Miss Zombilicious - annorlunda

 

Egentligen skulle min boendestödjare ha kommit hit imorse men hon är sjuk. Självklart fick inte jag inte veta om det förrän 30 minuter efter hon skulle ha varit här. Jag har gått upp tidigt för ingenting. Jag har ju de senaste tre veckorna haft ledig från allting så att bara komma ur sängen innan klockan 9 var en jävla kamp. Dessutom har jag fixat till mig och städat lite. Nu sitter jag här och funderar på vad jag kan göra idag. Det blir i alla fall mer kaffe snart. Och så ska jag nog diska, träna och duscha. Mitt liv är så jävla tråkigt! Jag har förresten inte varit utomhus på nästan tre veckor. Jag jobbar verkligen med att bli av med min sociala fobi och paniksyndrom. Inte. Ush, jag önskade att jag hade sovit längre.

 

Jag har förresten fått en ny "rolig" biverkning av Propavan. Jag blir bakis som om jag hade festat i två veckor i sträck. Jag får hemska mardrömmar och vaknar så gott som alltid badat i min egen svett. Men nu har jag också fått kramper i hela kroppen när jag vaknar. Det är hemskt! Men konstigt nog försvinner de flesta biverkningar när jag tar Imovane också. Mmm.

 

Min syster ligger på sjukhus i Tyskland (i Hamburg). Vi har aldrig riktigt kommit överens med varandra. Hon är ju bara ett och ett halvt år yngre än mig så det fanns alltid en hel massa avundsjuka och bråk. Hon ville få göra de saker jag fick göra. Och hon har hanterat det hela genom att trycka ner mig. När vi delade lägenhet (min syster och jag bodde ihop i 3 år, alltså inte hos mina föräldrar utan i en lägenhet) så tog hon droger hela tiden, var nedlåtande och misshandlade mig fysiskt och psykiskt. Hon behandlade mig faktiskt som ett djur, hon kallade mig "fet svin" och en gång spottade hon mig i ansikte framför sina vänner. Hemska tider. Hur som helst, hon är ändå min syster, även om hon ser allting med mig som en tävling. Jag vill ju inte att hon ska lida. Hon har i två dagar i tre omgånger blivit operat i sammanlagt tio timmar. De trodde först att hon hade en blindtarminflammation, så de tog bort blindtarmen. Sedan såg de att hon hade en cysta lika stort som två knytnävar vid en av hennes äggstockar. Så den opererades bort (väntar fortfarande på beskedet om det var cancer eller inte). Och sedan blödde hon så mycket i sitt magrum att de fick skära upp henne en gång till för att hitta var blödningen kom ifrån och att skölja ur hennes mage med kokande saltvatten. Hon fick en kontraindikation av lugnande och blev euforisk istället för lugn. Hon skulle få oxycon men fick en start allergisk reaktion. Hon fick sömntabletter men de sänkte hennes puls på en farlig nivå. Och nu? Jo, det blöder fortfarande för mycket ur magen, hon har en kateter och det är blod i den hela tiden. Hon har inte ätit något i fem dagar nu. (Hon är fatttig och hade inte råd med mat ... yep, jag kommer från en fattig familj, so what?) Och så pratade jag med min mor imorse och hon sa att min syster har hemska smärtor och gråter hela tiden. De sa att hon förmodligen måste opereras igen för att hon förlorar för mycket blod. Så jag oroar mig för henne. Jag pratade med henne i telefon igår men hon var hög av alla smärtmedel och lugnande. Gullig var hon faktiskt. Jag hoppas att hon tillfrisknar snart och inte behöver en operation till. Och jag hoppas att hon inte har cancer!!

2012 var verkligen inget bra år för mig. En av de värsta åren i mitt liv faktiskt. Jag har inte åstadkommit mycket, jag har inte ens nått  ett delmål och jag har varit inlåst en hel del i slutenvården. Några få roliga saker har hänt också men annars så är 2012 ett år jag verkligen vill glömma.

 

Jag började med DBT:n på riktigt. Jag kände mig dock inte hemma där och terapin drog ner mig. Jag var stressad hela tiden och satte press på mig själv för att klara av allting. Jag mådde  fysiskt dåligt och oroade mig hela tiden. Den enda ljuspunkten var Peter Hook and the lights-konserten. Att lyssna på Joy Division är kanske inte så bra för måendet men det är ändå fint. Min mor var på besök under några dagar men jag ville mest att hon skulle åka så snabbt som möjligt igen.

 

Mitt fysiska mående påverkade mitt psykiska mående. Jag blev väldigt självmordsbenägen och i mitten av april bestämdes det att jag skulle bli inlagd på Huddinge sjukhus. Jag stannade i 10 dagar. I början av maj började jag med Venlafaxin som var helt fel medicin för mig. Jag blev så mycket sämre att jag hamnade i slutenvården igen. Två veckor den här gången. I slutet av månaden började med Abilify som faktiskt hjälpte ett tag. Dagarna spenderades ensam hemma, jag gjorde ingenting, isolerade mig ännu mer. Jag började med två internet-sommarkurser. Abilifyn gjorde mig manisk, jag fick caged tiger syndrome och i mitten av juni fick jag sluta med medicinen. Stort bråk med min terapeut som slutade med att jag blev inlagd igen.

 

Jag var inlagd på M76 hela juli:n. Det prövades nya mediciner och jag skulle observeras. Det var rätt lugnt på avdelningen eftersom den gamla överläkaren var på semester. Ett självmordsförsök. Zyprexa gjorde att jag gick upp 15 kg i vikt så jag vägrade ta den mer. Dock hjälpte Lamictal efter ett tag och jag blev utskriven.Jag fick sluta med Lamictal igen eftersom jag fick en allergisk reaktion. Min terapeut slutade och jag fick en ny. Jag var då helt övertygad om att DBT:n inte var rätt terapi för mig och att jag inte har Borderline. Jag träffade läkaren X på sjukhuset en gång om veckan eftersom min öppenvårdsläkare var på semester. Min mor var på besök och jag försökte verkligen vara glad för det. Det fungerade så där. Jag kom i alla fall ut en del. Jag klarade båda sommarkurser. I slutet av augusti försökte jag ta livet av mig och jag hamnade på sjukhuset igen. Det försöktes med Voxra men det gick inte alls. Jag har aldrig mått så dåligt som på denna medicin! Den gamla överläkaren kom tillbaka, jag blev utskriven och jag slutade med medicinen. Jag började plugga (Masterprogrammet i litteraturvetenskap) men blev sjukskriven efter några veckor. Jag fyllde år. Jimmy flyttade in med oss. Jag började träffa den nya terapeuten.

 

Vår bil gick sönder. Jag isolerade mig igen och lämnade lägenheten endast för att gå till terapin. Jimmy flyttade ut igen efter en hel del bråk. I två månader satt jag egentligen bara hemma och tyckte synd om mig själv. Men jag höll mig ifrån sjukhuset, bra det! I slutet av november köpte vi en begagnad bil. Sedan dess har jag kommit ut lite mer, och om det bara var för att handla. I december var jag på Marilyn Manson och Rob Zombie-konserten. Jag träffade Marilyn Manson. Det var nog den bästa dagen av året. Jag började skriva igen. Jag avslutade DBT:n (i alla fall gruppen) och fick teamet att förstå att jag behöver en ny utredning. Så jag började svara på hundratals frågor. Under julen var jag jättesjuk och låg mest på soffan och försökte hålla mig vaken. Nyårsafton blev jag full och det var nog ett bra slut på skitåret 2012.

 

Det gångna året har varit tråkigt och patetiskt. Jag önskar mig ingenting för 2013. Vad hjälper att önska till? Jag vill äntligen få rätt hjälp. Jag ska hålla mig ifrån sjukhuset. Jag vill ha mer kul. Jag vill skriva mer. Jag vill må okej. Det är allt och det är nog inte för mycket.