Miss Zombilicious - annorlunda

Röd, droppande, illaluktande
Grå päls uppskuren i mitten
Svansen dansar fortfarande

Två månar, glittrande
Rått kött, omringad av flugor
Fällan har vunnit, fällan tar liv

Såret försöker läka
Skynda dig,
Rask
Rask

För sent
Fällan har vunnit, fällan tar liv

Låt inte smärtan ta makten
Det inre yttrar sig
Såret kommer aldrig läka

(28.10.2011)

Jag är i Tyskland och är trött. Det spelar väl ingen roll var jag är, jag är alltid trött. Solen skiner och det är fortfarande ljust ute. Jag är på vägen att fixa mig för ikväll. Jag ska åka till min vän Anette och dricka lite vin och sedan ska vi kanske till någon klubb också. Undrar dock hur jag kommer dit, kanske mutar min bror med bensinpengar.

Jag måste skriva på svenska. Jag sitter här och funderar hur det kommer att funka. När det gäller självförtroendet med detta språk har det väl ökat men att skriva något på riktigt? Jag har ju också tappat mitt anteckningshäfte några veckor sedan på Stefans fest och har precis påbörjat ett nytt. Så det finns inte mycket på svenska nerskriven. Häromdagen (fredag natt) var jag rätt full och då skrev jag något helt utan mening haha. Vänta, ni får något på svenska nu (meningslöshet ... yay) och något på tyska som jag skrev igår på flygplanet. Jag är ju rätt produktiv ändå på sistone.

Fyllo - dikt

Ingenting är någonting,
nämligen ingenting.
Men det är också motsatsen,
till någonting.
Finns det i verkligheten,
eller endast som tanke?




Böser Beischlaf

Teufel oder Engel,
eigentlich keine mystischen Gestalten
sondern abstrakte Begriffe,
die etwas beschreiben,
das uns unser Leben lang begleitet.

Gut oder Böse,
einsam stehen
können sie nicht.
Und doch muss man sich
für eine Seite entscheiden.

Beide sind in mir,
beide bilden meine Menschlichkeit;
ich habe diese Erkenntnis gewonnen
und gebe zu, ein komplexes Wesen zu sein.

Ihr lügt euer ganzes Leben lang!
Der Engel, den ihr angebt zu sein,
wird in Wirklichkeit täglich vom Teufel gefickt.

Ich, die für immer Veränderte
Ich, die immer Fragende
Ich, die in der Tiefe des Waldes keine Ruhe findet.
Ich, die mit dem Herzen Liebende
Ich, die den Körper Verleugnende
Ich, die der Strömmung des Wassers vertraut.
Ich, die des Wortes Folgende
Ich, die des Gedankens Lobende
Ich, die in der Weite des Himmels ihre Freiheit sucht.
Du, der des Herzens Gebietende
Du, der die Antwort Gebende
Du, der des Körpers Nähe Suchende
Du, der des Wortes Schaffende
Du, der des Gedankens Verstehende.
Du, der mich in die Freiheit des Himmels führen kann.
Doch bist Du Dir dieser Macht bewusst?

Öken överallt, torr hetta
Kylan överallt, is i hjärtat
Gröna ängar som växer i medvetandet
gröna ängar ur det förflutna.
Vi hoppar, vi sjunger, vi skrattar
Förtryck av sanningen, förtryck av själen.
Guld i handen, tomhet i sinnet
lyckan i kroppen, ångest i blicken.
Att förtränga är den bästa vägen
till din kortvarande kärlek,
vår undergång.

Jag är sjuk.
Jag förstår inte varför Oscar Wilde var bög.
Jag måste åka till unibiblioteket imorgon för att hämta en bok.
Det känns inte bra.
....
Dina tankar kommer inte att hjälpa.
Idag är det bara döden som gäller.
Inom mig.
Inom dig.
Din jäkla fitta!!






Ha! Jag kan skriva modernistisk lyrik. *hust hust*

Hon suckade när tåget rullade in på slutstationen. Hon kände sig inte för att gå ut i det kalla mörkret. Kvällen hade inte varit som hon hade önskat sig det och nu hade hon den svåraste delen fortfarande framför sig. Den dunkla skogen som bredde sig omkring tågstationen gav inte direkt en positiv känsla av sig och de fulla ungdomar som skrek åt varandra i tågets bak förmedlade ingen känsla av säkerhet heller. Det var första gången att hon behövde ta sig hem själv. Han dog sex veckor sedan i en bilkrock när han var på vägen hem. De hade alltid gått hem tillsammans. Egentligen hade hon inte känt honom men han hade ändå given henne en känsla av trygghet och tillhörighet. Hon tyckte inte om området, om de främmande människor som hon träffade varje dag och de fientliga blickar när hon mötte en granne i huset. Men han hade alltid varit snäll. Hans fru hade flyttat bara två dagar sedan, tillbaka till hembyn. Varje lördag kväll hade han jobbat på stadsmissionen och hade tagit sista tåget hem, tillsammans med henne. Men nu var allt annorlunda. Han har försvunnit för alltid. Och så hade hennes trygghet.

Hon hade inte velat gå ut. Men hon hade tvingat sig för att komma igång igen, igång med livet. Det var inte hans död som hade tagit livet från henne. Det var tryggheten som hade försvunnit. Men hon hade övertygat sig själv att behöva leva, att få tillbaka livet och tryggheten.

Tåget stannade. Hennes hjärta bultade och hon började svettas. Hon lugnade sig och gick raskt mot dörren. ”Slutstation. Avstigning för samtliga trafikanter.” Som om hon inte visste det. Dörren öppnade sig och hon lämnade tveksamt tåget. Ungdomarna gick mot andra utgången medan hon rörde sig i riktning i mörkret. Långsamt gick hon ner de stegen till den sandade vägen som förde rakt in i ett stycke dunkel skog som väntade hottfull på den unga kvinnan. Hon suckade och tände en cigarett. Hon hostade och kikade mellan träden. Det gick inte att se någonting. Hon tittade bakom sig men perrongen var tom. Hon tog de sista två stegen och sa: ”Vi har aldrig träffat på en enda själ. Varför skulle det hända mig nu?” Hon skakade på huvudet och gick vidare.

Hon lyssnade noggrant medan hon snabbt tog sig genom skogen. Det hördes inte ett enda ljud. Allt som följde med henne var hennes egen djupa anda. Hon började le och när hennes mobiltelefon ringde blev hon rädd men tog lugnt telefonen ur väskan. Hon stannade och svarade. Men ingen svarade. Hon hörde bara en person som andas. Irritation blandade sig långsamt med rädsla och hon tappade telefonen när hon ville lägga på luren. Med ljuset från tändaren försökte hon hitta sin egendom. När hon nästan hade given upp trampade hon på något hårt och förstådde att hon hade precis hittat bad hon hade letat efter. Hon tog telefonen och ville slå på den men tekniken svek henne.

Hon hade glömt bort att hon hade stannat vid den platsen hon hade mest varit rädd för. Fast att hon irriterad på misslyckan med telefonen och en tråkig kväll log hon. Hon var inte rädd mer. Hon hade hittat tryggheten själv. Hon gick beslutsamt de sista meterna till skogens slut.

Nu var det bara tunneln kvar. Hon har inte sin mors ångest för instängdhet och tunnlar. Hon hade alltid tyckt att hon överdrev. I slutet av tunneln kunde hon redan se ljuset av gatulampor vid de husen bakom vilka hennes egen lägenhet befann sig.

Hon stannade ett moment för att undersöka telefonen igen. Men den svarade fortfarande inte och några knappar verkade vara intryckta. Hon tände en ny cigarett. Den sista hade hon förlorat vid incidenten i skogen. Hon blåste ut röken och promenerade lätt till tunnelns slut. Tryggheten fanns inom henne. Den mörka skuggan som hade lagt sig på hennes hjärta sedan han hade dött var nu försvunnen. Hon var inte rädd för någonting. Ljuset var nära och frälsningen av en varm säng var bara några metrar bort.

Hon tog det sista steget ur tunneln. Hon såg honom inte. Bara det svarta föremålet i hans hand. ”Du har bringat oheder över min familj. Han har dött för sina synder och nu ska du följa honom till helvetet!”. Hon visste vem han var. Han hade gått till kyrkan med sin far varje söndag.

Pistolens mynning riktades mellan hennes ögon. Hon förstådde inte. Han tryckte på avtryckaren och kulan träffade henne hård. Hon förstådde inte. Sedan blev det mörkare än något mörker hon någonsin hade känt. Hon tog H

Loneliness

 

Again. And again. And another one. While she was walking through the park at 5 a.m. in the morning she met all kinds of people. People coming home from a night out, people walking their dogs, people exercising, people on their way to work. “Damn”, she thought, “where the hell do all these weirdoes come from?” She hadn’t been able to sleep for days because her neighbours existed. The mere fact of their existence drove her crazy. She thought she heard them snoring, she heard them using the bathroom and the worst thing was that she heard them laughing.

She had thought that she could avoid the noises that people make when she moved out of her parents house. She has three cheerful sisters that are always happy. She hated them. She hated them all. The sad people, the happy people. She hates to experience any kind of emotion from another person that she feels forced to reply to. So when she moved into her own place she expected to be left alone. But already on the first day an old lady with a little dog greeted her in the elevator. When she went to the grocery store everyone smiled at her. She had heard that people in big cities are emotionally cold and want to stay anonymous in the big crowd. She hadn’t expected people to react to her.

She has always loved to be on her own. She would rather spend her free afternoons in her room reading than playing outside with her sisters. But her family never gave up and tried to make her interact with other human beings. Her parents signed her up for several art classes that she never went to. They went to theme parks together, they went on holidays, and they baked Christmas cookies together. But nothing helped, none of these things made her happy. She didn’t want to be happy, she wanted to be left alone. Loneliness doesn’t give her happiness but relief.

So when she moved to the big city she searched for the loneliness in the big crowd she has so often heard about. She got a job at the archive of the marine-museum, one of the loneliest places in the whole town. Not many people come down there and if they do they are mostly just lost on the way to the bathroom. But last week she got a new colleague. A young man that studied marine-biology. He was cheerful, just like her sisters. But it was even worse. He made jokes about fish and about plants she has never heard of. She had to react to be polite and that made him think that she liked him. After just two days he asked her out for a date and since then he is asking every day. She could kill him if she wanted to. But she thought it would be a waste of time to even plan a murder on such a doll person.

Violet didn’t care for people. So this morning when she walked through the park she again felt the hate for all the pretenders. She couldn’t imagine that anyone actually was happy or cared to spend time with other human beings. They all must be pretending to be something that they are not. She had never tried to be someone else; she just didn’t care enough for what others thought of her. She hadn’t expected so many people in the park at this hour. So she went straight to her bench. She has one favourite place in the world, a bench that is hidden in the bushes. It doesn’t make much sense to place a bench that is hidden between several bushes but she didn’t care. It was a very lonely place and the thickness of the bushes makes it impossible to be seen or heard.

She sat down and took a deep breath. Finally alone. But then she heard a crack behind her in one of the bushes. Suddenly a man stood in front of her. He looked shabby and was overweight. She could smell alcohol and sweat. She hissed to him “What do you want asshole? This is my place!” He didn’t answers but opened his pants. She didn’t understand what was going on. Every other person in that situation would have run away but she just didn’t understand the danger she was in. He went over to her, pulled a gun and asked her to be quiet. She had to undress and the horrible thing took place. It hurt. But she didn’t cry, she smiled. Now she knew.

Hours later she invited her colleague to a dinner in her apartment. After the meal, she seduced him. She wanted to feel the power over his emotions, she wanted to be the person that made him cry or smile. But it wasn’t as easy as she had imagined. After 30 minutes he ran out of the apartment and she was alone again. Naked and humiliated. The one thing that has given her hope again hadn’t given her the power she had wanted. She had thought that if she could control another person, if she would feel superior, she finally would be able to accept other people’s emotions. But control can always be undermined and she was disgusted by having been so close to another person.

It was then she understood where her fate lied. She needed to be alone. There was nothing that could make her like others. She couldn’t bear it anymore. She opened the window and jumped down. After 13 floors she hit the ground. There she was lying, her naked body covered in blood and her head cracked open. But now she had reached what she had always sought. Loneliness. In eternity.