Miss Zombilicious - annorlunda

Jag har inte uppdaterat bloggen i över en månad. Det har hänt så mycket och tyvärr gick det åt helvete med mig och mitt liv. De flesta vet nog redan vad som har hänt i stora drag. Ändå vill jag berätta vad som ägde rum.

I början av september hade jag psykiska problem av paniksyndrom och dessa förvärrades genom tiden. I slutet av oktober/början av november blev jag dessutom sjukskriven för depression och självmordsbenägenhet efter jag hade hamnat på St:Görans akutpsykmottagningen. Jag började med en antidepressiv medicin och träffade en läkare tre gånger. Allt verkade gå okej, alltså enligt läkaren började medicinen verka och han skrev en remiss till öppen psykvården här i Fittja.

Men allt blev bara värre. Hela novembern var ett helvete. Jag kunde inte sova. Jag kunde sällan äta. Jag mådde illa av medicinen. Jag hade djupa depressiva episoder. Den 25:e november hade jag de värsta självmordstankarna någonsin. Jag var så rädd. Jag höll på att bli galen. Jag sprang ur lägenheten och väntade i snöstormen på Anders. Jag visste att jag inte skulle göra någonting bland allt folk. När vi kom hem tog jag en lugnande tablett och det började kännas okej. Men samma kväll fick jag veta att min vän Jenny från Tyskland hade dött. Vi var väldigt nära varandra under en lång tid, vi gick på konserter tillsammans, vi hade lyrik-kvällar och berättade allt för varandra. Hon dog efter en veckas vistelse på sjukhus efter hon hade ramlat. Jag var så chockad och ledsen!!

Jag tog en hel del sömntabletter och lugnande för att kunna sova den kvällen. Nästa morgon var lugn men sedan, på kvällen, när Anders hade kommit hem från jobbet började helvetet igen. Jag föll ner i ett svart hål. Jag grät. Jag skrek. Jag ville bara dö. Jag stod vid fönstret, öppnade det och ville hoppa ut. Anders ringde till psykjouren som sa åt honom att jag ska ta två lugnande tabletter och när jag hade lugnat mig skulle vi åka till dem. Så det gjorde vi. Vi åkte till Huddinge sjukhus där jag fick prata med en läkare. Hon bestämde sig för att lägga in mig på sjukhuset. Det hela skedde dock frivilligt eftersom jag verkligen var rädd för mig själv och jag visste att jag inte hade kontrollen över mina tankar och impulser längre.

Jag var självklart rädd, att bli inlagd på en psykisk avdelning är ju inget roligt. Det var kväll så när jag kom in hade de flesta redan gått och lagt sig, även hon jag i början skulle dela rum med. De gav mig någon sömntablett som gav mig motsatt effekt, jag blev helt pigg. Jag åt ingenting i fyra dagar. Jag sov nästan ingenting på tre nätter. Hela situationen var så skrämmande. De andra patienterna. Ny personal hela tiden. Och skamen. Anders var på besök när han inte jobbade. Jag blev drogad ner. Jag kallar det så eftersom jag fick sju olika piller, lugnande, antidepressiva, sömntabletter och så vidare. Jag kände mig seg hela tiden.

Jag stannade på avdelningen i tre veckor. Det känns inte som om jag verkligen har fått hjälp därifrån, i alla fall inte när det gäller att prata. Läkaren var dock bra och lyssnade, även om han gav mig för många mediciner. Jag har dessutom fått självinsikt, för det mesta eftersom jag kunde jämföra mig med andra patienter. Jag har insett vem som mina riktiga vänner i Sverige är. Min mamma var på besök en hel vecka vilket kändes skönt. Och efter precis tre veckor hade jag fått nog av avdelningen. Eftersom jag var där frivilligt kunde jag själv bestämma när jag ville åka hem igen. Jag hade redan fått en hel del permissioner och det hade gått bra. Så en vecka sedan åkte jag hem.

Sedan dess har jag inte verkligen mått bra. Jag har haft en hel del självmordstankar. Mycket gråt. Mycket ångest. Jag har fått tusentals tabletter med mig hem men jag mår illa av dem. Jag har en kontakt vid öppenvården i Fittja men jag får inte träffa en läkare där. Än så länge har jag endast träffat två terapeuter. De gör en utredning på mig just nu, alltså de undersöker vad precis jag lider av. Jag mådde riktigt dåligt i förrigår igen, vi ringde till psykjouren som gav oss en akuttid i Fittja. Jag gick alltså dit igår och hamnade hos den flummigaste personen någonsin som pratade med mig som om jag vore ett litet barn. Han sa åt mig att ta en tio minuters promenad när jag har självmordstankar. Bra det, din jävel, jag har agorafobi, jag kan inte gå ut! Jag var så besviken! Dessutom kunde han inte svara på mina frågor angående medicinen.

Tur nog ringde läkaren från avdelningen till mig igår. Vi pratade en stund och vi bestämde oss att jag skulle byta antidepressivan. Jag får för många biverkningar (jag har diarrhé, jag spyr ..), dock kan man inte riktigt säga om dessa nu kommer från antidepressivan eller någon annan av tabletterna. Men antidepressivan hjälper ju inte, efter två månader skulle man ju egentligen känner någon slags förbättring. Så han skrev ut en ny medicin åt mig, Zoloft. Jag har tyvärr inte hört så mycket bra om den, många har fått motsatt effekt med mycket mer ångest och medicinen ledde till och med till sjävmordsförsök. Men vad har jag för val?!? Just nu tar jag i alla fall ingen antidepressivan, tills måndag då jag börjar med Zoloft. Jag har just nu egentligen ingen läkare som följer upp mig men jag blev tillsagd att ringa psykjouren när jag mår sämre och att jag alltid kan återvända till avdelningen. Det är i alla fall en slags trygghet. Jag är så besviken på Fittjas öppen psykvård så jag satsar inte mycket på att jag kommer att få hjälp därifrån. Bara flum.

Idag är det julafton. Vi har ätit gott och tittat på TV. Vi hade inga julklappar, behövdes inte kändes det som. Så, även om det här inlägget är en aning deprimerande, så jag önskar jag er alla en underbar jul!!