Miss Zombilicious - annorlunda

Jag oroar mig för min mor. Jag oroar mig för min syster. Min föräldrar pratar inte med varandra just nu, min mamma har flyttar ur deras gemensamma sovrum och hon börjar fundera över vilka fördelar hon egentligen har i ett förhållande med min far. Jag måste ha varit kanske 7 år gammal då jag för första gången frågade henne varför hon inte lämnar honom så vi alla skulle vara i fred, skulle kunna vara oss själva. Men hon var nog rädd, för att vara en ensamstående mor med tre små barn. Men nu tycker jag att det är på tiden att hon sätter sig själv först. Han har alltid betett sig som en jävla as, har aldrig visat oss kvinnor i familjen någon respekt, har slagit oss upprepade gånger. Jag har nästan klippt alla band med min far, träffar honom endast när jag i Tyskland, hänger upp på telefonen om det är han som svarar. Han sa åt min mamma att hon kan sticka om hon vill. Men vad fan ska hon sticka för? De bor i huset där min mamma har växt upp i, i byn där min mormor bor i ett ålderdomshem. Han ska fan sticka. Jag oroar mig så mycket för min mamma. Och hatet för min far har kommit tillbaka, alla gamla känslor. Den 16:e maj kommer min mamma hit, hon behöver verkligen komma därifrån!

Efter jag hade pratat med min mamma i telefon fick jag ett meddelande från min syster. Hon mådde dåligt och ville att jag skulle ringa henne. Alltså egentligen kommer min syster och jag inte överens med varandra. Hon har lite av min fars personlighet och har behandlat mig som skit när vi delade lägenheten. Inte att nämna att hon sålde droger och att det alltid fanns högt folk överallt. No wonder att jag inte klarade mina studier då. Hur som helst, hon hör bara av sig när hon mår dåligt. Igår hade hon gjort slut med sin pojkvän. De hade varit ihop i 3,5 år men hon orkade inte mer. Hon grät under hela tiden vi pratade. Stackarn :/

Alltså då har jag flyttat till ett annat land och ändå förföljer mig alla mina gamla problem och rädslor. Oschysst! Förresten, jag har haft en rätt tråkig påsk. Vi åt godis och tittade på film, jag lämnade inte lägenheten en enda gång. Jag plågas av mardrömmar på sistone. På något sätt känns det som om jag har en längtan inom mig till att bli inlagd igen. Jag litar inte på mig själv. Jag har ingen medicin som hjälper. Jag behöver någon som tar kontrollen. Anders är sjuk så han är i alla fall hemma den här veckan. Stackarn hostar hela tiden. Imorgon ska jag till beroendecentrumet. Vill inte. Idag har jag försökt träna men började storgråta efter en halvtime på cykeln. Att träna när man har ångest = no go. Dags att färga håret nu, att bleka för andra gången. Eller, jo, kanske diskar jag först. Haha, mitt liv är så jävla tråkigt!!