Miss Zombilicious - annorlunda

Det känns som om jag har varit rätt upptagen de senaste dagarna. Samtidigt som det känns som om jag endast vred mig i ångest och självförbråelser. Jag kan fortfarande inte äta riktigt. Jag känner ingen hunger och ingen apetit. Att sova fungerar lika dåligt. Jag märker att min kropp inte riktigt orkar med en sådan livsstil. Jag känner mig jämt svag, skakig och har huvudvärk. Jag fryser. Och jag får ingenting gjort.

Peter Murphy-konserten igår kväll var riktigt bra. Jag hade dock haft den värsta ångesten hela dagen och hade rentav panik i en hel timme där jag bara sprang runt i lägenheten, storgrät och visste varken in eller ut. Jag försökte först att lugna ner mig och när vi kom till Debaser gick det faktiskt rätt bra. Men sedan kom ångesten och jag började skaka. Så jag tog en halv Oxascand. Sedan blev det bättre och jag kunde faktiskt ta in vad som hände kring mig och njöt av att vara bland folk och träffa vänner. Någon professionell fotograf ville plåta mig, han hade en proffsig bakgrund och allt. Så han fick göra det, senare tog han också bilder av mig och Viktoria. Han lovade att skicka bilderna till mig, ska se om han verkligen gör det. Förbandet, Exploding Boy, hade jag redan sett någon gång och de var helt okej. Peter Murphy var fantastisk. Han spelade till och med en gammal Bauhaus-låt, Ziggy Stardust och Hurt. Roligt. Jag stod i första raden och var nära honom hela tiden. Haha, det lät tonårsaktig. Han skakade min hand när han gick av scenen och när jag sa till honom att han ska komma tillbaka till Stockholm med Bauhaus blev han lite överdramatisk och sa något i stil med "I buried Bauhaus years ago". Hur som helst, bra konsert och tack vare Oxascand kunde jag faktiskt njuta av livet lite.

Igår hade jag på morgonen ett möte med P. Han var lite sur. Jag vet inte varför. Det kändes bara inte bra att vara där. Vi diskuterade människans funktionella och existentiella värde. Han hade nog läst på lite Sarte. Haha. När jag skulle gå frågade han om jag vill fortsätta träffa honom. Jag uppfattade det som om han inte ville träffa mig mer. Sedan krånglade han också med att boka in ett nytt möte. Det kändes helt konstigt. Jag gick därifrån med en tung sten i magen.

Idag hade jag mötet vid DBT:n, med C. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka om honom. Han verkar tala endast i utantill-lärda fraser. Vi har gjort en känslo-kedja eller vad det nu heter och diskuterat lite min vecka och pappret jag hade fyllt i. Jag har fått lite läxor. Nästa vecka onsdag är det då första gruppmötet som gäller. Ush. Pojkvännen kan inte ta ledigt så jag måste åka dit själv, med tunnelbanan. Jag har redan varnat C att jag kanske inte dyka upp eftersom jag inte klara av det där med att åka med kollektivtrafiken. Jag är verkligen patetisk. Med stora bokstäver. Dagen efter ska jag då träffa honom igen. Samma grej, hur ska jag ta mig dit? Sedan ska han också filma terapisamtalet. Allt det där gör att jag verkligen måste kämpa. Och för vad? Jag vet ju inte ens om jag kommer in. Det känns lönlöst. Han lovade dock att kolla med mig om jag verkligen har Borderline och det uppskattar jag. Tänk om jag inte hade det?!? Jag måste dock svara ärligt, att ljuga för att få bort diagnosen är nog lite dumt. Men vad skönt det vore om jag inte hade Borderline och de skulle ta bort diagnosen. Då vore jag plöstligt ingen manipulativ missbrukare längre utan en människa. Jag hoppas hoppas hoppas.

Pojkvännen. Katten sover. Och vad ska jag göra? Grrr.

Det känns så meningslöst att uppdatera min blogg när jag ändå har inget nytt att berätta. Alltså inget positivt. Jag har helt fången i denna mörka spiral som har ett hårt grepp om mig i över ett år nu. Det har på något sätt blivit ännu värre de senaste dagarna. Jag kan inte somna, jag har helt vänt på dygnet. Jag försöker ju. Jag går och lägger mig runt midnatt, i min egen säng. Men efter två/tre timmar orkar jag inte längre och lägger mig i gästsängen, framför TV:n. Igår tog en Propavan och Zoplikon. Men det gick bara inte att somna. Runt halv fyra tog jag en Atarax. Jag tittade på klockan sist klockan 5. Vad fan är fel med mig? Varför hjälper inte ens Zoplikon? Om jag hade haft en läkare som jag litade på så hade jag nog bett om en annan sömntablett. Men det är som det är.

Jag kan inte äta. Jag lagar mat, jag förbereder frukost, jag försöker även med godis. Men jag petar bara i maten. Jag har ingen apetit, jag har ingen hunger. Jag tror idag har jag ätit en 1/3 del portion gröt med mjölk och ungefär 100 gram naturgodis. Jag mår illa. Men det går bara inte. Om jag bara hade kraften att träna så skulle jag i alla fall gå ner i vikt. Bläh.

Tankarna håller mig upptagen. Hela tiden. Igår nådde jag ännu ett nytt botten. Jag kom inte upp. Jag låg i sängen hela dagen. Och jag kunde inte prata. Pojkvännen säger att jag pratar så lågmäld att han inte hör vad jag säger. P sa samma sak idag. Samtidigt känns det inom mig som om jag skriker. Jag är apatisk och passiv. Jag kan inte motivera mig till någonting.

Idag var pojkvännen och jag hos P. P ville prata med oss båda. Jag sa så gott som ingenting. Jag tyckte att det här var viktigt för pojkvännen så jag lät dem prata med varandra. P ville veta om vad jag tyckte om inläggning. Det är inte som om han försöker övertyga mig, han vill att jag förstår vad som måste hända. Jag berättade om mina erfarenheter, speciellt sist när jag var hos jouren och jag inte fick någon hjälp alls. Och om att orienteringsfasen i DBT skulle ligga på is om jag blev inlagd och en längre tid framöver tills jag är stabil igen. Dessutom försöker han att jag får byta läkare inom mottagningen. Han håller inte med läkaren, att jag inte får någon medicin alls (sömtabletter och Theralen är inget som hjälper). Han sa idag att han anser att jag inte har någon benägenhet till missbruk alls och att han kommer att kämpa för att jag får benzo. Oh please!! Jag tror att mötet var bra för pojkvännen. Jag gör ju allt för honom. Jag vet inte ens om jag vill ha hjälp för mig själv. Jag vill ha hjälp för pojkvännens skull, jag vill inte vara till "besvär". Jag älskar Ps ärlighet och jag är glad för att pojkvännen tar antidepressivan igen. Det lugnar honom och vi bråkar inte lika mycket på grund av hans oro.

På torsdag ska jag träffa P igen. Jag har ingen aning hur jag ska klara av det, att gå upp på morgonen. Jag varande honom att jag kanske försover mig. Han förstod och sa att det är okej. På torsdag ska vi ju också på Peter Murphy-konserten. Jag har ingen aning hur jag ska klara det, alls. Jag kommer ju vara trött efter att ha gått upp tidigt eller kanske inte sovit alls. Det blir nog en Oxascand den kvällen. Annars freaker jag ut. Bara tanken på att behöva träffa folk gör att jag får ångest.

Jag har försökt det där med att på en avsatt tid grublar och tänker på allt det negativa, att planera, att önska. Men det fungerar inte. Alltså det går att göra det vid den där tiden men jag kan inte trycka bort tankarna resten av tiden. De är för starka och jag är för svag. Fan.

Jag måste avdramatisera mina tankar. Det är bara tankar och planer. Det är ingen handling. Det som är i mitt huvud är inte verkligheten. Så länge jag håller mig till tankar så blir det nog bra. Tankar är inte farliga så länge de inte kommer ut eller blir handling. Det är det mest vettiga att göra just nu. Tankar är inte handling, tankarna behöver inte bli verklighet. Jag kämpar så hårt mot impulser, mot att börja göra något. Men en impuls är inte farlig så länge den inte följs.

Det jag tänkte igår lät nog väldigt "Borderline". Att handla för att bli trodd och tagen på allvar. Det är ju helt dumt. P blir nog bara glad att jag inte har gjort något och har överlevt helgen utan att behöva åka till sjukhus. Jag vill bara inte att vara ignorerad. Det är inte som ett rop för uppmärksamhet, jag vill inte uppmärksamhet. När jag träffade P sist sa jag att jag endast har kommit för pojkvännens skull. Jag orkade inte med det jobbiga, att prata om det, att gör folk orolig. Jag är nog paradox.

Jag måste tänka förnuftigt. Jag måste hålla tankarna inne. Momentet de kommer ut, jag pratar om, momentet jag avslöjar mina planer så blir de verkliga. Sist skrämde det mig. Men igår tänkte jag att eftersom jag redan har talat ut om allt så är allt så verkligt att det ju måste hända också.

Jag tänker inte i friska banor. Måste hålla tankarna inne. Måste inte låta mig luras av konstiga argument. Måste inte göra något för att bli trodd. Jag måste få självinsikt. Nu.

Igen denna påfrestande ångest. Igen dessa dumma tankar. Igen ett kaos av känslor. Igen en dag som präglades av gråt, impulser och onda önskningar. Men allt mitt huvud säger är: Jag vill inte till sjukhuset, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag vet ingenting, jag känner allting. Paniken stiger upp men kommer aldrig ut. Tankar är inte handlingar försöker jag säga till mig själv. Än så länge har jag kontrollen. Eller har jag det?

Jag vill att alla ska låta mig vara ifred. Men i mitt huvud finns P som kommer vara besviken över att jag inte har vänt mig till psykjouren. Och så är jag rädd att han inte tar mig på allvar när vi träffas om några dagar. Jag har ju inte gjort något, jag lever fortfarande, mina tankar kan inte finnas. Som om jag vore en hycklare. Pojkvännen som förväntar sig att någonting kommer att hända. Men ingenting händer. Jag är en hycklare. Jag lever ju fortfarande. Allt detta driver mig ännu djupare in i ångestens skog, till en plats där inget ljus når till. Jag tänker nog i konstiga banor. Varför skulle folk hata mig om jag inte gjorde det? Det är ju bra att det nu endast är tankar, drömmar, impulser som är inuti mig. Vad kämpar jag för när alla förväntar sig ändå att jag kommer att förlora? Jag vet inte ens om dessa tankar nu är förnuftiga eller om det är det onda i mig som uttrycker sig.

Jag undrar om allt detta endast är ångesten och självhatet som talar. Jag undrar om de diskussioner jag för i mitt huvud går att lita på. Jag undrar om jag egentligen är värt att existera. Jag undrar så mycket men får inga svar. Djupare och djupare sugs jag in. Mina rädslor tar över och mina tankar blir allt konstigare. Kanske jag är på väg till en psykos? Nej, det är det nog inte. Det finns en stor del inom mig som försöker förändra allting inom mig till ett enda stort argument till att ge upp för alltid. Det är farligt. Och så trist. Jag som alltid varit så nykter och realistisk. Jag har endast en flummig mos som hjärna just nu.

Jag känner mig ensam. Jag kan försöka förklara hur mycket jag vill vad som pågår inom mig men ingen kommer att förstå. Ingen empati i världen kan leda till att någon kan uppfatta mig. Jag är nog en dålig människa, en människa som ingen förstår. Jag är glad att det är helg och att pojkvännen är hemma. Det ger mig trygghet.

Nu har det blivit värre med sömnen också. Jag kan inte sova trots massor med sömnmedicin. Katten har dessutom blivit könsmogen och skriker dagarna ut. Stackarn. Jag kan inte ens vara arg på henne eftersom hon råder ju inte för det. Jag har i alla fall gått upp ungefär en timme sedan och försöker nu att acceptera verkligheten. Eller hellre att ignorera verkligheten. Jag borde duscha, jag borde träna, jag borde äta något. Pojkvännen har ledig idag men han är ute och hjälper sin syster med att handla. Så jag är ensam hemma med mina tankar som precis har vaknat till liv igen.

Jag träffade P igår. Jag vet inte om det led till något. Han sa att han känner vanmakt och vill inte ge mig några tips eftersom de ändå inte kommer att hjälpa. Jag vill nämligen inte, jag vill inte ta emot hjälp. Det låter konstigt men allt inom mig är på vakt, är rädd för att bli upptäckt, att förintas, att luras. Det är inte paranoia eller något liknande utan mer en känsla av instiktivt försvar. Att höra från sin terapeut att han känner sig vanmäktig är ju inget roligt alls. Han borde ju veta hur man skall handskas sådana som mig. Men å andra sidan uppskattar jag ärligheten. Det gör att jag ännu mer förlitar mig på honom.

Han ringde faktiskt strax efter jag hade vaknat idag. Han bryr sig. Jag hade inte trott att det fanns någon inom psykvården som verkligen bryr sig. Han hade pratat med idiotläkaren igen och jag får nu byta läkare, men det spelar ändå ingen roll. Så länge jag står på väntelistan för DBT:n kan jag inte göra något och den andra läkaren på mottagningen har så fullt upp att hon inte kan ta emot nya patienter. Så det är egentligen status quo. Dessutom påpekades det en gång till att idiotläkaren endast är överläkare för en sluten avdelning och att det finns flera. Jag behöver alltså inte hamna på hans avdelning. Hur som helst, P sa att idiotläkaren tror att allt det här är endast ett utagerande från min sida. Med andra ord: jag manipulerar och överreagerar. Varför skulle jag göra så? Om jag ville ha uppmärksamhet och piller skulle jag åka till sjukhus, skrika och slå omkring. Och inte såra folk kring mig. Då skulle jag ju få hur mycket uppmärksamhet som helst. Jag förstår inte hur idiotläkaren över huvud taget får uttala sig om mig. Han känner inte mig, han har träffat mig tre gånger (sammanlagd 15 minuter). Ändå har han en massa antagande om mig.

Jag vet nu inte om jag vill ringa till psykjouren eller inte. P menar att det vore bra att vara inlagd just nu eftersom det har spårat ut och jag är just nu i en vädligt mörk plats och det kan när som helst gå åt helvete. Men jag skulle ju komma till en avdelning där jag inte känner personalen, idiotläkaren är ju överläkare på min gamla avdelning. Det känns otryggt. Jag vill egentligen bara att allting slutar. Det är allt jag vet.

Det blev 5 mg Sobril som jag hittade i något vrå. Jag vet inte om det hjälpte. Först så blev ångesten ännu starkare men nu är jag nästan lugn. Hur mycket kan egentligen 5 mg Sobril göra? Nästa gång blir det en halv (7,5 mg) Oxascand istället.

Jag bad pojkvännen om de saker som terapeuten sa att jag skulle be om. Alla handtagen är borttagna från fönstrena nu. Det viktigaste var balkongdörren. Den går nu inte att öppna den helt längre, jag kan inte komma ut på balkongen. Det är så patetiskt att sådant måste göras. Jag känner mig på något sätt omyndigförklarad. Men det är bra så. En dörr är stängd. Men sedan hade pojkvännen för sig att gömma sina sömntabletter och då fick jag panik. Riktigt panik, jag försökte slå honom och började storgråta. Man kan inte ta allt ifrån mig, inte alla mina bakdörrar, det fungerar inte så! Okej, det var nu inte alla bakdörrar men de lättaste är låsta för mig nu. Och jag känner panik, känner att jag ännu mindre har kontroll över mitt eget öde.

Sedan blev det storbråk. Det började med att jag bad honom att inte prata om sina planer gällande vad han skall göra när jag har dött eller när han hittar mig död. Om han talar om det så känns det som om han redan har gett upp, som om han redan har förliknat sig med faktumet att jag kommer att dö snart. Därmed tar han styrka ifrån mig, det lilla hoppet jag har kvar. Jag vill inte såra någon, jag vill inte göra någon illa. Och jag förstår att jag gör det genom att jag mår dålig. Men jag kan bara göra så mycket. Ingen kan förstå hur svårt det är för mig att träffa P och vara ärlig, att be om hjälp. Jag gör inte sådant, det är inte jag. Men jag gör det för att visa att jag vill kämpa, eller i alla fall försöker få hjälp. Mer kan jag inte göra. Jag tog Sobrilen för pojkvännens skull, för att lugna ner honom. Jag går till P för hans skull, inte för min. Jag bryr mig inte längre om mitt liv, mig själv. Men jag vill inte såra någon så jag försöker. Och allt jag får höra är att jag är egoistisk och att jag inte kan se att andra lider av hur jag mår. Han sa saker att skulle ha låtit bli säga. När man bråkar är det nog oftast så. Men dessa saker har brunnit sig i min hjärna och har skapat ännu mer rädslor. Men jag förstår honom och jag vill ju vara en bra flickvän. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Vad mer kan jag göra? Jag vill gärna vara helt ensam och inte ha kontakt med någon. Då kan ingen se mig och ingen vet hur jag mår. Så jag kan inte såra någon. Men om jag är ensam är jag förlorad.

Jävla skit.

Jag förstår fortfarande inte vad som pågår med mig, inom mig. Jag kan inte skilja förnuftet från känslorna. När jag tänker på självmord, när jag tänker på befrielsen så är jag lugn, det känns som om det finns en utväg. Men när jag kommer på mig själv, när jag fattar vad jag gör, då blir jag jätterädd och ångesten slår till. Ska det inte egentligen vara tvärtom? Jag fattar ingenting. Samtidigt är jag väldigt rädd för mig själv, jag kan inte lita på mig själv. Mina planer är perfekta, det gäller bara att omsätta dem. Och det kommer jag nog göra när jag har för mycket ångest igen. Jag orkar nämligen inte med ångesten mer. Jag orkar INTE mer. Men vad ska hända med katten då? Eller med pojkvännen? Jag vet att jag har sagt det ett flertal gånger: kan inte någon slå mig på huvudet med en stekpanna?!?

Igår hade jag möte med P. Han fick veta allt, de allra minsta detaljerna i mina planer. Och istället för att kontra dem så pratade han om annat efteråt. Det var bra, det var precis rätt. Han säger att han förstår mig. Han säger att han förstår om jag tar livet av mig. Han är inte på mig och vill tvinga mig till saker utan han lyssnar. På något sätt kändes det bra att få mina tankar ur mitt huvud. Han ville nog göra dem verkliga för mig. Och så fick jag tipset att härda ut. Eh. Det har nog inte hjälpt så mycket. Igår kväll satt jag på balkongen, med en sax i handen, redo att klippa sönder kattnätet och hoppar. Telefonen var i handen så jag kunde ringa polisen innan så ingen annan skulle hitta mig död. Nu blir jag bara rädd när jag tänker på det. Och jag kan inte ens lova att det inte kommer att hända igen.

Idag hade jag mötet med C hos DBT:n. Han är två år yngre än mig. Det känns fel. Det hela känns bara så patetiskt. Jag hade jättestark ångest under mötet och fick ju berätta allting för honom igen. Alltså samma saker som jag hade berättat för P. Det pipade i mitt höra hela tiden, jag var så nära att börja dissociera. Jag vet inte hur det blir. Han verkar okej men oerfaren. Nu ska jag avsätta en speciell tid om dagen för att tänka på självmord och bara då grublar över det. Jag tror inte att det kommer att fungera. Det betyder att jag måste ta kontroll över mina tankar och känslor. Men det är ju precis det jag inte har just nu. Fan!

Imorgon har jag en tid till hos P. De försöker nog allt för att hjälpa mig. Jag har nu sagt flera gånger att jag vill undvika att bli inlagd. Annars vore jag nog redan på sjukhus. Jag måste fylla i något papper om mina känslor tills nästa vecka, tills nästa möte med C. Och så ska jag på första grupp-terapin, alltså den bedömningsgruppen, i början av november. Och allt jag vill är dö. Jag har ingen kraft. Jag har ingen ork. Jag har ingen tro. Jag tror att jag vill ha en massa med tabletter, pretty please?!? Jag tittade på en dokumentär om heroin häromdagen. Missbrukarna verkade lugna. Kanske något att börja med? Man rasar nog en massa i vikt också. Perfekt!

Bah. Jag är så jävla cynisk just nu. Jag vill sova.

Jag vet ingenting just nu. Jag vet inte vad som är känslor och vad som är förnuftet. Jag kan inte skilja mellan dessa två längre. Alla tankar, alla planer, allting känns som förnuftigt. Det är som att kallt planera någonting genom att ta allting med i avvägandet, genom att förutse alla eventualiteter. Visst låter det som förnuftigt tänkande? Men inte i det sammanhanget det händer hos mig just nu. Ibland känns det bara så fel, ibland tänker jag på andra, på allt som kan förstöras. Så kanske det där är förnuftet? Känslan att det är fel?!? Och sedan finns ångesten kvar. Men den har inte mycket med tankarna i sig att göra. Tror jag i alla fall. Ibland är ångesten för stark, ibland vill jag använda mig av resultatet av mina tankar. Impulsaktig. Samtidigt tror jag att det också kan hända när jag är lugnt. Jag vet ingenting. Jag vet inte vad jag gör. Eller vad jag tänker, tycker, känner. Allting är endast förvirring. Hur kan jag planera kallt, förutseendet? Det är ju inte normalt!! Men jag har tappat all min kraft, all min vilja, alla mina förhoppningar kring framtiden. Jag kan inte förställa mig en framtid, jag har tappat förmågan att tänka långsiktigt. Allting är mörkt och jag är övertygad om att det förblir mörkt. Jag är övertygad om att ingen kan hjälpa mig eftersom ingen förstår mig, ingen vill lyssna, ingen vill besväras. Ska jag vara rädd för mig själv? Ska jag vara lugn? Vad ska jag göra? Vad ska jag tänka? Vad ska jag känna? Jag vet inte. Jag tror att jag är himla rädd för mig själv. Ibland, när jag tycker att allt jag tänker är vansinne, så kan jag se mig själv och vill bara skrika: vad fan gör du? Om jag endast hade förmågan att söka hjälp. Var enda gång jag gör det blir det fel, var enda jävla gång. Jag tror att jag skulle bli inlagd, jag är en fara för mig själv. Men jag vill inte ta steget. Jag vill inte lämna tryggheten av lägenheten. Jag vill inte lämna katten eller oroa pojkvännen. Och jag vill inte hamna på avdelningen där idiotläkaren är överläkare. Så vad ska jag göra? Kan inte någon tar ett beslut för mig? Snälla. Jag är förlamad av rädsla samtidigt som mina planer lugnar mig. Vad fan är fel med mig? Imorgon på sen eftermiddagen har en tid med terapeuten, en kort tid, kanske 20 minuter. Hur ska jag kunna förklara för honom vad som händer i mitt huvud? Att ta lugnande hjälper ju inte mot detta kalla lugnet i mitt huvud när jag fantiserar om vägen ut, om befrielsen. Är det här normalt?!? I am seriously fucked up!!

Jag börjar bli irriterad. Nu kan jag inte ens sova riktigt längre. När precis har det börjat att gå nedåt så där igen? En månad sedan trodde jag att jag kanske kan klara allt på något sätt. Men nu är det bara mörkt mörkt mörkt. Och denna ensamhet som börjar i mitt medvetande och sprider sig till verkligheten. Jag har gömt en massa bälten. Jag vill inte ha de liggande överallt. Att inte kunna lita på sig själv är nog det värsta av det hela.

Jag vaknade efter tre timmars sömn av kattens turbo-beteende. Hon kan vara rätt så galen ibland. Sedan började jag gråta. Jag grät i flera timmar, utan och med tårar. Jag funderade länge över att ringa till psykjouren men bestämde mig emot det. Rädslan för idiotläkaren är för stor. Nu har jag huvudvärk. Jag har sovit för lite. Jag har gråtit för mycket. Och så försöker jag hela tiden att kämpa mot tankarna. De poppar bara upp och ger mig ett mål. Ett mål jag inte vill ha. Eller så vill jag ha det. När faller jag helt för den enkla lösningen?

Nu ska jag dricka tjeckisk té och äta choklad. Allt för att lugna mig. Jag har än så länge inte vänt mig till tabletterna. Men det är nära. Väldigt nära. Jag tror att jag vill titta på en dokumentär om cannabis. Precis det jag behöver nu. Alltså inte cannabis utan något att distrahera mig med. Hoppas att de smärtstillande fungerar snart.

Tuff dag. Jag vet inte vart allting kommer att leda. Jag orkar inte tänka på imorgon. Jag vill inte att det blir imorgon. Jag vill somna och inte vakna förrän allting är över. Det viktigaste är nog att allt endast stannar att vara tankar och aldrig går över till handlingar. Jag har hela kvällen funderat över om jag vill bli inlagd. Kanske det är det bästa, endast för min egen säkerhet just nu. För att inte såra de människor kring mig. För att visa dem att jag bryr mig. Men så finns det rösten, nej, inte rösten. Jag hör inga röster. Utan det finns den delen av mig som vill att det går för långt. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Om jag blir inlagd vill jag gärna komma till avdelningen jag känner till, där jag de flesta av personalen. Men på den avdelningen är just idiotläkaren överläkare. Och han kommer aldrig ge mig lugnande, förmodligen får jag då någon antipsykosskit, bara inte något som är avsett till att hjälpa. Eller så kommer de att tvinga i mig Theralen och allting blir bara sämre. Om jag kommer till en annan avdelning så blir det ny personal och jag kommer inte kunna känna mig trygg utan vara på spänn hela tiden. Men jag vet att några dagar på en avdelning med en massa piller i kroppen skulle vara bra för mig. Att få det lugnt och att få tankarna blir mindre starka.

Jag har nämligen hela tiden skjuka fantasier, om friheten, om olika sätt att nå friheten. Och som jag sa i ett tidigare inlägg, dessa fantasier skrämmer mig inte utan ge mig ett mål. Samtidigt vet jag att det är fel fel fel. Någonting är helt fel med mig. Vi ska se hur helgen blir. Jag kommer att ta Oxascand och pojkvännen är hemma. Varför kan jag inte bara få normal? Varför måste min existentiella ångest blandas med Weltschmerz, självförbråelser, självhat och skuld - och skamkänslor? Har jag degenerat och blivit tonåring igen? Jag ska hoppa över Imovane ikväll, endast Propavan. Bara 6 Propavan kvar. Jag tors inte ringa efter ett nytt recept. Jag tror om jag inte hade den där paranoian kring idiotläkaren hade allting varit redan bättre. Denna paranoia är dock inte sjuklig utan endast ett resultat av läkarens beteende och uppförande, blandat med starka ångestkänslor som har kring folk som liknar min far.

Okej. Ska lägga mig i gästrummet nu, framför TV:n. Jag vill inte väcka pojkvännen under natten när jag inte kan sova. Han måste ju jobba. Känner ni till Dresden Dolls? Jag älskar den här låten, Girl Anachronism:

you can tell
from the scars on my arms
and cracks in my hips
and the dents in my car
and the blisters on my lips
that i'm not the carefullest of girls

 

you can tell
from the glass on the floor
and the strings that're breaking
and i keep on breaking more
and it looks like i am shaking
but it's just the temperature
and then again
if it were any colder i could disengage
if i were any older i could act my age
but i dont think that youd believe me
it's
not
the
way
i'm
meant
to
be
it's just the way the operation made me

 

and you can tell
from the state of my room
that they let me out too soon
and the pills that i ate
came a couple years too late
and ive got some issues to work through
there i go again
pretending to be you
make-believing
that i have a soul beneath the surface
trying to convince you
it was accidentally on purpose

 

i am not so serious
this passion is a plagiarism
i might join your century
but only on a rare occasion
i was taken out
before the labor pains set in and now
behold the world's worst accident
i am the girl anachronism

 

and you can tell
by the red in my eyes
and the bruises on my thighs
and the knots in my hair
and the bathtub full of flies
that i'm not right now at all
there i go again
pretending that i'll fall
don't call the doctors
cause they've seen it all before
they'll say just
let
her
crash
and
burn
she'll learn
the attention just encourages her

 

and you can tell
from the full-body cast
that i'm sorry that i asked
though you did everything you could
(like any decent person would)
but i might be catching so don't touch
you'll start believeing youre immune to gravity and stuff
don't get me wet
because the bandages will all come off

 

and you can tell
from the smoke at the stake
that the current state is critical
well it is the little things, for instance:
in the time it takes to break it she can make up ten excuses:
please excuse her for the day, its just the way the medication makes her...

 

i dont necessarily believe there is a cure for this
so i might join your century but only as a doubtful guest
i was too precarious removed as a caesarian
behold the worlds worst accident
I AM THE GIRL ANACHRONISM

Jag har varit hos terapeuten på morgonen. Han försöker verkligen hjälpa mig och det uppskattar jag så mycket. Jag vet att alla som är mig på något sätt nära vill hjälpa mig. Men jag har så svårt med att ta emot hjälp samtidigt som jag inte vill såra någon. Det har jag inte lyckats med. Jag vet att jag inom de sista två dagarna har gjort en människa väldigt besviken, en annan har känt sig hjälplös och en tredje har känt sig så maktlös att det hela urartade i ett bråk. Jag har mig själv att skylla. Hur kan jag tro att de människor som älskar mig kan hjälpa mig? De har inte utbildning för det här och självklart blir de handlingsförlamade och rädda. Jag har ett stort behov av att bli tagen på allvar. Jag vill att det finns någon som kan kasta ett rop till mig och hjälpa mig komma ur brunnens mörker. Eller så vill jag bara att någon säger att de älskar mig eller att jag är behövd, att jag inte är överflödig. Men hur ska jag göra det? Typ: "hej, är jag överflödig? 

Hur som helst. Terapeuten ringde till psykjouren för att få dem ringa mig några gånger om dagen för att kolla hur jag mår. Men sådant gör de inte. Mitt största problem är ju min paranoia kring idiotläkaren och nu fick jag också veta att han är överläkaren på avdelningen jag har varit inlagd på förut. Så det känns inte bra alls!!! Jag fick prata lite med dem från psykjouren. De ville nog övertyga mig om att ringa dit när jag mår dålig. Jag förstår det hela. MEN: vad tjänar det till? Jag vill inte bli inlagd, inte när idiotläkaren är överläkaren. Annars hade jag kanske funderat på det. Och jag får ingen annan hjälp därifrån. Mjoa. Men jag ska skriva några lappar och hänga upp dem överallt i lägenheten, typ med numret till jouren. De vet om mig nu och så har de också skrivit en anteckning om att jag har rädslor kring det hela med idiotläkaren. Sedan så sa terapeuten att jag ska använda mig av Oxascand. Jag ska skita i idiotläkaren. Om jag vet att det hjälper så ska jag ta dem i nödfall. Jag vet att jag har hört det där från ett flertal håll redan men rädslan än kvar. Vad är om idiotläkaren får veta? Terapeuten sa åt mig att jag skall använda min intelligens och min kreativitet till att hitta en lösning till varifrån jag kan få nya Oxascand om mina är slut. Han föreslog faktiskt internet, svartmarknaden, vänner och sådant. Jag ska defintivit inte göra så! Jag är en ärlig människa för fan. Men han vill i alla fall hjälpa mig. Och att få höra att jag skall ta tabletterna gör det hela kanske lite lättare för mig. Det ska också på lappen, att jag ska ta en Oxascand. Han kramade om mig i slutet vilket jag tyckte var lite konstigt men det har nog att göra med att han är orolig för mig. Jag är också orolig för mig själv. Jag får inte planerna ur huvudet. Fantasierna om hur jag i sekunden innan jag dör känner en känsla av befrielse, av lycka, av lugn.

Det värsta är nog att jag har en bra självinsikt. Jag vet precis vad som händer i mitt huvud just nu. Även om allting i en dimma. Jag vet att jag är självmordsbenägen. Men det känns lugnt. Det känns kontrollerad. Det känns som en väg till ett befriande mål. Men samtidigt finns det denna gnagande känslan att det är fel. Att jag inte vill såra andra. Jag tror att jag har gett upp hoppet på något sätt. Hoppet om att bli någon som är värdefull för andra. Någon som bidrar och som behövs. Jag är den som tar, tar, tar. Jag vill inte vara en sådan människa.

Jag ska träffa terapeuten i början av nästa vecka igen. Vi ska träffas oftare nu. Jag tror att jag har skrämt honom med sanningen idag. Han sa ingenting i några minuter utan hade sina ögon stängda och funderade. Men han är bra. Så länge han låter mig vara med sin buddhism och samurajerna och munkarna. Ah, och en sak sa han idag som gör att jag ifrågasätter mig själv. Jag sa att jag är en kontrollerande människa, att jag har kontrollen över mycket i mitt liv. Han fick mig inse att det är självbedrägeri. Kanske det är något som kan hjälpa mig? Att jag låter andra ge mig hjälpmedel till att få verklig kontroll.

Jag vill distrahera mig nu. Samtidigt som jag vill fundera över om jag verkligen är i kontroll. Om det är verkligen det jag vill: att dö. Eller om det är rädslor och känslor som styr mig. Jag är förvirrad. Dessutom har jag precis spytt eftersom ångest ibland slår på min mage. Varför har jag hamnat i ett sådant kaos igen? Är det mitt fel? Vad har jag gjort? Och varför måste jag förstöra alla relationer jag har? Jag vill bara skrika ut just nu!!

Jag är en dålig människa. Det är bara så. Jag drar ner alla som hade oturen att komma i kontakt mig. Jag har inte förmågan att ta emot hjälp även om jag skriker efter hjälp. När jag mår som sämst så har jag en mur kring mig och ingen kan komma in. Jag har endast en önskan, att det ska ta slut för alltid. Och jag vill på något sätt att alla ska lämna mig ifred så jag kan förtränga det egoistiska i min önskan. Men jag ropar för hjälp eftersom det finns en liten del inom mig som inte vill ge upp. Jag kan inte förklara det annars. Jag kör dock samma sak hela tiden. Jag är desperat, jag vill uttrycka min smärta men jag glömmer att det finns någon som lyssnar och som inte kan låta bli vilja hjälpa mig. Det har alltid varit pojkvännen jag har vänt mig till men han har ännu en gång igår gjort det klart för mig att han inte orkar mer med min drama. Jag kan förstå honom. Så igår blev någon annan denna person som fick ta emot. Det är fel av mig.

Jag vill inte leva mer. Det finns ett flertal anledningar till det. Jag vet att det aldrig kommer bli bättre. För det första eftersom jag har svårt med att öppna mig och att ta emot hjälp. Och för det andra därför att jag inte ens får den hjälp jag be om. Jag har blivit rädd för psykvården, jag är rädd för min läkare, jag får panik när jag tänker på att jag måste träffa P imorgon igen efter jag har haft denna meditations-panikattacken sist. Chansen att det kommer bli bättre med psykvårdens hjälp är minimal. Jag är dessutom värdelös enligt alla filosofiska, politiska och ekonomiska teorier som finns. Jag bidrar inte, jag kommer inte få barn, jag hjälper ingen. Från samhällets perspektiv är jag ingenting. Jag är dessutom endast ett besvär för de få människor jag har kontakt med. Jag är helt övertygad om att alla dessa kommer efter en tid känner sig befriad från en börda om jag försvann. Och sist, jag har ingen kraft kvar. Jag orkar inte mer med den ständig närvarande ångesten. Det är en smärta som har förgjort allt som har funnits av mitt jag. Jag vet att jag generaliserar. Jag vet att om jag försvann så skulle det göra andra illa, jag vet det. Jag vill inte vara egoistisk. Men ska jag endast kämpa emot på grund av detta?!? Kanske?!?

Jag tors inte ta de få lugnande jag har kvar eftersom jag är jätterädd för idiotläkaren. Jag är så himla rädd för den makt han har över mig. Jag vill inte åka till något sjukhus. Sist jag gjorde det blev jag skickad hem igen utan att ha fått hjälp. Avdelningarna är överbelastade ändå så det finns nog ingen plats för mig. Jag vill bara inte. Jag är handlingsförlamad. Jag har känt så här för men jag delen som ville fortsätta kämpa var större än den är nu. Att inte kunna sova och att ha ständig ångest gör det inte lättare att tänka klart.

Jag har fått höra någon gång att jag överdriver eftersom det jag känner har jag redan känt tidigare, att jag vet att det kommer att gå över. Men vad händer om det inte går över? Vad om denna förbannade ångest, dessa fördjävliga självförbråelser, detta djupa självhat, denna längtan efter ett slut, denna ihållande panik, vad är om det inte försvinner? Jag väntar och väntar och väntar. Jag väntar på att det ska gå över. Men det gör det inte. Det blir endast värre. Jag tror att jag just nu är fången i en dissociation. Eller så är jag gränspsykotisk. Jag når inte verkligheten. Jag har ingen klarhet. Allting är bakom en djup dimma. Ibland vet jag inte ens vad jag gör. Ibland kan jag inte tänka klart. Och hela tiden får jag höra "vad sa du?". Jag kan inte uttrycka mig längre, mina tankar är snabbare än min mun. Idag fick jag ett samtal om att terapeuten på DBT:n är sjuk och mötet imorgon är inställt. Inte så farligt egentligen. Men kvinnan som jag pratade med förstod inte vad jag sa. Jag försökte prata tydligt, jag vill skylla på att jag inte är svensk och att det måste vara mitt utal. Men nej, det var att jag själv inte visste vad jag sa. Jag vet inte vad det är. Jag är bortkopplad. Och ångesten slutar inte. Och överallt finns det triggare. Jag vill dö. Det är bara så. Jag vill inte leva så. Jag är inte värt att leva. Jag kan inte hitta meningen med livet. Jag är så ensam. Jag kan inte ge något. Och jag står inte ut längre. Pojkvännen frågade att om jag skulle vara var som helst just nu, var jag skulle vilja vara. Jag svarade medvetslös i min säng. En karta Imovane och en flaska vodka är väldigt lockande just nu. Jag hatar att vara så här dramatisk. Men det är mina tankar, de är nog dramatiska. Och det värsta är att ingen verkar bry sig. Pojkvännen gör visst det men han orkar inte mer. Det skulle förmodligen vara en befrielse för honom om jag försvann. Två, tre tårar och en känsla av frihet. Jag vet inte hur jag skall övertyga mig själv till att vilja leva. Jag vill inte leva, inte så här. Jag ser inte ljuset i tunneln. Endast mörkret. Och den där irriterande känslan av att vara bortkopplad från verkligheten. Som om min hjärna vore trött. Jag kommer aldrig vara mig själv igen. Jag kommer aldrig kunna använda mig av mina intellektuella resurser igen. Det är över. Vad har jag att leva för? Jag behöver hjälp men vet inte vart jag ska vända mig. Fan.

Att jag aldrig kan sluta oroa mig. Jag vill kunna stänga av min hjärna. Jag är pank. Jag har inte fått någon lön, någon sjukersättning, något CSN-bidrag, något socialbidrag sedan december 2010. Igår fick jag panik eftersom jag inte ens har pengar kvar för att kunna gå till psykologen eller betala för mina sömnmediciner. Men som tur har jag den bästa mamma i hela världen. Hon har satt över lite pengar på mitt konto. Jag undrar dock hur länge det tar tills pengarna kommer från Tyskland till Sverige. Jag hoppas att det är här snart. Jag måste verkligen kolla upp om jag inte har någon möjlighet till att få sjukersättning. Idiotläkaren sa att han skulle sjukskriva mig om det behövs. Han har inte gjort det än eftersom jag inte ville få något bidrag. Jag måste kolla upp det.

Sedan är jag så kluven inför min diagnos. Jag vet inte om jag inte tror att jag har Borderline eller om jag bara inte vill ha det. Jag vill inte ha det eftersom jag har sedan jag har fått diagnosen endast behandlats som skit av psykvården. Jag har inte fått någon hjälp med min ångest utan har blivit kallat för missbrukare. Jag vill ha något annat, GAD eller Bipolär eller något sådant som andra tar på allvar. Sedan oroar jag mig för hur jag egentligen har betett mig på första mötet med psykologen vid DBT-enheten. Jag sa att jag inte tror på att jag har Borderline. Jag sa att jag tycker att mindfulness är flummig. Jag vägrade bli filmat. Fan. Jag har nog på ett omedvetet sätt förstört alla mina möjligheter. Men jag tror att de ville göra en sådan skattningsgrej med mig igen. Nu undrar jag om jag då inte redan har fattat vad jag skall svara på? Jag menar till exempel frågan om man känner någon tomhet eller frågan om svart och vitt tänkandet. Jag svarar nej på dessa frågor och whooops är diagnosen borta. Mmmm. Jag vill nog inte ha Borderline eller så hittar jag mig själv bara inte i det. Jag har aldrig missbrukat någon drog till exempel (alltså jag menar efter den tyska förklaringen för missbruk: att man tar en drog regelbundet). Mjoa. Som jag redan har sagt flera gånger: Kan inte någon slå mig med en stekpannan i huvudet?!? Snälla?!? jag tänker nämligen för mycket!

Jag har haft möte med P igår också. Och det första han sa var:"Jaha, så du tycker inte om att bli filmad!". Bra det, så står det alltså i min journal. Jag hade stark ångest igår och hade jättesvårt med att vara ute bland folk. P och jag pratade om ensamhet och att ha en "social mask" på. Det var rätt intressant men jag har inte lärt mig något nytt. Sedan ville han att vi mediterar. Eftersom jag inte vill att det står ännu mer i min journal om att jag vägrar göra saker så försökte jag. Jag kände mig helt obekvämt, speciellt när han tog på mig för att justera min ställning. Jag kände mig som Buddha med min feta mage. Hur som helst, när jag skulle slappna av kom paniken. Riktigt jävla fet panik. Jag avbröt hela grejen och ville så snabbt därifrån som möjligt. Jag skämdes. Jag menar, vem får panik när hon ska meditera? Jag är nog den enda människan i världen. Jag tycker att de ska sluta med sådant och ge mig piller istället.

Jag har äntligen skrivit klart uppsatsen och tentan. Nu vill jag bearbeta det hela under helgen och sedan skickar jag in allt på måndag. Jag orkar inte att jobba med det hela mer. Ush. Fyra månader av maktteorier.

Jag hoppas att jag får en lugn helg. Jag vill träna och sova. Och kanske kolla fotnoter. Och skriva brev. Men vi alla vet ju hur det kommer bli. Konstigt nog så är ångesten alltid värst under helgerna. Något att se fram emot. Haha.

Jag vaknade halv sex på morgonen och kunde inte somna om. De senaste dagarna har präglats av en massa ångest, självhat och panik. Det var rent av kaos i mitt huvud. Att inte ha sovit mycket förvärrar bara allt. Det finns så mycket jag måste göra men koncentrationen sviker mig som vanligt. Batzy vill antingen leka eller kela och ger mig inte en sekunds lugn. Det är kanske bra, hon distraherar mig rätt bra med sitt söta sätt att tiga om uppmärksamhet. Egentligen satt jag mig vid datorn för att arbeta lite med tentan. Det går ju bra. Inte.

Jag har hunnit med lite plugg de senaste dagarna, against all odds. Jag var klart med anteckningarna till tentan redan i helgen och på måndag började skriva. Jag hade verkligen valt fel uppgift och det var bra att jag ändrade mig. Nu har jag dock det vanliga problemet: jag skriver för mycket. Jag hatar att radera hela avsnitt. Men jag ska först se hur mycket det blir om jag har allt med. Jag vill verkligen bli klart med det här nu.

Jag hade första mötet med en terapeut på DBT-enheten idag. Det första bedömninssamtalet så att säga. De kallar det för orienteringsfasen men det är bara ett annat ord för bedömningsfasen. Killen jag träffade var i min ålder och är inte ens färdig med sin utbildning. Han är som en AT-läkare, alltså en som har praktiken att göra. Han verkade snäll och lät mig prata mycket. Jag var övertrött och därmed hyperaktiv. Vi pratade i alla fall i 90 minuter och det kändes okej. Jag ska träffa läkaren någon gång snart igen för att kolla om jag verkligen har Borderline. Jag fick några papper hem med mig som jag läst. Jag vet inte hur det känns. Orkar jag kämpa? Det hela handlar ju inte om att ångesten försvinner utan om att man kan stå ut med ångest. Men allt jag vill är att den försvinner! Kanske dags för mig att bli realistisk. Jag fick panik när han sa att sessionerna skulle bli filmade. Hur ska man känna sig trygg då? Jag vill inte bli filmad, som någon jävla försökskanin vars reaktioner man vill fånga till vetenskapligt syfte. Ush. Hur som helst, ska träffa honom nästa vecka igen. Han var i alla fall trevlig och verkade vara bra på att lyssna.

Jag har hittat en webcam i min netbook. Och jag har till och med lärt mig att göra filmer där. Kanske ett sätt att lära sig att avslappna framför kameran?!? Vem vet, kanske ni får någon videoblogg från mig någon gång. Om jag kommer på något vettigt att säga. Haha.

Jag är dödstrött. Ush. Men jag ska försöka skriva lite vidare på tentan. Jag har ändå druckit för mycket kaffe för att kunna sova. Jag ska lyssna på Veljanovs lugnande röst och förlora mig själv i 1800-talets litteraturvärld. Egentligen ingen dålig grej.

Jag vill bara att det slutar. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Det kommer aldrig bli bättre. Jag vill inte kämpa mer. Nej. Om jag bara visste att det fanns en bättre lösning. En stekpanna slagen på huvudet. Koma i flera månader. Denna lösning är kanske enklare. Ush. Jag har en ångest som är en parasit, som har sugit sig fast i min hjärna och inte vill släppa mig. Inte en enda positiv tanke. Endast pilar mot det som är kvar mitt jag. Jag håller inte ut längre. Hur skall jag kunna överleva det här? Meningslöshet. Djupt förakt. Hat. Ilska. Bort Bort Bort!!!