Miss Zombilicious - annorlunda

Jag undar om jag lever just nu eller om jag endast existerar. Jag vill gärna leva som alla andra människor men nej, jag har redan svårt att gå upp på morgonen. Jag har inte varit utanför lägenheten under en tid. Den enda människan som jag har träffat är Anders. Jag har ångest, en hel massa ångest. För att gå ut, för att träffa andra människor, för att skrämma dem som står mig nära.

Idag har jag faktiskt haft lite energi och positiva tankar. Fram till nu. Nu är jag tillbaka i det gamla. Jag hatar den här obalansen, kan jag inte nå en normal nivå? Jag kan inte sova. Jag vaknar många gånger under nätterna och kan inte somna om. Stoppa i mig en massa ångestdämpande som gör mig seg. Sömntabletterna hjälper inte längre, jag behöver något starkare. Vad bra att jag ska träffa läkaren imorgon. Om jag då kommer iväg och inte stannar skräckslagen i sängen. Bara att åka bus och att träffa på andra människor ger mig så mycket ångest att jag vill stänga in mig i ett mörkt rum. Varför måste det alltid gå neråt igen? Några timmar om dagen har jag energi, kan skratta, kan uppskatta saker och ting. Och sedan kryper ångesten fram, född ur oro och självhat. Hur har jag hamnat i det här?!?

Jag vill egentligen härifrån, besöka mina vänner i Tyskland. Men att resa är omöjligt. Jag vill fika med kompisar men att träffa andra människor är omöjligt. Det här är inte roligt.

(Förresten, min fars operation gick bra. Han har vaknat och de har tagit bort tumörn.)

Jag känner mig lite som en utomjording idag. Som om jag inte tillhör den här världen, som om jag jag är olikt alla andra. Det är ingen bra känsla. Det har hänt en hel del igen. Men det var, som vanligt, inget som kan klassas som positivt.

Söndag var en fruktansvärd dag. Jag hade svår ångest hela dagen vilket för det mesta berodde på att jag skulle börja med praktiken nästa dagen. Jag var så rädd och kände mig allt mer misslyckad. Så jag bestämde för att hoppa över första dagen och vänta på vad läkaren har att säga på tisdag. Plöstligt ringde min telefon och då var det handledaren från praktikplatsen som ville berätta att hon är sjuk och inte skulle kunna komma på måndag. Jag såg det som ett bra tillfälle för att berätta för henne att jag inte mår bra. Hon var vädligt förstående och sa att jag skulle höra av mig efter jag har talat med läkaren.

Natten från måndag till tisdag kunde jag inte sova alls. Det var så många tankar i mitt huvud som höll mig vaken. Jag blev helt galen, kunde inte ligga still. Så när jag skulle träffa läkaren var jag helt förstört. Jag är sjukskriven nu. Det ser ut som om det kommer att vara så under hela praktikperioden. Jag måste ta sömntabletter under några dagar. Dessutom fick jag Sobril för att dämpa den värsta ångesten och självskadetankarna. Jag vet nu inte hur jag känner mig inför det hela. Att inte kunna göra praktiken känns lite som ett misslyckande. Jag hade ju så gärna försökt. Men å andra sida förstår jag att jag inte har kraften för det just nu. Så det enda jag kan göra är att försöka må bättre. Och vänta på att antidepressivan börjar verka på riktigt.

Nu blir det självklart lite krångel med mina studier och speciellt CSN. Jag har redan pratat med en hel olika personer på telefonen (CSN; Försäkringskassen, studievägledare ..). Jävla byråkrati! Det enda positiva var min handledare på praktiken. Hon är en underbar människa! Jag får göra min praktik där i framtiden, när jag mår bättre. Dessutom erbjöd hon mig till och med att umgås lite om jag känner mig för ensam hemma. Underbar människa!

Min pappa kommer att operas den 19:e november för att få ut cancern i tarmen. Läkarena kan inte lova någonting. Det kommer tas bort 60 cm av tarmen. Inte bra det!

Jag är vaken sedan 7.20 imorse. Jag har sovit ungefär 8 timmar. Sömntabletten har i alla fall gjort sitt. Jag har ätit lite naturgodis och nu mår jag illa. Sedan jag har börjat med antidepressivan kan jag inte äta större mängder av sötsaker. Jag mår jätteilla av allt sött. Bläh.

Jaha, nu har det alltså nästan gått en månad sedan mitt sista inlägg. Jag har inte mått tillräckligt bra för att dela av mitt liv med andra och jag mår fortfarande fruktansvärt dåligt. Jag har egentligen ingen aning vad som har hänt. Men plötsligt är alla mina gamla problem tillbaka. Någonting, någon händelse måste ha varit droppen som lät vattnet i tunnan rinner över. Det här blir förmodligen inget långt inlägg bara för skälet att jag inte orkar. Men jag tänkte uppdatera min blogg lite oftare igen, för att kunna skriva av mig. För att kunna sätta i ord hur jag mår och vad som egentligen händer i mitt liv.

Vi kan börja med några fakta kring plugget. Jag har klarat första tentan, med ett C. Jag hade ju redan i början av terminen bestämt mig för att ta det lite lugnare så för att inte ha hårdpluggat är rätt nöjd med detta betyg. Just nu skriver jag på en hemtenta som jag ska skicka in imorgon. Jag har egentligen ingen aning vad jag har skrivit i den tentan, jag har varit rätt borta i mina tankar så jag hoppas bara att jag blir godkänd. Jag har fått en praktikplats men just nu är jag fortfarande tveksamt om jag kommer att klara att jobba åtta timmar om dagen. Praktiken ska börja på måndag så jag bestämmer mig spontant om jag ge det hela ett försök eller inte. Om jag mår som jag mår just nu kommer jag hoppa över det. Det blir då självklart en hel del krångel men jag ska då prata med min studievägledare. Han sa att han kommer att hjälpa mig om det uppstår problem. Jag hoppas att han också gör det då. Hur som helst, jag vill ändå försöka det där med praktiken så jag ska fan tvinga mig!

Jag har hoppat av terapin för paniksyndrom. Jag ska dock fortsätta med det i framtiden. Det har hänt en del saker som gör att jag inte har kraften för en sådan terapi just nu. Jag har börjat må sämre några veckor sedan, fick svåra sömproblem, hade depressiva faser och det hela blev värre förra vecka tisdag. Jag ville inte leva mer. Jag orkade inte mer. Gamla minnen, nya påfrestningar. Allt var för mycket. Tankarna försvann inte, jag blev jätterädd för mig själv och åkde till slutet till St:Görans. Att sitta där i väntrummet var en konstig upplevelse. Jag fick hjälp. tabletter som lugnade mig. Jag fick kontakt med enheten som tar hand om min terapi och fick träffa någon. Nu tar jag antidepressiva. Jag vet inte om de hjälper, jag har haft några okej-dagar men igår och idag var det hemskt igen. Jag fick ta lugnande medel. Jag sov inte alls under natten. Stirrade på Tv:n hela dagen. Jag hoppas att det är normalt, att man får ett bakslag. Jag orkar inte pröva mig genom hundratals olika piller. Biverkningar är hemska. Jag mår illa hela tiden. Jag kan inte riktigt äta, om jag äter för mycket, spy jag ut det. Inga roligheter. Jag hoppas bara att tabletterna hjälper snart igen. Som sagt, om de inte gör det, skiter jag i praktiken. Jag kan inte med en stressfaktor till. Inte just nu.

Igår fick jag höra att min far har cancer. Det är kanske därför jag inte kunde sova. Det är inte som jag och min far har en bra relation. Det är raka motsatsen. Men jag önskar honom ju inget dåligt. Och cancer är fruktansvärd. Jag är orolig för min mamma, hur hon kommer att klara det hela. Och just nu kan jag inte ge henne mycket stöd. Jag känner mig så skyldig för det!!

Okej. Nu orkar jag inte mer. Jag ska sätta mig framför TV:n igen och tittar på något meningslöst. Att läsa går inte idag.