Miss Zombilicious - annorlunda

Hej! Jag har velat uppdatera bloggen flera gånger men har aldrig kunnat riktigt motivera mig till det. Det där med motivationen är nog ett stort problem för mig. Varför ens göra något? Det finns ju ändå ingen mening eller betydelse med någonting. Eller? I alla fall inte i den stora bilden, om några miljarder år kommer jorden förintas eftersom solen kommer att implodera och så är allt vi någonsin har skapat försvinner. Även om man tills det har hittat en lämplig planet där mänskligheten skulle kunna fortsätta leva så är det med stor sannolikhet inte någon av mina avkomna som tas med. Jag vill ju inte ha barn så det kommer inte finnas några avkomna som har några av mina gener i sig. Och så är jag dessutom rätt övertygad om att jag aldrig kommer att skapa något som är av så stort värde att det måste tas med till den nya planeten. Jag är inte Bach, Goethe eller Picasso. Så varför skapa eller göra något överhuvudtaget? Eh?

 

 Det finns inget svar som är tillfredsställande. Så det är bättre om man lämnar den stora bilden och den verkliga verkligheten bakom sig och koncentrerar sig på det lilla. Visst är det meningsfullt att städa? Då kommer jag, min pojkvän, vår inneboende och vår katt kanske förbli fysiskt friska och därmed leva en minut längre än om det hade varit smutsigt. Men nej, vänta, vad spelar det fan för roll hur länge man lever? Om 100 år vet ändå ingen längre vem man var, man kommer ha ruttnat och kanske hjälpt ett träd att växa. Livscirkeln, ja, det är något meningsfullt! Nej, en cirkel är inget meningsfullt alls, det är ju en begränsning, det är inte frihet eller fri vilja. Det går bara runt och runt. Utan egentligt mål, utan mening. Så varje mål jag sätter upp för mig själv är meningslöst eftersom jag ändå kommer att dö (oundvikligt!) och bidra till en meningslös livscirkel. Kanske livet i sig är meningen? Det är nog det är som är betydelsefullt! Det är ju det ända vi har! Det finns ingen själ, det finns inget efterliv, inget paradis, nej, jag kommer inte träffa på James Dean på något moln. Det vore skönt men så är det inte. Jag har livet och jag måste göra det bästa av det? Men har jag valt livet? Har jag valt att delta i livscirkeln? Nej, det har jag inte. Jag är bara en viljelös del i den där jävla onda cirkeln som man bara kan lämna om man skjuts upp i rymden, långt långt bort från vårt solsystem. Okej. Men nu ska vi acceptera att vi har det här livet och den enda kontrollen vi har är just över detta liv. Men fri vilja finns inte, vi är begränsad av omständigheter, vi är begränsad av fysiken, biologin, det ekonomiska och det politiska systemet. Jag, den lilla människan, har endast så mycket fri vilja som omständigheterna tillåter.

 

Så. Motivation. Vad fan ska jag vara motiverad för? Om några år kommer jag vara död ändå. Då behöver jag inte ens göra något för att ingå i livscirkeln. Det sköter sig självt. Mina tankar kommer inte att överleva eftersom jag inte är ett geni. Men ändå stiger jag upp på morgonen. Ändå städar jag. Ändå berikar jag mitt intellekt genom att läsa andras tankar. Ändå äter jag. Ändå rör jag på mig. Varför? Jo, därför att livet i sin mänskliga form, sin biologiskt mänskliga form, är den enda delen av den där dumma cirkeln som inte har en mening i sig. När jag är död så får jag en mening, när jag har blivit till maskbajs, har jag en betydelse, när detta bajs har gett liv till ett nytt träd, så finns det en uppgift. Men just nu, som levande människa, är min betydelse, min mening, min uppgift, inte primärt biologisk eller fysisk. Att skaffa barn är nog den biologiska delen. Men det behövs inte längre, vi är för många människor ändå. Så, det finns en intellektuell mening, något som har med hjärnan att göra. Så även om jag är begränsad av livscirkeln och av omständigheterna, så kan jag skapa något inom dessa ramar. Det kan jag inte göra i andra delar av cirkeln. Livet i dess mänskliga form är just intellektuellt. Det är bara just nu som vi har lite kontroll och lite utrymme. Som död kropp, som maskmat är vi levande men helt utan kontroll. Så det är nu man ska hitta motivation, eftersom annars har man missat den enda möjligheten till att påverka, att skapa, att göra, att tänka, att älska, att hata.

 

Tror jag på det där? Jo, det gör jag. Men jag vet inte om jag vill ha den där möjligheten eftersom mina mål är ouppnåbara på grund av att jag är en defekt utförning av den mänskliga formen jag egentligen borde vara. Jag kan inte släppa det där ”borde”. Jag borde vara en frisk människa. Som frisk människa hade jag kunnat ta tillvara den där enda möjligheten vi som levande varelser har. Nu är jag endast fången i något jag inte ha valt alls, fången i smärta och lidande. Istället för att påverka, skapa, göra, tänka, älska och hata. Det går inte att ändra på det just nu. Att anpassa sig till omständigheter är just det som bara en död kropp gör. Just nu är jag lika mycket maskmat som jag är en levande människa. Limbon. Att existera. Så vad är meningen i det? 

 

Egentligen skulle min boendestödjare ha kommit hit imorse men hon är sjuk. Självklart fick inte jag inte veta om det förrän 30 minuter efter hon skulle ha varit här. Jag har gått upp tidigt för ingenting. Jag har ju de senaste tre veckorna haft ledig från allting så att bara komma ur sängen innan klockan 9 var en jävla kamp. Dessutom har jag fixat till mig och städat lite. Nu sitter jag här och funderar på vad jag kan göra idag. Det blir i alla fall mer kaffe snart. Och så ska jag nog diska, träna och duscha. Mitt liv är så jävla tråkigt! Jag har förresten inte varit utomhus på nästan tre veckor. Jag jobbar verkligen med att bli av med min sociala fobi och paniksyndrom. Inte. Ush, jag önskade att jag hade sovit längre.

 

Jag har förresten fått en ny "rolig" biverkning av Propavan. Jag blir bakis som om jag hade festat i två veckor i sträck. Jag får hemska mardrömmar och vaknar så gott som alltid badat i min egen svett. Men nu har jag också fått kramper i hela kroppen när jag vaknar. Det är hemskt! Men konstigt nog försvinner de flesta biverkningar när jag tar Imovane också. Mmm.

 

Min syster ligger på sjukhus i Tyskland (i Hamburg). Vi har aldrig riktigt kommit överens med varandra. Hon är ju bara ett och ett halvt år yngre än mig så det fanns alltid en hel massa avundsjuka och bråk. Hon ville få göra de saker jag fick göra. Och hon har hanterat det hela genom att trycka ner mig. När vi delade lägenhet (min syster och jag bodde ihop i 3 år, alltså inte hos mina föräldrar utan i en lägenhet) så tog hon droger hela tiden, var nedlåtande och misshandlade mig fysiskt och psykiskt. Hon behandlade mig faktiskt som ett djur, hon kallade mig "fet svin" och en gång spottade hon mig i ansikte framför sina vänner. Hemska tider. Hur som helst, hon är ändå min syster, även om hon ser allting med mig som en tävling. Jag vill ju inte att hon ska lida. Hon har i två dagar i tre omgånger blivit operat i sammanlagt tio timmar. De trodde först att hon hade en blindtarminflammation, så de tog bort blindtarmen. Sedan såg de att hon hade en cysta lika stort som två knytnävar vid en av hennes äggstockar. Så den opererades bort (väntar fortfarande på beskedet om det var cancer eller inte). Och sedan blödde hon så mycket i sitt magrum att de fick skära upp henne en gång till för att hitta var blödningen kom ifrån och att skölja ur hennes mage med kokande saltvatten. Hon fick en kontraindikation av lugnande och blev euforisk istället för lugn. Hon skulle få oxycon men fick en start allergisk reaktion. Hon fick sömntabletter men de sänkte hennes puls på en farlig nivå. Och nu? Jo, det blöder fortfarande för mycket ur magen, hon har en kateter och det är blod i den hela tiden. Hon har inte ätit något i fem dagar nu. (Hon är fatttig och hade inte råd med mat ... yep, jag kommer från en fattig familj, so what?) Och så pratade jag med min mor imorse och hon sa att min syster har hemska smärtor och gråter hela tiden. De sa att hon förmodligen måste opereras igen för att hon förlorar för mycket blod. Så jag oroar mig för henne. Jag pratade med henne i telefon igår men hon var hög av alla smärtmedel och lugnande. Gullig var hon faktiskt. Jag hoppas att hon tillfrisknar snart och inte behöver en operation till. Och jag hoppas att hon inte har cancer!!

2012 var verkligen inget bra år för mig. En av de värsta åren i mitt liv faktiskt. Jag har inte åstadkommit mycket, jag har inte ens nått  ett delmål och jag har varit inlåst en hel del i slutenvården. Några få roliga saker har hänt också men annars så är 2012 ett år jag verkligen vill glömma.

 

Jag började med DBT:n på riktigt. Jag kände mig dock inte hemma där och terapin drog ner mig. Jag var stressad hela tiden och satte press på mig själv för att klara av allting. Jag mådde  fysiskt dåligt och oroade mig hela tiden. Den enda ljuspunkten var Peter Hook and the lights-konserten. Att lyssna på Joy Division är kanske inte så bra för måendet men det är ändå fint. Min mor var på besök under några dagar men jag ville mest att hon skulle åka så snabbt som möjligt igen.

 

Mitt fysiska mående påverkade mitt psykiska mående. Jag blev väldigt självmordsbenägen och i mitten av april bestämdes det att jag skulle bli inlagd på Huddinge sjukhus. Jag stannade i 10 dagar. I början av maj började jag med Venlafaxin som var helt fel medicin för mig. Jag blev så mycket sämre att jag hamnade i slutenvården igen. Två veckor den här gången. I slutet av månaden började med Abilify som faktiskt hjälpte ett tag. Dagarna spenderades ensam hemma, jag gjorde ingenting, isolerade mig ännu mer. Jag började med två internet-sommarkurser. Abilifyn gjorde mig manisk, jag fick caged tiger syndrome och i mitten av juni fick jag sluta med medicinen. Stort bråk med min terapeut som slutade med att jag blev inlagd igen.

 

Jag var inlagd på M76 hela juli:n. Det prövades nya mediciner och jag skulle observeras. Det var rätt lugnt på avdelningen eftersom den gamla överläkaren var på semester. Ett självmordsförsök. Zyprexa gjorde att jag gick upp 15 kg i vikt så jag vägrade ta den mer. Dock hjälpte Lamictal efter ett tag och jag blev utskriven.Jag fick sluta med Lamictal igen eftersom jag fick en allergisk reaktion. Min terapeut slutade och jag fick en ny. Jag var då helt övertygad om att DBT:n inte var rätt terapi för mig och att jag inte har Borderline. Jag träffade läkaren X på sjukhuset en gång om veckan eftersom min öppenvårdsläkare var på semester. Min mor var på besök och jag försökte verkligen vara glad för det. Det fungerade så där. Jag kom i alla fall ut en del. Jag klarade båda sommarkurser. I slutet av augusti försökte jag ta livet av mig och jag hamnade på sjukhuset igen. Det försöktes med Voxra men det gick inte alls. Jag har aldrig mått så dåligt som på denna medicin! Den gamla överläkaren kom tillbaka, jag blev utskriven och jag slutade med medicinen. Jag började plugga (Masterprogrammet i litteraturvetenskap) men blev sjukskriven efter några veckor. Jag fyllde år. Jimmy flyttade in med oss. Jag började träffa den nya terapeuten.

 

Vår bil gick sönder. Jag isolerade mig igen och lämnade lägenheten endast för att gå till terapin. Jimmy flyttade ut igen efter en hel del bråk. I två månader satt jag egentligen bara hemma och tyckte synd om mig själv. Men jag höll mig ifrån sjukhuset, bra det! I slutet av november köpte vi en begagnad bil. Sedan dess har jag kommit ut lite mer, och om det bara var för att handla. I december var jag på Marilyn Manson och Rob Zombie-konserten. Jag träffade Marilyn Manson. Det var nog den bästa dagen av året. Jag började skriva igen. Jag avslutade DBT:n (i alla fall gruppen) och fick teamet att förstå att jag behöver en ny utredning. Så jag började svara på hundratals frågor. Under julen var jag jättesjuk och låg mest på soffan och försökte hålla mig vaken. Nyårsafton blev jag full och det var nog ett bra slut på skitåret 2012.

 

Det gångna året har varit tråkigt och patetiskt. Jag önskar mig ingenting för 2013. Vad hjälper att önska till? Jag vill äntligen få rätt hjälp. Jag ska hålla mig ifrån sjukhuset. Jag vill ha mer kul. Jag vill skriva mer. Jag vill må okej. Det är allt och det är nog inte för mycket.

Jo, jag har alltså gått klart DBT (Dialektisk Beteende Terapi), äntligen. Det hela består av gruppterapi och individualterapi. Jag har gått gruppterapin i ett år. Individualterapin skall fortsätta efter man har avslutat gruppen. Men istället får jag en ny utredning. Vilket är det jag behöver. Jag hatar att inte avsluta saker som jag har påbörjat och det nog mest därför jag har fortsatt med det hela. Terapin har nämligen inte hjälpt mig avsevärt mycket. Jag hade någonting att göra och det är nog det enda positiva som jag har fått av terapin. Redan efter ungefär en månad var jag övertygad om att jag hade fel diagnos. Jag hade inte ens liknande problem som de andra i gruppen och i individualterapin hade vi endast få Borderline-problem att jobba med, jag är inte impulsiv och det är ju det man ska jobba med, impulsivitet. Det kändes fel, allting bara kändes fel. Jag fortsatt med terapin, jag letade efter felen hos mig. Jag borde ha lyssnat på min inre röst om att jag hade fått fel diagnos.

 

Det är skönt att jag inte behöver gå upp jättetidigt på tisdagar längre. Jag behöver inte heller åka tunnelbanan under rusningstiden. Jag behöver aldrig göra dumma mindfulness-övningar igen. Jag är inte den människan som fungerar i en gruppterapi. Alltså jag har inget problem med att lyssna på andras historier. Men jag hatar att jag behöver själv berätta något, att bli granskad. Vad som än händer i framtiden, jag kommer aldrig delta i en grupp igen och jag kommer alltid att vägra göra mindfulness. Been there, done it, hated it. Och jag har till och med ett fint diplom som visar att jag har gjort allt det där redan.

 

Så, DBT. Jag är säkert på att det finns människor som blir hjälpta av denna terapiform. Människor som har vissa problem som svarar på DBT:ns enkla lösningar. Men personligen tycker jag att hela terapin var allt för enformig, man behövde passa i en mall för att kunna få hjälp. Jag tycker dessutom fortfarande att det hela påminner alltför mycket om hjärntvättning. Acceptera allt, har inga starka åsikter, ifrågasätt ingenting och tror på din inre visshet. Bullcrap. Okej, om du inte har några åsikter, om du är spirituell lagd och har ingen känsla av vem du själv är, så ger denna terapi dig något som kan fylla ditt tomrum. Men jag, som ateist och anti-flummare, som människa som ifrågasätter allt och inte tror på något hundra procent (eftersom det inte finns universella sanningar), är denna terapiform fel. Men om man vill ha enkla lösningar är det DBT:n nog rätt för dig. En annan sak som glöms enligt mig är det kausala sammanhanget. Orsaken och verkan, i det stora. Varför mår man piss, vad är orsaken till ens lidande? Det koncentreras endast på slutet av kausaliteten, endast nuet och hur den ska hanteras. Man får ingen kunskap utan endast enkla knep så man överlever till morgondagen. Inget djup, inga svar på frågorna. Problemen löses inte, problemen ignoreras, endast yttringarna av problemen tas hand om. Man blir som en robot utan egna åsikter eller personlighet. Man tänker inte för sig själv. Det är kanske det som är målet med DBT:n: pragmatismen och avväpnande hjärntvätt. Och inte att glömma: mindfulness som är flummig, vad andra än säger. Jag kan andas rätt utan hjälp, jag tycker att det är löjligt, inte en enda gång har mindfulness verkligen hjälpt mig med något. Jag kommer inte använda mig av mindfulness i framtiden.

 

Okej, lite mer diplomatisk: DBT:n har inte fungerat för mig eftersom 1. Jag har inte Borderline personlighetsstörning  2. Jag är en bildad människa som ifrågasätter allt 3. Jag tror inte på flum och saker som influeras av religion 4. Gruppterapi fungerar inte för mig eftersom min sociala fobi är för stark  5. Jag har hela tiden haft en kuslig känsla av Skinner-hjärntvätt.

 

MEN: DBT fungerar för andra. Jag har sett det. Men DBT löser inga problem. Allt du får är en manual som berättar för dig hur du skall bete dig i vissa situationer. Så om du är öppen för att förlora allt som är ditt ”jag”, om du vill bli frälst och inte bryr dig om orsakerna till dina problem, gör DBT. Du kommer att ha ett tråkigare liv men du kanske bara försöker ta ditt liv två gånger om året istället för tre. Jag har faktiskt en rolig anekdot för att avsluta det här inlägget: under min sista inläggning i slutenvården samtalade jag med en annan patient. Hen hade färska sår över båda armarna och hen sprang runt med ett dropp eftersom hen hade tagit en överdos. Och så berättade hen att hen hade avslutat DBT-terapin och att det var det bästa som hade hänt henom. Jag såg på henom och tyckte bara synd om människan. Hen hade försökt ta sitt liv och fortsatt med självskadandet även efter avslutat terapi. Alltså så där ser inte resultatet av en lyckad terapi ut. Men henom hade blivit hjärntvättat och var övertygad om att hen var ”frisk” nu (”jag har inte Borderline längre …”). Trist.

 

Så efter vi hade fått våra autografer och våra bilder med Marilyn Manson hade tagits så fick vi sitta ner i backstage-området och vänta tills konserten. Jag var rätt glad för det eftersom snön vräkte ner ute och jag hade inte direkt lust att sitta på McDonalds i flera timmar. Så vi satt och väntade, och väntade, och väntade. Jag var röksugen och flummig. Oxascanden hade börjat kicka in.

 

Runt halv sju fick vi gå till garderoben och lämna våra saker. Jag bestämde mig dock att behålla alla mina grejer. Jag var rädd att någon skulle sno mina autografer. Sedan fick vi följa en snubbe som visade oss vägen till arenan. Vi gick ner en trappa och så var vi på Hovet. Det var en jättekuslig känsla eftersom vi var de enda där. Hela stället var tom! Anders och jag var det andra paret (vi fick gå som par ..) som kom in i arenan och vi fick en plats precis framför mitten av scenen, i första raden. Och så gällde det att vänta igen. Efter tjugo minuter kom de första "normala" fans, de utan VIP-biljett in i arenan. Men vi rörde oss inte. Jag snackade en del med en Rob Zombie fan som satt (och senare stod) bredvid mig. Han hade precis träffat sin idol och var rätt så glad.

 

 

Konserten började lite över åtta. Musiken som spelades innan konserten var så tråkig! De kunde verkligen ha valt något bättre. Hur som helst, när Mansons intro började så började också folk trycka. Alla vill ju vara så nära scenen som möjligt. Och jag är kort så det jävla räcket tryckte mot mitt bröstben hela tiden! Fan vad jag hade ont och det gör fortfarande ont idag. Konserten. jag ska nu inte rada upp alla låtar eller recensera allting. De spelade några låtar från nya albumet och sedan många av sina största hits. Manson bytte outfit många gånger och så fanns det många olika props. Hans röst var bra, i alla fall i jämförelse till de sista två spelningar jag har sett av bandet. Han var arrogant och arg. Som han alltid är. Twiggy såg hur bra som helst ut men han var väldigt tillbakadragen och det var inte mycket interagerande mellan honom och Manson vilket var konstigt. De två nya medlemmarna, Fred och Jason, gjorde ett bra jobb.

 

 

Konsertens besvikelse var Mobscene. Manson hade glömt texten (too much Absinthe?) och så lyckades han inte följa takten. Min absoluta höjdpunkt var Coma White! Jag har alltid älskat den där låten och hela scenografin var perfekt. Det snöade artificiell snö, ljuset på Manson och han hade en hatt på sig. Det var vackert!

 

 

Bandet avslutade spelningen med The Beautiful People and massor med konfetti. Jag tvingade mig ur moshpiten och gick och rökte. Äntligen! Gud, jag behövde en cigg! Sedan satt vi oss på någon ledig plats på läktaren och tittade på Rob Zombie konserten. Vilken fantastisk show! Jag kände bara till tre av låtarna (Living Dead Girl, Creepers Keeper och Dragula) men jag festade ändå. Det var massor med figurer på scenen, videos och Rob Zombie gav allt. Han pratade mycket med publiken och sprang till och med upp till läktarna. John 5 var fantastisk, han passar så mycket bättre i Rob Zombie än i Marilyn Manson. Man såg vilken spelglädje han hade. Ginger Fish var också bra. Jag njöt verkligen av den showen!

 

Här kan ni se Manson spela "Coma White". När ni ser tjejen som dras ur publiken (hon hade svimmat) så lägg märke till tuppkammen, det är jag!! Jag i första raden på en Marilyn Manson-spelning!!)

 

 

 

Någon har filmat hela Marilyn Manson-konserten! Här kan ni se hela showen i jättebra kvalité:

 

P.S. Alla bilder som är postade här har jag tagit

 

 

 

 

Jag borde uppdatera min blogg oftare. Men de senaste veckorna har jag varit väldigt omotiverad till det mesta. Jag ville mest bara ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Hemsk ångest ovanpå detta. Under helgen bestämde jag mig för att ta en enda Oxascand, jag behövde en paus från allt det ångestladdade tänkande. Och det hjälpte, bara de få timmarna gjorde att jag kunde återhämta mig lite. Hur som helst, det här inlägget ska ju handla om något helt annat!!

 

Igår hade Marilyn Manson en spelning på Hovet i Stockholm. De som känner mig vet att jag har varit en stor Marilyn Manson-fan, i alla fall fram till ungefär 2004, sedan dess har det dvalat lite. Jag har träffat mannen 2003 i Hamburg men det var ju verkligen länge sedan. Man kunde nu för spelningen i Stockholm köpa en VIP-biljett som inkluderade en meet and greet, man fick gå tidigare in på konserten, man fick en tshirt och en mask. Pojkvännen och jag hade diskuterat fram och tillbaka om vi nu skulle köpa en sådan biljett eller inte. Det var ändå en massa pengar. Men vi hade sparat lite från bilköpet så till slutet bestämde vi oss för att köpa VIP-biljetter.

 

Vi skulle vara vid VIP-ingången halv tre igår. Men det var snökaos i Stockholm och fastän vi hade åkt i tid så blev vi stående på motorvägen i över en timme. Vi var helt övertygade om att det var kört för oss när det var kvart över tre och vi fortfarande stod i bilkön. Men sedan öppnade de motorvägen igen och vi skyndade oss. När vi sprang från parkeringshuset till Hovet hamnade jag i snön hela vägen upp till rumpan. Inte roligt när man bara bär strumpbyxor och en kort kjol på sig! Vi knackade på VIP-dörren och blev insläppta. Vi hade hunnit fastän vi var nästan två timmar för sena! De hade förväntat sig att folk skulle bli försenade på grund av snökaoset. Vi fick våra VIP-pass, tshirts och maskar. Tio minuter senare skulle vi börja köa för att träffa Marilyn Manson. Jag panickade lite eftersom hela den där historien med stopp på motorvägen hade redan gjort mig ångestfylld. Så jag tog en Oxascand. Lite sent kanske eftersom den tar ju 45 minuter tills den verkar. Vi var ungefär 30 till 40 personer och fick en efter en gå in i ett litet konstgjort rum. Det var endast stora sammetdraperier som var upphängda i en fyrkant. Så jag gick in i det rummet och där satt Marilyn Manson. Jag var faktiskt rätt lugn, jag är ju egentligen ingen fangirl längre. Men kul var det! Jag lät honom signera covern till Mechanical Animals skivan och fotot på mig och honom från 2003. Han tittade på fotot och sa "Oh, that's us!". Jag svarade att det var från 2003 i Hamburg och att det var länge sedan. Och han höll med och sa: "Damn long time ago". Sedan skakade han min hand och jag fick lämna "rummet".

 

Det var dags att köa igen, för att fotas med mannen. Det var lite pinsamt att man kunde se hur fotot togs för personen framför en. Så jag gick in, någon tog hand om min väska och min jacka och så stod jag bredvid honom. Han kramade om mig (awwww) och två bilder togs. Jag ville gå, fotografen sa något, jag fattade inte vad hon menade, jag gick, Manson sa att jag skulle återvända, jag kom tillbaka men min pojkvännen hade redan kommit in i rummet. Så jag gick till slutet. Jag måste ha verkat som en förvirrade kyckling. Lite pinsamt kanske. Haha.

 

Sedan skulle vi sätta oss i backstage-området. Vi fick vatten och fick gå ut och röka. Jo, mer berättar jag i nästa inlägget, annars blir det här för långt! Det här var i alla fall berättelsen om mitt möte med Marilyn Manson. Han var lugn, vänlig och det hela var väldigt bra organiserad. Ingen gjorde något jättepinsamt och alla var nog glada efteråt. Jag var i alla fall det.

 

Jag är i en sådan fas igen, en fas som jag förut kallade för lathet men som jag nu förstår är nog en depression. Det är konstigt att man alltid vill hitta felet hos sig själv, att man vill ge sig själv skulden. Jag kan inte gå ut alltså är jag en dålig och lat människa. Jag orkar inte ta mig ur sängen alltså är jag en värdelös människa. Jag klarar inte av de enklaste sysslorna så jag måste vara egoistisk som inte vill bidra till samhället, till hushållet, till livet. Men nu borde jag veta bättre. Jag klarar inte av alla dessa saker eftersom jag är deprimerad. Jag vill ju kunna göra allt som vanliga människor gör. Det är inte som om jag inte vill. Jag orkar bara inte, det tar så mycket emot att jag gråter på grund av min egen värdelös. Tankarna går nämligen inte bort. Man tror fortfarande att man är lat, egoistisk, dålig, lat och värdelös. Och det bidrar till att man blir ännu mer deprimerad.

 

Just nu är ångesten ständigt närvarande och ibland skjuts den upp i höjder som knappt går att kontrollera. Jag är gråtfärdig, ledsen, fylld med sorg, jag skäms och jag vill helst försvinna. Jag vill helst ligga i sängen hela dagarna. När jag vaknar på morgonen vill jag inte gå upp. Ja, jag är trött men det är inte bara det. Jag vill inte möta en ny dag, jag orkar inte med ännu en dag fylld med ångest och känslan av värdelöshet. Det finns så mycket som jag vill göra men jag förmår mig inte att ens börja eller försöka. Jag kan sitta i flera timmar i soffan och stirra i väggen. Fastän jag tänker att jag skulle vilja läsa eftersom jag vet att jag mår bra av det, jag behöver intellektuell stimulans. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja träna eftersom jag vet att jag är fet och jag skulle må bättre av att gå ner i vikt. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja träffa vännerpsy eftersom jag älskar det intellektuella utbytet och skratten. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja städa eftersom ett fint hem är rogivande. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja skriva, få ut mina tankar på papper, diskuterar meme och Nietzsche med mina brevvänner. Jag mår bra av att få ut mina åsikter och tankar. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja kunna laga mat. Att laga mat vore en sådan skön gest till min pojkvän som jobbar hela dagarna och som skulle älska att få varm mat när han kommer hem. Men jag orkar inte.

 

Det är inte lathet. Jag mår dåligt av att inte kunna göra någonting. Om jag vore lat så jag vore jag ju glad om jag slapp göra något. Men jag är inte glad. Jag skäms, jag känner mig skyldig och jag är frustrerad. Det går inte att rycka upp sig. Jag vill ju men jag kan inte. Det är som om osynliga svarta händer håller mig nere vid bottnen, de låter mig inte komma upp, de trycker mig ner.

 

Jag har i alla fall orkat med boendstöd och färdighetsträningen den här veckan. Jag har som vanligt låtsat att jag mår bra. Och alla har köpt det. Idag har jag individualterapi och jag vet inte om jag kommer att kunna hålla ihop. Jag måste. Jag vill först och främst inte bli inlagd. Och så vill jag inte få den där negativa uppmärksamheten. Jag vill inte att någon tycker synd om mig eller försöker hjälpa mig med värdelösa andningsövningar. Jag vill att alla ska lämna mig ifred.

 

Förresten, jag är sjukskriven fram till slutet av januari. Heltid. Enligt sjukskrivningen är jag "allvarligt psykisk sjuk". Det känns ju bra. Damn it.

Jag lyssnar på LaCrimosas nya skiva "Revolution". Jag älskade detta band under några år när jag var yngre. Men sedan blev de lite kitsch. Den nya skivan är rätt okej och inte lika dystert som deras 90-tals musik som kunde verkligen trigga mig, mitt första riktiga självmordsförsök hände efter jag hade lyssnat på en av deras skivor. Hur som helst, jag tycker om den nya skivan.

 

Mitt liv består just nu av en massa möten med vården. Jag känner att jag behöver semester, en månad i skogen, i ensamhet. Fast, ensam är jag också här. Men jag vill till skogen! Igår var jag hos gynekologen som ännu en gång konstaterade att jag hade PCOS. Bra det, jag har en sjukdom som gör mig fet, infertil och ger mig humörsvängningar. Vilken lycka! Han var i alla fall trevlig och jag kände mig trygg. Att gå till gyn är nog en av de jobbigaste sakerna man kan tvinga mig till att göra. Jag hade starka underlivssmärtor på sistone men det visade sig att det "bara" är PCOS-smärtor. Och så har jag en massa cystor kring äggstockarna, men det är också PCOS. Som sagt, vilken lycka att jag har denna åkomma! Är det bara jag som blir äcklad av att se sin livmoder? Jag vill inte veta hur det ser ut inuti mig. Det enda som skulle intressera mig är en hjärnscan, det vore faktiskt fantastiskt att få en bild på min hjärna!

 

Idag hade jag ett möte med min psykiatriker. Hon är väldigt tveksamt till att förlänga min sjukskrivning. Men jag får veta hennes slutgilitga beslut på fredag. Alltså om hon sjukskriver mig får jag två utbetalningar till av CSN. Om hon inte sjukskriver mig så måste jag avbryter mina studier och måste nog betala tillbaka lite pengar till CSN (jag är sjukskriven tills den 19:e men har fått pengar tills den 25::e). Jag utgår ifrån att jag kommer att återgå till fattigdom. Jag kommer vara en parasit igen, lever på min pojkväns ynkliga lön. Jag vet att jag inte kan plugga (eller jobba för den delen) just nu. Min sociala fobi har aldrig varit så stark som den är just nu. Jag tål inte den minsta stressen, jag vet att jag kommer att bryta ihop. Jag måste alltid överprestera och kan inte ta det lugnt. Okej, om någon har ett jobb där jag inte behöver lämna lägenheten, kanske det skulle fungera. Det där med författarelivet lockar ju. Och jag har skrivit rätt mycket på sistone. Men det kommer jag aldrig kunna leva på, jag är inte Proust direkt.

 

Jag har också varit hos vårdcentralen idag för att kolla mitt blodtryck. Igår var det 148/99 som är ju helt för högt. Men idag var det 130/85 så det är lugnt. Jag var nog bara nervös hos gynen. Ah, och mina krampaktiga smärtor och svullnaden i mina ben kommer förmodligen från Propavan. Jag har nämligen börjat ta skiten igen eftersom min psyk-läkare vägrar att skriva ut tillräckligt med Imovane till mig. Jag får bara 10-pack och de ska räcka en hel månad. Hennes motivation är att man inte ska ta för många piller när man går i DBT:n. Dessutom ska man inte vara sjukskriven för länge om man går i DBT:n. Och så kan man inte få en ny diagnos medan man går i DBT:n. Kanske dags att hoppas av från DBT:n?!? Jag har ju ändå inte Borderline och så skulle jag kanske äntligen få den hjälp som passar mig. Eller nej, avsluta all kontakt med psykvården. Jo, det vore väl skönt. Men jag är en mes.

 

Vi har äntligen en ny bil! Det tog oss två månader men nu har vi hittat en bil som vi har råd med. Nu är alla våra besparningar borta men det är väl värt det. En vit Volvo blev det, begagnad så klart. Nu är det i alla fall lättare att lura min sociala fobi ibland. Pojkvännen kan köra mig när han har tid. Yay.