Yukio Mishima - Sjömannen som föll i onåd hos havet
Den korta romanen „Sjömannen som föll i onåd his havet“ av Yukio Mishima är en berättelse om kärlek, om heder, om manlighet, om sjömännens drömmar, om rivalitet och om brutalitet. Berättelsen äger rum i Yokohama där den 13-åriga Noburu bor med sin mamma Fusako, en änka. Hon äger en exklusiv butik och är en självständig kvinna. Noburu tjuvkikar oftast på sin mor genom ett hål i väggen. En natt iakttar han hur sin mamma spenderar natten men en man, sjömannen Ryuji.
Så långt är historien inte särskilt invecklat. Men allting blir att mer komplicerat då de manliga huvudpersonerna kämpar med sin ideal. Noburu är del av ett gäng pojkar som har bestämt sig för att vara objektiv, utan känslor, kall och kalkylerad. Dessa ideal drivs långt och leder till brutala situationer. Ryuji är en sparsam människa som alltid har letat efter sin lycka på sjöss. Men han har nu bestämt sig för att försöka leva ett normalt liv, fast att han alltid har vetat att ett liv på landet, med en kvinna, skulle leda till sin död. När Noburu då börjar anteckna anklagelserna mot sjömannen, eftersom denne hade förrått sina ideal, drivs historien alltmer i en svart avgrund.
Romanen ger en kall känsla. Stål, skepp, hav, ensamhet, objektivitet. Positiva känslor blir nästan aldrig beskrivna. Detsamma gäller för det kvinnliga. Det känns som om författaren inte visste hur han skulle beskriva en kvinnas inre liv och därför verkade den enda kvinnan i romanen oftast väldigt stereotyp. Mishimas stil är manlig och det är också det romanen egentligen handlar om: det manliga. Det handlar om det hårda livet som sjöman men detta liv blir idealiserat. Det handlar om männens ideal, om männens makt, kontroll och kroppsstyrka. Det handlar om allt som skulle kunna beskrivas som traditionellt manligt.
Orsaken till att jag valde romanen var att jag hade läst om författaren. Han har tagit sitt liv genom harikiri och var en stark rojalist. Han har nog blivit galen till slutet och detta har kostat honom nobelpriset. Hans manlighetsideal kommer väldigt starkt till uttryck i berättelsen. Man behöver inte hålla med honom för att kunna njuta av denna intressanta men väldigt kalla roman.
Trött, trött, trött
Jag är trött och det har inte särskilt mycket att göra med att klockan ställdes om. Det har att göra med att min katt är van vid att få mat klockan 5 på morgonen eftersom det är då Anders går upp under veckan. Men nu är det ju helg och Anders vill sova ut. Det får han också. Batzy väcker mig istället, igår och idag, klockan 5 (idag var det 6) på morgonen. Tassen på min näsa, hoppandet på min kropp, dragandet i mitt hår. Jag har försökt att somna om men det blev inte riktigt lyckad. Som tur är ska Anders till jobbet imorgon och måste gå upp tidigt.
Jag har haft riktigt mycket ångest de sista få dagarna. Det söta är att Batzy kommer och lägger sig på mina ben på en gång när hon känner att jag mår skit. Hon är världens bästa katt!! Igår satt jag i flera timmar och dissocierade, plöstligt var det kväll och jag hade ingen aning vad egentligen som hade hänt med dagen. Damn! På förmiddagen var vi i Skärholmen och handlade lite katt-grejer. Spännande.
Det finns två saker som gör mig lyckliga just nu: Min katt och läsandet. <3
Nu måste jag städa. Tränat har jag inte idag heller än. Jag har mycket att göra och är inte pepp alls.
Jag har haft riktigt mycket ångest de sista få dagarna. Det söta är att Batzy kommer och lägger sig på mina ben på en gång när hon känner att jag mår skit. Hon är världens bästa katt!! Igår satt jag i flera timmar och dissocierade, plöstligt var det kväll och jag hade ingen aning vad egentligen som hade hänt med dagen. Damn! På förmiddagen var vi i Skärholmen och handlade lite katt-grejer. Spännande.
Det finns två saker som gör mig lyckliga just nu: Min katt och läsandet. <3
Nu måste jag städa. Tränat har jag inte idag heller än. Jag har mycket att göra och är inte pepp alls.
Anders och Batzy myser
Jag måste färga de lila delarna igen
Haha, fake smile
Batzy
Det har varit en massa strul men nu har vi äntligen fått en katt. Vi hade funderat över att skaffa husdjur länge eftersom vi båda två älskar djur. Men vi har också båda en kattallergi. Men för mig handlade det alltid om vilken katt jag hade kring mig, det finns katter jag inte mår dåligt av alls. Och min pojkvän bryr sig inte, han älskar katter så mycket att han vill stå ut med sin allergi. Varför det inte blev en hund är rätt enkelt: jag tar mig inte ut och jag vet inte om en hund skulle ha ändrat mitt beteende och då hade hunden endast blivit lidande. En katt å andra sidan behöver inte gå ut utan spenderar tid med mig i mitt tryggaste gömställe, vår lägenhet.
Som sagt, det blev först mycket strul. Vi skulle ha hämtat en katt vid lunch igår men de fick vi ett samtal om att alla katter de hade redan var bortgivna, det hade varit några missförstånd. Vi blev självklart jättledsen. Men då hittade vi en annons till, av en kattförening i Nynäshamn, Anders ringde och samma eftermiddag fick vi komma förbi och hämta katten. Det hela kändes helt seriöst, det skrevs ett kontrakt, vi fick intyg från veterinären och så vidare. Katten är en hona och 14 veckor gammal. Vi döpte henne till Batzy. Hon är så sött!! Hon skriker och mijauar en hel del just men det har redan blivit mindre. Hon saknar nog sin mamma och sina syskon. Som tur är så är hon rumsren, någonting jag hade varit oroligt över.
Men jag ska nu inte skriva en hel över min katt. Jag vet att det kan vara irriterande att höra om andras husdjur. Hur som helst, så gömmer hon sig mycket, under alla möjliga saker. Just nu under en byrå i vardagsrummet, på morgonen under badkarret och igår i garderoben. Men hon sökte också min sällskap igår, hon la sig i sin lilla korg i vardagsrummet och hon slutade endast mijauar när jag satt mig bredvid henne och sjöng. Haha. Jag tror att jag kommer att trivas med henne. Jag orkar inte mycket med mänskligt sällskap nuförtiden men en katt är nog något annat. Och kanske bättre.
Annars har det inte hänt mycket. Jag var mest nere och hade ångest. Same old, same old. Jag har läst en hel del, just nu är det "Jane Eyre" av Charlotte Bronte. Jag har idag redan städat lite, tagit hand om tvätten och diskat. Nu ska jag nog träna lite, jag måste få tillbaka min rutin. En början var att jag för en gångs skull gick upp när alarmklockan ringde halv nio. Jag ville ju kolla vad Batzy gör. Hehe. Snart får ni också lite bättre bilder av katten, jag ville inte skrämma henne så mycket med blixten och allt.
Som sagt, det blev först mycket strul. Vi skulle ha hämtat en katt vid lunch igår men de fick vi ett samtal om att alla katter de hade redan var bortgivna, det hade varit några missförstånd. Vi blev självklart jättledsen. Men då hittade vi en annons till, av en kattförening i Nynäshamn, Anders ringde och samma eftermiddag fick vi komma förbi och hämta katten. Det hela kändes helt seriöst, det skrevs ett kontrakt, vi fick intyg från veterinären och så vidare. Katten är en hona och 14 veckor gammal. Vi döpte henne till Batzy. Hon är så sött!! Hon skriker och mijauar en hel del just men det har redan blivit mindre. Hon saknar nog sin mamma och sina syskon. Som tur är så är hon rumsren, någonting jag hade varit oroligt över.
Men jag ska nu inte skriva en hel över min katt. Jag vet att det kan vara irriterande att höra om andras husdjur. Hur som helst, så gömmer hon sig mycket, under alla möjliga saker. Just nu under en byrå i vardagsrummet, på morgonen under badkarret och igår i garderoben. Men hon sökte också min sällskap igår, hon la sig i sin lilla korg i vardagsrummet och hon slutade endast mijauar när jag satt mig bredvid henne och sjöng. Haha. Jag tror att jag kommer att trivas med henne. Jag orkar inte mycket med mänskligt sällskap nuförtiden men en katt är nog något annat. Och kanske bättre.
Annars har det inte hänt mycket. Jag var mest nere och hade ångest. Same old, same old. Jag har läst en hel del, just nu är det "Jane Eyre" av Charlotte Bronte. Jag har idag redan städat lite, tagit hand om tvätten och diskat. Nu ska jag nog träna lite, jag måste få tillbaka min rutin. En början var att jag för en gångs skull gick upp när alarmklockan ringde halv nio. Jag ville ju kolla vad Batzy gör. Hehe. Snart får ni också lite bättre bilder av katten, jag ville inte skrämma henne så mycket med blixten och allt.
Då var hon fortfarande i buren
Och så gömde hon sig i garderoben
....
Every day is exactly the same
Jag kan inte skilja dagarna ifrån varandra längre. Jag vet inte vad jag gjorde igår, jag vet inte vad jag gjorde en vecka sedan. Det känns som om det fanns en tjock vägg mellan mig och verkligheten. Jag glömmer att äta, jag glömmer att svara på sms, jag glömmer vad jag egentligen hade planerat. Allt detta har nog att göra med att varje dag liknar dagen innan. Jag gör ingenting. Jag ligger i sängen. Jag har ångest. Jag stirrar i väggen. Jag slötittar på TV. Jag lyssnar på musik. Jag slösurfar på internet. Ibland läser jag. Jag väntar på att min pojkvän ska komma hem. Det finns ingenting som är värt att komma ihåg.
Så det har inte hänt mycket den här veckan. På tisdag var jag hos min terapeut. Jag har inte mycket aning om vad vi pratade om. Jag hade så stark ångest att jag kallsvettades och egentligen kommer jag nästan bara ihåg att jag stirrade ut, genom fönstret i hennes rum. Hon ritade mig och mina problem och berättade att jag har en massa problem. Sedan pressade hon mig, att gå ut, att vara social. Jag befann mig i en försvarsposition och jag hade ingen ork att kämpa emot det hon sa. Men jag försökte. Hon sa att jag inte får säga att jag inte "vill" eller "kan" något eftersom det är min ångest som talar. Som vanligt påpekade hon självklarheter för mig. Jag ska träffa henne om två veckor igen. Två veckor jag inte behöver lämna lägenheten. Det ger mig trygghet. Men ibland så känner jag nog att mitt beteende är dumt. Kan dock inte ändra något. Inte just nu.
Jag har haft ett spontant höjande av mitt självförtroende på tisdag kväll och anmälde mig till två sommarkurser. Jag vet inte om det var så smart. Jag menar, jag vill faktiskt plugga men jag vet inte om jag kan. Och det gör att blir ännu mer rädd. Vi ska se hur det blir, kanske jag blir inte antagen och kan bara nöja mig med att jag har försökt och att det är ett steg i rätt riktning.
Annars?!? Mycket ångest. Jag vägrar fortfarande att ta Theralen för det mesta. Jag vill egentligen bara sova hela tiden, sova för alltid. Inte vakna igen. Jag känner mig ensam, även när pojkvännen är hemma. Jag har ingen att dela allt jag känner med. Det är nog mitt eget fel eftersom jag vet att det finns några få människor som skulle förmodligen vara där för mig om jag bara frågade. Men jag tors inte. Jag vill inte vara till besvär. Jag vill inte ladda alla mina problem på en annan människa som förmodligen endast skulle bli skrämd. Ibland vill jag bara dö, mitt liv är inte värt att leva längre. Och så har jag en rastlöshet inom mig, som att vara uttråkad, som att vara tomt, obetydligt. Det har jag dock haft förut i mitt liv och då gick jag ut och festade eller träffade människor för att fylla tomrummet. Men nu går det inte. Jag har blivit en gnällspik, eller hur? Egentligen kan jag själv lösa en hel del av mina problem själv. Men jag kan inte göra något mot min ångest och mitt självhat. Och det är det som håller mig ifrån att ta itu med allt.
Jag har lyssnat på Nine Inch Nails hela dagen. En liten nostalgi-trip. Jag älskade detta band under större delen av 90-talet (när Trent Reznor fortfarande var snygg, innan han hade sex med Courtney Love ...). Det finns en låt från albumet "With Teeth" (som faktiskt är från 2005) som heter "Every day is exactly the same" och den beskriver PRECIS vad jag känner jag just nu. Det är som om Trent Reznor hade satt sig i min hjärna, hade tagit anteckningar och sedan började skriva låten (okej, det där lät kanske lite sjukt). Här är texten och en video får ni också:
Så det har inte hänt mycket den här veckan. På tisdag var jag hos min terapeut. Jag har inte mycket aning om vad vi pratade om. Jag hade så stark ångest att jag kallsvettades och egentligen kommer jag nästan bara ihåg att jag stirrade ut, genom fönstret i hennes rum. Hon ritade mig och mina problem och berättade att jag har en massa problem. Sedan pressade hon mig, att gå ut, att vara social. Jag befann mig i en försvarsposition och jag hade ingen ork att kämpa emot det hon sa. Men jag försökte. Hon sa att jag inte får säga att jag inte "vill" eller "kan" något eftersom det är min ångest som talar. Som vanligt påpekade hon självklarheter för mig. Jag ska träffa henne om två veckor igen. Två veckor jag inte behöver lämna lägenheten. Det ger mig trygghet. Men ibland så känner jag nog att mitt beteende är dumt. Kan dock inte ändra något. Inte just nu.
Jag har haft ett spontant höjande av mitt självförtroende på tisdag kväll och anmälde mig till två sommarkurser. Jag vet inte om det var så smart. Jag menar, jag vill faktiskt plugga men jag vet inte om jag kan. Och det gör att blir ännu mer rädd. Vi ska se hur det blir, kanske jag blir inte antagen och kan bara nöja mig med att jag har försökt och att det är ett steg i rätt riktning.
Annars?!? Mycket ångest. Jag vägrar fortfarande att ta Theralen för det mesta. Jag vill egentligen bara sova hela tiden, sova för alltid. Inte vakna igen. Jag känner mig ensam, även när pojkvännen är hemma. Jag har ingen att dela allt jag känner med. Det är nog mitt eget fel eftersom jag vet att det finns några få människor som skulle förmodligen vara där för mig om jag bara frågade. Men jag tors inte. Jag vill inte vara till besvär. Jag vill inte ladda alla mina problem på en annan människa som förmodligen endast skulle bli skrämd. Ibland vill jag bara dö, mitt liv är inte värt att leva längre. Och så har jag en rastlöshet inom mig, som att vara uttråkad, som att vara tomt, obetydligt. Det har jag dock haft förut i mitt liv och då gick jag ut och festade eller träffade människor för att fylla tomrummet. Men nu går det inte. Jag har blivit en gnällspik, eller hur? Egentligen kan jag själv lösa en hel del av mina problem själv. Men jag kan inte göra något mot min ångest och mitt självhat. Och det är det som håller mig ifrån att ta itu med allt.
Jag har lyssnat på Nine Inch Nails hela dagen. En liten nostalgi-trip. Jag älskade detta band under större delen av 90-talet (när Trent Reznor fortfarande var snygg, innan han hade sex med Courtney Love ...). Det finns en låt från albumet "With Teeth" (som faktiskt är från 2005) som heter "Every day is exactly the same" och den beskriver PRECIS vad jag känner jag just nu. Det är som om Trent Reznor hade satt sig i min hjärna, hade tagit anteckningar och sedan började skriva låten (okej, det där lät kanske lite sjukt). Här är texten och en video får ni också:
I believe I can see the future
Because I repeat the same routine
I think I used to have a purpose
And then again that might have been a dream
I think I used to have a voice
Now I never make a sound
I just do what I've been told
I really don't want them to come around
Oh no
Every day is exactly the same
There is no love here and there is no pain
Every day is exactly the same
I can feel their eyes are watching
In case I lose myself again
Sometimes I think I'm happy here
Sometimes I still pretend
I can't remember how this all got started
But I can tell you —exactly— How it will end
Every day is exactly the same
Every day is exactly the same
There is no love here and there is no pain
Every day is exactly the same
I'm writing on a little piece of paper
I'm hoping someday you might find
I'll hide it behind something
They don't look behind
I am still inside here
A little bit comes bleeding through
I wish this could have been any other way
I just don't know what else I can do
Every day is exactly the same
Funderingar
Jag har haft ett väldigt långt telefonsamtal med min mor igår. Vi diskuterade en hel del och hon bekräftade på något sätt mitt ifrågasättande av diagnosen jag har fått, eller jo, diagnoserna. Min syster har pluggat två termin psykologi i sin utbildning och har skrivit en uppsats om Borderline. Borderline är oftast en förlägenhetsdiagnos. Det behövs en hel del utredningar för att verkligen vara säkert på att det inte är något annat. Jag har i min uppfattning inte fått en sådan utredning. Jag har träffat en terapeut/sjusköterska fyra gånger och besvarade en hel del frågor. Läkaren som är befogat att ställa diagnos hade inte ens träffat mig innan han gav mig diagnosen. Det känns lite lurigt. Jag vet inte, å andra sidan har terapeuten kanske den rätta utbildningen för att göra en sådan utredning.
Min mamma sa dock också att allt som hon har läst om Borderline passar väldigt bra på mig. Men det är ju bara grejer som hon har läst på internet. Jag tål inte konfrontationer, jag tål inte stress, jag är väldigt osäkert på mig själv, jag kan bli arg på grund av en liten sak, jag har ätstörning, jag har alltid sökt mig till personer som kan ge mitt liv mening, jag har varit ett tyst barn, jag har oftast ett svart och vitt tänkande. Men måste allt detta betyder Borderline? Jag tror att jag just nu vill hitta någonting som motsäger diagnosen eftersom jag inte vill ha det. Jag vill ha något som inte är en personlighetsstörning, som inte är ett bevis på att det är någonting fel med vem jag ÄR. Jag vill ha en sjukdom som det finns mediciner för, som kan botas snabbt. Någonting som jag inte själv behöver mycket jobba med. Jag vill egentligen acceptera det hela men det går bara inte. Jag vill vakna imorgon och allting är som förr. Jag har ju klarat mig förut så varför har det ändrats? Jag vill vakna imorgon, vara sugen på att plugga, vara sugen på att träffa mina vänner, vara sugen på att festa, vara sugen på livet. Varför kan det inte bara vara så?
Jag känner mig så stressad av allting. Jag kan inte koppla av, jag kan inte hitta lugnet igen. Jag försöker hela tiden att göra meningsfulla saker men tankarna återvänder snabbt till krav som jag har på mig. Skamen och skulden om hur jag påverkar min pojkväns mående och liv. Jag tänker hela tiden på hur illa jag känner mig behandlat av läkaren. Jag tänker på hur jag måste visa min terapeut att jag vill. Jag tänker på hur jag gör alla besvikna. Det värsta är att jag har haft några till episoder av dissociation. Jag tror att det jag har är depersonalisation. Det är i alla fall det som passar bäst på som jag har läst om olika typer av dissosciation och i jämförelse med det vad jag upplever.
Men jag är säkert på att jag har fobisk personlighetsstörning. Det är jag helt hundra procent säkert på. Roligt är det inte men i alla fall ger det mig ett slags trygghet, att vara säkert på någonting. Detsamma gäller posttraumatisk stressyndrom. Tvångssyndrom har jag nog bara i en liten skala. Med dessa saker kan jag leva och det är också inte så svårt att komma ur dessa, det är inte JAG som är fel på utan bara mitt tänkande i vissa situationer. När det gäller Borderline är det ju hela mitt varande som ifrågasätts.
Jag är alltså förvirrad och en hel rädd. Och arg, så jävla förbannad på mig själv. Varför kan jag inte vara normal? Varför kan jag inte fungera som en normal social människa? Jag känner mig som en utomjordning. Jag vill kanske också kunna acceptera att jag har Borderline. Just nu går det allting antingen så långt att jag "lever" diagnosen, att jag är diagnosen .. eller så går det helt åt andra hållet och jag ifrågasätter hela saken. Att jag alltid måste göra allt mycket mer komplicerade än det behöver vara är så jobigt!
Jag färgar mitt hår just nu. På lördag har jag färgat det långa håret svart igen (eller jo, blåsvart) och igår har jag blekt sidorna två gånger. Och just nu färgar jag sidorna i "violet haze", en lila färg av Manic Panic Amplified-märket. Egentligen ville jag inte färga håret. Varför skulle jag göra det? Jag träffar ändå ingen och jag går aldrig ut. Jag sitter hemma i mina myskläder och ser slaskigt ut. Men Anders sa att jag skulle göra det för mig själv, för att känna mig fint. Men jag känner mig inte fint. Alls. Jag har blivit fet, jag sminkar mig aldrig (varför det? för att sitta hemma?), jag orkar ibland inte ens duscha (vanligvis duschar jag varje dag). Jag äcklas av mig själv.
I am such a cheery and happy person. NOT.
Min mamma sa dock också att allt som hon har läst om Borderline passar väldigt bra på mig. Men det är ju bara grejer som hon har läst på internet. Jag tål inte konfrontationer, jag tål inte stress, jag är väldigt osäkert på mig själv, jag kan bli arg på grund av en liten sak, jag har ätstörning, jag har alltid sökt mig till personer som kan ge mitt liv mening, jag har varit ett tyst barn, jag har oftast ett svart och vitt tänkande. Men måste allt detta betyder Borderline? Jag tror att jag just nu vill hitta någonting som motsäger diagnosen eftersom jag inte vill ha det. Jag vill ha något som inte är en personlighetsstörning, som inte är ett bevis på att det är någonting fel med vem jag ÄR. Jag vill ha en sjukdom som det finns mediciner för, som kan botas snabbt. Någonting som jag inte själv behöver mycket jobba med. Jag vill egentligen acceptera det hela men det går bara inte. Jag vill vakna imorgon och allting är som förr. Jag har ju klarat mig förut så varför har det ändrats? Jag vill vakna imorgon, vara sugen på att plugga, vara sugen på att träffa mina vänner, vara sugen på att festa, vara sugen på livet. Varför kan det inte bara vara så?
Jag känner mig så stressad av allting. Jag kan inte koppla av, jag kan inte hitta lugnet igen. Jag försöker hela tiden att göra meningsfulla saker men tankarna återvänder snabbt till krav som jag har på mig. Skamen och skulden om hur jag påverkar min pojkväns mående och liv. Jag tänker hela tiden på hur illa jag känner mig behandlat av läkaren. Jag tänker på hur jag måste visa min terapeut att jag vill. Jag tänker på hur jag gör alla besvikna. Det värsta är att jag har haft några till episoder av dissociation. Jag tror att det jag har är depersonalisation. Det är i alla fall det som passar bäst på som jag har läst om olika typer av dissosciation och i jämförelse med det vad jag upplever.
Men jag är säkert på att jag har fobisk personlighetsstörning. Det är jag helt hundra procent säkert på. Roligt är det inte men i alla fall ger det mig ett slags trygghet, att vara säkert på någonting. Detsamma gäller posttraumatisk stressyndrom. Tvångssyndrom har jag nog bara i en liten skala. Med dessa saker kan jag leva och det är också inte så svårt att komma ur dessa, det är inte JAG som är fel på utan bara mitt tänkande i vissa situationer. När det gäller Borderline är det ju hela mitt varande som ifrågasätts.
Jag är alltså förvirrad och en hel rädd. Och arg, så jävla förbannad på mig själv. Varför kan jag inte vara normal? Varför kan jag inte fungera som en normal social människa? Jag känner mig som en utomjordning. Jag vill kanske också kunna acceptera att jag har Borderline. Just nu går det allting antingen så långt att jag "lever" diagnosen, att jag är diagnosen .. eller så går det helt åt andra hållet och jag ifrågasätter hela saken. Att jag alltid måste göra allt mycket mer komplicerade än det behöver vara är så jobigt!
Jag färgar mitt hår just nu. På lördag har jag färgat det långa håret svart igen (eller jo, blåsvart) och igår har jag blekt sidorna två gånger. Och just nu färgar jag sidorna i "violet haze", en lila färg av Manic Panic Amplified-märket. Egentligen ville jag inte färga håret. Varför skulle jag göra det? Jag träffar ändå ingen och jag går aldrig ut. Jag sitter hemma i mina myskläder och ser slaskigt ut. Men Anders sa att jag skulle göra det för mig själv, för att känna mig fint. Men jag känner mig inte fint. Alls. Jag har blivit fet, jag sminkar mig aldrig (varför det? för att sitta hemma?), jag orkar ibland inte ens duscha (vanligvis duschar jag varje dag). Jag äcklas av mig själv.
I am such a cheery and happy person. NOT.
Fjodor Dostojevskij - Idioten
Fjodor Dostojevskijs roman är en underbar blandning av diskussioner om moral, kärlek, tro och livets mening. Idioten handlar om furst Mysjkins inträde i det ryska societetslivet med alla dess intriger, lögner, ytligheter och moral. Det är en roman om det ryska sällskapslivet, en kritik på olika grenar av societeten. Dostojevskij har inte endast skapat karaktärer som passar i Rysslands 1800-tal utan karaktärer som kan användas som typer och som återfinns nästan överallt och genom alla tider.
Furst Mysjkin återvänder till Ryssland (St: Petersburg) efter ett längre tid hos ett sanatorium i Schweiz. På tåget träffar han Rogozjin genom vilken han lär känna vissa personer i högre kretsar. De viktigaste familjerna i romanen är familjen kring generalen Ivolgin, familjen kring generalen Lepantin och familjen kring Lebedjev. Fursten ärver en stor summa pengar och detta ger honom en bra ställning inom St: Petersburgs societetsliv och i salongerna. Han blir kär i den vackra men galna Nasstassia Fillipanova och senare i romanen visar han även känslor för Agalja, dottern till generalen Lepantin.
Det finns en allvetande berättare som ibland i nästan vänskapligt ton diskuterar händelser eller beskriver platser. Men det huvudsakliga i romanen är dialoger, möten, monologer och stridigheter mellan karaktärerna. Detta skapar för läsaren en livlig känsla av samhörighet med karaktärerna och själva utvecklingen.
Furst Mykjin är huvudpersonen i romanen och man följer honom från möte till möte. Han representerar det goda, det naiva, det snälla. Och det är på grund av hans goda väsen som han till slut går under. Han tror på allt som folk säger, han litar på olika människors berättelser och han försöker hjälpa när det går. Han kan nästan anses som den ryska Parzival. Han träffar på människor som alla följer egna intressen och försöker lura honom eller gör narr av honom på grund av hans goda och naiva livsinställning (därav ”idiot”). Men ändå hyser de flesta karaktärer stor respekt för honom. Männen framställs som ivriga soldater, kämpare, businessman och älskare. Kvinnor å andra sidan verkar för det mesta hysteriska, gråtfärdiga, ja, rentav galna. Det är den stora svagheten i romanen, kvinnor framställs endast i dåliga dagar utan någon större karaktärsutveckling.
Romanen kan tolkas på många olika plan: det psykologiska (galenhet, ångest, epilepsi förekommer i stor utsträckning), det samhälleliga (Dostojevskij har definitivt haft en kritik av samhället i huvudet när han skrev romanen), det mänskliga (kärlek, hat, intriger) eller också det politiska/ filosofiska (politik, filosofi, anarki, socialism, tro diskuteras flitigt bland karaktärerna).
Vad man än nu tycker om rysk realism så har den här romanen också en nyare, fräschare sida att bidra till denna genre. En sak som försvårade läsningen för mig var alla dessa ryska namn och smeknamn, det gick så långt att jag fick skriva ner en lista en karaktärerna för att komma ihåg vem som var vem. ”Idioten” är en fantastisk skriven roman med många olika perspektiv, attityder och människor. Jag kan dessutom rekommendera översättningen av Staffan Dahl som till och med i fotnoter förklarade aspekter som en icke-rysk läsare annars hade haft problem med.
Onda krafter
När man är säkert på att man inte kan må sämre, att man har nått bottnet av det svarta hålet och att det endast kan gå uppåt från den punkten, så kan man ibland inte har mer fel. Jag trodde ju att jag skulle må bättre eftersom jag har slutat med de lugnande onda tabletter som är vanebildande. Jag har ju fortfarande två andra tabletter till att trappa ned på. I alla fall så berättade man för mig att mycket ångest kommer från själva tabletterna och jag förväntade mig att ångesten skulle minska. Men det är inte så!
På tisdag eftermiddagen hände någonting som nästan skrämde ihälj mig. Jag hade oroat mig hela dagen på grund av samtalet jag hade med läkaren på måndag. Allting känns så himla hopplöst. Jag har ingen aning vad jag ska göra om jag inte kommer in på terapin. Hur som helst, tisdag hade jag funderat en hel del, oroat mig mycket och ångesten var alltid närvarande. Och plötsligt gick mina tankar så snabba att jag inte kunde följa de längre. De kändes som bollar som kickades fram och tillbaka. Allting kring mig blev overkligt. Jag kände mig inte som en del av omgivingen längre. Mina tankar verkade som någon annans tankar. Jag hade svårt att prata, jag mumlade endast. Jag började skratta för mig själv eftersom min hjärna plötsligt var helt tom, jag såg bara roliga bilder och så tänkte jag som ett barn. Jag var helt intelligensbefriad. Jag var dock medveten om att det hände, jag märkte till hundra procent att någonting var helt fel. Jag blev riktigt rädd. Jag trodde att jag hade fått en psykos. Jag satt mig på golvet och bara skakade. Och så kom självmordstankarna som pilar. De kom bara upp som ett rop till impuls. Men det kändes ändå som om de inte var mina tankar. Det hela var över efter kanske två timmar. Under dessa två timmar kände jag mig nästan maniskt. Jag visste inte om jag skulle sitta eller springa runt. Om jag skulle ligga i sängen eller hoppa på stället. Jag var så rädd!
Jag vart så rädd att jag ringde min terapeut igår. Jag ber aldrig om hjälp. Jag hatar att prata med vården på telefonen. Men jag visste inte vad som hade hänt med mig och jag ville inte att det händer igen. Hon sa att det jag hade var dissociation. Jag har aldrig haft det där i mitt liv. Jag fattar inte varför jag har fått det nu. Det sägs att vara typiskt för Borderline men hej, varför hade jag det då inte innan? Kanske jag har fått det eftersom jag har slutat med tabletterna? Som jag har förstått det så är dissociation ett försvar av hjärnan när det blir för mycket, det kan utlösas av stress eller trauma. Och jag har nog gått igenom för mycket på sistone. Det skall inte vara farligt. Jag hade en små sådan fas idag igen. Jag blev lika skrämd. Jag trodde att jag skulle bli galen. Vad är det som händer med mig egentligen? Snart exploderar mitt huvud eller något sådant. Hjälp!?!
Och så har en tjej som jag har träffat på avdelningen hört av sig till mig och frågade om jag hade några sömtabletter till henne. Jag blev så sur! Hon har försökt att ta livet av sig två gånger med sömntabletter. Hur dum tror hon egentligen jag är? Jag sa att jag inte hade några tabletter (vilket var en lögn, jag har några kvar men jag behöver dessa för nedtrappningen). Det hela chockade mig. Jag undrar om hon har försökt ta livet av sig eller är död nu. Jag tors inte skriva till henne. Ush.
I alla fall har min pojkvän lämnat in mina sista Oxascand till apoteket idag. Jag hade över 40 stycken kvar. Men jag vill visa för den där jävla läkaren att jag inte är en missbrukare!
Som ni ser, allting har bara blivit värre. Jag är så långt ifrån mitt gamla sköna liv som det bara går. Jag är nästan glad att jag inte är troende annars skulle jag har funderat över om Gud vill straffa mig för något. Eftersom det här livet känns inte som en välsignelse längre utan som ett rent helvete.
På tisdag eftermiddagen hände någonting som nästan skrämde ihälj mig. Jag hade oroat mig hela dagen på grund av samtalet jag hade med läkaren på måndag. Allting känns så himla hopplöst. Jag har ingen aning vad jag ska göra om jag inte kommer in på terapin. Hur som helst, tisdag hade jag funderat en hel del, oroat mig mycket och ångesten var alltid närvarande. Och plötsligt gick mina tankar så snabba att jag inte kunde följa de längre. De kändes som bollar som kickades fram och tillbaka. Allting kring mig blev overkligt. Jag kände mig inte som en del av omgivingen längre. Mina tankar verkade som någon annans tankar. Jag hade svårt att prata, jag mumlade endast. Jag började skratta för mig själv eftersom min hjärna plötsligt var helt tom, jag såg bara roliga bilder och så tänkte jag som ett barn. Jag var helt intelligensbefriad. Jag var dock medveten om att det hände, jag märkte till hundra procent att någonting var helt fel. Jag blev riktigt rädd. Jag trodde att jag hade fått en psykos. Jag satt mig på golvet och bara skakade. Och så kom självmordstankarna som pilar. De kom bara upp som ett rop till impuls. Men det kändes ändå som om de inte var mina tankar. Det hela var över efter kanske två timmar. Under dessa två timmar kände jag mig nästan maniskt. Jag visste inte om jag skulle sitta eller springa runt. Om jag skulle ligga i sängen eller hoppa på stället. Jag var så rädd!
Jag vart så rädd att jag ringde min terapeut igår. Jag ber aldrig om hjälp. Jag hatar att prata med vården på telefonen. Men jag visste inte vad som hade hänt med mig och jag ville inte att det händer igen. Hon sa att det jag hade var dissociation. Jag har aldrig haft det där i mitt liv. Jag fattar inte varför jag har fått det nu. Det sägs att vara typiskt för Borderline men hej, varför hade jag det då inte innan? Kanske jag har fått det eftersom jag har slutat med tabletterna? Som jag har förstått det så är dissociation ett försvar av hjärnan när det blir för mycket, det kan utlösas av stress eller trauma. Och jag har nog gått igenom för mycket på sistone. Det skall inte vara farligt. Jag hade en små sådan fas idag igen. Jag blev lika skrämd. Jag trodde att jag skulle bli galen. Vad är det som händer med mig egentligen? Snart exploderar mitt huvud eller något sådant. Hjälp!?!
Och så har en tjej som jag har träffat på avdelningen hört av sig till mig och frågade om jag hade några sömtabletter till henne. Jag blev så sur! Hon har försökt att ta livet av sig två gånger med sömntabletter. Hur dum tror hon egentligen jag är? Jag sa att jag inte hade några tabletter (vilket var en lögn, jag har några kvar men jag behöver dessa för nedtrappningen). Det hela chockade mig. Jag undrar om hon har försökt ta livet av sig eller är död nu. Jag tors inte skriva till henne. Ush.
I alla fall har min pojkvän lämnat in mina sista Oxascand till apoteket idag. Jag hade över 40 stycken kvar. Men jag vill visa för den där jävla läkaren att jag inte är en missbrukare!
Som ni ser, allting har bara blivit värre. Jag är så långt ifrån mitt gamla sköna liv som det bara går. Jag är nästan glad att jag inte är troende annars skulle jag har funderat över om Gud vill straffa mig för något. Eftersom det här livet känns inte som en välsignelse längre utan som ett rent helvete.
*tadam*
Jag har haft ännu en skitdag. Jag har träffat min läkare igen som på något sätt hade för sig att jag är en missbrukare. Jag frågade efter hur jag skulle göra med mina sömntabletter. Och allt han svarade var då om allt jag vill är mer sömntabletter. Jag frågade efter något annat lugnande och allt han sa var att jag inte får något eftersom jag har Borderline. Jag frågade efter antidpressiva och allt han sa var att jag inte får några eftersom mina symptom är del av min personlighet och att jag inte har en depression. Han hjälpte mig inte alls och skyllde egentligen är allt på min Borderline. Jag vill antagligen endast har Oxascand och Zoplikon eftersom jag har Borderline och är på grund av detta missbrukare. Jag måste stå ut med min ångest och min depression eftersom de är del av min Borderline. Bra det. Ge mig någon jävla hjälp då!! Att säga att jag "snart" (de har kollat, jag har inte någon tid för bedömingssamtalet än, och det betyder alltså inte under hela mars) ska börja med DBT då det inte ens är säkert om jag kommer in hjälper mig inte ett dugg. Och min terapeut är värdelös, hon ge mig ytliga mindfulness-övningar att göra och säger åt mig att jag får inte isolera mig som jag gör. Men hur ska jag då komma ut, leva, plugga om jag inte får någon hjälp med min ångest? Och "du får inte göra dig illa" är ju bra sagt. Alltså som det ser ut nu kommer jag inte får någon hjälp alls tills jag kanske börjar med DBT. Som kan vara om några månader, som kan vara om några år. Jag är besviken. Och hjälplös. Och ledsen. Och arg. Orkeslös. Omotiverad. ångestfylld. Gråtfärdig. (hur är det för medveten nävaro? Jag beskriver mina känslor utan att vara bedömande. Haha). Det är en ond cirkel som har slutat sig kring mig, jag befinner mig i mitten och hittar inte vägen ut. (uh, och smart är jag också, vad fint jag kan skriva. Blah. Jag är ledsen på fake beröm, någonting som irriterar mig så mycket. "uh, vad bra du är Nina, du har skrivit ner vad du har gjort den dagen." "Vilka fina örhängen du har". Vad kommer jag får höra nästa gång? "Uh, vilken fin korv du har bajsat!?! Jag är så ledsen på allting som har att göra med psyket just nu!!!)
Jag läser en roman av en japansk författare just nu. Han beskriver på flera sidor hur en liten kattunge blir dödat och sedan styckat. Varför måste jag alltid välja de böckerna som gör mig ännu mer ledsen?!?
Fan.
Jag läser en roman av en japansk författare just nu. Han beskriver på flera sidor hur en liten kattunge blir dödat och sedan styckat. Varför måste jag alltid välja de böckerna som gör mig ännu mer ledsen?!?
Fan.
Ingenting .. intet .. ingen .. inte
Uh, vad jag älskar negativa ord nuförtiden, orden som beskriver ensamhet är alltid i motsats till varat. Konstigt, eh? Jag tänker som vanligt i otrovärdiga banor. Men hej, jag tänker! Jag har upptäckt ett konstigt fenomen hos mig: När jag har extrem ångest är min hjärna så där påverkad att jag inte ens kan bilda meningar. Jag blir som min dementa mormor som inte kan prata riktigt längre. Jätteskrämmande. Mjoa, men kanske roligt också om man upptäcker nya saker.
Och så tillbaka till det vanliga. Den här veckan har varit fruktansvärd. Wooohoo. Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde på måndag och tisdag, dagarna blir suddiga. Allt jag vet är att jag låg i sängen, mycket. Att jag självskadade (som jag inte har ett mentalt minne av .. alltså jag kommer inte ihåg omständigheterna). Att jag grät en hel del.
På onsdag fick vi nya isolationer för våra fönstrerna. Jag fick vara hemma när två främmande män kom på besök. Ush, vad jag kände mig obekvämt. Sedan hade jag en tid hos arbetsterapeuten på förmiddagen. Jag vill ju inte göra någon arbetsterapi så det blev inget av det. Jag har kollat läskurserna men har inte riktigt fattat hur man ska göra med dem. Jag har skrivit ett meddelande till studievägledaren som självklart inte har svarat än. Så vi ska se vad det blir med det. Sedan, runt lunch, kom Adam förbi. Fin kille!!
Torsdag, alltså igår, var jag helt förstört av Theralen. Jag hade ett stort bråk med min pojkvän onsdag kväll och fick ta de lungnande dropparna (de verkar mycket snabbare än tabletterna, och jag behövde någonting som hjälper snabbt). Jag hade en tid hos min terapeut under eftermiddagen. Jag tror inte att det gick så bra. Jag var helt borta i huvudet av Theralen-bakfyllan och ångesten. Jag är nere på 5mg Oxascand och min ångest är stigande. Hur som helst, hon såg som vanligt hjälplöst ut eftersom jag behöver hjälp "nu" och allt hon gör är att långsamt förbereda mig för saker som kan hjälpa mig i längden. Det är bra men jag har aldrig mått så dåligt som jag mår just nu .. så det behövs någonting mer än det hon kan ge mig. Hon har kollat om de redan har satt upp en tid för mig för ett bedömningssamtal på DBT (borderline-grejen) men det hade de inte. Och om man har "överlevt" bedömingssamtalet är det fortfarande tre månader avvaktning då man måste träffa en terapeut regelbundet som bedömer en också, alltså om man passar till DBT eller inte. Så jag har inte så mycket för många förhoppningar inför detta. Speciellt inte eftersom jag alltmer tycker att hela konceptet är flummigt, alltså "mindfulness" - jag skulle lära mig om medveten närvaro igår och min terapeut sa åt mig att sluta ögonen och gå i mig själv. Hell no!! Jag blev utslängt av min lärare i skolan värje gång vi hade några lugnande övningar. Eftersom jag inte KAN det. Jag är rädd för att sluta ögonen inför andra, känner mig helt otryggt då. Jag är alltid den som kollar runt och sedan stirrar på fingrarna. Som i kyrka när alla bad samtidigt och jag bara stirrade skamslig på golvet. Inte min grej. Alls. Det är därför jag säger att jag inte är spirituell. Jag tror inte ens på själens existens. Så om jag läser i texten jag fick att läsa "Var som gåsen som låter vattnet rinner av"; "Betrakta dina tankar som kommer och går, som molnen på himlen" och "Var som en skicklig dansare som är ett med musiken och sin partner" - jag vet inte om jag ska gråta, spy eller skratta. Jag vill ha det konkretiserat .. ge mig en lista av saker jag kan göra, säg åt mig koncist vad det förväntas - och lämna alla dessa flumgrejer åt sidan. Jag vet inte hur jag ska kunna göra ens DBT om jag bara får sådana spirituell influerade texter. Jag ser mig själv som vetenskapligt påverkad. Jag vill bli forskare. Mitt tankesätt är på många vis annorlunda än andras. Som sagt, inga stora förhoppningar.
Jag får i alla prata med min läkare snart, eller jo, han kommer titta in när jag träffar min terapeut. Min terapeut tycker nämligen att jag har bara mått sämre och sämre under den senaste tiden. Och jag tycker att jag behöver något annat lungnande (det finns saker mellan benzo och allergimedicin för fan). Dessutom fattar jag inte varför jag inte får antidepressiva. C menar att Borderline är det primära och depressionen och allt annat är det sekundära. Jag bryr mig inte om det, Borderline får man inte lätt hjälp för, men depression kan man bota ju! Och så fungerar mina sömntabletter inte längre. Jag vet ändå vad som kommer att hända. Han kommer inte ha tid, kommer att säga att jag inte får benzo och så går han. Blah.
Planen för idag är att .. jo .. jag har ingen plan. Kanske träna? Det är något jag inte har gjort på några dagar. Ska se. Men det blir nog mer liggandet i sängen, självmedlidande och vrålångest. Och massor cigg.
Och så tillbaka till det vanliga. Den här veckan har varit fruktansvärd. Wooohoo. Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde på måndag och tisdag, dagarna blir suddiga. Allt jag vet är att jag låg i sängen, mycket. Att jag självskadade (som jag inte har ett mentalt minne av .. alltså jag kommer inte ihåg omständigheterna). Att jag grät en hel del.
På onsdag fick vi nya isolationer för våra fönstrerna. Jag fick vara hemma när två främmande män kom på besök. Ush, vad jag kände mig obekvämt. Sedan hade jag en tid hos arbetsterapeuten på förmiddagen. Jag vill ju inte göra någon arbetsterapi så det blev inget av det. Jag har kollat läskurserna men har inte riktigt fattat hur man ska göra med dem. Jag har skrivit ett meddelande till studievägledaren som självklart inte har svarat än. Så vi ska se vad det blir med det. Sedan, runt lunch, kom Adam förbi. Fin kille!!
Torsdag, alltså igår, var jag helt förstört av Theralen. Jag hade ett stort bråk med min pojkvän onsdag kväll och fick ta de lungnande dropparna (de verkar mycket snabbare än tabletterna, och jag behövde någonting som hjälper snabbt). Jag hade en tid hos min terapeut under eftermiddagen. Jag tror inte att det gick så bra. Jag var helt borta i huvudet av Theralen-bakfyllan och ångesten. Jag är nere på 5mg Oxascand och min ångest är stigande. Hur som helst, hon såg som vanligt hjälplöst ut eftersom jag behöver hjälp "nu" och allt hon gör är att långsamt förbereda mig för saker som kan hjälpa mig i längden. Det är bra men jag har aldrig mått så dåligt som jag mår just nu .. så det behövs någonting mer än det hon kan ge mig. Hon har kollat om de redan har satt upp en tid för mig för ett bedömningssamtal på DBT (borderline-grejen) men det hade de inte. Och om man har "överlevt" bedömingssamtalet är det fortfarande tre månader avvaktning då man måste träffa en terapeut regelbundet som bedömer en också, alltså om man passar till DBT eller inte. Så jag har inte så mycket för många förhoppningar inför detta. Speciellt inte eftersom jag alltmer tycker att hela konceptet är flummigt, alltså "mindfulness" - jag skulle lära mig om medveten närvaro igår och min terapeut sa åt mig att sluta ögonen och gå i mig själv. Hell no!! Jag blev utslängt av min lärare i skolan värje gång vi hade några lugnande övningar. Eftersom jag inte KAN det. Jag är rädd för att sluta ögonen inför andra, känner mig helt otryggt då. Jag är alltid den som kollar runt och sedan stirrar på fingrarna. Som i kyrka när alla bad samtidigt och jag bara stirrade skamslig på golvet. Inte min grej. Alls. Det är därför jag säger att jag inte är spirituell. Jag tror inte ens på själens existens. Så om jag läser i texten jag fick att läsa "Var som gåsen som låter vattnet rinner av"; "Betrakta dina tankar som kommer och går, som molnen på himlen" och "Var som en skicklig dansare som är ett med musiken och sin partner" - jag vet inte om jag ska gråta, spy eller skratta. Jag vill ha det konkretiserat .. ge mig en lista av saker jag kan göra, säg åt mig koncist vad det förväntas - och lämna alla dessa flumgrejer åt sidan. Jag vet inte hur jag ska kunna göra ens DBT om jag bara får sådana spirituell influerade texter. Jag ser mig själv som vetenskapligt påverkad. Jag vill bli forskare. Mitt tankesätt är på många vis annorlunda än andras. Som sagt, inga stora förhoppningar.
Jag får i alla prata med min läkare snart, eller jo, han kommer titta in när jag träffar min terapeut. Min terapeut tycker nämligen att jag har bara mått sämre och sämre under den senaste tiden. Och jag tycker att jag behöver något annat lungnande (det finns saker mellan benzo och allergimedicin för fan). Dessutom fattar jag inte varför jag inte får antidepressiva. C menar att Borderline är det primära och depressionen och allt annat är det sekundära. Jag bryr mig inte om det, Borderline får man inte lätt hjälp för, men depression kan man bota ju! Och så fungerar mina sömntabletter inte längre. Jag vet ändå vad som kommer att hända. Han kommer inte ha tid, kommer att säga att jag inte får benzo och så går han. Blah.
Planen för idag är att .. jo .. jag har ingen plan. Kanske träna? Det är något jag inte har gjort på några dagar. Ska se. Men det blir nog mer liggandet i sängen, självmedlidande och vrålångest. Och massor cigg.
