Miss Zombilicious - annorlunda

Hon suckade när tåget rullade in på slutstationen. Hon kände sig inte för att gå ut i det kalla mörkret. Kvällen hade inte varit som hon hade önskat sig det och nu hade hon den svåraste delen fortfarande framför sig. Den dunkla skogen som bredde sig omkring tågstationen gav inte direkt en positiv känsla av sig och de fulla ungdomar som skrek åt varandra i tågets bak förmedlade ingen känsla av säkerhet heller. Det var första gången att hon behövde ta sig hem själv. Han dog sex veckor sedan i en bilkrock när han var på vägen hem. De hade alltid gått hem tillsammans. Egentligen hade hon inte känt honom men han hade ändå given henne en känsla av trygghet och tillhörighet. Hon tyckte inte om området, om de främmande människor som hon träffade varje dag och de fientliga blickar när hon mötte en granne i huset. Men han hade alltid varit snäll. Hans fru hade flyttat bara två dagar sedan, tillbaka till hembyn. Varje lördag kväll hade han jobbat på stadsmissionen och hade tagit sista tåget hem, tillsammans med henne. Men nu var allt annorlunda. Han har försvunnit för alltid. Och så hade hennes trygghet.

Hon hade inte velat gå ut. Men hon hade tvingat sig för att komma igång igen, igång med livet. Det var inte hans död som hade tagit livet från henne. Det var tryggheten som hade försvunnit. Men hon hade övertygat sig själv att behöva leva, att få tillbaka livet och tryggheten.

Tåget stannade. Hennes hjärta bultade och hon började svettas. Hon lugnade sig och gick raskt mot dörren. ”Slutstation. Avstigning för samtliga trafikanter.” Som om hon inte visste det. Dörren öppnade sig och hon lämnade tveksamt tåget. Ungdomarna gick mot andra utgången medan hon rörde sig i riktning i mörkret. Långsamt gick hon ner de stegen till den sandade vägen som förde rakt in i ett stycke dunkel skog som väntade hottfull på den unga kvinnan. Hon suckade och tände en cigarett. Hon hostade och kikade mellan träden. Det gick inte att se någonting. Hon tittade bakom sig men perrongen var tom. Hon tog de sista två stegen och sa: ”Vi har aldrig träffat på en enda själ. Varför skulle det hända mig nu?” Hon skakade på huvudet och gick vidare.

Hon lyssnade noggrant medan hon snabbt tog sig genom skogen. Det hördes inte ett enda ljud. Allt som följde med henne var hennes egen djupa anda. Hon började le och när hennes mobiltelefon ringde blev hon rädd men tog lugnt telefonen ur väskan. Hon stannade och svarade. Men ingen svarade. Hon hörde bara en person som andas. Irritation blandade sig långsamt med rädsla och hon tappade telefonen när hon ville lägga på luren. Med ljuset från tändaren försökte hon hitta sin egendom. När hon nästan hade given upp trampade hon på något hårt och förstådde att hon hade precis hittat bad hon hade letat efter. Hon tog telefonen och ville slå på den men tekniken svek henne.

Hon hade glömt bort att hon hade stannat vid den platsen hon hade mest varit rädd för. Fast att hon irriterad på misslyckan med telefonen och en tråkig kväll log hon. Hon var inte rädd mer. Hon hade hittat tryggheten själv. Hon gick beslutsamt de sista meterna till skogens slut.

Nu var det bara tunneln kvar. Hon har inte sin mors ångest för instängdhet och tunnlar. Hon hade alltid tyckt att hon överdrev. I slutet av tunneln kunde hon redan se ljuset av gatulampor vid de husen bakom vilka hennes egen lägenhet befann sig.

Hon stannade ett moment för att undersöka telefonen igen. Men den svarade fortfarande inte och några knappar verkade vara intryckta. Hon tände en ny cigarett. Den sista hade hon förlorat vid incidenten i skogen. Hon blåste ut röken och promenerade lätt till tunnelns slut. Tryggheten fanns inom henne. Den mörka skuggan som hade lagt sig på hennes hjärta sedan han hade dött var nu försvunnen. Hon var inte rädd för någonting. Ljuset var nära och frälsningen av en varm säng var bara några metrar bort.

Hon tog det sista steget ur tunneln. Hon såg honom inte. Bara det svarta föremålet i hans hand. ”Du har bringat oheder över min familj. Han har dött för sina synder och nu ska du följa honom till helvetet!”. Hon visste vem han var. Han hade gått till kyrkan med sin far varje söndag.

Pistolens mynning riktades mellan hennes ögon. Hon förstådde inte. Han tryckte på avtryckaren och kulan träffade henne hård. Hon förstådde inte. Sedan blev det mörkare än något mörker hon någonsin hade känt. Hon tog H