Miss Zombilicious - annorlunda

Jag är helt utmattad. Att gå upp tidigt tar kraften ifrån mig. Jag är hela dagen jättetrött och slö i hjärnan och sedan på kvällen blir jag hypad. Ni vet, denna övertrötthet som gör en till en Duracell-kanin. Imorgon ska jag sova ut. Jag har haft två korta nätter i rad och jag märker på en gång hur det påverkar mitt mående.

Mötet med P var okej. Vi pratade en hel del om dissociation och ångest. Jag påpekade igen att jag var rädd för mig själv. Jag kan fortsätta gå till honom när jag är inlagd och det känns tryggt. Inte att jag vill bli inlagd men att veta att det inte skulle vara slutstationen. Sedan blev det hela väldigt flummig. Jag skulle förflytta mitt medvetande från mitt jag, mitt medvetande skulle nå fingertopparna. Jag vägrade göra kroppsövningar. Jag lyssnar, jag iakttar men jag lägger mig inte på golvet och gör övningar. Jag har ju problem med min kroppsbild och är väldigt blygg när det gäller sådant. Det har mycket med skam och obekvämhet att göra. Han sa att det är första gången i sina många år som han gör kroppsövingarna själv utan patienten. Ska jag känner mig skyldig eller? Jag började skratta när han sa att han ville förflytta sina positiva energier genom sitt jag till mitt jag. Eller var det att han ville förflytta sitt jag? Jag kunde bara inte låta bli skratta. Jag hoppas att jag inte har sårat honom nu. Vi ska träffas nästa vecka igen men jag har ingen aning om han verkligen vill fortsätta med mig. Jag har känslan att jag var lite oförskämt genom att skratta och vägra göra "lotusställningen". Jag lovade att pröva dem hemma. Jag har inte förstått vad målet med det hela är. Att vara lugn? Men om jag då har ångest på tunnelbanan, på en föreläsning, på en fest. Ska jag då bara lägga mig på golvet och göra lotusställningen?!? Haha. Galghumör, jag är egentligen ledsen. Ledsen på att det inte verkar finnas någon hjälp för någon humanistisk realist. Ah. Och nu kommer det. Överraskningen. Jag får inte byta läkare inom mottagningen. P sa att han verkligen har försökt övertyga idiotläkaren men att det är läkaren som har makten och att P inte kunde göra något. Hur fan ska jag någonsin kunna ifrågasätta min diagnos?!? Jag grät på vägen hem. Framför alla människor på gatan, alla verkade stirra på mig. En fet gothare med eyeliner rinnandes ner kinderna. Oh happy days. ILSKA.

På sen eftermiddag fick jag ett samtal från DBT-enheten. Jag undrar om någon har påskyndat processen? Kanske pojkvännen har ringt dit? Eller P? Hur som helst, jag har första bedömningssamtalet med en psykolog nästa vecka. Jag vet inte vad jag egentligen vill. Jag måste tvinga mig till att försöka vilja det hela. Jag är så negativ inställd till mindfulness och allt sådan flum att jag inte vet hur någon någonsin skall kunna övertyga mig att det fungerar på mig. Jag tror att C bär skulden. Hon har förstört det hela för mig. Men det är en öppning nu. Om jag kommer in på DBT så får jag en ny läkare där. Visst, det blir inga tabletter och det blir ingen ny diagnos. Men en ny läkare. Om jag hoppar av så kan jag leta efter en ny psykmottagning. Om jag inte kommer in är jag inte på väntelistan längre så jag kan också leta efter en ny mottagning. Vad som än händer så kommer jag inom de närmaste månaderna ifrån idiotläkaren. Men vad ska jag göra tills dess?

Jag har skrivit ett bidrag på Aftonbladet. Det gör ju en granskning av psykvården just nu och jag berättade lite om min historia. Jag har redan fått några kommentarer och det känns bra att höra att jag verkligen har blivit felbehandlat. Här är länken om någon av er vill läsa det: http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/?filer=lakaren-ar-kungen

Min mormor kommer till en tillfällig vårdavdelning. Hennes lägenhet är redan uppsagd. Nu börjar letandet efter ett vårdhem. Jag kan inte uttrycka i ord hur mycket jag lider av att höra att hon mår dålig. Att hon inte är sig självt längre. Att hon omyndigförklaras. Hon har alltid varit min mormor med en massa erfarenhet som berättade om de gamla tider, om kriget, om sina syskon som dött under kriget, om matlagning, om livet som fattig bondeflicka. Jag vill inte att hon måste leva som en grönsak, fullproppad av lugnande och icke medveten om sig själv och omvärlden. Demens är ond.

Jag ska börja det här inlägget med något fint eftersom min blogg har blivit alldeles för negativt. Min kära Batzy har precis vaknat, hoppat upp på diskbänken och ramlat ner eftersom hon förmodligen fortfarande var i drömmarnas värld (drömmar katter?). Hon skämdes, gömde sig men när jag kom fram började hon miaua som om någon hade precis försökt döda henne. Så det blev en mysstund med katten. Hon är så fin!

Annars har min dag varit ... ehm .. dålig? Jag har inga ord för att beskriva min misär just nu. Det började med att jag vaknade jättetidigt (hade hoppat över Imovane så det beror nog på det) och började gråta. Jag behövde flera timmar för att finna mig i verkligheten. Jag försökte plugga men det fungerade inte alls. Jag hade inte ens riktigt ångest utan jag var helt fången i en dissocation (tror jag). Jag kunde bara inte tänka på det jag ville tänka på. Jag försökte det där med tentan i två timmar. Jag hann skriva anteckningar som är inte mycket att arbeta med. Sedan rispade jag mig. Jag tycker inte att det är en stor sak eftersom jag inte skär mig. Lite ledsen blev jag dock efteråt (jag hade egentligen ingen aning om vad jag gjorde när jag gjorde det), jag hade ju inte gjort det där på fem månader ungefär. Men som sagt, ingen större grej. Sedan tittade jag på en gammal film med Audrey Hepburn och Liz Taylor, blev småkär i den manliga huvudkaraktären som var en läkare på ett mentalsjukhus. Jag lagade mat, städade lite, diskade. Jag låg i sängen och var apatisk. Pojkvännen kom hem med en massa godis som jag tryckte i mig bara för att efteråt känner en äcklig skamkänsla. Jag tittade lite på Austin Powers. Ringde min mor för att fråga hur det är med min mormor. Hon ligger fortfarande på sjukhus och får stesolid med sprutan. Men det verkar inte riktigt på henne. Min mormor <3 Hon får inte återvända till ålderdomshemmet så det gäller nu att hitta ett vårdhem så snabbt som möjligt. Annars blir det mentalsjukhuset i Heiligenhafen. Men hon är endast dement sa läkaren, inte psykotisk. Jag tittade på The Fast and The Furious 5. Läste Kierkegaard. Skrev ett brev till Sabine. Började gråta och kände mig spyfärdig. Sedan ramlade katten ner från diskbänken. Vilket fantastiskt liv jag har.

Imorgon har jag ett möte med P. Idag har han ju diskuterat mitt fall och läkarebyte med idiotläkare. Jag hoppas på ingenting. Jag vet egentligen att idiotläkaren inte bryr sig. Det enda jag bryr mig om är att mötet är på morgonen. Vem orkar egentligen prata om sina problem på morgonen? Jag tycker på kvällen, med en massa cigg och ett glas vin, då skall man ha ett terapimöte. But that's just me. Dags för intagandet av droger och sedan sängen och Tolstoj.

Alles hat ein Ende nur die Wurst hat zwei! Word!

Ush vad jag mår dåligt. Jag har precis sutti en halvtimme i en gaderob för att hålla mig ifrån kniven. Jag ville göra mig illa, riktigt illa. Jag förstår inte att jag kan bete mig såhär. Allting känns väldigt tonårsaktigt, mitt beteende, mina tankar. För miljonste gången är jag väldigt besviken på mig själv. Hur kan jag låtit det hända? Varför är jag så här? Jag vill inte höra att det är mitt fel och mitt ansvar. Jag orkar nämligen inte mer. Jag vet att jag har sagt det många gånger.

Jag har skrivit ett flertal sms idag. Men jag har inte fått ett enda svar. Jag behöver veta att det finns folk som bryr sig och tycker om mig. Jag känner mig så vilsen. Och jag vill inte ta, jag vill ge! Jag vill fokusera mig på något annat, vill hjälpa någon. Jag vill inte prata om hur jag mår eller vad som händer i mitt huvud. Jag vill inte att någon oroa sig. Jag vill ge kärlek och ingen vill ha den. Mmmm.

Mötet hos terapeuten gick okej. Han tar mig på allvar och det är redan ett stort plus. Jag kommer nog inte få så mycket från honom när det gäller hjälp med min ångest. Han ville visa mig "lotusställningen", han ville att jag går med i en grupp där folk massera varandra. Jag vill inte bli masserat av någon främling? Hello, I have body-issues! Jag har sagt att jag inte orkar med gruppterapi just nu. Jag är för instabilt och jag skulle inte kunna få någonting ur det hela. Jag får ju redan panikångest när jag pratar med honom, att ha panikångest framför en grupp främlingar känns inte särskilt lockande. Som sagt, han tar mig på allvar. Han lät mig beskriva min idé om världen. Vi diskuterade läkare och psykvården. Vi diskuterade Salvador Dali. Han fick mig skratta. Han lovade att prata med idiotläkaren imorgon, om jag får byta läkare inom mottagningen. Han märkte hur även idiotläkarens namn gav mig panikkänslor. Jag ska träffa honom på torsdag igen. Han har märkt hur självmordsbenägen jag är och att jag har ingen att prata med om just min dödslängtan. Så det är nog därför jag får träffa honom så mycket. Och så är sessionerna 90 minuter långar och inte bara 40 minuter.

Min mormor är på sjukhuset. Hon blev uttorkad eftersom hon inte had druckit något på flera dagar. De trodde först att hon hade stroke.  Nu misstänker dem ålderspsykos. Hon beter sig faktiskt mer psykotiskt än dement (säger min mor). Jag önskade att jag vore där nu, i Tyskland, vid hennes säng. Hon har helt tappat det. Hon började städa avdelningen, hon sprang runt på olika avdelningar, försökte göra sängarna åt sängliggande människor. Hon har nu en hel massa lugnande inom sig. Och sömntabletter. Jag hoppas att det endast är demens och inte psykos. Jag vill att hon kommer in på ett vårdhem. Min stackars mormor!!

Även om det är skönt att sova ut så känner jag mig alltid skyldig och skäms över att jag inte ha gått upp vid en rimlig tid. Pojkvännen går upp klockan 5 varje dag då måste jag ju kunna klara att gå upp klockan 8? Det känns som om jag har förlorat tid. Men å andra sidan hade jag nog inte gjort något produktivt under dessa två/tre timmar. Jag vet inte. Det är förmodligen fel att skuldbelägga sömn. Och så tänker jag för mycket, som vanligt.

Det var rätt okej att vara ute igår. Fastän jag kände mig som ett valrus. Jag skäms så mycket för min viktuppgång. Det är ju mitt eget fel, jag kan inte bara skylla på mitt mentala tillstånd. Eller kanske jag kan? Jag vill se den människan som klarar av att träna med vrålångest!! Jag funderat på en rolig grej häromdagen: tänk om det fanns en bubbla man kan gå in i och så är man osynlig. Man kan gå runt i sin bubbla och ser så fet och ful ut som man vill, ingen annan ser en. Att klä sig i en svart säck skulle kanske också gömma min kropp men folk skulle förmodligen tror att jag har tappat förståndet haha. Önskedrömmar.

När vi kom till Berns igår så var vi redan rätt sent ute. Det beror på att det är en bitch att hitta parkeringsplats i Stockholms innerstad. Det första som hände var att en för mig helt okänd kvinna ställde sig framför mig och sa: Du är så jävla fin! Så fint! Vad snyggt du är!". Hon kramade om mig, log och gick in till konsertstället. Konstigt! Det skulle kanske ge mig lite självförtroende men jag blev bara förvirrad. Konserten. Den var okej. Trist om någon känner av tvånget att berätta om sin gudstro för hela världen. Alltså egentligen sjöng Nina Hagen till 99% om Gud, Jesus och sin tro. jag undrar om det finns ateister som kör på samma sak? Att sjunga om hur mycket lättnad de känner när de har fått för sig att Gud inte existerar. Haha. Uh, kanske dags att starta ett band!! Hur som helst, Nina Hagen är snygg! Jag vill se ut som henne när jag är 57 år gammal. Dessutom har hon en underbar röst. Hennes skönhet och hennes röst fick mig nästan att bortse från låtarnas innehåll.

Det var så underbart att promenera vid kajen i Stockholms innerstad under natten. Lättregn och inga människor. Lugnet. Ibland kan det nog vara befriande att vara utomhus.

Jag skulle ha velat börja med tentan idag men jag orkar inte. Jag har bearbetat uppsatsen lite. Jag skriver alltid för mycket så jag måste radera saker och ting. Tänk om man fick skriva hur mycket man ville. Bliss! Det blir tenta-plugg imorgon. Nu ska jag försöka motivera mig själv till att träna. Och senare har jag ett mötet med terapeuten P. Jag ska vara öppen till vad han har att säga. Jag måste.

Hemma, trött

Helgen var fruktansvärd. Jag vet inte riktigt vad som hände. Det kändes som om mitt jag hade degenererat. Jag befann mig i ett mörker som var svartare än svart. Jag kunde inte tänka klart. Jag hade destruktiva tankar hela tiden. Och ångesten vart så star att jag nästan tog vägen till min bakdörr, min utväg, min befrielse. Mesmedicinen hjälpte inte ett dugg. Jag tog Atarax, Theralen-droppar och Theralen-tabletter. Jag kände ingenting av dem. Jag grät mer. Men det är ju ingen förbättring. Igår var jag bakis av all medicin och när denna känsla försvann kom ångesten istället. Vrålångest. Ingen lätt känsla som påpekar att något är fel. Utan en känsla som var så stark att jag sprang runt i panik och skakade. Så ska det ju inte vara? Det värsta var att jag försökte att kräkas upp pannkakorna jag hade ätit. Men det fungerade inte. Jag grät så mycket att det bara inte gick att få kräkimpulsen fungera. Jävla misslyckandet. Jag väntar på att jag går helt vilsen och hamnar på avdelningen igen. Jag kan inte stoppa det här längre. Varför får en människa som jag egentligen leva? Det är den främsta tanken i mitt huvud just nu.

Ikväll ska vi se Nina Hagen på Berns. Jag har ingen aning hur jag ska ta mig genom detta. Men jag har lovat pojkvännen.

Skitliv!!

Jättejobbig dag. Jag hade den konstiga impulsen att sticka något i mina ögon. Och så ville jag ge upp. Har jag inte redan gjort det? Jag låter ju ångesten styra mig. Jag vill inte göra DBT. De kan lära mig att stå ut med ångesten? Men är det inte det jag har gjort i 30 år tills jag bröt ihop? Nu är jag i ett annat läge, nu har jag inte styrkan. P menade att vi ska prata om mitt förflutna, min far, min syster, de sexuella övergeppen i skolan och av pojkvännerna, mobbningen och allt annat. Men vad tjänar det till? Jag har allt det där redan lämnat efter mig när jag flyttade till Sverige. Jag kommer nog endast må sämre av att prata genom allt.

Idag. Vrålångest hela dagen. Ett flertal panikattacker. Impulser att ta livet av mig, att rispa mig, att göra mig illa. Mycket ilska. Mycket sorg. Jag tog 25 mg Atarax ungefär tre timmar sedan. Jag känner absolut ingenting av det. Det enda som kommer händer är att jag blir bakis imorgon. Jag försöker ju använda det jag har hemma men ingenting fungerar. Atarax är fan ett antihistamin och inget lugnande. Jag hetsåt pannkakor. Nu har jag den starka impulsen att sticka fingret i halsen och få allt ur mig igen. Jag orkar fan inte mer!!

Jag tror inte att jag är självdestruktivt. Jag har endast självdestruktiva tankar. Jag tycker att det är en stor skillnad. Jag har tittar på ett vetenskapsprogram idag, om jaget och medvetandet. Om man tar ett beslut, är medveten om vilket beslut man tar, så har hjärnan redan 6 sekunder tidigare bestämt dig för vilket beslut som ska tas. Surprise. Det finns ingen fri vilja eftersom det finns ingen själ, inget jag. Vi är endast biologiska maskiner med hjärnan som motorn. Inget nytt för mig. Jag blir så arg när folk fortfarande tror på själen. Det är så löjligt att man kan tro på ett koncept som är flera tusen år gammal och som har vetenskapligt vederlags ett flertal gånger. Själen är endast muren som människan har uppfunnit för att inte behöva acceptera faktumet att vi endast kommer ruttna bort. Vårt medvetande/själ släcks när hjärnan dör. Inte så svårt att förstå. Frustrerande när folk inte kan rationellt övertygas utan låter sig styras av "andlighet". Men men. Alla får ju tro på sitt. Även om jag inte håller med så accepterar jag att andra vill stanna i det förflutnas lögner.

Jag har tagit två rosa piller. Theralen. Ungefär 20 minuter sedan. Jag hoppas att de hjälper då. Jag står nämligen inte ut längre. Jag tror att jag var nära till att få en psykos idag. Jag var helt borta och fick paranoida tankar. Eller kanske var det bara depersonalisation? Whatever. Jag har den svaga känslan att jag kommer att ta en överdos lugnande ikväll. Så om jag inte skriver bloggen under några dagar så är jag nog inlagd. Eller fången i lugnets världar. Vi får hoppas på det sista. Nej. Det blir nog bara en hemsk bakiskänsla imorgon av alla antihistamin-tabletter som jag inte tål och som inte hjälper. Lycka. INTE.

Kanske tar LSD? Nina Hagen har träffat Gud på en LSD-trip, varför inte jag? Nej, vänta har ett vagt minne av att dansa i underkläder mitt på gatan i Hamburg på LSD. Jag var 15 eller 16. Fick sova hos polisen. Mmmm. Haha. Jag är virrig just nu. Men det beror inte på de lugnande. Tyvärr. Det är ångesten som har förlamad min hjärna. Nu vet jag!! Två Immovane! Eller näääh. Nu ska jag gå och spy upp pannkakorna. Vilken fantastisk lördagskväll.

De senaste dagarna har jag varit i krig med min ångest och mina känslor. Jag kan inte skilja på dagarna, eller timmarna, eller någonting. Jag har ingen tålamod med någonting. Jag har endast en massa med negativa känslor inom mig som vill ut. Och jag orkar inte mer med det här. Där ligger tabletterna i skåpet och jag tors inte ta dem. Jag har så få kvar och kommer förmodligen aldrig få några nya. Jag tror att jag har haft en svår dissociationsattack idag. Jag kommer inte ihåg något, endast känslan av att vara ett skal utan innehåll, att ha någon annans tankar som styr mig. Jag kan inte fokusera mig på något. Min hjärna måste ha minskat aktivitet just nu eller något. Jag kan inte läsa, allting blir bara suddig. Jag vet inte vad som händer med timmarna, de försvinner bara och jag sitter och stirrar på väggen. Eller så gråter jag.

På tisdag, eller onsdag, jag vet inte när, jag tror att det var tisdag trodde jag att det var över. Att jag äntligen inte orkade mer och hade gett upp. Jag stått på balkongen och funderade över att hämta en sax och klippa sönder kattnätet så jag kunde hoppa. Jag grät och skrek inombords. Jag skriker aldrig, jag är nog en inåtvänd människa. Jag får ju alltid höra att man oftast inte ens ser att jag har ångest. Hur som helst, jag fick katastroftankar och från att vara nästan beslutsamt blev jag skiträdd. Jag ville ringa till psykjouren men var helt övertygad om att idiotläkaren har berättat för alla att de inte skall hjälpa mig. Jag blev rentav paranoid. Så jag låste in mig i badrummet. Jag satt på golvet, i mörkret och grät, skakandes och ångestfylld. Jag somnade och vaknade av att katten krafsade på dörren. Hon tycker inte om stängda dörrar. Jag är så trött på att må så här. Mitt liv är inget liv, inte ens en existens, det är bara en suddig verklighet som inte finns. En icke-existens.

Igår hade jag mötet med P, terapeuten. Jag fick panikångest på vägen dit. Jag är inte van vid att vara ute själv och så dog batterierna i min mp3-spelare. Kvinnan i receptionen var säkert på att hennes uppgifter om mig inte stämde, jag kan ju inte vara född 1981, nej, det måste 1991. Jag hittade inte mitt leg och det blev förvirring. Bra att jag ser 10 år yngre ut än vad jag är. Men det var kanske fel tillfälle för detta komplimang. Mötet gick så där. Terapeuten är schysst, lite tuff kanske. Han förstod inte vad jag sa och frågade efter hela tiden. När jag är nervös pratar jag för snabbt. Jag tror att jag började dissociera eftersom jag inte kommer ihåg något av de sista 10 minuterna av mötet. Han tyckte i alla fall att det är bra att jag ifrågasätter diagnosen. Han ville att jag förklarade vad jag menar med dissociation. Han pratade om kroppsövningar och meditation. Jag var ärlig och sa att jag inte tror på flummiga terapimetoder. Han accepterade detta och sa att vi kan hitta ett gemensamt språk. Han är mig intellektuellt underlägsen. Det stör mig lite. Han nämnde inte saker vid sitt namn. Om du använder dig av Freuds idé om det omedvetna detet och överjaget, säg det. Men nej, han började prata om träd och stammar och den sjuka roten. Jag ska träffa honom nästa vecka tisdag igen. Ah, och han sa att han förmodligen inte kan hjälpa mig med en ny läkare. Självklart. Skitställe.

Jag har äntligen fått tentauppgifterna. Det är jättelite att göra och vi har tid tills den 30:e i oktober. Jag ska ta det lugnt tills nästa vecka. Jag vet att jag kan bli klart med det där inom två/tre dagar. Jag behöver lugn just nu. Stress kan döda mig. Bokstavligen.

Vad skönt det var att sova ut. Jag vaknade klockan tio och var helt utvilad. Tyvärr kom ångesten senare (och som vanligt har jag ingen aning varifrån den kom) men jag ska nog ignorera den och distrahera mig. Det har funkat rätt bra hittilis. Jag har fått två fina brev idag som verkligen höjde mitt humör. Jag tror att Adam är min själsfrände rent intellektuell, ibland tror jag att han är en gammal man fången i en ung kropp. Annars är alla hans insikter och funderingar skrämmande och inte normala. Haha. Nej, han är underbar och jag känner mig hedrad att jag känner honom. Sedan har jag fått ett brev från Mana. Hon är så vuxen i alla sina resonemang, hon har förändrats så mycket och jag har alltid vetat att den där fantastiska människan finns i henne. Ibland är jag bara glad eftersom jag har så underbara vänner även om jag är ledsen över att de bor så långt ifrån mig. Jag fick också ett till paket med fina presenter. Så ångesten kan dra åt helvete idag tycker jag!

Jag har faktiskt fått en tid hos en terapeut. Om två dagar. Jag har träffat honom förut och vi kom inte så bra överens. Han skrämde mig med att säga att om jag hoppar från balkongen att jag kommer att bli en grönsak i rullstol. Och om jag tar en överdos så blir min hjärna förstörd. Jag förstår varför han sa det men det ökade endast ångesten. Dessutom berättade han för mig på telefonen att han inte använder sig av mindfulness utan går längre tillbaka och bygger sin idé på zenbuddhismen. Hur är det bättre?!? Jag tror att jag kanske ska leta efter någon som diskuterar existentialism med mig, utifrån premissen att det finns inget efterliv och att det inte finns någon fri vilja (det är  postexistentialism men ändå en existentialism). Men jag ska ge det ett försök med honom. Han vägrade dock diskutera läkare med mig. Det är ju mitt främsta problem, att jag vill ha en ny läkare, och om det endast är den andra läkaren på mottagningen (fast att denna läkare inte kommer kunna göra något eftersom idiotläkaren är överläkaren). Men vi ska se. Det är kanske bra om jag träffar någon ibland. Pojkvännen har varit hos honom och han sa saker som att man ska rikta sitt inre ljus på sin andning. Jag kommer förmodligen skratta mycket. Jag förstår mig på retorik och metafor (duh, jag pluggar litteraturvetenskap) men kan inte se hur dessa kan vara grunden till en terapi. Låt din själ andas ?!? Varför inte säger: koncentera dig på din andning så din hjärna kan lugna sig ner lite och den instinktiva ångesten har ingen gogrund längre.

Jag är irriterad på att vi fortfarande inte har fått tentauppgifterna. Jag förstår att läraren är sjuk men hur svårt kan det vara att posta två frågor i ett forum?!? Jag vill ha den där kursen bakom mig nu och får de 15 hp på avancerad nivå. Jag har anmält mig till tre kurser för vårterminen. Alla på avancerad nivå i litteraturvetenskap. Jag vill välja en fjärde också men kan inte välja mellan Att tolka och läsa barnlitteratur   eller    Semiotik. Semiotik har jag aldrig riktigt förstått och har aldrig ansett det som en metod och teori som är relevant för mina studier. Barnlitteratur är kanske lite tråkigt men å andra sidan står på kurslistan romaner som Alice in Wonderland och Huckelberry Finn. Det blir nog barnlitteratur. Jag har fortfarande mer än tre veckor tills jag måste bestämma mig så det är ingen brådska. Jag vet i alla fall att jag vill plugga på riktigt igen annars kommer jag inte känna mig nyttig. Om jag bryter ihop så finns det alltid akuten. Kanske ingen hälsosam inställning men jag har tröttnat på att mitt liv är "on hold".

Jag har precis tränat och nu tänkte jag färga håret lite. Dessutom måste jag nog äta lunch. Vi har ingen vettig mat hemma. Köttbullar och ris låter inte så spännande. Men: utan pengar ingen mat.

Pojkvännen hade ringt till öppenvårdsmottagningen för att kolla vem som är min läkare. De vill inte ta emot mig i Liljeholmen eftersom jag är på väntelistan för DBT och tills detta utreds vill de inte ha med mig att göra. Är jag överraskad? Nej.

C ringde mig en timme sedan. Hon bad inte om ursäkt för att de har strulat till det hela med mig. Hon var sitt dryga och nedlåtande jag istället. Men hon fick höra vad jag tycker: att jag inte tror på mindfulness, att jag tvivlar på Boderline-diagnosen, att jag inte vill träffa idiotläkaren igen, att jag tror på medicinering. Hon sa att idiotläkaren vägrar skicka fler remisser. Hon föreslog att jag kan ha en behandlare eller stödkontakt hos dem. Hon försökte att övertgyga mig att stanna hos idiotläkaren tills DBT. Hur många gånger måste jag säga att jag inte vill ha med idiotläkaren att göra? Det finns en till läkare på mottagningen. Men jag vet att hela mottagningen är emot medicinering. Hur ska det kunna hjälpa? Hur som helst, C var väldigt otrevlig. Jag kände som om hon var övertygad om att jag har gjort något fel. Men det har jag ju inte! Jag vill ju bara byta mottagning. Fan fan fan. Så jag sa ja till att jag får en ny behandlare/stödkontakt hos dem. Annars skulle jag inte träffa någon tills jag har hört från DBT. Jag tycker dessutom att det är fel att det alltid påpekas att jag ska börja på DBT. Jag har inte kommit in än. Jag har inget självskadebeteende och jag vet att självskadare prioriteras. Jag tror faktiskt inte att jag kommer in. Men det är allt jag kan göra: vänta tills beskedet kommer att jag inte har kommit in. Sedan kanske jag får gå till en ny mottagning. Jag undrar om jag ska ringa och säga att de ska ta bort mig från väntelistan? Men jag ville ju ge det hela en chans. Jag vill inte göra Mana besviken.

Så det är egentligen status quo. Ingenting har förändrats. C sa att de ska disktuera mitt fall med behandlingsteamet och sedan kommer hon att kontakta mig igen. Det roligaste vore ju om de bestämde sig för att de vill inte ge mig en stödkontakt. Och om det blir så att idiotläkaren fortfarande ska ta hand om mig så kan de dra åt helvete. Jag ska spela lotto och hoppas på att jag vinner miljonvinsten så jag har råd med en privatläkare. Annars är det nog akuten som gäller tills DBT-bedömningen är över och jag antingen börjar där eller äntligen får byta mottagning.

Ska man må sämre av att ha kontakt med psykvården? Finns det ens en chans att man får hjälp någonstans? Jag betvivlar det.

Jag älskar sensommaren! Jag älskar när det inte är för varmt eller för kallt. När man inte fryser eller svettas. Egentligen tycker jag inte om att vara ute men dessa två/tre veckor om året är nästan skönt att lämna lägenheten.

Idag var vi på Söder. Först gick vi till Pet Sounds och köpte biljetter till Peter Murphy konserten. Vad glad jag är att vi har råd med det! Men jag vet inte vad jag ska tycka om biljetterna nuförtiden. Kommer ni ihåg de fina biljetter förr? De hade emblem, bilder av banden, de var något att spara. Nu är det endast en kod och ett vitt blad papper. De fyller nog sin funktion men är inget som man kan plocka fram efter några år för att påminna sig om de roliga tiderna man har haft.

Vi promenerade lite runt på bondens marknad men köpte inget. Vi har så mycket mat hemma, varför köpa mer? Sedan var i Vitabergsparken. Det var länge sedan jag hade varit där. Vi satt oss på en bänk och njöt av vädret. Jag började plötsligt sakna Adam när jag såg alla människor som låg i gräset och läste. Det var en stor känsla av tomhet, av avsaknad som kröp in i mig.

Vi drack en kopp kaffe i ett café och sedan åkte vi till Skarpnäck för att titta på pojkvännens arbetsplats. Jag har aldrig varit där så det var spännande att se var han spenderar sina arbetsdagar. Skarpnäck är ett tråkigt område, det verkar kallt på något sätt. Endast nya byggnader, ingen natur, ingen historia.

Jag har läst en timme i Kierkegaards Begreppet Angst. Om han bara inte hade varit så religiöst. Hans ansats är så bra! Jag undrar om filosofin inte är bättre än psykiatrin. Man får tänka klart, man ska inte undertrycka sina tankar. Man får tänka i konstiga banor istället för att medicineras och indoktrineras om tankekontroll. Jag har inte hört om många filosofer som har tagit livet av sig. Har ni? (Man skulle kunna anse Sokrates' död som självmord men han dog egentligen inte av sin egen hand)

Idag fyller jag år. 30. Men jag oroar mig inte särskilt mycket om detta tal. Många av mina vänner är äldre än mig. Dessutom ser jag inte ut som 30. Och jag känner mig defintivt inte som 30. Min bror sa att statistiken säger att jag nu har levt en tredjdel av mitt liv. Jag ska oroa mig när jag har levt hälften och inte har nått något i livet än. För att vara 30 har jag redan gjort och upplevt en hel del. Jag vill inte prata om de negativa sakerna utan om de positiva: jag har lärt mig mycket, läst så mycket som jag orkade, har varit på en massa konserter/festivaler, har träffat Marilyn Manson (ja, det måste vara med!!), har vunnit litteraturtävlingar, har gjort min Abitur, har skaffat mig många vänner och egentligen inte ovänner, jag har alltid varit trogen mot mig själv när det gäller mina principer om ärlighet och intellekt, jag har har lärt mig fem språk (varav jag redan helt har glömt ett!), jag har rest och sett det mesta av Europa, jag har hånglat med en massa vackra människor, jag har studerat tre och ett halv år på ett universitet i Tyskland, jag har flyttat till ett annat land (Sverige), jag har satsat på kärleken, jag har gått ner 45 kg (varav jag har gått upp 20 igen .. men det ska vi inte prata om nu), jag har byggt upp ett helt nytt liv, jag har tagit mitt kandidatexamen i litteraturvetenskap på ett språk som inte är mitt modersmål, jag är färdigutbildad kulturvetare och jag har fortfarande en hel massa mål i mitt liv! Visst har jag hunnit med mycket?

Jag ville inte ha en fest idag. Jag skulle inte ha orkat med det. Jag har haft stora födelsedagsfester i mitt liv, sjuka, roliga, utsvävande fester. Så det är nog bra om jag tar det lugnt det här året. Jag fick öppna mina presenter vid midnatt (jag ska göra ett extra-inlägg om presenterna senare). Jag försökte sova ut men det fungerade inte så bra. Vi åt lunch på MKC, gott vegetariansk buffé. Sedan promenerade vi lite runt vid sjön. På eftermiddagen åt vi tårta. Annars så var jag upptagen med att att besvara alla sms, emails och meddelanden på Facebook idag. Så det var en lugn dag.

Det enda som störde var ångesten. Och känslan av att bli sjuk. Jag tror att jag får en förkylning eller influensa. Det känns helt så. Men eftersom läraren för distanskursen är sjuk så kommer vi inte få uppgifterna för hemtentan den här veckan utan i slutet av nästa vecka. Det betyder att jag kan ta några dagar till ledig och faktiskt vara sjuk. Jag, som den oroliga människan jag är, är självklart övertygad om att jag kommer att ha glömt allt jag har lärt mig under kursens gång tills vi har fått uppgifterna. Whatever. Jag har haft en väldigt konstig upplevelse idag: jag tittade på vår bil efter vi hade kommit hem från att ha hämtat ett paket hos posten. Och jag var helt övertygad om att bilen log! Helt sjukt alltså! Men pojkvännen övertygade mig att jag endast har för mycket fantasi. Konstig!

Lunch

 

Anders och jag

Vi hittade roliga saker vid Alby sjön

Några ungdomar i Fittja har skapat ett still-leben och jag tror inte ens att de var medvetna om det!!

Tårta

Jag försöker att ta det lugnt idag. Jag är på vägen ner igen. Jag vill inte att krascha. Jag har i alla fall tränat och spelat datorspel i någon timme. Min mor och min pojkvän var på Drottningholm idag, för att promenera lite och fika. Nu sitter min mor och tittar på någon tysk soap opera på vår andra dator och pojkvännen sover. Det regnar och är kallt. Jag vill spendera resten av dagen med att hålla mig upptagen: läsa, skriva, titta på TV. Jag tror att min ångest kommer ifrån mina tankar kring psykiatrin och terapin. Och sömnbrist. Propavan-helvetet igen. Jag vill sluta med Propavan och ska nog sova utan sömnmedicin ibland. Jag har ju fortfarande ungefär 150 Imovane på recept. Förresten, har ni läst Aftonbladet på sistone? De granskar psykiatrin i Sverige och har varje dag nya artiklar och teman de tar upp. Det är verkligen värt att kolla upp. Jag hittar mig själv i många artiklar som handlar om hur patienter bemöts och hur diagnoser kan förstöra ens liv.

Mmmm. Igår var vi ute på en långpromenad i Flottsbro, ett ställe mellan Fittja/Masmo och Flemingsberg. Det är så fint där! Det finns en jättestor skilift, en fin strand och massor med natur. Jag tycker egentligen inte om att promenera men det var nästan inget folk där så det var lugnt. Förresten, Flottsbro ligger på andra sida av Albysjön så vi kunde se vårt hus. Öh.

Näää. Nu ska försöka svara på ett brev och sedan blir det tysk cheesecake!

Idag kom oron och ångesten igen. På riktigt. Onda tankar finns alltid men de kan vara svagare och mindre jobbiga. Men idag var ett helvete. För det mesta därför att det hela med psykvården har krånglat igen. Jepp. Igen har remissen inte kommit fram till den nya mottagningen. Jag har fortfarande ingen ny läkare. Jag är fortfarande inte i någon terapi. Övergiven är jag.

Övergiven av psykvården och läkare som förmodligen är sadister och älskar att se andra lida. Kunde de inte har blivit porrstjärna och plågat snygga tjejer i kedjor istället?!? Jag undrar ju ibland varför en psykiater har just valt detta yrke. Status? Eftersom man älskar att se andra lida? I alla fall verkar det inte som om de har valt yrke för att hjälpa människor, som kanske många sjuksköterskor och allmänläkare har gjort. Hur mycket tjänar egentligen en psykiater? Kanske det är pengarna som lockade?

Jag har funderat över att skita i vården. Bara kolla hur långt jag kommer själv. Fast, jag är säkert på att jag då antingen hamnar på slutenvården efter någon tid igen eller på kyrkogården i någon vackert gotisk kista. Men å andra sidan: jag vet inte om eller när jag kommer in på DBT. En terapi som helt bygger på mindfulness, en sak jag inte tror på ALLS. Och förmodligen aldrig kommer att tro på. Jag vet inte om eller när jag kommer att få träffa en ny läkare eller ens får gå till en ny mottagning. Jag vet inte om jag ens får något slags medicin. Och det är det enda som jag, efter lång tid, har kommit fram till: jag vet att jag egentligen bara tro på vetenskap och prov. Terapi är ovetenskaplig och för det mesta endast en chansning eftersom alla involverade måste passa ihop, måste kunna jobba med varandra. Jag kommer alltid ifrågasätta terapeuter. Medicin måste gå genom en hel process av prov, biologiska och kemiska försök och så måste den godkännas för att släppas på marknaden. Jag vet att det finns en hel marknadsintressen också, vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Men de stora bolagen grundar sig inte på ovetenskapliga antagningar om själen, om viljan. Det finns ingen själ. Viljans existens har redan vederlagts av Schopenhauer. Och buddhism som grunden för en hel terapiform? Buddhism är en religion, inte ens en filosofiskt utvecklad tanke. Religion är alltid lögn och används för att styra människor. Hur kan en terapi bygger på sådant, utan att det kan prövas mot verkligheten på ett tämligen vetenskaplig sätt?

Det är vad jag tycker. Jag litar inte på psykvården längre. Jag kommer alltid ha en negativ inställning mot just läkare. Jag kommer alltid vara misstänksam. Och jag kommer definitivt aldrig tro på mindfulness. Så kanske det är det bästa att avstå från att fortsätta kämpa för att få en ny läkare och en plats i en terapi? Jag vet inte. Jag känner mig övergiven. Samtidigt som jag känner att jag mår bättre när jag inte har kontakt med psykvården. Jag har varit misstänksam hela tiden. Jag ljög aldrig för någon. Jag talade sanning med ignorerades. Så jag slutade tala om hur jag verkligen mådde. Så skall nog inte vara? Jag vet att jag behöver hjälp. Jag vill plugga heltid från och med januari igen. Jag vill gå ned i vikt igen. Jag vill kunna träffa människor och ha kul. Jag vill kunna leva ett normalt liv. Men jag är rädd för psykvården och litar inte på dem. Jag vet att jag kommer att dö om jag inte får hjälp, jag vet inte hur länge jag kan hålla ut mer. Men vart ska jag vända mig så? Det finns ju endast psykvården. Ska jag då skita i psykvården och köra min egen grej? I'm at a dead end.

Jag har precis druckit en varm chocklad som jag hade fått av min vän Leigh från England (alltså en så där "sachet"). Den var så god och hade så gott som inga kalorier. Leigh är en jättefin tjej och väldigt mogen för sin ålder. Hon jobbar faktiskt på ett fängelse, i administrationen. Hon träffar fångar varje dag som hon måste intervjua för att sedan bestämma om det är lämpligt att få dem ut på gatan igen. Det är helt tufft jobb tycker jag. Chokladen var i alla fall god.

Jag är jättetrött. Jag sov dålig. Jag sov orolig och hade en massa konstiga drömmar. Propavan är ond! Och halv åtta blev jag väckt av en katt som tyckte att det var roligt att leka med en tops på min rumpa. Men det finns nog sämre saker av vakna av. En gång vaknade jag eftersom min bästa vän spydde på mig medan hon sov. Oh the good old times.

Hur som helst. Jag orkade ändå träna. Men det har verkligen bara med självhat att göra. Jag hatar min kropp så mycket och skäms för min viktuppgång. Blah. Vi åkte in till stan för att gå på museum. Det är jättesvårt att hitta ett museum med fri entré. Jag vet inte hur precis man hade tänkt men 100 kronor för att se på något som är vårt kulturarv är nog överdrivet. När vi var vid slottet så hamnade vi bakom någon parad av slottgårdet (eller kungliga gårdet? Nah, ni vet, de skall beskydda slottet och kungen). De marscherade mitt på gatan. Konstigt det där. Vi gick på Medeltidsmuseum. Vilket fint ställe! (och det är fri entré!!). Jag tyckte att det mest intressanta var alla tortyrvapen. Lite läskigt kanske. Att se originalmuren som byggdes runt Stockholm (eller vår samtids Gamla Stan) under 1500-talet var också intressant. Vi var rätt länge där inne.

Sedan åkte vi till IKEA och åt lunch. Eller middag. Det var klockan 16 så jag vet faktiskt inte vad man skall kalla det. För mig var det lunch eftersom jag endast hade ätit frukost. Det var i alla fall gott med köttbullar, länge sedan jag åt sådana sist. Vi promenerade genom affären lite och självklart så kom vi hem med några småsaker. Såsom man alltid gör när man promenerar genom IKEA-affären utan att egentligen vilja köpa något.

Det var jättejobbigt att vara ute hela dagen. Men jag höll ut. Nu är jag bara trött.

Pojkvännen framför museet

 

 

IKEA "lunch"

Fin blomma (ingen aning vad den heter. jag ska kalla den "Herbert" from now on. Haha)

Igår var det äntligen dags för Clan of Xymox-konserten. Det ösregnade när vi var på vägen dit och min frisyr förstördes. Men det spelade ingen större roll. Det var ju mörkt på konsertstället ändå.

Förbandet var Agent Grinder, ett band från Stockholm. De var förvåningsvärt bra. Jag har alltid haft lite problem med förband, det är bara irriterande att behöva vänta genom en halvtimmes medioker musik tills festen börjar. Hur som helst, Agent Grinder var bra! Clan of Xymox var väldigt bra också. De spelade en blandning av gamla och nya låtar och publiken verkade ha kul. Dessutom var det på något sätt intressant att keyboardisten var från The Crüxshadows eftersom hon som vanligtvis spelar keyboard är höggravid. Jag dansade lite, jag skrattade mycket och jag även sjöng (men mer i mitt huvud än i verkligheten haha). Jag hade en panikattack innan vi åkte dit men under spelningen höll sig ångesten bort. Jag hade för säkerhets skull en halv Oxascand med mig men jag funderade inte ens på att ta den. Jag klarade mig själv. Ibland tror jag att jag mår bättre när jag inte har kontakt med psykvården.

Det var dessutom jättetrevligt att träffa folk igen. Det är så skönt att människor kommer ihåg en, kramar om en, även om man inte ha setts under en lång tid. Jag har fått höra att det blir ett nytt försök till gothclub i Stockholm snart. Jag ser fram emot det. Alla pratade om Sisters of Mercy-konserten i november. Men näh. Jag är förmodligen den enda gotharen i hela världen som hatar Sisters of Mercy haha. Hur som helst. Det kommer bli ett flertal tillfällen för att gå ut under de närmaste veckorna.

 

Elin och Anders

Clan of Xymox (och Ullas hår)

Om det finns något som jag inte tål så är det stress. Det finns så mycket som jag måste göra den här veckan eftersom jag vill försöka ta ledigt nästa vecka. Så det är powerplugg som gäller. Jag har inte gjort lika mycket som jag hade planerat för idag men jag har i alla fall kommit vidare med min uppsats. Jag undrar om allt jag skriver är endast öförståelig gibberish. Jag har ju ingen som korrekturläsa. Hur som helst, jag har skrivit 5 av 6 sidor nu. Det blir förmodligen lite mer än 6 sidor. Jag är inte bra på att hålla mig kort. Jag hoppas att jag hinner skicka in uppsatsen på fredag så läraren kan ge lite kommentarer och sådant. Jag hatar att korrigera på saker som jag har skrivit men det där med handledning är ju viktig. Sedan har jag 3 timmar av den där serien kvar att titta på. Och 250 sidor i en skönlitterär bok. Dessutom måste jag lämna in två uppgifter. Jag hoppas verkligen att jag får allting gjort tills lördag kväll. Tentauppgifterna får vi i slutet av nästa vecka så kommer att ha några dagar för att andas ut.

Konstigt nog så har ångesten inte varit så stark idag. Jag förstår inte varför avsaknaden av ångest inte ger lika mycket glädje som närvaron av ångest gör mig ledsen. Hur som helst så har jag tränat (för tredje dagen i rad) en timme, jag har lagat mat för två dagar i förväg och jag har färgat håret svart. Ett långt brev har jag också skrivit. Så jag har varit rätt produktiv idag.

Min mamma kommer om två dagar. Hon har bestämt sig för att följa med Clan of Xymox konserten så jag har köpt biljett för henne idag. Hon lyssnade på bandet på youtube och tyckte om dem. Ibland är jag verkligen förvånad över hur fantastisk min mamma egentligen är. Idag har jag fått veta att Peter Murphy spelar i Stockholm den 27:e oktober. Biljetterna är rätt billiga också. Jag måste se Peter Murphy, han är ju sångaren i Bauhaus. Tyvärr har jag endast 50 kronor på mitt konto just nu men förhoppningsvis får jag lite pengar till födelsedagen. The Legendary Pink Dots kommer också till Stockholm i oktober. Alltså först händer ingenting på ett år och plötsligt spelar en hel del gothband i Stockholm. Varför?!? Aye, och i slutet av september är det ju också Nina Hagen. Oj.

Jag pluggar och katten är med också (eh, det finns ordning i kaoset, jag lovar!)

De senaste dagarna har varit väldigt påfrestande. Jag känner mig övergiven. Jag måste själv kämpa emot ångesten, jag måste själv hantera tankarna. Jag har inte haft någon kontakt med psykvården i nästan tre månader. Får de göra så? Det lilla som jag har lärt mig om mindfulness hjälper inget alls. Det beror nog på att jag har en negativ inställning till det hela. Det måste vara det. Dessutom har jag ju bara lärt mig delar. Ingen har hjälpt mig med att hitta strategier. Det enda jag vill är att ångesten försvinner. Någonstans inom mig finns nog det glada jag men det har inte kommit fram på länge. Jag tror att jag börjar bli galen. Jag är spänd hela tiden, kan inte slappna av utan vrids i inre smärtor. Pojkvännen frågar minst en gång om dagen om vi skall åka till sjukhuset. Jag vill inte. Jag har blivit skickat hem sista gången, utan att få hjälp. Vad är vitsen liksom?!?

Jag har försökt plugga så mycket som möjligt. Att hålla mig upptagen. Jag har läst all sekundärlitteratur för uppsatsen. Vi får handledning endast en vecka till, sedan får vi uppgifterna för hemtentan och måste skriva klart uppsatsen. Tills dess har jag också två uppgifter till att lämna in. Om konsumtionskulturen och manlighet. Det är fortfarande så mycket som måste göras och som vanligt sviker koncentrationen mig. Jag har haft sådana faser förut. Sista året på gymnasiet kunde jag inte plugga alls. Ändå tog jag Abitur. Andra året på universitetet i Tyskland där jag bröt ihop på grund av alla dessa komplicerade företagsekonomiska beräkningar. Nu har tappat pluggförmågan igen, jag har tappat den ungefär ett år sedan. Jag vet att jag förmodligen kommer att klara mig också genom den här kursen. Men jag kan inte använda mig av alla resurser jag har. Tänk om du hade varit bra på att sy och plötsligt får du inte ens tråden genom nålen längre. Det är så det känns. Jag är bra på att tänka. Men nu kan jag inte tänka längre. Hur som helst, jag har skrivit på uppsatsen. Jag hoppas att den blir klar den här veckan så min lektor kan kommentera den.

På fredag kommer min mamma hit och stannar i tio dagar. Jag är fortfarande inte riktigt glad för det. Det kommer bli stressande och påfrestande. Men jag måste tvinga mig till att vara glad. Att inte göra någon besviken. Ush. att jag aldrig får vara mig själv. På söndag är det Clan of Xymox-konserten. Den ser jag i alla fall fram emot. Jo.

Okej, nu måste jag titta på minst en avsnitt till av en serie för kursen. Serien är tråkig. En varulv med tourettes är dock lite rolig. Nu vet ni.

Jag har försovit mig igen, rejält. Men egentligen finns det inte någonting som är viktigt att gå upp för. Jag tycker faktiskt att tidiga morgorna är en samhällelig konstruktion. Det är det sociala trycket som gör att man måste gå upp tidigt. Jag ser inte meningen med det. Men ändå känner jag mig skyldig eftersom jag har sovit tills halv 11. Tänk på alla saker jag kunde ha gjort redan! Det stämmer ju inte! Jag gör aldrig något produktivt klockan 8 på morgonen. Nu äter jag i alla frukost. Havregrynsgröt och kaffe. Min kära pojkvän sömngår nuförtiden (eller i alla fall nästan) och han åt upp all hallonkräm. Jag tycker om att ha hallonkräm med min gröt. Nu blev det kanel istället. Haha, jag svammlar om oviktigheter.

Igår var i alla fall en fin dag. Jag vaknade flera gånger under natten och morgonen men det gjorde ingenting eftersom katten låg och sov bredvid mig. Det gav mig så mycket glädje. Hon förföljde mig hela dagen, ville kela och gosa. Min katt är underbar. Och ångesten höll sig borta, den kom först under kvällen.

Jag måste plugga idag, så mycket som det bara går. Vi har handledning för uppsatsen tills veckan 37. Och det är snart. Så jag måste vara klart med all sekundärlitteratur-läsning efter helgen så jag kan börja skriva. Samtidigt måste jag också arbeta med veckans föreläsning och inlämningsuppgift. Kommer jag att klara av den här kursen? Jag vet inte. Men det vore kul att ha 15 hp på avancerad nivå. Jag ska förresten inte plugga från november tills slutet av januari. Då börjar vårterminen och jag ska försöka att sätta igång på riktigt igen. Om de från Liljeholmen inte hör av sig tills slutet av den här månaden så blir det privatläkare som gäller. Dit ringer man och får en termin inom 14 dagar. Och om jag måste prostituera mig för att kunna betala läkaren. Bryr mig inte.

Näää. Nu ska börja plugga. Vill inte men måste.