Miss Zombilicious - annorlunda

Oavsett ångesten som kröp fram nu på kvällen har jag haft en bra dag. Jag har pysslat en hel del de senaste timmarna och nu sitter jag med katten i mitt knä och väntar på att jag blir trött av Propavan. Jag fick veta idag att det är Valborg under helgen. Jag bryr mig inte så mycket om dagar som är endast en ursäkt för att supa. Jag ska inte göra något speciellt. Jag hade funderat på att gå på en demonstration den 1:a maj men jag tror inte att jag orkar vara bland tusentals människor.

Mötet på beroendecentrumet gick okej. Jag skulle egentligen träffa en man men han var på akuten med en patient så jag fick träffa S istället. Hon var trevlig och verkade faktiskt bry sig. Hon ville inte läsa min journal utan ville veta om min sida av hela situationen. Hon tyckte att allting verkade konstigt, hon hade inte ens fått en förklaring om varför jag skulle bli testat och för vad. Och så frågade hon mig om min vårdplanering och jag visste inte ens att sådant fanns. Hur som helst, hon vill träffa mig tillsammans med C och vill försöka reda ut saker och ting. Dessutom bestämde hon sig för att skicka in mitt prov till labbet istället för att endast göra en sticka-test. Så kan läkaren inte göra egna tolkningar, då finns nämligen allt uppdelat i vad som precis jag har tagit och i vilka mängder. Det känns så jävla dumt att jag måste göra allt detta. Jag tar inga droger och ingen benso. Oh well. Jag måste i alla fall dit tre gånger till för att lämna urin. Helt förnedrande. Jag börjar bli nästan paranoid och ifrågasätter mina egna sanningar. Om någon säger åt mig att jag är något så tror jag på det. Jag undrar om det är en del av mitt sjuka jag. De människor som jag träffade på i väntrummet såg verkligen ut som om de behövde hjälp och det känns så onödigt att jag tar upp en sjuksköterskas tid.

Anders ska jobba imorgon igen. Jag ser lite fram emot till att vara lite för mig själv. Att sova ut. Att träna utan att någon är i närheten. Men jag kommer förmodligen känna mig ensam och lämnad. Paradoxer inom mig. Nu: jag ska titta på TV och vänta på att jag blir trött. Sedan: att läsa och försöka sova. Toodles.

Jag oroar mig för min mor. Jag oroar mig för min syster. Min föräldrar pratar inte med varandra just nu, min mamma har flyttar ur deras gemensamma sovrum och hon börjar fundera över vilka fördelar hon egentligen har i ett förhållande med min far. Jag måste ha varit kanske 7 år gammal då jag för första gången frågade henne varför hon inte lämnar honom så vi alla skulle vara i fred, skulle kunna vara oss själva. Men hon var nog rädd, för att vara en ensamstående mor med tre små barn. Men nu tycker jag att det är på tiden att hon sätter sig själv först. Han har alltid betett sig som en jävla as, har aldrig visat oss kvinnor i familjen någon respekt, har slagit oss upprepade gånger. Jag har nästan klippt alla band med min far, träffar honom endast när jag i Tyskland, hänger upp på telefonen om det är han som svarar. Han sa åt min mamma att hon kan sticka om hon vill. Men vad fan ska hon sticka för? De bor i huset där min mamma har växt upp i, i byn där min mormor bor i ett ålderdomshem. Han ska fan sticka. Jag oroar mig så mycket för min mamma. Och hatet för min far har kommit tillbaka, alla gamla känslor. Den 16:e maj kommer min mamma hit, hon behöver verkligen komma därifrån!

Efter jag hade pratat med min mamma i telefon fick jag ett meddelande från min syster. Hon mådde dåligt och ville att jag skulle ringa henne. Alltså egentligen kommer min syster och jag inte överens med varandra. Hon har lite av min fars personlighet och har behandlat mig som skit när vi delade lägenheten. Inte att nämna att hon sålde droger och att det alltid fanns högt folk överallt. No wonder att jag inte klarade mina studier då. Hur som helst, hon hör bara av sig när hon mår dåligt. Igår hade hon gjort slut med sin pojkvän. De hade varit ihop i 3,5 år men hon orkade inte mer. Hon grät under hela tiden vi pratade. Stackarn :/

Alltså då har jag flyttat till ett annat land och ändå förföljer mig alla mina gamla problem och rädslor. Oschysst! Förresten, jag har haft en rätt tråkig påsk. Vi åt godis och tittade på film, jag lämnade inte lägenheten en enda gång. Jag plågas av mardrömmar på sistone. På något sätt känns det som om jag har en längtan inom mig till att bli inlagd igen. Jag litar inte på mig själv. Jag har ingen medicin som hjälper. Jag behöver någon som tar kontrollen. Anders är sjuk så han är i alla fall hemma den här veckan. Stackarn hostar hela tiden. Imorgon ska jag till beroendecentrumet. Vill inte. Idag har jag försökt träna men började storgråta efter en halvtime på cykeln. Att träna när man har ångest = no go. Dags att färga håret nu, att bleka för andra gången. Eller, jo, kanske diskar jag först. Haha, mitt liv är så jävla tråkigt!!

Fan vad jag hatar att man alltid måste skriva en rubrik. Som om man skulle kunna sammanfatta vad som händer i mitt huvud just nu. Jag har läst en hel Goethe idag. Varför? Jag vet inte, jag kände mig för tysk diktning. "Die Leiden des Jungen Werther" är fortfarande en av mina favoritböcker någonsin. Goethe visste om betydelsen av lidandet. Jag vill läsa mer. Men min hjärna har gett upp. Kanske jag orkar med några sidor av "Dracula" innan jag går och lägger mig. Jag tror att jag älskar brevromaner, eller romaner som är låtsas-dagboksinlägg. Eller sådana romaner som "Die Blechtrommel" av Grass där det bara finns en subjektiv berättare. Fast, egentligen älskar jag ju realism och realism anses vara objektiv. Men det är inte sant. Baaaaah, för många tankar.

Jag har varit i Liljeholmen idag och träffat läkaren som jobbar med DBT. Hon var så snäll. Hon tog mig på allvar, hon lyssnade, hon ställde frågor som anslöt till vad jag hade sagt. Det måste ha att göra med att hon är tysk. Det är mentaliteten som skiljer sig från det svenska. Tyskarna är mycket varmare, mer personliga. Det kändes i alla fall bra. Hon sa helt vettiga saker och jag fattade vad som förväntas av mig. Vi pratade endast i 25 minuter, hon hade rätt snabbt bestämt sig för att jag nog passar för DBT. Men nu kommer det hela ta en lång tid. I början av hösten (eller ännu senare) kommer jag att träffa en terapeut några gånger. Och sedan bestäms det på riktigt om jag får börja eller inte. Bläh, jag är inte bra på att vänta.

Anders och jag promenerade runt i Liljeholmen efter mötet. Vi åt lunch på McDonalds och köpte mer påskgodis. Gud, jag mår så illa av att äta godis. Men jag har i alla fall redan tränat fyra gånger den här veckan. Konstigt sak som jag har upptäckt hos mig och som Anders sa att jag alltid har haft: humörsvängningar. Typ först vara lugn och glad och 10 minuter senare sitter jag och gråter. Idag vart det jättekonstigt. Jag började gråta eftersom jag var säkert på att Batzy älskar Anders mer än vad hon älskar mig. Jag bara satt där och grät. Kan man bli rädd för att bli lämnat av sitt husdjur? Konstiga känslor, I tell you!!

Min syster fyller år idag så jag ringde henne. Hon var jätteledsen. Hon skulle träffa mina föräldrar på en restaurang. Hon kom typ 30 minuter för sent eftersom trafiken var jobbig. Hon hade dock ringt och sagt till. När hon då kom fram började min far skrika åt henne framför alla människor. Han sa något om respekt. Hon beskrev det för mig att hon hade känt sig som om hon hade varit 10 år gammal igen. Sedan åkte han bara och lämnade min mamma i Hamburg (min syster bor där, mina föräldrar bor i Kiel). Vad fan?!? Han är väldigt bra på att förstöra saker för en. Mina syskon och jag har många erfarenheter av detta. Han har ju förstört alla stora firanden för mig. Alla födelsedagar. Ah, han har förstört hela min barndom för fan. Jag tycker synd om min syster. Alltså egentligen kommer min syster och jag inte överens, det har alltid varit en massa rivalitet och hon är bra på att förnedra mig. Och sedan det där med drogerna. Men idag känner jag för henne. Eftersom jag precis kan förställa mig hur hon måste ha känt. Min far hade förmodligen inte haft möjligheten att röka sitt jävla opium eftersom han behövde köra bil till Hamburg. Gud, min familj är helt fucked up!!

Jag har kaos i huvudet. Tankarna går snabba. Det känns nästan som om jag är manisk i hjärnan men inte i kroppen. Jag kom på mig själv tidigare idag när jag dissocierade. Jag försökte koncentrera mig för att få bort det. Men det hjälpte inte ett dugg. Jag har så jävla svårt att koncentrera mig idag. Inte på TV, inte på att skriva, inte på att läsa, inte ens på att prata. Jag undrar varför jag inte bara kan återvända till mitt gamla mående? Jag hade ångest, jag hade dagar då jag inte kunde gå ut. Men jag kunde prestera, jag hade kontrollen över det mesta och jag hade möjligheten till att vara social. Jag var sjuk då med men jag levde. Nu kan jag inte göra någon av de sakerna jag älskar göra. Jag är så irriterad på mig själv. Jag vill kunna skärpa mig, jag vill kunna ha kontrollen igen. Men jag har blivit passiv och rädd.

Jag var hos C igår. Jag sa åt henne att jag inte litar på henne eller läkaren längre. Jag märkte att hon blev frusterad. Jag tors oftast inte säga vad jag tycker och jag hatar konfrontationer. Men jag är ledsen på att vara illa behandlad av vården. Jag har i Sverige inte träffat en enda människa inom vården (då pratar jag inte endast om psykvården) som har hjälpt mig på något sätt. Men jag svalde alltid ner min ilska. Men igår fick C veta hur jag känner. Det hela slutade med att hon sa att jag ska ringa till psykjouren eller akuten när jag mår för dåligt. Bra tipps? Jag vet inte. Jag berättade för henne varför det hela med missbruks-misstankarna är så illa för mig. Att de har ifrågasatt min kärna. Det finns så få saker som jag är säkert på när det gäller vem jag är. Jag vet att jag inte vill ha droger i mitt liv. Min far är missbrukare. Min syster är missbrukare. Jag har sett folk går under på grund av droger. Och jag är ingen lögnare. Den viktigaste egenskapen som jag uppskattar hos människor är ärligheten. Vi alla ljuger, det vet jag. Men man ljuger ju inte när man pratar med någon inom vården? Jag gör i alla fall inte det. Så jag vet inte hur samtalet med C gick igår. Hon blev sur och frusterad. Hon sa nästan ingenting utan lät mig tala. Men min mur är uppe igen. Jag hade precis låtit henne komma in i mitt inre, i mina tankar. Men nu är jag rädd att hon kan använda allt jag säger emot mig. Jag är inte paranoid, jag är försiktig.

Jag har fått en kallelse till beroendecentrumet. Jag ska dit nästa vecka onsdag och träffa en sjuksköterska. Jag kommer att känna mig så förnedrad! Aaaaah! Imorgon ska jag till Liljeholmen och träffa en psykiater, hon är chefen för hela DBT-enheten där. Jag är jättenervös. Jag måste göra ett bra intryck, inte vara trotsig, inte vara emot. Jag ska visa att jag är motiverad, att jag vill ha hjälp. Jag är så rädd för att inte komma in. Vad ska jag göra då?!? Okej, mindfulness nu, jag ska vara i nuet och inte oroa mig för imorgon. Men bara tanken på att behöva åka tunnelbana gör mig skräckslagen. Jag är en sådan jävla mes!!!

Jag kommer att ha en rätt tråkig påskhelg. Vi kommer inte att göra något, bara vara hemma. Anders har köpt en massa godis. Det blir nog ingen Grottan på lördag. Jag saknar mitt gamla liv! Jag vill ha något som lungnar mig. Eller någonting som väcker mig. Någonting som dödar ångesten. Jag vill bara att det slutar. Kanske jag ska låta mig läggas in igen, bete mig hotfullt och få en stesolidspruta i rumpan. Bra plan det där. Nja, ska nog försöka titta lite på TV. Kanske fixa mina naglar. Jag väntar egentligen på att Anders vaknar så jag kan stoppa pizzan i ungnen. Jag har ätit lunch idag men jag mådde illa så jag åt bara jättelite. Jag hatar när jag mår illa av ångest.

 

”Jane Eyre” är en fantastisk roman som handlar om det viktorianska England, om kärlek, sociala klasser, kvinnlig styrka, uppväxt, religion, plikter och framför allt om rättvisa. Charlotte Brontë bearbetar med denna historia sina egna erfarenheter och blandar dessa med uppfattningar om en kvinnas klass och ställning och en slutlig motbevisning av uppfattningarna. ”Jane Eyre” har kallats mycket: Bildungsroman, social kritisk och byronsk. Jag håller med alla dessa tolkningar men jag ser dessutom det kvinnliga som en central del av romanen. Feminismen var under den tiden ingen utbredd idé än men Brontë har definitivt velat att visa en kvinnas historia, en kvinnas styrka, en kvinnas stolthet.

 

Jane är en fattig föräldralös flicka som under de första år av sitt liv växer upp hos sin faster Mrs. Reed som inte uppskattar henne. Hon skickas till en flickskola med en väldig strikt och religiös föreståndare. Jane hamnar sedan som guvernant hos Mr. Rochester. Hon blir kär i denna man men bröllopet stoppas eftersom han redan är gift med en galen kvinna. Hon lämnar platsen och efter flera dagers liv som hemlös flyttar hon in hos tre syskon, däribland prästen och missionären John som vill gifta sig med henne. Hon ärver en förmögenhet av en morbror som hon delar med de tre syskon som visas vara hennes kusiner. Hon slutligen letar upp Mr. Rochester och allting slutar nästan lyckligt.

 

Romanen berättas utifrån ett jag - perspektiv, Jane Eyre förtäljer sin livs historia. Rösten är stark och även om flickan och kvinnan blir förtryckt och illabehandlad så förlorar hon aldrig sina övertygelser och sitt självförtroende. Jane är en klipsk, kreativ och bildad kvinna som hyser respekt för alla slags människor. Hon ifrågasätter de sociala klasserna, kvinnans ställning och religionens överhet. Alla andra personer i romanen är delar av hennes mognad, varje möte ger henne en fräschare perspektiv på livet och hon förstår snabbt vem som är bra för henne och vem hon behöver undvika. Den centrala relationen är den mellan Jane Eyre och Mr. Rochester. Han är den enda som kan skaka om hennes värld, som låter henne ifrågasätta sina djupaste övertygelser, som ger henne en kroppslig känsla och som uppfattar henne som en kvinna och inte endast ett verktyg. Mr. Rochester står i mycket i motsats till den övre klassen han tillhör.

 

Språket är vackert. Brontë har lagt mycket möda till att utforma meningarna till konstverk, att leta efter de bäst passande orden. Religionen spelar nog en rätt stor roll i romanen men då måste man acceptera den historiska kontexten, under början av 1800-talet visste man inte bättre än att lita på Gud när det gäller de flesta beslut.

 

En vacker roman. En stark roman. En kvinnlig roman. En roman som skapar spänning, som kritiserar, som diskuterar, som ger hopp och som läxar upp. ”Jane Eyre” ligger just nu definitivt bland mina topp 20 av alla böcker jag någonsin har läst.

Hej! Jag heter Nina och jag är trött. Jag försökte sova med endast en sömntablett igår för att få lite effekten av Zoplikon tillbaka. Jag har hört att om man skippar tabletten en natt så hjälper den bättre nästa natt. Jag hoppas nu att det stämmer. Jag har nämligen inte sovit väldigt bra. Först kunde jag inte somna och så vaknade jag ofta under natten. Mitt liv är så jävla fucked up. Att inte kunna sova utan sömntabletter är verkligen inte roligt.

Jimmy ringde mig tidigt på förmiddagen, precis när jag hade gått och lagt mig igen. Han var i Fittja och ville komma förbi. Jag hade förträngt att vi hade pratat om att träffas på torsdag när vi sågs på Grottan i lördags. Eftersom han redan var i Fittja kunde jag ju inte skicka hem honom igen. Så han kom upp och medan jag duschade surfade han på internet. Stackarn har ju ingenting internet hemma. Vi gick på utställningen "Tillsammans" på Mångkulturellt Centrum, det var ju egentligen därför vi ville träffas. Det var trevligt att träffa de fina människorna igen som hade jobbat med utställningen. Det blev en massa kramar och snälla ord. Jag såg min text, alltså ett citat från texten jag hade skrivit. Det var jättestort, den täckte nästan en hel vägg! HA! Utställningen var intressant och det var kul att se resultatet. Efteråt bjöd Jimmy mig på glass och vi gick ner till sjön, satt oss på en bänk och njöt av det vackra vädret. Så skönt att vintern äntligen är över! Strax efter vi hade kommit hem igen kom vi fram till att det kanske var dags för riktig mat. Så vi gick till LIDL och handlade onyttigheter. Jimmy hittade dessutom ett fint par skor i en liten affär. Jo, och så hängde vi bara. Vi lekte med katten, myste med katten och diskuterade filosofi och flummigheten i mindfulness. Han åkte runt halv åtta och sedan dess har jag bara tittat på TV.

Jag har verkligen kämpat idag, försökt att ta det lugnt, andas rätt och koncentrera mig på vad som händer kring mig. Nu är jag helt slut. De hemska tankarna har återvänt och jag vill sova. Sova bort ångesten. Att den alltid måste komma tillbaka :( Jag tror att det blir en mys-helg hemma. Vi är bjuden på fest på lördag men jag är inte mycket för mer socialt umgänge den här veckan. Jag vill bara slappna av. Men det var trevligt att träffa Adam och Jimmy. Det är skönt att veta att jag har vänner.

Haha, katten ville inte vara på bild med mig

Igår vaknade jag och mådde faktiskt bra. Jag hade inte sovit mycket men jag var ändå på gott humör. Jag såg fram emot att träffa en vän och det var bara ett möte med C som skulle avklaras. För en gångs skull kände jag mig klar i huvudet, ingen ångestdimma som störde min koncentration. Jag var nästan förväntningsfull eftersom jag var säkert på att jag skulle kunna föja allt som C skulle säga, jag skulle kanske kunna uttrycka mig som jag alltid hade velat med henne.

Men min stämning ändrades snabbt. Den här gången var det inte mitt fel. Jag hade inga värderande tankar om mig själv och befann mig i nuet. Jag använde nästan perfekt alla grep av medveten närvaro. Men sedan berättade C något, något som kastade mig tillbaka i det svarta hålet jag hade precis hade krypit ur. Hon sa att läkaren tror att jag är en missbrukare och att han vill att jag ska lämna urinprover för att drogtestas. Jag kände mig ställt mot väggen, förnedrad, ledsen och arg. Men mest kände jag mig skyldig. Jag försökte hitta felet hos mig själv. Jag undrade vad jag hade gjort för att låta sådana misstankar växa hos en läkare som egentligen skulle veta vad han pratade om. Jag var arg eftersom han inte berättade det själv för mig. Jag var ledsen eftersom det betydde ännu en motgång. Så resten av mötet vet jag ingenting om. Jag såg C prata men jag vet inte vad hon sa. Jag ville bara gå därifrån.

Min vän kom på besök och jag höll allting inom mig, jag kämpade den eviga kampen, jag försökte inte visa hur jag mådde. Efter han hade gått bröt jag ihop. Jag kände mig smutsig. Jag kände mig precis som läkaren förmodligen ser mig: någon som inte är värt någonting. Jag var chockad och förvirrad. Jag hade inte gjort någonting. Jag var oskyldig. Jag hade precis gjort som jag hade blivit tillsagt. Och så blev jag kallad en lögnare, en knarkare, en bruten själ.

Jag vaknade idag med ångest. Jag började gråta på en gång. Jag hade (har) ingen ork kvar, jag kunde (kan) inte klara av fler motgånger. Jag ville dö, slippa allting, försvinna. Jag ringde C, pratade i telefonsvararen. Hon ringde mig fyra timmar senare. Jag var kaos, jag hade svårt att prata, jag hade en fruktansvärd huvudvärk, jag var helt borta, jag grät, jag skrek. Men jag ville höra vad hon hade att säga. Hon var på min sida. Hon förstod mina känslor och min oro. Hon sa att hon hade försvarat mig framför läkaren men att han inte hade trott på henne. Vi kom överens att jag ska lämna urinproverna. För att motbevisa honom. Hon sa att jag skulle vända mig till patientnämnden vilket jag tyckte var lite konstigt, han är ju hennes kollega. C förklarade för mig att läkaren inte tror på att jag har ångest, en sådan stark ångest att jag nästan inte kan hålla ut. Han tror inte på att jag mår så dåligt som jag påstår må. Han tror att jag vill ha benso.

Jag ska alltså urinprover på ett beroendecentrum. Det känns inte bra alls. Det känns som en förnedring, som om jag är skit. Och det handlar inte om en gång utan om flera gånger. Jag fattar bara inte!! Jag har inte tagit en drog på 10 år, och jag har aldrig varit beroende, jag har aldrig tagit något regelbundet. Jag har inte druckit en enda droppe alkohol på över sex månader. Jag har slutat med benso (Sobril, de lungnande tabletter) i slutet av februari, precis som jag har blivit tillsagd. Jag har inte gjort något fel!!!! Och ändå blir jag anklagat för att ljuga, för att ta tabletter, för att knarka. Nu är jag orolig för sömntabletterna som han själv har skrivit ut till mig, som är bensoliknande. Vad är om de ger utslag? Om det är det som han kommer att använda för att skriva "missbrukare" i min journal? Jag måste kolla det där, jag måste göra allt rätt.

Jag har gett upp. En sak till, en liten grej som händer den här veckan och jag kan inte lova något. Jag kan inte klara av mer. Jag har inte gjort något fel. Jag är endast ett enda stort fel. Jag vill försvinna, sitta i ett mörkt rum, i ett hörn. Med massor cigg. Jag vill inte att någon ser mig. Jag vill inte att någon hör mig. Jag vill vara intet, ingenting, luft.

Jag är trött idag. Jag var inte i sängen förrän två och katten väckte mig halv sex eftersom hon ville ha mat. Jag har sovit några timmar till men ändå känner jag mig inte riktigt utvilad. Men det är söndag så jag behöver inte känna som om det fanns en hela massa måsten. Jag ska laga mat och skriva brev. Det är min plan för idag. Kanske träna och titta på film också. Att träna måste jag nog. Jag vet att min viktuppgång inte är helt mitt eget fel men jag är den enda som kan göra något åt problemet. Men just nu vill jag njuta lite av att göra ingenting. Batzy ligger i mitt knä och myser. TV:n är på och jag vill snart duscha. Ah, sköna lata söndager.

Jag har äntligen hört något från DBT-enheten i Liljeholmen. Jag har en tid den 21:a. Jag är fortfarande inte helt hoppfull men det känns bra att det hela med bedömningar och tester sätter igång. Jag har slutat att självskada på det sättet som syns. Och nu börjar jag oroar mig att det kanske är ett tecken på att jag inte har Borderline och att det kommer stå mig i vägen för terapin. Vad om jag inte mår tillräckligt dåligt?!?

Vi var ute igår kväll. Jag vet själv inte riktigt hur det har hänt. Men Anders hade den smarta idén att låna bilen från hans syster (de använder bilen ändå så gott som aldrig) så jag hade det lite lättare att komma hem när jag bryter ihop eller något. Hur som helst, vi var på Grottan där Jimmy hade organiserat en gothklubb-kväll. Det var tyvärr inte så mycket folk där (så där 40 stycken kanske) men jag hade ändå roligt. Alla var jättetrevliga och jag kände mig på en gång tryggare. Jag hade en hel del ångest i början men jag försökte andas rätt för att lugna ner mig och det hjälpte. Jag drack ingen alkohol vilket kändes lite konstigt och jag fick frågan om jag har blivit nykterist flera gånger. Jag vet bara inte hur jag reagerar på alkohol efter en sådan lång tid (det var sex månader sist jag drack en öl) så jag vill vara försiktig. Det var jätteskönt att träffa folk och att ingen verkar ha glömt oss. Även ägaren av klubben kom ihåg oss och blev jätteglad när vi kom in. Haha. Jag är stolt över mig själv, att jag försökte. Jag är trött på att stänga mig in. Jag har pratat med några så det blir nog en hel del träff och sådant framöver. Jag ska se hur mycket jag orkar.

Nej, nu ska jag duscha och sedan äta något. Njut av det fina vädret mina läsare!

Och då hände det igen. Igår hade jag ett riktigt fruktansvärt sammanbrott. Jag har förstått varför men i själva ögonblicket var jag bara rädd och ville att allt det dåliga försvinner. Jag kom fram till något. Jag vill inte dö just nu. Det är inte det som styr mina tankar och handlingar. Det som händer är att allt det negativa inom mig, all ångest ska försvinna. Jag vill att det slutar. När jag har min värsta ångest vill jag dö. Därför att jag inte orkar mer. Därför att jag inte tror att jag någonsin kommer att leva ett normalt liv igen. Att läsa om andra som har tagit livet av sig eller som mår ännu sämre än vad jag gör är inte bra. Att läsa hur andra aldrig fått den hjälp de behöver (behövde). Det är vad som hände mig igår. Jag läste bloggar och sidor som handlar om just detta. Att de flesta inte får hjälp, att många begår självmord på grund av detta. All min hopp försvann. Så: note to self: läs inte om psykvården eller bloggar av folk du inte känner.

Jag var hos C igår. Det var antingen det eller att bli inlagd. Jag kom dit helt söndergråten, dåsigt av Theralen, osminkat. Hon märkte självklart att jag mådde dålig. Hon sa att jag var duktig eftersom jag hade prövat olika strategier (duscha, gummiband, is i handen osv). Men ingenting hjälpte ju! Ingenting klippte av den där ångesttopp. Hur som helst, efter endast 20 minuter skickade hon mig hem. Jag hade ändå inget att säga, jag var helt borta i huvudet.

På kvällen tog jag en hel del sömnmediciner och även ännu mer Theralen. Jag kunde ändå inte somna och min ångest var stark. Men efter en Propavan till (jag var nästan rädd för att jag skulle ta för många olika piller och dö av en överdos ..) somnade jag till slut. Jag sov 10 timmar.

Idag skulle egentligen Adam har kommit förbi men jag inställde det hela redan igår kväll. Och nu märker jag att det var det rätta beslut. Jag mår nämligen piss! Jag är jättebakis av alla tabletter och ångesten och gråten finns där hela tiden. Så jag flyr in i verkligheten, jag vet att verkligheten är det som håller mig vid livet. Jag försöker hålla mig upptagen hela tiden. Om jag försvinner i min egen värld blir allt bara värre. En flykt till verkligheten är kanske inte något de flesta önskar sig, utan den raka motsatsen utgör oftast människornas önskan. I am a creep, I am a weirdo.

En sak som har gett mig lite varma känslor idag är att en text som jag har skrivit kommer med i en utställning. Jag trodde inte att jag hade bidragit tillräckligt mycket till utställningens utveckling. Men det verkar som om det lilla jag har gjort är uppskattad. Så det gör mig glad!! Utställningen heter "Tillsammans" och finns snart att besöka på Mångkulturellt Centrum i Fittja. Jag ska senare leta fram en länk. Ni ska alla gå dit tycker jag!!

Jag har haft lite sömnproblem på sistone igen. Jag vaknar flera gånger under natten och kan ibland inte somna om. Och det trots sömntabletterna. Läkaren vill inte ge mig några nya sömntabletter så jag vet inte vad jag ska göra :( Idag blev jag väckt klockan 6 av katten. Jag har ingen tung sömn längre och vaknar av det minsta ljudet. Jag kunde så klart inte somna om och irrade runt i lägenheten under flera timmar, ångestfylld och trött. Jag gick och la mig klockan 10 igen och har i alla fall lyckats sova två timmar till. Tyvärr har ångesten blivit starkare. Jag har inte hunnit träna så jag hoppas att jag orkar det ikväll. Batzy sover självklart nu. Jag vill också sova mer!!

På eftermiddagen har jag en tid hos C. Jag vet fortfarande inte om jag vill sluta gå dit eller inte. Men jag känner mig själv, jag försöker alltid undvika konfrontationer så jag kommer förmodligen inte säga något. Jag tror inte att det blir mycket från min sida idag, jag kommer sitta där skakandes av ångest och inte komma ihåg vad hon sa efteråt. Vilken idiot jag egentligen är.

Igåg kväll kom Per förbi. Det var ett kort men trevligt besök. Jag vet ju att jag tycker om sällskap, nu måste endast min ångest ge vika och allting blir bra igen. Man får ju drömma! Jag hann också skriva ett långt brev och läsa lite mer i Stephen Frys bok. Det känns lite dumt att se hur mycket jag har hunnit med igår och hur lite jag har gjort idag så länge. Jag ska nog diska och städa undan lite, sedan laga mat och duscha och gå till mötet med C. Jag känner mig kanske lite nyttigare efteråt.

Jag har bestämt mig för att vara produktivt och effektivt, eller i alla fall att försöka vara det. Att endast ligga i sängen och att tycka synd om sig själv leder ju till ingenting. Jag får ingen hjälp så det betyder att jag antingen kan ge upp eller kämpa på. Idag känner jag mig som om jag skulle kunna orka kämpa. Jag har en bultande huvudvärk och ångesten håller i sig. Men jag orkar inte gråta mer. Jag orkar bara inte mer. Jag vill vara den människa jag alltid strävat efter att vara. Produktiv. Att ge mitt bästa. Att vara självsäkert.

Igår kväll fick jag plöstligt en idé. Egentligen lurar den där idéen en tid längre i mitt huvud. Jag vill ju skriva. Jag vill uttrycka mig kreativt. Jag hade börjat med ett slags konstnärsroman förut men gav upp fast att jag älskade konceptet. Nu vet jag varför jag inte kom vidare, jag hade sett det hela från ett fel perspektiv. Jag inspirerades av fel litteratur, försökte härma andra. Hur som helst, jag har skrivit ner en hel del sedan igår kväll och kommer nog snart kunna börja skriva. Det känns bra. Det finns dessutom ingen press på mig eftersom jag skriver för mig själv och jag inte har någon deadline.

Jag har läst en tysk väns kandidatuppsats hela förmiddagen. Hon behövde hjälp med grammatiken och dessutom är jag den enda hon känner som också läser litteraturvetenskap. Det var riktigt roligt att läsa något vetenskapligt igen. Temat var en jämförelse av begreppet "häxa" under tiderna och hur häxan framställs i Bröderna Grimms sagor. Roligt! Men uh, jag har sett skillnaden mellan svenska och tyska krav på universitet. Hennes uppsats var 48 sidor långt. Jag är sugen på att plugga!

Jag har haft en hel del dissociation på sistone. Hela timmar försvinner bara och jag fattar inte förrän efteråt att min hjärna hade bestämt sig för att stänga av igen. Det är så jävla irriterande! Om jag har en blackout skall det kommer från sprit eller droger. Grrr.

Batzy är en turbokatt. Hon skäller ibland som en hund när hon är glad och springer runt som en galning. Hon har växt en hel del sedan vi har fått henne två veckor sedan. Hon är så tillgiven och sött! Jag kan inte ens beskriva med ord hur mycket jag uppskattar hennes sällskap, hur busigt hon än är. <3

Jag får besök senare. Per. Kanske dags för en huvudvärkstablett snart, har svårt att tänka. Som sagt, jag har bestämt mig för att kämpa eftersom den där gnälliga, ledsna människan som har smygit runt i den här lägenheten är inte jag. Jag måste ta kontroll över mitt liv och mitt mående igen. Och det innebär också att vara social. Yepp. Jag funderar över om jag ska sluta gå och träffa C. Hon är ingen terapeut och hon ger mig ingen terapi. Vad är vitsen med att gå dit då? Ska se. Okej, dags att diska och sedan kommer pojkvännen hem från jobbet. Ikväll ska jag nog skriva lite brev och lyssna på musik. Och jag vill läsa. Jag har läst ut "Jane Eyre" och har börjat med Stephen Frys "The liar". Jag hade förväntat mig mer av boken men jag har endast läst 60 sidor så kanske det blir bättre senare. Och på grund av brist på nya bilder på mig får ni några bilder av katten. Hon är ändå snyggare än vad jag är. Hehe

Find the cat!

Hon tycker dessutom om att sitta på mig <3

Jag har haft en dålig vecka. Med många besvikelser och mycket tristess. Jag tror att jag kommer att må lite bättre när våren har kommit. Det ser så trist ut ute, det är inte särskilt inbjudande för en människa som ändå hatar att vara utanför lägenheten.

Alltså egentligen har det inte hänt något, ingenting som piggar upp i alla fall. Jag har träffat C på tisdag, första gången efter två veckor. Hon betonade att jag inte får någon terapi av henne just nu. Jag visste ju att hon endast är sjuksköterska men jag trodde att hon systematiskt följde upp en terapeutisk plan för mig. Men det är inte så. Vi satt under flera minuter utan att någon sa något. Jag kände mig så obekvämt! Hon måste ju veta vad hon skall göra med mig?!? Annars ser jag ingen anledning till att gå och träffa henne. Det känns bara värdelöst! Jag måste också erkänna att jag inte tycker om henne, det är hennes kroppsspråk, hennes tystnad. Det ska ju inte kännas otryggt när man är hos psykvården? Fast, varför går jag egentligen dit? Jag undrar vad de kommer att göra om jag inte kommer in på DBT?!? De hade nog trott att jag kommer få kallelse därifrån snart och att jag kommer in. Jag kommer inte få en kallelse snart, det står i min journal enligt C. Min situation: Jag får inga tabletter för att kunna bekämpa ångesten, jag får ingen terapi och jag måste satsa alla min förhoppningar på att komma in på DBT, någonting som just nu inte känns som tryggt. Det känns som om jag är mellan stolarna. C frågade om jag inte vill bli inlagd på psyket igen. Jag tror att hon verkligen bli av med mig. Jag behöver trygghet :(

Jag har verkligen försökt att vara social den här veckan. Jag har kontaktat några vänner men alla tre möten blev inställda, av de andra! Det där var ju en självförtroende-boost :( Men det är kanske universums sätt att slå tillbaka mot mig, eftersom jag inte ville träffa folk ett tag. Jag tycker synd om mig själv just nu. Jag hade planerat att gå på en konsert imorgon men pojkvännen vill hellre stanna hemma och jag tors inte gå själv, åka tunnelbanan själv när jag är stylad, att träffa folk själv. Så min isolation är inte självvald längre utan tvingats på mig. Men kanske det är lättare så, att bara ge upp.

Mina impulser har ändrat sig. Jag har självmordstankar men de är inte impulsaktiga längre. Jag tors inte göra mig själv illa på grund av pojkvännen som skulle bli besviken, eller katten som kanske skulle se mig. Men inpulserna finns kvar. Värsta impulsen jag har just nu är hetsätningen, en impuls jag har haft hela mitt liv, även som barn. Det är orsaken till att jag alltid har varit överviktig. Det är en impuls jag inte kan kontrollera just nu!! Alls. Sedan har jag haft en sådan stark ångest den här veckan så att jag behövde spy nästan varje dag. Jag är så trött på allt det här!

Positiva ting? Jag har läst en hel del. Jag ska nog senare läsa klart "Jane Eyre". Jag har städat hela lägenheten. Jag har orkat träna tre gånger så länge den här veckan, jag vill långsamt komma tillbaka till de sex gångerna jag hann med förut. Batzy är den bästa bebisen man kan föreställa sig. Hon förföljer mig hela tiden. Även just nu sitter hon på mina knä. Hon gör mig glad.