*ingen rubrik*
Fan vad jag hatar att man alltid måste skriva en rubrik. Som om man skulle kunna sammanfatta vad som händer i mitt huvud just nu. Jag har läst en hel Goethe idag. Varför? Jag vet inte, jag kände mig för tysk diktning. "Die Leiden des Jungen Werther" är fortfarande en av mina favoritböcker någonsin. Goethe visste om betydelsen av lidandet. Jag vill läsa mer. Men min hjärna har gett upp. Kanske jag orkar med några sidor av "Dracula" innan jag går och lägger mig. Jag tror att jag älskar brevromaner, eller romaner som är låtsas-dagboksinlägg. Eller sådana romaner som "Die Blechtrommel" av Grass där det bara finns en subjektiv berättare. Fast, egentligen älskar jag ju realism och realism anses vara objektiv. Men det är inte sant. Baaaaah, för många tankar.
Jag har varit i Liljeholmen idag och träffat läkaren som jobbar med DBT. Hon var så snäll. Hon tog mig på allvar, hon lyssnade, hon ställde frågor som anslöt till vad jag hade sagt. Det måste ha att göra med att hon är tysk. Det är mentaliteten som skiljer sig från det svenska. Tyskarna är mycket varmare, mer personliga. Det kändes i alla fall bra. Hon sa helt vettiga saker och jag fattade vad som förväntas av mig. Vi pratade endast i 25 minuter, hon hade rätt snabbt bestämt sig för att jag nog passar för DBT. Men nu kommer det hela ta en lång tid. I början av hösten (eller ännu senare) kommer jag att träffa en terapeut några gånger. Och sedan bestäms det på riktigt om jag får börja eller inte. Bläh, jag är inte bra på att vänta.
Anders och jag promenerade runt i Liljeholmen efter mötet. Vi åt lunch på McDonalds och köpte mer påskgodis. Gud, jag mår så illa av att äta godis. Men jag har i alla fall redan tränat fyra gånger den här veckan. Konstigt sak som jag har upptäckt hos mig och som Anders sa att jag alltid har haft: humörsvängningar. Typ först vara lugn och glad och 10 minuter senare sitter jag och gråter. Idag vart det jättekonstigt. Jag började gråta eftersom jag var säkert på att Batzy älskar Anders mer än vad hon älskar mig. Jag bara satt där och grät. Kan man bli rädd för att bli lämnat av sitt husdjur? Konstiga känslor, I tell you!!
Min syster fyller år idag så jag ringde henne. Hon var jätteledsen. Hon skulle träffa mina föräldrar på en restaurang. Hon kom typ 30 minuter för sent eftersom trafiken var jobbig. Hon hade dock ringt och sagt till. När hon då kom fram började min far skrika åt henne framför alla människor. Han sa något om respekt. Hon beskrev det för mig att hon hade känt sig som om hon hade varit 10 år gammal igen. Sedan åkte han bara och lämnade min mamma i Hamburg (min syster bor där, mina föräldrar bor i Kiel). Vad fan?!? Han är väldigt bra på att förstöra saker för en. Mina syskon och jag har många erfarenheter av detta. Han har ju förstört alla stora firanden för mig. Alla födelsedagar. Ah, han har förstört hela min barndom för fan. Jag tycker synd om min syster. Alltså egentligen kommer min syster och jag inte överens, det har alltid varit en massa rivalitet och hon är bra på att förnedra mig. Och sedan det där med drogerna. Men idag känner jag för henne. Eftersom jag precis kan förställa mig hur hon måste ha känt. Min far hade förmodligen inte haft möjligheten att röka sitt jävla opium eftersom han behövde köra bil till Hamburg. Gud, min familj är helt fucked up!!
Jag har varit i Liljeholmen idag och träffat läkaren som jobbar med DBT. Hon var så snäll. Hon tog mig på allvar, hon lyssnade, hon ställde frågor som anslöt till vad jag hade sagt. Det måste ha att göra med att hon är tysk. Det är mentaliteten som skiljer sig från det svenska. Tyskarna är mycket varmare, mer personliga. Det kändes i alla fall bra. Hon sa helt vettiga saker och jag fattade vad som förväntas av mig. Vi pratade endast i 25 minuter, hon hade rätt snabbt bestämt sig för att jag nog passar för DBT. Men nu kommer det hela ta en lång tid. I början av hösten (eller ännu senare) kommer jag att träffa en terapeut några gånger. Och sedan bestäms det på riktigt om jag får börja eller inte. Bläh, jag är inte bra på att vänta.
Anders och jag promenerade runt i Liljeholmen efter mötet. Vi åt lunch på McDonalds och köpte mer påskgodis. Gud, jag mår så illa av att äta godis. Men jag har i alla fall redan tränat fyra gånger den här veckan. Konstigt sak som jag har upptäckt hos mig och som Anders sa att jag alltid har haft: humörsvängningar. Typ först vara lugn och glad och 10 minuter senare sitter jag och gråter. Idag vart det jättekonstigt. Jag började gråta eftersom jag var säkert på att Batzy älskar Anders mer än vad hon älskar mig. Jag bara satt där och grät. Kan man bli rädd för att bli lämnat av sitt husdjur? Konstiga känslor, I tell you!!
Min syster fyller år idag så jag ringde henne. Hon var jätteledsen. Hon skulle träffa mina föräldrar på en restaurang. Hon kom typ 30 minuter för sent eftersom trafiken var jobbig. Hon hade dock ringt och sagt till. När hon då kom fram började min far skrika åt henne framför alla människor. Han sa något om respekt. Hon beskrev det för mig att hon hade känt sig som om hon hade varit 10 år gammal igen. Sedan åkte han bara och lämnade min mamma i Hamburg (min syster bor där, mina föräldrar bor i Kiel). Vad fan?!? Han är väldigt bra på att förstöra saker för en. Mina syskon och jag har många erfarenheter av detta. Han har ju förstört alla stora firanden för mig. Alla födelsedagar. Ah, han har förstört hela min barndom för fan. Jag tycker synd om min syster. Alltså egentligen kommer min syster och jag inte överens, det har alltid varit en massa rivalitet och hon är bra på att förnedra mig. Och sedan det där med drogerna. Men idag känner jag för henne. Eftersom jag precis kan förställa mig hur hon måste ha känt. Min far hade förmodligen inte haft möjligheten att röka sitt jävla opium eftersom han behövde köra bil till Hamburg. Gud, min familj är helt fucked up!!
Kommentarer
Trackback
