Miss Zombilicious - annorlunda

Jag är sjuk. Jag pluggar så mycket jag kan. Min mamma är på besök. Jag har inte tid för någonting. Jag orkar inte med febern. Jag har inte tagit ett enda kort sedan min mamma kom. Gud, och vintern har fortfarande inte försvunnit. Jag har fortfarande mycket att läsa men jag har så lite tid och jag mår så dålig. Bara så ni vet.

Jag är trött. Snart ska jag gå och lägga mig. Jag har gjort för hemtentan under de sista dagarna. Jag är nästan klar. Jag tror imorgon blir jag det. Dessutom måste jag läsa Rushdies "Midnight's Children" och boken har nästan 800 sidor. Jag är så självkritisk just nu. Jag tycker att vad jag skrev i tentan är det värsta jag har någonsin åstadkommit. Jag behöver ett socialt liv. Att vara instängd här i lägenheten är inte verkligen roligt. Någon, ring mig, säg att du vill träffa mig *wink wink*
Peggy skickade två gamla bilder till mig idag. Jag saknar de gamla tider. Livet var så bra då.

Jag och Peggy .. någon gång 2005 tror jag



Martina, Totzke, Betty, Peggy och jag .. förmodligen samma fest :p (jag bär en Spongebob-ryggsäck haha .. bara om ni undrar varför det finns något  )

Idag var en bra dag. Igår kväll var redan bra. Det är inte som jag är överlycklig men det känns som det kommer att hända mycket inom de nästa månader. Jag gick på ryanairs hemsida igår kväll och de hade flyg för 50 kronor. Erbjudandet gällde bara till midnatt så jag ringde min mamma och nu kommer hon hit den 25:e den här månaden. Det blir skönt att se henne igen!! Dessutom har Anders och jag bokat flyg till Tyskland i slutet av April. Vi ska dit för en hel vecka. Jag är nästan ledig under den tiden eftersom vi ska skriva på en stor uppsats så det passar bara bra. Fast att jag är jättepank just nu och vet inte hur det ska gå de närmaste veckorna haha.

Idag fick vi brev från Stockholms Stads Bostadsförmedling och fick en injudan till en visning. Fattar inte det. Hela tiden trodde vi att det kommer att ta minst ett år tills vi kan gå på visningar. Vad glad jag blev!! Lägenheten ligger i Rågsved och precis bredvid tunnelbanastationen. 75 kvm, 3 rum, kök, bad och balkong. 6400 kronor om månaden. Jag skulle behöva ta studielån då eftersom hyran är lite hög men det är helt okej. Det är det värd det. Jag vill flytta härifrån, in till Stockholm, imorgon om det går. Så på torsdag ska Anders gå på visningen (det är faktiskt fem likadana lägenheter så chansen är rätt stort att vi får en av dem!!!), tyvärr kan jag inte eftersom jag har kurs. Men jag litar på hans omdöme. Uh, jag är så förvirrad och glad! Hihi!

Jag har läst klart "Andarnas Hus" av Isabelle Allende idag och jag älskade den! Hela boken är ärlig, våldsam och vacker. Jag tycker att hon är mycket bättre än Márquez eftersom det är lättare att komma ihåg namnen på alla och det verkar mer modernt (inte som genre, men mer vår samtid och nära historien).

Okej, nu ska jag skriva brev.
Toodles!

2007 =110 kg
2008/2009 = omkring 70 kg

Jag är verkligen stolt. :)

Det verkar som allt jag tycker är roligt, kul och intressant händer inte idag. Det hände många år sedan. Jag tittade igår på filmen "Capote". Jag hade älskat träffa honom, han var så konstig men precis som jag föreställer mig en författare. Han är som jag .. som alla jag känner som skriver .. de flesta som skriver verkar ha samma personalitet .. karaktär .. kallar det vad du vill .. men de beter sig likadana när de skriver eller har en idé. Dessutom är vi alla på något sätt blygga narcissister som har inget sjävförtroende om vi inte är i vår element.. Någon psykolog borde skriva en avhandling om det .. om författarpersonligheten. Ha, jag har precis kallat mig själv en narcissist .. 0.o

Jag vill också gå tillbaka till 1990-talet. Manson var så het. Det låter nu som en dum tonåring men på allvar, jag vill ha Marilyn Manson omkring 1996-1998. Nuförtiden är han bara en egocentrisk jävel. Jag är faktiskt rädd för det nya albumet. Han går mer och mer bort från den tiden där hans band var bra.

Så, någon bygg en tidsmaskin åt mig !!!

Nu ska jag plugga vidare. Tråkiga teorier om textens struktur och stil. Vi hörs!


Truman Capote (jag vill beställa "In Cold blood" .. har bara läst några noveller och "Breakfast at Tiffanys" än)

Nu får ni se min oerhört spännande dag i bilder:

Jag gick upp klockan 9 och det första jag gjorde var att träna. Så har ser jag ut efter 45 minuter på träningscykeln (jag har förresten inga snygga träningskläder, det finns ju ingen som ser mig så varför ska jag klä mig upp då? Jag har ett gammalt top och gamla mjukisbyxor (tre storleker för stora) på mig)



Sedan åt jag frukost (tyskt svartbröd (mums) med kalkonkorv), ett äpple och Earl grey té med mjölk:



Omkring klockan 11.30 började jag plugga. Det var inte särskild spännande. Jag läsde analysexempel för litteratursociologisk, marxistisk och feministisk analys. Uh yeah. Sounds as exciting as it is.



Jag blev hungrig så jag lagade mat .. lagom tills Anders kom hem från jobbet. Det blev ris med ungstekda potatis, tomater, morötter och kyckling med en ingerfärg/lemon-marinad. Det var gott och nyttigt.



Jag behövde läsa klart Márquez med "Hundra år av ensamhet" idag. Så jag läsde de sista 150 sidor efter maten. Boken är så bra .. först blev jag ju lite besviken men när man har läst in sig blir det riktigt roligt! Slutet är också jätteöverraskande! Boken rekommenderas varmt! Imorgon ska jag börja med Allende då.



Klockan 21 slutade jag eftersom jag ville titta på "Criminal Minds" .. jag tycker nämligen att Dr.Reid är het!! :D Samtidigt tränade jag med hantlarna och gjorde situps och sådant.



Sedan blev det kvällsmat. Tyskt svartbröd med mozarella/tomat och knäckebröd med rökt skinka. Och vanilj-té.



Det var min dag. Just nu kollar jag för recept på internet. Jag behöver lite inspiration när det gäller mat.
Varför är skrivare-färg tomt så snabbt? Efter 100 sidor behöver jag en ny patron. Det är ju nästan billigare att skriva ut på universitetet.

Aaaaaaaanyway .. Toodles!

Förlåt men jag känner mig för at skriva på tyska .. nästa inlägget blir på svenska igen, jag lovar!

Ich bin wieder an einem Tiefpunkt angelangt. Ich weiß nicht, wohin ich will. Oder auch nur einen Grund warum ich das alles mitmache. Ich tue das was ich machen muss, aber meine Gedanken sind eigentlich wo anders. Ich fühle mich eingesperrt in der Leere meines Lebens. Macht das alles überhaupt noch einen Sinn? Das klingt jetzt etwas übertrieben, aber einen Sinn des Lebens gibt es nicht. Man wird geboren, man leidet und man stirbt. Das Leiden kann man nur ertragen, indem man sich für einen Weg entscheidet, der einem in irgendeiner Weise zuspricht und einem ab und zu mal eine Freude bereitet. Habe ich den richtigen Weg gewählt? In vieler Hinsicht habe ich das wohl, da ich in Kiel gelitten habe. Jetzt leide ich auch, aber auf eine andere Weise. Während ich in meiner Heimatstadt das Leben in vollen Zügen genossen habe, aber mein Studium den Bach runter ging, ist es hier genau umgekehrt. Ich sitze nur zu Hause und lerne. Ich habe so gut wie nie Spass und wann war ich eigentlich das letzte Mal tanzen? Die Frage, die ich mir immer wieder stelle, ist, ob ich wirklich so reif sein will oder ob ich zu früh den Spass des Lebens hinter mir gelassen habe. Ich sollte mir manchmal auch etwas gönnen und nicht nur Angstzustände bekommen, wenn ich nur daran denke, was ich noch alles lernen muss. LaCrimosa haben das wirklich fantastisch ausgedrückt "Des Lebens süße Lust hat mich verlassen". Verdammt, ich muss mich aufraffen und meine Entscheidungen mit dem Herzen und nicht mit meinem Hirn treffen. Ich will endlich das Leben leben von dem ich immer geträumt habe. Vielleicht wird es nie geschehen, aber die Nähe des Traumes würde mir wieder den Spass am träumen und leben zurückbringen. Heute ist meine schwarze Seite wieder zum Vorschein gekommen und vielleicht ist es auch gut so. Denn ohne die Tiefpunkte kann man die Höhepunkte nicht schätzen.

Jag tycker om marxism. För att uttrycka mig klarare: Jag håller med om mycket som Karl Marx, Friedrich Engels och alla följande teoretiker som byggde på deras idéer hade/har för en inställning.

Det har ingenting att göra med min bakgrund, med att jag är fattig och trött på kaptitalism. Det har att göra med att jag tycker att alla människor ska ha samma möjligheter i livet. Jag tycker inte om elitism, i vilket område som helst. Jag tycker inte om att det finns människor som tycker sig vara bättre än andra. Jag tycker inte om att det finns en små del av världen som styr miljarder av människor.

Vad jag har lärt om marxism inom åren vid universitetet kom från flera områden. När jag pluggade politik i Tyskland så läsde vi "Das Kommunistische Manifest". Jag tycker att ansatsen är bra. Jag är fortfarande övertygad att den där revolutionen kommer att komma någon gång, eller kanske redan har börjat. Om man tittar på terroristerna som gjorde 9/11 .. eller på ungdomsprotesterna i Grekland. Tyvärr är alltid våld inblandad vilket jag tycker är fel. "Om" det skulle komma en revolution någon gång så ska det vara att maktinhavarna ger upp eftersom massan är för stora. Eftersom de själva inser att det de gör är fel. Det är utopiskt, jag vet. Jag tror på det goda i människan .. i alla fall till den punkten där människan har förnunftet. Människan som vargen är kanske också sant men Hobbes hade idèn av den stora demokratin som människan bara gör av rädslan för andra människor. Jag tycker att människor ska inte vara självcentrerad men ska kunna tänka stort. Annars så jag har lärt mig om marxism inom kulturteorin och litteraturteorin.

En sak som skrämmer mig är att om allting är byggt på historien, alltså vi lever under de omständigheter som den tidigare generation har lämnat oss, så kan den onda cirkeln bara går vidare eftersom det finns ingen utgångspunkt för insikt. Man kan alltid bara bygga på det som finns. Och om det finns ett system man kan försvinna i och får de materialer man behöver så är man tillfredsställd. Men hur är det med själen? Vad händer med själen? Den stannar i det privata, i hemligheten, hemma. Man kan inte utlever sin "själ" i det kapitalistiska samhället om man inte har de rätta förutsättningar. Det är fel.

En annan sak som jag tycker teoretikerna har rätt med (speciellt Gramsci) är att de flesta bara tar upp de härskandes tankar och tolkningar som sin egna. Om man bara tittar på Hollywood-industrin, på fashion-industrin och så vidare. Vad de tycker är bra och snygg, det köper vi. Det är fel att bara de vackra, rika människor har makt över vår smak. Lyckligtvis så finns det alltid en små del av världen har sin egen smak! Go you!

Nu vill jag slutligen kommer till elitism. Det värsta jag har läst idag är att det finns forskare som tycker att man inte ska undersöka TV, tidningar, internet och så vidare som kulturella företeelser som representerar dagens kultur och samhälle. Man ska bara hålla sig till bra litteratur, bra konst, bra musik som eliterna tycker är tillräckligt konstnärlig avancerade för att representera oss. Vi lever i året 2009 .. och om vi vill ha ett realistisk bild av hur samhället i stort sett är så måste allting vara med. Om det är massmedia eller masskultur, det är en ändå media och kultur. Annars får man ju en snäv bild av hur samhället ser ut i verkligheten. Självklart är det trist med white trash, självklart är det ytlig med kvinnotidningar, självklart är Oprah inte den bästa människan någonsin .. men det som konsumeras ska vara med. Det betyder ju inte att man tycker om det eller ger det en viktighet det inte har. Det betyder att vara realistisk och inte att leva i sin instängda elitvärld. Annars glömmer man igen de flesta av människorna .. de lågutbildade och fattiga. Och jag trodde att världen hade förändrat sig.

Ja, att ett mord är mer ett cliche-artat tema är självklart. Men som du sa är det inte det som är det väsentliga, eller det jag hade tänkt mig skriva om. Jag ville lägga vikten på temat  "trygghet" och "falsk säkerhet". Och slutet är bara kulmen .. alltså att man hittar den egentliga tryggheten bara om det finns ingenting att vara rädd för länge. Och den ultimata situationen för det är när man är död. Men vet inte vad som finns efter döden .. sant .. men hur som helst behöver man inte vara rädd länge för alla de svårigheter av livet.

När jag tänkte på en situation som kunde står som byggnaden för temat kom jag på någonting som är ett tecken för dagens samhälle i storstäder. Fast att det finns självklart också lite egna erfarenheter i bakgrunden.

Jag tror att det här är inte än den slutgiltiga versionen av novellen. Jag hade bara en snabb idé och skrev ner den. Vad jag är säkert på är slutet och början .. men man kan utöka mittdelen, speciellt med upplysningar om henne som person och historian som binder henne till mördaren och ensamheten som hon känner. Det är vad jag har tänkt mig. Ska se hur det blir.

Jag vet att jag skulle hellre skriva på tyska. Det där med att skriva på svenska var bara ett försök. Jag tror att jag kommer att fortsätta att skriva på svenska ibland eftersom det kan ju hjälpa min språförmågan. Ju mer jag skriver, desto bättre blir jag. Jag hade tänkt mig skriva en dikt på tyska ikväll. Har redan de första två raderna. Problemet som jag har är att jag har ingen som kan ge mig någon feedback för det. De flesta av mina tyska vänner svek mig så jag har inte mycket kontakt med folk som pratar tyska. Och jag behöver feedback .. annars kan man ju hamna i en helt fel riktning. Men jag ska posta den tyska dikten senare när jag är klar med den. Fast att ingen kommer att förstå någonting :p

Det språkliga behöver jag inte så många kommentarer om. Jag gör alltid de samma misstag. Jag har ett problem med prepositioner. Det beror på att ni gör det helt annorlunda som vi gör det på tyska. Det gäller bara att lär sig det utantill .. verb för verb. Blergh.

Tack för kritiken Adam <3


Och tack för dina ord Mana!! Vad kul att du tyckte att läsandet var spännande!

Det är så irriterande. De har hål överallt. Normaltvis skulle jag ju tycker om att ha hål i kläder, det är ju lite goth (OBS! sarkasm!). Men mjukisbyxorna ska vara hela och varma. Jag måste köpa nya snart.

Idag var jag på förelsäningen om biografisk och psykologisk analysmetod. Det var verkligen roligt eftersom en tjej gnällde hela tiden om hur hon inte tyckte att det var viktigt över huvud taget. Och att det hjälper inte riktigt till förståelse av texten. Hon har en väldigt gnällig röst och efter hon hade sagt sitt för tredje gången skrattade jag bara. Dessutom fick jag en dikt idag, skriven till mig! Frida och Linda hade antagligen tråkigt och bestämde sig att skriva en dikt för mig. Så ett litet papper passades vidare hela vägen till mig under föreläsningen. Det kändes lite som i skolan när man skickade runt kärleksbrev haha. Dikten led så här:

Dikt till Nina

Till dig som avskyr dikt
Blotta åsynen av dig ger oss hjärtsvikt
Du är ingen piss-kvinna
Vi vill dit hjärta vinna
Se på oss, små flickor
Fyll våra själars sprickor!
Ned ditt varma, ditt sköna, ditt bleka
Vi vill din blå lugg smeka.

:D

Hon suckade när tåget rullade in på slutstationen. Hon kände sig inte för att gå ut i det kalla mörkret. Kvällen hade inte varit som hon hade önskat sig det och nu hade hon den svåraste delen fortfarande framför sig. Den dunkla skogen som bredde sig omkring tågstationen gav inte direkt en positiv känsla av sig och de fulla ungdomar som skrek åt varandra i tågets bak förmedlade ingen känsla av säkerhet heller. Det var första gången att hon behövde ta sig hem själv. Han dog sex veckor sedan i en bilkrock när han var på vägen hem. De hade alltid gått hem tillsammans. Egentligen hade hon inte känt honom men han hade ändå given henne en känsla av trygghet och tillhörighet. Hon tyckte inte om området, om de främmande människor som hon träffade varje dag och de fientliga blickar när hon mötte en granne i huset. Men han hade alltid varit snäll. Hans fru hade flyttat bara två dagar sedan, tillbaka till hembyn. Varje lördag kväll hade han jobbat på stadsmissionen och hade tagit sista tåget hem, tillsammans med henne. Men nu var allt annorlunda. Han har försvunnit för alltid. Och så hade hennes trygghet.

Hon hade inte velat gå ut. Men hon hade tvingat sig för att komma igång igen, igång med livet. Det var inte hans död som hade tagit livet från henne. Det var tryggheten som hade försvunnit. Men hon hade övertygat sig själv att behöva leva, att få tillbaka livet och tryggheten.

Tåget stannade. Hennes hjärta bultade och hon började svettas. Hon lugnade sig och gick raskt mot dörren. ”Slutstation. Avstigning för samtliga trafikanter.” Som om hon inte visste det. Dörren öppnade sig och hon lämnade tveksamt tåget. Ungdomarna gick mot andra utgången medan hon rörde sig i riktning i mörkret. Långsamt gick hon ner de stegen till den sandade vägen som förde rakt in i ett stycke dunkel skog som väntade hottfull på den unga kvinnan. Hon suckade och tände en cigarett. Hon hostade och kikade mellan träden. Det gick inte att se någonting. Hon tittade bakom sig men perrongen var tom. Hon tog de sista två stegen och sa: ”Vi har aldrig träffat på en enda själ. Varför skulle det hända mig nu?” Hon skakade på huvudet och gick vidare.

Hon lyssnade noggrant medan hon snabbt tog sig genom skogen. Det hördes inte ett enda ljud. Allt som följde med henne var hennes egen djupa anda. Hon började le och när hennes mobiltelefon ringde blev hon rädd men tog lugnt telefonen ur väskan. Hon stannade och svarade. Men ingen svarade. Hon hörde bara en person som andas. Irritation blandade sig långsamt med rädsla och hon tappade telefonen när hon ville lägga på luren. Med ljuset från tändaren försökte hon hitta sin egendom. När hon nästan hade given upp trampade hon på något hårt och förstådde att hon hade precis hittat bad hon hade letat efter. Hon tog telefonen och ville slå på den men tekniken svek henne.

Hon hade glömt bort att hon hade stannat vid den platsen hon hade mest varit rädd för. Fast att hon irriterad på misslyckan med telefonen och en tråkig kväll log hon. Hon var inte rädd mer. Hon hade hittat tryggheten själv. Hon gick beslutsamt de sista meterna till skogens slut.

Nu var det bara tunneln kvar. Hon har inte sin mors ångest för instängdhet och tunnlar. Hon hade alltid tyckt att hon överdrev. I slutet av tunneln kunde hon redan se ljuset av gatulampor vid de husen bakom vilka hennes egen lägenhet befann sig.

Hon stannade ett moment för att undersöka telefonen igen. Men den svarade fortfarande inte och några knappar verkade vara intryckta. Hon tände en ny cigarett. Den sista hade hon förlorat vid incidenten i skogen. Hon blåste ut röken och promenerade lätt till tunnelns slut. Tryggheten fanns inom henne. Den mörka skuggan som hade lagt sig på hennes hjärta sedan han hade dött var nu försvunnen. Hon var inte rädd för någonting. Ljuset var nära och frälsningen av en varm säng var bara några metrar bort.

Hon tog det sista steget ur tunneln. Hon såg honom inte. Bara det svarta föremålet i hans hand. ”Du har bringat oheder över min familj. Han har dött för sina synder och nu ska du följa honom till helvetet!”. Hon visste vem han var. Han hade gått till kyrkan med sin far varje söndag.

Pistolens mynning riktades mellan hennes ögon. Hon förstådde inte. Han tryckte på avtryckaren och kulan träffade henne hård. Hon förstådde inte. Sedan blev det mörkare än något mörker hon någonsin hade känt. Hon tog H

Jag måste vänta 30 minuter till. Först tar det en halvtimme att applicera färgen och sedan måste man stå ut med den äkliga lukten. Men jag behövde verkligen färga mitt hår svart igen. Det såg inte klokt ut länge. Det jobbigaste är att jag måste vara försiktigt att inte få färg på sidorna. Vad bra att jag har en pensel. Jag känner mig lite hög av lukten. Haha.

Igår var det hur tråkigt som helst. Jag har pluggat hela dagen och gjorde inte ens hälften av det jag ville hinna med. Det är så mycket. Idag försov jag mig också. Egentligen ville jag redan ha suttit ner med mina böcker. Det blir en hel del teori igen (litteratursociologi, marxistik litteraturteori och feministisk litteraturteori). Dessutom har jag bara läst 100 sidor av "Hundra år av ensamhet" av Márquez. Jag tyckte först att boken var lite långtråkig men det gällde bara att läsa sig in lite. Nu tycker jag att den är jättebra skriven, spännande och djup. Några detaljer är verkligen överraskande och andra chockande. Jag måste ha läst den tills nästa vecka torsdag. Men inte bara den men också "Andarnas hus" av Allende. Plus alla teorier och analysexempel. Men jo, jag har hela dagen fortfarande framför mig. Imorgon har jag föreläsning dock .. då måste jag hinna med lite på tåget.

Idag har jag egentligen bara tränat, ätit frukost och färgat håret så länge. Fast att jag gick upp 9.30. Träningen tar bara så mycket av min tid. Men det ger ju resultat (71 kg just nu .. yay). Anders är hemma. Han har bara jobbat halva dagen eftersom han inte kände sig så bra. Han sover just nu. Ikväll vill vi titta på Marilyn Manson DVD:n "Guns. God and Government". Jag har inte sett den på länge så det blir väl roligt. Det är så roligt med att vara medlem på lovefilm. se. Jag har redan berättat om den där sidan, eller? Man betalar 199 kronor om månaden (jag har en present-period men jag vill defintivt börja betala nästa månad) och så får man hyra hur många filmer som helst. De skickar dem till en och man skickar dem tillbaka (man får retur-grejen av dem). Och man behöver inte betala inte för frakten. De har tusentals filmer och jag har redan hittat massor av tyska filmer och gamla skräckfilmer. Så roligt!

Eftersom Miss Mana ville läsa min novell ska jag posta den i mitt nästa inlägg. Temat är kanske lite "flat" och det är inte så invecklat och djupgående. Temat är trygghet, falsk trygghet och hur man gömmer sig bakom en mur/saker för att få trygghet. Som sagt .. första gången jag skrev något på svenska så det är verkligen inte en av mina bästa verk. Jag tror jag saknar fortfarande för många ord. Men ni får gärna komma med konstruktiv kritik, jag tycker om att förbättra mig och jag vet att det finns mycket som jag kan fortfarande förbättra när det gäller mitt skrivande. Jag tror att jag i fortsättningen ska koncentrera mig på tyskan igen .. fast att jag har försämrat mig i mitt eget språk vilket är verkligen trist. Tillräckligt nu med ursäkt. Hoppas att ni inte tycker att mitt första försök är det värsta ni har någonsin läst.

Toodles.

Vilken bra frukost vi hade idag. Cabiatta-bröd och Earl Grey-te, det kan inte bli bättre. Jag ska börja plugga snart men jag tänkte surfa lite på internet och till det hör naturligtvis också att uppdatera min blogg.

Fredag kväll chattade jag med George från Grekland. Alltså han är från Grekland men han bor på Gotland. Han flyttade till Sverige för några år sedan på grund av kärleken. De gifte sig och fick barn. Och sedan skiljde de sig. Nu är han fången på Gotland eftersom han inte får någon lägenhet på fastlandet. Det är verkligen inte lätt om man inte är svensk och dessutom arbetslös. Hur som helst, han är gothare och 35. Att vara lite äldre och van till en blomstrade scen existerar ju inte i den svenska gothsubkulturen. Så jag tror att det är ödet att vi träffades på internet. Vi kan gnälla tillsammans hela tiden haha. Fast .. han har det ju värre än jag har det .. han bor på Gotland och där finns ingenting.

Okej, så han var i Stockholm igår för att hämta en vän från flygplatsen i Arlanda. Hon skulle inte komma förrän sent på kvällen så Anders och jag åkde in till stan för att fika med George. Han är verkligen snäll och vi hade mycket att prata om. Han har den där typiska grekiska tempramenten .. han pratade hela tiden ( han är värre än jag!!!) men det var bara trevligt med någon som faktiskt har något att säga. Vi kollade också hans hotellrum på Radisson. Woah, lyx alltså! Vilken tur att hans vän betalar allt haha.

När vi hade kommit hem lagade vi mat. Det blev wraps. Inte så nyttigt men gott! Efter jag hade pluggat några timmar började jag skriva en novell .. på svenska!! Jag tycker att den blev bra för första försöket att skriva något på svenska. David tyckte inte det :( Mjoa, jag uppskattar om folk ger mig ärlig kritik så kanske jag skulle verkligen stanna med tyskan då. Om ni vill läsa novellen, bara säg till och jag postar den i bloggen (är inte särskild lång, tog bara 20 minuter att skriva).

Sedan tittade vi på filmen "The Aviator". Den var bra fast att jag tyckte att hon som spelade Katherine Hepburn såg inte ut som henne. Jag tyckte speciellt om den psykologiska delen av filmen.

Nu måste jag verkligen börja plugga så att jag inte sitta hela kvällen framför mina böcker igen. Toodles.


George och jag