Miss Zombilicious - annorlunda

Jag fattar inte att jag alltid väntar så länge med att uppdatera min blogg. Då blir det endast informationsfyllda, kalla inlägg. Jag har nuförtiden verkligen svårt med rutiner, allting lider under detta, mitt skrivande också. Idag har jag i alla fall sovit ut (dumma Propavan som ger mig mardrömmar!) och har bestämt mig för att ha en dag där jag endast gör saker jag vill göra. Typ sitta framför TV:n, mysa med katten och vara lat.

 

Så vad har hänt i mitt liv? För det första så är jag utskriven från slutenvården. Men det var ju förväntat eftersom överläkaren J är en hård och empatilös människa. Det var två veckor sedan. Jag har bestämt mig för att göra mitt yttersta för att undvika att bli inlagd igen. Jag har tröttnat på all drama och speciellt har jag tröttnat på avdelningen. De har nog också tröttnat på mig.

 

Jag har hoppat av mina studier. Eller nja, jag har blivit sjukskriven tills slutet av november. Det sjuka med sjukskrivningar är alltid att läsa hur patetiskt man egentligen är. Jag har "hög suicidrisk" och "framtida vistelser inom slutenvården är inte uteslutna". Heja! Grrr. Sedan ska vi se. Jag satsar på vårterminen istället. Jag har pluggat i två veckor dock och jag tyckte att det var rätt inspirerande. Min ångest tyckte dock inte det och tvingade mig att ge upp. Jag har hunnit med att fixa en handledare till min Masteruppsats. Det är ju något. Just nu väntar jag på papper från Försäkringskassan så jag får veta hur det blir med CSN. Jag har ju redan fått pengarna men jag tors inte använda dem eftersom jag kanske krävs på återbetalning. Så jag är fattig. Jag har precis också fått sjukhusräkningen. Bra timing det där.

 

Jag har skrivit på ett nytt DBT-kontrakt. Sex månader till. I individualterapin ska vi dock jobba med KBT istället. Jag har ju egentligen inte Borderline men de tycker att jag ska fortsätta med DBT:n i alla fall. Mest därför att jag inte har stabiliserats alls under över två år. Dessutom har jag ju några Borderline-problem ändå. Läkaren var faktiskt också väldigt snäll mot mig, hon tog sig tid för mig, ville verkligen prata.

 

Jag har slutat med Voxran. Jag orkade bara inte mer. Den där ångesten jag fick var obeskrivligt hemsk. Jag var helt ifrån vettet och allt jag ville var att ta livet av mig. Så ska det ju inte vara. Jag försökte ta den där medicinen, jag tog den i tre veckor. Sedan gick bara inte mer. Just nu ska jag inte börja med någon ny medicin och jag är tacksam för det. Jag har blivit rädd för psymediciner.

 

Det hela med boendestödet har börjat nu också. Min boendestödjare är en fin flicka (hon är så ung så jag kallar henne för flicka). Vi ska ut på promenad på måndag. Jag ska fråga henne om hon kan hjälpa mig med exponeringen när det gäller kollektivtrafiken. Min terapeut vill träffa henne så vi kan göra upp en plan. Jag måste kämpa. Men jag vill fortfarande helst ligga under täcket och gömma mig. Jag undrar om jag någon gång faktiskt "vill" börja kämpa.

 

Mjoa, jag fyllde år också. Jag har fått en massa fina presenter. Men jag firade inte. Per kom förbi med en chiliplanta. Vi åt tårta. Jag var glad när det hela var över. Jag tycker inte om födelsedagar.

 

Vi är inbjudna till en fest ikväll. Men Mr. Angst säger att inte får gå. Så jag stannar hemma istället. Det blir nog film ikväll. Det är bättre än ingenting.

Det har hänt så mycket under den senaste veckan, inte bara negativt dock. Jag kan ju börja med att berätta att jag fortfarande är inlagd på slutenvården. Den gamla överläkaren är tillbaka och det blev en hel del tjafs hit och dit. Jag skulle bli utskriven igår men det blir nu på måndag. Det blir lite helgpermission först, jag ska sova hemma en natt. Det blev många utskrivningar de senaste dagarna och folk är upprörda. Jag chockades dock inte eftersom jag kände till överläkaren från en tidigare inläggning och vet att han inte har alltför mycket empati. Han tillhör den skolan som säger att man ska rycka upp sig, att man måste acceptera att ens liv kommer var skit för alltid på grund av sin psykiska sjukdom och att man inte ska vara inlagd längre än några dagar. Jabba jabba. Jag är inte alltför glad att jag blir utskriven så här snabbt men jag tröstar mig med att jag i alla fall fick stanna några dagar längre än de flesta andra.

 

Jag är ju här för att observeras eftersom jag alltid reagerar så konstigt på psykmediciner. Jag tror att jag har nämnt det tidigare men jag är helt övertygad om att min hjärna är överlägsen och har ett fantastiskt försvarssystem och därför verkar psykmediciner inte som de ska på mig. Så nu har jag tagit Voxra i 10 dagar.10 hemska dagar fyllda med självmordsförsök, panikångest och uppgivenhet. Jag fick höra idag att alla som jobbar här aldrig har sett mig må så dåligt. Men jag tror att det är insättningsfasen av medicinen och att det går över. Alltså panikångesten är den värsta. Jag pratar inte om en panikattack utan om en ångest som är så stark att man bara vill ta livet av sig. Jag får mina vanliga lugnande men de biter inte på den här ångesten. Så jag har tillbringat många timmar skakandes, gråtandes och känt som om det aldrig blir bättre. Jag fick höra att man såg desperationen i mina ögon, att jag var en fara för mig själv. Det  har inte blivit så mycket bättre än. Imorse bröt jag helt ihop igen, hade värsta panikångesten och kunde inte sluta gråta. Just nu känns det dock helt okej. Jag förväntar mig dock att skiten börjar imorgon igen. Bästa biverkningen är att jag har helt tappat hungerkänslan och äter mycket mindre. Kanske jag går ner de kilon jag har gått upp med Zyprexan. Jag ska stå ut och väntar på effekten av Voxra, det ska bli bra.

 

Lite mer positiva saker. Jag har klarat sommarkursen om kvinnohistoria. Jag fick beskedet idag.Det blev ett G. Det betyder att jag har klarat två universitetskurser medan jag var inlagd. Prestation. Och, mina vänner, jag har börjat plugga på riktigt igen. Den här veckan har jag varit på ett seminarium om tolkningsteori och en föreläsning om narrativ teori (på engelska). Jag fick permission för det. Det var hemskt. Jag hade panikångest och ville springa därifrån. Men jag stannade. Jag hade tagit lugnande som inte hjälpte. Men jag stannade. Och jag tror inte att jag betedde mig konstigt på något sätt. Jag till och med bidrog med min öändliga kunskap om Michel Foucault (jag har så tröttnat på gubben!!). Jag pratade lite med de andra studenterna, diskuterade saker med professorer och fixade att jag kom in i en kurs till. Hur jag har klarat allt det här vet jag inte, men jag klarade det. Pojkvännen körde mig dit. Snart blir det tunnelbanaåkandet också. Fan vad jag är rädd. Det hela var en kamp men personalen peppade mig och jag ville inte svika någon. De har nog rätt, pluggandet kommer att ge mig självförtroende (om jag då klarar kursena) och något annat att fokusera på än min ångest. Så imorgon ska jag skriva ut en hel massa artiklar och texter och jag ska börja plugga. Jag är nästan taggad.

 

Mer positivt. Jag har äntligen fått beviljat boendestöd. Jag fick samtalet tre dagar sedan. Det kommer vara en kvinna och vi kommer att träffas nästa vecka för första gången. Vi får se hur det blir. Jag har dessutom gått till alla mina terapisessioner den här veckan. Personalen här tvingar mig till en hel massa saker här för att jag inte ska bli passiv. Jag pendlar mellan att vilja att hoppa av från terapin och att vilja fortsätta. Jag pratade om det med min nya terapeut idag. Hon tog mig helt på allvar och så gick vi genom Borderline-kriterierna igen. Riktigt djupgående. Jag passar in på tre och en halv av nio kriterier. Jag har ju sagt hela tiden att jag inte har Borderline för fan!! Vi diskuterade hur min utredning gjordes och att det gick helt fel till. Jag var ju inlagd och svår medicinerad. Hur som helst, jag ska fortsätta med DBT:n ett tag till eftersom terapin kan ändå hjälper med mina problem. Och diagnosen står ju i min journal, den kan inte bara tas bort så där. Vi ska skriva ett kontrakt för en kortare tidsperiod och mest jobbar med min ångest, att peppa mig att fortsätta med studierna och självklart mitt suicidala beteende. Ush, och efter terapin fick jag vänta i en halvtimme på sjuktaxin eftersom chauffören var lite efterbliven och hittade inte. Jag är väldigt dåligt när det gäller vägbeskrivningar så vi pratade i telefonen hela tiden tills vi hittade varandra. Sedan skrattade vi och allt var bra.

 

Det här blev ett ganska långt inlägg. Men det har ju också hänt mycket. Alla sover men jag ska vänta lite till med mina Imovane. Jag har tagit Propavan och känner mig lite sluddrig (tillsammans med Voxran verkar Propavan helt annorlunda på mig, ibland kan jag knappt gå ...). Jag ska ta en cigg, hämtar en varm kopp oboy och läser lite i tidningen "Vetenskapen". Visste ni att jorden kommer bli täckt av endast lava om fyra miljarder år? Och att vår galaxi kommer att kollidera med en annan galaxi om sex miljarder år? Det är i alla fall det NASA säger. Allt vi skapar och efterlämnar kommer alltså förstöras. Meningslöshet. Men på allvar, så länge jag inte dör i het lava är jag rätt nöjd med denna determinerade utveckling.

Helgen blev ett helvete till slut. Jag sa ju att jag inte skulle crasha men så hände det ändå. Har jag ingen kontroll alls? Jag vet faktiskt inte. Jag skulle ju egentligen kunna kontrollera mina handlingar, tvinga mig till att göra saker. Men kanske jag hade bara inte orken eller verktygen. Vem vet. Söndag var i alla fall en hemsk dag. Jag kom inte ur sängen och grät hela dagen. Jag ville faktist bara dö, hade ingen livsvilja kvar. (Frågan om jag har en livsvilja nu, det är mest att alla förväntar sig att jag vill kämpa, att jag har orken, att jag har bett om hjälp för att jag tror att det kan bli bättre ...). Jag tog i alla fall två sömntabletter, somnade och ringde till min läkare på avdelningen. Och så fick jag åka dit och blev inlagd på måndag-förmiddag.

 

Jag har börjat med en ny medicin, Voxra, och har slutat med Lamictal. Jag har haft den värsta dagen i mitt liv två dagar sedan då jag helt psykade ut och var helt från vettet. Jag hade dumma idéer, dumma impulser och den dumma övertygelsen att jag skulle bli utskriven om jag vill eftersom jag ju är här frivillig. Men allt blev bara pannkaka. Jag fick en trea (betyder att jag inte får vistas utanför avdelningen utan personal eller anhörig med mig, jag är så att säga fången här ...) och jag fick ingen helgpermission. Så jag fär sitta här nu och har det tråkigt. Och lever med de konstiga biverkningar jag får av Voxra. Som gränspsykotiska inslag och ett mycket försämrad depression. Jag kan inte sluta gråta och vill ingenting. Men på måndag är den gamla överläkaren tillbaka och han tycker om att skriva ut folk så snabbt som möjligt. Så jag får hoppas ...

 

Jag ska ändå börja med mina universitets-studier på måndag. Läkaren har gett mig permission för att åka dit på måndag och tisdag eftersom han tycker att det vore bra för mig. Jag tycker att jag är för instabil. Men jag ska ge det ett försök, jag an ju inte bara ge upp. Säger alla. Och jag håller nog med. Kanske studierna ger mig rutiner som gör att jag inte falla tillbaka i skiten. Vem vet. Jag läste genom litteraturlistorna för de första två kurserna idag och blev nästan taggad. Vad är det värsta som kan hända? Att jag får ångest? Att jag får en panikattack? So what? Och att brista ut i gråt kommer jag nog inte göra. Jag har förmodligen helt uttorkade tårkanaler ändå. Jag tar en lugnande vid behov med mig, bara i fall att.Jag är så nervös och förväntansångesten är extrem. Men det är ju ändå bara att göra det. Trist att jag fick byta terapeut precis nu, jag hade behövt mer terapeutiskt stöd.

 

Jag funderar på att hoppa av från DBT:n. Jag orkar inte med en ny terapeut, försöker lita på ännu en ny människa. Och så fick jag en utskällning för att jag är inlagd igen. Jag har bett om "fel" hjälp. Men vad skulle jag ha gjort? Jag känner inte min ny terapeut, vet inte ens om jag har hennes nummer. Vem av DBT-teamet skulle jag har ringt? De går bara att nå mellan 9 och 15 och inte alla dagar på veckan heller. Jag vet inte ens vilka dagar man kan nå min terapeut. Vad fan skulle jag har gjort? Jag har ju använt mig av alla mina kris-färdigheter men det hjälpte inte. Jag tror mer och mer att jag har fått fel diagnos. Bah.