... etc ...
Jag undar om jag lever just nu eller om jag endast existerar. Jag vill gärna leva som alla andra människor men nej, jag har redan svårt att gå upp på morgonen. Jag har inte varit utanför lägenheten under en tid. Den enda människan som jag har träffat är Anders. Jag har ångest, en hel massa ångest. För att gå ut, för att träffa andra människor, för att skrämma dem som står mig nära.
Idag har jag faktiskt haft lite energi och positiva tankar. Fram till nu. Nu är jag tillbaka i det gamla. Jag hatar den här obalansen, kan jag inte nå en normal nivå? Jag kan inte sova. Jag vaknar många gånger under nätterna och kan inte somna om. Stoppa i mig en massa ångestdämpande som gör mig seg. Sömntabletterna hjälper inte längre, jag behöver något starkare. Vad bra att jag ska träffa läkaren imorgon. Om jag då kommer iväg och inte stannar skräckslagen i sängen. Bara att åka bus och att träffa på andra människor ger mig så mycket ångest att jag vill stänga in mig i ett mörkt rum. Varför måste det alltid gå neråt igen? Några timmar om dagen har jag energi, kan skratta, kan uppskatta saker och ting. Och sedan kryper ångesten fram, född ur oro och självhat. Hur har jag hamnat i det här?!?
Jag vill egentligen härifrån, besöka mina vänner i Tyskland. Men att resa är omöjligt. Jag vill fika med kompisar men att träffa andra människor är omöjligt. Det här är inte roligt.
(Förresten, min fars operation gick bra. Han har vaknat och de har tagit bort tumörn.)
Idag har jag faktiskt haft lite energi och positiva tankar. Fram till nu. Nu är jag tillbaka i det gamla. Jag hatar den här obalansen, kan jag inte nå en normal nivå? Jag kan inte sova. Jag vaknar många gånger under nätterna och kan inte somna om. Stoppa i mig en massa ångestdämpande som gör mig seg. Sömntabletterna hjälper inte längre, jag behöver något starkare. Vad bra att jag ska träffa läkaren imorgon. Om jag då kommer iväg och inte stannar skräckslagen i sängen. Bara att åka bus och att träffa på andra människor ger mig så mycket ångest att jag vill stänga in mig i ett mörkt rum. Varför måste det alltid gå neråt igen? Några timmar om dagen har jag energi, kan skratta, kan uppskatta saker och ting. Och sedan kryper ångesten fram, född ur oro och självhat. Hur har jag hamnat i det här?!?
Jag vill egentligen härifrån, besöka mina vänner i Tyskland. Men att resa är omöjligt. Jag vill fika med kompisar men att träffa andra människor är omöjligt. Det här är inte roligt.
(Förresten, min fars operation gick bra. Han har vaknat och de har tagit bort tumörn.)
Kommentarer
Trackback
