Miss Zombilicious - annorlunda

Nu har jag varit hos läkaren. Jag ringde klockan 9 och fick vara där halv tio. Så jag hann inte duscha eller sminka mig. Det kändes ju fräscht. Inte. Min husläkare är på semester så jag fick träffa någon hyrläkare vars svenska var, ehm, inte svenskt i alla fall. Jag har dock aldrig träffat min husläkare, vårdcentralen har valt ut den för mig. Hur som helst, jag fick träffa en läkare. Jag har fått lite hostmedicin som hon sa att jag förmodligen kommer att flumma på. Jag är väldigt medicinkänslig så möjligheten att morfinet kommer att göra mig flummig är nog stor. Pojkvännen är ute med någon kompis just nu och hämtar medicinen på vägen hem. Spännande!! Jag försökte få ett recept på Oxascand men det gick inte. Alltså hon ville ge mig Sobril men det fanns inga små förpackningar och hon ville inte ge mig 30 stycken. Väl, värt ett försök i alla fall. Mitt problem är nämligen att det enda som hjälper mot min ångest som leder till självmordsimpuler är just medicinen. Och jag är så rädd för vad som kommer att hända när jag inte har någon medicin kvar. Jag har inte färdigheterna utvecklade än för att stå emot. Och om jag en gång till får höra att jag ska ta isbitar i min hand, kommer jag att skricka. Jag vill inte göra mig illa, jag vill dö. Ibland undrar jag om DBT:n är endast utvecklad för självskadare.

Jag hade en jättefin upplevelse igår kväll. Jag satt i soffan, lyssnade på musik, läste Dostojevskijs "Anteckningar från ett källarhåll och hade Batzy i mitt knä och strök över hennes huvud. Jag var så lugn, hela momentet var lugnet. Det höll inte i sig länge, kanske fem minuter. Sedan började Batzy försöka att äta min bok. Men bara dessa fem minuter av lugn, det var så skönt!

Idag har jag i alla fall en hel massa ångestkänslor kring DBT:n och K. Jag vet inte hur det kommer att gå. Men jag måste vara mogen och kanske hålla tillbaka lite. Jag är ingen dramatisk människa men K uppfattar det kanske så. När jag är lite stabilare ska vi börja prata om mitt förflutna och det är något jag vill verkligen göra. Så det ska jag kämpa för. Jag har i alla fall letat lite efter mindfulnessövningar på you tube men har endast hittat mediterande munkar. Haha. Jag ska kolla senare igen. Jag måste visa att jag vill må bättre. Samtidigt som jag egentligen inte tror på att jag någonsin kan må bättre. Som sagt, 30 % hoppar av DBT:n och endast 15% blir helt fria från sina problem. Inte särskilt lovande.

Jag vill egentligen inte uppdatera min blogg. Men jag känner mig lite tvungen eftersom jag har fått några meddelanden där folk frågar om jag fortfarande lever. Nej, jag är inte död. Men jag önskade att jag vore det. Eller det är kanske överdrivet. Jag önskade att jag föll i koma, vaknade efter någon månad och allting är bra igen. Jag har ingen ångest, jag har en stark livsvilja, kan använda mig av min intelligens igen, har tappat alla kilon igen och är i allmänhet normaliserad, blivit så där normalt att  så jag kan fungera som en del av det mänskliga samhället. Jag vill vara behövd och jag vill kunna erbjuda det enda eller det andra. Inte vara en så där begränsad grönsak som jag är just nu. Jepp, om inte döden så ett långt koma.

Julen var obetydlig. Pojkvännen och jag satt hemma, var sjuka, åt mat som jag inte kunde smaka och tittade på en massa dåliga filmer. Jag fick inga julklappar och jag hade ingen julkänsla. På något sätt kändes som en bra självdestruktiv bestraffning. Som att jag inte fortjänar att ha det lika bra som alla andra. Min värdelöshet blev ett faktum.

I alla fall har jag ingen feber mer. Men pojkvännen fick veta igår att han har en lunginflammation. Och jag har samma symptom som honom. Jag kan inte andas, det gör ont i mitt bröst och jag hostar. Att inte kunna andas så bra utlöser hela tiden panikattacker hos mig. Det är hemskt! Jag tycker inte om läkare men när jag kom hem från terapin idag ringde jag till vårdcentralen. Det är nog inte så smart att misstänka att ha en lunginflammation och inte kontakta vården. Självklart så ringde jag för sent, alltså de ville precis stänga. Vad jag inte fattade var att de inte kunde boka in mig till imorgon?!? Som vanligt blir jag överkörd av vården. Jag ska ringa imorgon och då ska de försöker klämma in mig. Bah. Det blir ångestfylld. Jag tycker inte om att träffa läkare och jag kommer förmodligen få panikattack efter panikattack. Koma I say, då kunde de undersöka mig utan att jag är medveten om det. En liten dropp med antibiotika och allt blir bra.

Jag har varit duktig och varit på färdighetsträningen och individualterapin. Som vanligt handlade det för det mesta om mindfulness. Jag simulerade och låtsades att det gick bra. Men det fungerar inte för mig. Jag försöker så hårt, att koncentrera mig på min kropp. Men jag har ingen koppling till den, jag kan inte säga hur det känns i min kropp, i mina fingrar eller något sådant. Och att hitta en fantasiplats där jag känner mig trygg? Oh please! Ge mig lite LSD, då fungerar det nog för mig. Hur som helst, jag ska fortsätta försöka, någon gång försvinner kanske min inre spärr mot flummigheten. I alla fall har jag lärt mig att mitt största problem är att jag inte har någon acceptans. Jag accepterar inte mitt förflutna, inte att jag är psykiskt sjuk. Jag är en mästare på att förtränga. Mmmm.

Igår fick jag besök av finaste Adam. Hur trevligt som helst. Bra om man har Oxascand hemma så man kan faktiskt delta i konversationer. När jag har ångest degenerar jag alltid till ett litet barn, jag blir endast trotsig och egoistisk. Men det gick ju bra och jag saknar honom redan nu. Jag hoppas att jag kan spara ihop lite pengar så jag kan gå och besöka honom i Bergen under våren.

Idag hade jag då individualterapi och det gick lite åt helvete. Jag undrar om K egentligen fattar hur mycket han påverkar mitt mående? Jag blev oerhört arg på honom. Jag har ju ändå ett tilitsproblem och efter att han hotade mig med tvångsinläggning förra vecka ville jag vara jätteförsiktig med vad jag berättar för honom. Men han fattade att jag höll tillbaka och det blev lite ... ehm .. spänt mellan oss. Men det löste sig. Tills han började ifrågasätta om jag verkligen vill gå i DBT. Vad fan? Jag har kämpat så hårt för att övertyga mig själv att det är det rätta för mig. För att förbise flummigheten. För att ge det ett riktigt försök. Jag har inte missat färdighetsträningen en enda gång, inte individualterapin heller. Så vad fan? Och så blev jag nu jätteorolig. Vill de slänga ut mig? Varför frågade han det här? Ush. Nu är jag ångestfylld och vill faktiskt hoppa av DBT:n. Jag menar, det känns ju som om min individualterapeut inte ens tror på mig. Vad fan?!? Alltså han är inte ens legitimerad psykolog, han har inte gått genom en DBT-utbildning och det går inte att nå honom. Jag menar, jag kan nå honom tisdag, onsdag, torsdag mellan 8 och 17. Så nästa gång jag vill ta livet av mig måste jag se till att det händer under kontorstiderna. Eller? Jag är så .. arg, besviken. Jag är inte ens säkert på om jag faktiskt kommer att få hjälp genom DBT:n. Oh, och hemuppgiften. Leta efter mindfulness-övningar på youtube och göra en om dagen. Det går ju så lätt att andas just nu. Inte. Han lovade mig i alla fall att vi gör en pro/contra-lista nästa vecka. Det är det enda han kan göra för mig, att övertyga mig att det är värt att leva. Min jävla krisplan kan man glömma, jag göra alla saker men ingenting hjälper. Så till slut tar jag lite Oxascand och hoppas på det bästa. Fan. Jag är så jävla frusterad nu.

Bah, hoppas att jag inte har lunginflammation. Jag måste ringa till läkaren imorgon och gå dit. Vill inte. Snälla, kan jag inte bara falla i koma?!?

Jag är sjuk. Jag har legat i sängen med nästan 40°C feber under två dagar. Feberhallucinationer är inte alltid särskilt roliga. Nu har febern nästan försvunnit men istället har jag en helvetes hosta och bihålorna är helt täpta. Det bubblar i mina öron.  Bra att jag inte har planerat att fira jul på något stortartat sätt. Att äta och att glo på TV kan jag också göra när jag är sjuk. Vi har förresten inte en enda juldekoration. Och inga julklappar för varandra. Om det inte finns pengar och ork så blir det lätt så.

Psykiskt mår jag skit. Jag tror faktiskt att jag är i samma läge jag var ungefär ett år sedan. Men nu vet jag vad en inläggning betyder så jag avstår från det. Mörker. Negativa spiraler. Fången i nattsvarta grubblerier. Livets meningslöshet. Inget hopp om förbättring. Icke-existerande självvärde. Och sedan dessa fina lösningar. The same old same old. Diskussioner, rädslor. Samma kaos. Jag önskade att jag inte vore jag.

Jag hoppas att ni alla får en god jul med era kära! Ha det bättre än mig för fan.

Jag kan inte sova. Alls. Jag tog tre olika sömntabletter igår kväll men det blev inte en enda sekund av sömn. Min ångest äter upp mig och en spiral av negativa tankar följs av den. De senaste dagarna har jag varit helt passiv. Jag kom inte ens ur sängen igår. Ingen träning, ingen läsning, ingenting.

Jag hade ju gjort av mig med en av mina hjälpmedel till dumheter. Men det har inte hjälpt någonting. Jag hittar på andra saker istället. Om man verkligen vill något finner man nog alltid en väg. Idag blev jag till exempel skrämd av mig själv. Jag skulle till tunnelbanan på morgonen och när tunnelbanan rullade in på stationen ville jag hoppa framför den. Jag tänkte bara "Äntligen!". Men jag gjorde inget sådant utan bara sprang därifrån och tog nästa tunnelbana istället.

Färdighetsgruppen gick inte bra. Alltså jag har också blivit "somatiskt" sjuk nu. Jag har ledvärk, den värsta torrhostan och jag fryser jämt. Jag har nog feber också. Nu tänk är att ni är på vägen till att få influensa (pojkvännen är jättesjuk så jag utgår ifrån att jag får samma sak ..) och så har ni inte sovit alls, har hemsk ångest och var på något sätt nära till att ta livet av er. Jag sa emot mycket. Som att jag tycker att att småle är hyckleri och på något sätt påminner mig om hjärntvätt. Hur som helst, jag var där, jag lyssnade och har ännu en gång lärt mig att jag inte är särskilt mottaglig för medveten närvaro och sådant. Men det finns ju andra färdigheter. Någonting kommer jag att hitta som passar mig. Jag hatar dock att hela färdighetsträningen endast består av medveten närvaro övningar. Jag kan inte slappna av med andra människor kring mig. Så jag kan inte göra övingarna.

Sedan hade jag ett kort möte med min terapeut. Han försöker verkligen hjälpa mig. Men när man hotar mig med att hämta läkaren och låta mig tvångsinläggas då kan man inte förvänta sig att jag beter mig normalt. Jag tror att jag skrek och hotade med det ena och det andra. Jag sa något om att ingen får omyndigförklara mig. Det hela slutade med att jag fick lova att använda mig av min krisplan. Mjoa. Men lova kan man mycket. Jag kommer inte ringa till psykjouren eller akuten. Men men.

Ush. Och när jag kom hem bröt jag helt ihop. Värken i kroppen var jobbig. Jag kunde inte sluta hosta. Och jag var inte särskilt glad efter mötet med K. Så jag tog två huvudvärkstabletter, hämtade en massa filtar och försökte sova. Det lyckades jag med men efter två timmar väckte pojkvännen mig.

Nu sitter jag här. Jag har precis ätit lite naturgodis och mår illa. Gråtfärdig. Frossa. Vrålångest. Svag. Allt på en gång. Vill inte mer!!

Vad fan håller mig hjärna på med egentligen? Varför matar den min kropp med ångest? Jag har så många negativa känslor och tankar just nu. Sorg, ledsenhet, ilska, ångest, ångest, ångest, ensamhet, övergivenhet, uppgivenhet. Jag sugs in i ett svart djupt hål utan botten.

Jag kämpar så hårt. Det är mycket jag inte vill. Men en sak vet jag: jag vill att det slutar. Jag vill att det är över nu. Jag hoppas att det endast är en övergående fas. Att det kanske blir bättre nästa vecka. Sist, i oktober, höll det i sig i tre veckor. Orkar jag att må så här i tre veckor? Det går inte ens att förklara hur jag mår. Det är bara en enda röra av rädslor och negativa tankar. Jag försöker hålla igång framtidstro, tron på att det blir bättre, mina förhoppningar om vad som ska hända i mitt liv. Men det är svårt. Jag tror nämligen inte på att det blir bättre. Men jag vill kunna tro.

Det första jag gjorde när jag vaknade var att gråta. Försökte somna om. Men det gick inte. Sedan dess har jag irrat runt i lägenheten. Fått ett slag i magen av något en vän skrev till mig. Någonting som gör mig känna att jag är en ond människa. Är orolig för mitt förhållande. Jag vill inte tappa det. En enda röra i mitt huvud. Jag hoppas nästan på att jag börjar dissociera. Att inte vara i verkligheten. Att det är tyst i mitt huvud.

Jag funderar över att ta någon lugnande. Det är nog det bästa jag kan göra just nu. Jag är faktiskt rätt nära till att ringa till psykjouren. Jag är rädd för mig själv. Men om en timme kommer pojkvännen hem. Då är jag inte ensam längre. Jag måste hålla ut tills dess. En lugnande blir det nog nu. Bäst så.

Vad fan håller jag på med? Vad fan håller min hjärna på med? Sluta genast! Grrrr.

Hemsk hemsk hemsk. Så vill jag beskriva min dag. Eller egentligen började det igår. Jag fick dumma idéer (läs: självmordsplaner) och hade redan gjort allt i ordning. Sedan fick jag panik. Jag ringde till psykjouren men la på igen. Städade maniskt. Försökte distrahera mig. Spenderade några timmar med pojkvännen. Då slog tankarna till igen. Ringde till psykjouren men de hade stängt. Orkade inte ringa ambulans. Jag hade ju inte gjort något. Gick och la mig och vred mig i ångest. Försökte att inte följa impulserna.

Idag: hade tid hos terapeuten. Han blev rädd och orolig. Jag lovade honom att bli av med mina "hjälpmedel". Det gjorde jag när jag kom hem. Terapeuten ringde mig och sa att han ville träffa mig efter gruppterapin på tisdag. Pojkvännen fattade att något var fel. Största bråket vi någonsin har haft. Han kan inte hantera det vilket jag kan förstå. Fick panikångest. Pojkvännen ville ringa polisen när jag stormade ur lägenheten. Förståelig om någon precis har sagt att hon vill dö och sedan springer ut. Nu är allt lugnt igen mellan oss. Det vanliga: jag får inte berätta om mina tankar. Det blir för mycket för honom. Bra lösning tycker jag. Jag måste ju skydda honom från mörkret. Min älskling.

Annars då? Jag är fången i den mörka världen igen. Jag orkar inte med ångesten längre. Jag vill att det slutar. Jag har inget hopp om att det någonsin blir bättre. Jag uppfattar min existens, nej människans existens i sig, som meningslös. Jag kan inte se någonting positivt. Jag vill bara inte mer. Varför ska jag leva?

Men samtidigt var jag ärlig mot terapeuten idag. Och det betyder nog att det finns en gnista livsvilja kvar i mig. Eller? Det är jobbigt att inte utelämna något. Han frågade hur jag såg på vad jag nästan gjorde idag. Jag velade en lång stund. Sedan sa jag: "Jag är arg på mig själv för att jag inte har gjort det.". Hemskt egentligen. Men som sagt, jag är ärlig och jag lyssnar på vad han har att säga. Bättre än det kan jag inte göra.

Welcome to my motherfucking darkness!!

Jag blev väckt av katten halv åtta, efter bara fyra timmars sömn. Jag gav henne mat, städade hennes låda och gick och la mig igen. Jag sov i alla fall till 11 så jag är lite mer utvilad än vad jag var igår. Men nu har jag inte motivation till någonting. Jag borde nog träna snart. Det blir svårt, jag har nämligen en helvetes ångest och känner hur jag tappar grepp om verkligheten allt mer. Jag är också ledsen och kan inte riktigt säga varför.

Egentligen skulle jag till biblioteket idag och skaffa ett bibliotekskort. Jag ville gå dit på måndag men då hade de stängt på grund av någon personalutbildning. En timme sedan kom jag på att min pojkvän fortfarande har mitt leg. Han gick och handlade igår kväll och hämtade ett paket ut för mig (massor med godis av en tjeckisk vän). Och för att få paketet behövde han ju mitt leg. Nu är han på jobbet och kommer inte hem förrän klockan 17. Biblioteket stänger 16. Fan! Det var ju min hemuppgift från individualterapin, att skaffa ett bibliotekskort. Först så var jag sur och jobbig på gruppterapin igår och så har jag inte gjort hemuppgiften för individualterapin. Bra gjort. Verkligen. Gah. Jag ser inte fram emot Ks blick imorgon, besvikelse. Kanske jag ska avboka tiden?!? Det är nog lite för extremt.

Jag fick en e-post från CSN idag, att jag borde ansöka om studiemedel nu. Men jag hade ju tackat nej till alla kurser jag hade anmält mig till. Nu kollade jag på CSN och som jag har förstått så skulle de komma med betalningskrav nästa år. Jag fick panik. Jag har ju inga pengar. Jag kommer att få betalningsanmärkningar. Baaaaaah. Så jag kollade efter distanskurser man kan anmäla sig sent på. En distanskurs kommer jag nog klara av. Men jag vet självklart inte om jag kommer in. Jag har hittat en som är på Linnéuniversitet: Litteratur och psykologi. Den är på grundnivå (tror jag?!?) så det blir inte allt för höga krav. Och så kan jag fördjupa mig lite mer i litteraturteori. Jag vill ju skriva min masteruppsats om någonting kring sjukdomar, hälsoideal och litteratur under 1800-talet. Det passar ju, lite i alla fall. Jag vet inte när jag kommer att få svar om jag har blivit antagen. Jag har aldrig fattat det där med sen anmälan. Det gäller nog att vänta. Hur som helst, kursen går hela vårterminen på halvfart och har 15 hp. Det skulle betyda att jag fick 50% CSN. Om jag då bli beviljat. Hur skönt vore inte det? Men med min tur så kommer jag inte in. Kanske det blir krångel eftersom jag har svarat nej till mina första val. Vem vet. Men det vore en bra lösning.

Nu ska jag kolla om biblioteket är öppet imorgon på förmiddagen. Kanske jag hinner dit innan individualterapin. Jag känner mig redan stressad. Men jag vill inte sabba terapin, jag vill inte att de börja tvivla på mig. Jag skapar min ångest. Jag är mörkrets härskare. Jag behöver kaffe.

Jag borde gå och lägga mig. Men jag är överdrivet trött igen. Som om det fanns ett lager av plastfolie mellan mig och allt annat kring mig. Jag skulle så gärna få en annan sömnmedicin. Jag kan inte somna, trots en massa olika piller. Det är så frustrerande och det händer inte sällan att jag slår kudden, gosdjur eller mig själv. Jag blir så arg på min hjärna som bara inte vill koppla av utan bombaderar mig med hemska katastroftankar. Allt som skulle kunna gå fel poppar upp i mitt huvud.

Jag kunde alltså som vanligt inte somna igår. Sist jag tittade på klockan var det halv fyra. Jag hade tagit Imovane, Propavan och även en Atarax. Ingenting hjälpte. Jag somnade nog av utmattning, jag hade gråtit en hel del. Jag gick upp kvart i åtta. Jag gick och duschade och plötsligt hade 40 minuter gått. Har jag verkligen duschat i 40 minuter? Alltså jag måste ha dissocierat bort tiden. Jag har aldrig i mitt liv duschat i 40 minuter. Så det blev en stressig morgon. Jag fick springa upp till tunnelbanan och det är en massa trappor att gå upp. Tunnelbanan hade redan åkt in till stationen. Så jag la fram min bussremsa till konduktören. Och vad gör hon? Hon öppnar fönstret jättelångsamt och tar en hel massa tid på sig. Jag undrade om hon kunde skynda sig lite eftersom jag ville ju hinna med tunnelbanan. Och allt hon sa var "Stressa mig inte. Du ska inte stressa mig. Stressa mig inte." Hur svårt kan det vara att stämpla en bit papper ?!? Jag sprang i alla fall till tunnelbanan och jag hann. Dock hann jag inte hämta en Metro och så fick jag stå. Så mycket folk överallt. Och allt jag hade var min musik. Paniken blev allt större. Jag svettades efter all spring och det blev inte bättre av min panik.

När jag skulle gå av så var jag nära till att ta tunnelbanan tillbaka hem. Men jag sprang i en av gruppmedlemmarna så jag var tvungen att bege mig till terapin. Det gick inte alls bra för mig idag. Jag var nära till att dissociera hela tiden. Min hjärna var så trött att jag endast kunde prata väldigt långsamt. Jag var nog också lite stökig. Eller otrevlig. Eller kanske passiv aggressiv. Jag vet inte. Jag tror att jag har betett mig lite barnslig. Vi gjorde en hel de mindfulnessövningar igen. Det fungerade som vanligt inte för mig. Jag hade inte ens orken att försöka på riktigt.

Jag fick höra idag att jag har en väldigt påtaglig tysk accent. Det gjorde mig jätteledsen. Jag försöker ju att härma den svenska melodin. Det var första gången som någon faktiskt sa det till mig. Annars får jag oftast frågan om jag kommer från Danmark eller Island. Nu har jag tappat förtroendet när det gäller min svenska. Jag träffar kanske för lite folk så min svenska har blivit sämre? Det kan ju vara så.

Hemma gick det inget vidare. Så starka onda och dumma tankar. Planer. Uppgivelse. Ush. Jag hoppas verkligen att jag kan sova nu under natten. Jag är nog väldigt sårbar på grund av sömnbristen jag lider av.

Jag har sovit för länge. Men jag kunde bara inte somna under natten. Jag hade fått min mens och vred mig av smärtor. Men några smärttabletter senare gick det bättre och jag somnade nog runt 4. Nu äter jag i alla fall gröt och dricker kaffe. Jag hade så mycket planerat för idag, ska se hur mycket jag hinner göra. Egentligen vill jag lägga mig igen. Jag har haft mardrömmar och känslan sitter kvar.

Katten har nog haft väldigt rolig under natten. Överallt hittar jag krossad äggskal. Alltså måste jag också dammsuga idag. Just nu är hon dock jättesött och äter gröt med mig. Hon far alltid lite på en tallrik och så sitter hon bredvid mig och äter frukost med mig. Lilla sötnosen. Man kan ju inte bli arg på henne.

Jag måste i alla fall hinna med hemuppgiften för gruppterapin. Men det blir nog snabbt gjort. Det känns nästan meningslöst att skriva ner svaren eftersom jag vet ju vad de vill höra. Problemet är som alltid att jag inte handlar utifrån mina insikter.

Någon har frågat mig någon gång hur jag skulle beskriva min ångest. Jag ville inte använda mig av några fina ord eller symboliskt språk utan sa bara: kroniskt inre smärta. Det kan folk nämligen förstå. Tänk om du hade alltid ont i ditt knä, avsett om du går eller står, sitter eller ligger. Den där smärtan finns hela tiden, ibland starkare, ibland svagare. Men den försvinner aldrig. Tänk nu att du hade haft denna smärta hela ditt liv. Som barn var du inte så medveten om den, som tonåring blev smärtan ibland lite mer påtaglig och var svårare att ignorera. Men ändå har du vant dig vid att den alltid finns eftersom du vet inte att de flesta inte känner denna smärta. Och sedan orkar du inte längre, smärtan blir för stark. Och då får du veta att andra minsann inte har samma smärta utan att din smärta är ett undantag. Då lägger du märke till smärtan varenda sekund av din vakna tid. Och nej, du får ingen medicin. Du skall lära dig att stå ut med smärtan istället. Du skall ignorera faktumet att du är handikappad och omfamna smärtan som en del av dig. Hur skulle du reagera? Det är precis vad min ångest är. En kroniskt inre smärta som aldrig kommer att försvinna.

Näh. Nu måste jag sätta igång med dagen. Som tur är är dagen ju nästan redan slut. Good for me. Det gäller nu bara att inte bryta ihop och börja lipa. Ush.

Jag har gjort för mycket idag. De enklaste uppgifterna suger energin ur mig. Nu är jag trött och jag hoppas att jag för en gångs skull kan sova gott inatt. Hemska humörsvägningar har präglat min dag. Glädje till ångest, ledsenhet till ilska. Och sedan tillbaka till ångest. Känslor är jobbiga.

Jag har tränat på förmiddagen. Jag måste bli bättre på det. Det var bara tredje gången den här veckan. Sedan åkte jag och pojkvännen till Skärholmen för att handla några nödvändigheter som medicin och papper. Snart är mitt konto helt tomt. Det är skrämmande. Jag kommer inte ha någon inkomst i 9 månader till. Jag har kollat nu. Vi ligger precis över existensminimum med pojkvännens lön. Och försäkringskassan kan jag glömma också. Läkaren vill sjukskriva mig men det hjälper inget. Jag befinner mig som vanligt mellan stolarna.

Det var jobbigt att vara i ett stort köpcentrum så här under jultiden. Alla är stressade, alla letar efter julklappar. Bra att jag inte har pengar för att köpa några presenter. Jag hade panik och ångest under hela tiden vi var där. Jobbig situation: att stå i kö till kassan. Jag har också hämtat ut Propavan och Imovane. Den här gången fick jag faktiskt Imovane och inte Zoplikon. Kanske det hjälper bättre? Jag har två Imovane-recept kvar. Det känns lite tryggt.

Sedan har vi bakat i flera timmar. Tyska kakor, julkakor. Jag har ätit alltför mycket deg och mår illa. Vi har nog bakat tillräckligt för ett helt år. När jag bodde i Tyskland så bakade jag alltid kakor till vänner, som julklapp. Jag hade inga pengar då heller. Alltså när jag pluggade på universitet i Kiel. Alla blev glada för sina kakor. Här har jag ingen att ge kakorna till så jag kommer nog äta dem alla själv. Bra det. Eller vill någon komma över och fika? Jag har kakor!!!

Julkort har jag skrivit idag också. Och tittat på filmen "Berlin 36" som var riktigt bra. Jag ville egentligen göra DBT-uppgiften. Men det är något som jag kan göra inom fem minuter. Och som känns så självklart igen. Kommer jag egentligen lära mig något nytt?!? Vi ska se. Jag har en väldigt långtråkig lördagskväll. Jag känner mig ensam och ledsen. Blah. Idag sitter ångesten i magen, som om någon har tryckt in en stor boll av mörker. Uh. Vilket symboliskt språk. Blah igen.

 

Kakor

Vädret reflekterar mitt mående. Grått, blåsigt, mörkt och regnigt. Herr Angst sitter på mitt bröst igen, eller som en klump i min hals. Jag har dissocierat bort flera timmar idag. Jag har försökt att hålla emot, att stanna i verkligheten. Det fungerade inte särskilt bra. Men jag somnade på soffan med katten i knät och när jag vaknade igen så var jag i alla fall i verkligheten, ångesten håller mig vaken.

Jag är nog lite ledsen eftersom jag inte kommer att plugga under våren. Meningslösheten och värdelösheten kommer att fortsätta. Jag har den konstiga rädslan att jag kommer att förlora min kunskap. Att min intelligens kommer att sjunka, att jag kommer att fördumma och blir den idiot jag alltid ha vetat jag är. Samtidigt känns det dock som att det var det rätta beslutet. Att misslyckas är nog den största rädslan jag har. Att misslyckas med plugget skulle vara det värsta som kunde hända. Mina studier är det enda jag har lyckats med i mitt liv, det får inte tas ifrån mig.

Jag har funderat en hel del på DBT:n under natten då jag vred mig i sängen på grund av sömnlöshet. Jag tror inte att jag blir en av dem som kommer bli helt övertygad om DBT:ns premisser. Jag vill behålla min personlighet, min passion, mina övertygelser. Och på något sätt har jag inte lärt mig något nytt. Jag har inte haft någon "aha-upplevelse" utan jag tänkte mer som: "Men det här ju självklart". Allting känns för mycket som att pressa människor i en mall, att hjärntvätta folk. Jag kommer alltid ha övertygelsen att man alltid ska lita på sitt förnuft och att känslorna är det som kan förstöra saker. Men ska dessutom stå för sina övertyglser även om de bygger på ett svart-vitt tänkande så länge man är medveten om det. Jag vet inte. Jag är bara inte övertygad om att deras metoder kommer att bita på mig. Och det beror för det mesta på att jag inte har några missbrukare-tendenser och att jag inte är en impulsiv människa. Allt handlar bara om att inte följa impulser. Men det gör jag ju inte. Mitt problem är ångest! Och självhat. Mmmm. Jag börjar fundera över vad som skall hända efter dessa 6 månader i DBT:n. Nya läkare och förhoppninsvis mediciner. Jag tror att jag skulle passa bättre i enkel psykoterapi än en terapi som vill ändra ens personlighet. Dessutom är mindfulness inte min grej. Alltså jag ska aldrig försöka övertyga andra om de saker jag har lärt mig i DBT:n. Det är det löjligaste som finns. Det verkar lite som hjärntvätt. Men men men. 6 månader, jag har lovat mig själv. Kanske jag ska börja skära mig eller något så jag har något att jobba med?!? Jag har faktiskt funderat på det. Okej. Jag tror att det värsta är nog att jag inte än har fått ett enda förslag om hur jag ska stå ut med min ångest. Det medgavs till och med att grundproblemen och ångesten kommer att bestå, att färdigheterna är för att stoppa impulser. Bläh. Jag är besviken. Lite på mig själv också eftersom jag har impulskontroll. Gör något åt mina tankar istället.


Nu blev det en hel del om DBT:n igen. Kanske om ett år ser det annorlunda ut och jag har sett fördelarna med det hela. Man skall ju vara optimisktiskt. Jag har i alla fall skrivit en hel del listor på morgonen. Vad vi behöver för mat för jultiden, vad jag behöver handla imorgon i Skärholmen. Sedan kollade jag mitt konto och blev ledsen. Egentligen ville jag träna nu. Men jag ska äta lunch istället. Jag kan alltid träna ikväll. Pojkvännen har julbord med jobbet. Och jag känner mig ensam. Jag vill ha någon som kan diskutera mina tankar med. Någon som peppar mig när det gäller DBT:n. Någon som förstår mig. Jag är så trött på att sitta ensam hemma under dagarna. Självömkan. Patetiskt.

Jag mår skit. Jag är någonstans mellan att vara ledsen och och att vara ångestfylld. Jag gråter floder samtidigt som jag skakar av en enorm ångest. Min hjärna är besatt av katastroftankar. Och denna eviga dödslängtan. Denna starka önskan efter slutet. Jag vill inte mer. Jag orkar inte mer. Jag tror inte att det kommer att bli bättre. Jag kommer alltid vara så här handikappad och leva detta meningslösa liv. Inte liv, utan existens. Jag existerar, som ett spöke som ingen ser men alla ändå känner obehag av.

Sömnlösheten driver mig till vansinne. Jag är så trött men kan inte sova mer än kanske fyra timmar varje natt. Och läkaren vill inte ge mig någon annan sömnmedicin. Jag fick ett nytt recept på Propavan. Mardrömsskapande piller. Gårdagen spenderade jag för det mesta i sängen. Halv-sovandes. Idag fick jag tvinga mig ut eftersom jag hade individualterapi. Vi gjorde känslokedjor och pratade om varför jag aldrig känner någon stolthet. K känner inte till The Big Bang Theory. Vi pratade om vänner och jag drog en koppling till avsnittet där Sheldon försökte få nya vänner och hamande i barnboksavdelningen i någon affär. Jag fick som hemuppgift att gå ut, att gå till biblioteket och att låna böcker. Han fick som hemuppgift att titta på The Big Bang Theory. Jag vet inte om mötet var väldigt givande. Jag tar alltid över och försöker att leda konversationen i någon riktning som inte har med mig att göra. Jag kom hem och kräkte av ångest. Jag är så trött på att må så här.

Jag har förresten bestämt mig för att inte plugga under våren. Jag har tackat nej till alla kurser jag har kommit in på. Jag är för rädd för att inte klara av heltidsstudier. För mig är det antingen allt eller inget. Antingen alla fyra kurser eller ingen. Detta betyder att jag inte kommer att ha någon inkomst under de närmaste 9 månaderna. Men det har ju redan varit så i 9 månader. Jag har ingen hur jag egentligen har klarat mig på detta. Utan pojkvännen vore jag nog hemlös, svältande eller död.  Jag vill definitivt plugga under hösten nästa år. Masterprogrammet i litteraturvetenskap. Jag vill det. Men just nu har jag inte kraften och jag skulle förmodligen misslyckas. Jag måste vara realistisk. Jag är ett vrak just nu, en skugga av mig själv. Ett spöke som endast existerar. Inte levande men inte död.

Jag är hungrig. Jag har hetsätit igår och min magsäck har nog vidgat sig eller något. Men det är nog för sent för en macka. Eller? En ostmacka vore faktiskt rätt gott just nu. Mmmm.

Jag gick upp kvar i sju på morgonen idag. Min hjärna är mos och jag känner mig manisk. Ni vet, denna känsla när man är övertrött, man sväver på moln och man gör allt automatiskt samtidigt som man pratar lika snabbt som en häst i en tävling. Hjärndöd.

De senaste två dagarna har jag tillbringat med, öhm, jag vet inte. Jag färgade håret och tittade på film. Det är allt jag kommer ihåg. Och ångesten inför den första gruppterapin idag. Ah, och sömnlöshet. Jag hatar att inte kunna somna.

Gruppterapin var rätt okej idag. Jag var dock väldigt trött och fattade inte så mycket. Det blev mindfulness-övningar som inte fungerade för mig. De kommer nog aldrig fungera. Men jag låtsas, stirrar på mina fötter och tänker på annat. Terapeuten som håller i terapin känner jag ifrån övningsgruppen. Annars var det också en sjuksköterska närvarande. Vi är en liten grupp så jag lärde känna folk snabbt och hade inte en massa namn att komma ihåg. Vi pratade också om att stå ut och färdigheter. Jag är fortfarande besviken på att det endast handlar om att stoppa impulser. Jag är nog den enda Borderline-patienten som inte följer sina impulser. Mmm, fast, att hetsäta är kanske impulsivt. Men jag vill att de ger mig färdigheter för att få ångesten försvinna. Dessutom försvinner ju inte grundproblemet när man inte följer en impuls. Bah, jag har alltid haft svårt med att följa en tro eller övertygelse, jag ifrågasätter ju allt. men vi ska se. De andra i gruppen är trevligt. Mjoa, det finns ett orosmoment, något som gör mig nästan paranoid. Men det kan jag inte prata om eftersom man inte får prata om de andra terapideltagarna. Självklart var ångesten också närvarande hela tiden och jag funderar nu hela tiden om jag har gjort bort mig.

Jag gick inte och la mig när jag kom hem utan började städa badrummen i två timmar. Nu glänser allt. Det känns dock lite värdelöst eftersom det kommer ju bli smutsigt igen. Det är en dum ond cirkel. Grrr.

Näää. Jag ska gå och lägga mig nu. Jag hoppas att jag kan somna. Imorgon måste jag också gå upp tidigt. Läkaren kommer att ringa. Jag vill inte diskutera mediciner. Jag vet ju att de inte skriva ut något.

Jag försöker just nu att gå ut varje dag. Jag har ju lovat mig själv att satsa på terapin nu. Jag kommer förmodligen ändra mig efter gruppterapin på tisdag. Haha. Men för att få mig lämna lägenheten måste det finnas någonting vettigt att göra. Att promenera är det tråkigaste som finns för mig. Att bara gå till porten och röka en cigg känns värdelöst. Så jag föreslog att vi skulle gå till IKEA eftersom de har julbord och det kostar endast 99 kronor per person. Jag har ju fått lite Nikolaus-pengar från min mamma (yay för meningslösa tyska högtider!).

Så vi åkte till IKEA runt klockan 15. Jag skakade i bilen och hade en hemsk panikattack när vi stod i kön till maten. Men sedan gick det bra. Vi åt allt för mycket mat. Istället för två tallrikar tog vi fyra. Men sedan promenerade vi i två timmar runt på IKEA så de flesta av kalorierna har nog försvunnit. Jag är fortfarande äckligt mätt. Vi köpte några småsaker, som en julstjärna (alltså blomman) och lite saker och ting för köket och badrummet. Och leksaker för katten. Nu är jag trött. Riktigt trött. Jag har inte sovit mycket under natten och har haft hemska och underliga mardrömmar. Ikväll ska det bli Imovane, då slipper jag i alla fall mardrömmarna. Dessutom kommer ångesten ikapp mig nu.

Jag har till och med börjat med att skriva min livshistoria. Jag ska hålla det kort. Det känns inte så bra att berätta om allt för personliga saker. Jag känner mig inte trygg nog med terapeuten än. Hur som helst. Jag vill skriva lite brev nu men pojkvännen vill titta på DVD. Mina tråkiga problem.

I bilen

Igår var jag trött på min själv. Idag är jag trött på ångesten. Kan den inte låta mig vara i fred ibland? Jag vill så gärna kunna planera saker och ting men det går inte eftersom sannolikheten av att jag kommer att må piss är stor. Öh. Och så var jag så dum och åt ris a la malta idag. Smart move av någon som har problem med laktos. Jag mår illa. Jag är en gnällmaskin!

Jag har försökt träna idag. Alltså jag hade träningskläder på mig men efter att ha stirrat på träningscykeln i en timme gav jag upp. Jag bytte kläder igen. Motivationen är alltså noll idag. Jag har färgat mitt hår svart igen. Jag vet inte varför det växer så här snabbt, jag får utväxt redan efter två veckor och efter en månad måste jag defintivt färga håret igen.

Sedan har jag varit ute (enligt min hemuppgift! HA!) och hämtade ett paket. Jag har fått käderna som jag hade beställt på H&Ms hemsida. Och jag var helt överrasked, alla kläder passade faktiskt. Så jag har faktiskt bara gått upp en storlek. Det är ju också alltid lite tricky med H&M, man måste nästan alltid ta en storlek större än i andra affärer. Hur som helst, jag är inte lika fet som jag trodde.

Ikväll har vi tittat på den sista Harry Potter-filmen. Jag saknade några delar som fanns med i boken men annars var det en bra film. Jag blir riktigt kåt av Alan Rickmans röst. Dessutom är ju Snape också min favorit-karaktär. Jag har aldrig varit helt besatt av Harry Potter-böckerna men jag har läst dem alla och är nu lite ledsen eftersom  det hela är över. Hur som helst, jag kunde koncentrera mig på filmen. Trots ångest. Nu har dock ångesten tagit över igen. Of course. Grrr.

Vi ska kanske till julbord på IKEA imorgon. Jag har fått lite pengar från min mamma till Nikolaus (en tysk högtid ..) så varför inte göra något roligt med pengarna?!? Men allt beror på mister anxiety. Japp, min ångest är manlig. Jag vill också börja med att skriva min livshistoria, eller jo, vad det nu ska vara. Någon som har gjort DBT och vet vad de förväntar sig som man skall skriva? Jag har nog ingen ork med en 1000-sidig självbiografi. Haha.

Jag är trött på mig själv just nu. Jag vill så gärna må bättre samtidigt som jag inte har någon energi eller motivation för att arbete för att just komma ur denna svarta dimman jag befinner mig i. Det har ingenting med vilja att göra. Jag vill ju. Men jag kan på något sätt inte. Det är tröttheten, skamen och ångesten som suger all energi ur mig. Jag är så irriterad på att jag också alltid bygga upp en mur om någon närmar sig mina problem. Jag hittar hela tiden motargument för att inte behöva kämpa. Det har mycket att göra med att jag egentligen inte tror på att det finns någon hjälp, att jag egentligen har gett upp. Om målet med hjälpen jag ska få är att jag kan må lite bättre så räcker det inte för mig. Det är ingenting som jag tycker är värt att kämpa för. Jag vill att mina psykiska problem försvinner. Och om det inte är något som kan uppnås, kanske dags att ge upp på riktigt?

Individualterapin var jobbig idag. Jag kände mig i försvarsposition och när det händer kommer det endast motargument från min sida. Vi gjorde en kedja och gick genom vad som hände igår då jag var nära ett självmordsförsök. Jag har länge förstått hur jag fungerar i sådana situationer, alltså hur det enda leder till andra. Men det är för mig ingen orsakförklaring. Jag vill veta varför jag överhuvudtaget hamnar i botten, jag vill att grundproblemen försvinner. Förmodligen har jag för höga krav när det gäller terapin. Jag skulle komma fram till färdigheter som skulle kunna bryta den onda cirkeln. Det gick självklart inte så bra. Hur ska jag kunna göra det redan nu? Om jag visste hur då skulle terapin ju inte behövas. Hur som helst. Mindfulness och fysiska färdigheter är inte min grej. Jag måste lära mig att distrahera mig själv bättre. Kanske. Men jag vill inte sitta och räkna böcker bara därför att jag har ångest. Jag har inget större impulsproblem. Jag har ett ångestproblem. Stork skillnad. Bläh. Jag har fått en massa hemuppgifter som att skriva ner min livshistoria, att tackla min sociala fobi genom att lämna lägenheten en gång om dagen (as if that's gonna happen ..) och fyller i några självskattningspapper. Orka.

Jo, och jag får inte gå i någon eftermiddagsgrupp eftersom min individualterapeut håller i dem och man ska inte ha sin individualterapeut som gruppterapeut. Vilken tur jag har. Inte. Så nästa tisdag har jag gruppterapin på morgonen. Det hela med DBT:n ser mindre och mindre lovande ut. Men jag måste hitta motivationen, hålla modet uppe. Kanske jag hittar någon styrka. Dock är jag väldigt besviken eftersom allt verkar handla om impulsproblem som jag inte har. Än så länge har jag inte fått ett enda tips mot ångesten. Aye, och läkaren kommer att ringa mig någon gång nästa vecka. Jag behöver ett nytt recept för Propavan. Jag ska undvika prata om Oxascand med henne. Så länge jag har några kvar vill jag inte få höra att jag inte kommer att få nya. Det skulle slå sista spiken i kistan, då skulle jag nog hoppa av DBT:n bara på grund av piller-panik.

Jag har haft jättestark ångest hela dagen och just nu kulminerar det lite. Fan fan fan. Kronisk inre smärta. Autsch.