Miss Zombilicious - annorlunda

Idag har jag märkt av att jag endast tar halva dosen av min medicin. Jag vaknade med en hemsk ångest som bara blev värre. Vud lunchtiden bröt jag helt ihop. Jag avbokade tiden med min terapeut och han förstod att det bara inte skulle kunna fungera att jag går ut i ett sådant tillstånd. Jag har i alla fall tagit en lugnande tablett och den hjälpte. Jag känner mig bara lite avskuren från verkligheten. Jag hoppas att allt det här är övergående. Jag vet att jag inte kommer orka länge med en sådan ångest.

Jag har också något positivt att berätta. Mötet med socialpsykiatrin igår gick bra. Två människor kom hit och ställde mig en massa frågor. Det tar nu några veckor och sedan får jag ett beslut från dem. Det blir nog boendestöd, det är i falla det de antydde.

Jag har börjat plugga lite. Det är endast första veckan med sommarkurserna så det är inte fullfart än. Tills slutet av nästa vecka måste jag dock ha lyssnat på 12 föreläsningar, 5 har jag redan lyssnat på. Det blir en liten quiz-tenta då. Kursen om tysk litteratur är slö. Läraren hör inte av sig och jag har inte kunnat göra någonting än. Jag vet inte om hon nu godkände min studieplan eller inte. Vi ska läsa kring 1000 sidor skönlitteratur men med de böcker jag har valt blir det nästan 2000 sidor. Men helst för mycket än för lite, eller hur?

Nu blev jag seg. Jag ska sätta mig framför TV:n och bara vara.

Jaha. Den biverkning jag har fått av Abilify heter Caged Tiger Syndrome. Det känns ju bra. Tyvärr är den inte övergående. Jag är bara glad att en läkare har ringt mig idag och att det nu sker en förändring. Jag ska dela på mina tabletter och hoppas på att den halva dosen hjälper men tar udden ur biverkningarna. Så det blir 2,5 mg framöver. Sedan blir det kanske en höjning till 5 mg efter ett tag. Jag ska se vad som händer. Jag har ju mått lite bättre av Abilfyn. Men att känna som om man vill krypa ur sitt eget skin är lite för mycket för mig. Baaaaah.

 

 

Henry James‘ ”Portrait of a lady” är en av de mest framgångsrika romanerna från den viktorianska eran och har även idag en stor signifikans för vår förståelse av just denna tid. Frågan som ställer sig är om man nu ska tolka och förstå boken på ett relativistiskt sätt eller om man ska kritisera den utifrån vår tids perspektiv. Dessa två sätt att läsa boken leder nämligen till olika resultat.

 

Romanen handlar om den amerikanska tjejen Isabel Archer som har ärvt en stor summa pengar och bestämmer sig för att följa en släkting till Europa för att utforska den gamla världen. Hon reser till England där hon spenderar en lång tid på sin mosters gods och blir goda vänner med sin kusin Ralph. Hon lär känna adeln (främst Lord Warburton) och engelsmännens sed och vanor. Hon reser till Italien där hon träffar på en mystisk och intressant man vid namnet Osmond som hon så småningom förälskar sig i. Ingen större sak egentligen. Men äktenskapet mellan dessa två är ett resultat av en intrig av Madame Merle, en stark kvinna som håller många trådar i handen. Osmond visar sig vara en egoistisk och lömsk man som kontrollerar den frihetssökande Isabel. När hon har möjligheten att fly från sitt äktenskap bestämmer hon sig för att stanna istället för att följa sina instinkter. Om hon nu stannar för den sociala lagens skull eller för kärleken till Osmonds dotter är en öppen fråga.

 

Romanen speglar den viktorianska tiden med alla dess sed, vanor, sociala lagar och föreställningar. Det beskrivs skillnaderna mellan den nya världens framåtskridande idéer och den gamla världens konservativa grund. Det är som en clash mellan två kulturer ibland. Dessutom beskrivs hur de rikare engelsmännen lever sina liv medan det vanliga folkets villkor helt bortglöms. Adeln har fortfarande sin ställning kvar men kapitalisterna är på frammarsch och har mer inflytande än den gamla eliten. Den nya världens idéer har alltså redan tagit några steg i det engelska samhället. Det typiska temat i romanerna från den viktorianska tiden är just att resa och att utforska främmande länder (se till exempel Bram Stokers ”Dracula”). Så James följer denna tradition. Men han använder sig inte av ett kolonialistiskt perspektiv, han vill inte framhålla att en av världarna är bättre. Vad han gör är att nästan nitiskt beskriva utan att döma för mycket. Han visar de positiva och de negativa sidorna av både världarna. Så under den viktorianska tiden var denna roman nog väldigt speciellt för läsarna. Så här kan man tolka romanen ur ett relativistiskt, historiskt perspektiv.

 

Men det finns också ett annat sätt att läsa romanen, nämligen ur ett feministiskt perspektiv. Det är fruktansvärt hur kvinnan beskrivs i denna roman. Isabel får inte bara ett frieri utan tre vilket kan anses som en anspelning på att hon är lösaktig (igen: typiskt drag i viktoriansk litteratur). Hon har pengar men det betyder inte att hon har makt eller frihet. Hon är endast en del i en intrig, hon har ingen egen röst. Hon berövas sin frihet utan att ens ha kunnat smaka på den. Hon har inga valmöjligheter. Hon måste stanna i ett äktenskap där hon kvävs bara därför att det är det som förväntas av en kvinna. Så den frihetssökande kvinnan blir fången i en bur och nyckeln till denna bur har patriarkatet i handen. Hon blir en del av den gamla världen. Dock får det inte glömmas att det finns två starka kvinnor i romanen: Madame Merle och Isabels journalistvän. Båda kommer från Amerika, alltså den nya världen, och har lyckats att hålla fast vid sina framåtskridanden kvinnoideal.

 

Jag hade svårt att läsa boken ur ett historiskt perspektiv. Jag störde mig redan i början på att kvinnan anses mest vara ett redskap än en människa. Och slutet av romanen gjorde mig arg. Dock hade jag inte förväntat mig mycket annat eftersom Henry James är känd som chauvinist.

Jag orkar snart inte med den här rastlösheten längre. Jag undrar om det blir bättre om jag tar Sobril/Oxascand? Jag behöver lite lugn. Det känns bara inte som jag. Det känns som om någon har gett mig kokain och den lämnar bara inte kroppen. Jag har jättesvårt med att stanna upp. Dessutom är mina känslor helt konstiga. Igår hade jag för mig att göra slut med min pojkvän och storgrät i timmar. Han var förvirrad, jag var förvirrad. Sedan blev jag plötsligt lugnt och allt löste sig. Men senare kom helvetesångesten. Jag tror att jag måste mer uppskatta de stunderna då jag har låg ångest eftersom det är något nytt och något positivt.

Fredagen spenderade jag med att läsa och att skriva. Jag städade också lite. Det var första dagen på länge där jag inte behövde göra något. Min terapeut har sagt att jag måste varva ner lite, att jag tar de stora stegen och att det kommer bara leda till kaos. Jag har dock ingen tålamod och jag vill som vanligt överprestera. Jag måste fundera över det där med små mål och stora mål.

Igår var vi först och handlade på Hornbach. Vi skulle egentligen bara köpa kattsand till Anders' syster men kom hem med en myntaplant och kattgräs också. Vi var några timmar hos pojkvännens syster. Vi fikade och pratade och det var trevligt. Men jag har den där jävla rastlösheten så den sista timmen av att behöva sitta och fokusera var ett helvete. Jag hann i alla fall också hämta ut ett paket. Nu har jag nästan alla böcker till sommarkurserna. Jag får CSN-pengarna imorgon så jag kan beställa de sista böckerna då.

Idag ska jag träna (måste, måste, måste), klippa håret lite till (pojkvännen klippte det igår men det blev inte kort nog) och färga håret. Imorgon måste jag åka till Högdalen för att hämta en bok och så börjar sommarkurserna. På tisdag har jag färdighetsträning. På onsdag kommer någon från socialpsykiatrin hit. På torsdag ska jag träffa min terapeut. En massa att göra.

 

Jag är så trött samtidigt som rastlösheten gör mig galen. Jag är trött på biverkningarna. Men snart, förhoppningsvist väldigt snart, försvinner dem. Det är ju skönt med energi ibland men inte om man är egentligen hemskt trött.

 

Jag har haft besök av Micke idag. Det var hur trevligt som helst att träffa en vän. Jag måste verkligen komma ut mer. Om jag bara kunde.

 

Kort inlägg. Jag har egentligen inget att berätta. Jag är bara trött.

Jag går från att vara världens segaste människa, alltså sengångare seg, till att ha en massa rastlöshet och energi. Det börjar bli lite irriterande. Jag tycker inte om mitt energirika jag, det är inte det jag som jag känner till. Det är nästan jobbigt.

Färdighetsträningen gick okej idag fastän jag var ångestfylld och seg. Vi tittade på en liten Marsha Lineham-film och jag tycker att hon verkar som en läskig sektledare. När jag kom hem började jag tokstäda. Nu är badrummen rena, lägenheten är dammsugit, disken är diskat. Jag har dessutom repererat två kuddar, yep, jag har sytt. Jag har precis äntligen ramat min kandidatexamen. Jag ska hänga upp det sedan. Vad ska jag göra nu då? Aaaaaaaaaaaah!

Veckan är i alla fall fullpackad med grejer att göra. Imorgon kommer finaste Micke på besök. På torsdag har jag individualterapi. På fredag kommer någon från socialpsykiatrin hit för att prata om det där med boendestöd. Under helgen vill jag klippa och färga mitt hår och så blir det kanske också Tanto på lördag om vädret är på vår sida. Dessutom måste jag åka till Högdalen för att hämta en bok. Saker att göra. Whoop whoop.

Jag väntar på att pojkvännen kommer hem. Jag är hungrig och han lovade att köpa pizza. HUNGRIG!

Jag har så svårt att förstå om jag mår bättre eller inte. På något sätt har min ångest förändrats och jag tror att den är svagare. Jag har mer energi och jag har plöstligt en helt normal dygnsrytm. Men det gör ont i mitt bröst och jag tror att det är en biverkning av Abilify. Det går nog över.

Jag har för länge sedan slutat tro på att det finns medicin som kan hjälpa mig. Så kallade lyckopiller finns inte. Ja, benzodiazipiner lugnar ner en men det fungerar inte i längden. Just nu tror jag faktiskt att Abilify är den rätta medicinen för mig. Jag äter som en gris och kommer nog snart se ut som en också. Men det är värt det om jag bara fick en liten förändring i mitt mående och jag tror att det redan håller på att hända. Jag har inte behövt ta en lugnande på en vecka. Min ångest finns kvar men på något sätt kommer den inte upp i höjden längre. Min terapeut var jätteförvånad över hur lugnt jag var under vårt sista möte och var ännu mer förvånad över att jag inte hade tagit något lugnande. Så jag vill fortsätta med Abilify och se vad som händer. Just nu är det nog lite av en placebo-effekt så jag vill inte ge någon bedömning än.

Jag har fått som hemuppgift att åka med tunnelbanan. Jag måste jobba med det så jag kan plugga under hösten. Hur ska jag annars ta mig till universitetet? Idag åkte jag med tunnelbanan till Stadsbiblioteket. Okej, pojkvännen var med men ändå. Imorgon ska jag ta tunnelbanan till gruppterapin och på torsdag till individualterapin. Jag skulle ha tagit tunnelbanan fyra gånger men tre är bättre än inget. Jag behöver ett mål, att bara åka tunnelbana är ju dumt.

K jobbar på att jag får boendestöd. Jag vet inte hur det känns. För det mesta känns det som om jag är en miffo. Att ha boendestöd är ännu mer ett steg ifrån ett normalt liv. Eller?

Yup.

 

Jag har varit rätt duktig på att hålla mig upptagen de senaste dagarna. Jag får inte falla tillbaka i den mörka passiviteten. Det som jag har märkt fungerar bra för mig är att undvika TV:n under dagtid. TV:n är ju passivitetens stjärna. Man behöver inte tänka själv och så kommer man aldrig ifrån soffan igen. Så TV:n får bara vara på under kvällarna. Och det har verkligen fungerat bra hittils.

 

Häromdagen har vi planterat blommor och kryddor. Har jag blivit en tråkig hemmafru?!? Jag är väldigt dåligt på att ta hand om blommor. Jag ger dem antingen för mycket eller för lite vatten och så småningnom dör de alltid. Men den här gången ska jag vara försiktig. Jag vill ju ha min egen basilika!

 

I fredags hade vi strömavbrott i fem timmar. Det var jobbigt, främst för pojkvännen. Så vi satt Salvador Dalí vykort i ramar. Nu har vi en rad fina bilder i hallen. Jag har så många idéer för vår lägenhet. Jag undrar om jag kommer att förverkliga dem någon gång också. Senare idag vill jag hänga upp några fladdermöss, alltså plast-fladdermöss. Det är i alla fall något.

 

Jag var hemma själv hela lördagen och det var skönt. Jag städade, jag dansade, jag skrev brev och jag började läsa Jane Austens "Pride and Prejudice". Söndag var ännu en lat dag. Jag tränade för första gången sedan jag blev inlagd sist. Och det tog emot. På riktigt. Vi tittade på filmen "Bridesmaides" som var jättelöjlig!

 

Idag åkte jag med tunnelbanan (!!!!) till Stadsbiblioteket och hämtade några böcker jag behöver för sommarkurserna. Sedan satt vi en stund vid Observatoriet och drack McDonalds kaffe. Det var trevligt att vara ute en sväng men det var ännu trevligare att komma hem igen.

 

Jag ska nu diska, fixa mina naglar, göra DBT-uppgifterna och sedan skriva brev. Snart ska vi också titta på "Water for Elephants". Jag tycker om att vara produktiv och duktig just nu. Jag undrar dock hur länge det kommer att hålla i sig.