Miss Zombilicious - annorlunda

Min dag har varit en aning kaotisk. Först så försov jag mig. Jag hade svårigheter med att somna igår kväll trots Propavan och Imovane. Men katten väckte mig runt klockan 11. Sötnos. En timme senare satt jag på träningscykeln. Förvånande men sant. Men sedan blev jag jättestressad eftersom jag skulle ta tunnelbanan kvart över två och jag hade så mycket att göra. Jag hann med tunnelbanan tio minuter senare men jag fick springa upp alla dessa hemska trappor. jag ska räkna trappstegen någon gång. Jag skulle gissa att det är ungefär 80 trappsteg. På tunnelbanan slog ångesten till. Rejält. Jag skakade och började få panik. Jag tog mig dock till psykmottagningen där jag stängde i mig i badrummet i fem minuter. Jag funderade länge om jag skulle ta något lugnande men bestämde mig emot det.

Själva gruppterapin gick nog bra. Vi pratade om att stå ut och vilka färdigheter som man kan använda sig av. Tre gånger försökte vi det där med medveten närvaro. Jag var helt vilsen idag och det fungerade inte alls för mig. Jag försökte igen och igen men ångesten tog över. Och när vi skulle ta det med andningen fick en sådan panikattack att jag faktiskt var nära till att spring ur rummet. Tur nog gjorde jag inte det. Det hade varit pinsamt. Men ångesten höll i sig. Så när det hela var över så tog jag en halv Oxascand.

Jag är så lugn just nu. Det känns så befriande! Jag åt dock lite naturgodis och marabou-choklad när jag kom hem. Whatever. Jag har ju tränat idag.

Aye. Och så fick jag veta idag att det visst finns eftermiddagsgrupper, från klockan 13 till 16. Perfekt för mig! Men nej, jag ska vara i en förmiddagsgrupp. Jag vet redan nu att jag inte kommer att klara det. Jag har förvarnat dem att det kan förstöra hela terapin för mig. Jag vet av andra som fick eftermiddagsgruppen. Så varför får jag inte det? Det har ingenting med vilja att göra. Det har att göra med att jag har sömnproblem! Om jag ska vara där klockan 9 så måste jag nog gå upp kvart i sju. Jag har inom de senaste veckorna inte kunnat somna innan klockan 3. Trots sömnmedicin. Hur ska jag få någonting ur terapin då? Hur mycket kan man lära sig efter 3 timmars sömn?!? Jag är så arg. Faktiskt nästan så arg att jag vill hoppa av terapin. Vad är vitsen liksom? Varför fattar de inte hur mycket det här kommer att förstöra mina chanser? ARGH!

Men nu ska jag inte tänka mer på det. Ska prata med K om det imorgon igen. Jag vill njuta av lugnet nu. Och inte hamnar i en konstig spiral av negativitet. Men just nu känns hela DBT-grejen inte särskilt givande. Bläh.

Jag har ingen motivation till någonting. Ingenting känns roligt. Jag vill sova bort dagarna, ta sömnmedicin på kvällarna och bara fortsätta att sova. Hur skönt vore inte det? Att gå i ide, vinterdvala. Jag försöker dock att få hyfsat många saker gjorda så jag kan distrahera mig. Konstigt nog har ångesten hållit sig borta än så länge idag.

Jag har myst i två timmar med katten på morgonen och det slutade med att vi somnade på soffan framför en dokumentär om nykterhetsrörelsen i USA. Sedan åt vi gröt (yep, min katt älskar gröt) och somnade om. Nu har jag i alla fall dammsugit hela lägenhet. Det tog mig över en timme och jag är helt slut. Jag ska nog börja med att laga mat snart. Det blir någon iransk gryta som tar minst två timmar att göra. Som ni ser, jag försöker att hålla mig upptagen. Men för det mesta vill jag sova.

Imorgon blir det sista orienteringsgruppmöte i DBT:n. Bara tanken på att behöva gå ut skrämmer mig. Jag vill inte gå ut. Bah. Dessutom är jätteirriterad på att det redan blir mörkt. Dagen är redan över känns det som.

Okej. Jag har egentligen ingenting att berätta. Men jag kände mig tvungen till att skriva något. Förresten, jag blev jättechockad över att det inte finns någon lag mot tidelag i Sverige. Vad fan?!? Självklart ska det vara förbjudet att ha sex med djur. Det är ju misshandel. Det gör mig tänka på all äcklig djurporr som finns där ute. För mig är det lika hemskt som pedofili. Att tvinga en hjälplös och ovetande varelse till samlag. Människor är onda!

Ännu en meningslös dag är över. Jag har blivit som en möbel, eller kanske en människoliknande nalle. Jag sitter bara och stirrar antingen på TV:n, datorskärmen eller i luften. Jag har haft panikångest idag, i nästan en timme skakade jag. Men men. Jag har i alla fall endast gråtit två gånger idag. Framsteg?

Igår kväll fick jag panik eftersom jag inte hittade några vinterkläder som passar mig. Jag kollade genom alla mina garderober och blev väldigt ledsen. Så jag beställde tre plagg på H&M's hemsida. Så jag behöver inte åka och shoppa. Jag orkar inte vara bland folk. Och det finns nog inget som jag hatar mer i världen än att shoppa för kläder. Jag skäms när jag tar L-plagget medan kvinnan bredvid mig tar samma plagg i XS. Jag hatar att jag har gått upp i vikt. Ush.

Jag fick en kommentar om tyroid-problem som kan leda till psykisk ohälsa. Ungefär fyra/fem år sedan kollade de mina tyroid-värden och jag hade normala värden. Och då hade jag ungefär samma problem. Okej, jag vägde kanske 30 kg mer. Men jag hade depressiva symptom och ångest. Jag gick till och med till endokrologin för att de trodde att jag hade Cushings. Men vad de kom fram till var att jag har PCOS, polycystik ovary syndrom. Jag har dock aldrig fått någon hjälp för det. Jag fick inte ens diagnosen från min gyn utan min husläkare sa det till mig i förbigående. Det är kanske något som jag måste kolla. Jag vet att man kan få piller för det. Jag var dessutom pre-diabetisk. Det betyder att jag hade lite förhöjda värden av blodsocker. Men efter jag hade gått ner lite i vikt så normaliserades det också. Men på sistone har jag lite Diabetes-symptom. Jag mår illa, det blir oftast suddig framför mina ögon och jag känner mig svimfärdig. Först trodde jag att det var psykiskt men det känns alltmer som om det vore fysiskt. Jag tänker ringa till vårdcentralen den här veckan så de kan kolla mitt blodsocker. Det har inte gjorts på fyra år. Och så ska jag också fråga om PCOS. Ush, jag orkar nästan inte att ta tag i det hela. Om mitt blodsocker är fucked up så har det ju att göra med att jag har gått upp i vikt. Mitt eget fel liksom. Orkar jag verkligen att få veta något om fysiska sjukdomar nu också?!? Hur som helst, tack för kommentaren om sköldkörteln, det är det tyvärr inte.

Nej, nu ska jag ta en eller två Imovane och gå och lägga mig. Jag ser verkligen fram emot ännu en meningslös dag. Inte. Nu får ni två bilder också. Random. Jag har redan fått två julkort (ser ni den dubbla meningen hos det ena kortet?!? Haha). Och så får ni en bild på min sötnos Batzy.

Varför har jag vaknat innan klockan 8? Vad är det för fel nu? Jag har ju ett flertal gånger diskuterat med P om jag kanske är bipolär. Det som talar emot är att jag så gott som aldrig gör saker som skadar mig själv, alltså jag tar inga stora risker. Samtidigt har jag faser där jag kan stå ut med väldigt lite sömn. Och sedan finns det där med överpresterande och kreativitet. Jag har faser där jag verkligen överpresterar och kan plugga tolv timmar i rad. Eller faser där jag plötsligt kan skriva en roman på 300 sidor inom några veckor. När jag tog Fluoxetin blev jag ju helt manisk. När jag tar benzo blir jag inte bara ångestfri utan också småmanisk. Och så rasar mina tankar oftast så snabbt så att jag inte kan följa dem. Eller så är jag hypokondrisk och ser symptom överallt bara för att kunna slippa Borderline-diagnosen. Jag föredrar nog bipolaritet framfär Borderline. On the positive side: Imovane knockade ut mig igår och jag sov väldigt djupt. Det är kanske därför jag inte är alltför trött efter endast 6 till 7 timmars sömn. Jag tänker och funderar för mycket.

Igår var i alla fall en hemsk dag. Jag kommer inte ens ihåg när jag sist hade en sådan vrålångest under en så lång tid. Jag ältade i något jag hade sagt till terapeuten. Jag frågade ju om han var DBT-terapeut och han svarade att han är KBT-terapeut. Och jag kommenterade det med något som att KBT-terapeuter är ju överflödiga eftersom det finns internetterapi nuförtiden där det fungerar hur bra som helst utan en handledande terapeut. Och nu känner jag mig jätteskyldig och dum. Hur kan jag säga sådant? Jag har ju angripit hans yrke, jag har ifrågasatt värdet i det han gör. Jag är så dum ibland. Jag bara säger vad jag tänker utan att det finns någon filter. Så jag har satt och funderade hela dagen över om terapeuten känner sig kränkt nu. Om han hatar mig nu. Om han har genomskådat mig och sett att jag är en dålig människa. Jag måste ju vara en dålig människa om jag säger sådana elaka och dumma saker. Jag kommer inte att träffa honom förrän torsdag. Jag har funderat över om jag ska ringa honom innan och be om ursäkt. Eftersom det är det jag måste göra: be om ursäkt. Jag är nu rädd att han inte vill vara min terapeut längre eftersom jag har angripit honom som person. Jag reagerar kanske överdrivet? Men jag vet ju inte hur mycket det har kränkt honom. Jag är så dum i huvud! Jag skulle verkligen inte tillåtas vara nära andra människor. Dum dum dum!

Jag ville göra det där Kaboss-s självskattningstestet igår men jag har endast fått hälften av frågorna. Baksidorna är blanka och det saknas frågor. Det ska vara 27 frågor och jag har endast var andra fråga. Jag tror att jag ska vänta med att fylla i det och fråga terapeuten när jag träffar honom igen. Om han då vill träffa mig igen. Det känns virrigt i mitt huvud. Och nu blir jag trött igen också. Kanske ska sova en stund till. Pojkvännen är ute på ärenden och katten sover bredvid mig. Det är ju rätt läge för att krypa under täcket igen. Eller så ska jag äta frukost och träna om någon timme. Less likely.

Alla dagar blir till en enda lång dag. Jag kan inte säga vad jag har gjort igår, i förrigår eller i söndags. Det hände ingenting. Jag är sängliggande, tar mig på soffan och ligger där istället. Likgiltighet. Jag orkar ingenting. Att bara gå och duscha är en stor kamp. Att laga mat gör pojkvännen. Hetsätning. Sömnlöshet. Ingen träning. Jag försökte hoppa över alla sömntabletter en natt eftersom jag var övertygad om att Propavan inte hjälper. Jag sov ingenting den natten. Och så har jag vrålångest hela tiden. Jag måste aktivera mig, annars hamnar jag nog i botten igen. Den enkla lösningen har återupptagit mina tankar.

Men just nu är jag likgiltig. Egentligen borde jag vara glad. Jag har äntligen fått betyget för distanskursen och jag fick VG+ på en betygsskala från IG till VG. Jag fattar inte hur jag har klarat det. Jag menar, det där var en kurs på masternivå och min koncentrationsförmåga är ju åt helvete. Jag borde nog vara stolt nu. Jag har fått det bästa betyget. Och jag har 15 hp på avancerad nivå nu. Whoop whoop. Men jag oroar mig för andra saker istället. Hur det blir med plugget under våren och mitt liv överhuvud taget. Hur som helst, bra det, jag har klarat kursen med bästa betyget.

Jag har skrivit DBT-kontrakt idag. Jag tror att jag var envis idag och ville inte ändra på mina mål. Jag vill inte ha insikten att jag aldrig kommer att må bra. Jag vill bli kvitt mina hjärnspöken. Men nej, det är det som DBT sätter som mål. Men vi skrev kontraktet. Jag är lite likgiltig inför det hela. Det känns inte bra eller dålig. Jag var nog också lite elak mot terapeuten som endast är en KBT-terapeut och därmed egentligen inte utbildad för DBT. Jag sa att det egentligen inte behövs KBT-terapeuter eftersom terapin endast består i att exponera sig. Jag har ju gjort en KBT på internetpsykiatrin och jag saknade inte kontakten med en terapeut då. Det är något som känns, att han inte är DBT-terapeut, inte ens legitimerad terapeut än. Det är kanske därför jag inte tror på det hela. En oerfaren människa som inte ens har rätt kompetens ska ta hand om mig. Jag vill dock ge honom en chans. Han är ju den enda chansen jag själv har just nu. Nästa vecka blir det ett sista möte med orienteringsgruppen och veckan efter börjar jag då i den riktiga gruppen. Jag har också frågat efter en läkartid innan jul. Jag vill ha annan sömnmedicin. Det där med sömnen irriterar mig jättemycket. Det blir nog. Terapeuten är trevlig och ivrig. Jag ser som vanligt endast det negativa i allt.

Så. Klarat kursen och skrivit DBT-kontrakt. Men ändå är jag inte så glad som jag borde vara. Jag orkar inte med känslor just nu. Jag behöver mer kaffe nu. Och sedan ska jag mysa med katten som stirrar på mig och vill nog ha uppmärksamhet. Och så ska jag tvinga mig att känna glädje och stolthet. Eftersom det är ju det jag ska borde känna just nu, jag borde vara glad och stolt.

Jag har just nu en hel döda dagar. Jag tvingar mig ur sängen och hamnar på soffan där jag spenderar restan av dagen tills det är dags att bege sig till sängs igen. Det är så där spännande det blir när man har vrålångest och man egentligen bara hoppas på att en stor meteorit fallar på ens hus så plågan är över. Jag har för tillfället tappat förmågan att motivera mig. Vad ska jag motivera mig för? Det finns verkligen inte särskilt mycket jag vill. Jag vill bara att smärtan slutar.

Jag funderar hela tiden på DBT:n och om jag verkligen vill det. Jag hade trott att de inte skulle ta mig och att Borderline-diagnosen tas bort. Och nu blev det ju det motsatta. Jag hade lovat att göra det hela för Mana eftersom hon så länge har försökt övertyga mig att det vore bra för mig. Och så pojkvännen som förtjänar ju att jag gör allt jag kan för att bli en bättre flickvän. Så jag ska skriva under kontraktet om tre dagar och så ska jag ge det hela ett försök. Vad har jag att förlora? Jag kan inte bara såga något utan att ha försökt det, eller hur? Men statistiken ser verkligen inte så lovande ut. Över 30 % avbryter terapin och endast en tredje del blir så pass friska att Borderline-diagnosen tas bort. Jag har stått ut med min ångest och mina destruktiva tankar hela mitt liv. Sedan bröt jag ihop eftersom jag just inte kunde stå ut längre. Och nu ska jag göra en terapi som går ut på att kunna stå ut. Jag vill göra en terapi som har som resultat att allt det negativa försvinner och aldrig kan återvända. Det är nog där min motivation brister. Deras mål är inte mitt mål liksom.

Imorse hade jag ett sista möte med P. Han är fortfarande den enda inom psykvården som jag litar på. Det blir svårt att hitta en sådan tillit till C eftersom han verkar så, jag vet inte, opersonlig. Som om han endast måste ta hand om mig för stt avsluta sin utbildning istället för att han verkligen brinner för att hjälpa människor. Hur som helst, jag kramade om P och han lovade att han alltid finns där för mig om det hela med DBT:n inte fungerar. Idiotläkaren kommer i alla fall aldrig vara min läkare igen. Om jag skulle återvända till min gamla mottagning skulle jag få en annan läkare. Det känns tryggt.

Just nu är jag jättetrött. Jag har inte sovit mer än tre timmar. Jag hade velat träna när jag kommit hem från mötet med P men jag har ingen kraft. Jag fick ta en Oxascand på morgonen och lugnet sitter fortfarande kvar. P sa att jag verkade mycket mer som mig själv. Bra? Hur som helst, jag ska göra det vanliga nu. Jag ska sätta mig framför TV:n och hoppas på den där meteoriten. Eller väntar på att det blir kväll så jag kan i alla fall förflytta mig till sängen. Njuter av lugnet i mitt huvud. Mjoa.

Jag ska försöka att göra det här inlägget inte alltför personligt. Det skulle faktiskt inte känna bra att berätta om alla mina personliga erfarenheter när det gäller sexuellt ofredande, våldtäkt och sexuell misshandel. Jag sa aldrig emot. Hur som helst, på sistone kommer ibland bilder och känslor upp inom mig. Det äter upp mig och förvärrar min ångest.

Jag tycker ju inte särskilt mycket om att använda mig av kollektivtrafiken. Det har för det första att göra med min sociala fobi. Rädslan av att göra bort mig medan det finns en massa människor kring mig. Känslan att alla stirrar på mig och dömer mig. Att de genomskådar mig och ser att jag är en äcklig och dålig människa. Det är den första orsaken till varför jag inte tycker om till exempel tunnelbanan.

Men det finns en anledning till. Och nu undrar jag om jag är den enda kvinnan som har varit med om det: sexuellt ofredande i kollektivtrafiken. Det hände för första gången när jag åkte tunnelbana i Berlin under 90-talet. Jag var trött och på vägen till en kompis där jag skulle spendera natten. Plötsligt ställde sig en gammal man framför mig, öppnade sina byxor och började onanera, hans kuk var rakt inför mina ögon (han stod, jag satt). Jag lämnade tunnelbanan vid nästa station. En annan gång var i London: en svart man stirrade på mig, han satt rakt framför mig. Och efter ett tag märkte jag att han faktiskt onanerade. Jag tittade bort och låtsades inte bry mig. En annan gång åkte jag buss i Kiel. Jag var på vägen till jobbet, jag lyssnade på musik och pluggade. En man satt sig bredvid mig. Jag bar en lång kjol. Plöstligt blev det kallt kring mina ben och då såg jag att mannen hade dragit upp min kjol utan att jag hade märkt något och hans hand var på mitt lår! Jag ryckte till och han gick av vid nästa station. I Stockholm har det hänt mig ett flertal  gånger också. En gång gick jag genom tunnelbanan för att hitta en sittplats och jag gick förbi ett gäng svenska killar. Jag hade en kort kjol på mig. En av killarna tog mig mellan benen. Jag skyndade mig snabbt vidare. En annan gång stod jag i tunnelbanan, från universitetet till T-Centralen. Det var rätt mycket folk men inte riktigt fullproppad. Bredvid mig stod en äldre man (kanske turkisk) och gned (gnuggade?) sitt underliv mot min rumpa. Jag märkte hur hans kuk hårdnade och äcklades! Jag gick av Östermalmstorg istället för T-Centralen. Det är bara några av de gångarna som någon har sexuellt ofredad mig i kollektivtrafiken. Jag kan ju inte vara den enda kvinnan som har upplevt sådant?

Så varje gång jag åker tunnelbana eller buss är jag rädd för att en man kommer att sätta sig bredvid mig, framför mig eller ställa sig bakom mig. Och om det händer så stirrar jag alltid på deras händer, kollar precis vad de gör. Jag vill vara förberedd till att fly. Så en av mina rädslor angående kollektivtrafiken är att bli sexuellt ofredad igen.

Jag tror att denna rädsla just spökar i mitt huvud har att göra med posttraumatisk stress. Som sagt, jag har varit med om hemskare saker. Men sedan jag har börjat och varit tvungen till att ta tunnelbanan igen poppar upp bilderna, känslorna och rädslorna som jag förknippar med kollektivtrafiken. Patetiskt.

Häromdagen tittade jag på Vetenskapens Värld. Det pratades om nya uppfattningar inom fysiken och jag tyckte att det var jätteintressant. Det är inte som om jag helt förstår mig på Einstein, Hawkings eller någon annan stor modern fysiker. Jag fick underkänd i fysik på gymnasiet. Det var ointressant att få lära sig om motorns funktioner eller att få energi ur ett äpple. Jag valde bort kemi efter årsklass 10, första tillfället man fick göra det. Kemi handlade endast om att lära sig utantill de olika grundämnen och att veta om deras reaktion med andra grundämnen. Tråkig. När jag läste Idéhistoria på universitet ungefär ett år sedan väcktes dock mitt intresse en smula eftersom det handlade om själva teorierna. Jag har alltid haft lätt att förstå teorier. Nu har det ju bevisats att det finns något som kan röra sig snabbare än ljusets hastighet. Så Einstein hade fel, ljusets hastighet är ingen konstant man kan bygga experiment på. Det är kanske ett paradigmskifte som är på vägen till att hända. Men ännu intressantare är string-teorin. Nu finns det ett flertal fysiker som utgår ifrån att det finns olika dimensioner, dimensioner som vi inte kan finnas i. Den dimensionen vi existerar i är vi anpassad till och den är just den bästa av dimensionerna för oss. På ett biologiskt och fysiskt sätt. Idén om de olika dimensioner är en spekulativ teori som dock byggs på matematik. Jag älskar att fysikerna har gått åt det filosofiska hållet igen, att spekulera och ifrågasätta har alltid fört vår kunskap vidare. Så dessa dimensioner (som de också kallar för olika universum) kan vi inte uppfatta eftersom de inte är gjorda för oss, eller vi inte är gjorda för dem. Men vad om det i framtiden kan bevisas? Och motbevisas. På det gamla sättet. Det finns ingen sanning utan endast sannolikheter och dessa sannolikheter måste kunna motbevisas för att att ha en smula sanning i sig. Genom att motbevisa och utesluta kommer vi allt närmare sanningen. Var det inte Popper som sa det? Eller någon från den tidiga Wien-skolan? Nej, det var nog Popper. Hur som helst, jag tycker att det hela med olika universum är jättespännande.

Okej. Det var kanske lite random igen. Men det är något sådant som eldar upp mina funderingar kring människans existens och vår betydelse i helheten. Allting känns så stort och på allvar, om en människa dör påverkar det inte helheten. Vi har egentligen ingen betydelse, kanske inte ens i vår universum, i vår dimension. Bara som helhet kan vi kanske betyder något. Det kan man ju också applicera på samhället. Så socialism och fysik säger samma sak. Okej, den där slutsatsen måste jag kanske bearbeta. Haha.

Så det är som vanligt. Jag tänker för mycket. Idag hade jag starka humörsvägningar. Jag gick från att ha vrålångest och impulser om att slå mitt huvud genom fönsterrutan till att skratta hysteriskt och vara jättekär i pojkvännen och katten. Från att vara kåt till att att gråta. Jag är orolig inför nästa vecka. Jag tycker inte om förändringar och jag är alltid nervös när någonting nytt kommer att hända. C ringde mig för att säga att orienteringsgruppen inte äger rum nästa vecka. Han sa till och med att jag förmodligen inte behöver gå i denna grupp igen utan ska börja med den "riktiga" gruppen snart. Jag kommer att vara den "nya", någonting som jag verkligen hatar. Och så är gruppterapin alltid på morgonen. Vem kom på det? Släng en grupp av Borderline-patienter med sömnproblem och stark ångest i ett rum klockan 9 på morgonen och se vad som händer. I tre timmar dessutom. Ush. Så nästa vecka ska jag träffa P en sista gång. Jag kunde ha avbokat mötet med honom på måndag men jag vill säga hejdå. Han har ju hjälpt mig genom denna svarta tid i oktober. Och torsdag ska jag skriva under DBT-kontraktet.

Men nu är det helg. Jag har ingenting planerat. Jag vill bara sova och vara. Jag har haft starka självmordstankar idag och var nära till att ta en Oxascand. Jag tror att jag är rädd för livet. Mysko. Jag har i alla fall inte åstadkommit någonting idag. Det tog mig fem timmar att bara ta mig från soffan till duschen. Det bästa vore nog att gå och sova nu och glömma den här dagen. Och det ska jag också göra snart.

Jag behöver inte lämna lägenheten och vara kring folk i tre dagar. Jag ser fram emot det. Fastän jag idag fått veta att mitt största problem är min självvalda isolering. Jag bryr mig inte. Jag vill bara kunna vara mig själv. Att vara ute betyder alltid stress för mig. Det har alltid varit så men det är tydligare nuförtiden. Jag tror att jag kommer att spendera morgondagen i sängen. Att dra mig undan.

Just nu härskar i mitt huvud en total förvirring. Det är för många tankar och känslor. Jag är trött, rädd, ledsen och arg. Men mest rädd och ledsen. Jag hade möte med DBT-terapeuten idag. Jag kommer att skriva kontrakt med honom om en vecka. Jag hade förväntat mig att jag skulle känna en lättnad när jag får detta besked. Men istället blev jag rädd. Nu måste jag kämpa, vilja ändra mig och ta ansvar. Jag tycker att det är mycket lättare att låta allting vara som det är. Det är min primära tanke. Men jag vet att det bygger på min rädsla för att inte räcka till, för att inte ha tillräckligt med styrka eller vilja. Hjärnspöken. Och jag har tydligen Borderline personlighetsstörning men den är inte lika stark som idiotläkaren hade trott. Jag har 21 av 36 poäng, det låter ju inte särskilt mycket.

Att skriva kontrakt, att binda sig vid det hela. Det känns konstigt. Jag tror fortfarande inte på att mindfulness kommer att hjälpa mig så himla mycket. Och jag har ingen aning om det verkligen finns färdigheter som kan hjälpa mig med att stå ut med ångesten i alla situationer. Sedan finns det en tvekan inom mig eftersom terapeuten endast kommer vara kvar där i 9 månader till. Hur kan jag ens tänka på att det blir något om jag vet att han försvinner snart ur mitt liv ändå? Uh, men jag kommer ifrån idiotläkaren! Aldrig mer den där idioten! Jag träffade till och med DBT-läkaren idag och vi pratade lite om medicinering och sådant. Hon är självklart emot benso. Jag hade inte förväntat mig något annat. Men det lät som om jag får behålla Oxascand. Och hon tror på mig att jag inte tål antihistaminer. Det har idiotläkaren aldrig gjort. Jag däckar av en enkel Cetrizin för fan. Antidepressiva blir det inga. Dem skriver hon bara ut när man har en riktig depression i samband med personlighetsstörningen, inte när man har depressiva symptom på grund av personlighetsstörningen. Det låter vettigt. Jag kommer nog inte träffa henne så mycket. Alla påpekar hela tiden att hon är stressad och har alltför mycket att göra. Bara att ha en läkare som behandlar en med respekt räcker för mig.

Som sagt. Jag har en massa rädslor just nu. Jag måste jobba på min "krislista", en lista där jag skriver ner vilka åtgärder jag kan göra för att undvika att jag tar livet av mig. Konstigt nog ska jag själv komma fram till det. Jag behöver nog hjälp med det där. Sedan ska jag konkretisera mina problem och skriva ner mina mål. Det blir inte lätt. Hela mitt liv är suddigt just nu, och det är kaos i mitt huvud. Vill jag verkligen jobba med det här, med mig själv, med att förändra något? Vill jag verkligen se sanningen i ögat? Ush. Jag måste vilja.

Jag fick en hemsk panikattack idag. Jag kände det redan på tunnelbanan, hur allting kring mig började bli suddigt. Sedan, när jag satt i terapeutens rum bröt paniken ut. Jag skakade och var helt borta. Jag skämdes! Det filmades ju också. Hur bra är det, att bli filmad när man har en panikattack?!? Jag skäms fortfarande för det. När jag är bland folk kan jag ju alltid kontrollera min ångest, panikångest och panikattackerna. Det var förmodligen den första panikattacken han någonsin har sett. Det känns ännu mer skamligt. Där satt han med sina fina blåa ögon och såg förvirrad och hjälplös ut. Han började prata om andningen och jag sa att jag inte hyperventilerar. Skam. Hemsk situation.

Mmmm. Jag känner mig ensam. Jag har inte träffat någon sedan augusti, om man nu bortser från konserterna. Jag har inte fikat med någon, pratat med någon längre än en minut. Patetiskt. Eller jag vet inte. Det känns ju tryggt att inte behöva låtsas må bra. Jag sa ju, jag är förvirrad. Jag känner mig i alla fall ensam. Och den enda vännen i Sverige jag ibland tänker på har jag sårat så mycket att hon inte vill ha något med mig att göra just nu. Det är mitt eget fel. Gotta swallow it. Hur som helst, självvald isolering, jag är nog den enda som kan bryta den.

Min katt springer runt, skäller som en hund och slänger ner saker. Hon andas som om hon har precis hade kämpat med en Schäfer. Jag älskar hennes galenskap! Inatt ska jag sova i gästrummet igen. Ingen Imovane så det blir nog inte mycket sömn. Whatever.

Jag tror inte på något innan det händer, innan jag ser det. Så kanske jag är gladare om en vecka när kontraktet är klart och jag ska verkligen börja med DBT:n. Det kan hända så mycket inom en vecka. Paranoia.

Jag vill gömma mig. I ett hörn, i ett mörkt rum, i en ensam stuga någonstans i skogen. Tillsammans med ungefär 10 liter Absinthe och minst 10 pack cigg. Och min mp3-player. Och några lugnande. Jag har kämpat i flera dagar med självmordsmonstret igen. Det pladdar och pladdrar och jag är för svag för att slå tillbaka med motargument. Eller så har jag i alla fall inga motargument. Ett individuellt helvete och en allmän meningslöshet. Inget att leva för i det lilla och det stora. En smärta som inte bara är ångest utan också en frustration eftersom vi inte lever i den bästa av världar. Leibniz var en lögnare! Jag försöker sova så mycket som möjligt, när jag sover tänker jag inte.  Jag försöker stå ut nu. Jag måste stå ut. Eftersom enligt DBT-teamet så kommer ångesten aldrig försvinna. Alltså resten av mitt liv kommer att bestå av att stå ut med en inre smärta. Inte lovande, särskilt eftersom jag då kan glömma att leva ett normalt liv, jag kommer ju vara upptagen med att kontrollera ångesten. Mmm, men kanske jag inte kommer in på DBT och så får jag en bra läkare som ger mig medicin. Det är fortfarande det enda jag längtar efter: en förbättring av mitt liv med hjälp av medicin. Att kämpa själv känns meningslöst. Jag har ändå inte styrkan. Bah. Tankar går just nu alltid åt det negativa hållet. Förlåt.

Jag har en fruktansvärd migrän också, fem dagar i rad. Jag blir nog förkyld. Eller så har jag en hjärntumör. Det kan ju vara så. Igår hade jag möte med P. Han tycker nog att jag är frusterande eftersom jag bara inte sväljer hans själsbild. Jag fick höra att jag måste älska min kropp. Det vanliga snacket. Idag var det DBT-gruppterapin igen. Jag tyckte att det var lite rörigt. En tjej var arg, en annan nära att gråta, en annan var väldigt tyst och jag hade så stark ångest att jag ibland inte ens kunde forma meningar. Rörigt. Imorgon ska jag träffa C igen. Jag hoppas att migränen har lagt sig tills dess. Jag kan bara se saker suddiga. Väldigt irriterande. Jag har börjat bygga upp en mur mot C: Jag kommer inte över faktumet att han endast är PTP. Och att han kommer att sluta där i mindre än ett år. Dessutom märker jag hur lätt han går att manipulera. Eller chocka. En terapeut ska nog inte vara chockad över något man berättar? Jag vet inte om jag kommer att känna mig trygg med honom. Blah. jag vill att orienteringsfasen slutar nu så jag vet hur min närmaste framtid ser ut. Alltså om jag inte kommer in så ska jag hitta en ny läkare så snabbt som möjligt och får mediciner. Och sedan ska jag plugga under våren. Med hjälp av medicinerna kommer jag kunna ta mig till universitetet en/två gånger i veckan.

Jag tänker för mycket. Och det finns allt för många "om". Jag ska lägga mig nu i gästrummet. TV:n på. Jag har redan tagit en Propavan tre timmar sedan. Nu blir det Imovane, Oxascand och Atarax. Jag vill sova!

Ilska, ångest och sorg. Det har jag känt hela dagen. Med andra ord har den här dagen varit allt annat än bra. Jag ville slå sönder saker och bråkade utan anledning. Jag frågar mig varför alla dessa dumma Borderline-grejer plötsligt kommer upp? Kanske personlighetsstörningen visar sig nu i hela sin styrka? Kommer den fram nu?!? Jag förstår bara inte. Jag är ingen ilsken människa. Jag har aldrig slagit någon. Jag skriker inte åt folk. Men plötsligt gör jag det. Grattis, jag är helt vilsen.

Jag har inte åstadkommit mycket idag. Jag har tränat. Det var nog allt. Annars har jag suttit i soffan och har surat, försökt rikta uppmärksamheten på katten och försökt övertala mig själv att ta något lugnande eftersom ångesten har varit och fortfarande är outhärdig. Det känns nästan som en utdragen panikattack. Pulsen verkar vara på 180, jag kallsvettas och jag kan inte tänka klart. Allting kring mig är suddig. Jag är så trött på den här ångesten. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer. Beetlejuice Beetlejuice Beetlejuice. Okej, det var random. Men att säga saker tre gånger kan ju göra de verkliga. Som med Beetlejuice.

Jag har tittat på film ikväll. "The King's Speech". Jag älskar brittiska filmer. Jag tror att jag vill helt sluta med Propavan. Jag har tagit en tablett tre timmar sedan och jag känner ingenting av det. Jag har hoppat över Zoplikon i två nätter så det blir nog en inatt. Sedan kanske Atarax och Oxascand. Jag vill sova bort hela livet. Vara i ständig koma. Jag har förresten tackat nej till Xanorn av min vän. Jag gör inte sådant som känns fel. Om jag får tabletter så vill jag få dem utskrivna av en läkare. Ibland kan min moral stå i vägen för ett bättre mående. Men man ska stå upp för det man tror på. Och jag tror inte på att ta tabletter som inte läkaren har skrivit ut till mig. Kanske jag ändrar mig när mina Oxascand är slut.

Jag behöver sömn. Jag har inte sovit bra i evigheter. Men att gå och lägga sig skrämmer mig eftersom då blir tankarna och ångesten ännu mer påtagligare. Nu vet jag vad jag vill. Ett ensamt rum, mörkt, cigg, kanske i en bunker någonstans i skogen. Det paradoxala i mitt beteende: jag vill vara ensam samtidigt som ensamheten tar död på mig. Jag vill isolera mig från mänskligheten. Jag känner mig inte tillhörande människosläktet. Kanske jag är en av de utomjordningar som scientologin tror lever på jorden. Om en timme ska jag gå och lägga mig. Jag tors inte göra det än.

Det här är ett osammanhängande och random inlägg.

Jag har någon gång fått frågan om objekt ibland känns overkliga. Jag svarade nej. Det är inte objekt som känns overkliga, det är allt, hela verkligheten känns overklig. Alltså när jag har dissociation, eller när jag är i gränslandet, när jag är borta och på något sätt sväver i en annan dimension. Jag vet att objekt inte kan vara overkliga så länge jag kan ta på dem. Jag tror att det är en fråga som Sokrates tog upp någon gång: hur vet vi att allt kring oss verkligen finns? En professor i Idéhistoria ställde en stol på ett bord och frågade oss hur man kan bevisa att den där stolen verkligen finns. Hur vet vi att våra sinnen inte ljuger för oss? Kanske vi befinner oss alla i en masspsykos, i någon slags matrix? Men det säkraste är nog att utgå ifrån att stolen verkligen finns. Annars så börjar vi att ifrågasätta inte bara meningen med livet utan också livet i sig och verkligheten kring oss. Därför kan jag oftast inte med fysikteorier. De skrämmer mig. Jag kommer ihåg när jag läste om att universum expenderar i intet. Hur fan kan det finnas ett "inte"? Eller string-teorin. Om den stämmer så kan ju vilken moment som helst hela vår värld förgöras. Ush.

Jag har hela dagen svävat i en konstig dimension. Som om mitt huvud är jättelätt och världen kring kommer att släckas vilken sekund som helst. Som om mitt jag inte är kopplad till min kropp. Lite som om jag hade rökt på lite hasch. Men utan alla skratt. Som en dålig trip. Jag vill kalla för dissociation bara för att kunna få ett grepp om det. Jag sitter dock här just nu och är jätterädd för att få en psykos. Eller att min hjärna bara släcks ner. Kanske jag har en hjärntumör? Eller diabetes? Jag vill så gärna att det är något fysiskt som förorsakar det här, hur hemst det än kan vara. Jag är nära till att få panik. Jag sväver på svarta moln och snart kommer jag falla ur dem och slå på den hårda marken.

Jag fick ett sms från en vän från Australien idag. Jag undrar varför det kostar lika mycket att skicka sms till Australien som det kostar att skicka sms till folk som inte har Comviq i Sverige? Konstig. Hur som helst, hon från Australien. Hon vet hur dåligt jag mår och hon har en bra läkare som alltid skriver ut lugnande till henne. Och nu vill hon skicka några Xanax till mig. Jag tror att de heter Xanor i Sverige. Det känns så lockande samtidigt som det känns så fel. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill ju bara ha en vid behovsmedicin och de Oxascand jag har blir allt få. Jag kommer nog avböja. Jag vill att det går rätt till. Jag hatar ibland att vara en ärlig människa med moral. Det är inte ens att jag är rädd för att bli beroende (som jag inte har blivit när jag fick allt för många Oxascand under våren), det är att jag är rädd för att bli upptäckt och att någon får en fel bild av mig. Jag är konstig.

Jag vaknade med en låt i huvudet. Radioheads "Inside my head". Jag hade inte hört den där låten i kanske 10 år, den är på en b-sida av någon singel. Men låten beskriver så bra mitt mående just nu.

Jag har upptäckt en ny känsla hos mig. Den är egentligen inte ny. Men jag har ju aldrig riktigt analyserat mina känslor eller tänkt på dem på ett djupare plan. Jag har tänkt på känslor i allmänhet, känslor som är normala och reglerade. Som hos friska människor. Men jag har ju nu förstått att jag inte har ett särskilt friskt förhållande till mina känslor. Så jag har på sistone lagt märke till känslor som har dykt upp inom mig och hur jag antingen trycker ner dem, låter dem stanna inom mig eller hur jag uttrycker dem i lite för extrema former. Hur som helst, någon dag sedan dog likgiltigheten upp. Likgiltighet för allt som händer med mig och med folk kring mig. Jag la märke till det eftersom jag för en gångs skull inte brydde mig om vad andra sa eller vad som kommer hända nästa sekund. Men efter jag hade lagt märke till denna känsla började ångesten stiga upp. Likgiltighet betyder ju nästan empatilöshet. Så jag måste ju vara en dålig människa, en ond människa? Hur fan kan jag inte bry mig om vad andra säga eller vad som händer dem?

En känsla till dök upp igår: äckel. Jag har alltid haft svårt med att beskriva mina känslor så det här med att upptäcka känslor och benämna dem är rätt nytt för mig. Jag är nämligen ledsen på att bli tillfragad hur jag mår och endast kunna svara med: jag vet inte. Äckel. En äckel för allt det kroppsliga hos mig själv. Det gick så långt att jag fick impulsen att skära av mina bröst och sticka en kniv i min feta mage. Äckel för allt det kroppsliga hos andra. Pojkvännens snarkandet, hans lukt, andra människors andning. Allting kändes bara äckligt. Det gick alltså över till en extrem självförakt. Och igen känslan av att jag är en dålig människa. Hur kan jag tycka att pojkvännen är äcklig? Hur kan jag tycka att andra människors naturliga kroppsliga beteende är äckligt?

Så jag vet inte om det är bra att jag försöker identifiera mina känslor. Det har ju gått bra så länge med att förtrycka dem, med att låta dem stanna inne utan att tänka för mycket på dem. Så länge dem i alla fall inte var alltför påtagliga. Det är ångestens fel. Allting är ångestens fel. Om jag inte hade ångest, hade jag aldrig känt behovet av att benämna mina känslor. Hade jag inte ångest hade jag kunnat utnyttja det lilla potentialet jag har och hade kanske varit lycklig. Jag hatar dig mister ångest! Grrr.

Igår hade jag ett möte med P. Vi pratade just om min likgiltighet. Han var övertygad om att mitt jag försöker hitta sin plats i min själ nu. Att allting måste utbalanseras så allting blir en enhet igen. Flum. Jag förstår att det pågår en kamp inom mig, jag för ju denna kamp. Men vad har likgiltighet och känslokyla med balans att göra? Det är inte balans, det är ett tillstånd utanför hela känslospektrumet. Jag ville att han förklarade en del saker för mig. Jag tror att han blev lite ledsen på mig. Det handlade om buddhismen och själen. Jag ville veta om det fanns en ursprungssjäl och vem som hade första själen, apan, cellen? Han sa någonting om att det andliga har funnits innan det materiella. Men hur vet han det? Finns det bevis? Nä. Och han trodde inte att kvinnor har sämre karma än män. Ah, men han var säkert på att man kan förflytta sig från en kropp till en annan när man känner stark empati för någon. Jag skrattade mycket. Men när han började nämna antroposofin och Rudolf Steiner blev mitt ansiktsuttryck nog surt. Flum. Jag har kommit fram till är att alla människor som tror på själens existens och själsvandring har en instinktiv rädsla inom sig: rädslan för döden. Rädslan för att det här icke-perfekta livet ska vara allt. Det är oftast lättare att hitta en lösning som inte kan bevisas än att stå ut med verkligheten. Jag tycker om P. Men att han inte visste vad "eklekticism" är gjorde mig lite besviken. Eller så förstod han bara inte mitt uttal.

Idag var det DBT-grupp igen. Den här gången var det en kvinna som ledde det hela. Och så började det med mindfulness igen. Jag är avundsjuk på de andra i gruppen som faktiskt verka kunna avslappna och följa instruktionerna. Jag sitter bara och stirrar på mina händer. Men jag försöker verkligen. Idag fick vi tänka oss tillbaka till när vi vaknande på morgonen, när vi gick utanför dörren och när vi var på vägen till enheten. Det gick för några sekunder att göra det, men sedan vandrade mina tankar iväg. Jag undrar varför jag har så svårt med det? Det går så långsamt, kanske det är det. Lugnet som jag inte kan stå ut med. Jag fick veta att C kommer endast jobba där i ett år, sedan är hans PTP-tid över. Bra det, så om jag kommer in och jag behöver längre än de 10 månader som hans tid där fortfarande varar så måste jag byta terapeut. Dessutom får de andra skriva kontrakt redan nästa vecka. Varför inte jag? Jo, därför att C var sjuk i en vecka och den här veckan är han bortrest. Varför måste jag få den enda terapeuten där utan erfarenhet och som kommer inom snart ändå lämna stället? Så det var det jag tänkte på när vi gjorde mindfulness-övningen. Kanske det var inte mitt fel att det inte fungerade så bra då? Vi pratade om relationer också, en av modulerna av terapin. Det är nog det jag har minst problem med, tror jag i alla fall. Okej, jag har svårigheter med att be om hjälp, jag har hjälpsyndromet och ställer alltid upp. Men det är nog inte onormalt.

Bah, det enda jag vill att de ska hjälpa mig med är ångesten. Om den bara försvann. Och hetsätningen kanske. Men jag tror att allt det negativa kring mig skulle försvinna om bara ångesten försvann. Men nej. Jag fick höra igen att ångesten aldrig kommer att försvinna, utan att jag kommer att lära mig stå ut med den. Det gör mig ju inte mindre handikappad. Ibland önskade jag att skulle kunna lugnande hela livet ut så jag kunde hantera de få gångerna jag måste lämna lägenheten. Annars blir jag gärna eremit. Jag vet inte, allting känns olustigt idag. Det har nog också att göra med att jag slang i mig 200 gr godis. Jag mår fortfarande illa av det. Hetsätningen har blivit värre tror jag. Men jag spyr ju inte upp det. Det är nog ännu värre än bulimi. Jag kan inte ens få mig spy upp allting. Utan jag sitter och surar och självhatar. Plus en hemsk mensvärk.

Oj, det här har blivit ett långt inlägg. Men det pågår mycket inom mig just nu. Och så är jag trött. Zoplikon verkar inte längre och jag undrar om jag kan ta den dubbla dosen? Eller får man inte det? Jag vill ju inte få någon hjärnskada. Jag ska hoppa över tabletten några dagar, kanske den gör sitt då igen. Propavan är sockerpiller för mig just nu. De gör inget mer än att ge mig mardrömmar. Jag kommer ihåg när jag tog två Propavan för första gången. Jag tog dem, 30 mg Oxascand och 7,5 mg Zoplikon. Det var på avdelningen. Jag sprang i en vägg och fick en blodig näsa. Just nu tar jag endast en Propavan, kanske jag ska försöka med två? Men då blir jag nog bakis som i helvete. Jag tål ju inte antihistaminer. Tablettsnack är tråkigt. Stekpanna på bakhuvudet är nog det smartaste. Eller helt grottmänniska-style: en stor klubba. Haha.


Nej. Nu räcker det. Jag ska sova i gästrummet inatt så jag inte väcker pojkvännen eftersom jag inte kan somna. Jag lever i exil. Men självvald, det var mitt förslag. Det finns en TV där så jag ska nog titta på dålig skit som Jerry Springer inatt. Oh joy.

Jag är så trött. Jag hatar att inte kunna sova, att ligga vaken till morgonen och att bli allt mer arg på mig själv. Jag håller ju mig själv vaken. Jag tänker, tänker och tänker. Jag har velat göra så mycket idag men orkade bara med lite hushållsarbete och att göra ett collage. Jag har också lagat mat. Jag letade efter bilder av Razor Candi för just min konst och det slutade med att jag kollade på hundratals nakenbilder på henne. Hon är het. Jag vill se ut som henne. Men jag vill ju träna, det var det enda jag verkligen ville gör. Nu är det nästan kväll. Jag fattar inte. Jag är så fet, jag vill inte ens ladda upp bilder på mig själv längre eftersom jag hatar min kropp. Och det enda jag kan göra åt det är att träna. Men nej, det klarar inte av. Självhat, ilska. Ikväll ska jag ta en hel massa sömnmediciner, igår tog jag endast mesmedicinen Propavan. Den hjälper ingenting utan ger mig hemska mardrömmar. Jag drömde att en människa som är väldigt viktigt för mig blev kidnappad och jag hittade inte henne. Hon skrek hela tiden och jag kunde inte hjälpa henne. Ush.

Jag har fått hem mitt examensbevis idag. Jag blev stolt. Jag ska nog rama in det och kolla på det när jag mår skit och känner mig värdelös. Kanske.

Röd, droppande, illaluktande
Grå päls uppskuren i mitten
Svansen dansar fortfarande

Två månar, glittrande
Rått kött, omringad av flugor
Fällan har vunnit, fällan tar liv

Såret försöker läka
Skynda dig,
Rask
Rask

För sent
Fällan har vunnit, fällan tar liv

Låt inte smärtan ta makten
Det inre yttrar sig
Såret kommer aldrig läka

(28.10.2011)

Jag har befunnit mig i ingenmansland idag, i ett gränsområde mellan verkligheten kring mig och verkligheten inom mig. Jag har inte kunnat koncentrera mig på något annat än att hålla impulserna i schack och att inte låta ångesten förinta mig. Jag kunde inte läsa, inte skriva, inte titta på TV. Och när jag får höra att ångesten kommer aldrig försvinna utan jag kommer endast lära mig att hantera den, då förlorar jag lite hoppet. Jag vill må bra och inte kämpa längre. Varför måste allting handlar om en jävla kamp? Grrr. Jag ska ta en massa sömnmedicin ikväll. Jag vill glömma bort all smärta.

Ah, jag har något positivt att berätta i alla fall. Jag har nu äntligen officiellt fått min kandidatexamen: filosofie kandidatexamen med huvudämne litteraturvetenskap. Jag känner lättnad. Nu har jag officiellt en universitetsexamen och ett yrke (jag är ju kulturvetare). Jag var nära till att skriva ut det hela och ramar in dokumentet och hänger det på väggen. Jag har ingen aning hur jag har klarat av det men jag har nått någonting, jag är någon. Men nöjd är jag inte helt. Jag vill ha min masterexamen. Men jag är aldrig nöjd med mig själv och mina prestationer. Men jag är glad och känner lättnad. Jag är filosofie kandidat och jag är kulturvetare. Wohooo!

Jag har haft en konstig vecka. Konstig i den bemärkelsen att jag gick som på moln. Jag kan inte riktigt förklara det. Jag klarade av så mycket fastän jag mådde skit. Jag var som en robot som under kvällarna när allt var över, blev en människa med känslor igen. Just nu är jag helt slut. Jag har sovit väldigt dålig och har tillbringad hela förmiddagen i sängen, ältandes över mitt patetiska liv. Jag orkade bara inte gå upp. Nu har jag i alla fall städat undan lite och ska nog snart också diska. Och jag ska leta efter katten. Hon är bra på att gömma sig bakom dörrar just nu, stirrandes i ett hörn. Hon är så deprimerad på grund av tratten hon måste bära. Hon skakar alltid på huvudet och ramlar sedan bakåt. Men hon är väldigt tillgiven också. Man får nästan inte sätta sig någonstans, fem sekunder senare har man en katt i knät. Jag sov i gästrummet och hade katten liggandes på mina ben hela natten. Jag vill ta bort den där plastgrejen nu men det är två dagar till som den måste vara kvar. Jag tycker bara så synd om henne!

Jag har tillbringat största delen av den här veckan hos psyket, öppenvården. Jag är fortfarande inte inlagd och jag anser det vara en seger. På tisdag var jag hos P. Det var ett flummigt möte. Han märkte att jag mådde lite bättre och så pratade vi om att gå i spillor och att föga samman ens jag igen. Han pratade om en yttre kraft som gör det. Jag tyckte att det var bullshit, att man inte kan lita på en yttre kraft. Det är bara ens hjärna och ens vilja som kan ta sig ur skiten. Om man litar på en yttre kraft så skjuter man ju ansvaret ifrån sig. Jag kollade på en dokumentär om buddhismen några dagar sedan och fick veta att kvinnor anses vara lägre varelser än män inom buddhismen. Alltså kvinnor har ett sämre karma på grund av sin svartsjuka och grälsjuka karaktär. Så om en man har gjort något dåligt i ett tidigare liv så återföds han som kvinna. Karma is a bitch liksom. Jag ska fråga P om det, om han har samma inställning till kvinnor och karma.

På onsdag fick jag åka tunnelbanan för första gången själv sedan ett år tillbaka. Jag skakade av ångest, jag var spyfärdig och var säkert på att jag skulle bryta samman vilken sekund som helst. Att vara instängd med en massa främlingar som jag var övertygad om alla stirrade på mig. Ush, hemsk känsla. Men jag lyssnade på musik, läste Metro och låtsades som ingenting. Sedan hade jag det första orienteringsgruppmötet. Vi var endast tre tjejer (en fjärde dök aldrig upp ...) och två terapeuter, C och en jude. Jag säger jude eftersom jag tycker att det är asroligt med judiska terapeuter, påminner mycket om Schlomo, alltså Freud. Hehe. Jag vet inte, jag fick en Freud-känsla. Vi fick veta om mindfulness och fick göra en övning med en russin, att känna på den, att lukta på den, att smaka på den. Jag tyckte att det var jättepinsamt och löjligt men jag gjorde vad jag blev tillsagd. Fastän min russin luktade nagellack (jag hade målat min naglar den dagen) och den smakade tuggummi. Haha. Vi fick papper som jag igenkände från mötena med sjuksköterskan och hittade hennes mapp hemma. Det är precis samma papper, blah, flummigheter. Jag tyckte dock att mötet inte var så hemskt som jag hade förväntat mig. Tjejerna var trevliga och det kändes bra att C var med. Det blir tre gruppmöten till inom orienteringsfasen. Pojkvännen hämtade mig med bilen så jag slapp i alla fall att åka med tunnelbanan igen.

Men nästa dag fick jag ta mig med tunnelbanan till Liljeholmen igen, jag hade tid med C. Jag skulle också bli filmad, ush. Jag träffade en av tjejerna från gruppen utanför mottagningen och vi rökte en cigg och småpratade. Jag vill se ut som henne, hon är så lång och smal! C ställde mig en massa frågor ur Borderline-manualen eftersom jag fortfarande tvivlar på min diagnos. Jag kände inte ens av kameran. Men jag tyckte att det var jobbigt med frågorna, man måste ju hitta beteenden hos sig själv. Och alla dessa hemska känslor som styr en. Efter han hade ställt alla frågor blev jag medveten om att jag hade svarat ja alltför ofta. Alltså jag har varit ärlig och tyvärr blev det en hel massa "ja". Fan fan fan. Jag ville ju att diagnosen tas bort. Jag får resultatet om två veckor, när jag träffar C igen. Den där orienteringsfasen går bara några veckor till. Han sa att det inte finns något som talar emot att jag får börja där. Jag visar ju att jag vill: jag tar tunnelbanan, jag fyller i mina veckokort, jag har gjort hemläxan och jag har aktivt deltagit i gruppmötet. Mjoa. Men jag tror på ingenting än, jag ska vara avvaktande, det är lättare så än att bli besviken sedan. Nu ska jag också inte träffa C på två veckor, gruppmötet nästa vecka blir med två andra terapeuter.

Och så dissocierade jag igår kväll. Det började med att det sa "peeeeeeeeeeeeeeeeeeep" i mitt öra. Sedan kändes alla lukter jättestarka och jobbiga. Alla ljud också. Och så blev allting kring mig overklig, allt försvann till en annan dimension. Jag orkar nog inte med livet just nu.

Nu sitter jag här och undrar om jag verkligen har ett identitetsproblem. Om jag verkligen är en jobbig människa med humörsvängningar. Om jag verkligen är rädd för att bli övergiven. Det är jag nog. Fan fan fan!! Okej, dags för att diska, pojkvännen kommer hem från jobbet snart.

En lång och jobbig dag. Jag vill egentligen bara gå och lägga mig men jag vet att jag ändå inte kan somna än, med eller utan Imovane. Jag gick upp klockan 7 på morgonen för att fånga in Batzy och sätta henne i sin bur. Idag var nämligen hennes stora dag, hon steriliserades. Pojkvännen sa att hon har betett sig väldigt duktig hos veterinären. Hon var inte rädd utan mest nyfiken på alla de andra djur. Hon verkar speciellt tycka om hundar. På eftermiddagen hämtade pojkvännen henne igen. Och jag satt hemma och var jätteorolig. Jag är väldigt bra på att tänka på de värsta sakerna som kan hända. Så jag var övertygad om att hon inte kommer att vakna efter narkosen. Ush. Men nu är hon hemma och halvvägs pigg. De har rakat bort allt hår på hennes mage och hon har ett stort sår där. De tog bort livmodern och äggstockarna. Först var hon helt groggy, sprang i väggarna, ramlade hela tiden. Lilla sötnos! Men hon har piggnat till lite nu. Hon skriker dock inte vilket är konstigt. Hon är ju egentligen en väldigt pratsam katt. Hon har ätit, myst med oss och nu ligger hon på golvet i hallen och försöker få bort den där plastkragen hon måste bära i en vecka. Hon har redan lyckats att dra av den två gånger så nu har jag tighat till den lite. Hon får ju inte slicka sitt sår. Jag kan bara tycka synd om henne. Hon kan inte tvätta sig, hon kan inte äta ordentligt och hon kan inte röra sig fritt. Ush, och en vecka är ju jättelänge. Jag är i alla fall glad att allting gick bra och nu hoppas jag att såret kommer att läka som det ska.

Jag har äntligen läst klart Anna Karenina. Jag grät floder och hittade mig själv på något sätt i Annas situation. Att känna sig föraktat och hatat. Jag är dock nog inte lika mycket paranoid som henne. Jag tror att jag antingen ska läsa Dostojevskij eller en samling av 1800-tals noveller nu. Jag har inte bestämt mig än.

Imorgon blir det möte med P. Jag känner mig fortfarande lite tveksamt inför honom. Jag har förmodligen misstolkat vad han sa till mig förra gången. Eller så vill han bara bli av med mig. Jag har fortfarande tankarna och planerna kvar. Men nu är de inte lika förvirrande, jag kan urskilja vad som är vad och jag vet nu när jag måste ringa jouren. Men ångesten har blivit starkare. Det blev en 9 igår och blir en 9 idag med. Jag kommer inte ihåg när jag sist hade en minut utan ångest.

Jag vet dock varifrån ångesten kommer. Eller varför den är så stark. Det finns ett flertal faktorer, om vi uteslutar mina självförbråelser och mitt självhat, äckeln jag känner inför mig själv. Idag var jag jätteorolig för katten. Imorgon måste jag träffa P och det känns otryggt. Och på onsdag måste jag åka själv med tunnelbanan till Liljeholmen. Om jag bara hade någon som kunde åka med mig. Baaaah. Min förväntingsångest är så hög inför detta. Dessutom blir det ju gruppterapin för första gången. Jag vill ge ett bra intryck men om jag kommer dit svettandes och skakandes så tror nog alla att jag är äcklig och konstig. Men det är inte allt! På torsdag måste jag åka till DBT igen och det blir första gången med en kamera, jag blir alltså filmad. Grejen är: om jag inte klarar av att åka tunnelbana själv så kan jag glömma det här med DBT:n. Jag måste ju kunna ta mig dit. Bra det, jag känner mig själv, jag kommer nog förstöra det hela för mig själv. Social fobi går lätt att bota med exponering så jag ska kör min egen KBT. Eller något. Jag är också orolig för DBT:n på grund av andra saker. Jag tror att jag pratar för mycket om mitt behov av Oxascand, alltså jur gärna jag hade en läkare som ger mig något lugnande. Det kommer jag ju inte få där. Och så har jag nu ifrågasatt diagnosen så kanske jag har inte rätt diagnos för denna slags terapi. Men det värsta är verkligen att åka tunnelbana. Två dagar i rad. Fan fan fan. Jag är så himla rädd. Och om jag tar en Oxascand så kommer det ju fortsätta tills jag inte har några piller kvar. Och sedan? Jag är så jävla patetisk!