Miss Zombilicious - annorlunda

 

Det har gått hyfsat bra att vara hemma under helgen. Jag har hållit mig upptagen och jag har vilat lite. Som vanligt har jag sömnproblem men det var ännu värre på avdelningen. Vi har tittat på filmer, har lagat mat och bara varit tillsammans.

 

Idag blev jag utskriven. Jag var på avdelningen klockan 10 och en timme senare fick jag gå hem. Självklart är det strul med medicinerna. Jag har inte fått någon recept på Abilify från min öppenvårdsläkare men tur nog så fick jag några tabletter hem med mig. Jag måste fixa det imorgon när jag har färdighetsträning. Hon sa någonting om stående recept, det betyder nog att jag måste säga till. Ush, jag hatar att jag måste ha ansvar för sådana saker.

 

Pojkvännen och jag gick och handlade lite på Pulsen, matrebellerna ftw. Vi köpte mycket billig mat, och inte godis! Ha! Jag undrar varför det inte är något problem för mig att handla tillsammans med någon, ensam skulle jag aldrig kunna klara av det. Mmmm.

 

Det går rätt okej med Abilify. Tror jag. Jag har fortfarande biverkningar men det är inte alls lika hemskt som det var med alla antidepressiva jag har tagit. Jag har till och med bra perioder utan någon stor ångest. Det känns lovande. Nu hoppas jag bara att biverkningarna försvinner snart också. Jag är antingen speedad eller seg. Jag har antingen helvetesångest eller ingen ångest alls. Och så mår jag illa och kan inte äta eller så är jag sugen på all möjlig mat. Balans?!? Och så har jag fått veta att 56 tabletter av den här medicinen kostar 2500 kronor. WTF?!?

 

Jag ska nu jobba på en liten text för socialpsykiatrin så jag kan ansöka om boendestöd snart. Jag ska beskriva mina problem och vad jag behöver hjälp med. Det känns väldigt förnedrande, att behöva boendestöd. Oh well.  Men först behöver jag en stark té. Jag håller på att somna. Ah, och idag öppnar registreringen för den ena sommarkursen. Igår höll jag på med litteraturlistorna. Jag måste snart åka till bibliotek och hämta böcker. Jag har inte råd med att köpa dem än. Jag tror att CSN-pengarna kommer en vecka efter kursstarten, alltså runt den 18:e i juni. Och så får jag pengar den 25:e igen. Jag kommer bli riiiiiiiiiiik! Haha.

Jag är hemma just nu men inte utskriven från slutenvården än. Jag har fått en så kallad helgpermission vilket betyder att jag är hemma under hela helgen men om det går åt helvete kan jag alltid återvända till avdelningen. Annars så ska jag vara där på måndag förmiddag och får sedan ett samtal med överläkaren.

Det har faktiskt hänt en hel del. När jag i torsdags skulle träffa min terapeut så sa han att min psykiatriker vill prata med mig en liten stund. Jag var helt förvånad, man får ju egentligen inte tid med henne bara så där. Jag hade hemsk panikångest (ingen panikattack utan den starkaste ångesten man kan föreställa sig) och var helt bortkopplad från verkligheten. Men jag försökte ta mig samman och jag tror att jag vet nu hur läget är. Det kommer att finnas stående recept på Oxascand, Imovane och Propavan för mig. Jag har ingen aning vad som har hänt, hon är ju helt mot benzo. Men hon har kanske fattat att jag verkligen mår skit, jag menar, jag har blivit inlagd på slutenvården två gånger inom en månad. Och så satt hon in Abilify som stämningsstabiliserande. Den är egentligen mot psykos men i lägre doser hjälper den också mot mina problem. Den skulle jag få på avdelningen och så skulle de observerar mig eftersom jag alltid reagerar konstigt på mediciner. Mötet med K gick bra fastän jag hade en hemsk ångest men mina lugnande hjälpte nog lite. Vi pratade om färdigheter för att hantera min ångest, mer konkret för en gångs skull. Alltså det var sådant som starka sinnesintryck, positiva erfarenheter och distraktion. Med konkreta exempel på vad jag kan göra. Och så har han kollat upp det där med boendestödet och jag måste skriva ner en hel del saker så vi kan skicka in en ansökan. K bryr sig och vill hjälpa mig. Det känns bra. När jag kom hem gick det dock inte mer så vi åkte till avdelningen där jag började gråta och var helt slut.

Igår började jag med Abilify, 5 mg. Jag var så rädd och grät hela morgonen. Jag har blivit så rädd för biverkningar, det är nästan paranoid. Jag hade samtal med R och med en läkare och det bestämdes att jag skulle få helgpermission. Jag hade fått en ny rumskompis och det kändes faktiskt bra att kunna åka hem, jag sover så dåligt med främmande människor runt mig. Så jag packade mina väskor och Anders kom och hämtade mig. Jag fick också en massa mediciner med mig (de har höjt mina lugnande igen?!? Plötsligt får jag ta 45 mg Oxascand om dagen. Haha. Men jag ska inte göra det!). Så det blev ingen observation av mig ...

Jag är lite seg av medicinen. Min hjärna är slö. Jag har ont i magen och mår riktigt illa. Ibland får jag faser av äcklig mani, där hela min kropp känns orolig och jag känner att jag blir galen. Och igår kväll kom också ångesten från helvetet. Jag trodde att det var över med mig, eller jag ville att det skulle vara över med mig. Så jag tog en massa tabletter och gick och la mig. Jag har sovit nio timmar inatt. Skönt! Än så länge kan jag stå ut med biverkningarna. Jag sov en timme på dagen igår och också idag. Illamåendet kommer nog gå över. Det som stör mig är de plötsliga darrningar och den där maniska känslan, den där rastlösheten. Ush. Mot ångest har jag tabletter men inte mot den där koo koo -känslan. Men jag har faser där jag inte har någon ångest alls! Det är det som gör att jag vill stå ut med insättnings-symptomen. Om Abilify bara ger en liten förbättring av min ångest, det skulle räcka! Jag har läst på lite och den där lilla tabletten verkar hjälpa många med just BPS. Om det blir värre åker jag tillbaka till avdelningen. Det är inte svårare än så.

Just nu planerar jag nästa vecka. Jag måste registrera mig för sommarkurserna och låna böcker för kurserna. Jag har inga pengar alls just nu så jag kan inte köpa böckerna :/ Jag har kollat och jag är behörig till alla kurser och masterprogrammet under hösten. Det känns bra. Jag avvaktar biverkningarna och är smårädd. Jag borde inte ha kollat upp FASS. Oh well ..

Kanske dags för ett nytt inlägg om min tråkiga tid här på slutenvården. Fast, jag har börjat se det hela lite mer positiv. Jag har fått en massa bekräftelse, ärliga ord som ger mig styrka. Jag har ett stor självförakt och det måste jag nog jobba med. Min kontaktperson här är underbar och fantastisk. Han vet vad han pratar om, har en massa erfarenheter och lovar ingenting. Jag vill ha verklighet, jag vill ha sanning. Jag vill inte höra att allt blir bra eftersom det kommer det inte bli. Jag behöver höra att jag har styrkan att klara av det här. Att jag inte är ett hopplöst fall.

Så jag är fortfarande på avdelningen. Först var det tisdag jag skulle bli utskriven, sedan idag men nu är det fredag. Jag förstår nog varför. Jag har fortfarande inte landat, jag har fortfarande stunder då jag helt flippar ut på grund av min ångest. Idag kräktes jag av ångest och bröt sedan helt ihop i badrummet. Jag satt på golvet bredvid toaletten som ett litet barn och storgrät. Sedan kom en skötare för att hämta mig till lunchen och så fick jag hjälp. Jag grät i timmar. Men R sa att det är bra att jag gråter, känslorna måste komma ut. Jag brukar inte gråta inför andra människor så idag var nog en av de få gånger jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Tur nog så är jag själv i ett dubbelrum så jag stör ingen. De har höjt mina lugnande så jag kunde slippa ångesten ett tag idag i alla fall. Jag väntade i timmar på ett samtal från min läkare men hon ringde aldrig. Jag fick senare veta från min terapeut att hon inte ringde eftersom jag är inlagd och de här har det medicinska ansvaret för mig just nu. Bra det, här vill de inte ändra något på medicinerna eftersom hon har det medicinska ansvaret. Moment 22. Just nu mår jag väldigt illa, som om antidepressivan fortfarande inte har lämnat min kropp. Ångesten är hanterbar. Jag är trött. Och jag vill helst inte spy igen.

Jag har varit en del utanför avdelningen också. Jag har ju en femma, alltså jag får komma och gå som jag vill under dagen så länge jag säger till vart jag går och när jag kommer tillbaka. Lite som om man var barn och fortfarande levde med sina föräldrar. Haha. Jag har varit på några promenader med Anders, i skogen och naturen. Jag såg många djur och tyckte att det var helt avslappnande. Just nu tycker jag om att det har blivit sommar så här snabbt. Jag har varit på färdighetsträningen igår. Jag hade tagit lugnande så det gick nästan okej. Jag skämdes att jag bar det där sjukhus-armbandet. Alla vet ju vad det betyder. Idag var jag hemma i fyra timmar. Vi åt pizza och tittade på film. Jag stirrade sönder min katt. Jag saknar henne så jävla mycket! Imorgon ska jag till individualterapin. Tur nog så är pojkvännen sjukskriven så han kan köra mig. Eller, det är ju synd om honom. Men så har vi lite mer tid för varandra. Han har varit här varje dag och hängt lite på avdelningen.

Jag har precis fått min Propavan. En timme för sent. Folk blir alltid pratsamma under kvällarna och så tar det längre tid med medicinen. Jag tar min Imovane nog om 90 minuter eller så. Vi blir väckta halv åtta. Då säger man att man ska vila upp sig här och så får man inte ens sova ut. Booohooo.

Jag har ju äntligen en smartphone (som redan har en liten repa på skärmen, jag är väldigt klantig!!) så jag tar många bilder. Här fär ni några jag har tagit de senaste dagarna. Självklart inte på avdelningen, här får man inte fota.

I skogen vid Huddinge Sjukhus

i fredags

Jag är inlagd på psykavdelningen igen. Jag är varken glad eller stolt över det. Jag är för det mesta ledsen och frustrerad. Min ångest hade nått nya höjder och jag stått inte ut med den längre. Jag gick i dagar och funderade på lösningar, jag var nästan helt bortkopplad från verkligheten. Men på onsdag morgon hade jag en klar stund och ringde till psykjouren som hänvisade till min öppenvårdskontakt. Pojkvännen hämtade mig, vi träffade K och tre timmar senare var jag inlagd. Det är samma avdelning som tidigare.

Jag sov ingenting de första två nätterna här men sedan fick jag ett eget rum (eller jo, hon som också har sin säng här är på helgpermission) och de dubblade min sömnmedicin-dos. Jag har nu inte sovit gott eller känner mig extra bra utvilad men det blev i alla fall några timmars sömn.

Det värsta är fortfarande ångesten. Den har en styrka som driver mig till vansinne. Mina lugnande hjälper inte och de ville sätta in betablockare som jag inte kan ta. Jag har alltid haft väldigt lågt blodtryck och betablockare sänker ju blodtrycket. Jag förstår dock att de inte vill ge mig mer benzo. Överläkaren sa att jag nog blir utskriven på tisdagmorgon men jag är väldigt tveksamt till det. Igår försökte jag vara hemma en stund men det blev ett totalt kaos. Jag bröt ihop, helt ihop. Det gick inte alls. Idag ska jag försöka igen. Jag måste hämta lite rena kläder. Om bara den där förjävliga ångesten inte vore närvarande hela tiden. Jag undrar om den fortfarande kommer från Venlafaxinet. Det vore ju typiskt om skiten fortfarande inte hade lämnat min kropp. Så jag gick från insättningssymptom till utsättningssymptom.

Helgerna på en avdelning är alltid tråkiga. Alla sover eller är på permission. Det är för det mesta dödligt tyst. Men det finns en kvinna som skriker hela jävla tiden så helt tyst är det kanske inte. Sedan finns det en patient här som borde vara på en annan avdelning. Han har slagit sönder en dator igår och så boxade han ner en kvinna. Helt oprovocerad. Han är föståndshandikappad. Men ändå, han borde vara på en annan avdelning. Han skrämmer skiten ur oss andra ju.

Jag är trött på att mitt liv ser ut så här. Jag är inte arg på ångesten, tankarna och impulserna. Jag är arg på mig själv eftersom jag inte kan hanterna skiten. Jag vill ju kunna, jag vill verkligen. Varför kan jag inte? Ush, jag hatar mig själv så mycket för det här.

Det går knappt att beskriva vad jag har gått igenom. Jag tror att det var den värsta veckan i mitt liv. Jag har ju vetat att jag är känslig när det gäller mediciner. Jag är van vid att jag alltid får någon biverkning. Så jag var förberett på att skulle bli jobbigt ett tag. Men det jag fick gå igenom var det värsta jag har fått uppleva i hela mitt liv.

Så jag började med Venlafaxin 37,5 mg förra vecka fredag, samtidigt som jag slutade med en av mina sömnmediciner, Propavan. Redan två timmar efter jag hade intagit medicinen kände jag något. Jag blev speedad. Jag fick stora ögon och pupiller och såg ut som en amfetamin-pundare. Det var inte så värst, jag tyckte för det mesta att det var roligt i början. Jag pratade hela tiden och kände mig helt klar i huvudet. Som om min intellekt hade skärpts.

Nästa dagen blev jag nästan manisk. Jag kunde inte sitta still samtidigt som jag blev likgiltig. Jag gjorde inget annat än att sitta i soffan och stirra på TV:n. Jag tappade helt min apetit och kunde inte äta något. Dessutom fick jag svårigheter med att kissa. Och så kom yrseln. Jag kunde inte gå, allting svartnade framför mina ögon. Huvudvärken gjorde inte saken bättre. Jag fick ett äckligt illamående. Det kändes som det fanns gift i min kropp, det går inte att beskriva på ett annat sätt. Det sved i min hjärna (äcklig känsla) och alla nerver under min hud sved, det var som om det brann under min hud. Jag trodde att det är bara är tillfälliga biverkningar och fortsatt att ta medicinen.

Jag sov inte mer än sammanlagd 8 timmar på fem nätter trots sömnmedicin. Jag åt så gott som ingenting på fem dagar. Och så kom den värsta ångesten jag någonsin har upplevt. Jag trodde att jag skulle bli galen. Det var någon slags manisk ångest. Mitt hjärta slog så snabbt och hela min kropp var rastlös. Den där ångesten kom plöstligt och fick mig skrika och gråta varje gång den kom. Och så försvann den inte längre. Jag blev galen, alltså på riktigt. Jag kom inte ur sängen. Jag bara vred mig av inre smärta. Jag skrek. Jag grät. Tänk om någon ringde och sa att den människan du älskar mest i världen har dött. Tänk dig känslan du skulle få då. Det är precis denna känsla jag hade. Och min kropp var speedad.

Jag duschade inte, jag kunde ju knappt gå på toa. Inga lugnande hjälpte mot denna ångest. Jag hade ingen kontroll längre, över någonting. Jag gjorde saker som jag inte ens kommer ihåg eller som är helt olikt mig. Jag rev ut stora buskar av mitt hår. Jag slog sönder glas. Jag var helt galen. Och så kom natten från tisdag till onsdag. Jag hade tagit en massa lugnande (Sobril, Atarax) och sömnmediciner. Men jag sov typ en timme. Jag vaknade av att det kändes som elstötar i mina armar och sedan i hela min kropp. Jag sprattlade till som en döende fisk på land. Jag fick stickningar i händerna och fötterna. Och min hjärna övergav mig helt. Jag var som besatt av en demon. Jag höll mig fast i sängen och skrek.

Onsdag var nog den värsta dagen i hela mitt liv. Jag var helt utom mig. En sådan ångest blandad med något slags maniskhet. Jag var nära till att göra något dumt men K ringde precis i rätt moment. Jag pratade med läkaren och jag satt ut medicinen.

Just nu väntar jag på att medicinen har helt lämnat mitt system. Jag skulle aldrig kunna klara av att må så där igen. Det var som tortyr. Igår gick det redan lite bättre fastän ångesten var nästan outhärdigt. Illamåendet har försvunnit och yrseln också. Jag kan kissa igen. Men jag känner mig fortfarande lite manisk/speedad. Jag har lite svårt att fokusera och har dimsyn. Jag kan äta lite och så har jag sovit fem timmar. Och ångesten finns kvar. På en skala från 1 till 10 är det nog en 7 just nu. Förhoppninsvis är jag tillbaka till min gamla ångest och ledsenhet om några dagar igen. Jag vet inte om jag någonsin vill pröva en antidepressiva igen. Det här var den tredje tabletten jag har försökt och varje gång gick det åt helvete.

Ush.

Visst är det skönt med vår och ljus? Jag är helt förvånad över hur mycket jag egentligen påverkas av vädret. Bladen på träden börjar växa, gräset är grönt och vattnet i Alby sjön är blått. Det är så fint! Igår satt jag en timme i Liljeholmen vid vattnet, ingen annan människa i närheten (konstigt att man kan hitta en så där ensam plats mitt i Sveriges huvudstad). Jag njöt av att vara ute, av att se vattnet och titta på båtarna som åkte förbi. Det är väldigt olikt mig. Jag brukar oftast hata att vara någonstans ute helt själv. Men jag lyssnade på The Cure och kände något slags harmoni.

Jag har haft två hemska dagar (måndag och tisdag) där jag vara nära till att bara skit i allt. Om det nu har med pms att göra eller om jag är på vägen nedåt igen, det vet jag inte. Jag försökte intala mig själv att det kommer bli bättre, att jag har saker att se fram emot. Jag släppte alla måsten och tog hand om mig själv. Och jag avstod från att ta lugnande. Jag är rätt så stolt över mig själv.

Igår släppte det lite, på kvällen. Mötet med K gick rätt okej men han menar att jag har någonting som kallas för känslofobi. Jag är så trött på diagnoser. Jag är psykiskt sjuk och har ångest och depression. Räcker det inte med det? Känslofobi är i alla fall en rädsla för att få känslor och att uttrycka känslor, särskilt de negativa. Det har självklart med barndomen att göra. När en känslouttryck inte validerades av omgivningen eller även straffades. Jag har fått som hemuppgift att känna mig ledsen. Haha.

Jag har idag äntligen haft mitt möte med psykiatrikern och det gick bra. Jag var helt överraskad över att jag faktiskt kunde stå på mig och uttrycka mig sansat. Jag brukar vara rädd när det gäller läkare. Vi pratade lite om diagnoser och jag sa att jag inte vill ha någon utredning just nu. Det skulle bara förvirra mig ännu mer. Så länge min terapeut och alla i teamet är medvetna om min förmodade GAD-diagnos så vet de ju vad de ska jobba med. Det behövs inget officiellt dokument för det. Vi har också pratat om Borderline-diagnosen men eftersom jag vill fortsätta med DBT så vill jag inte ifrågasätta något. Och så blev det mycket prat om mediciner. Jag ska sluta med Propavan, den ger mig endast biverkningar och hjälper inte särskilt mycket med sömnen. Sedan så ska vi se senare om jag får nya Imovane eller inte. Detsamma gäller Sobrilen. Men jag har båda hemma och de räcker ett tag till. Den största förändringen är nog att jag har fått antidepressiva, Efexor (Venlafaxin). Jag ska börja med dem imorgon, den allra lägsta dosen och så ska vi se hur jag reagerar. Jag är lite smårädd men det blir nog bra. I alla fall finns det inte biverkningen "plötslig död" som på andra psykmediciner. Bra! Jag vet att jag kommer att må sämre de närmaste två/tre veckorna. Jag är ju så medicinkänslig. Men jag är nöjd, läkaren har tagit mig på allvar och det blir förändring. Det känns bra.

Jag hämtade ut tabletterna helt själv. Det är en stor bedrift. Jag har riktigt svårt med att gå och handla själv. Jag fick till och med fråga först hur dyrt tabletterna är så jag kunde se om jag hade tillräckligt med pengar. Och så hade jag ingen aning om var Apoteket ligger i Liljeholmen så jag irrade runt en liten stund. Men det gick bra.
Hemma i Fittja satt jag mig på en bänk, rökte en cigg och lyssnade på Marilyn Mansons nya album. Det var en fin stund.

Men jag kommer inte orka träna idag. Jag vill ta det lugnt resten av dagen. Jag vill läsa och börja skriva ett långt brev. Att laga mat måste jag också. Vardagliga saker.