Miss Zombilicious - annorlunda

Jag har varit väldigt bra på att besvara frågor med "jag vet inte" de senaste dagarna. Hur mår du? Vad har du planerat? Hur har din dag varit? Vad tänker du på? Vad har du gjort? Jag vet inte. Jag har svårt med att få ordning på mina tankar. Allt kring mig har en slöja av grå dimma på sig. Jag fungerar endast automatiskt. Varje gång jag gör någonting är tankarna någon annanstans. Problemet är att jag inte vet vad jag tänker på. Det är mer som om min hjärna stängs av. Jag försöker tänka, jag försöker följa mina tankar men de avslutas aldrig. Det är en väldigt konstig företeelse. När jag pratar så vet jag inte riktigt vad jag säger. Det är som om jag är i en annan dimension, nästan som om jag skulle kunna titta ner på mig själv, flygandes i intet. Jag förstår inte varför det är så just nu. Kanske värmen? Eller att jag har hoppat över Imovane i två nätter i rad? Eller är det dissociation eftersom jag känner mig så oändligt stressad av allting?

Det finns så mycket att tänka på, att organisera, att förberedda men jag klarar inte av att ens börjar med någonting. Det tog mig minst tre timmar idag innan jag kunde börja plugga lite. Efter en timmes läsning gav jag upp. Jag hade ett onlinemöte med läraren och andra kursdeltagare idag och det känns som om alla redan vet vad de vill skriva sin lilla uppsats om. Och alla har valt något modernt, typ True Blood eller The Vampire Diaries. Serier som jag tycker är fåniga. Och där sitter lilla jag och funderar över Baudelaires "Le Vampire". Jag kände mig helt utanför. Men i alla fall verkar jag vara den enda som har fattat Foucault. Hur som helst, det hela stressar mig fast att kursen ju inte sluta förrän slutet av oktober.

Om två dagar kommer min kompis Alessia från Italien till Stockholm. Jag kände henne från internet och träffade henne på förra årets WGT i Leipzig. Nu kommer hon med sin pojkvän hit. Jag får meddelanden från henne hela tiden. Jag har ju sagt att vi kan träffas men det betyder inte att jag måste planera hela hennes vistelse? Hon besöker ju inte mig utan Stockholm. Men något måste jag nog komma på inför helgen. Eller kanske drar henne med mig till Alice Cooper på Grönan på måndag? Jag vet inte.

Nu när jag funderar på det, eller jo, försöker att slutfölja ett resonemang i mitt huvud, så kan nog mitt mående beskrivas som overklighetskänslor och dissociation. Timmar försvinner, tankar är oklara. Jag blev dessutom rädd idag. Jag trodde att jag hade vanföreställningar. Men pojkvännen övertygade mig att jag endast är väldigt fantasifull. Ibland tror jag ju att jag är paranoid. Jag tror att folk är ute efter mig. Alltså inte som folk som sitter där med foliehatt och tror att någon kan läsa ens tankar. Utan mer som om folk vill göra mig illa, vill inte mitt bästa, vill medvetet göra det svårt för mig. Trust-issues kanske. Jag vet inte.

Jag har försökt att hålla mig upptagen idag. De sista två dagarna har varit fruktansvärda och jag ville inte falla i det svarta hålet igen. Så jag tvingade mig till att träna på förmiddagen. Sedan åkte vi till ÖoB och senare till Skärholmen och småhandlade lite. Jag köpte självklart godis, bläh. Jag hade roligt på H&M eftersom de hade sale och jag köpte fem plagg för bara 330 kronor, yes, alla fem för 330 kronor. Fast att jag verkligen har gått upp i vikt (och det syns på riktigt, jag har nästan dubbelhaka igen :( ) så hittade jag faktiskt kläder som passade. Så länge man kan ha på sig H&M-kläder är man inte fet. Så det blev L och storlek 40 istället för M och storlek 38. Det kan jag leva med.

Efter jag hade lagat mat och ätit lunch städade jag garderoben. Jag hade för många kläder där inne som jag aldrig bär. Så mycket slängdes. Jag kom på att jag har alltför många basplagg. Men det är nog aldrig fel med basplagg? Haha, handlar det här inlägget verkligen om kläder? Jag tror att det är första gången jag skriver om kläder.

Jag är rädd för nästa vecka. Pojkvännen jobbar fem dagar och det betyder fem dagar av ensamhet. Jag undrar om jag kommer att klara det. Jag ska tvinga mig att plugga extra mycket så är jag upptagen. Jag hade ju en pluggfri idag. Jag har haft sådana svårigheter med koncentrationen att det gick väldigt långsamt. Men det beror nog också på att jag läser teorier och inte skönlitteratur just nu. Jag har förresten funderat över tentauppgiften och jag ska titta mer på Baudelaires vampyrdikter. Jag kan tänka mig att analysera en av dem i samband med idén om femme fatale. Men jag vet ju inte om jag måste använda mig av originalen av dikterna. Jag kan tala, läsa och förstå franska men jag vet inte om jag är tillräckligt bra för att läsa Baudelaire. Ska se.

Köpte nya kläder

Lite mer ordning

....

Allt är kaos. Allt är förvirrande. Allt är skit. Jag fick hemska biverkningar av Seroquel, jag ska aldrig ta den igen. Jag höll på att gå under av bakis-känsla och smärta i hela kroppen idag. Nu ska jag snart ta en Immovane och gå och lägga mig. Det blir intressant eftersom jag precis har vaknat till. I wish my life was more like yours. Jag vill ha triviala problem som alla andra. Jag tittade på filmen "Chatroom" ikväll och den var bra men triggande. Näh. Ah, och jag gjorde ingenting på Midsommar. Nu vet ni allt.

Jag förstår inte mitt mående. Jag är så rastlös i hjärnan, ingenting kan roa mig, jag kan inte fokusera, jag hittar ingenting som kan fylla den här tomheten som breder sig ut inom mig. Idag och igår samma sak. Och denna frustration. Jag slog i en hel del saker idag. Det är nog därför min arm och min hand gör ont. Eller så är det någon biverkning. Jag förstår inte mig själv. Det värsta är de återkommande suizidtendenserna. De där tankarna som inte låter mig vara ifred. De kommer ju ifrån mig, det är som en längtan efter en enkel lösning. Det som mest skrämmer mig i de stunderna jag känner något slags styrka är hur jag redan har planerat allt. Hur allting bara kan hända när det brister. Jag är rädd för mig själv samtidigt som jag ju förstår mig själv. Men hur lite ork jag än har så ska jag kämpa, kämpa emot mig själv, kämpa för mig själv. Jag är så trött på allt det här. Kan det inte vara 2009 igen, året då jag för en gångs skull mådde bra, året då jag presterade och var social och lycklig? *gnäll*

Idag hade jag nog sista mötet med C. Vi pratade självklart inte om att identifiera känslor. Jag hade ju jobbat med, oschysst. Jag berättade om hur jag mår, om vad som hade hänt, om mina rädslor, om att det har gått nedåt på riktigt igen. Hon sa ingenting. Jo, hon sa att jag måste ringa till psykjouren när jag mår sämst. Men de har ju inte riktigt hjälpt mig förra vecka och jag är fortfarande rädd för att bli inlagd. Grejen är, tvångsinläggning händer nog inte så ofta och om de skulle råda mig att frivilligt läggas skulle jag nog säga ja. Men det ska egentligen inte hända. Hur som helst, C kommer att ha 4 veckors semester så vi bokade ingen ny tid. Vi kommer nog aldrig träffas igen. Det enda jag fick av henne idag var några tips om böcker som jag ändå inte kommer att kolla upp. Hon sa jag skulle kunna förberedda mig inför DBT:n men jag vill inte läsa dem, jag är redan så lite övertygad om självhjälp och mindfulness. Att läsa sådana böcker skulle bara göra mig ännu tveksamare. Jag känner ju mig själv. Jag har funderat lite över psykoterapi men jag vet för mycket om Freud och jag tror inte på det omedvetna. Blah. Jag har i alla fall ingen psykkontakt just nu och det känns otryggt. Läkaren kan man inte nå (och jag vill ju inte träffa honom) och min stödkontakt är på semester. Jag vet inte när jag kommer att höra från den nya mottagningen, jag har hört idag att de är sommarstängd i två veckor snart. Otrygghet.

Jag känner mig så stressad av plugget redan. Det handlar för det mesta om min oförmåga att förstå Foucault. Det är så jobbigt att läsa honom, att förstå vad han egentligen vill komma fram till, vad själva poängen är. Och så ska vi redan nu hitta ett tema för hemtentan, vi ska hitta någon "fiktion" som vi ska undersöka med hjälp av socialkontruktionism. Inte konstruktivism utan konstruktionism. Det är nog en teori jag vet så gott som ingenting om. Och hur ska jag veta vilken "fiktion" skulle kunna undersökas om jag inte vet någoting om verktyget? Jag känner mig så jävla dum! Jag tror att det stod något om det i föreläsningen hon hade laddat upp idag, måste läsa det igen. Men det ser ut som om allting handlar bara om Foucault. Frusterande. Jag saknar min marxistiska litteraturteori, den är enkel och strukturerad. Jag är så rädd att jag inte kommer klara av det här.

Jag hade ett konstigt samtal med en afrikansk kille i hissen här i huset idag. Han ställde mig en massa frågor och gav mig en massa komplimang. Och självklart vet han nu att jag bor i det här huset och också på vilken våning (jag tryckte ju på knappen i hissen). Så nu har jag blivit lite paranoid och tror att han kommer komma hit och våldta mig. Jag tycker inte om om folk ger mig komplimang när det gäller mitt utseende, jag blir alltid misstänksam.

Och så strular bilen. Någonting med bromsväskan som pojkvännen försökte fixa men inte lyckades. Så nu måste bilen nog till verkstaden och det blir dyrt. Jag har fortfarande lite (!!!) pengar sparade men dessa kronor kommer nog gå åt reparationen. Jag undrar hur jag kommer att klara den här sommaren, och om jag inte pluggar under hösten (just nu ser det inte ut som om jag skulle kunna klara det ...) så blir det inga pengar tills .. jo, kanske våren?!? Fan.

Jag gick till gravsättningen idag. Jag bestämde mig spontant på morgonen. Det finns saker som är viktigare än mitt mående. Jag fick lära mig som barn att en av de viktigaste egenskaper hos en människa är respekt. Och Bertil förtjänade min respekt idag. Jag tyckte att ceremonin var var väldigt fin och även om jag grät lite så kändes det som om det var en bra sak, att kunna visa honom respekten, att vara där för min pojkvän och att se hur Bertil kom till sin sista viloplats. Det var första begravningen jag har varit på och det var verkligen inte så hemskt som jag trodde det skulle vara. Vi kommer alla dö någon gång och allt man kan hoppas på är att folk visar en respekt när man då blir en del med jorden. Ändå var det lite overkligt, svårt att föreställa att det handlar om en död människa. Jag har ju undvikit begravningar, vänner har dött men jag har alltid vägrat att gå till själva ceremonin, jag alltid besökte graven efteråt. Jag har kanske ändrat min inställning till döden, jag har kanske omfamnat den mer som en del av livet, som någonting man inte kan undvika. Existentialism.

Jag hade en 15 mg Oxascand med mig men jag tog den inte. Men jag kände mig trygg, att jag hade någonting med mig som skulle kunna hjälpa mig om det hade blivit för mycket. Att stå ut med en av de svåraste situationer man kan möta i livet utan att ta en tablett är en stor grej. Det var förmodligen bara tillfälligt. Det går ju alltid upp och ner för mig. Vem vet, kanske jag måste åka till jourmottagningen eller akuten imorgon igen. Jag hatar att jag inte kan förutse mitt mående.

C ringde igår för att omboka tiden imorgon, jag ska träffa henne på torsdag istället. Jag har ikväll gjort min hemuppgift, jag tog känslan "skuld" eftersom det finns så många situationer jag har upplevt där jag kände skuld och det går egentligen alltid efter samma mönster. Jag kom fram till varför jag inte riktigt vet vad jag ska tänka om C. Hon visar inget medlidande, ingen empati. Ibland behöver jag någon som säger "åh, stackarn" och det gör inte hon. Jag berättade om vad som hade hänt med ambulansen och allt och hon sa ingenting. Det verkade som om hon inte ville veta om det. Hon är ju min stödkontakt, någonting måste hon ju säga. På något sätt är jag glad att jag snart kommer slippa henne.

Imorgon kommer den första riktiga föreläsningen bli uppladdat för sommarkursen. Jag är jättenervös men samtidigt har jag redan förberett mig rätt bra. Jag har läst ungefär 200 sidor av kurslitteraturen och gjort många anteckningar. Om det bara inte vore för Foucault, jag kan inte med honom. Jag förstår aldrig vad han menar. Det är den tredje boken jag läser av honom och på allvar, jag kommer inte ens ihåg vad de första två böckerna handlar om. Jag tror "Viljan att veta", som jag läser nu, handlar om dolda maktstrukturer som finns i användningen av språket och hur den finns i en skapad diskurs. Eller något. Och så handlar det om kön och sexualitet. Jobbigt.

Jag har en hemsk huvudvärk som redan började på morgonen. Jag tog två huvudvärkstabletter och de gjorde mig flummig. Jag tål inte ens normala smärtstillande. Patetiskt. Men nu har värken återvänt. Jag vill inte ta mer tabletter. Så jag gnäller istället: jag har huvudvärk!!!

På onsdag ska jag träffa C. Jag vet inte om jag vill gå dit eller inte. Det känns lite konstigt efter bråket med idiotläkaren men å andra sidan kan jag ju inte vara helt utan vårdkontakt tills jag kan gå till den nya öppenvårdsmottagningen. C kommer ändå ha semester snart så det blir inte så många möten till. Dessutom behöver jag snart ny Propavan och det är nog smart att nämna det på onsdag då. Jag har fått en hemuppgift som jag funderar över i flera dagar nu. Jag ska identifiera en känsla och undersöka hur den uppstod och vad den fyller för en funktion. Problemet är att jag aldrig uttrycka mina känslor, alltså jag uttrycker dem inte extremt och jag har oftast problemet att jag inte ens kan säga vilken känsla jag har. Om vi nu tar ilska så är jag egentligen aldrig uttryckt arg. Jag är arg i tystnad. Eller rädsla, det är samma sak. Jag säger aldrig "Jag är rädd". Jag förstår konceptet med övningen och jag skulle kunna fejka det och bara skriva något som jag vet hon vill läsa. MEN: varför kan jag inte identifiera mina känslor? Vad fan är fel med mig? Det händer ofta att pojkvännen vill att jag berättar vad som händer inom mig, vad som är problemet och jag svarar alltid med "Jag vet inte". Men det händer endast med negativa känslor. Det har nog med kaos att göra, kaoset inom mig som blandar ihop allt till en heterogen soppa men utan påtagliga beståndsdelar. Jag är en jobbig människa.

*för många tankar*

Ush, jag kan inte sluta tänka på att jag fick åka ambulans till St:Görans. Det känns som ett riktigt misslyckande. Det var helt onödigt. Allting kändes så overkligt men nu börjar jag fatta. Jag vill vara en normal fungerande människa igen. Det kan ju inte vara så svårt. I alla fall ringde läkare från psykjouren igår runt lunch. Hon verkade bry sig om mig och sa att jag alltid är välkommen hos dem. Men jag vet också att det betyder att det blir inläggning nästa gång. Pojkvännen sa igår att jag inte har någon sjukdomsinsikt och att det är farligt att jag nästan vägrar ta medicinen. Han har kanske rätt. Men jag förstår nog hur dåligt jag mår, samtidigt tycker jag att det hela är inte så farligt som de flesta tror. Jag vet inte. Hur som helst, så behövde jag ta en Seloquel igår eftersom jag hade gråtit i flera timmar och hade sammanbrott efter sammanbrott. Jag sa att jag inte vill längta efter döden. Men samtidigt gör jag det. Så länge det fortfarande finns en liten del som orkar kämpa så är det nog ingen fara. Seloquel började verka efter 4 timmar. Efter ungefär 2 timmar märkte jag att jag var lugnare men inte lugnt. Och 4 timmar efter jag hade tagit den blev jag så där lugnt att jag inte behövde gråta mer. Och trött blev jag, helt trött. Jag undrar nu om en behovsmedicin skall behöva 4 timmar för att verka. Det är ju inte rätt. I 4 timmar kan så mycket hända. Men tabletterna har kostat 600 kronor så jag måste använda dem. Men 4 timmar?!? Det är egentligen oacceptabelt.

Idag var Micke på besök hos oss. Han ringde och frågade om han kunde komma förbi. Det är så fint när folk faktiskt hör av sig. Jag tors ju inte kontakta någon. Vi satt på balkongen och pratade. Jag var lite avundsjuk när jag hörde om alla historier från Wave Gotik Treffen. Men jag var också glad eftersom jag kunde prata av mig lite. All ilska, besvikelse och rädsla jag har inom mig. Att prata med någon som håller med om många saker. En människa som är frisk och ändå förstår. Men sedan kom ångesten. Dock inte så stark som under de senaste dagarna och jag kunde plugga lite (jag pluggar lite i förväg, kursen har fortfarande inte riktigt börjat än ...). Just nu går det nästan inte hålla ut längre men eftersom jag snart ska gå och lägga mig vore det nog värdelöst att ta en tablett som skulle börja verka om fyra timmar. Oh the irony.

Jag är rädd för tisdag. Bertils begravning är på tisdag. Jag måste gå dit, allt annat vore respektlöst. Men samtidigt har jag ingen aning hur jag kommer att klara det. Att gå på en begravning i mitt sinnestillstånd är nog inte det smartaste i världen. Jag funderar över att ta en Oxascand i förväg, alltså innan vi åker, så jag kan klara av det. Det värsta blir nog att umgås efteråt. Att behöva samtala, att behöva ta det lugnt medan alla andra kommer att gråta. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste ju gå.

Det gick rätt bra på psykjouren igår. De vägrade ge mig benzo eftersom de anser att det kan öka impulserna för Borderline-patienter. Konstigt nog har jag aldrig känt av det förut. Jag tror nog att det också har att göra med vad som står i min journal, allt som idiotläkaren har skrivit. Jag fick till och med veta att idiotläkaren just nu är vikarie som ledningschefen över slutenvården. Så jag avböjde inläggning. Jag fick några Seroquel hem med mig, som behovsmedicin. Den används egentligen mot psykoser så jag var väldigt tveksamt. Och efter att ha läst om alla biverkningar ville jag inte ta den alls. Speciellt eftersom det inte stod någonstans att den kan vara ångestdämpande.

Pojkvännen och jag hade ett stort bråk på kvällen. Jag tog Seroquel eftersom jag kände mig tvungen att göra det, pojkvännen ställde ultimatum. Sedan stängde jag in mig i badrummet och började hyperventilera. Jag fick panikångest och bröt helt ihop. Psykjouren hade redan stängt och så pojkvännen pratade med någon sjuksköterska som bestämde sig för att skicka en ambulans hit. Helt onödigt tycker jag. Jag pratade med ambulanspersonalen och de körde mig till psykakuten på St:Görans. Där fick jag vänta i två och halv timme (akut my ass) och efter 15 minuter med en läkare fick jag åka hem igen. Jag fick ett recept på Seroquel men självklart ingen benzo (undrar verkligen vad idiotläkaren har skrivit i min journal). Jag har dock inte bestämt mig än om jag tycker att Seroquel hjälper och jag är fortfarande livrädd för biverkningarna.

Drama, drama, drama.

Jag har haft två fruktansvärda dagar. Och idag är det ännu värre. Jag sov jättedåligt, ångest, en massa känslor, självmordstankar, självmordsplaner, impulser. Jag självskadade.Nu räcker det. Jag vaknade och grät. Jag ville bara dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag orkar inte mer. Jag har så mycket självhat inom mig. Så mycket skuld och skam. Så mycket värdelöshet. Jag ringde till jourmottagningen. Jag har en tid klockan 13. Jag ska göra allt jag kan för att inte bli inlagd. Allt jag behöver är en annan hjärna, eller någonting lugnande. De sa att de har fullt upp så de har förmodligen ingen plats för mig ändå. Jag hoppas på något lugnande. Jag undrar om denna förvärring kommer från att jag har slutat med Lamotrigin. Ush, jag kan inte tänka, min hjärna skriker. Jag vill att allting sluta. NU!

Jag har sovit väldigt dåligt. Det gick inte att somna, trots Propavan, så jag satt mig framför TV:n. Jag gick och la mig vid halv fyra. Jag vaknade klockan sex och hade jättestark ångest. Men det hjälpte med att slå mig lite. Jag blev dåsig av det. Konstigt, jag vet. Hur som helst, jag gick upp klockan 10 och sedan dess har jag bara stirrat i väggen, diskat och tagit hand om tvätten har jag hunnit med. Katten tycker att det är roligt att löpa lite amok. Dessutom vägrar hon äta något annat än räkor.  Det blir nog ingen träning just nu, jag känner mig frånvarande. Jag tar ingen Lamotrigin längre och det bidrar kanske till mitt mående. Jag måste ta Immovane ikväll, jag behöver sömn!

Jag är fortfarande helt fången i tankarna om vad som hände igår, mötet med läkaren. Det finns en stor ovisshet om vad som kommer att hända nu, när jag får komma till den nya öppenvårdsmottagningen, när jag får träffa en läkare och om jag får något hjälp. Jag undrar om jag inte hade mått bättre om jag aldrig hade sökt mig till vården över huvud taget. Jag har ju kunnat hantera mina problem förut. Varför fungerar det inte nu längre? Det vore kanske bäst om jag helt avstod ifrån all vård/terapi/medicin och försökte ignorera mina problem. Eller?!?

Nu ska jag försöka plugga lite. Att läsa om vampyrer. Men först behöver jag kaffee. Jag är väldigt nära till att dissociera. Jag märker hur jag allt mer svävar bort, hur jag allt mer dras in i en overklighet, en annan dimension. Dessutom har jag väldigt starka självskade-impulser. Jag har inte skurit/rispat mig i över en månad och det ska jag fan inte börja med igen.

Nu är det äntligen gjort. Jag ska byta läkare, inte bara det utan också öppenvårdsmottagningen. Jag är säkert på att det var det rätta beslutet. Jag hade bara inte orkat mer med hopplösheten och inga öppningar när det gäller medicineringen. Jag är faktiskt stolt över mig själv, att jag har tagit detta beslut. Nu betyder det inte att det blir så mycket bättre, kanske nästa läkare är ännu sämre. Men kanske han är inte det. Det tar ju ändå allting sin tid i det här året så det kommer inte hända något inom de närmaste veckorna.

Mötet med C gick faktiskt rätt bra idag. Jag var fokuserat trots ångesten. Vi började jobba med känslomodulen av DBT. Jag vet nu inte om det är så bra om jag redan har jag gjort allting som jag kommer att göra inom DBT:n (om jag nu kommer in). Men det blir ändå bara ett möte till med C, om två veckor. Sedan kommer hon ha semester och jag utgår ifrån att jag sedan redan är omhändertagen på den andra öppenvårdsmottagningen. Idiotläkaren har nämligen bestämt att jag inte får fortsätta träffa C. Kanske bäst så.

Mötet med idiotläkaren var väldigt spänt. Jag var nästan rädd för att idiotläkaren och min pojkvän skulle börja slåss på riktigt. Men läkaren betedde sig verkligen inte professionellt, han var väldigt arg på pojkvännen eftersom han hade ringt runt och hade gnällt om honom. Men vad hade han förväntat sig? Om man beter sig så där dåligt så måste man ta konsekvenserna. Hur som helst. Jag var lugnt. Jag sa vad jag ville ha sagt. Självklart fick jag höra en hel de taskiga saker, som att jag måste vara rädd för att bli försökskanin, att det inte är säkert att jag får någon medicinsk hjälp osv. Han skickar i alla fall en remiss till en annan öppenvårdsmottagning men han sa att han kommer att tilläga att han gör det motvilligt och att jag har Borderline. Whatever. Jag har funderat över att faktiskt ifrågasätta diagnosen ändå. Om jag då orkar.

Just nu är jag lite omskakat. Spänningen på mötet var jobbig. Jag var faktiskt rädd att det skulle hända något. Och så har jag känslan att idiotläkaren kommer att göra något taskigt så att det blir svårare för mig att få hjälp. Jag undrar om jag skulle be om min journal. Man får ju läsa den och stryka saker som inte stämmer. Men jag orkar inte ta itu med det nu.

Jag blekar håret just nu och det svider. Och det är bara första omgången. Jag älskar ju min frisyr men det är mycket jobb att hålla det snyggt. Tre dagar sedan färgade jag det långa håret blåsvart. Sedan fick pojkvännen klipper sidorna (7 mm). Nu måste sidorna blekas två gånger. Ikväll vill jag också klippa min lugg. Och imorgon blir sidorna röda (om jag hinner). Allt det där en gång om månaden. Och för vadå? För att sitta hemma. Bläh.

Igår var ännu en dag med mycket panikångest och impulser. Men idag gick det faktiskt att kontrollera. Jag har faktiskt inte gråtit en enda gång än. Men dagen är inte över än. Jag börjar bli jättenervös inför imorgon. Jag vet egentligen inte varför. Hur det än går så kommer jag att byta läkare och kanske få medicinsk hjälp snart. Tänk om jag hade tryggheten av ett hjälpmedel hemma. Jag längtar. Hur som helst, jag är jätterädd för idiotläkaren. Jag vet inte hur det kommer att gå de 45 minuter med C innan läkaremötet. Jag vill att allting är över redan.

Imorgon börjar också sommarkursen på riktigt. Första föreläsningen kommer att läggas ut, läsanvisningarna också. Jag är inte särskilt peppad eftersom jag har märkt att jag inte kan hålla rutinerna just nu, att gå upp, att börja träna, att laga mat. Allting dras bara ut. Orka.

Det har varit en jobbig dag. En ångestfylld dag. Jag grät i flera timmar. Pojkvännen ville att jag antingen åker till sjukhuset eller ta en Oxascand. Någonstans i den här lägenheten finns det fortfarande lugnande som hjälper mig. Men jag vägrar av rädsla. Inte rädsla för själva tabletten, eller det beroendeframkallande potential den har. Jag är rädd för läkaren. Tabletterna är utskrivna till mig men enligt idiotläkaren får jag inte ta dem. Och eftersom han fortfarande är min behandlande läkare är jag rädd. Jag är en ärlig människa så jag skulle nog berätta om jag hade tagit en Oxascand. När han inte är min läkare längre ska jag inte bry mig längre. Jag vill inte åka till sjukhuset. Bara tanken på det är jobbigt. Jag började oroa mig för att jag ser ut som skit, håret är inte riktigt färgat än. Och alla som jobbar på avdelningen känner ju mig och skulle se att jag har blivit fet. Det är så jag tänker och resonerar. Helt dumt och styrd av rädslor. Mitt val blev då att låsa in mig i badrummet. Nu är jag bara helt slutkörd. Jag behövde delta i en chatt om sommarkursen, det har jag i alla fall klarat av idag. Men inte mer. Dessutom är min kropp konstig, magproblem, illamående.

Varje gång jag diskuterar mindfulness med någon som inte är van vid "psykvärlden" skakar dem bara på huvudet och säger något om New Age och hippie-skit. De flesta av mina bekanta och vänner kommer från den akademiska världen och har nog en likadan inställning som jag har. Det oroar mig. Jag tror inte att mitt liv har någon mening (som jag nog sa redan i ett tidigare inlägg). Det finns inga livsmål. Det finns ingen lycka som varar evigt som man kan eftersträva. Jag är så långt ifrån spiritualitet som man kan vara. Hur ska jag köra med mindfulness om jag inte tror på själen? Hur ska jag ta det på allvar när jag tycker att det mesta är sanningar som alla vet? Effektivitet och fokus. Och jag tror inte på att "inte värdera". Det är så människan fungerar, man har fördomar och man värderar. Blah. Om det bara kunde uttrycka sig på ett mer objektivt sätt. Att rikta sitt inre ljus på andningen fungerar inte för mig. Säg "Du ska koncentrera dig på din andning eftersom det kommet att uppta din hjärna om du gör det. Och de monotona rörelserna i din kropp har en lugnande effekt, liksom det tillströmmande syret." Annars låter det verkligen som New Age-hippie skit. Jag blir så upprörd över det här. Kanske psykoterapi är mim grej istället. Jag måste tvinga mig att tro på det här. Det blir svårt.

Det går bara åt fel håll. Paniken tar över. Jag försöker använda mig av det lilla jag har lärt mig om mindfulness. Jag ska försöka stanna i nuet och fokusera mig på något. Men jag märker hur tankarna går till det extrema. Jag har jättesvårt med att hålla mig upptagen. Ingenting fungerar. Jag springer runt i lägenheten, paniken sprids till kroppen. Jag vill riva ut mitt hår. Jag vill att någon slå mig hårt så jag vaknar. Jag blir allt mer fången i en verklighet som inte är verklig. Jag faller i ett svart håll och mina händer söker förgäves efter något att hålla sig fast i. Jag mår illa. Kan hjärtat inte bara sluta slå. Det är för varmt. Det är för kallt. Jag vet inte ens om jag är människa längre. Jag är ett spöke som allt mer tinar bort, som ingen kan se. Jag försöker ropa efter hjälp med orden lämnar aldrig min kropp. Jag vill att det slutar. Det skrämmer mig. Jag vet inte ens om det redan är dissociation eller om panikångesten endast har tagit en annan skepnad. Jag börjar bli galen. Det måste sluta nu. Jag orkar inte hålla ut. Min hjärna är bara mos. Min kropp är inte min. Om det inte slutar snart så måste jag göra något. Hellre försvinner än att uppleva det här. Jag tänker, jag planerar. Paniken som styr mig. Jag vet fan inte vad jag ska göra. Det här kommer nog aldrig slutar, utan endast vilar en stund. Jag vet hur. Jag längtar. Men jag är rädd. Som två jag. Den ena vill, har gett upp. Den andra vill inte men har ingen annan lösning. Psykjouren är stängd. Vem fan ska jag ringa? Vem kan hjälpa mig? Jag måste gömma mig, jag måste gömma mig. Någonstans där det är tryggt. Någonstans där det onda inte har tillträde till. Någonstans där det inte finns hjälpmedel till det yttersta. Hur ska jag klara det här själv? Hur? Vem? Varför? HJÄLP!

Jag har precis tränat. Jag vet inte hur jag har orkat i den här värmen men 50 minuter på träningscykeln och 100 sit-ups blev det. Nu är alla måsten gjorde för idag. Jag har nämligen redan städat. Idag måste jag hålla mig upptagen, ångesten håller på ta över och jag vill inte hamna i paniken igen. Att ha panik och att inte veta vart man ska ta vägen är jobbigt! Jag väntar på att håret torkar (det är blött av svett ... eeew) så jag kan färga det. Blåsvart blir det i de långa delarna. Under helgen ska jag då bleka sidorna och kanske hinna med att färga dem rött också.

Jag är lite ledsen eftersom alla mina vänner och kompisar åker till Wave Gotik Treffen i Leipzig idag. Jag skulle ha älskat att åka! Men jag hade inte pengarna. Så nu kommer jag missar den största festen det här året och många av mina favoritband: Cinema Strange, Deine Lakaien, Misfits, The Damned osv. . Jag är så avundsjuk!

Igår var det en spontan chat med läraren av sommarkursen. Jag fick veta om det nästan för sent men kunde vara med den sista halvtimmen. Det var faktiskt rätt roligt att prata om vampyrer. Vi diskuterade filmer, de bästa vampyrerna och sågade Twilight. Jag är lite mer peppad inför kursen nu. Men en sak oroar mig: jag har inte hittat en av böckerna vi ska läsa, i alla fall inte inte originalutgåvan. Och så sa läraren att det inte finns i svensk översättning utan endast en på danska. Så jag måste läsa en bok på danska. Hur fan ska jag göra det?!? Men nu när jag tänker på det: danska är ju egentligen en blandning av svenska och tyska. Kanske det går.

Jag lyssnar mycket på Nick Cave. Han har oftast en konstig effekt på mig. Jag kan bli väldigt ledsen och ångestfylld när jag lyssnar på honom. Men ibland skapar han endast en atmosfär av mörk trygghet. Just nu ger musiken mig trygghet. Men det finns fortfarande band jag inte tors lyssna på. LaCrimosa till exempel. Sista gången jag var nära till att ta livet av mig lyssnade just på dem.

Jag mår illa. Fysiskt illa. Jag skakar och kallsvettas. Det är nog utsättningssymptom. Jag försöker ju fortfarande att ta mindre av Immovane, jag tar den bara var andra eller tredje kväll. Och sedan sa C till mig igår att jag ska trappa ned med Lamotrigin (stämningsstabilisatorn) genom att ta den var andra eller tredje dag. Så jag hoppade över igår. Nu säger min kropp ifrån. Och jag är väldigt nära panikångesten. Jag försökte träna men gav upp efter några minuter, ska ge det ett nytt försök ikväll. I alla fall gick jag upp halv nio idag. Jag vill ha en normal dygnsrytm!!

Jag orkade faktiskt skriva den där presentationen igår. Svenskan finns fortfarande inom mig, särsäkilt det akademiska språket. Att skriva lite om mina studier och mina framtida planer var faktiskt rätt roligt. Jag fattade att jag egentligen har uppnått en hel del. Har jag berättat att någon från Karin Boye sällskapet har kontaktat mig? De vill ha ett ex av min kandidatuppsats. Jag har faktiskt skapat saker som intresserar andra. Först utställningen och nu det. Ur ett rent rationellt perspektiv måste jag ju ha självförtroende. Men näääääh.

Pojkvännen har ringt patientnämnden och öppenvårdsmottagningen i Huddinge idag. Det där med privatvården är för dyrt. Jag ska nu se hur mötet med idiotläkaren på måndag går. Om han vägrar skicka remiss eller något så kan jag anmäla mig själv till en ny öppenvårdsmottagning. I Huddinge är det en månads väntetid. Det är faktiskt lite för mycket för mig .. jag vet inte hur länge jag kommer att orka. Men å andra sidan, om jag nu blir inlagd så är det nog bara tills jag får komma till den nya mottagningen. Och: C och idiotläkaren ljög för mig. Jag kan alltid ringa och åka till psykjouren och det spelar ingen roll vilken medicinering jag har, det är en akutläkare och senare avdelningschefen som bestämmer. HA!

Jag sitter och stirrar på ett tomt Words-dokument. Jag ska skriva en 1,5 sidor lång presentation, om mig själv och mina studier. Vilken konstig uppgift. Jag har i alla fall tappat självförttroende när det gäller svenskan. Att skriva en enkel mening verkar allt för svårt. Och så har två studenter redan lagt upp sina presentationer och de skriver på ett riktigt bra sätt. Jag tror att det inte var någon bra idé att börja plugga igen. Jag har inte en uns av självförtroende kvar. Hjärtar bultar och prestationsångesten sätter igång. Vad är det för fel med mig egentligen? Jag hade haft en sådan flyt bara ett år sedan. A på kandidatuppsatsen och helt övertygad om att jag ville fortsätta med min akademiska karriär. Och nu det här. Jag klara inte ens av att skriva en presentation om mig själv och mina studier för en betydelselös sommarkurs. Mitt verkliga jag har flyttat till någon dimension mitt nuvarande jag inte kan nå. Eller så är det här mitt verkliga jag och jag har endast låtsas de få tider jag mådde bra och uppnådde mål? Något är i alla fall fel. Jag ska bege mig till sängen nu för att gråta lite till.

Värdelöshet. Det ordet som bäst beskriver mig och mitt liv just nu. Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde igår. Idag har jag sjävklart försovit (sömtabletterna hjälper inte längre och det är inte lätt att somna med en massa oro i kroppen och hjärnan) mig och så har jag missat ett telefonsamtal från C. Vem ringer klockan 8 på morgonen?!? Jag behöver ju veta hur jag ska göra med stämningsstabilisatorn. Jag har endast två piller kvar och vill sluta med dem. Men jag vet inte om det bara går att sluta utan nedtrappning. Allt hon sa på telefonsvararen var att jag ska prata med läkaren om det på mötet om en vecka. Argh. Så jag har pratat in i hennes telefonsvarare. Igen. Det här blir verkligen löjligt.

Idag börjar sommarkursen. Jag har kollat forumet (eller jo, First Client programmet som faktiskt verkar rätt kul, det är som ett eget system med chat och allt sådant) och egentligen börjar allting nästa vecka. Tills dess måste jag bara lämna in en personlig presentation. Ingen stress än. Men jag har inte hittat alla böcker än. Har någon Michael Romkeys "I Vampire" och kan låna den till mig? Den andra boken är en avhandling från USA och den finns typ ingenstans alls att låna. Bra det.

Pojkvännen har ringt till Sofiahemmet i Stockholm, en privatklinik med en massa psykiater. Men de tar bara emot en om det finns en remiss eller om man har en privatförsäkring. Så pojkvännen försöker fixa en remiss för mig från sin husläkare. Alla dessa komplikationer.

Jag har inte tränat än. Solen står på vår lägenhet under morgonarna och förmiddagarna. Och det känns just nu som en sauna här inne. Katten har gömt sig i skuggan, under en stol. Kanske jag ska joina henne? Det blir nog träning ikväll. Resten av dagen ska jag spendera med att banka mitt huvud mot väggen och försök till att svimma. Jag tror att vara helt knockat ut vore rätt bra. Jag fattar inte varför ångestnivån alltid måste stiga som fan när jag är ensam hemma. Så irriterande!!!

Jag har fortfarande humörsvängningar. Ibland har jag en oerhörd stark dödslängtan som inte kommer från mitt förnuft. Den kommer från den delen av mitt medvetande som jag inte har kontroll över. Den delen som har gett upp. Jag tror om jag hade något lugnande skulle den där delen håller tyst. Stabilitet, det där det jag längtar efter. Eller lugnet. Tänk om man kunde ha en hel dag utan att oroa sig för någonting, utan att bryta ihop, utan att hata sig själv. Näh, vänta. Några människor har nog sådana dagar. Men inte jag i alla fall.

Den här dagen har varit rätt värdelös. Jag vet inte vad jag har gjort. Flummat runt och haft självdestruktiva tankar. Jag har städat i flera timmar. Jag har tittat på TV. Jag har rökt en massa cigg. Och gråtit har jag. I alla fall är lägenheten fin nu. Jaha, mitt liv är verkligen inte spännande.

Det gick upp och ner för mig idag. Jag hade ett sammanbrott på förmiddagen. Allting kändes så värdelöst. Självhatet tog över. Jag grät och skrek. Jag betedde mig nog som en tonåring. Jag ville slänga alla mina kläder. Jag ville aldrig gå ut igen. Som sagt, fjortis-style. Men sedan åkte vi in till stan och mitt humör blev lite bättre. Fastän jag kände mig väldigt obekvämt, fet, oattraktiv, icke-älskvärd. Jag köpte hårfärg. Det blir rött på sidorna. Det var varmt och alla kvinnor var halvnakna och snygga. Ush, och jag ville bara gömma mig. Sedan åkte vi för att handla lite mat. Vi hamnade vid en strand i Älvsjö och jag badade lite med fötterna. Vattnet var inte så kallt som jag hade förväntat mig. Vi satt i skuggan och njöt av sommaren. Jo, och på kvällen, efter jag hade paniktränat (uh, jag är så fet, jag måste träna, vem bryr sig att det är 30°C i lägenheten) bröt jag ihop igen. Bra det. Nu är jag helt slutkörd och på allvar trött på ångesten. Jag hoppas att jag kan somna senare.

Det blir lite Henry James nu. Jag har blättrat lite i "Filosofins historia" idag och läste om Sartre och hans Simone. Jag skulle ha levt under den tiden i Paris, jag hade varit en av existentialisterna, hade burit svart (surprise) och hade kämpat för något nordafrikanskt land, kvinnornas rättigheter och socialism. Men näh, jag lever i 2000-talets Sverige utan någon motivation och kampglöd. Sartre hade nog motiverat mig.

Att vakna efter 3 timmars sömn på grund av magont är inte roligt. Smärtan försvinner men ångesten kryper fram. Jag somnade runt 7 igen och sov några timmar till. Jag ringde till C för att fråga om hon har pratat med läkaren om jag får sluta med stämningsstabilisatoren utan att trappa ned. Hon har inte ringt tillbaka men hon har förmodligen semester just nu. Jag vet inte vad jag gjorde tills pojkvännen kom hem från jobbet. Jag tror att jag har diskat. Och ätit skräpmat. Sedan ringde vi till CSN och det hela blev helt förvirrande så jag bestämde mig för att avstå från pengarna för sommarkursen. Jag orkar bara inte med strul just nu. Jag vet ju inte ens om jag orkar plugga eller om jag klara av kursen. Jag vill ju kanske plugga under hösten och då behöver jag pengarna.

Jag skriver på ett långt brev till min brevvän Adeline från Frankrike. Vi diskuterar existentialism och dess betydelse för religionen. Och Marx utsaga om religionen som opium för folket. Intressant. Stackars Adeline har en fruktansvärt psykiskt problem: hon har post-traumatisk stress syndrom och det har lett till att hon inte kan dricka. Hon kan inte få i sig något flytande. Stackarn. Men hon är så smart och har till och med pluggat psykologi på universitetet. Att skriva för att hålla ångesten borta fungerar dock inte så bra idag. Jag bröt ihop efter hela CSN-stressen och sedan dess är jag helt spänt. Jag väntar bara på impulserna. Koncentrationen är nästan helt frånvarande.

Jag behöver riktigt föda, jag har endast ätit choklad och en risifrutti så länge. Det bidrar nog till mitt dåliga mående. Det är fint väder. Vi har en bil. Jag har inga måsten. Och ändå sitter jag inomhus och tycker synd om mig själv. Patetiskt.

Jag är förvirrad och ledsen. Och "überfordert", jag vet inte ens vad det svenska ordet är. Allting är bara för mycket. Jag har tappat lusten för att roa mig. Jag har haft en apatisk dag. Eller riktigt apatisk var jag kanske inte. Jag var mer orolig och samtidigt ointresserat. Jag vill ge upp. Jag vill bestämma mig för att ge upp. Men någonting inom mig vill kämpa vidare. Men på något sätt låter jag bara saker hända istället för att ta kontrollen. Jag vaknar varje morgon och undrar varför jag egentligen skulle gå upp. Om jag bara kunde ha det lugnt i mitt huvud, om jag bara kunde andas ut. Bara en dag, en timme, fan, en minut. För att kunna tänka förnuftigt, för att kunna ladda batterierna, för att kunna hitta någonting för att bygga upp mig. Jag har stirrat på Theralen-flaskan idag, jag ville så gärna att medicinen skulle hjälpa. Men jag vet att den inte gör det, så varför ta den? Jag kommer allt mer i tänkandet att hitta någonting som skapar lugnet. Heroin kanske? Man går ju också ner i vikt av det. Jag är dock rädd för nålar. Kanske hash? Alkohol? Någonting måste ju finnas. Jag vill att det är lugnt i mitt huvud!!!

Ingen bra dag idag. Jag försökte vila på eftermiddagen men tankarna tog över när jag hade lagt mig. Det är det som alltid händer. När jag lägger mig blir tankarna allt tydligare, annars kan man ju bedöva sig med musik eller TV. Men när man ligger i sängen, när det bara finns tystnad kring en, då börjar tankarna ta överstyr.

Jag har blivit en emotionell mes.

Det har svängt åt det negativa hållet. Självklart. Jag höll ut länge men sedan lät jag tankarna tar över. Oron för läkarebyte, för att aldrig kunna må bättre, för att aldrig få hjälp, tog över. Jag har nog en existentiell ångest. En rädsla för att leva, en rädsla för att dö. Jag kan inte riktigt förklara det. Det är nog också ett sökandet efter svaret på frågan om meningen med livet. Jag önskade att det fanns ett universellt svar. Ett svar som lugnar mig. Man måste leva för något men om man vet att döden kommer alltid infinna sig, om nu om 5 minuter eller om 50 år, vad lever man för då? Kanske ska man njuta av varje sekund? Jag tror ju att vi alla som individuella subjekt inte har en stor betydelse för det stora alltet. Men om det inte fanns kollektivet så skulle jorden ser annorlunda ut, kanske även universum. Schopenhauer igen: alltets vilja till fortplantning. Det är allt det handlar om. Att föra människosläktet till nästa nivå, att bidra till evolutionen. Men om man då inte vill fortplanta sig? Jag har ett tag trott att min mening i livet är att beröra andra. Om man gör en skillnad i en annans liv så har man ju lämnat någonting efter sig. Det kan vara ett enkelt samtal som gör att en annan människa tänker efter, det kan vara att "producera" kultur (inte i Frankfurt skolans mening) eller att vara politiskt aktiv. Att lämna någonting efter sig, att bli ihågkommen. Men är det verkligen så enkelt? Är det då egoistiskt? Eller är det ett bidrag till utvecklingen? Jag vet inte längre.

Självklart så strular det med CSN nu också. Ingenting får vara enkelt i mitt liv just nu. De har missförstått hela grejen med att min sommarkurs slutar inte förrän slutet av oktober. Nu ska jag plötsligt få fullt bidrag och lån från juni till augusti, eftersom kursen är 15 hp. Den är halvfart och inte heltid?!? Men man får ju endast bidrag nästa termin om man har klarat kurserna förra terminen. Och höstterminen börjar ju i slutet av augusti, hur kan jag vara klart med min kurs som slutar i oktober då? Så jag måste ringa dem. Jag HATAR att ringa till CSN. Jag måste förmodligen prata med en skånsk och jag kommer inte förstå ett ord den där personen säger. Yep, jag förstår inte den skånska dialekten. Jag förstår norska men inte skånska. Hur som helst, eftersom den allra minsta saken kan skaka om mig just nu, så är hela den här situationen ångestskapande för mig.

Jag är just nu nästan peppad för att plugga igen. Jag är självklart fortfarande rädd för ett misslyckande men samtidigt är sommarkursen ju inte särskilt betydelsefullt. Min böcker är på vägen hit, de blev skickade idag. Jag har fått beslut från CSN (jag får pengar, woooohooo!!). Om en vecka börjar det!!

Jag har lite funderingar kring sömntabletterna. Jag har varit rädd för att sluta med Immovane eftersom jag hade läst om alla hemska abstinens-symptom som kan komma. Så jag har bestämt mig för att ta Immovane två tre gånger om veckan. Jag har inte tagit tabletter i över två dygn och jag mår helt okej. Jag fortsätter med Propavan eftersom den inte är så farlig. Jag hade inte trott att jag skulle kunna sova på endast en Propavan men det går utmärkt, det tar nog 30 minuter mer för att somna men jag vaknar sällan under nätterna och jag sover länge. Jag vaknande faktiskt efter nästan 10 timmars sömn idag. Men jag är nog fortfarande rädd för denna "extrema ångest" man får som abstinens-symptom.

Jag ska ha en lat dag. Det är kankse dags för frukost nu. Katten sover i mitt knä. Och vädret är konstigt.