Miss Zombilicious - annorlunda

Det finns många människor som tycker att ens identitet är knyten till ens nationalitet. Om man till exempel tittar på en typisk amerikansk medborgare så är det väldigt vikitgt för den personen att vara stolt över att vara amerikansk. De flesta som tycker så är väl vita (caucasian) människor som bor i de södra delar.
Men hur är det i Europa? Och hur är det om man har flera nationaliteter eller man är inte helt svensk, helt engelsk eller helt tysk? Det finns en hel generation som är nu i 20-åldern som är invandare-barn (i hela Europa), de flesta är väl iransk, kurdisk, iransk eller kanske något östereuropeisk. Det finns ju mycket prat om integration och jag tycker att de människor har lyckats med det. De har två nationaliteter, de vet om det .. i familjen är man något annat än ner man hänger med sina kompisar, är på jobbet eller röstar. De har fått alla intryck från sitt hemland och alla intryck från landet de bor in nu. Och mest är de också stolta över att vara till exempel turkisk tysk eller iransk svensk. Fast det är en annan stolthet än den stoltheten som amerikanerna har. Jag tycker till och med att det är en bättre typ av nationalstolhet eftersom den är mångkulturell och ger dem en bättre insikt i livet och berikar deras liv.
Så jag har ingenting emot att vara stolt över att man har en speciell nationalitet. Men man är väl mycket än varifrån man kommer, eller hur? Man skulle inte känner sig överlägsen på grund av var man är födds eller vem ens föräldrar är.

Varför jag pratar om det? Jag kommer till det nu. Min mamma kommer från Tyskland och min pappa kommer från Iran. Jag har bott i Tyskland hela mitt liv (tills jag flyttade till Sverige) och nästan alla mina vänner är tyska. Jag har aldrig varit i Iran och jag vet inte mycket om den iranska kulturen. Med kulturen menar jag historian, musik, litteratur, konst och så vidare. Den enda saken jag vet mycket om är mat och iransk mat är god! Men räcker det för att känna sig iransk? Om jag tänker på en iransk kvinna i den här århundraden så tänker jag på en kvinna som bär shador, som är fortfarande underlägsen sin man och som säger inte ifrån sig. Nu tror ni kanske att jag har fördomar mot mitt eget folk. Det har jag inte. I Iran och bland iranska människor handlar det mest om stolthet, om makt och om att vara den bästa i allt. Mycket handlar om pengar. Hur jag vet det? Jag har ju en iransk del va min familj och det är allt de pratar om. De kvinnorna är fortfarande undertryckta och allt handlar bara om att har det bästa och gör alla andra avundsjuka.
Det kunde jag leva med. Jag försökte alltid förneka att min pappa är en typisk iransk man. Jag försökte inte hatar Iran på grund av min far. Han slog mig ner jag var barn (tills jag var 14 och hotade honom med polisen), han påstådde att han har alltid rätt och han utövade en tyrannisk makt. Men jag var (och fortfarande är) en väldigt öppen person så jag tänkte inte förneka min iransk blod bara därför att min pappa är en pasha.
Som sagt, den enda iransk grej jag vet mycket om är iransk mat. Jag kan säga några phraser och sjunga några barnlåtar. Så häromdagen läsde jag en bok som heter "Mitt Iran" av Shirin Ebadi. Boken öppnade mina ögon. Världen som hon beskrev känner jag inte och jag kan inte respekterar hur de iranska män beter sig. En iransk kvinna är lugnt och har talamod när det gäller förtrycket. Jag är inte det. Jag förstår inte den där världen och jag kunde aldrig i livet bor i det där landet. Varför? Eftersom jag är tysk.
Så, häromdagen förstådde jag att jag är inte iransk. Jag menar, självklart, biologisk så är jag det. Men inte ideologisk, inte från mitt hjärta. Mitt efternamn är iranskt men mina åsikter är tyska. Jag trodde alltid att en del av mig är väl iransk, den måste den vara. Men det är inte så. Jag hatar inte allt som är iransk, det menar jag inte. Det är bara att jag kommer alidrig kunna identifiera mig med min iransk nationalitet. Jag är bara iransk på ett biologiskt sätt .. det hela .. jag .. jag är tysk.

Det är kanske inte så viktigt för de flesta, att tänka på om man bryr sig om sin nationalitet. Det är det inte för mig heller. Men jag bara alltid trodde att jag är iransk och tysk. Men jag är bara tysk. Och jag är stolt över att vara tysk.

Nu kan man tänka sig "Uh, men hon bor ju i Sverige" .. är hon inte lite svensk då också? Det är jag inte. Jag hamnade här och jag kommer att blir mer svensk i mina dagliga aktiviteter, kanske till och med i mitt beteende men jag kommer alltid vara tysk.

Är ni stolta över att vara svensk? Eller tycker ni inte att det har något att göra med vem ni är?