Miss Zombilicious - annorlunda

Jag har inte särskilt mycket att berätta. Jag har haft tur och ångesten höll sig nästan helt borta idag. Jag har nog hittat något som hjälper mot svag ångest: att hålla sig upptagen. Och sömn, sömn är viktig. Jag sov länge idag och var nästan utvilad. Men sedan kom skuldkänslorna, att jag har sovit bort hela morgonen, vad jag redan kunde ha gjort. Jo, men som sagt, jag klarade mig rätt bra.

Jag har skrivit klart ett långt brev, jag har tränat, jag har lagat mat, jag har städat lite. Och så var fina Adam på besök. Vi satt i timmar och pratade. Jag fattar inte varför men det gick hur bra som helst att ha någon här. Jag måste tvinga mig till att göra saker. Kanske allting är inte så farligt som jag tror. Men imorgon har jag nog en hel annan åsikt. Bara låta djävulsångesten kommer och jag kommer bli som en rädd liten flicka.

Pojkvännen har kontaktat tre privatläkare idag. Två har ringt tillbaka så länge och båda tyckte att min situation och mitt mående är för komplicerade och tuff för dem. Men jag ska inte ge upp än. Om ingen läkare vill ta emot mig och det kommer att ta flera månader att komma in på en annan öppenvårdsmottagning, jo, vad ska jag göra då? Jag är så orolig.

Ansträngande dag, rent psykiskt utmattande. Jag är trött. Men jag stirrar på katten och skrattar åt hennes busiga dumheter. Men jag ska nog snart gå och lägga mig. Att glömma den här dagen och hoppas på en bättre imorgon. Det blir faktiskt den första dagen på länge som jag kommer att spendera helt ensamt. Min mor var ju på besök och så hade pojkvännen mycket ledig. Det är ju då jag mår sämst, när jag är ensam. Men nu ska jag inte måla fan på väggen, det blir kanske okej ändå.

Jag har haft möte med C idag. Jag hade sett fram emot att prata med henne eftersom hon hade lovat att prata med idiotläkaren om läkarebytet. Men det blev som vanligt bara skit av allt. Först försökte hon animera mig till mindfulness-övningar. Det värsta var spegelbild-övningen. Hon ville härma mig. Jag trodde att jag skulle dö av pinsamhet. Jag ville bara att det skulle vara över. Och när jag till slutet av mötet ville prata om det där med läkaren så sa hon att hon inte hade pratat med läkaren. Jag blev så sur!! Hon hade inte ens brytt sig om det jag hade sagt förut. Hon sa då att jag skulle ringa läkaren själv när han har telefontid. Det spelade ingen roll att jag sa att jag aldrig ville ha kontakt med honom igen. Hon sa att idiotläkaren aldrig skriva ut något lugnande till någon. Hon sa att det är han som tar beslut vid mottagningen, att det är han som bestämmer. Allting kändes bara fel. Så jag gick till receptionen efteråt och frågade efter läkarens telefontider. Han har inga telefontider. Vad fan?!? Så det går inte att nå honom alls. Jag sa åt kvinnan att säger åt C att ringa mig. C gjorde det på eftermiddagen. Hon sa någonting om att receptionisten sa att jag hade varit arg. De förstår mig bara inte. Självklart var jag arg. Jag vill byta läkare så snabbt som möjligt ju. Det känns som om de vill dra ut på tiden. Hur som helst, jag sa åt C att jag vill nog byta mottagning helt. Men nu när jag tänker efter så vill jag gärna fortsätta träffa henne, prata om mindfulness så jag är lite förberedd inför övnings-samtalen på DBT-enheten under hösten. Jag har en tid hos C om två veckor och då ska idiotläkaren vara med. Jag ville aldrig träffa honom igen. Och nu har jag inget val, jag måste utsätta mig för hans nedlåtande sätt igen. Och vad händer om han nekar mig att skicka en remiss till någon annan mottagning? Allt känns kaotiskt. Jag vill ju fan bara ha hjälp. Jag vill inte dö. Men jag litar inte på mig själv. Att vara rädd för sig själv är nog det värsta som finns.

Jag har bestämt mig för att kolla upp privatläkare, det finns en massa med privata psykmottagningar i Stockholms län och någon måste ju kunna ta emot mig. Pojkvännen ska ringa till några imorgon. Det blir dyrt, jag kommer vara pank. Men vad är mer värt, pengarna eller livet? Det hela med läkarebyte inom öppenvården kan nog ta flera månader. Så länge kan jag inte vänta. Så det enda rätta att göra är nog att vända sig till privatvården. Det handlar endast om tiden tills jag förhoppningsvis kan börja på DBT-enheten. Nu måste jag i alla fall snålar med sömntabletterna, jag vet inte när jag nästa gång kan prata om medicinering med en läkare. Varför måste allt vara så komplicerat? Och tänk om man hade varit helt ensam? Utan pojkvännen hade jag förmodligen redan gett upp. Kanske varit död, kanske varit tvångsinlagd, kanske varit på behandlingshem. Det kapitalistiska individualistiska system är problemet. Det finns endast egoism, tidstryck, prestationsångest och materiell girighet. Trist.

Jag har ätit lunch på kvällen (hade glömt att äta), på MAX. Vi har varit och handlat lite åt pojkvännens syster. Annars så har jag legat i soffan och tittat på meningslös TV. Jamie Oliver som lagar indisk mat. Dr. OZ. Oprah. Någon fashion-show. Och så har jag skrivit, skrivit brev, skrivit ner tankar, försökt att uttrycka känslor. Godis har jag också ätit. Det har bara höjt skammen och skuldkänslorna.

En tonåring har blivit skjuten i armen och benet bredvid vårt hus idag. Mitt på eftermiddagen. Så är det nog om man bor i en förort i Europa. I kapitalismens kärna. Där över 40% av ungdomar med utländsk bakgrund är arbetslösa. Där polisen säger:"Man kan känna sig tryggt i Fittja.". Jävla fruktansvärd värld!!

JAG.ORKAR.INTE.MER.     (Jag förstår inte varifrån min ångest kommer. Det måste ju finnas en utlösare. Jag förstår bara inte. Jag har känt mig som en zombie idag på grund av Ataraxen. Och när den äntligen hade gått ur kroppen kom ångesten. Jag tittade på en diskussion om psykisk ohälsa. Bra att jag inte är en gammal man med alkohlproblem, annars skulle jag redan har tagit livet av mig. Dessutom har jag lärt mig att kvinnor inte lyckas lika ofta med självmord som män. Kvinnor använder sig av tabletter för att ta livet av sig och det fungerar inte alltid. Medan män skjuter sig och det verkar fungera bättre. Jag känner mig upplyst. Den här dagen har gått förbi utan att jag har gjort någonting av betydelse. Jag har funderat över meningen med livet. Att existera kan ju inte vara meningen. Jag bollade fram olika filosofiska idéer och kom fram till att Sartre har fel. Hur kan man leva livet bättre om man inte förnekar döden längre? Okej, jag kommer att dö. Så nu kommer mitt liv bli rikare? Kanske jag ska följa Schopenhauer. Det finns ingen individuell vilja, det finns inget individuellt liv. Utan vi är alla styrda av alltets vilja, instinkten och fortplantingsimpulsen. Bra det, då behöver man ju inte ta något ansvar. Nästan som med kristendomen: Vi är ändå alla fördömda till att lida. Tyvärr finns det dock inget paradis som väntar på oss, och ingen botgörelse. Eftersom det finns ingen Gud. Så Schopenhauer och Sarte blandad: Live with it and suck it up. Varför försöker jag ens tänka?!? Jag kommer ändå inte fram till något. Jag babblar bara obetydliga dumheter.)

Note to self: Atarax hjälper inte. Jag har nog blivit resistent till lätta lugnande medel. Eller så måste jag ta en större dos. Jag är inte ens trött. Och ångesten är kvar. Jag kommer förmodligen ändå känna av biverkningarna imorgon. Vad arg jag är just nu! Torr i munnen blev jag. Och koncentrationen har blivit ännu sämre. Jag är verkligen en lyckost. Jag tycker synd om mig själv. Dessutom tycker jag att min ångest skall försvinna nu. Jag vill ha en paus! Jag har precis tagit en Propavan också. Nu väntar jag på tröttheten.

Jag vill ligga med Ian Curtis!

Mitt liv har blivit konstigt. Jag ska dricka massa med bubbelvatten och röka tusentals cigg.


(Helt onödigt blogginlägg)

Jag har precis tagit en Atarax. Det betyder att kvällen och hela dagen imorgon kommer att vara förstörda. Men jag har nu fått nog av ångesten. Och jag tar hellre Atarax än Theralen. Atarax gör mig också trött vilket är bra eftersom jag måste försöka hoppa över mina sömnmediciner under några dagar. Jag har inte så många tabletter kvar och jag vet inte om idiotläkaren kommer att ge mig fler eftersom jag har önskat ett läkarbyte. Pojkvännen sa att jag skulle ta en Oxascand (benzo) men jag vägrar. Jag vill inte ta något som jag inte har fått av idiotläkaren. Dessutom kan jag inte ljuga så jag skulle förmodligen berätta för C om jag har tagit någon benzo. Det är komplicerat att vara en ärlig människa. Hur som helst, nu väntar jag på att Ataraxen börjar verka och så är det hejdå världen i 24 timmar. Jag hoppas verkligen att jag snart får träffa en annan läkare så jag får något annat lugnande. Benzo, Lyrica, jag bryr mig inte.

Jag vaknade klockan 6 på morgonen eftersom jag hade mensvärk från helvetet. Jag tog smärtstillande och somnade om. Jag hade hemka mardrömmar om män som ströp min katt, sedan bröt hennes nacke och sedan lämnade rummet skrattande. Ush.

Idag har min mamma åkt. Nu saknar jag henne. Jag märker hur det är bra för mig att ha någon som hela tiden vill ha min uppmärksamhet. Som håller mig upptagen. Jag har nämligen inte gjort någonting av betydelse idag. Jag har gråtit. Jag har egentligen nästan bara legat i sängen. Och så fick jag ett sms från en kompis som hade stark panikångest och som ville ha min hjälp. Jag sa åt henne att ringa till psykjouren och sedan åka dit för att antingen läggas in eller få något lugnande. Men hon tordes inte ringa utan gömde sig hemma. Det har nog att göra med att hon inte kan prata svenska. Jag har inte hört från henne under några timmar så jag är lite orolig. Hon är ju en jättesnäll tjej! Men jag vet ju hur det är. Jag vill inte heller ringa till psykjouren när jag mår sämst. Jag är bara för rädd för att vara inlagd igen. Hellre dör jag (no pun intended).(Jag har förresten träffat henne på psykavdelningen där vi diskuterade Nietzsche, anarkism, Marx, Bukowski och Dostojevskij. Alla andra tittade på oss som om vi vore konstiga. Haha, och det är något speciellt, att vara de konstiga på en psykavdelning).

Jag har ingen aning vad jag ska göra under helgen. Just nu vill jag bara gömma mig i sängen. Träna måste jag. Jag har dessutom en massa brev och meddelanden på Facebook att svara på. Jag ska i alla fall inte lämna lägenheten.

(Förmodligen förstår ingen "rubriken" - det är typ ett svärd med två vassa sidor men det har blivit en metafor, en sägelse i det tyska språket: att någonting har två sidor, någoting positivt och någonting negativt; att någonting är ambivalent och inte ensidigt.)

Jag har haft en konstig dag. Det gick upp och ner hela tiden. PMS? Jag vaknade med en rejäl ångest men jag gick emot känslan (som det så skönt heter inom psykiatrin) och försökte samtala med min mor. Jag tränade. Jag gick ut och handlade. Så jag gjorde en hel del saker som jag egentligen undvika göra när jag mår sämst. Senare blev jag aggressiv, på något sätt var allt och alla kring mig irriterande. På eftermiddagen var jag nästan maniskt glad. Och nu är jag ledsen och tankarna rör sig runt oviktiga ting som oroar mig.

Imorgon återvänder min mor till Tyskland. Jag undrar hur ensamheten kommer att påverka mig. Även om jag har längtat efter att vara själv och kunna vara mig själv, så var min mors besök positivt för mig. Jag var tvingat till att lämna lägenheten, att vara social, att kämpa ännu mer emot ångesten. Jag ser fram emot att kunna gråta, att kunna skrika ut min smärta igen. En annan sak: jag har inte "rispat" mig sedan hon har kommit. Alltså jag har ju ändå inte gjort det regelbundet. Men med henne här var jag på något sätt hämnat. Det var jobbigt men nog bra. Nu tar rädslan över, rädslan för att inte vara tvingat till att fungera.

C ringde idag. Jag har en tid med henne på måndag morgon. Jag hoppas verkligen att vi diskuterar läkarebytet då. Nu då jag har bestämt mig vad jag vill göra, vill jag att det händer så snabbt som möjligt så jag får den hjälp jag förtjänar.

Jag äter glass. Snart vill jag fortsätta läsa Henry James. Yeah.

 

Ibland älskar jag att läsa böcker flera gånger, man upptäcker alltid någonting nytt, man hittar detaljer som man under första läsningen inte hade uppmärksammat eftersom de inte bidrar till huvudhandlingen. Bram Stokers roman är ju en av klassikerna och historien har varit underlag för många filmer (den bästa av dessa adaptioner är Todd Brownings ”Dracula” med Bela Lugosi.!)

 

De flesta känner nog till historien. Den unge advokaten Jonathan Harker åker till Transsylvanien för att hjälpa Greve Dracula att förbereda sin flytt till England. I Draculas slott händer en hel del märkliga ting och Harker behöver fly stället. Hans förlovade Mina och hennes vän Lucy är i England då greven anländer med ett skepp och det tar endast en kort tid tills Lucy insjuknar. Hon får hjälp av Dr Seward och Van Helsing, hennes fastman Arthur och amerikanen Quincy. Men hon dör och de behöver döda hennes kropp en gång till eftersom hon hade blivit vampyr. Nu börjar romanen inrikta sig på jakten på greven Dracula, för att besegra ondskan. Man knyter ihop de olika historierna och kunskaperna och närmar sig allt mer Dracula. Mina blir biten av vampyrkungen och börjar må allt sämre. Nu beger sig hela sällskapet till Östeuropa för att döda den onda greven. Efter en lång jakt genom skog, vatten och väg hittar de grevens kista som transporteras av ett gäng zigenare. Dracula dödas och Mina blir människa igen.

 

Det som mest tilltalar mig med romanen är dess stil. Jag har alltid haft en kärlek för brevromaner och denna roman kan nog kallas för en brevroman. Den utgörs av huvudpersonernas dagboksinlägg och brev. Det finns alltså flera perspektiv på händelserna. Dessutom får man veta om allt utanför huvudpersonerna kunskap genom tidningsartiklar.

Romanen är inte lika kuslig som man kanske förväntar sig. Men den är på något sätt ett dokument för olika vidskepelser och tidens anda. Om verkliga historiska händelser ligger till grunden av romanen är nog inte bevisat, det finns endast några indikationer som pekar mot olika kända personer och situationer. Det finns några negativa ting att anmärka. Även om boken innehåller olika perspektiv så används alltid samma stil så man får inte känslan av att olika personer har skrivit dessa brev och dagboksinlägg. Dessutom saknar jag Draculas perspektiv. Även om han är den onde så hade det varit intressant att få veta om hans bakgrund, hans perspektiv.

 

Boken kallas för klassiker och sådana är nog alltid värda att läsa. ”Dracula” är den mest kända vampyrromanen och skiljer sig på många sätt från de mesiga vampyrporträtten i dagens litteratur. Det finns ingen mörk romantik, ingen dödslängtan, inga rebelliska ungdomar. Läs Bram Stokers ”Dracula”!

 

Jag skulle gärna kunna sluta tänka. Att inte tänka på något särskilt, att vara helt enkelt flummigt. Men min tankar jagar varandra just nu. Jag är som vanligt oroligt för en hel massa grejer. Jag vill ha det lugnt!! Det är precis det som är problemet. Vilka möjligheter har jag för att få det lugnt i huvudet, för att få ångesten att försvinna? Det finns droger. Det finns mediciner. Det finns döden. Det finns inläggning. Det finns sömn. Jag kommer inte på något annat just nu. Droger har jag inte, liksom inga mediciner som hjälper. Döden - jo, det vore en möjlighet men ändå ett rätt drastiskt beslut. Inläggning - gärna inte. Och att sova fungerar inte för mig just nu. Grattis, mitt liv suger!!

Min mor skulle ju åka tillbaka till Tyskland idag men hennes flyg blev inställd. Dumma jävla vulkan på Island, dumma jävla askmoln!! Vi har försökt att omboka så hon kan flyga på fredag istället. Pengarna är dragna från kontot men så har vi fått någon bekräftelse-mail. Strul!! Jag vill ju inte gnälla men jag hade sett fram emot att vara för mig själv några dagar för att kunna gråta och att inte behöva kämpa. Nu känns det som om jag måste stå för underhållningen. Ingen av oss har pengar och jag har verkligen ingen ork för att gå ut. Jag hade velat träna på förmiddagen men jag fick ringa en massa samtal och så kom också några hantverkare hit.

Igår var vi ute och handlade lite. Med bilen. Det var skönt att inte behöva åka kollektivt. Nu är jag pank. På riktigt. Jag måste egentligen beställa böcker för sommerkursen. Eller så måste jag åka till en massa bibliotek. Orkar inte.

Jag har haft ovanligt stark och mycket ångest idag. Jag brast ut i gråt flera gånger och hade svårt att kämpa emot impulserna. Jag kallsvettades hela dagen. Och nu på kvällen kan jag inte sluta skaka. Men det finns ingenting jag kan göra. Det gäller bara att stå ut och hoppas på att morgondagen blir bättre. Vilket jag egentligen vet att det inte blir. Jag hatar den här bloggen för det mesta innehåller gnäll om min ångest och mitt dåliga mående.

Mötet med C och sjuksköterskan från beroendecentrumet gick som väntat. Det konstaterades att jag inte är missbrukare. Och så sa C att läkaren inte kommer att ändra sig när det gäller medicineringen. Att han alltid kommer att säga att mina symptom är sekundära och att Borderline är det primära. Om någon har cancer och har smärta som symptom, får den då inget smärtstillande utan behandlas bara sjävla tumören?!? Jag förstår inte. Jag väntar på terapi, jag väntar på att få en struktuerad hjälp, jag väntar på att få verktyg. Jag ska komma över min inställning till mindfulness och flummigheten i den. Men vad ska göra tills dess? De föreslog inläggning. De sa att jag måste ringa till sjukhuset om jag har självmordsimpulser. Men jag vill inte. Jag vill vara hemma och inte kring folk som endast pratar om tabletter och den bästa vägen till självmord. Jag vill inte vara bland folk alls. Jag vill vara hemma med min pojkvän och min katt. Jag vill kunna leva ett så normalt liv som det går. Så jag sa att jag vill byta läkare. C och jag ska prata om det nästa gång vi träffas eftersom hon måste diskutera det med idiotläkaren först. Jag grät mycket under samtalet vilket jag skäms mycket över. Jag brukar inte gråta framför andra. Nu måste jag hoppas på att idiotläkaren går med på läkarebyte så jag kan gå till en annan öppenvårdmottagning. Annars blir det nog privatläkare och det blir dyrt. Jag fattar inte hur svårt det är att få någon medicinsk hjälp i det här landet när man inte vill bli inlagd. Jag är så trött på allt det här.

På eftermiddagen var vi hos Anders' syster. Det kändes bra att kunna krama om henne, att kunna ge stöd på något sätt. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att förlora den människan man har spenderat den största delen av sitt liv med.

Jag önskade att jag hade något som lugnade mig. Jag orkar snart inte mer. Uh, det har jag sagt många gånger. Men det är så jag känner. Imorgon har jag mötet med C och sjuksköterskan från beroendecentrumet. Jag vet inte hur jag ska klara av det. Jag är rädd. Jag måste kunna säga emot om de föreslår något jag inte vill göra. Som den där MBT-terapin. Jag fattar fortfarande inte varfor jag fick informationsbladet eftersom terapin är för missbrukare. Det känns så fel. Det finns så många saker jag inte vill göra just nu: mindfulness, slutenvård, behandlingshem. Jag har ingen ork för mindfulness just nu, jag har ingen styrka. Och att bli separerat från pojkvännen och katten, aldrig i livet! De är ju det enda som håller mig vid liv. Jag är förmodligen den jobbigaste patienten i hela världen.

Jag har skapat ett studentkonto vid Linnéuniversitet och imorgon är det registreringen för sommarkursen. Jag är fortfarande inte särskilt peppad. Men jag hoppas på att när jag har någonting meningsfullt att göra så mår jag bättre. Det enda jag är rädd för är stressen och prestationsångesten. Jag ställer alltid höga krav på mig själv som nästan aldrig går att uppnå. Jag har gjort en stor miss. Jag trodde att man anmäler sig till hösttermins-kurserna via institutionen och inte förrän juni. Men jag hade fel, de har ändrat på det. Så jag fick göra en senanmälan på studera.nu. Nu vet jag inte om det blir något med studierna alls under hösten. Jag har i alla fall anmält mig till fyra kurser på avancerad nivå i litteraturvetenskap (Narrativ teori, Att läsa och tolka litteraturens klassiker A, Introduktion till litterär tolkningsteori och Den svenska litteraturens historia (på engelska)). Om jag inte kommer in någonstans så ska jag försöka det där med praktiken igen, jag vet att jag skulle kunna göra den vid MKC, i alla fall skulle jag kunna övertyga dem. Fast, praktik är nog jobbigare än att plugga. Sista optionen vore att ta Idéhistoria II. Då behöver man endast registrera sig spontant. Aaaaaah. Jag är förvirrad!!

Det är kanske dags att träna. Jag har endast tränat tre gånger den här veckan. Det är ju inte bra alls. Och så har jag inte ätit bra. Jag tror att äta en hel massa skräpmat är också ett sätt att skada sig själv. Mjoa.

Ojdå, då har jag sovit två timmar på eftermiddagen. Varje gång jag tar en tupplur så har jag ångest efteråt. Jag undrar varför. Hjärtat slår snabbt, overklighetskänslorna tar över. Jobbigt! Pojkvännen är i alla fall hos sin syster och kommer nog stannar några timmar. Min mamma surfar och kollar på tsykt TV. Katten klättrar på min stol, hoppar ner igen, klättrar på min stol, hoppar ner igen och emellan har jag klor i ryggen. Kanske en krisfärdighet? Låt katten riva sönder dig, då kommer du vaknar ur din värsta ångest. Haha.

Vi har varit ute största delen av dagen. Jag hade ångest men höll ut. Jag måste erkänna att jag är glad över att min mor åker om några dagar igen, jag orkar snart inte mer låtsas. Fan! Hur som helst, vi hade en bil idag (pojkvännens systers bil) och pojkvännen ville åka till Drottningholm. Konstigt nog har jag aldrig varit där förut. Så vi kollade på slottet (alltså vi gick inte in, för dyrt!), promenerade i parken i flera timmar och fikade. Sedan åkte vi genom Stockholm, min mor har ju aldrig sett stan med bilen så vi visade henne några platser. Vi åkte förbi Synthpicknicken men stannade inte. Jag hade ingen lust. Sedan kom vi hem, åt middag och jag tog en tupplur. Det var min dag det.

Halv elva på förmiddagen ringde pojkvännens syster (jo, eller moster, lite komplicerad) hit. Hennes man låg i sängen med smärtor, andningssvårigheter och kunde inte komma upp. Jag ringde pojkvännen som var hos sin terapeut. Han kom hem och åkde nästan senast till henne. Hennes man blev hämtad av en ambulans och Anders och hon åkte till sjukhuset med fjärdtjänsten (hon är handikappad). De väntade en timme på ett väntrum. Så kom en läkare och de fick (i ett enskilt rum) veta att han hade dött. Han hade inte lidit, han hade somnat in.

Bertil blev 80 år gammal. Han var en fin människa. De få gånger jag har träffat honom var han alltid glad och positiv. Han skrattade mycket. Han älskade att hjälpa andra, att ta hand om andra. Han var aktiv. Han var snälll, trevlig och älskade att säga "det ordnar sig". Han var alltid optimistisk.

Jag är väldigt ledsen över hans död. Jag tänker mycket på hans familj, hans fru, hans barn, hans barnbarn. De är i mina tankar. Även om en människa har blivit gammal, även om en människa har haft ett liv fyllt med glädje och kärlek, även då är det tråkigt att denna människa har dött.

Jag har gråtit en hel del. Jag är orolig för pojkvännens skull. Han är hos sin syster just nu, tillsammans med hennes dotter, och tar hand om henne. Imorgon ska jag nog också dit en stund. Hela den här situationen har skapat en hel del ångest inom mig. Jag har dragit mig tillbaka. Min mamma har försökt att övertala mig att gå ut på en promenad. Men jag brukar undvika att gå ut och speciellt i sådana situationer som nu är jag glad att jag ens orkar gå ur sovrummet.

Dessutom har jag fått veta att pojkvännen har sparat några Oxascand för mig istället för att lämna in alla till apoteket i slutet av februari. Han sa att det är för situationer då jag helt spårar ut. Men det känns fel. Jag hade ju berättat för alla inom vården att jag inte har några hemma längre. Om jag skulle få något utskrivet igen så är det något helt annat. Och det är ju det jag hoppas på, att jag får nya benzo-piller. Så allting går rätt till. Jag har ingen aning var tabletterna finns och jag vill inte veta. Jag vill göra det rätt. Jag vill göra det som vården vill att jag gör. Så jag inte får några fler problem. Dessutom går ångesten att hantera just nu, för det mesta därför att jag inte har några måsten framför mig.

Jag har gjort en hel massa idag. Min mamma och pojkvännen har självklart gjort mycket mer, men det är nog ingen tävling? Just nu är de på Coop för att handla cigg och snus. Jag försöker lugna ner mig lite med London After Midnight och en kopp kaffe. Jag är fortfarande jättetrött. Men jag ska hålla ut tills jag går och lägger mig. Naturlig trötthet är ju inte dåligt det.

Vi åt lunch på Mångkulturellt Centrum i Fittja. Det är verkligen ett ställe att rekommendera. Jättegod vegetariansk mat. Vi kollade också på utställningen jag hade medverkat i (alltså, jag har endast bidragit med en text egentligen). Sedan gick vi på en liten promenad och hamnade på LIDL där vi handlade lite. Efter vi hade kommit hem fixade vi lite mer med balkongen, planterade blommor och sådant. Det känns nu som om balkongen är en del av lägenheten. Fint blev det.

C ringde några timmar sedan och vill berätta att det finns ett recept för Propavan att hämta ut. Men det hade pojkvännen ju redan hämtat åt mig. Hon blev lite sur när jag berättade att jag inte behövde lämna blodprov igår. Men det är ju inte mitt fel, det var folket på beroendecentrumet som bestämde det. Men som vanligt har jag börjat oroa mig över att endast urinprover inte kommer att accepteras av henne och läkaren. Jag är så irriterad, varför måste jag alltid läsa in saker i vad folk säger? Det är ju nästan som om jag förväntar mig att folk vill göra mig illa. Paranoia?

Blommor

Mer blommor

Jag och min mamma på balkongen

Fin bild på pojkvännen och Batzy

Jag har haft ångest hela morgonen. Jag har så svårt med att koncentrera mig, att fokusera mig, att delta i livet. Jag vet att jag oftast säger sådana saker och man skulle kanske tro att man vänjer sig vid det. Att man inte uppleva ångest lika stark när man har haft den under en längre tid. Men det stämmer inte. Det är lika jobbigt varje gång. Men det värsta är panikångest, katastroftankarna. Det är där impulserna kommer, det är då man vill hitta den snabbaste vägen ut. Yepp.

Jag har i alla fall tränat. Andra gången den här veckan. Jag är faktiskt rätt stolt över mig själv. Oavsett hur dåligt jag mår så tränar jag minst 4 gånger om veckan. Jag vill dock träna sex gånger. Jag är aldrig nöjd med mig själv. Men jag har ju blivit så fet, och det är mitt eget fel. Ja, min ämnesomsättning är långsam, det har läkarna sagt. Men det är ändå ingen ursäkt. Och jag vill inte gå ner i vikt eftersom jag eftersträva att vara smal på grund av samhällets tryck. Jag vill bara kunna tycka om mig själv. Bläh.

Min mamma och Anders har redan varit ute och handlat lite. En stor spegel och balkongmöbler blev det. Dessutom hämtade Anders ut min Propavan. Det fungerar i alla fall med idiot-läkaren. De tabletterna han tillåter mig ta får jag när jag frågar C. Bra det. Vi ska kanske gå snart och äta lunch någonstans. Jag är inte särskilt peppad. Men min mamma vill nog göra det och jag ville inte göra henne besviken. Dags att sminka sig.

Jag är fortfarande riktigt trött. Jag känner mig tvungen till att gå upp tidigt eftersom min mamma gör det. Men det förstör mig helt. Sömnen är nog det enda som nästan fungerar för mig nuförtiden och att ändra på mina dygnsrytm är nog inte så bra. Min mamma lagar mat just nu (det känns konstigt att inte ha det där ansvaret just nu, jag brukar ju alltid laga mat) och efter vi har ätit ska jag nog sova en timme eller två.

Mötet på beroendecentrumet var kort och egentligen onödigt. Sjuksköterskan hade bestämt sig för att låta bli ta blodprov. Alla mina urinprover var negativa och hon tycker att det räcker. Så yay, jag är nog officiellt befriat från misstankar om missbruk. Det känns ju bra. Nästa vecka blir det då ett möte med C och henne från centrumet. Då ska det planeras lite. Jag tror att S kommer nog försvara mig och stå på mina sida. Hon sa till mig att hon inte vill att jag hamnar mellan stolarna och vill påpeka att jag behöver medicinskt hjälp. Hon gav mig ett informationsblad om MBT som är en terapi vid dubbeldiagnos men det verkar lite konstigt eftersom det är för Borderline-patienter med missbruksproblem. Så det är ju inget för mig. Mmmm. Nu när jag funderar över det, kanske hon tror att jag är missbrukare i alla fall? Bah. Nu tänker jag för mycket igen.

Min mamma och jag promenerade lite vid Alby sjön, åt glass och satt i solen. Jag älskar vår! Nej, nu är maten klar så jag ska äta!!

 

Min mamma vid sjön

Jag är helt slutkörd. Jag skulle kunna somna på en gång. Min mamma och jag har varit i Skärholmen och shoppat i fyra hela timmar. Jag fick flera ångestattacker men ville inte visa det så jag höll ut. Som kompensation har jag spenderat en hel massa pengar. Okej, kanske inte en hel massa men för mig var det mycket. Nu behöver jag i alla fall inte handla under några veckor. Jag har blivit så jävla fet att jag fick köpa några nya kläder i L, storlek M är för lite i nuläget. Inte roligt det. Jag köpte dessutom böcker, glädjeskapande. Vi åt också lunch ute. Jag har inte gjort detta på länge på grund av alla människor, jag hatar om folk tittar på mig när jag äter. Men det gick bra, förmodligen därför att jag var jättehungrig.

Allt det här är kanske inte så där jätteintressant att läsa för de mesta. Men för mig är det i alla fall en stor grej. Att ha åkt tunnelbana, att vara bland folk, att äta ute. Nu är jag i alla fall helt slut. Jag gick ju också upp klockan 8 på morgonen, katten tyckte att det var roligt att leka på min mage medan jag sov. Jag har fått fem fina och långa brev idag så jag spenderade största delen av eftermiddagen med att läsa dessa brev. Att hålla sig upptagen är nog det bästa vapnet mot ångest. Men det går ju tyvärr inte alltid. Och att göra det kräver så jävla mycket energi. Och nu är den värsta ångesten på ingång igen. Jag märker hur tankarna blir allt mer negativa och hur jag börjar oroa mig. På tunnelbanan hem var jag i samma tillstånd men det var så mycket folk kring mig att jag inte tillåt mig själv att bryta ihop. Kanske isoleringen är inte den bästa lösningen?

Imorgon måste jag till beroendecentrumet igen. Ett nytt försök till blodprov. Om det inte fungerar den här gången skiter jag i det. Jag gör det ju frivilligt för att motbevisa idiot-läkaren. I alla fall behöver jag inte gå dit själv utan min mor följer med. Lite trygghet i alla fall.

Ush, nej, nu ska jag försöka vakna till lite och börja med att skriva ett brev. Och senare vill jag fixa naglarna. Att hålla sig upptagen. Jag undrar när jag kommer att ge upp. Kanske lyssna lite på The Damned sedan, eller Joy Division.

Saker jag har köpt

Jag orkar inte mer. Den här förbannade ångesten. Den ska försvinna nu!! Jag gråter på grund av den minsta lilla grejen. Jag kan inte sluta skaka. Det värsta är att behöva hålla tillbaka, att behöva låtsas må okej. Jag flippade nästan när vi var på LIDL. Min mamma var hungrig så vi ville köpa någon middag. Efter att ha varit på T-Centralen med alla tusentals människor ville jag bara hem, krypa ner i sängen och gömma mig. Och så behövde hon en massa tid för att bestämma sig vad hon vill köpa. Så jag sa åt henne att skynda sig eftersom jag inte orkar mer. Vad jag skämdes efteråt. Hon är ju här på besök, hon ska inte känna sig obekväm. Men jag skyllar på ångesten. Och på att jag hade ett möte med C som var jobbigt. Alla sover nu, pojkvännen, mamma, katten.

Nu ska hon alltså stanna tills nästa vecka onsdag. Anders är nog glad eftersom han inte behöver oroa sig för vad jag har för mig när jag är ensam hemma. Men de kommande dagarna blir nog väldigt jobbiga för mig. Jag har alltid varit en introvert människa som inte delar med sig sina känslor. Och att inte kunna gråta eller uttrycka min ångest blir jobbigt. Om jag bara hade någon medicin som hjälpte. Fan. Vi ska kanske shoppa lite imorgon. Om jag då tors gå ut. Jag vill så gärna hitta en utväg, en lösning, en befrielse.

Som jag hade förväntat mig så var mötet med C väldigt rörigt. Jag hade den värsta panikångesten och skakade hela tiden. Jag hade svårt att vara verkligheten och säga något sammanhängande över huvud taget. Det kändes så värdelöst. Jag kände mig så värdelöst. Jag mår fortfarande likadant men ändå ska jag snart bege mig in till stan och hämta min mamma. Kanske det är bra om jag kommer ut och inte är fången i mina tankar och ångesten.

Jag tror att C inte vet vad hon ska göra med mig. Jag berättade om mina problem med medveten närvaro och vi kom fram till att problemet är för det mesta att jag inte mår tillräckligt bra för att kunna ta till mig det hela. Så vi ska skippa det i nuläget. Men då ställde hon frågan vad jag vill göra istället. Men hur ska jag veta? Hur ska jag veta på vilket sätt de kan hjälpa mig? Jag berättade i alla fall att jag har problem med att lita på alla vid mottagningen. Hon föreslog att någon från socialpsykatrin ska kontakta mig så jag kan få besök av någon därifrån. Men jag vill inte ha någon här. Jag vill inte att någon ser hur jag mår. Jag vill inte ha stressen av att ha det rent hemma, att behöva sminka mig, att behöva tvinga mig vara social med en person jag inte ens känner. Jag tror att jag hellre vill vara ensam. Och på allvar, att ha någon här som få betalt för att vara min vän känns jättepatetiskt.

Jag såg läkaren men sänkte min blick när han gick förbi. Jag ville inte hälsa på honom. Annars hade jag förmodligen brytit ihop efteråt. Jag är så rädd för den där människan. Egentligen sjuk, att jag behöver vara rädd för en läkare. Men vem vet vad han hade läst in i mitt beteende. Jag skakade ju som ett löv och var ångestfylld. AAAH!

Nej, nu ska jag leta efter kläder som jag kan gömma mig i. Att åka tunnelbana kommer bli ett helvete. Utan pojkvännen skulle jag förmodligen inte klara av det idag. Eller imorgon. Eller any day.

Och så är den här dagen nästan över. Det är jag glad för. Allting känns bara dimmigt. Jag upplevde dagen som en en hög av hot och motgånger. Jag hade paradoxa känslor som jag inte kunde förklara. Jag hade ångest. Jag låg i sängen och grät som ett litet barn. Pojkvännen hade nästan övertygad mig till att åka till sjukhuset. Men jag höll ut. Jag kämpade. Jag ville inte hamna i helvetet igen. Nu är jag helt slut.

Jag har så svårt att förstå varifrån mitt dåliga mående kommer. Jag är så bra på att analysera andra men när det gäller mig själv så är jag verkligen vilsen. Jag tänker för mycket på psyk-skiten. Det är nog en av orsakerna. Jag är orolig för allt som har med psykvården att göra. Jag är rädd för dem. Jag litar inte på dem. Och så är jag så besviken på mig själv. Att jag inte kan ta till mig medveten närvaro. Att jag ifrågasätta allt. Att allting blir komplicerad eftersom jag ifrågasätta allt. Jag är arg att jag inte kan göra övningar eftersom jag har en hel massa frågor. Jag hänger mig upp på detaljerna. Jag är så trött på min oförmåga att kunna vara flummig och kunna tro på självhjälpsskiten. Men det känns så meningslöst. Jag ska kunna glömma min ångest och mina impulser genom att skjuta bort dem? Det värsta är visualiseringen. Att skapa en fantasiplats i huvudet där man sätter sina negativa tankar på föremål som långsamt glider bort. I fantasivärlden. Varför kan jag inte tro på sådant? Jag kan inte vara den enda som har problem med det?!?

Jag är så besviken på mig själv när det gäller en hel del saker just nu. Jag blir avundsjuk på min pojkvän eftersom jag tror att katten älskar honom mer än mig. Jag tror att pojkvännen kommer att lämna mig eftersom jag endast skapar problem. Jag är så ensam och har ändå inte styrkan att kontakta någon. Jag är patetisk!

Imorgon har jag en tid hos C. Jag är nervös inför detta möte eftersom jag inte kan ta till mig medveten närvaro. Ska jag ljuga? Om jag säger hur svårt jag har för det, kommer hon kanske skriva något i min journal. Och så kommer jag inte i på DBT eftersom mycket av denna terapi bygger ju på medveten närvaro. What to do? Kanske jag ska avboka mötet, det gäller bara att ringa på morgonen och säga att jag är sjuk. Men då försvinner problemet ju inte.

Min mor kommer till Sverige imorgon. Jag vet inte än om jag orkar att åka in till stan för att hämta henne från busstationen. Att åka tunnelbana med en massa folk kring mig verkar inte lockande. Speciellt inte nu då jag hatar mitt utseende så mycket. Jag hatar min kropp som fan! Jag önskade att jag bara kunde skära bort allt fet. Därför kunde jag inte göra andningsövningar. Man ska ha händerna på magen. Jag blev äcklad av min mage, jag kunde inte koncentrera mig på andningen utan bara på hatkänslorna. Jag skapar nog mina egna problem.

Yeah.

(Känner någon till Radiohead-låten "Inside my head"? <3)

Då försökte jag hoppa över Imovane (sömntablett) en natt. Det gick inte så bra. Jag tog endast en Propavan igår kväll. Jag vet inte varför men jag får alltid riktigt skumma drömmar av Propavan, och så blir jag bakis. Jag vaknade klockan 4 och rökte en cigg. Jag försökte somna om. Runt sex var jag i drömmarnas värld igen. Jag gick upp runt halv tio. Sedan dess har jag försökt hålla mig vaken och vara produktiv. Försökt. Jag har mest vilat. Jag har fortfarande inte tränat. Men dagen är ju inte över än.

Igår hade pojkvännen för sig att katten behövde badas. Konstigt nog kämpade hon inte emot. Hon försökte simma istället. Hon lät sig torkas och var inte sur alls. Jag tror att hon egentligen är en hund. Eller så tror hon sig vara människa. Jag älskar den där lilla varelsen!

Jag pratade med min mor på kvällen. Hon kommer ju hit på måndag och stannar lite mer än en vecka. Jag tror att jag ser fram emot det. Jag vet inte riktigt. Det blir nog många utmaningar för mig. Jag vill alltid vara andra till lags och hon vill förmodligen gå ut mycket och uppleva saker. Hon säger att hon inte ser besöket som semester utan som en tid hon kan spendera med mig och då hon kan ta hand om mig. Vi ska se. Hur som helst, så fick jag prata med min far en liten stund också. Jag var helt förvånad över hur sur han var på min läkare. Jag hade inte trott att han skulle bry sig. Han ville ge mig en massa pengar. Men jag ville inte ha det. Jag får nog lite ändå. Det känns bara som det alltid har känts. Min far tror att pengar gör en lycklig. Men en sak gjorde mig lite lugn. Han lovade att betala för en privatläkare om jag inte orkar med läkaren i Fittja längre. Yay.

Jag undrar vad jag ska göra nu. Pojkvännen är ute och handlar. Katten sover. Jag har precis druckit en kopp kaffe så jag har lite energi. Jag tror att jag ska läsa lite. En biografi om Ian Curtis.

Så vi gick till beroendecentrumet. Först fick vi vänta i nästan en halvtimme och så var det endast en sjuksköterska på jobbet idag. Hon verkade väldigt stressad. Hon försökte ta ett blodprov. Men hon hittade ingen ven, hon försökte på båda armar. Hon orkade inte försöka mer så jag fick en ny tid på onsdag. Kanske det har vuxit några nya vener i mina armar då? Dumheter. Jag fick i alla fall resultatet av andra urinprovet, som självklart var negativt på allting. Jag lämnade ett urinprov till. Så någon vätska fick dem i alla fall.

På måndag skulle jag egentligen träffa C och sjuksköterskan från centrumet för att prata om min vårdplanering och mina mediciner. Men det blir inte av, hon sa någonting om dubbelbokning. Kan de inte ha koll på sådant? Hur som helst, alltså blir det bara C och jag på måndag. Och nu får ni gissa vem som inte har gjort sina övningar på riktigt än? Bah. Egentligen övar jag ju just nu, effektivitet och en sak i taget. Och jag deltar i en situation. Skrivandet är nog en "happening"?!?

Jag har fått stora äckliga skavsår på mina fötter, på hälarna. Det gör ont! Jag använde ett par skor idag som inte hade haft på mig sedan hösten. Ingen bra idé om man måste promenera långt. Ush, vad det gjorde ont på vägen hem. Jag var nära till att gå barfota istället.

Så: skitdag. Jag har gråtit på eftermiddagen. Jag har rispat mig. Och jag har ätit godis. Och så har jag ångest. Den där djävulen!!! Jag hoppas att jag får några mediciner efter alla de där drogtesterna. Det är mitt enda hopp just nu, kortsiktigt, jag vet.

 

vackert!

Vårdcentralen i Alby

Jag äter frukost just nu. Jag hatar att äta och att inte göra något annat. Hur tråkigt är inte det? Att bara sitta där, peta i sin mat och tugga? Jag sitter för det mesta framför TV:n när jag äter, eller när jag har sällskap så älskar jag att samtala. Multitasking ftw!

Jag trodde att det skulle bli regn idag. Men solen skiner och det är varmt. Nu har jag ingen aning vad jag ska ha för kläder på mig. Under sommaren är det alltid lika svårt att hitta någon klädsel under vilken man kan gömma sig. Jag tänker nog för mycket.

Jo, om en timme ger jag mig av till bereoendecentrumet. De ska ta blodprov idag. Som vanligt har jag ingenting att oroa mig för. Jag vet att jag inte har tagit någonting förbjudet. Men jag har varit med om konstiga saker när någon ville ta blod från mig. En gång tog det en halvtimme tills de hade hittade en åder, att ha någon söka med en nål under ens hud, ush. Men pojkvännen följer med så det blir nog bra.

Igår kväll bröt jag nästan ihop. Först trodde jag att jag var manisk. Jag har ju funderat mycket över om jag var bipolär. Mina tankar kan vara maniska, snabba. Men det är nog bara ångesten som påverkar tankarna. Ingen rolig kväll i alla fall.

Jag vaknade för sent på morgonen. Egentligen fanns det ingenting att vara sent till. Jag kände mig ändå skyldig. Att gå upp klockan 10 en torsdag kändes onödigt. Tyvärr kom ångesten på en gång. Jag promenerade runt i lägenheten och försökte förtränga känslorna. Jag lyckades inte. Så jag gick och la mig igen. Jag skrev sms med Adam. Det gav mig på något sätt styrka för att kunna gå upp. Jag läste en stund. Jag surfade på internet. Jag diskade. Hela tiden bultade hjärtat snabbt. Hela tiden kände jag mig obekvämt. Hela tiden ville jag bara gå och lägga mig igen så att jag inte behövde vara medveten om ångesten. Jag försökte göra några mindfulness-övningar. Jag skrattade åt mig själv, åt min öförmåga att beskriva saker och ting. Och så fattade jag inte om man ska beskriva känslor också. Värdelöshet.

Jag tränade. Pojkvännen var hemma en stund innan han fick återgå till jobbet. Jag lagade den äckligaste maten någonsin. Jag duschade. Nu är pojkvännen hemma. Jag har ätit lite godis. Jag vill fokusera mig på något men jag vet inte vad. Kanske skriva ett brev, kanske glo på TV:n. Om bara tankarna och ångesten kunde lämna mig ifred.

Jag fick ett sms från L idag, tjejen jag träffade på avdelningen som frågade mig efter sömnpiller några veckor sedan. Nu vill hon komma och besöka mig. Jag vill gärna träffa henne men hon får inte komma hem till mig. Jag ska inte säga det så till henne. Jag ska föreslå att vi kan luncha någonstans tillsammans istället. Jag har inte svarat än, jag vet inte hur jag ska formulera det. Dessutom vet jag ju egentligen att jag inte tors gå ut själv. Jag vet inte vad jag ska göra. Jobbig situation.

Jag vill inte äta mer godis. Jag har blivit fet. Men det är som en tvång. Det är en jävla ond impuls. Bättre än att skära/rispa mig? Kanske inte. Mina armar kan jag gömma, men hela min kropp?!? Frustrerad.

Jag älskar Facebook. Men det finns en sak som jag inte vet hur jag ska hantera. En massa gamla vänner från Tyskland har hittat mig och så kommer ju de vanliga frågorna: Hur är det med dig? Vad gör du nuförtiden? Är du klart med dina studier? Jag vet inte vad jag ska svara. Jag har aldrig varit väldigt nära någon på gymnasiet. Jag var kompis med alla men ingen visste mycket om mig. Jag var gotharen. Jag den som alltid var fullast. Den som var äventyrlig, som skolkade skolan för att gå på konserter i andra länder, den som hånglade med vem som helst. Jag hade en stämpel på mig. Fast att många också såg att jag var smart och när det gällde engelska, tyska eller samhällskunskap så kom folk till mig när de behövde hjälp.

Hur som helst, nu skriver dessa människor till mig på Facebook. Inte endast folk från gymnasiet men också folk som träffade på universitetet i Kiel och folk jag brukade festa med. Ingen av dem hade någonsin någon aning om hur jag egentligen mådde. Men nu frågar dem hur det är med mig. Ibland ljuger jag och säger att allt är bra och jag är student vid universitetet och att jag är lycklig. Andra gånger säger jag att jag är sjuk men att jag ska snart återvända till mina studier. Och ibland så säger jag sanningen. Jag har inte fått några negativa kommentarer. Jag får svar som jag inte tror är uppriktiga. Som att de alltid finns för mig, att jag alltid kan höra av mig. Till och med min f.d. pojkvän gav mig sitt nya hemnummer och jag får ringa när som helst. Men det kan de ju inte mena på riktigt? Jag har inte träffat de flesta i många år. Och nu bryr de sig? Och vad skulle hända om jag ringde när jag mådde piss då? När jag inte vill leva mer? När jag har panikångest? De skulle bli skrämda.

Andra som har fått höra sanningen om hur jag mår började då dela med mig sina egna historier. Det är någonting som förvånade mig. Hur många människor är egentligen psykisk sjuka? En tjej från min klass har varit inlagd på slutenvård i nästan ett helt år på grund av psykos, en annan tjej hade försökt ta livet av sig flera gånger, en annan har också Boderline (+ fobisk personlighetsstörning, precis som jag!), en annan kille har faktiskt tagit livet av sig ungefär ett år sedan. Jag känner mig tryggt när jag får höra sådant. Jag skäms inte längre. Men samtidigt vet jag ju inte vad folk kommer att svara när jag berättar sanningen.

Efter har varit den jag har varit, efter har gjort de saker jag har gjort, så har de flesta av de människorna som jag har träffat innan jag flyttade till Sverige en sned bild på mig. Och om de fick höra att jag har brytit ihop, att jag har två personlighetsstörningar och andra psykiska sjukdomar, då skulle de nog tycka att det inte är någon överraskning. Jag har ju alltid varit konstigt. Men jag vill inte ge dem den där tillfredsställningen.

Igår fick jag ett meddelande från en tjej som jag hängde mycket med när jag pluggade på universitetet i Kiel. En söt liten Metal-tjej som hade en stor Schäfer. Vi pluggade Politik och Ekonomi tillsammans (som en del av lärarprogrammet för Samhällskunskap). Hennes andra ämne var Latin. Vem fan pluggar Latin nuförtiden? Haha. Hur som helst, snäll tjej. Vi fikade ofta. Hon bodde inte långt ifrån mig så ibland kom hon över under kvällarna och vi drack en öl. Fina minnen. Hur som helst, vi började prata om mindfulness och hon berättade lite om vad hon har varit med om. Jag är glad att hon hörde av sig.

Men kan man egentligen har vänner om man mår som jag gör? Jag känner mig bara besvärligt. Det kan ju inte vara roligt att kommunicera med mig. Jag vet bara inte hur jag ska förhålla mig. Jag är en ärlig människa och jag hatar att ljuga! Men är det så smart att vara ärligt med folk som man inte har träffat på länge? Eller med människor över huvud taget?

Nu någonting helt annat. Jag fattar inte varifrån alla dessa getingar kommer. Jag har precis under en halvtimme försökt att döda en så att katten inte börjar äta den. Det var jättejobbigt! Jag var jätterädd och så ville den inte dö. Ush, jag känner mig så hemsk, jag har dödat en geting :( Jag har spolat ner den i toaletten och har stängt fönstret nu. Som vanligt har jag överreagerat och satt där och grät eftersom jag hade dödat den. Jag är hemsk.

Jag tycker inte om extremt vädret. Under vintern är det för kallt för mig, jag fryser hela tiden. Och det finns inga snygga vinterkläder, eller vinterskor. Under sommaren är det för varmt. Det finns flera orsaker varför jag inte tycker om sommar: 1. svett (make-up rinner, man svettas framför andra, att träna är ett helvete), 2. kläderna (jag är fet, jag kan inte bara ha en topp på mig, jag behöver något som täcker armerna, låren, magen och rumpan. Inte lätt att hitta och inte roligt att bära när man egentligen vill springa runt naken på grund av hettan), 3. att sitta i park (det känns som ett tvång, man måste hänga i parker och öla. Jag har svårt med att gå ut. Jag dricker ingen alkohol nuförtiden) och 4. att resa (jag har inga pengar och jag blir så helvetes svartsjuk när andra reser!). Jag skulle gärna ha vår året runt. Hur skönt vore inte det?

Jag har ingen bra dag idag. Jag är så trött. Jag vaknade alldeles för tidigt. Jag är arg på sömntabletterna som inte hjälper längre men som gör mig bakis ändå. Jag är mycket orolig idag. Jag vet inte varför. Jag försöka trycka ångesten ner. Jag vill inte bryta ihop! Bah. Kamp, kramp, strid och nederlag. Jag vill försöka öva lite medveten närvaro idag. Jag lovade att öva. Fast att jag vet inte hur. Jag deltar inte i några situationer. Och jag och C har olika uppfattningar om vad värderande ord är. "Flummig" är inget värderande ord, det är ett beskrivande ord. Men det tycker hon inte. Jag börjar nog med andningsövningar, det är lättast och det kan jag.

Jag vill träna om en halvtimme. Inte vill, jag måste. Men först några cigg på balkongen. Jag tar med mig en bok. Och katten. Om bara mitt hjärta inte bultade så snabbt!!!

Jag vaknade av mig själv halv nio på morgonen. Win! Jag har suttit på balkongen och läst, jag har tränat och duschat. Nu har jag inget mer att göra. Jag ska nog laga mat sedan. Jag skulle kunna städa. Men jag ska dricka en cappuccino nu och sedan ska jag skriva lite brev. Det gäller att utnyttja när jag kan koncentrera mig.

Jag tror att jag vill beställa en bok, en samling av Baudelaires dikter, på franska. Jag har kollat runt på internet igår och hittade en version som verkar vara perfekt för mig. Jag saknar att läsa på franska. Jag har haft franska i nio år i skolan men jag har inte pratat det på väldigt länge. På avdelningen var det en kvinna från Afrika (kommer inte ihåg vilket land) och jag pratade franska med henne. Men det var jättesvårt, jag känner fortfarande till alla ord men grammatiken är svårt. När jag ansökte till lärarprogrammet på universitetet i Kiel (2002 var det tror jag) så hade jag ansökt till samhällskunskap och engelska, mitt andra val var franska. Tänk om jag hade pluggat på universitetsnivå! Men det blev engelska istället. Jag har läst Camus på franska, jag har läst Voltaire på franska. Då kan jag nog klara av att läsa Baudelaire också. Dessutom vore det kul med en bok på franska i min bokhylla.

Nu ska jag lyssna mer på London After Midnight och lata mig lite på balkongen. Katten jagar flugor, så länge det inte är getingar som igår så är det lugnt. Förresten, ångesten finns. Men den går att hantera.

Jag är stereotyp goth just nu och lyssnar på Specimen. Det känns bra, det var länge sedan som jag lyssnade på dem. Johnny Slut var så het under 80-talet! Jaha, det där är ju väldigt viktig information. Hur som helst, skönt att lyssna på lite gammaldags goth. Jag undrar om Marilyn Manson och NIN blev inspirerade av Specimen, "Electric Ballroom" låter ju som Manson under början av 90-talet. (or the other way around) Eller så har jag fel.

Jag har funderat över vad som är skillnaden mellan att rispa och att skära sig. Alltså jag förstår vad skillnaden är. Men jag menar psykologiskt. Är det värre att skära sig än att rispa sig? Att det är helt medicinskt farligare att skära sig är självklart, man kan ju behöva sys. Men rent psykologiskt. Är man sjukare om man skär sig? Blir man då mer tagen på allvar? Jag måste verkligen börja uppta mina tankar med bättre saker än psykskit. Kanske det blir bättre när jag har börjat med sommarkursen. Om jag nu börjar, jag är fortfarande tveksamt. Jag orkar inte med ett misslyckande. Jag är inte bra på att ta ett misslyckande. Hur som helst, jag skär mig inte utan jag rispar mig. Det är alltså inte lika allvarligt som att skära sig. Eller? Ah!!

Jag har tittat på TV:n hela dagen. Jag har ätit godis och glass. Jag har gråtit. Jag har myst med katten och pratat med pojkvännen. Nu väntar jag på att jag kan gå och lägga mig. Förhoppningsvis vaknar jag till en ångestfri dag.

Roligt sidenote: Pojkvännen har precis slängt ut katten ur sovrummet. Hon har vanan att bära sina lekmöss på hans säng och sedan gå loss. Han kom precis in i vardagsrummet och sa: "Jävla terrokatt!", satt katten på golvet och stängde sovrumsdörren. Lite roligt har jag alltså också ibland. Haha.

Det här fungerar inte. Mitt liv fungerar inte. Det är bara inte värt det. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Jag vill inte gråta mer, jag vill inte känna skuld, jag vill inte skämmas. Jag vill inte ha ångest! Allt började igår kväll. Igen. Tankarna rasade förbi, jag kunde inte följa dem längre. Då kom ångesten och jag bara bröt ihop. Storgrät. Ville inte leva mer, ville inte kämpa mer.

Idag hade jag ett möte med C. Någon sjkuksköterska i utbildning var med. Det hämnade mig. Jag satt på masken, jag ville inte prata. Jag hade problem med att följa det de sa. Jag började dissociera, stirrade på golvet, började skaka. Det är ju bra med medveten närvaro. Jävla bra New Age grej för flummiga människor. När hon pratade om visualisering blev det för mycket. Jag tror inte på sådant. Jag har inte lugnet, jag kan inte slappna av. Någon gång i framtiden kan jag kanske det, då kan jag kanske ta till mig allt detta. Men just nu har jag tillräckligt att göra med att stoppa mig från att hoppa ur fönstret, skära mig sönder eller göra andra dumheter. Jag förstår inte vad deras mål är? Att knäcka mig och sedan bara hoppas att det går bra? Alla dessa saker hjälper mig inte mot min ångest eller mina onda tankar. Jag behöver något konkret, jag behöver något som jag kan ha till hands när jag bryter ihop. Det är ju bra att lära sig att fokusera sig. Men fan, kan vi inte göra det EFTER vi har tagit itu med min ångest?!? Nope, ingen bra dag för mig.

Jag behöver semester från min ångest och mina onda tankar. Jag vill bli drogad ner i flera dagar. Jag vill kunna sova. Jag vill känna lugnet. Jag vill jag vill jag vill. Det där med att lägga in sig själv verkar allt mer lockande. Men jag ska stå emot så länge jag orkar.

Vilket positivit inlägg det här blev.

Jag ställde alarmklockan igår kväll och jag tvingade mig att gå upp 8.30 idag. Det är kanske konstigt att försöka ändra dygnsrytmen på en söndag. Men alla dagar är likadana för mig, jag har ingen helg eller arbetsvecka. Lyx? Jag vet inte. Hur som helst så har jag redan hunnit med en hel del saker. Jag har skrivit klart brevet till Sandy. Jag älskar att skriva till den där killen. Han gör sådana roliga grejer, som att gå på auktioner och att köpa antikviteter. Jag vill också ha pengar för det. Jag har alltid velat ha en gammaldags byrå. Uh, och ett gammaldags sminkbord! Och om jag vore rik och hade ett arbetsrum, skulla jag ha ett gammaldags, stort skrivbord. Man får ju drömma.

Jag har till och med tränat. Så det blev fem gånger träning den här veckan. Det är ju inte så dåligt. Just nu färgar jag håret, alltså färgen är i håret och jag väntar på att tvätta ut den. Den rosa färgen på sidorna hade tvättats ut lite. Men ändå stannar färgen mycket längre i håret än med alla andra märken jag har försökt. Manic Panic Amplified ftw!

Imorgon har jag en tid hos min stödkontakt, C. Jag tänkte läsa texten om medveten närvaro igen, för att vara förberedd. Hon sa att vi ska gå genom det hela igen. Och sedan blir det känslorna som ska diskuteras. Jag har just nu en anti-ställning mot henne, något slags försvarsmekanism. Jag hoppas bara att jag inte blir envis och struntar i vad hon har att säga. Det känns fel att jag inte kan lita på henne. Dessutom har jag känslan att hon inte tror på mig, att hon tror att jag ljuger eller något. Att hon inte tycker att jag mår tillräckligt dålig. Jag hade några konstiga tankar om att skära mig bara för att visa henne mina nya sår så att hon fattar. Jag undrar om det är uppmärksamhet jag vill ha eller om jag känner mig tvingad till att gå till det yttersta för att bli tagen på allvar. Jag är nog bara en uppmärksamhetskrävande, dålig människa. Bleh.

Jag har haft en konstig kväll. Tyvärr så kom ångesten och jag satt en stund och var så långt ifrån verkligheten som det bara går. Men ändå var den här dagen den bästa på länge. Jag fattar dock inte varför. Jag förstår inte vad som hade en sådan positiv effekt på mig. Då skulle jag ju veta hur jag skulle kunna hålla ångesten borta. Jag är dock rädd inför imorgon. Bara därför att jag har haft en bra dag idag betyder det inte att jag plötsligt har blivit frisk igen. Tyvärr.

Vi har tittat på filmen "The Killer inside me" som jag tyckte var lite hård. Jag hatar om våld visas explicit. Jag hade förväntat mig lite mer psykologiskt spel och sm-scenerna var rätt tråkiga. Hur som helst, ingen dålig film. Dessutom har jag påbörjat ett brev till Sandy (som egentligen heter Alexander) från Skottland. Jag önskade att jag vore i Skottland just nu, att promenera runt i Edinburgh låter rätt lockande.

Katten vill ha uppmärksamhet. Hon äter ludd. Haha. Jag ska nog leka med henne nu. Uppmärksamhetskrävande liten djävul <3

Idag känns det i alla fall som om jag har gjort lite och inte bara flummat bort hela dagen. Jag har tränat. Och så var jag ute. Helt frivilligt. När jag inte har ångest känns det lite instängd att vara inne i lägenheten hela tiden så jag föreslog att vi skulle gå ut, köpa glass och sätta oss vid sjön här i Fittja. Så det är vad vi gjorde. Det var en massa folk ute, familjer som grillade i parken, folk som var ute med sina hundar. Det var liv. Det var skratt. Det var värme. Det kändes bra att gå på en kort promenad. Efteråt lagade vi mat. Färska champignoner, kycklingköttbullar och potatismos. Jag ska försöka läsa en stund nu. Anders vilar i sängen, Batzy sover på en stol. Jag vill ha té. Jag älskar när jag skriver osammanhängande. Haha.

Anders vid sjön

Batzy

Nyfiken

 

 

Min dygnsrytm utvecklar sig i fel riktning igen. Det känns inte bra. Under några veckor orkade jag faktiskt gå upp klockan 8 varje morgon men den här veckan gick det inte. Jag måste nog ställa alarmklockan. Men när jag sover har jag ingen ångest, det är den enda tiden då det är lugnt i min hjärna. Snart kommer min mamma på besök och hon är en morgonmänniska så senast då måste jag nog tvinga mig. 

Jag har i alla fall ätit frukost nu. Pojkvännen och katten sover på balkongen. De är söta. Jag måste träna snart. Allting handlar om "måste", inte om "vill". Jag är så bra på att se allt som krav. Jag hatar att träna och om det fanns en annan väg för att gå ner i vikt skulle jag defintivt välja den. Men jag vet att träning fungerar, det var ju så jag tappade de 45 kg. Men nu har jag gått upp 15 kg igen. Och det har också att göra med att jag inte tränade lika mycket som jag hade brukat göra. Skräpmaten spelar dock den största rollen. Jag hetsäter, massor. Jag tror att det är mitt missbruk, mat. När jag började tappa kontrollen över alla delar av mitt liv och mående tappade jag också kontrollen över mitt ätande igen. Jag har ju varit fet. 112 kg fet. Jag har ingenting emot överviktiga människor men jag själv hade ett väldigt starkt problem med hur jag såg ut, jag kände mig inte snygg, attraktiv. Och jag är på vägen dit. Jag kommer inte i mina kläder längre. Jag är äcklad av mig själv. Det är förresten därför jag inte postar bilder av mig själv just nu. Jag skäms.

Jag hatade idrott i skolan. Det var det värsta som fanns. Redan i årsklass 4 fick jag gå till en stöd-klass för idrott. Vi var alla överviktiga och hatade idrott. När man inte är smal blir man mobbad, speciellt under idrott-lektionerna. Jag blev alltid valt sist när det gäller gruppspel. Folk skrattade när jag sprang. Jag grät nästan varje gång i omklädningsrummet. Att träna framför andra människor är en av mina stora rädslor. (Det har nog med min fobisk personlighetsstörning att göra). Att svettas, att andas hårt, att ge upp. Framför andra människor. Ush nej. Det är därför jag aldrig skulle kunna jogga eller träna på gym. Uh, och tänk om man är på gym och det finns bara smala, snygga tjejer medan man själv står där med puttande mage och stora lår. Hell no. Hur som helst, idrott i skolan. I Tyskland måste man ta idrott hela skollivet, i mitt fall alltså 13 år (gick gymnasiet, alltså egentligen 14 år, jag fick göra årsklass 9 två gånger, jag festade för mycket ...). De sista åren skolkade jag nästan alla idrott-lektioner. Eller så låtsades jag vara sjuk, att ha min mens, att ha sår (jag fejkade med ett stort plåster eller liknande). Bara för att slippa att vara i omklädningsrum med tjejerna och att bli vald sist. Fruktansvärda minnen. Jag fick be min lärare under sista terminen att inte ge mig ett underkänd. Då hade jag inte kunnat tagit min studentexamen. Han var snäll och gav mig de poäng jag behövde. Ush, idrott 

Men nu måste jag träna. Jag har en träningscykel i vardagsrummet. Alla persienner ska vara nere medan jag tränar. Jag vill inte att någon av grannarna ser mig. Jag tränar på cykeln 50 minuter och sedan gör jag situps och några benövningar. Ingen får se mig. I'm still the bullied fat kid.

Jag undrar om mina sömntabletter är ångestframkallande. Jag har haft en rätt okej dag, ångesten var där men den gick att kontrollera. Så kanske Immovane ger ångest? Eller så har jag endast haft tur. Jag har inte gjort någonting av värde idag. Jag har inte tränat, inte ens lagat mat. Det har pojkvännen tagit hand om. Jag har tittat på TV, surfat på internet och skrivit ett brev. Min mor ringde och vi pratade i över en timme. Så många spännande saker som händer i mitt liv. Inte. Vi tittade på en jättedålig film ikväll, Jonah Hex eller vad den nu hette. Jag tycker inte om filmer som bygger på serier/comics och definitivt inte Western-film. Så det där var en helt fel film för mig.

Jag har nu Spotify Premium. Jag blev irriterad på gratisversionen. Men nu är jag helt förvirrat eftersom det finns en hel del funktioner som jag inte vet något om. Jag ska kolla upp det hela imorgon. Jag har tusentals mp3 på min dator men Spotify är ju ett väldigt bra sätt att lyssna på något nytt utan att behöva ladda ner.

Jag måste sluta med att planera tusentals saker inför en ny dag. Då blir jag endast besviken på mig själv när jag inte får någoting gjort. Nu ska jag läsa lite och sedan sova. Min katt leker med ett sugrör. Jag undrar om det är farligt. Hon kan nog inte svälja saken?!?

 

Jag har funderat mycket om vad jag skulle kunna säga om Stephen Frys „The Liar“. Jag hade förväntat mig alldeles för mycket av denna författare. Jag älskar nästan allt som Stephen Fry har gjort. Han är en väldigt bildad människa som uttrycker sig på ett vackert sätt. Men den här romanen. Jag blev väldigt besviken. Jag tror inte att jag någonsin har läst en sådan förvirrande och ostrukturerad roman. Det fanns några roliga delar men jag är nog inte den rätta läsaren för att kunna identifiera sig med någon av karaktärerna.

 

Romanen handlar om Adrian Healays liv. Han är student vid Cambridge universitet och bygger sitt liv och sin akademisk framgång på lögner. Det är så långt jag har förstått storyn. Men sedan finns det en förvirrande blandning av beskrivningar av homosexuellt sex, diskussioner om akademiska teman (det verkade som om Fry endast ville visa hur mycket han egentligen vet, hur bildad han är), cricketspel, känslan av detektivroman (det var nästan som en dålig version av Dan Brown på några sidor) och ja, en hel del lögner.

 

Jag har ingen aning vad huvudtemat är. Jag har inte förstått varför det behövdes finna så mycket sex. Jag har inte kunnat följa tidslinjen, det gick fram och tillbaka utan att man blivit förvarnat. Vad som är sanning och vad som är lögn framgick aldrig för mig. Det kändes som en enda röra.

 

Jag är säkert på att andra kan uppskatta denna roman. Frys språkliga förmåga skiner genom. Det finns nog en del roliga referenser till det akademiska livet i England. Det finns förmodligen också mycket av Frys personliga erfarenheter i ”The Liar”. Intressant är nog det ordet jag vill använda för att beskriva denna roman. Intressant men rörig.

Det  var nog ingen bra idé att försöka sova utan Immovane (sömntablett). Jag tog min Propavan (en annan sömntablett) runt klockan 22 igår kväll och halv tre under natten var jag fortfarande vaken. Jag sov till 10 idag men jag är helt förstört. Men å andra sidan vill jag gärna kunna sova utan tabletter och jag vill gärna ha en normal dygnsrytm igen. Jag vet dock att jag i alla fall kan sova om jag tar båda sömntabletter så det blir nog att svälja och gilla läget.

Igår kväll hade jag svåra overklighetskänslor. Det var jättejobbigt, det gick nästan inte att hålla sig kvar i verkligheten. Jag började se skuggor och ljus som rör sig. Jag hade nog en overload i hjärnan. Jag kan inte sluta tänka på en miljon saker samtidigt, det finns så mycket som oroar mig. Och så är det ångesten som aldrig sluta existera inom mig. Det tuffaste med allt är nog att jag har svårt att kommunicera när jag har overklighetskänslor, ibland blir det bara babbel, ord utan mening. Jag undrar om man kan få psykos av för mycket oro och ångest? Det vore ju inte roligt.

Pojkvännen har fått veta idag att min psykläkare har blivit anmält till patientnämnden redan flera gånger och nästan alltid för kränkning. På något sätt känns det tryggt. Det är inte jag som det är fel på utan honom. Han vet nog inte vad han gör och har aldrig lärt sig hur man ska bemöta patienter. Jag tycker att det är sorgligt eftersom han jobbar inom psykvården. Hans beteende kan ju påverka patienterna väldigt starkt. Jag undrar nästan hur många som har tagit livet av sig på grund av bristande hjälp från hans sida. Mmmm.

Jag har haft kontakt med ett flertal människor den här veckan. Jag har inte träffat någon men bara att folk hör av sig känns väldigt skönt. På onsdag ringde Kirsten mig. Hon är min brevvän och kommer från Australien men bor i Storbritannien just nu. Jag har träffat henne ungefär ett och ett halvt år sedan i Stockholm. Hon ringde mig för att berätta att hon sitter i en park i Edinburgh och njuter av solen. Det var så fint av henne att ringa mig. Sedan har Per ju bjudit oss på fest. Det känns bra att någon tänker på en. Adam har hört av sig igår. Jag älskar honom, alltså på ett vänskapligt plan. Han är så oskyldig men så bildad och smart. Jag önskade att jag hade varit så när jag var i hans ålder. Han blir nog stort någon gång, alltså med sin forskning eller sina litterära alster. Adam ftw! Dessutom har jag skrivit lite sms med Mana. Henne älskar jag också! Hon är en av de underbaraste människorna som finns på den här planeten. Hon är ärlig, snäll och smart. Och så är hon så otroligt stark. Om hon bodde nära mig skulle jag nog vara hos henne hela tiden, bara lyssnar på vad hon har att säga, bara ger henne kärlek, berättar för henne att hon är underbar. Gud vad jag önskade att hon bodde nära mig. Hon är den enda människan i hela världen jag inte skäms inför.

Jag har ingen aning vad jag ska göra idag. Jag ska nog träna ikväll om ångesten tillåter det. Ah, det blir nog mycket TV och att läsa lite. Jag vill borsta tänderna. Det har jag redan gjort idag men mina tänder känns äckliga. Jag tycker om att borsta mina tänder. That's how weird I am.

Jag är antagen till en av sommarkurserna! Jag vet inte hur det känns. Jag vill plugga igen men samtidigt är jag så rädd för ett misslyckande. Men det är en distanskurs på halvfart och den går från början av juni tills slutet av oktober. Så det blir nog inte så stressande. Kursen heter: "Vampyrer och Makt. Konstruktionen av vampyren i fiktion och samhället." Vad bra att jag just nu håller på att läsa Bram Stokers "Dracula". Hehe.

Jag har haft en okej dag så länge. Jag har orkat att göra saker fast att ångesten tog över ibland. Jag har tränat, städat lite, myst med katten och lagat mat. Nu väntar jag på att pojkvännen kommer hem. Han är ledig imorgon så det blir en lång helg tillsammans. Vi fick en inbjudan till en fest i Fittja imorgon men vi känner endast en enda människa som kommer gå dit. Så det blir nog inget för oss. Jag funderade om jag ska gå till någon fest på lördag men jag tror att jag vill ta det lugnt den här helgen. Jag tors inte dricka någon alkohol ändå. Jag vet inte hur det blir med ångesten då och dessutom ska jag ju lämna ett blodprov nästa vecka.

Jag lyssnar på Frank the Baptist. Sedan de tar betalt för Spotify lyssnar jag endast på musik som jag har på min dator. Jag ska försöka ladda ner en hel musik snart, jag kommer inte ha råd med Spotify. Jag undrar om Soulseek fortfarande fungerar. Aye, fast, det är ju olagligt :P

De flesta har nog redan jobbat i flera timmar. Jag har inte gjort någonting. Jag väcktes idag av en skrikande och krafsande katt. Pojkvännen hade stängt dörren till sovrummet och Batzy ville komma in. Det var kvart i 10 så det var nog dags att gå upp ändå. Jag tog sömntabletten igår kväll, ångesten vart så stark och jag behövde fly till drömmarnas värld. Men ikväll hoppar jag över. Pojkvännen har i alla fall varit på apoteket och har hämtat ut nya sömntabletter. Jag är verkligen glad för att läkaren skrev receptet. Jag har verkligen ingen aning vad jag skulle ha gjort utan dessa tabletter.

Det är grått ute. Det känns mer som höst än som vår. Förut har jag aldrig funderat över hur vädret påverkar mig. Jag var så där överdriven gothare, jag ville ha det mörkt. Men nu står jag inte ut med för mycket mörkret. Eller kylan. Jag behöver en lagom värme och sol. Fast, det är väldigt mörkt i mitt vardagsrum. Men det är nog bara en skyddstanke bakom. Haha, jag analyserar mig själv.

Jag har en katt i knät. Hon har förföljt mig sedan jag hade vaknat, väntat bara för rätt tillfälle för att slå till. Ögonblicket jag satt mig ner kom hon springandes och la sig snabbt i mitt knä och började spinna. Hon är så söt!!

Jag har ingenting planerat idag. Ännu en värdelös dag. Det blir nog träning om en timme eller två. Jag måste diska. Och jag vill skriva brev. Men nu blir det först lite online-spel. Facebook-spel är beroendeframkallande. Haha. Mina tankar börjar bli jobbiga igen. Jag kan inte låta bli tänka på allting kring mig. Jag undrar om det är del av tvångssyndrom? Yadda Yadda Yadda.

Vilket äckligt väder det är ute. Jag tycker om regn men just nu förtjänar vi nog alla lite sol. 5°C i maj är inte roligt alls. Jag tog mig i alla fall ut två gånger idag. Först var jag på mötet på beroendecentrum. Jag tycker jättemycket om den där sjuksköterskan. Hon är schysst, hon lyssnar och säger sällan något värderande. Bra kvinna det. Jag undrar varför det inte finns sådana människa inom psykvården. Hur som helst, vi pratade lite om hur jag mår och hon tog mig på allvar, inte alls som C som inte ens blinkar när jag pratar om min ångest eller mina självmordstankar. Jag fick resultatet från första urinprovet och whoop och överraskning: negativ på benso, amfetamin och cannabis. Jag lämnade ett prov till idag. Nästa vecka ska jag lämna ett blodprov, jag vet inte riktigt varför men det har nog med sprit att göra. Jag har inte druckit någon alkohol sedan förra året september så det finns ingenting att oroa sig för. Men jag hatar nålar!! En sak som hon sa förvirrade mig dock: hon sa att min uppfattning om läkaren är väldigt svart-vit. Om en människan har kränkt dig, inte har hjälpt dig när du bett om hjälp, tycker du då om den där människan? Litar du då på den där människan? Eh?

När vi hade kommit hem fick jag plötsligt en stark appetit på pizza. Så vi gick till LIDL (yes, jag gick ut och skickade inte endast pojkvännen dit) och köpte en massa onyttigheter. Nu mår jag lite småilla, matkoma! Jag har kollat, imorgon kommer antagningsbeskedet för sommarkurserna. Spännande.

Jag måste säga det här: jag är pacifist och att svara på våld med våld är det dummaste som finns. Det är min uppfattning när det gäller mordet på Usama bin Ladin. Yupp.

Nu ska jag försöka skriva brev. Tyvärr växer ångesten inom mig. Jag vill skippa sömntabletterna ikväll. Det blir alltså ingen bra natt för mig. Men då verkar tabletterna bättre nästa natt. Värd det? Kanske inte.

Jag har en bra pojkvän. Han ringde och sa att han tar ledigt på eftermiddagen för att gå till beroendecentrumet med mig. Han är på vägen hem nu. Jag tror inte att jag hade klarat av att gå dit själv. Jag har blivit lite rädd för det här området efter den där politikern blivit knivhuggen i Alby. Mmmm. Hela förmiddagen har vait en kamp. Jag har försökt träna men gav upp efter 10 minuter. Det går inte att träna när man gråter och har panikångest. Jag la mig i sängen en timme till men kunde inte somna om. Jag kan inte sluta tänka på hur jag måste bete mig nästa gång jag träffar C, hur jag måste vara försiktig med vad jag säger så jag inte blir misstolkad. Jag har tagit en lång dusch och har rökt en massa cigg. Snart är det nog dags för att leta efter kläder och smink. Jag vill att den här dagen är över snart så jag kan gå och lägga mig igen. Jag vill bara sova hela tiden. Att vara vaken är det sämsta som finns för mig.

Jag måste sluta läsa bloggar av folk som har samma problem som mig. Hur de pratar om att vara inlagd hela tiden, om medicinerna, om deras misslyckade liv. En kvinna hade hoppat från 5:e våningen men har överlevt. Hon sitter i rullstol nu. Allt sådant triggar mig. Jag jämför mig, jag undrar hur jag kan göra att folk förstår hur dåligt jag egentligen mår. På något sätt verkar det som om handlingar är bättre än att gnälla. Jag måste sluta läsa dessa bloggar!!

C sa till mig att jag ska lyssna på musik som gör mig glad. Hon föreslog Schlager. Hon fattar nog fortfarande inte vem jag är. Jag har funderat lite och lyssnade på David Bowie igår. Men plöstligt tänkte jag på Ian Curtis och hur han lyssnade mycket på Bowie. Och att han har tagit sitt liv. Då var glädjen borta. Jag lyssnar på musik som uttrycker vad jag känner. Jag lyssnar på musik som målar upp en stämning som passar mig. Är det så fel?

Idag kommer nog antagningsbeskedet om sommarkurserna. Jag är inte särskilt pepp men om jag har blivit antagen ska jag defintivt försöka. Jag behöver någonting vettigt att göra, någonting som håller mig upptagen och pressar mig lite.

Nej, nu blir det en cigg till och sedan ska jag leta efter kläder. Jag hoppas att det kommer gå bra idag. Förresten, jag tror att min katt är deppig. Jag undrar om man kan dra ner ett husdjur genom hur man själv mår?!?

Jag har haft det väldigt jobbigt de senaste dagarna. Jag är helt avskuren från verkligheten. Jag kan knappt koncentrera mig. Jag har försökt läsa, titta på TV, skriva brev, surfa på internet. Men ingenting fungerar. Jag vaknar varje morgon med stark ångest och efter ett tag glider jag i en annan verklighet, jag fattar inte vad egentligen händer med mig. De stunderna jag är medveten om mig och omvärlden gråter jag. Eller har en sådan stark ångest att jag antingen vill skära sönder mig eller bara dö. Impulserna är väldigt påfrestande.

Jag inser att jag är i ett farligt tillstånd. Än så länge kunde jag kämpa emot, kunde påminna mig om min kärlek till min pojkvän, om katten som behöver mig. Jag hoppas att det håller i sig. Jag är så rädd. Men grejen är: vart ska jag vända mig? C litar jag inte på, jag vet inte ens om hon tror på mig. Jag utvecklar ett allt starkare hat för henne, eller hat är kanske ett för starkt ord. Jag ogillar henne. Att ringa till psykjouren kommer vara värdelös, de skulle endast säga att jag ska vända mig till min stödkontakt. Och även om jag fick komma till Huddinge och blev inlagd, vad hjälper det? Jag skulle bli instängd i en miljö som skrämmer mig och jag skulle inte få något annat än Theralen.

Jag har funderat idag om varför jag inte har några nära vänner i Sverige. Alltså, det finns ingen jag tors ringa, fråga om hjälp, för att hålla mig sällskap så jag inte blir galen. Det finns ingen. Och jag kan ju inte lägga allt på min pojkvän. Han sa häromdagen att han alltid oroar sig för mig när han är hemma, att han inte kan se mig må så här. Att han inte kan slappna av när han är runt mig. Han gick och la sig jättetidigt idag. Det beror nog på att det inte gick att prata med mig. Jag kan inte uttrycka mig ibland när jag dissocierar eller är för mycket i mina tankar. Jag har inte träffat en annan människa än min pojkvän och C och sjuksköterskan från berondecentrumet i nästan en månad. Kanske det skulle hjälpa att träffa någon? Men problemet är ju att jag inte är något roligt sällskap och jag har ingen jag kan prata om allt med. Om mina självmordstankar (eller önskan, det är mer en stark önskan) och min ångest. Om mina nästan paranoida tankar när det gäller C och läkaren, hur jag tror att de är ute efter mig, att de vill bli av med mig, att de vill att jag tar livet av mig så jag inte är deras problem längre. Hur som helst, jag har kommit fram till att jag är en hemsk människa att omgås med, jag är inget roligt och jag är för komplicerat. Det är därför jag inte har några vänner. Jag är för krävande. Yay me, I suck!

Jag har snart inga sömnpiller kvar. Jag har bett C att prata med läkaren så jag får nya. Hon brukar ringa mig när det finns ett recept att hämta ut. Hon har inte ringt mig. Jag är jätteorolig för det. Ska nog be pojkvännen att kolla på apoteket på torsdag.

Imorgon måste jag ta mig ut och promenerar till beroendecentrumet. Jag har ingen aning hur jag kommer att klara av det. Att gå dit (halvtimmes promenad) själv?!? Att behöva lämna ett urinprov utan att någon där för att ge mig stöd?!? Jag kommer nog också få resultatet av första provet. Jag vet hur det kommer att se ut, jag har inte tagit något så det blir inget problem. Fast, jag är lite paranoid kanske, det finns en liten del i mig som tror att det kommer gå åt helvete, att de har gjort något fel i labbet.

Rädsla.

Allting kring mig känns så overkligt. Jag har svårt att hitta till verkligheten. Bara att skriva det här tar oerhört mycket kraft. Jag behöver någonting som hjälper! Finns det någon där ute som vill komma förbi och skaka mig lite? Det är det som jag tycker är så synd med alla lugnande medel, de gör en ännu mer avskuren från verkligheten istället för att blåsa bort ångestdimman. Man kommer från en svart dimma till en vit dimma. Kanske inte lika skrämmande men lika mycket förlamande.

Jag vet inte vad jag ska skriva här. Fredag hade jag ett sammanbrott. Jag hade en tid med C på morgonen och det var ett väldigt spänt möte. Hon verkade vara arg och irriterad på mig. Jag kände mig tryckt in i en försvarsställning. Hon var sur eftersom sjuksköterskan från beroendecentrum vill ha en tid med henne. Hon gnällde om att hon måste hitta numret, hon betedde sig faktiskt som ett litet trotsigt barn. Och så blev det lite bråk mellan oss. Jag vet inte varför. Någonting med att jag inte vill träffa läkaren igen. Någonting med att jag var lite tveksamt om det var en bra idé att börja med någonting som liknar känslor-modulen i DBT. Jag tror att jag hotade henne med att ta livet av mig. Det var en hel del bedjande från min sida för att få någon tablett som hjälper! Jag gick hem gråtandes. Jag var hemma i kanske fem minuter när jag började skära mig. Blodet som kom tog mig tillbaka till verkligheten. Jag var så sur på mig själv, jag fattade inte vad jag höll på med. Sedan bröt jag helt ihop, tankarna gick snabbare, jag var säkert på att min pojkvön skulle lämna mig nu. Många timmar med gråt, skrik, panikångest. Katten kollade på mig hela tiden. Jag skämdes.Bläh.

Igår och idag är jag bortkopplad från verkligheten. Koncentrationen och motivationen är frånvarande. Jag funderar över självmedicinering. Men det vore ju det dummaste jag kunde göra. Jag blir redan drogtestat. Och sedan skulle jag hamna i samma dimma som med lugnande. Jag vill inte ha dimma kring mig, inom mig. Kommer jag någonsin må bättre? Jag tror inte på det längre. Jag väntar.