sömntabletter ikväll och hoppas på det bästa. Att ta sömntabletter för att sova, inget annat så klart.

Jag har varit hos vårdcentralen i fredags. Min husläkare ringde faktiskt, bara för att säga hon inte har någon tid de närmaste dagarna. Men jag fick träffa en annan läkare istället. Jag hade väldigt svårt med att förstå hennes svenska så det blev några missförstånd. Men jag tror att hon fattade till slut vad jag ville. Hon kollade min puls (120/80), kollade mitt hjärta, mina lungor, min njurar, min mage och så vidare. Det gjordes också en blodsocker-test och en hämoglobin-test. Mitt blodsocker var 5,2 på fastande mage (vilket är normal) och mitt hämoglobin-värde var också normalt. Så hon har inte hittat orsaken till mitt ständiga illamåendet och yrseln. Hon sa att det kan vara stress - och ångestrelaterad, alltså psychosomatiskt. Det enda hon föreslog var att jag borde ta fler lugnande. Vilket är ju inte något bra, och rentav omöjligt, eftersom min käraste psykläkare inte skriver ut några lugnande till mig. Så jag kommer att fortsätta knapra Primperan. De hjälper ju mot illamående men jag vet inte om man får ta dem under en längre tid. Whatever. Min kropp verkar vara frisk så några tabletter mer eller mindra spelar ingen roll. Det känns självklart skit att mina psykiska problem påverkar min kropp så där. Och det är jobbigt att ständigt må illa och känner sig spyfärdig. Kanske jag är gravid?!? Det är inte möjligt, jag har fått min mens som den skulle. Irriterande. Om det inte blir bättre inom de närmaste två veckorna ska jag ringa min husläkare igen för ett boka en tid med henne. Jag tycker i alla fall att jag förtjänar en massa pluspoäng eftersom jag gick till vårdcentralen själv och fixade det hela. Fast, fixat är det ju inte. Jag mår fortfarande dålig.

Jag har dessutom tillbringat helgen med att panikstäda. Vad fint det blev! Men nu vill jag inte städa i flera veckor. Min mor kom igår och kommer att stanna i en vecka. Igår åt jag och pojkvännen lunch in i stan vilket innebar en massa rädslor för mig. Men det gick bra.

Idag har jag försökt förstå hur det fungerar med kurserna och programmet jag vill plugga under hösten. Självklart är det jättekomplicerat. Jag fick ringa studievägledaren (ännu mer pluspoäng för mig). Han försökte hjälpa mig men jag blev ännu mer förvirrad. Tur nog så har jag bekanta som vet mer och jag tror att jag har fått kläm på det hela nu. Jag har i alla fall anmält mig till fyra kurser och ett program. Den femte kursen hittade jag inte. Men det orkar jag nu inte kolla upp. Det finns tid, tills mitten av april.

Nu är jag trött. Och illamåendet finns hela tiden. Och magknip. Och yrsel. Bläh. Jag vill sova.

Jag mår dålig både fysiskt och psykiskt. Jag har till och med avbokat mitt möte med K idag. Någonting sådant är väldigt svårt för mig eftersom jag har en stark pliktkänsla. Men jag orkade bara inte.

Jag har nu i flera månader velat kontakta vårdcentralen. Jag har några år sedan haft lite för högt blodsocker och var nära till diabetes. Men sedan gick jag ner 55 kg i vikt. Jag har aldrig pratat med vården om detta igen eftersom jag mådde bra. Men nu har jag gått upp 20-25 kg igen, under ett år. Jag mådde för dåligt psykiskt för att kunna kontrollera mitt matintag och kunde inte motivera mig till att träna mer regelbundet. Nu har jag i flera veckor mått apa. Jag har ständig huvudvärk, konstant illamående, jag känner mig svimfärdig, min syn är ibland suddig och så kliar det på hela kroppen. Jag försökte övertyga mig själv att alla dessa symptom har med min ångest att göra och att jag kan logiskt tänka bort dem. Men speciellt illamåendet och huvudvärken blev allt starkare. Och igår var jag nära till att svimma. Det svartnade framför mina ögon och jag ramlade ner. Tur nog kunde jag ta mig upp och la mig i sängen. Och så kom jag på att jag hade alla dessa symptom när jag sist hade högt blodsocker. Redan några månader sedan slogs jag av samma tanke. Men eftersom jag inte litar på vården och är rentav rädd för läkare så orkade jag inte ta kontakt med vårdcentralen. Men igår vart det bara för mycket. Och idag vaknade jag med ett illamående som var hemskt. Jag skakade och jag kände mig yr. Som vanligt trodde jag att det var ångest men efter en timmes oro så ringde jag till vårdcentralen. Det är fan dags att ta itu med problemet. Tänk om jag har diabetes, då vore det ju dumt att vänta ännu längre och kanske till falla i diabetisk koma (japp, katastroftankarna har tagit över). Så min husläkare, som jag aldrig har träffat, ska ringa mig imorgon och då ska vi se om jag får träffa henne snart. Det här måendet känns väldigt olustigt och det är ju ingen stor grej att göra en snabb blodsockertest. Vad jag är mest rädd för är att hon kommer att säga att det är endast ångest-tecken. Att hon kommer att tro att jag vill bara ha uppmärksamhet eftersom jag har Borderline. Jag måste stå på mig. Jag ska skriva ner lite saker jag vill berätta så jag inte glömmer något. Hon vet ju inte vad det gäller och jag vet inte ens om hon kan se min journal från min gammal läkare. Ush, jag hatar att ha att göra med vården.

Psykiskt mår jag inte bra heller. Ingen aning hur jag egentligen har orkat ringa till vårdcentralen och K. Jag är självklart orolig på grund av min hälsa. Men så märker jag också att jag har stressat mig för mycket förra vecka. Fredag, lördag och söndag var hemska. Jag hade vrålångest, var säkert på att det var slutet. Jag tog dock några lugnande och det hjälpte. (vad ska jag egenligen göra om de är slut? jag kommer ju aldrig få nya. Bah. Jag hatar min diagnos!). Jag kan inte fokusera mig på något och är helt i min egen värld av oro och orkeslöshet. Men jag har tvingat mig till att träna. Sex gånger förra vecka och fyra gånger den här veckan (så länge ..). Träning är ju både bra för psyket och för kroppen.

Jag är rädd. Så jävla rädd. (och nu ser jag bara suddig igen .. gaaaaaaaaaaaaah)

Och så gick allting åt helvete igen. Det var förväntat. Vrålångest i 10 timmar. Just nu känner mig svag. Min kropp är helt trött efter allt gråt, skakande och illamående. Ett tag trodde jag att jag skulle få psykos, ångesten var så stark att jag tappade kontrollen. Som om hjärnan stängdes av. Jag hade nog dissociation.

Jag orkade ändå träna på morgonen och städa i några timmar. Sedan bröt jag bara ihop. Satt gråtandes och skakandes i soffan. Jag ringde till och med min behandlare men det var för sent, halv sex på kvällen går han ju inte att nå. Jag vet inte vad jag tänkte. Jag ringde till mottagningen på förmiddagen eftersom jag hade glömt att visa mitt leg på receptionen igår. Jag hoppas att jag inte får någon räkning, har ju inga pengar att betala någon räkning med.

Hur som helst, jag har inte gjort mig illa. Jag har inte hoppat. Jag har inte tagit någon överdos. Bra det. Nu ska jag snart ta min sömnmedicin och ska sova bort allt det negativa. En positiv sak är nog att jag tänkte färdigheter när jag mådde som sämst. Jag försökte andas rätt, jag försökte observera mina tankar, jag tog is i handen, jag ringde till K. Jag hoppas att jag mår bättre imorgon. Den här dagen har varit hemsk och påfrestande, jag orkar inte mer. Men det var som sagt förväntat. Mitt mående svänger och mina bra dagar har alltid följts av misär. Så är det bara.

Näää. Jag vill försöka läsa lite nu och sedan gå och sova. Bort med den här hemska dagen. bort, bort!

Jag borde nog känna mig duktig men jag är bara trött. Jag har verkligen försökt skärpa mig den här veckan och få livet rulla på istället för att älta i negativa känslor. Det är jättesvårt ju! Så jag är trött och vill helst inte göra någonting i flera veckor. Sova!

Igår hade jag besök av Jimmy, en av de finaste människorna som finns. Jag lagade mat, vi satt, åt och pratade. Det är skönt att prata med människor som är intelligenta och delar några av mina åsikter. Vi diskuterade själens icke-existens (och hur religiösa människor alltid vill få bevis för en icke-existens. Paradox egentligen. De måste ju först bevisa att det finns en själ), psykvårdens idioti och Stockholms tråkighet. Trevligt men kanske lite negativa ämnen. Men så är det när man spenderar tid med mig. Här finns det ingen plats för roligheter. Haha.

Jag var hos K idag och det gick faktiskt bra. Jag har dock haft en hel del ångest på förmiddagen men jag tvingade mig att åka dit.  Jag tog upp att jag kände mig helt invaliderat av honom när vi träffades sist. Och han tog mig på allvar och vi diskuterade saken. Sedan var han helt chockad över att jag faktiskt har varit på en konsert, träffat en vän, tränat fyra gånger och ansökt till sommarkurser. Han visste typ inte vad han skulle säga. Men jag känner mig själv. Det händer något extremt (förra veckans torsdags destruktivitet) och jag försöker skärpa mig. Det håller ungefär en vecka och jag ger upp igen. Roligt nog så hade han planerat att jag skulle schemalägga mina dagar (har jag redan gjort), skulle anmäla till kurser (gjort) och gå ut (gjort). Bra det. För en gångs skull fick jag beröm och inga oroliga ansiktsuttryck som svar.

Imorgon ska vi kanske gå till Debaser Slussen. Agent Side Grinder spelar. Jag har sett dem live en gång, som förband till Clan Of Xymox och de var rätt bra. Det bästa är nog att entrén är gratis innan klockan 22. Så jag har råd. Haha. Jag kanske hittar någon som bjuder på öl. Jag är fet men jag har bröst. Bröst räknas alltid! Ha! Näää, jag vet inte än om jag orkar. Jag har skärpt mig tillräckligt mycket för den här veckan tycker jag.

Det är så sällan att någonting roligt händer i Stockholm. Men igår spelade Peter Hook and the Light på Debaser Medis. Jag hade egentligen inte råd (utan inkomst = inga konserter) men jag kunde fixa det med pengarna till slut. Så några timmar innan konserten skulle börja skrev jag ut biljetten. Det hela var en helt spontan grej, och väldigt olik mig. Men jag ville ju skärpa mig nu och jag ville fan inte missa denna spelning.

Det var dock skönt att åka med bilen, vad kallt det var igår under natten! Jag har rejält tröttnat på vintern! På Debaser sprang vi in i några bekanta och vänner och hade allmänt roligt. Det visades en kanske 30 minuter-lång film om Joy Division innan spelningen, riktigt kul! Konserten var hur bra som helst. Det är aldrig fel att lyssna på Joy Division och det är fantastiskt när en av originalmedlemmarna spelar låtarna. Håret reste sig på armarna och jag fick känslan av att vara just på en Joy Division-spelning. Publiken var helt ekstatisk och dansade, hoppade, skrek och sjöng. Det var verkligen värt pengarna!

Har jag egentligen berättat om min musikblogg? Jag har skrivit en kort recension av konserten där: http://decibell.se/nina/

Jag har förresten inte behövt ta något lugnande. Det gick hur bra som helst. Jag var helt upptagen av att njuta av musiken och stämningen. Yeah.

Bilder? Min kamera suger men varsågod:

 

Det är grått och dimmigt ute. Världen ser karg och övergiven ut. Det är lite apokalyps-liknande och skrämmande. Samtidigt ger det ett lugn eftersom ingen annan människa verka existera i detta tillstånd. Ensamhet och trygghet. Ibland önskade jag att jag vore ensam i världen. Då skulle mina mål vara mycket annorlunda från vad de är idag. Det vore på något sätt en lättnad. Men bara ibland.

Jag har äntligen berättat för min mor att det bara inte fungerar att förbise mina önskningar. Jag tycker inte om när folk bestämmer över mitt liv och inte frågar om mina åsikter gällande någonting som påverkar mig. Hon tog det nog rätt bra men vi har inte pratat sedan dess. Jag har i alla fall använt mig av DBT-tänkandet och bestämde mig för att självrespekten och målet är viktigare än relationen i denna situation. Relationen är ändå stabil eftersom hon just är min mor. Hur som helst, nu vet jag inte om hon kommer om två veckor eller om hon bokar om flyget till ett senare datum, någonting jag skulle föredra. Pojkvännen skulle kunna ta några dagar ledig och jag skulle inte ha alltför mycket press och stress. Om hon ändå kommer om två veckor måste jag nog ta mig samman och överleva på något sätt. Jag hoppas att hon förstår att jag självklart vill träffa henne men att åtta dagar ensamma med henne bara är för mycket för mig. Mmmm.

Jag har skickat in några ansökningar till sommarkurser. Jag måste göra något nyttigt annars kommer jag aldrig ur detta meningslösa tillstånd. Det är tre kurser och jag hoppas att jag blir antagen till en av dem. Jag har ju tyvärr inte så bra gymnasiebetyg (orkade inte med skolan då och förstår egentligen inte hur jag ens klarade min "Abitur"). Vi ska se.

Jag fick ett stort paket från en vän som bor i Sydkorea. Hon har skickat mig en massa olika matsaker, soppor, grytor, nudlar och så vidare. Mat är ju alltid välkommen! Haha. Jag måste träna nu. Då blir det fyra gånger den här veckan. Någonting måste jag ju kunna lyckas med.

Förresten, det här är inlägg nummer 600 i den här bloggen. Wooohooo!!

Jag lyssnar på David Bowie och försöker samla mina tankar. Jag har två väldigt destruktiva och kaotiska dagar bakom mig. Mitt mående var inte bra alls och så hände det ena och det andra som drog mig ännu djupare i ett beteende som inte alls känns som likt mig. Jag skäms. Jag måste ta beslut, att gå den destruktiva vägen eller att verkligen försöka kämpa. När jag vaknade idag tänkte jag att jag ska skärpa mig nu. Men just nu vill jag bara ge upp. Min ångest är skyhög, hela min kropp skakar. Men jag måste fan skärpa mig nu. Jag kan skylla på att jag har pms (vilket jag tror att jag faktiskt har just nu) och inte ta ansvar. Eller så försöker jag.

Mötet med K gick åt helvete igår. Eller så tror jag bara att det var så. Jag resonerade och argumenterade istället för att lyssna. Jag ville inte höra vad han hade att säga. Jag ville bara fly därifrån. Jag fick höra att mina självmordstendenser står i vägen för mitt tillfriskande och att det är helt fel att jag och andra anser att de är en del av mig. True. Lösningen skulle vara att jag ringer till teamet när jag inte mår bra. Men jag tycker inte att jag är värd den hjälpen. Jag tänker varje gång att de kanske sitter i ett möte, att K har en annan patient, att jag bara stör. Jag är verkligen dålig på att be om hjälp. Hela terapimötet igår kändes som ett uppläxande, som om jag har svikit folk. Typ: "Vad dålig du är. Du får inte självmordstankar. När du har självmordstankar kan du inte delta i terapin." Blah. Jag vet vad jag måste göra för att framstå som duktig. Jag vill ju må bättre. Jag vet bara inte om jag har kraften till att göra jobbet. Viljan har jag nog, men inte energin eller motivationen. Jag är så bra på att misslycka. Men jag måste visa mer att jag vill. Jag går dit varje gång, jag gör mina hemläxor. Men det krävs nog mer än det.

Hur som helst. Jag ska försöka skärpa mig. Jag har redan gjort en känslokedja idag (självskadebeteende som är så jävla olikt mig!!) och gjort en mindfulness-övning. Dessutom har jag skummat lite i listan för sommarkurser. Jag har bestämt mig för att ansöka till några kurser, kanske jag kommer in i en av dem. Det är målet för helgen: skicka in ansökningarna. Dessutom har jag hängt upp lappar (två stycken bara .. ) med olika telefonnummer jag kan ringa när jag mår skit. Jag måste skärpa mig!

Dessutom har jag sårat fyra människor, på två dagar. Vad fan är egentligen fel med mig? Allt det här är inte likt mig. Jag undrar om jag har en hjärntumör som får mig göra alla dessa saker. Jag brukar inte ta dåliga beslut. Jag undviker beslut istället.

Näääh. Nu ska jag städa lite. David Bowie har skapat ett lugn kring mig nu. Jag är gråtfärdig dock. Jag är dessutom bakis. Jag är nog väldigt sårbar. Jag måste vara försiktig.