Miss Zombilicious - annorlunda

Jag har försökt att förstå begreppet acceptans och allt det innebär. Acceptans som ett psykologist begrepp. Jag anser mig själv vara en realistisk och ibland till och med pessimistisk människa. Jag har aldrig förnekat de negativa sidorna av livet och verkligheten. Jag är socialist men ingen idealistisk socialist. Jag vill att folk förstå hur verkligheten ser ut för alla och inte bara vara instängda i sin egna subjektiva uppfattningen av vad verklighet är. Först när alla får denna förståelse kan man börja göra något åt verkligheten, först då kan de rätta besluten fattas.

Dock har jag ett jättestort problem: att acceptera och se min egna verklighet. Jag har lätt för det stora, det övergripande. Men jag har svårt med det subjektiva, med det som just gäller mig. Att acceptera det som verkligen är istället för att kämpa emot insikten eftersom verkligheten är just hemsk. Det gäller mitt förflutna, det gäller min ångest, det gäller min sjukdom. Jag vill inte få insikten, jag vill inte se det som det är, jag vill inte att det är så. Men det är ju saker som inte går att ändra på.

Terapeuterna tjatar på mig om att jag måste acceptera. Att det är viktigt, att det kan minska mitt lidande. Jag har inte förstått än hur det ska minska mitt lidande. Men i en av texterna jag fick läsa, står:

"För att kunna ändra på något som vi vill förändra måste vi först ha gjort en slags bedömning, en neutral observation om hur läget är."

Det är mitt språk, det förstår jag. Jag måste acceptera det som det är annars kan jag ju inte göra något, annars blir det fel. Tänk er att ni gör ett kemiskt experiment och ni är säkert på att temparaturen på ett ämne är - 10°C. Ni vill inte kolla efter eftersom det skulle betyda att en mängd av era beräkningar är felaktiga. Så ni kör på det. Självklart får man ett resultat men detta resultat är fel, detta resultat kan inte accepteras av andra forskare.

Det är likadant med att acceptera sina egna förutsättningar. Att hela tiden kämpar emot verkligheten ger resultat men dessa resultat är felaktiga och någon gång kommer man avslöjas, någon gång bryter man ihop. På samma sätt som det felaktiga resultatet hos det kemiska experimentet kommer att avslöjas och motbevisas.

Jag har fått insikten, eller i alla fall har jag nu förstått varför acceptans kan vara viktig för mig. Som sagt, ett minskat lidande är nog inte något jag förväntar mig av just acceptans. Jag tror att det kommer faktiskt att börja med ett starkare lidande. Jag kommer känna mycket självmedlidande. Jag kommer gråta över alla "om", över allt jag kunde ha blivit, den jag kunde ha varit. Över mitt potential som jag aldrig kommer att utnyttja, över de mål jag aldrig kommer att nå. Jag måste acceptera att jag alltid kommer att ha ångest, att jag alltid kommer att ha psykiska problem. Att dessa saker aldrig kommer att försvinna. Det är så verkligheten ser ut. Jag är ett misslyckande på grund av mina psykiska problem.

Frågan är: hur ska det fortsätta härifrån då? Det svåraste kommer nog att vara att acceptera min diagnos. Jag har försökt så mycket att ifrågasätta den men jag har gjort testen fyra gånger, genomförd av olika personer. Jag har inget annat val än att acceptera det. Och det där med min ångest? Det är något jag måste acceptera för varje gång den kommer, det är en fortgående acceptans. Men det ska bli min utgångspunkt, jag är sjuk, jag har ångest, jag ska sluta kämpa emot. Det "ska", jag är inte där än. Men jag vill börja.

Det blir svårt. Det blir jobbigt. Jag vill egentligen inte. Det blir mycket gråt och det blir mycket: men jag vill inte ha ångest, men jag vill vara frisk, men jag vill vara normal, men jag vill kunna bli det jag alltid har eftersträvat. På något sätt undrar jag om det inte vore lättare att kämpa emot ångesten och sjukdomen istället. Men jag gör det nog på felaktiska premisser. Jag har lovat mig själv att försöka och börja acceptera. Det kommer att ta lång tid.

Jag mår inte bra alls just nu. Surprise. Men just nu finns det faktiskt en anledning. Två anledningar. Igår fick jag ett brev från CSN. De vill att jag ska börja betala av mitt lån. Men jag tog tag i det och ringde dem. Det är väldigt olikt mig. Jag hatar att ringa myndigheter. Jag är konflikträdd. Men jag ringde. Jag tror till och med att jag har löst det hela. Jag får fylla i någon blankett som de skickar till mig. Jag har ingen inkomst alls så jag kan inte betala 1700 kronor var tredje månad. Även om jag har ringt och även om det är på vägen till en lösning så drog det hela ner mig. Jag känner mig som ett misslyckande. Jag vill ju plugga. Men nej, här sitter jag och är urfattig och får återbetalningskrav. Dessutom försov jag mig igår och kom aldrig iväg till färdighetsträningen. Jag vet att sådant kan hända men jag skämdes när jag ringde och sa att jag inte skulle hinna.

Igår hade jag en oerhört bra dag. Det kändes skönt att endast ha lite ångest och att kunna skratta också. Jag var fast övertygad om att det skulle fortsätta på ett likadant vis idag, bara jag stod emot och ignorerade ångesten. Det fungerade inte. Ingen överraskning egentligen men ibland är jag envis.

Jag har förresten klarat av att träna fem gånger förra vecka. Kanske jag är snart tillbaka där jag har varit när jag fortfarande hade lite kontroll över mitt liv. Vem vet. Jag har tränat idag också. Och städat som en galning, dammsugit hela lägenheten i över en timme. Jag kände mig nästan duktig. Men sedan förstod jag ju hur patetiskt det hela är. Att städa och att träna? Om jag hade pluggat i åtta timmar, om jag hade skrivit hela dagen, om jag hade gjort något meningsfullt. Jag har än en gång fattat att mitt liv är patetiskt. Att jag är patetisk. Så nu sitter jag här med ångest och är övertygad om att det aldrig bli bättre. Att jag aldrig kommer utnyttja det potentialet som jag drygt ett år sedan trodde jag hade. Patetiskt.

Jag har dessutom försökt förstå meningen med radikal acceptans. För mig personligen är det som att ge upp och att acceptera att det dåliga måendet är en del av mig. Det heter "att sluta kämpa emot". Men om jag slutar så kommer det ju bli ännu värre. Jag förstår poängen i olika situationer men inte när det gäller ångest eller smärta. Men ändå ska jag försöka mig på det, måste jag ju. Men jag är inte övertygad. Jag reflekterar dock över varför jag inte är övertygad. Första steget kanske. Jag vill ju må bättre, men måste jag först må sämre för det?

Min katt driver mig till vansinne just nu! Hon slutar inte skrika och kräva uppmärksamhet. Men jag har ju lekt med henne. Kelat med henne. Gett henne mat. Vad mer vill hon? Baaaah, ibland är hon värre än ett litet barn.

Jag skulle kunna skriva om min ångest igen. Men vad finns det egentligen mer att säga? Jag är skakig, märker hur jag kommer allt närmare ett psykbryt, mitt hjärta slår så hårt att det nästan hoppar ur mitt bröst, jag känner hur tårarna vill rinna och jag kan inte göra något alls. Det kommer att hända. Det mörka luras alltid någonstans i mitt inre. Men just nu vill jag inte prata om min ångest i ett långt och utdraget självömkande inlägg. Ett sådant inlägg får ni nog imorgon igen. Eller tidigare.

Jag har idag funderat över några roliga saker som jag ser fram emot. Det måste ju finnas något som gör att jag vill kämpa och fortsätta. En dag i taget, en vecka i taget, en månad i taget. Jag är fortfarande pessimistisk (eller även realistisk) och jag vet att det inte kommer bli bättre och att jag måste fatta beslut utifrån denna premiss. Men hur som helst, saker jag ser fram emot. Dessa saker kommer att hända så det är inga drömmar utan min realistiska framtid.

1. Corbijn utställningen på Fotografiska.
Jag måste bara gå och se hans bilder. Han har tagit så många bilder på mina favoritband och så har han även jobbat med filmen "Control". Jag har fått lite pengar från min mamma så de kommer spenderas på entré-avgiften. Värd det.

2. "Dark Shadows"-filmen
Jag har alltid önskat mig att Johnny Depp skulle spela en vampyr. Ja, jag är kåt på Johnny Depp och har varit det sedan "Edward Scissorhands". Han är den hetaste mannen på planeten. Och hans flickvän är ful! Haha. Nej, men, han är en otroligt bra skådespelare och jag har alltid undrat varför de inte låtit honom spela Louis i "Interview with the vampire". Nu kommer snart Tim Burtons "Dark Shadows" ut och Johnny Depp spelar en vampyr. Ni kan inte fatta hur lycklig jag är för det!! Jag har faktiskt sett några episoder av serien (den gamla, inte 80-talets) och ser fram emot filmen så mycket. Jag kommer att dö kåtis-döden! Ljuvlig! Haha

3. Att läsa böcker
Jag har en lång, lång lista av böcker som jag vill läsa. Jag måste läsa för att känna mig tillräckligt litteratur-bildad som litteraturvetare som tar en studybreak. Den här våren vill jag läsa massor av böcker och det ser jag fram emot.

4. Att skriva
Jag vill skriva och ser fram emot att tvinga mig till det. Jag måste och vill sluta att säga att jag är för upptagen, för lat, för sjuk, utan talang. Bullshit, jag är bara rädd för att misslyckas. Jag har en fantastisk idé i huvudet och det ska komma ut. Och nej, det blir inte någon Borderline självbiografi som 90% av Borderline-tjejerna verkar skriva nuförtiden. Det blir en fiktiv roman utan någon koppling till min sjukdom. Jag skriver som det man bör skriva, utifrån det samhället vi lever i, utifrån mina intryck och utifrån hur människan ser sig själv idag. Inget Borderline-tjafs.

Så där har ni det. De få saker jag ser fram emot. Allting är inte svart i min värld. Det mesta är det. Men det kan också finnas små ljus av lycka i mörkret.

Och bara för att få det här inlägget framstå ännu positivare får ni nu ett fantastiskt exempel på Iphone Autocorrect och dess idioti.

 

 

HAHA !!

Jag är rätt irriterad på att min sömn har blivit ett problem igen. Det gick faktiskt bra under någon vecka då jag kunde somna, vaknade inte ett flertal gånger utan sov mina 8/9 timmar. Men nu är den helt förstörd igen. Det skapar ännu mer ångest eftersom trötthet är en stor sårbarhet för mig. Så det är ingen överraskning att ångesten slog till strax efter jag hade gått upp. Men jag ska försöka göra något av den här dagen. Jag har en lista av saker som jag vill få gjort och jag ska sätta igång snart.

Jag har faktiskt redan diskat och städat lite och om en stund ska jag träna. Sist jag tränade fick jag gråtattacker men jag fortsatt ändå. Så jag kommer nog klara av det idag också. Jag förstår dock inte hur folk kan använda sig av träning som en färdighet. Jag hatar att träna, jag mår hemsk när jag tränar och jag är bara glad när det är över. Jag får inte någon positiv känslan av det alls, ingen adrenalin-kick, ingenting. Jag äcklas bara av mig själv eftersom jag har svettat. Träning fungerar som en bra självbestraffnings-strategi för mig. Jag säger alltid åt mig själv att jag förtjänar må så här dåligt, jag har ju orsakat att jag har blivit så fet och det är bara rätt att jag måste lida för det. Jag är en konstig människa. Nu vet ni.

Igår kväll tittade jag på filmen "Wir Kinder vom Bahnhof Zoo". Jag hade läst boken (något slags självbiografi) någon gång under min ungdom och det var ju nu på tiden att se filmen också. Jag har haft vänner som var H-missbrukare, jag hittade en av dem till och med död på tågstationstoaletten i Kiel. Jag var 13 år gammal då. Han var lite över 20. Så på något sätt känner jag miljön och blev inte allt för chockad över filmen. Det som skrämmer mig är att det kunde ha varit mig. Jag har aldrig tagit H (bra att jag är rädd för sprutor och nålar) men i min unga ålder hade nog någon kunnat övertyga mig att ta det. Men att ha sett min vän med en spruta i armen, helt vit ansikte och blåa läppar, den bilden har etsat sig i mitt minne. Aldrig skulle jag ens överväga ta H. Hur som helst, filmen. Den visade nog att musik och drogscenen är inte så glamorös som många föreställer sig det. Det kan gå snabbt neråt och så hamnar man i ett beroende där man gör allt för att skaffa pengar till en ny sil. Jag blev glad av att se David Bowie i filmen (verkligen en av de artister jag ångrar att jag aldrig sett live) och att mycket av hans musik spelades. Filmen slutade ju lite med en happy end, ett uppvakande av Christiane. Men så var det ju inte i verkligheten. Hon har varit på ett flertal behandlingshem, på psyket, hamnade till och med i scientologys händer. Hon blev clean ett tag men rökte fortfarande hasch. Och endast 3 år sedan hade hon ett återfall, psykbryt och hennes son togs ifrån henne från myndigheterna. Nu lever hon någonstan i drogscenen i Berlin. Det är precis det: H är nog den allra svåraste drogen att komma ifrån eftersom den skapar ett sådant fysiskt beroende. Det mest skrämmande i filmen (och i boken) är ju åldern på de barn som tar dessa hårda droger och prostituerar sig. De var 13, 14, 15 år gamla. Jag vill påpeka att det fortfarande finns en stor gatuprostitution i Tyskland på grund av missbruksproblem. Det finns gator där kvinnorna/tjejerna och männen/pojkarna står i rad och väntar på en bil som stannar framför dem. Problemet är inte ur världen även om man är medveten om det. Det har ju gått 30 år sedan boken och filmen kom ut. Dock måste jag säga att H-missbruket är inte lika stor i Tyskland längre, eller i alla fall ser man inte folk sprutar heroin på öppen gata längre. Kanske de har bara hittat en bättre och hemligare plats.

Det är alltid samma visa. Det går uppåt ett tag, till en nivå där jag nästan tror att jag kan leva med det här. Och sedan kommer något litet som stör mig, något som läggs i min väg. All styrka och energi försvinner och jag vill bara ge upp. Jag befinner mig i ett sådant läge just nu. Jag har blivit verkligen cynisk och är nästan inte mottaglig för hjälp eftersom jag är övertygad om att inget kommer kunna hjälpa mig. Jag är ett hopplöst fall. Men samtidigt vill jag inte vara ett hopplöst fall utan någon som det lönar sig att hjälpa. Förvirring.

De senaste dagarna har följt alltid samma mönster. Jag står ut under förmiddagarna, jag klarar av att göra lite saker. Men gentemot kvällen orkar jag bara inte längre med ångesten. Den tar över och blir till panikångest. Jag gömmer mig, jag gråter, jag skriker tysta skrik, jag letar efter lösningar för att få det sluta och aldrig behöva känna så här igen.

Igår var det ännu sämre. Jag hade tid med min terapeut och ångesten började redan tidigt på morgonen. Jag ville inte gå upp, jag ville ge upp. Men jag tvingade mig ut eftersom jag vill visa att jag vill göra terapin så de aldrig ifrågasätter mig igen. Men på tunnelbanan fick jag en panikattack (nu vet jag i alla fall att man kan ha ångest och en panikattack samtidigt, alltid något). Jag började gråta, jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Jag kände mig så värdelös och skämdes. Det hjälpte inte att en gammal gubbe som satt bredvid mig inte slutade stirra på mig. Hos terapeuten skakade jag hela tiden, jag kunde inte få det sluta. Mer skam. Han ville göra medveten närvaro med mig men jag ville inte, jag visste att det skulle bara förstärka den negativa känslan i det momentet. Jag kan ju inte slappna av med andra och att bli filmad samtidigt skulle ha gjort det hela ännu svårare för mig. Vi pratade om ångest och acceptans. Jag tror att jag var väldigt envis, tanken att acceptera ångesten skrämmer mig. Jag vill inte ha ångest som en del av mitt liv för alltid, jag vill bara inte acceptera det. Jag vill att det försvinner och att acceptera det istället känns som att helt ge upp. Jag kände mig nästan som en uppnosig tonåring. Alla metaforer och jämförelser han kom med kunde jag ifrågasätta eller svarade med: "då vill jag inte leva längre". Smart, eller hur? Jag förstår alltid vad han menar men jag håller bara inte med. Nu har jag som hemuppgift att försöka acceptera ångesten, alltså vid ett tillfälle. Varför kan jag alltid förstå allt och kan även förklara det för andra och visa att jag har förstått, men jag kan inte internalisera kunskapen? Någonting är hemskt fel med mig. Eller så är jag bara rädd och har en massa murar kring mig.

Det är också något som kretsar i mina tankar just nu. Att jag är inte värdig hjälpen, att jag kanske tar upp plats för någon annan som kan det här bättre, som är glad och tackar ja till allt och inte ifrågasätter allt? Det är samma känsla med min pojkvän och andra som står mig nära. Vore det inte bättre om jag försvann och ersattes av en bättre människa, alltså en människa som är mer värdig deras kärlek? Man kan kalla det för min mörka värld där jag är den onda, dåliga magikern som måste tillintegöras och ersättas av en vacker god häxa. Konstigt jämförelse kanske, men det är sant.

Jag visste att jag skulle falla igen, ner i det svarta hålet. Jag är lite irriterad över att småsaker kan ha en sådan stor effekt på mig. Jag kom inte in på distanskursen. Jag hade ju egentligen inga höga förväntingar. Jag har hamnat på en reservplats och det betyder att jag kan glömma att komma in. Det påverkar hela min vår eftersom jag inte kommer ha något meningsfullt att fylla min tid med. Dessutom kommer jag inte ha några pengar. Nu är jag i ett år utan inkomst och det kommer nu bli 8 månader till. Jag känner mig skyldig eftersom pojkvännen betalar allt och vi måste leva på jättelite pengar. Jag avskyr att vara fattig samtidigt som det kanske ge en erfarenheter som är viktiga för att förstå samhällets regler. Kanske. Jag har inte råd med utgång, iphone, nya kläder, ja, inte ens med ett busskort. Roligt det där med pengar. Dessutom kommer jag nog höra från CSN snart, det blir dags att betala av mitt lån. Haha, kanske jag får betala i naturalier, vara lite snäll mot en tjänsteman. Näh, jag ska kontakta dem snart så det blir inget strul. Jag har ingen inkomst. Ergo: jag kan inte betala av något lån.

Så allt det där drar ner mig ordentligt. Att inte ha något meningsfullt att göra kommer ta kål på mig. Jag behöver någonting som distraherar mig från ångesten. Mjoa. Jag ska beskriva min ångest för K, kroppslig, tankarna och känslorna. Jag misstänker att han kör KBT-grejen med mig. Jag har ju redan gjort det i internetterapin. Men men.

Just nu är jag ledsen och skamfylld. Och ångesten är konstant närvarande. Den där inre oron gör mig galen. Om det vore rastlöshet så kunde jag ju göra något åt det. Men en inre oro som paralyserar en motiverar inte särskilt mycket till att göra något alls. Det mesta av min energi går åt att inte få psykbryt. Jag dissocierade redan igår och höll på att bli galen. Bara jag inte blir inlagd. Jag läste igår om ECT och att man kan bli tvingat till det om man är tvångsinlagd. Det finns inget mer som skrämmer mig än någon som vill elektrochockar min hjärna. Ush. Katastroftankar deluxe.

Jag har skrivit en dikt igår och har påbörjat två noveller. Kanske det är något meningsfullt. Att skriva. Problemet är att jag aldrig blir nöjd och det slutar med självhat och självförbråelser. Jag är bra på att vända något positivt till något negativt. Det är min superkraft. Vilken hemsk superhjälte jag skulle vara. Typiskt, inte ens som påhittad superhjälte duger jag.

Försvinn jävla ångest!

Jag har inte mycket att säga just nu. Jag känner mig stum på något sätt. Som om jag hade tappat rösten. Det borde komma ut något men allt är bara svammel och konstiga blåsljud. Så där som döende i skräckfilmer gör när det flöder blod ur deras munnar. Skön jämförelse.

Jag har haft en eller två bra dagar. Men nu sjunker humöret igen. Jag misstänker att jag har pms, det är den tiden på månaden snart och därför är jag grälsjuk, ledsen och ångestfylld. Det måste vara det, jag orkar nämligen inte med ännu ett varv ner till bottnet.

Jag har fått mycket beröm när jag träffade min terapeut sist. Som att jag börjar vara mer villig till att acceptera terapins metoder. Mjoa, det är nog mer det att han skrämde skiten ur mig när vi träffades en vecka sedan och jag blev livrädd att jag skulle bli utslängt från terapin. Så jag bestämde mig för att hålla käften om det sägs något jag inte håller med om. Det är nog bäst så. Problemet är detsamma som alltid: jag har nu fått en hel massa kunskap som jag helt intellektuellt förstår och som jag också kan förmedla till andra. Jag ser de kausala förhållandena i mitt beteende. Men jag kan inte använda mig av denna kunskap. Jag har aldrig varit kopplad till mitt inre, till mina känslor. Jag vet inte hur man gör bara. Jag har alltid helst hållit käften när det gäller mina egna subjektiva känslor, jag har aldrig uttryckt dem. Och nu ska jag ändra på dem, på någonting jag inte ens känner mig kopplad till? Det lär bli svårt. Men jag gör i alla fall mina "läxor". Jag har verkligen lust att bara hoppa av. Alla ska låta mig vara. Att fly och undvika. Det är verkligen det rationella beteendet jag strävar efter. Inte.

Jag måste söka efter en aktivitet som en utställning, en öppen föreläsning eller något liknande jag kan gå till inom den närmaste tiden. Typ exponering (fastän vi inte har gått genom de andra delarna av KBT:n och vi har aldrig pratat om varför jag egentligen har dessa sociala rädslor. Lite oproffsig), eller förberedelse till exponering. Jag är ju helt pank (har ingen inkomst alls ..) så jag kan inte betala för någon entré. Så jag kollade på gratis stockholm men hittade ingenting, verkligen ingenting, som verkade intressant. Har inte någon ett förslag? Eller så gör jag min egna utställning, måla lite Pollock-liknande sträck och då har jag min aktivitet. Haha. Cynism. Jag tycker ändå att det är dumt att min sociala aktivitet ska vara att gå ensam på ett kulturellt evenemang. Vem går på sådant själv? Jag kan inte ens gå och handla utan en hel massa ångest och skam. Det har jag aldrig kunnat göra. Men å andra sidan ville K nog att jag hittar något som är kul att göra utanför lägenhet, som motivation. Well, det finns inget som jag tycker är kul utanför lägenheten. Kanske att festa och att gå på konsert. But that's that. Ah, ibland älskar jag att vara pessimistisk. Jag vet ju ändå att jag kommer att göra vad han vill jag skall göra eftersom jag har nu den överhängande rädslan att jag annars kommer att slängas ut.

Okej. Nu blev det en hel del psyk-svammel igen. Något roligt kanske? Jag läser Ozzy Osbournes självbiografi just nu, någonting lättare efter all rysk realism på sistone. Språket är fruktansvärt dåligt, översättningen är ännu sämre. Jag borde ha läst boken på engelska istället, då hade det i alla fall varit humoristiskt på något sätt. Men jag ska läsa klart boken, bara för att jag vill läsa om han skriver något om Marilyn Manson någonstans. Bra syfte.

Nu är det alltså 2012. Jag tycker att idén om att ett nytt år börjar och alla förhoppningar kring det är lite löjligt. Jag har aldrig tyckt om nyårsafton eftersom alla (jag med) var fulla och sårbara. På alla nyårsfester har det alltid blivit bråk, någon grät och någon kräkdes. Inte särskilt roligt. Dessutom är tid ju egentligen endast en mänsklig uppfinning och kalendern vi bygger vår tidusppfattning på är ändå felräknad. Hur som helst, det är alltså 2012 nu. 2011 har varit ett skitår med väldigt få ljusa moment för mig. Jag är har inga höga förväntingar för 2012 alls. Jag hoppas att jag överlever. Kanske det är mitt nyårslöfte, jag ska överleva. Om nu inte världen går under den 21:e i december självklart. Haha. Vidskeplighetens löjligheter.

Jag är lite bitter idag. Det är kanske tröttheten. Jag var på färdighetsträningen på morgonen och jag är alltid helt slut efteråt. Det är inte endast att det är allt för tidigt på dagen för mig utan också därför att jag tycker att det är jobbigt att vara kring andra människor. Idag undrade någon varför jag egentligen går i DBT, jag verkar ju så smart, bildad och förnuftig. Jag vet nu inte om jag ska förstå det som ett komplimang eller som en förolämpning. Jag visar inte känslor inför andra så kanske därför verkar jag sansat och lugn. Men ingen kan ju se vad som händer inom mig. Jag är ingen impulsiv människa och det är nog det som kan ses som konstigt. Whatever.

Förresten, jag tycker att det är oerhört omoget att det finns människor som tror att de har rättigheten att uttala sig om min situation eller mitt beteende. Att ha psykiska problem är som att ha somatiska problem. Smärta upplevs individuellt. Jag har inte valt det här och jag har inte valt att vara ett besvär för andra. De människor som finns i mitt liv har gjort valet att vara vid min sida, även när jag mår dålig. Det finns människor som nuförtiden undviker mitt sällskap som jag helt och hållet respekterar. Och jag är så otroligt tacksam att det fortfarande finns folk som vill finnas i mitt liv. Jag har lika mycket att ge som jag tar. Jag är ingen vampyr som suger ut människornas energi. På samma sätt som dessa människor finns för mig, finns jag för dem och har funnits där. Jag anser mig vara en bra vän och partner. Jag försöker mitt bästa att hålla det dåliga ifrån dem som jag älskar. Tyvärr lyckas jag inte alltid med det. Men de ska inte vara del av min smärta, de ska inte behöva lida av det. Och om det händer så är det aldrig att jag har medvetet valt att såra någon. Ibland syns smärtan och jag kan inte alltid dra mig undan. Det enda jag kan göra är att inte låta känslan ta överhand. Jag vill inte ha medlidande på samma sätt som jag kanske ibland behöver en kram för att kunna stå ut. Så ni som dömer mig som en dålig människa, vän eller partner: hur mycket vet ni egentligen om mig? Om mitt liv och vad som har hänt mig? Om mitt förhållande och vänskapen som alla också har en historia? Det handlar om att göra ett val och hur kan ni ens ifrågasätta ens val om ni inte har alla fakta och aldrig har lärt känna mig på riktigt? Lyssna på ert förnuft först och låta inte era känslor styra ert omdöme. Är det inte det ni vill jag skall göra? Det är hyckleri. Enough said.

Nu ska jag försöka hålla mig vaken. Mer kaffe kanske. Och en bok. Eller TV:n.