2010
2010 har varit ett tudelat år för mig. Det började egentligen bra. Jag var kanske lite för sönderstressad redan i början av året med pluggandet men det kändes bra att vara tillbaka vid den litteraturvetenskapliga institutionen. Vårterminen gick hur bra som helst, jag fick bra betyg och jag lärde mig en hel massa nya och intressanta saker. Jag fick A för min kandidatuppsats, någonting jag aldrig hade trott att jag skulle kunna åstadkomma. Jag hade några perioder då jag var lite nere men det kändes ändå som om det gick framåt för mig. Också socialt. Jag träffade en hel del nya människor och kom närmare några av mina kompisar som jag nu gärna kallar för vänner.
Sommaren började bra med. Vi åkde till Wave Gotik Treffen i Leipzig och hade en oerhörd spännande och rolig tid med nya vänner och bra band. Jimmy bodde hos oss under sommaren som också var en trevlig upplevelse. En vecka spenderades hos min familj som betydde mycket badandet och festandet med vänner.
Men ner höstterminen började gick det neråt för mig. I början av september fick jag plöstligt panikattacker som utvecklade sig till paniksyndromen. Under oktobern blev en svår depression mer och mer tydlig och jag fick börja med en massa mediciner och blev sjukskriven. Tyvärr blev det inte bättre utan jag hamnade i ett svart hål och djupa självmordsplaner. Jag blev inlagd på den psykiatriska avdelningen på Huddinge sjukhus i tre veckor. Som tur fick jag spendera de sista två veckorna av året hemma. Det blev inte mycket festmys och stora kalas men ett försök till att lugna ner sig.
Vad jag önskar mig för 2011 är en diagnos på vad jag egentligen lider av. Jag vill ha hjälpen jag behöver. Dessutom hoppas jag att jag på något sätt komma att behålla de vänner jag har och fördjupa dessa vänskap. Jag vill också prestera men det står just nu längst ner på listan. Egentligen kan man sammanfatta mina förhoppningar för 2011 så här kort: Jag vill leva och inte längre endast existera.
Gott nytt år önskar jag er alla! Må ni ha ett fantastiskt år 2011!!
Sommaren började bra med. Vi åkde till Wave Gotik Treffen i Leipzig och hade en oerhörd spännande och rolig tid med nya vänner och bra band. Jimmy bodde hos oss under sommaren som också var en trevlig upplevelse. En vecka spenderades hos min familj som betydde mycket badandet och festandet med vänner.
Men ner höstterminen började gick det neråt för mig. I början av september fick jag plöstligt panikattacker som utvecklade sig till paniksyndromen. Under oktobern blev en svår depression mer och mer tydlig och jag fick börja med en massa mediciner och blev sjukskriven. Tyvärr blev det inte bättre utan jag hamnade i ett svart hål och djupa självmordsplaner. Jag blev inlagd på den psykiatriska avdelningen på Huddinge sjukhus i tre veckor. Som tur fick jag spendera de sista två veckorna av året hemma. Det blev inte mycket festmys och stora kalas men ett försök till att lugna ner sig.
Vad jag önskar mig för 2011 är en diagnos på vad jag egentligen lider av. Jag vill ha hjälpen jag behöver. Dessutom hoppas jag att jag på något sätt komma att behålla de vänner jag har och fördjupa dessa vänskap. Jag vill också prestera men det står just nu längst ner på listan. Egentligen kan man sammanfatta mina förhoppningar för 2011 så här kort: Jag vill leva och inte längre endast existera.
Gott nytt år önskar jag er alla! Må ni ha ett fantastiskt år 2011!!
Mellandagsrea och biverkningar
Aye, jag visste att jag skulle få konstiga biverkningar av den nya antidepressivan. Det pulserar bakom mitt höger öga hela tiden. Och så var jag helt hypad, nästan manisk under några timmar idag. Och sedan kom en stark ångest, nästan så stark att Sobrilen inte kunde lugna ner mig. Och det var bara första dagen med medicinen. Jag undrar hur det kommer att gå imorgon. Jag tror att jag är på vägen till ett beroende av Sobril. Jag tar minst 30 mg om dagen. Och ändå får jag ångest och självskadetankar/självhat. Det är inte bra det.
Men jag mådde okej runt lunch (tack till Sobrilen skulle jag gissa) så Anders och jag åkde till Skärholmen för att kolla runt lite. Egentligen ville jag köpa en ny vinterrock men hittade ingenting. Jag såg ut som en korv i alla jackor jag provade. Jag har ju gått upp fyra kilo på avdelningen så min självkänsla när det gäller min kropp är väldigt låg just nu. Jag försöker träna varje dag men det är så svårt när man är seg av lugnande medel. Gud, vad har hänt med mitt liv egentligen?
Hur som helst. Mellandagsrea. Jag har köpt två par skor, en mysbyxa, lite smink, lite smycke och små presenter till några vänner som fyller år snart. Och annat smått och gott. Jag har spenderat allt för mycket pengar. Jag får inga pengar alls när jag inte pluggar och de pengarna som jag har sparat kommer inte räcka långt. Aye. Pank och sjuk. Bättre kan det inte bli.
Imorgon kommer jag att träffa terapeuten i Fittja igen. Ingen aning vad det kommer att handla om egentligen. Fortfarande utredningen skulle jag gissa. Hon kommer att gnälla över att jag tar för mycket medicin och så kommer hon förhoppningsvis ge mig en tid hos en läkare. Jag är lite nervös faktiskt. Det hänger ju fortfarande i luften om de ens vill ta hand om mig i Fittja.
Men jag mådde okej runt lunch (tack till Sobrilen skulle jag gissa) så Anders och jag åkde till Skärholmen för att kolla runt lite. Egentligen ville jag köpa en ny vinterrock men hittade ingenting. Jag såg ut som en korv i alla jackor jag provade. Jag har ju gått upp fyra kilo på avdelningen så min självkänsla när det gäller min kropp är väldigt låg just nu. Jag försöker träna varje dag men det är så svårt när man är seg av lugnande medel. Gud, vad har hänt med mitt liv egentligen?
Hur som helst. Mellandagsrea. Jag har köpt två par skor, en mysbyxa, lite smink, lite smycke och små presenter till några vänner som fyller år snart. Och annat smått och gott. Jag har spenderat allt för mycket pengar. Jag får inga pengar alls när jag inte pluggar och de pengarna som jag har sparat kommer inte räcka långt. Aye. Pank och sjuk. Bättre kan det inte bli.
Imorgon kommer jag att träffa terapeuten i Fittja igen. Ingen aning vad det kommer att handla om egentligen. Fortfarande utredningen skulle jag gissa. Hon kommer att gnälla över att jag tar för mycket medicin och så kommer hon förhoppningsvis ge mig en tid hos en läkare. Jag är lite nervös faktiskt. Det hänger ju fortfarande i luften om de ens vill ta hand om mig i Fittja.
Innan Skärholmen (med min fina nya Suede-tshirt <3)
Nya skor <3
Efter tystnaden ...
Jag har inte uppdaterat bloggen i över en månad. Det har hänt så mycket och tyvärr gick det åt helvete med mig och mitt liv. De flesta vet nog redan vad som har hänt i stora drag. Ändå vill jag berätta vad som ägde rum.
I början av september hade jag psykiska problem av paniksyndrom och dessa förvärrades genom tiden. I slutet av oktober/början av november blev jag dessutom sjukskriven för depression och självmordsbenägenhet efter jag hade hamnat på St:Görans akutpsykmottagningen. Jag började med en antidepressiv medicin och träffade en läkare tre gånger. Allt verkade gå okej, alltså enligt läkaren började medicinen verka och han skrev en remiss till öppen psykvården här i Fittja.
Men allt blev bara värre. Hela novembern var ett helvete. Jag kunde inte sova. Jag kunde sällan äta. Jag mådde illa av medicinen. Jag hade djupa depressiva episoder. Den 25:e november hade jag de värsta självmordstankarna någonsin. Jag var så rädd. Jag höll på att bli galen. Jag sprang ur lägenheten och väntade i snöstormen på Anders. Jag visste att jag inte skulle göra någonting bland allt folk. När vi kom hem tog jag en lugnande tablett och det började kännas okej. Men samma kväll fick jag veta att min vän Jenny från Tyskland hade dött. Vi var väldigt nära varandra under en lång tid, vi gick på konserter tillsammans, vi hade lyrik-kvällar och berättade allt för varandra. Hon dog efter en veckas vistelse på sjukhus efter hon hade ramlat. Jag var så chockad och ledsen!!
Jag tog en hel del sömntabletter och lugnande för att kunna sova den kvällen. Nästa morgon var lugn men sedan, på kvällen, när Anders hade kommit hem från jobbet började helvetet igen. Jag föll ner i ett svart hål. Jag grät. Jag skrek. Jag ville bara dö. Jag stod vid fönstret, öppnade det och ville hoppa ut. Anders ringde till psykjouren som sa åt honom att jag ska ta två lugnande tabletter och när jag hade lugnat mig skulle vi åka till dem. Så det gjorde vi. Vi åkte till Huddinge sjukhus där jag fick prata med en läkare. Hon bestämde sig för att lägga in mig på sjukhuset. Det hela skedde dock frivilligt eftersom jag verkligen var rädd för mig själv och jag visste att jag inte hade kontrollen över mina tankar och impulser längre.
Jag var självklart rädd, att bli inlagd på en psykisk avdelning är ju inget roligt. Det var kväll så när jag kom in hade de flesta redan gått och lagt sig, även hon jag i början skulle dela rum med. De gav mig någon sömntablett som gav mig motsatt effekt, jag blev helt pigg. Jag åt ingenting i fyra dagar. Jag sov nästan ingenting på tre nätter. Hela situationen var så skrämmande. De andra patienterna. Ny personal hela tiden. Och skamen. Anders var på besök när han inte jobbade. Jag blev drogad ner. Jag kallar det så eftersom jag fick sju olika piller, lugnande, antidepressiva, sömntabletter och så vidare. Jag kände mig seg hela tiden.
Jag stannade på avdelningen i tre veckor. Det känns inte som om jag verkligen har fått hjälp därifrån, i alla fall inte när det gäller att prata. Läkaren var dock bra och lyssnade, även om han gav mig för många mediciner. Jag har dessutom fått självinsikt, för det mesta eftersom jag kunde jämföra mig med andra patienter. Jag har insett vem som mina riktiga vänner i Sverige är. Min mamma var på besök en hel vecka vilket kändes skönt. Och efter precis tre veckor hade jag fått nog av avdelningen. Eftersom jag var där frivilligt kunde jag själv bestämma när jag ville åka hem igen. Jag hade redan fått en hel del permissioner och det hade gått bra. Så en vecka sedan åkte jag hem.
Sedan dess har jag inte verkligen mått bra. Jag har haft en hel del självmordstankar. Mycket gråt. Mycket ångest. Jag har fått tusentals tabletter med mig hem men jag mår illa av dem. Jag har en kontakt vid öppenvården i Fittja men jag får inte träffa en läkare där. Än så länge har jag endast träffat två terapeuter. De gör en utredning på mig just nu, alltså de undersöker vad precis jag lider av. Jag mådde riktigt dåligt i förrigår igen, vi ringde till psykjouren som gav oss en akuttid i Fittja. Jag gick alltså dit igår och hamnade hos den flummigaste personen någonsin som pratade med mig som om jag vore ett litet barn. Han sa åt mig att ta en tio minuters promenad när jag har självmordstankar. Bra det, din jävel, jag har agorafobi, jag kan inte gå ut! Jag var så besviken! Dessutom kunde han inte svara på mina frågor angående medicinen.
Tur nog ringde läkaren från avdelningen till mig igår. Vi pratade en stund och vi bestämde oss att jag skulle byta antidepressivan. Jag får för många biverkningar (jag har diarrhé, jag spyr ..), dock kan man inte riktigt säga om dessa nu kommer från antidepressivan eller någon annan av tabletterna. Men antidepressivan hjälper ju inte, efter två månader skulle man ju egentligen känner någon slags förbättring. Så han skrev ut en ny medicin åt mig, Zoloft. Jag har tyvärr inte hört så mycket bra om den, många har fått motsatt effekt med mycket mer ångest och medicinen ledde till och med till sjävmordsförsök. Men vad har jag för val?!? Just nu tar jag i alla fall ingen antidepressivan, tills måndag då jag börjar med Zoloft. Jag har just nu egentligen ingen läkare som följer upp mig men jag blev tillsagd att ringa psykjouren när jag mår sämre och att jag alltid kan återvända till avdelningen. Det är i alla fall en slags trygghet. Jag är så besviken på Fittjas öppen psykvård så jag satsar inte mycket på att jag kommer att få hjälp därifrån. Bara flum.
Idag är det julafton. Vi har ätit gott och tittat på TV. Vi hade inga julklappar, behövdes inte kändes det som. Så, även om det här inlägget är en aning deprimerande, så jag önskar jag er alla en underbar jul!!
I början av september hade jag psykiska problem av paniksyndrom och dessa förvärrades genom tiden. I slutet av oktober/början av november blev jag dessutom sjukskriven för depression och självmordsbenägenhet efter jag hade hamnat på St:Görans akutpsykmottagningen. Jag började med en antidepressiv medicin och träffade en läkare tre gånger. Allt verkade gå okej, alltså enligt läkaren började medicinen verka och han skrev en remiss till öppen psykvården här i Fittja.
Men allt blev bara värre. Hela novembern var ett helvete. Jag kunde inte sova. Jag kunde sällan äta. Jag mådde illa av medicinen. Jag hade djupa depressiva episoder. Den 25:e november hade jag de värsta självmordstankarna någonsin. Jag var så rädd. Jag höll på att bli galen. Jag sprang ur lägenheten och väntade i snöstormen på Anders. Jag visste att jag inte skulle göra någonting bland allt folk. När vi kom hem tog jag en lugnande tablett och det började kännas okej. Men samma kväll fick jag veta att min vän Jenny från Tyskland hade dött. Vi var väldigt nära varandra under en lång tid, vi gick på konserter tillsammans, vi hade lyrik-kvällar och berättade allt för varandra. Hon dog efter en veckas vistelse på sjukhus efter hon hade ramlat. Jag var så chockad och ledsen!!
Jag tog en hel del sömntabletter och lugnande för att kunna sova den kvällen. Nästa morgon var lugn men sedan, på kvällen, när Anders hade kommit hem från jobbet började helvetet igen. Jag föll ner i ett svart hål. Jag grät. Jag skrek. Jag ville bara dö. Jag stod vid fönstret, öppnade det och ville hoppa ut. Anders ringde till psykjouren som sa åt honom att jag ska ta två lugnande tabletter och när jag hade lugnat mig skulle vi åka till dem. Så det gjorde vi. Vi åkte till Huddinge sjukhus där jag fick prata med en läkare. Hon bestämde sig för att lägga in mig på sjukhuset. Det hela skedde dock frivilligt eftersom jag verkligen var rädd för mig själv och jag visste att jag inte hade kontrollen över mina tankar och impulser längre.
Jag var självklart rädd, att bli inlagd på en psykisk avdelning är ju inget roligt. Det var kväll så när jag kom in hade de flesta redan gått och lagt sig, även hon jag i början skulle dela rum med. De gav mig någon sömntablett som gav mig motsatt effekt, jag blev helt pigg. Jag åt ingenting i fyra dagar. Jag sov nästan ingenting på tre nätter. Hela situationen var så skrämmande. De andra patienterna. Ny personal hela tiden. Och skamen. Anders var på besök när han inte jobbade. Jag blev drogad ner. Jag kallar det så eftersom jag fick sju olika piller, lugnande, antidepressiva, sömntabletter och så vidare. Jag kände mig seg hela tiden.
Jag stannade på avdelningen i tre veckor. Det känns inte som om jag verkligen har fått hjälp därifrån, i alla fall inte när det gäller att prata. Läkaren var dock bra och lyssnade, även om han gav mig för många mediciner. Jag har dessutom fått självinsikt, för det mesta eftersom jag kunde jämföra mig med andra patienter. Jag har insett vem som mina riktiga vänner i Sverige är. Min mamma var på besök en hel vecka vilket kändes skönt. Och efter precis tre veckor hade jag fått nog av avdelningen. Eftersom jag var där frivilligt kunde jag själv bestämma när jag ville åka hem igen. Jag hade redan fått en hel del permissioner och det hade gått bra. Så en vecka sedan åkte jag hem.
Sedan dess har jag inte verkligen mått bra. Jag har haft en hel del självmordstankar. Mycket gråt. Mycket ångest. Jag har fått tusentals tabletter med mig hem men jag mår illa av dem. Jag har en kontakt vid öppenvården i Fittja men jag får inte träffa en läkare där. Än så länge har jag endast träffat två terapeuter. De gör en utredning på mig just nu, alltså de undersöker vad precis jag lider av. Jag mådde riktigt dåligt i förrigår igen, vi ringde till psykjouren som gav oss en akuttid i Fittja. Jag gick alltså dit igår och hamnade hos den flummigaste personen någonsin som pratade med mig som om jag vore ett litet barn. Han sa åt mig att ta en tio minuters promenad när jag har självmordstankar. Bra det, din jävel, jag har agorafobi, jag kan inte gå ut! Jag var så besviken! Dessutom kunde han inte svara på mina frågor angående medicinen.
Tur nog ringde läkaren från avdelningen till mig igår. Vi pratade en stund och vi bestämde oss att jag skulle byta antidepressivan. Jag får för många biverkningar (jag har diarrhé, jag spyr ..), dock kan man inte riktigt säga om dessa nu kommer från antidepressivan eller någon annan av tabletterna. Men antidepressivan hjälper ju inte, efter två månader skulle man ju egentligen känner någon slags förbättring. Så han skrev ut en ny medicin åt mig, Zoloft. Jag har tyvärr inte hört så mycket bra om den, många har fått motsatt effekt med mycket mer ångest och medicinen ledde till och med till sjävmordsförsök. Men vad har jag för val?!? Just nu tar jag i alla fall ingen antidepressivan, tills måndag då jag börjar med Zoloft. Jag har just nu egentligen ingen läkare som följer upp mig men jag blev tillsagd att ringa psykjouren när jag mår sämre och att jag alltid kan återvända till avdelningen. Det är i alla fall en slags trygghet. Jag är så besviken på Fittjas öppen psykvård så jag satsar inte mycket på att jag kommer att få hjälp därifrån. Bara flum.
Idag är det julafton. Vi har ätit gott och tittat på TV. Vi hade inga julklappar, behövdes inte kändes det som. Så, även om det här inlägget är en aning deprimerande, så jag önskar jag er alla en underbar jul!!
