Miss Zombilicious - annorlunda

Igår vaknade jag och mådde faktiskt bra. Jag hade inte sovit mycket men jag var ändå på gott humör. Jag såg fram emot att träffa en vän och det var bara ett möte med C som skulle avklaras. För en gångs skull kände jag mig klar i huvudet, ingen ångestdimma som störde min koncentration. Jag var nästan förväntningsfull eftersom jag var säkert på att jag skulle kunna föja allt som C skulle säga, jag skulle kanske kunna uttrycka mig som jag alltid hade velat med henne.

Men min stämning ändrades snabbt. Den här gången var det inte mitt fel. Jag hade inga värderande tankar om mig själv och befann mig i nuet. Jag använde nästan perfekt alla grep av medveten närvaro. Men sedan berättade C något, något som kastade mig tillbaka i det svarta hålet jag hade precis hade krypit ur. Hon sa att läkaren tror att jag är en missbrukare och att han vill att jag ska lämna urinprover för att drogtestas. Jag kände mig ställt mot väggen, förnedrad, ledsen och arg. Men mest kände jag mig skyldig. Jag försökte hitta felet hos mig själv. Jag undrade vad jag hade gjort för att låta sådana misstankar växa hos en läkare som egentligen skulle veta vad han pratade om. Jag var arg eftersom han inte berättade det själv för mig. Jag var ledsen eftersom det betydde ännu en motgång. Så resten av mötet vet jag ingenting om. Jag såg C prata men jag vet inte vad hon sa. Jag ville bara gå därifrån.

Min vän kom på besök och jag höll allting inom mig, jag kämpade den eviga kampen, jag försökte inte visa hur jag mådde. Efter han hade gått bröt jag ihop. Jag kände mig smutsig. Jag kände mig precis som läkaren förmodligen ser mig: någon som inte är värt någonting. Jag var chockad och förvirrad. Jag hade inte gjort någonting. Jag var oskyldig. Jag hade precis gjort som jag hade blivit tillsagt. Och så blev jag kallad en lögnare, en knarkare, en bruten själ.

Jag vaknade idag med ångest. Jag började gråta på en gång. Jag hade (har) ingen ork kvar, jag kunde (kan) inte klara av fler motgånger. Jag ville dö, slippa allting, försvinna. Jag ringde C, pratade i telefonsvararen. Hon ringde mig fyra timmar senare. Jag var kaos, jag hade svårt att prata, jag hade en fruktansvärd huvudvärk, jag var helt borta, jag grät, jag skrek. Men jag ville höra vad hon hade att säga. Hon var på min sida. Hon förstod mina känslor och min oro. Hon sa att hon hade försvarat mig framför läkaren men att han inte hade trott på henne. Vi kom överens att jag ska lämna urinproverna. För att motbevisa honom. Hon sa att jag skulle vända mig till patientnämnden vilket jag tyckte var lite konstigt, han är ju hennes kollega. C förklarade för mig att läkaren inte tror på att jag har ångest, en sådan stark ångest att jag nästan inte kan hålla ut. Han tror inte på att jag mår så dåligt som jag påstår må. Han tror att jag vill ha benso.

Jag ska alltså urinprover på ett beroendecentrum. Det känns inte bra alls. Det känns som en förnedring, som om jag är skit. Och det handlar inte om en gång utan om flera gånger. Jag fattar bara inte!! Jag har inte tagit en drog på 10 år, och jag har aldrig varit beroende, jag har aldrig tagit något regelbundet. Jag har inte druckit en enda droppe alkohol på över sex månader. Jag har slutat med benso (Sobril, de lungnande tabletter) i slutet av februari, precis som jag har blivit tillsagd. Jag har inte gjort något fel!!!! Och ändå blir jag anklagat för att ljuga, för att ta tabletter, för att knarka. Nu är jag orolig för sömntabletterna som han själv har skrivit ut till mig, som är bensoliknande. Vad är om de ger utslag? Om det är det som han kommer att använda för att skriva "missbrukare" i min journal? Jag måste kolla det där, jag måste göra allt rätt.

Jag har gett upp. En sak till, en liten grej som händer den här veckan och jag kan inte lova något. Jag kan inte klara av mer. Jag har inte gjort något fel. Jag är endast ett enda stort fel. Jag vill försvinna, sitta i ett mörkt rum, i ett hörn. Med massor cigg. Jag vill inte att någon ser mig. Jag vill inte att någon hör mig. Jag vill vara intet, ingenting, luft.