Iron Sky + The Avengers
Jag har tittat på film under helgen, det var det enda jag kände mig förmogen till att göra. Det och Stephen Fry-dokumentärer. Intellektuellt är Stephen Fry nog min drömkille. Alla ni som inte vet vem Stephen Fry är, kolla på gamla "QI"-avsnitt på youtube. Gör det!
"Iron Sky" var riktigt skönt trashigt. Jag skrattade många gånger, hela storyn helt galen. Jag är säkert på att filmen inte direkt gjordes för att vinna en Oscar. Fast, idén är originell. Det handlar om att de tyska nazisterna har dragit sig tillbaka till den mörka sidan av månen och där planerar de att ta över världen. Jag vill nu inte berätta hela historien, men bara att det finns moon-nazis räcker ju för att få en skratta. Bästa grejen i hela filmen är hur de albinofierar en svart man. Haha. Fantastiskt! Mycket djupare än så blev det inte. Jo, kanske de stora nationernas egoism och arrogans och hur världen skulle se ut om Sarah Palin hade blivit president. Det var lite läskigt!
"The Avengers" tittade jag mest på för Robert Downey Jrs skull. Jag tycker om honom som skådespelare och han är ju inte ful direkt heller. Jag är inte så förälskat i superhjälte-filmer men en film med Iron Man, Captain America, Hulken och Thor är nog värt att se. Jag tyckte att filmen var välgjord även om storyn var rätt "flat. Underhållande var den i alla fall.
Trött, trött, trött - men katten jagar löv
Nu har boendestödet gått och jag har de närmaste timmarna för mig själv. Jag vill helst sova. Jag är så trött, jag skulle helst vilja vara i koma i tre månader och sova. Men jag ska försöka att ha en normal dygnsrytm, även om jag endast några få timmar sömn varje natt just nu. Jag har i alla fall tagit Imovane igår kväll och jag kunde somna. Men jag vaknade många gånger under natten och känner mig ännu en gång helt förstört. Stackars mig! Okej, jag ska nu sluta tycka synd om mig själv. Det var i alla fall trevligt att ha boendestödjaren här. Vi drack té och pratade. På torsdag kommer hon igen och vi ska gå ut lite. Jag kommer nog frysa ihälj, jag har ju fortfarande ingen vinterjacka. Boohooo.
Jag har lekt med katten i en halvtimme, hon älskar att jaga höstlöv, hon kan sitta i timmar och stirra på löven som flyger förbi. Så jag hämtade några löv åt henne och jag lät dem segla ner. Hon blev exalterad. Haha. Jag ska försöka träna en halvtimme nu och sedan är det dags för att fixa lunch. Jag ska INTE gå och lägga mig fastän det är allt min hjärna orkar tänka på: säng, blunda, försvinna.
Jag borde fan inte ha tagit Atarax
Jag blir inte av med sömnproblemen. Det skapar extra-ångest, ledsenhet och irritation. Under natten fick jag nog och jag tog en Atarax. Atarax hjälper inte mot min ångest men den slår ut mig, jag blir trött. Så jag kunde somna och sov i åtta timmar. Men fan vad jag är bakis av den där jävla skittabletten. Det känns som om jag hade festat hela natten istället för att sova. Jag är helt slut. Fan. Jag har i alla fall redan rakat mina sidor på mitt huvud, duschat och ätit frukost. Duktig. Jag kommer nog vila i några timmar nu. Jävla skit-Atarax!
(Jag har chattat hela förmiddagen med en vän från USA, Gil. Vi är vänner i tio år och känner varandra väl. Hur som helst, han och hans flickvän har gjort slut, i vänskap. Men nu har han ändrat sin relationsstatus på Facebook från upptagen till singel. Och vad händer? Hans ex flippar. Jag är chockad över hur mycket Facebook har tagit över våra liv!!)
Jag är för tjock ....
Jag har i flera timmar försökt att hitta en vinterjacka. Det gick inte att hitta någonting. Jag är för tjock, så är det bara. Alla dessa veckor inom slutenvården och alla dessa mediciner har gjort till en oönskad kund hos de stora klädekjedorna. Alltså jag var verkligen överallt. Jag vill ha en svart vinterjacka, hur svårt kan det vara?!? Det värsta är nog H&M, deras storlekar är ett skämt, ett L hos H&M är som ett S hos andra affärer. Hur hittar de ens folk som passar i deras XS? Anorektiker? Men om de har kläder för anorektiker, varför har de då inte kläder för tjocka?!? Jag blev inte arg, jag blev ledsen. Jag äcklas ju ändå av min kropp och jag har alltid hatat att köpa kläder. Jag är en av dem som springer i en affär, prövar någonting framför en spegel, betalar och springer ut igen. Snabbt ska det gå. Hur som helst, jag har inte hittat någonting ALLS. Nä, vänta, en jacka var mycket för stor och en annan som nästan passade skulle kosta 3500 kronor. Så när vi kom ur sista affären började jag storböla. Jag är för tjock för att hitta kläder. Jag är äcklig. Jag måste gömma mig ifrån samhället, jag är en oönskad kund, jag är icke-existerande som människa. På grund av att jag har PCOS, på grund av att jag har tagit psykmediciner, på grund av att jag låg i en säng under den största delen av sommaren. Jag är ledsen!
Böcker <3
Några dagar sedan har jag äntligen ringt till CSN. Jag har väldigt svårt med att prata i telefon, speciellt med auktoritetspersoner. Jag har egentligen svårt med auktoritetspersoner i allmänhet. Jag tycker inte om att känna mig underlägsen så jag helst undviker sådana möten. Jag har i alla fall ringt och har fixat allting med sjukskrivningen. Vad som händer efter den 19:e november vet jag dock inte. Jag får behålla pengarna och jag har också fått bidraget och lånet idag (som jag inte behöver betala tillbaka eftersom jag är sjukskriven längre än 30 dagar, yay, eller, nay ...). Det gäller att spara mycket. Men igår så beställde jag äntligen några böcker. Jag har nämligen läst alla böcker jag har hemma, något som aldrig har hänt tidigare. Just nu läser jag Nina Hagens "Bekännelser" men jag har tröttnat på den eftersom hon endast svamlar om Gud och Jesus. Det är inte hennes livshistoria utan en propaganda-bok för hennes tro. Så jag ser fram emot de böcker jag har beställt. Det blev Guillermo del Toro, Elfriede Jeleniek, Doris Lessing, Haruki Murakami och Richard Dawkins. En bra blandning.
*gäsp*
Det var kanske en dum idé att sluta med Propavan. Jag mår verkligen piss. Jag är hur trött som helst under kvällarna men när jag går och lägger mig så är jag plötsligt hypad och vaken. Hjärnan är går på högvarv, jag oroar mig för inget och allt och jag kan inte slappna av. Jag hade trott att Propavan inte hjälper till längre men det har den nog gjort ändå. Jag vaknar av det minsta lilla ljudet, pojkvännen som rör på sig i sängen, katten som gäspar, en bil som kör förbi. Öronproppar hjälper inte. Så jag har ännu en natt inte sovit mer än kanske fyra timmar. Fyra timmar fyllda med hemska och konstiga drömmar. Ush.
Men det är inte bara det. Under dagarna har jag abstinens-symtom. Ja, man kan få abstinens-symtom när man slutar med en medicin, även om den inte är beroendeframkallande. Min ångest är hemsk, min kropp gör ont, jag kan inte koncentrera mig och jag är orolig i kroppen. Men jag ska stå ut. Jag är nämligen fortfarande klarare i huvudet än med Propavanen. Ikväll ska jag dock ta en Imovane. Jag hoppas att den kommer att hjälpa. Jag behöver sömn!!! Det blir nog en hel del vid behovs medicin idag, ångesten är inte snäll.
Min ljuspunkt i livet är just nu min fina katt. Hon följer mig vart jag än går och så sover hon i sängen med mig. Inatt när jag inte kunde sova la hon sig på min mage och började spinna. Hon är fantastisk. Det hjälper också att pojkvännen är hemma. Han är sjuk. Men ändå är han ett bra sällskap. Konstigt nog har han mer energii än mig. Han fixar och donar medan jag sitter på soffan som en grönsak.
Utsättningssymtom av Propavan ?!?
Jag tror att jag har utsättningssymtom av Propavan. Jag vet att Propavan endast är en antihistamin men den har likheter med antipsykotika. Dessutom har jag tagit tabletten i två år så det är ju inget konstigt att kroppen har vant sig vid den. Och så får vi inte glömma att jag är väldigt medicinkänslig. Jag har ont i hela kroppen, främst i benen. Det är som krampar som sitter i musklerna. Jag är spänt i käken. Jag sover jättedålig och jättelite. Jag är nervös, orolig och ångestfylld. Det är alltså jobbigt. Men jag är inte bakis och jag känner mig klarare i huvudet. Och då är det värt det. Utsättningssymtomen kommer nog att försvinna. Jag har ändå inga stora planer de närmaste dagarna, jag har tillräckligt med ledig tid för att lida!
Att fly verkligheten - jag drömmar om att resa
Jag har alltid velat resa, se världen. Jag har sett mycket som tonåring, jag har varit i många länder i Europa, i Turkiet och som barn även i USA. Men under de senaste åren har jag inte rest mycket och det gör mig ledsen. Det är inte så mycket pengarna som det handlar om. Jag är fattig, har ingen fast inkomst, men på något sätt har jag alltid lyckats att spara ihop några tusenlappar. När jag var tonåring så extrajobbade en hel del och alla pengar jag tjänade ihop gick åt resor och konserter. Jag reste ju genom hela Europa för att se så många Marilyn Manson-konserter som möjligt (31 konserter blev det, snart den 32:a).
Men de senaste åren hade jag för det första allt för lite pengar och för det andra så har min psykiska sjukdom tagit ifrån mig alla mina drömmar och min motivation. Jag har endast rest till Tyskland ett par gånger, till en festival och till min hemstad. Det var det. Under många år hade jag rest till London minst en gång om året, jag har inte varit där sedan 2005.
Idag drömde jag om att resa. Jag är ingen människa som tycker om sol och stränder. Jag skulle aldrig vistas på en strand i baddräkt ändå, speciellt inte nuförtiden. Om jag nu reste till ett soligt land så skulle det hända under vintern då det går att gå runt i kläder och man inte svettas ihälj. Så mina drömresemål har alltid varit i norr. Och idag var det Island jag tänkte på, eller Färöarna. Jag har alltid velat resa till Island, redan som barn. Men det har alltid varit för dyrt. Men just nu är ju den isländska ekonomin i botten så saker och ting är billga där. Synd för människorna med inflation, bra för turisterna. Tur och retur till Reykjavik 2049 SEK. Det är värt att fundera på. Kanske under våren. Jag vill verkligen åka till Island, köra runt på ön med en hyrbil och beskåda naturen. Det är min dröm. (Att flyga till Färöarna (tur och retur) kostar över 10000 SEK. Det var trist!!). Jag vill dock också resa till Storbritannien igen (gärna Skottland), till Ryssland och till Prag.
Det är fint att drömma.
Färdighetsträning - vad luktar en kantarell som?
Jag ville inte gå till färdighetsträningen idag. Varje cell i min kropp skrek efter mer sömn och ensamhet. Men jag tvingade mig ur sängen halv sju (efter tre timmars sömn, dumma dumma medicin som inte fungerar), duschade och tog mig till tunnelbanan. Normaltvis får jag panikattack efter panikattack när jag åker med kollektivtrafiken men idag var jag så trött att jag inte ens var medveten om var jag egentligen befann mig. Jag fällde ett tår när läste i tidningen att en ung man hade sparkat en valp så hårt att den dog. Människan är ond.
Idag var vår ena gruppterapeut på semester och på en gång var jag mer avslappnad.Jag kan inte med honom, han är väldigt tufft och invaliderande. Det hjälpte också att vi endast var fyra deltagare den här gången. Det blev många livliga diskussioner och jag deltog mer än jag brukar göra. Jag hade nästan kul. Vi avslutade relationsavsnittet, ett avsnitt jag behöver minst av allt. Det enda jag vet att jag måste ta itu med är självrespekten i relationer, jag är gärna den undergivna och ger lätt efter. Jag tyckte även om mindfulness-övningen idag, vi skulle beskriva en kantarell. Ja, det är lite löjligt men försök hitta ett annata ord än "svampig" för att beskriva en kantarells lukt då!
För en gångs skull var jag på bra humör när jag kom hem. Trött men nöjd. Pojkvännen kom hem tidigare från jobbet eftersom han är sjuk. Jag har faktiskt ont i benen (som fan! ouch!) som alltid är ett tecken på att jag kommer att få feber. Oh well. Vi lagade mat: kantareller (jag blev sugen haha), kyckling, gräddsås. Mums! Sedan sov jag en timme och nu mår jag faktiskt bra!
Jag vet att jag tänker för mycket. Men jag undrar om jag är hypoman just nu. Jag har energi, lust och jag har bara lite ångest. Kanske första avdelningsläkaren jag någonsin har träffat hade rätt och jag är bipolär 2. Det skulle kunna förklara varför inga antidepressiva fungerar på mig men stämningsstabiliserande gör det. Men men, jag tänker för mycket. Istället ska jag nu sätta mig framför TV:n och titta på nyheterna.
Prometheus
Jag kollade på filmen "Prometheus" igår. Jag kollar faktiskt på en massa filmer nuförtiden. Jag tycker att det är avslappnande och skönt att kunna vara i en annan värld under någon timme. "Prometheus" var i alla fall bra. Jag tycker ju om Noomi Rapace, hon har ett sådant intressant ansikte som jag fastnar för. Dessutom verkar hon ha en benägenhet att hitta filmroller där hon måste gå till det extrema, mot allt vad mänskligt förnuft säger.
Jag brukar inte tycker om Science Fiction men eftersom jag tycker om "Alien"-filmerna ville jag ge "Prometheus" en chans. Själva idén bakom filmen är rätt intressant: människans vilja till att veta allt och att förklara skapelsen. Okej, det var lite trist att det sedan visade sig endast vara människans rädsla för döden och en önskan för ett evigt liv som låg bakom det hela. Storyn var kanske inte så rik men man kunde följa utvecklingen, orsakerna kändes logiska och det var tidvist väldigt spännande (och äckligt!).
Men det som störde mig mest var förutsägbarheten. Jag kunde på en gång säga vilka som skulle dö först. Jag visste nästan hur det hela skulle sluta och jag var lite besviken över de typiskt amerikanska inslagen (rädda världen, kärlek till Gud, självuppgivelse).
Hur som helst, spännande var filmen, och äcklig (kul!) i vissa delar. Noomi Rapace är en bra skådespelerska. Filmen kommer nog ha en uppföljare, det känns som om det fanns för många lose ends. Dock fattar jag inte sammanhanget mellan "Alien"-filmerna och denna film, är det i storyn? Kanske någon kan upplysa mig om det ...
Sömnmedicin - helvete
Jag har ett konstigt problem. Mina sömnmediciner fungerar inte som de ska. Egentligen är det ju inte konstigt eftersom jag har tagit samma piller i två år så det var ju förväntat att jag efter en tid bygger upp en tolerans. Jag har dock haft detta problem förut och löste detta med att hoppa över insomningstabletten då och då och det hjälpte. Men nu är båda tabletter helt värdelösa.
Det började med att jag har känt mig väldigt seg och trött de senaste veckorna. Efter ett tag funderade jag över om det kanske är Propavanen som orsakar detta. Jag hade nämligen fått en hemsk bakis-känsla av dessa piller i början. Så under helgen bestämde jag mig för att hoppa över Propavanen och plötsligt var baksmällan borta. Jag var klar i huvudet, kände mig på något sätt vaken. Jag sov kanske inte så bra men det hade jag inte gjort med tabletterna heller. Jag hoppade dessutom över Imovane (insomningstabletten). Det tog mig två timmar för att somna men jag somnade i alla fall.
Idag fick jag dock gå upp tidigt så jag tog en Imovane igår kväll. Och den hjälpte ingenting! Jag var klarvaken i flera timmar. Skit! Propavanen gör mig övertrött på dagarna och jag har byggt upp en tolerans mot Imovane. De dagarna jag inte behöver gå upp tidigt spelar det ju ingen större roll. Om jag kan sova ut gör det inget om jag inte somnar förrän klockan tre. Men imorgon måste jag gå upp halv sju.
Så jag vet inte vad jag ska göra. Jag ska i alla fall inte ta Propavan ett tag. Det känns skönt att komma ur sängen och att inte känna sig som om man har supit hela natten. Den hjälper ju inget, jag vaknar ändå flera gånger om natten. Jag ska försöka med Imovane ikväll igen och hoppas på att den verkar. Och när jag vet att jag kan sova ut nästa dag så hoppar jag helt över sömnmediciner. Kanske de hjälper efter ett tag igen då. Jag är lite rädd för att jag hamnar i mitt gamla mående då jag inte kunde sova alls och plågades hela nätterna av oro, ångest och negativa tankar. Mmmph. Jag vill helst inte pröva några nya sömnmediciner. Jag vet ju att det finns Stilnoct, Nozinan och så vidare. Theralen och Seroquel har jag redan försökt. Vad ska jag göra?
"Villighet"
Boendestödet har precis gått und jag funderar över vad jag ska göra med resten av dagen. Jag är inte så säkert på om jag får så mycket hjälp av boendestödet. Vi går sällan ut och för det mesta sitter vi bara i mitt kök, dricker té och pratar. Det är självklart trevligt. Men jag tycker att hon skulle behöva tvinga mig ut lite mer, utmana mig. Det finns en hel del motstånd hos mig, jag vet det. Jag har börjat rationalisera bort alla de positiva saker som kan hända när man lämnar lägenheten. Just därför att det jobbiga oftast har övertag. Men vad fan? Alla pratar hela tiden om min villighet. Men tror de att jag vill må så här? Att jag vill vara isolerad? Om jag hade orken och kraften hade jag ju redan själv tagit ut mig. Att fråga mig vad jag vill är lönlöst. Jag kommer alltid välja den enkla lösningen. Att ligga i sängen och vänta på, ja, vad väntar jag på egentligen?!? Istället för att inte göra någonting eftersom jag inte visar "villighet" ska de kanske försöka att motivera mig till att göra saker.
Några dagar sedan fick jag höra från min terapeut att det endast är en slöseri med tid att jobba med mig eftersom man inte kommer ingenvart. Tack för det liksom. Du får betalt för att hjälpa, hjälp mig då på ett sätt som passar mig. Dessutom fick jag höra att jag verkar anse att jag är för smart för terapin. Allt jag hade sagt var att en av sakerna som står i vägen för mig är mitt kritiskt tänkande och mitt ifrågasättande. Ska jag be om ursäkt för att jag är lite bildad och har en identitet? Jag menar, de flesta som har Borderline-diagnosen har en identitetsproblematik. Men jag har ju inte ens Borderline! Min terapeut har själv sagt det efter vi hade gått igenom kriterierna. Det är ju någonting jag hade misstänkt hur länge som helst.
Villighet betyder för mig att vara öppet. Jag är öppen. Men jag ifrågasätter, jag kritiserar, jag har en åsikt, jag avstår från alla religiösa och flummiga inslag och all hjärntvätt. Jag ska ändra på mitt destruktiva beteende. Men jag har inget destruktivt beteende?!? Ja, jag är självmordsbenägen, depressiv, har ångest och isolerar mig. Men jag vill jobba med vad som orsakar alla dessa tillstånd istället för att snacka om något impulsivt beteende som jag inte har. Jag är frustrerad!
Dessutom har jag haft en väldigt jobbig helg. Kaos, bråk och mycket ensamhet. Lugn var det definitivt inte.
*rrrrrring rrrring* (eller inte)
Jag förstår inte varför jag har svårt med att ringa till myndigheter. Jag får en Kafka-ångest, är rädd för att för alltid vara fången i administrationens mörker. Jag föredrar att skriva e-post, då kan jag välja mina ord nogrannt. Men många gånger blir e-post ignorerad av myndigheter. Jag har nu i två veckor behövt att ringa till CSN men jag har fortfarande inte klarat av att ringa dit. Just nu är CSN:s hemsida nere också så jag kan inte hitta deras telefonnummer. Tur det. Jag hade nog annars spenderat resten av dagen med att stirra på min telefon, oförmogen att använda den.
Det värsta som kan hända är ju att någon skåning svarar. Då kan jag glömma hela samtalet eftersom jag inte kan förstå vad som sägs. Jag tycker att man ska prata rikssvenska när man jobbar på någon myndighet. Annars har stackars invandrare som mig ju ingen chans. Jag oftast låtsas förstå vad de säger, lägger på och ringer igen. Det är ju sällan att man får samma person två gånger i rad. Jo, och å andra sidan är jag rädd för att personen inte förstår vad jag säger. Jag är ju ändå tysk och pratar förmodligen rätt så dålig svenska. Jag har aldrig hört mig själv tala svenska, jag hoppas att jag i alla fall är bättre än Drottning Sylvia.
Hur som helst, jag måste ringa CSN. Jag skulle egentligen redan ha fått ett beslut från dem angående mina pengar under sjukperioden. Min kontaktperson på Försäkringskassan sa någon vecka sedan att hon har godkänd alla mina papper. Och som jag har förstått skulle FK kontakta CSN. Jag vill ju veta om jag kan använda mig av de pengarna jag redan har fått eller inte. På allvar, jag har två CSN-betalningar på mitt konto (sparkonto, så om du nu tänker att du kan sno mitt kontokort och komma åt pengarna, har du fel!!) men jag tors inte använda dem i fall att jag behöver betala tillbaka dessa pengar. Men jag behöver cigg, frimärken, hårfärg och en ny vinterrock (jag har tre stycken men jag har blivit så fet att jag inte passar i en enda av dessa ... bohhooo). Dessutom behöver vi en ny bil. Men nääää, jag tors inte ringa CSN.
Ibland når min dumhet nya höjder!
Trust is a bitch
Jag tycker att det är intressant att det inte går upp och ner för mig på grund av mina diagnoser. Det är livet som ställer till det för mig. Jag har funderat mycket på det där med tillit. Är det på något sätt lönsamt att lita på en annan människa full ut? Jag tycker inte det. Jag är övertygad om att tillit är ännu en faktor som kan göra mig sårbar. Jag har nog aldrig litat helt på en annan människa. Jag litar ju inte ens på mig själv. Alla har en egen agenda och när det passar de så använder de sig just av tillit (okej, det låter kanske lite paranoid). Man kan endast bli besviken om man först har haft tillit. Jag är helst försiktig och förväntar mig det värsta.
Men ibland är jag dum nog att låta mig luras. Jag tycker om en människa, jag tycker att en människa är underbar och trevlig. Och då låter jag mig utnyttjas. Den där människan kan göra en massa dåliga ting och det tar länge tills jag säger ifrån. Där har vi ännu ett problem: jag kan inte säga ifrån. För det första så är jag konflikträdd och för det andra är jag rädd för att framstå som dålig eftersom jag ställer till med problem om jag inte håller med.
Så att lita på människor leder för mig endast till förödelse. Jag har redan tidigt i livet lärt mig att skenet kan bedra och att de flesta människor inte vill mig väl. Det är nog min dörrmatta-mentalitet som gör det lätt för andra att trampa på mig. Jag är ett offer innan jag faktiskt blir ett offer. Jag vill bara inte ställa till med problem.
Så de senaste dagarna har jag varit väldigt verklighetsfrånvarande. Jag är fortfarande det. Jag måste ibland till och med påminna mig om mitt eget namn bara för att veta att jag finns. Fastän jag inte vill finnas till. Jag vill tina bort, jag vill bli det spöket som jag är inuti. Jag är ändå ett hopplöst fall, jag vet att det inte finns den rätta medicinen för mig och att terapin inte har hjälpt. Jag vet att jag endast är till besvär för andra. Jag vill försvinna.
Det där med tillit. Jag har blivit sviken. Jag är besviken. Jag var snäll, jag försökte hjälpa, jag sa vad som gällde. Jag är svag. Och ändå krävdes det från min sida att säga ifrån. Att säga till, att säga sanningen. Men jag var för snäll och ingenting är löst. Istället finns det en spänning i luften, fylld med lögner, besvikelse och förnekande. Att vuxna människor inte kan bete sig som just vuxna kan jag inte begripa. Jag har lösningen i mitt huvud, jag måste skydda det som är mitt, jag måste skydda det lilla som finns kvar av mig, jag måste beskydda den viktigaste människan i mitt liv. Men jag har försvagats. Jag har blivit svag eftersom jag hade tillit, inte mycket tillit, men lite. Jag lät mig luras av att någon som låtsades tycka om mig, uppskatta mig. Jag borde ha vetat bättre. Mig kan man inte tycka om, jag är ju en dörrmatta, ett offer, ett besvär. Jag ska hitta den lilla styrkan jag behöver för att lösa problemet, för att få problemet ur mitt liv. Jag har faktiskt rätt till att leva i min lilla värld utan att komma i kontakt med olagliga ting och saker som endast väcker dåliga minnen. Fan, jag måste hitta den där styrkan.
(och som grädde på allting så har jag missat färdighetsträningen idag. Okej, egentligen bryr jag mig inte mycket om det. Jag hatar gruppterapi, jag hatar tidiga morgonar och så har jag inte lärt mig något alls i gruppen under det året jag har gått. Jag vill så gärna hoppa av. Men då har jag ingenting. )
(jag ska skaffa en blogg till de närmaste dagarna. En lösenordsskyddad. Jag vill kunna skriva ner mina råa tankar ibland utan att bli rädd att någon obefogad kan läsa det. Eller att någon triggas. Eller att någon ringer polisen. Jag ska självklart fortsätta blogga här, den nya bloggen kommer endast vara ett tillägg.)
Limbo
Jag lever. Bara så ni vet. Jag hade bara tappat motivationen för allting som förut har gett mig något slags glädje. Jag har i två veckor (eller ännu längre) levt i limbon. Jag är helt fången i en overklighet. För det mesta framstår verkligheten som någonting avlägset som jag inte tillhör. Jag är så gott som aldrig fullt närvarande. Om jag bara skulle vara i en fantasivärld, men nej, jag befinner mig i intet. Mitt minne och mina kognitiva färdigheter har helt klart försämrats. Jag glömmer saker, kommer inte ihåg namn och har tappat lite av min förmåga att uttycka mig. Och så är jag ovanligt trött. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, det är aldrig tillräckligt. Jag undrar om någon av de medicinerna som jag har tagit under sommaren har förstört min hjärna.
Som sagt, jag lever. Jag kommer dock sällan ur sängen. Jag gör ingenting som kan anses vara nyttigt. Jag är nedstämt, orkeslös, likgiltig och ångestfylld. Jag är sjukskriven. Jag är en god flicka och går till terapin fastän jag helst vill hoppa av eftersom allting känns meningslöst. Jag träffar mitt boendestöd. Jag tar hand om katten. Mer än så klarar jag inte av just nu. Det viktigaste är nog att jag har lyckas med att hålla mig ifrån slutenvården.
Nu ska jag fortsätta att lyssna på The Cure. Mys.
