Miss Zombilicious - annorlunda

 

Jag är i en sådan fas igen, en fas som jag förut kallade för lathet men som jag nu förstår är nog en depression. Det är konstigt att man alltid vill hitta felet hos sig själv, att man vill ge sig själv skulden. Jag kan inte gå ut alltså är jag en dålig och lat människa. Jag orkar inte ta mig ur sängen alltså är jag en värdelös människa. Jag klarar inte av de enklaste sysslorna så jag måste vara egoistisk som inte vill bidra till samhället, till hushållet, till livet. Men nu borde jag veta bättre. Jag klarar inte av alla dessa saker eftersom jag är deprimerad. Jag vill ju kunna göra allt som vanliga människor gör. Det är inte som om jag inte vill. Jag orkar bara inte, det tar så mycket emot att jag gråter på grund av min egen värdelös. Tankarna går nämligen inte bort. Man tror fortfarande att man är lat, egoistisk, dålig, lat och värdelös. Och det bidrar till att man blir ännu mer deprimerad.

 

Just nu är ångesten ständigt närvarande och ibland skjuts den upp i höjder som knappt går att kontrollera. Jag är gråtfärdig, ledsen, fylld med sorg, jag skäms och jag vill helst försvinna. Jag vill helst ligga i sängen hela dagarna. När jag vaknar på morgonen vill jag inte gå upp. Ja, jag är trött men det är inte bara det. Jag vill inte möta en ny dag, jag orkar inte med ännu en dag fylld med ångest och känslan av värdelöshet. Det finns så mycket som jag vill göra men jag förmår mig inte att ens börja eller försöka. Jag kan sitta i flera timmar i soffan och stirra i väggen. Fastän jag tänker att jag skulle vilja läsa eftersom jag vet att jag mår bra av det, jag behöver intellektuell stimulans. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja träna eftersom jag vet att jag är fet och jag skulle må bättre av att gå ner i vikt. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja träffa vännerpsy eftersom jag älskar det intellektuella utbytet och skratten. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja städa eftersom ett fint hem är rogivande. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja skriva, få ut mina tankar på papper, diskuterar meme och Nietzsche med mina brevvänner. Jag mår bra av att få ut mina åsikter och tankar. Men jag orkar inte. Jag skulle vilja kunna laga mat. Att laga mat vore en sådan skön gest till min pojkvän som jobbar hela dagarna och som skulle älska att få varm mat när han kommer hem. Men jag orkar inte.

 

Det är inte lathet. Jag mår dåligt av att inte kunna göra någonting. Om jag vore lat så jag vore jag ju glad om jag slapp göra något. Men jag är inte glad. Jag skäms, jag känner mig skyldig och jag är frustrerad. Det går inte att rycka upp sig. Jag vill ju men jag kan inte. Det är som om osynliga svarta händer håller mig nere vid bottnen, de låter mig inte komma upp, de trycker mig ner.

 

Jag har i alla fall orkat med boendstöd och färdighetsträningen den här veckan. Jag har som vanligt låtsat att jag mår bra. Och alla har köpt det. Idag har jag individualterapi och jag vet inte om jag kommer att kunna hålla ihop. Jag måste. Jag vill först och främst inte bli inlagd. Och så vill jag inte få den där negativa uppmärksamheten. Jag vill inte att någon tycker synd om mig eller försöker hjälpa mig med värdelösa andningsövningar. Jag vill att alla ska lämna mig ifred.

 

Förresten, jag är sjukskriven fram till slutet av januari. Heltid. Enligt sjukskrivningen är jag "allvarligt psykisk sjuk". Det känns ju bra. Damn it.

Jag lyssnar på LaCrimosas nya skiva "Revolution". Jag älskade detta band under några år när jag var yngre. Men sedan blev de lite kitsch. Den nya skivan är rätt okej och inte lika dystert som deras 90-tals musik som kunde verkligen trigga mig, mitt första riktiga självmordsförsök hände efter jag hade lyssnat på en av deras skivor. Hur som helst, jag tycker om den nya skivan.

 

Mitt liv består just nu av en massa möten med vården. Jag känner att jag behöver semester, en månad i skogen, i ensamhet. Fast, ensam är jag också här. Men jag vill till skogen! Igår var jag hos gynekologen som ännu en gång konstaterade att jag hade PCOS. Bra det, jag har en sjukdom som gör mig fet, infertil och ger mig humörsvängningar. Vilken lycka! Han var i alla fall trevlig och jag kände mig trygg. Att gå till gyn är nog en av de jobbigaste sakerna man kan tvinga mig till att göra. Jag hade starka underlivssmärtor på sistone men det visade sig att det "bara" är PCOS-smärtor. Och så har jag en massa cystor kring äggstockarna, men det är också PCOS. Som sagt, vilken lycka att jag har denna åkomma! Är det bara jag som blir äcklad av att se sin livmoder? Jag vill inte veta hur det ser ut inuti mig. Det enda som skulle intressera mig är en hjärnscan, det vore faktiskt fantastiskt att få en bild på min hjärna!

 

Idag hade jag ett möte med min psykiatriker. Hon är väldigt tveksamt till att förlänga min sjukskrivning. Men jag får veta hennes slutgilitga beslut på fredag. Alltså om hon sjukskriver mig får jag två utbetalningar till av CSN. Om hon inte sjukskriver mig så måste jag avbryter mina studier och måste nog betala tillbaka lite pengar till CSN (jag är sjukskriven tills den 19:e men har fått pengar tills den 25::e). Jag utgår ifrån att jag kommer att återgå till fattigdom. Jag kommer vara en parasit igen, lever på min pojkväns ynkliga lön. Jag vet att jag inte kan plugga (eller jobba för den delen) just nu. Min sociala fobi har aldrig varit så stark som den är just nu. Jag tål inte den minsta stressen, jag vet att jag kommer att bryta ihop. Jag måste alltid överprestera och kan inte ta det lugnt. Okej, om någon har ett jobb där jag inte behöver lämna lägenheten, kanske det skulle fungera. Det där med författarelivet lockar ju. Och jag har skrivit rätt mycket på sistone. Men det kommer jag aldrig kunna leva på, jag är inte Proust direkt.

 

Jag har också varit hos vårdcentralen idag för att kolla mitt blodtryck. Igår var det 148/99 som är ju helt för högt. Men idag var det 130/85 så det är lugnt. Jag var nog bara nervös hos gynen. Ah, och mina krampaktiga smärtor och svullnaden i mina ben kommer förmodligen från Propavan. Jag har nämligen börjat ta skiten igen eftersom min psyk-läkare vägrar att skriva ut tillräckligt med Imovane till mig. Jag får bara 10-pack och de ska räcka en hel månad. Hennes motivation är att man inte ska ta för många piller när man går i DBT:n. Dessutom ska man inte vara sjukskriven för länge om man går i DBT:n. Och så kan man inte få en ny diagnos medan man går i DBT:n. Kanske dags att hoppas av från DBT:n?!? Jag har ju ändå inte Borderline och så skulle jag kanske äntligen få den hjälp som passar mig. Eller nej, avsluta all kontakt med psykvården. Jo, det vore väl skönt. Men jag är en mes.

 

Vi har äntligen en ny bil! Det tog oss två månader men nu har vi hittat en bil som vi har råd med. Nu är alla våra besparningar borta men det är väl värt det. En vit Volvo blev det, begagnad så klart. Nu är det i alla fall lättare att lura min sociala fobi ibland. Pojkvännen kan köra mig när han har tid. Yay.

 

 

Jag vet att jag är tjatig. Men jag är fruktansvärt trött. Jag skulle kunna gå i ide, sova i tre månader. Och tänk hur mycket man skulle kunna gå ner i vikt då. Och hur uppfriskad man vore efteråt. Jag vill vara en björn! Eller nej, egentligen vill jag vara en fladdermus, eller en katt. Men de går ju inte i ide. Vad komplicerat allting plötsligt blev. Allt jag vill är att sova, sova, sova. Men min kära hjärna är hela tiden på högvarv, och inte på ett bra sätt. Nej, jag fantiserar om konstiga självmordsmöjligheter, om sjukhus och om blod. Kanske jag borde skriva manus till skräckfilmer. Det vore något.

 

Så jag har fortfarande sömnproblem. Men jag vägrar ta Propavan, bara en Imovane då och då. Det har lett till, eller kanske det var omvänt, att jag har sjunkit djup. Jag är deprimerad. Inte på ett emo-sätt utan mer på ett kemiskt sätt. Jag kan nästan känna att någonting är galet med mina serotonin - och dopamin-värden. Jag gråter, jag vill försvinna, jag är passiv. Det finns inte mycket jag har ork med just nu. Jag har missat terapin förra vecka. Jag har inte varit utanför lägenheten i ca 12 dagar. Jag har dock träffat boendestödet, så det är något.

 

Jag har skrivit en del dikter som alla är alltför mörka och förtvivlade. Meningslösheten i vår tillvaro. Meningslösheten med precis allt. Inte direkt positiv.

 

Men en ny vecka har börjat och det ska gå framåt nu. Jag ska tjata på min terapeut att jag behöver en läkaretid så min sjukskrivning kan diskuteras. Jag måste ju kunna kontakta lärarna till kurserna som börjar om en vecka. Men det känns dumt att göra nu om jag inte vet vad som gäller. Jag ska inte missa terapin den här veckan. Jag ska försöka vara duktig. Att gå emot känslan, att gå emot allt som finns inom mig just nu.

 

Dags för att lyssna på lite Dresden Dolls. Jag vill läsa vidare i en trashy vampyr-roman. Fast, så trashy är den inte, den är rätt spännande. Det är bara del 2 av 3 i en serie, sista delen har jag också hemma. Lätt underhållning klarar jag precis av. Det är Guilermo Del Toro som har skrivit den, han har ju skrivit manus till Pans Labyrinth.